Dr Indie och Dr Rock på konsert på Gröna Lund, Lilla scenen med Kebnekajse

Kebnekajse – Lilla Scenen Gröna Lund 17 juli

@@@@

 

 

Den fantastiska musik som Kebnekajse spelar är rytmisk och meditativ på ett sätt att man sjunker in i musiken. Deras instrumentala mix av progressiv rock och svensk folkmusik skapar en lysande föreställning. Undertecknad och Dr Rock både verkade sväva in i världen. Kenny Håkansson spelade verkligen bra på sin gitarr medan Göran Lagerberg står där fast som en klippa och tummar/fingar elegant på sin bass. Mats Glenngård är självaste hjälten när han far över musikens notationer och släpper loss sin elfiol. Det blir snygga glidningar i musiken då Mats Glenngård låter allt explodera ut i melodiösa svängningar. Thomas Netzler spelar kontrabas lite så där sublimt i bakgrunden. Pelle Ekman spelar på sitt trumset så att det slår lite gnistor om den. Hassan Bah på diverse slagverk får en fast puls att verka inom musiken. Det hela blir perfekt om man sammanfogar all delar i helheten då blir det överblickbar musik. Låtarna är hämtat från hela deras karriär under mera än fyrtio år tillsammans. Låtarna går in i vandra och det finns inga döda punkter någonstans i under deras speltid. Musiken bara verkar fortsätta efter varandra. Kenny Håkansson och Mats Glenngård är det som ägnar sig åt lite underfundig mellansnack. Det är en dryga timme strålande musik helt enkelt. En ytterst trevlig konsert med bara bra musik.

Ps: Kenny Håkansson var med i Dag Vag under en del år. Plus att Turid var med under en kort period i bandet.

Dr Da Capo Tittar På Metaltown – andra dagen

Andra dagen började som den första, en rask promenad genom Göteborgs centrum och sen ner till John Eriksson-terminalen. Bakom terminalen gick bussarna och där hade ett ansenligt gäng redan samlats med en lång ringlande orm till kö fram till de ilande färdmedlen. Spelschemat visade att den här dagen inte var lika fullspäckad med ”måsten” men innehöll ändå en del spännande spelningar med band vi var tvungna att kolla in och det skulle visa sig vara ett lyckokast.

Väl ute på festivalområdet beslutade vi oss för en inledande lunch på något av de otaliga ställen för matutskänkning. Medan vi ändå mumsade i oss, tittade vi med ett öga på Pain men vi tyckte inte det lät som något som väckte någon större lust att springa benen av oss ner till Blood-Stage där de spelade. Det lät visserligen kompetent men samtidigt inte så särskilt originellt, mer som standardhårdrock utan krusiduller.
Istället styrde vi kosan mot death-stage där bandet med det spännande namnet Year of the Goat skulle spela. Bandet äntrade scenen efter en soundcheck men många blev nog förvirrade. Visst var de bra, men hade de inte orättvist blivit inplacerade på fel scen? Här spelade de en kompetent och bra progressiv form av metal med många referenser till 70-talsband som Blue Öyster Cult, men publiken var nog där för att lyssna på vad de trodde var death-metal. Många gick och det var orättvist mot bandet som var betydligt bättre än så. En sagolikt stor miss av arrangörerna och en orättvisa mot ett annars bra band. Andra blamagen på två dagar med andra ord efter första dagens misstag med bokningen av Within Temptation.

Snabbt ilade vi över till det närliggande Close-up tältet för där väntade snart konsert med Amerikanska Skeletonwitch. Bandet kommer från Anthens i Ohio och spelar en form av thrash metal i kombination med black metal. Det vankades getskändning med andra ord. Jag hade inga förväntningar, jag hade hört någon låt förut men aldrig fördjupat mig så jag gick in i tältet utan förutsättningar. Det hela skulle visa sig vara en chansning som gjord i himlen. In kom bandet, sångaren Chance Garnette gick runt och pissade in alla väsentliga delar av scenen och sedan bjöds vi på en åkning som slutade i ren extas. De tunga riffen haglade, sångaren growlade gruvligt och trummorna smattrade som en gatlin-kulspruta. Musiken var uppbyggd av snabba tempo- och rytmväxlingar, grymma gitarrer som pumpade bly och över alltihop svävade gnomen Chance Garnettes sagolika stämma som ett vässat svärd. Till det kan man lägga en otrolig scennärvaro som var rent knäckande, Chance Garnette och bandet ägde hela jävla tältet. Det smiskade här, det piskade där och slutresultatet var en ren fröjd för både öra och öga där det mesta var möjligt. Festivalens största överraskning och bästa spelning var definitivt skapad. En oväntad men välkommen sidoeffekt av denna perfekta spelning, var att skitspelningen med Within Temptation hade fått den getskändning och den djävulsindrivning som det bandet så väl behövde. 165.000.000.000.000 – 0 Till Skeletonwitch, om satan kommer i form av Skeletonwitch får han komma på besök varje dag om han vill.

