Marina Abramović – The Cleaner på Moderna Museét


Marina Abramović tillhör konstens jetset som har världens konsthallar som sina scener för sin performance. Nu ställer Moderna Museét ut delar av hennes livsverk ut som har plockats ihop för att visa upp helheten av den produktion som hon sedan mera än fyrtio år tillbaka.
Här kan det handla om att hon utsätter sin kropp med droger för att se vad som sker när man tappar kontrollen över kroppen. Det finns performance där folk kan sitta mitt emot Marina Abramović för att stirra tillbaka i timmar. En hel del verk gjorde hon tillsammans med sin kärlek Ulay som också kan ses här. De tillsammans gör olika aktiviteter nakna eller som i ett fall ger varandra örfilar sittandes mitt emot varandra. Märkligt och enbrart lustigt.



Mitt problem med hennes konceptuella verk är att det ingenting säger mig, eftersom jag tycker att hennes verk blir för abstrakta för min del att verken tappar sin verkanskraft. Det här jag märker att min kulturella synsätt har kraftigt förskjutits allt starkare åt det kulturkonservativa.
Jag vet att för en del år sedan hade jag förmodligen jublad och blivit förälskad i varje delmoment av Marina Abramović performance. Men det var för tjugo år sedan för idag har jag helt andra

Det pågår väldigt mycket ljud och rörelse när man vandrar genom salarna. Man har mixat soniska ljudverk där antagligen havsbrus eller fågelljud kan höras i headset. Man kan se en film där Marina Abramović ligger och skriker eftersom hon har tagit medicin för folk med psykologiska sjukdomar. Jag blir oerhört trött efter ett tag då av allt ljud, oväsen och intryck som trycker hårt till mina sinnen. Jag har lust av bara stänga av de sublima emotionella som lagras som binära datakoder inom mig. Här finns så mycket av Marina Abramović att hantera. Det är så att jag kan härbärgera själva idéerna bakom verken men utförande ser jag och upplever de mest som stora tomma gester som finns där och existerar i sitt eget universum men naturligtvis i kontakt med dagens hyperrealitet. Intressant på sitt eget lilla vis men ingenting som jag kan greppa elelr betyder något för min personliga del.

En liten dada-special angående 100 årsjubileet Del Ett

I den här lilla specialaren skall jag ge glimtar av dadaismens lekfullhet och intellektuella uppror mot det bestående samhällets institutioner och det bråddjup av förtvivlan tillvaron kan skapa som orsakar dårskap i negativ mening. Då istället ville en rad konstnärer och andra kulturella kreatörer skapa en positiv version av kaos. Deras politiska praktik blev en stark tilltro till den sociala revolutionen . En tråkig bisats blev att vissa utövare började med att hysa tilltro på kommunismens fördärvlighet. Men här skall jag fokusera på deras konst och följa upp med en annan artikel om dadaism. Håll till godo med en bild och filmresa i dadaismen stecken.
Kurt Schwitterss ljudfonetiska diktverk ”Ursonate” bygger från början på vännen Raoul Hausmanns ljudliknande diktverk.

Hans Richters dadaistiska film från 1928 är ett mästerverk.

Jag vill här påpeka att ett mästerverk inom dadaismen är utan tvekan Fernand Legers film ”Ballet mecanique” med modern musik av George Antheil

En liten historisk film om dadaismens födelse Cabaret Voltaire i Zürich 1916

Hugo Balls poetiska verk ”Karawane”

Tristan Tzaras dadaistiska manifest

Tristan Tzaras perspektiv på dadaism

Brittiska bandet Cabrét Voltaire tog namnet efter just dadaisternas tillhåll Cabaret Voltaire.

Hans Arps verk analyseras här:

der-dada
Max Ernst-intervju

Utdrag ur en Max Ernst-dokumentär på tyska Sevärd

Tristan Tzaras metod att skriva en dikt
dadaisme
Tolkning av ett Emmy Hennings dadaverk

Francis Picabia skrev: ”Dada är det enda som inte luktar: det är ingenting, ingenting, ingenting”.
Ett av Picabias konstverk:
Picabia_Machine_Turn
Svenska abstrakta konstnären och filmaren ”Viking Eggeling legendariska film ”Symphonie Diagonale”

Här avslutar vid första delen av hyllningen kring dadaismen som föddes på Cabaret Voltaire i Zürich 1916 femte februari.