Skeletonwitch piskade upp stämningen så att till och med säkerhetsvakterna var tvungna att titta Foto: Susanna Varis

Lyckliga och nöjda vacklade vi ut i det nu regnindränkta festivalområdet. Efter en stärkande kopp kaffe och lakritsstång, bar det sakta av mot nästa begivenhet. Anthrax  skulle inom någon timme äntra fire-stage och förära oss med än mer thrash vilket vi ju redan fått höra i Skeletonwitch-version.

Amerikanska Anthrax är gruppen som genomgått en fullständig metamorfos av medlemsbyten, oftast till det sämre.Sångaren Joey Belladonna har kommit och gått i gruppen men är nu tillbaka och därmed har bandet återfått sin mest klassiska sättning. Också gitarristen Rob Caggiano har kommit och gått i flera omgångar. Gruppen har också¨fått uppleva en alltmer tuff atmosfär där deras popularitet har sjunkit så till den milda grad att man ibland undrat om de överhuvud taget spelar längre. De två senaste åren har dock inneburit en nytändning. En av dessa händelser som har gjort att de har återuppstått från de döda är naturligtvis förra årets turne under namnet ”The Big Four” där Metallica var det stora dragplåstret, men där också Anthrax fick vara med som kungar av thrash de är. De är nu rejält spelsugna igen och särskilt, i varje fall enligt sig själva, på att få spela i Sverige igen eftersom de har haft ovanligt få gig här, och med tanke på att bandet har spelat ihop i över 30 års tid är det väl dags att reparera den missen.
När Joey och grabbarna äntrar scenen är det två saker som slår mig, utan Belladonna är den här gruppen visserligen bra men saknar ”det där”. För Belladonna flänger och far, han eldar upp publiken och han älskar framför allt att stå där och framföra grymma låtar. Han är med andra ord en showman ut i fingerspetsarna och därmed perfekt som frontfigur, att han dessutom är inspirerad sångmässigt av Ronnie James Dio gör inte saken sämre.
Det andra som slår mig är att Scott Ians tunga riff som botten är allt. Killen manglar fram dräparackord och min tinnitus som han frammanade vårdar jag fortfarande ömt. Det smattrar, det ylar det tjuter och det är bara härligt. Midsommarmoshpitten uppenbarar sig igen med ringdans i metal-version. Belladonna eldar på och uppmanar massan att dansa skiten ur sig, vilket den gärna gör, men i allsång på Skansen-grenen gick det inte lika bra till Belladonnas stora förtret. Man kunde faktiskt se hans besvikelse över publikens dåliga gensvar inbillar jag mig. Men då har å andra sidan svensk publik aldrig haft denna gren som en av sina starkare, det är mer engelsmännens stora paradnummer. Vem kan till exempel ringakta vad en engelsk fotbollskör lyckas med när Iron Maiden bränner av introt till Fear of the Dark? Här har med andra ord svensk publik mycket kvar att lära.

Låtar som ”Indians” och ”Time” borde locka till allsång på Metaltown, lär svensk lär. I övrigt var detta en spelning som fick håret att resa sig av ren hänförelse.

 Joey Belladonna på jätteskärmen i fjärran och ännu mindre på scenen bredvid Foto:Susanna Varis

Efter Anthrax fanns inget självskrivet band som vi ville se till varje pris. Hammerfall såg vi på avstånd över ytterligare en bit mat, inget vi direkt hurrade över tyvärr. Ett band som tyvärr spelar någon slags genomsnitts-metal utan att egentligen kittla någon nerv i varje fall i min kropp. Förlåt mig Göteborg, men jag är inte så intresserad eller imponerad av er stora stolthet tyvärr.

Vi tittade i spelschemat istället för att se vad som hägrade härnäst. Det enda som var intressant var tyvärr Slayer och de skulle inte börja spela förrän om ca tre timmar. Vad skulle man göra för att slå ihjäl den tiden? Vi diskuterade fram och tillbaka men till slut kom vi fram till att den enda lösningen var nog att ta en tidig kväll då vi var alltför trötta. Vi har dessutom sett just Slayer inte mindre än två gånger innan och det kunde kanske räcka med det. Sagt och gjort, en trevlig festival led mot sitt slut med den mödosamma bussresan hem. När jag ändå satt där kunde jag i mitt huvud summera festivalen. Ett namn dök upp hela tiden och det var Skeletonwitch som gjorde en spelning som fick helvetet att gunga i takt med musiken. Också Marilyn Manson fick en extra eloge och naturligtvis fick Sectu, Machine Head, Anthrax och Kyuss Lives en extra guldstjärna. Festivalens okrönta kungar hette dock trots alla bra spelningar Skeletonwitch, dom kom, dom såg, dom dreglade.

Dr Da Capo Tittar På Metaltown – första dagen

Så var vi där, Göteborg hägrade framför fröken Varis och mina fötter som en lustfylld hägring. Vi hade genomlevt SJ-elände där vi hade blivit frånåkta av vårt tåg för att någon skrivit ut att det skulle stanna där det inte stannade, vi hade stått ut med att behöva anlända senare än beräknat och därmed gått miste om en halv dag i Götet. Men skam den som ger sig – vi var ju för fan där. Incheckade och klara så återstod nu endast en sak – nedräkning till festivalen. Där stod vi , kön till bussarna som gick från industriområdet bakom John Eriksson-terminalen ringlade likt en serpentin medan bussarna ilade fram i skytteltrafik. Det är så här en festival ska börja, brännande solsken, ölstank och ett och annat förväntansfullt skrål i fjärran. Fröken Varis och jag äntrade bussen och så bar det av mot festivalområdet. Vi tittade lystet i spelschemat och hade gjort upp en preliminär plan men denna kom ganska snart på skam, alltför många band hägrade och lät alltför spännande.

Norrländska Sectu lät intressanta, med sin av black-metal anstrukna råbarkade form av death-metal där en hel del oortodoxa inslag tilläts kändes de fräscha. Sagt och gjort, dödsmetall-tältet nästa. Bandet eldade på med sitt sinne för både tung musik och charmigt mellansnack där det mesta kretsade kring behovet av att sticka hål på schablonerna kring all form av metal. Deras nya version av djävuls-tecknet där man lägger till den andra handens långfinger som ett Fuck off är en klassiker, fuck satan helt enkelt. Musiken var ett tvärsnitt av genren med mestadels bra låtar som fick mig att känna att death-metal kan vara riktigt mysig och trivsam.

 

Sectu in action Foto: Susanna Varis

Kyuss Lives var nästa band på vår karta. Man kan väl visserligen beskylla detta band för att vara ett levande lik där endast två av originalmedlemmarna återstår, John Garcia på sång och Brant Bjork på trummor. Men faktum är att de trots rättighetsbråk om sånger och bandnamn med Josh Homme – före detta gitarrist, fortfarande kan leverera stentung stoner med tvättäkta bikerrock-inslag. Det lät helt enkelt för ljuvligt och alldeles förbannat kaxigt, ett direkt eko av de band som sprang ur Woodstock-festivalen och som kom att bli så stilbildande. Här hade vi ett band som inte bara omfamnade den musiktraditionen, utan också tog den ett steg till i en ljuvlig kakafoni. Detta sparkade min kodd så bra att jag blev tvungen att inhandla en Kyuss-platta och bara njuta även om plattan innehöll den ”riktiga” gruppen och framträdandet ett ”substitut”. Ett faktum som inte berörde mig ett dugg eftersom det som stod framför mig på scenen som sagt sparkade på riktigt bra. Sen får man tjata hur länge man vill om ”äkta” och ”fejk”, bra är bra. Stoner är en underskattad genre av metal-scenen som nu fick ett rejält återupprättande av ett band som både visste och kunde visa var skåpet skulle stå. Helt enkelt skitbra och jag gick därifrån lycklig i brallan.

Machine Head var naturligtvis helt självskrivna. När bandet satte igång sina stentunga riff gällde en enda sak – roll with the punches. För det råös och de blytunga ackorden de levererade fick i alla mig att se stjärnor. Madam Kerstin framstod som en glad amatör som vanligt när bandet piskade vildsint. Gitarrerna låg på ”overkill-inställning” och alla mådde hur bra som helst. Den nästan självskrivna moshpitten körde en midsommarvariant i förskott genom att göra en ringdansversion av en annars argsint lek så nu blev det bara lek. Bandet lät sig inspireras av ynnesten och det hela utmynnade i en mysig men brutal tillställning som fick mina öron att ställa sig i givakt av ren respekt för detta tungviktarband.

Robb Flynn på en storbildsskärm Foto: Susanna Varis

Det hade dragit ihop sig till middagsdags. På området hade allehanda matholkar samlats, där kunde man konässören testa allt från Thai-mat eller vildsvinskebab till krokodil- och känguru-spett. Eftersom matställena låg på lyssningsavstånd från de stora scenerna nedanför kunde vi avnjuta band medan vi åt. Eller som det senare kom att visa sig, förstöra hela vår middag med vissa band. För det som äntrade Fire-stage mitt i middagen trotsade alla naturlagar. Vi visste från lite tjuvlyssning på nätet att bandet skulle vara en osedvanlig pekoral, men föga anade vi hur jävla illa det var ställt.

Within Temptation som bandet hette kommer från Holland och är ett modernt och jämställt band kan vi läsa i häftet man fick med presentationerna av banden. Sångerskan har barn tillsammans med den före detta gitarristen som hoppat av för att vara en trygg och lugn hemmapappa medan mamma turnerar. Vidare kan man läsa att bandet gillar att spela reserv-Jesus genom att värna om miljöfrågor, mänskliga värden och jämlikhet. Redan där ville både jag och fröken Varis spy. Pk och pretto i kubik och så jävla rätt i tiden att man ville nacka någon i bandet och offra vederbörande till horne-Per. Det blev inte bättre av att bandets musik sög värre än vacuum-sugen på SJ:s skithustömningsstation. Deras Mitt Livs Novell-Metal för sockersöta tonårsrum var helt enkelt så äcklig att vi höll på att sätta vildsvinskebaben i vrångstrupen. Rakt över bordet satt en tvättäkta death-metal fan och vi kom att tävla i invektiv över bandet. Till slut enades vi att det här behövde både en riktig djävulsindrivning och en ordentlig getskändning för att det skulle bli uthärdligt. Som det nu var var det nog bara sexualfrustrerade femtonåriga grabbar som stod ut eftersom sångerskan Sharon blev objektet för allehanda Milf-masturbationsorgier. Hon hade helt enkelt i deras ögon hög runkabilitet, inget jag förstår då musiken fortfarande var olyssningsbar. Det fanns säkert dom som tyckte att brustna tonårshjärtan också fick sin identifikationsstatus i de läskigaste texterna jag har hört på rätt länge. Die Within Temptation, die.

Till sist blev det dags för kvällens, enligt oss, stora tilldragelse – Marilyn Manson. Vi drog oss febrigt ner mot Fire-Stage, men kände fortfarande att den var besudlad av Within Temptation. Förväntningarna och den febriga känslan ökade när publiken trodde att bandet var på gång. Till sist äntrade de scen med buller och bång, Twiggy iförd ett stort plasthuvud föreställandes en alien. Fullt ös och bop till you drop lovade en fullständigt lysande konsert. De radade upp sina mest folkkära låtar där dräpare som Torniquette, Disposable Teens och MOB Scene fick publiken i vild extas och tacka fan för det. Det var våldsamt och furiöst men grymt bra. Sen blev det dock lite mer stiltje när bandet i mitt tycke fastnade i cover-träsket med låtar som Sweet Dreams som jag helst klarar mig utan. Också de nya låtarna visade att bandet kanske inte riktigt längre är vad de en gång var, men de dög och var betydligt bättre än cover-låtarna. Sammantaget blev det klart godkänt och belackarna fick åka hem den kvällen och skriva ihop sina lögner till skandalblaskorna men bita i det sura äpplet. För bandet var nämligen bättre än så, vad vi såg var ett spelsuget band som hade roligt. Till och Marilyn himself hängde på sin rockbuddy Twiggy som svarade med ett asgarv, och han var till och med framme och gullade med bassisten samt visade med en stolt min upp en nybakad trummis som senaste tillskottet till bandet.

Marilyn hängade i podiet medan Twiggy storögt tittade på i sin rosa städrock Foto: Susanna Varis

Kvällen var därmed över för mig och fröken Varis. Vi packade våra pinaler och gjorde den omvända resan in mot Göteborg. Kvar i tankarna fanns dagens intryck med arselsparkare som Kyuss Lives, Machine Head och Marilyn Manson, men där fanns också tankar om den kommande dagen.