Blaskan Skönhet

01-liebe-gruesse-zum-4-advent-und-alles-liebe

Det är dags att tända värmande ljus vars lågor kan nå våra hjärtan. Ja vintern är förmodligen på väg även till Stockholm för delar av moder Svea i Norra Norrland har redan bäddats ned i vita draperande täcken där Kung Bore har tagit över land och rike.
bore
Ja vintern är här för att stanna och lysa upp vintermörkrets skuggor och plötsligt tänts våra svenska städer, byar och hus upp. Ja där i värmen finns det människor som behöver ännu mera värme – människor som flyr, hemlöst vandrar omkring. Det är där vårt hjärtats värme behöver tända hoppet och kärlekens svävande skönhet.
dsc00032_139970025
Det är då musiken plötsligt uppenbarar sig och låter mildra sinnet och musikens skönhet är det som nu får livet att väckas upp i en euroforisk glädje. Ahh.. låt nu den totala skönheten råda. Jimm Webbs vackraste hymn i Art Garfunkels vackra insjungning.

076588

Sådärja nu tar vi tag i skönheten och låter den mer eller mindre få leda landet mot nyare bättre tider, där drömmar alltid blommar i Disneys anda. Där vi alla är Piff eller Puff i kulörta julgransprydnader. Livet bör leka och dystra tider skingras. Vi behöver alla vår Benjamin Syrsa som sjunger in julens lovesång. Nu mera vacker musik

358242_1280

Blaskans skönhet vibrerar och låter allting bara flöda i ständiga tilltrömmande kärl. Ja blaskans skönhet vill ha en värld där blommorna blommar och blomsterkungen i Bellmans anda firar dess skönhet och eviga sommaren snart får plats igen. Blaskans skönhet är paradiset i en flämtande andemening.

tidningar
Blädeer blädder i tidningshögen:
Skönheten får sitt märkbara uttryck i senaste numret av Damernas värld. Här finns de stora bildreportagen och intervjuerna som ger och får mig att med stort leende bläddra i tidningen.
2015-12-06 11.29.29
Ulyana Sergeenko är en av de nya ryska modeller och designer som slagit stort i modevärlden. hennes klänningar är överdådigt vackra och den bildserie i tidningens mittupplaga är storslagna bilder med skimrande, ja. lyxiga scenografier. Signe Vilstrup/Studio Repossi ligger bakom själva arbetet. Detta är precis sådana bilder som jag gärna se svepa över tiden.
2015-12-06 11.30.42
Damernas Värld är en vuxen tidning som både ger oss mode på ett moget sätt men också integrerar modet i verkligheten. Ja tar sitt ansvar. Men även kultur får skimra och porla i tideningen. Det är en av våra fianste tidskrifter vi har. Jag tror att Damernas Värld tog över efter det att Månadsjournalen tyvärr lades ned

Blaskans skönhet i världen sveper vidare

Tidskapseln låter vi nu gå tillbaka till Frank Sinatra som i år skulle ha fyllt hundra år.
6ks9zgcldgvgkpbjizlpg

Skivsnurran:
Här presenterar jag en ny skiva med Mark McGuire som tidigare hade bandet Emeralds och var skivor innehöll delikat elektronisk pop. Nu får jag lyssna på en helt okej skiva som både har värme och kallt stål som fäster min uppmärksamhet på både text och arrangemang. Vindpinade sånger och elektriska tangenter strålar ut ur skivan. ”Beyond Belief” är den fagra titeln på albumet. Där både Robert Fripp, Neu och Brian Eno finns med som inpspirationer.

himmel_1

260988main_01_buzzaldrinmoon_1600-1200

I år är det trettiofem år sedan John Lennon dog. Den tråkiga nyheten minns jag fortfarande liksom jag minns hur Kjell Alinge och Lennart Wretlind gjorde en två timmars hyllning till rösten som stod så högt ovanför politiska babblet. Folket lyssnade och förstod vad John Lennon menade. Med sorg minns jag detta fortfarande och så tydligt.

John-Lennon-1

The Knotted Gun Sculpture by Swedish artist Carl Fredrik Reuterswärd on display in the UN Visitor's Plaza.

The Knotted Gun Sculpture by Swedish artist Carl Fredrik Reuterswärd on display in the UN Visitor’s Plaza.


Radiosmattret hörs överallt och det har blivit hissradio med gapiga, häftiga höga radioröstlägen. Det intelligenta samtalet har tagit slut verkar det som. Det skulle bli en sådan fri radiorevolution som skulle förändra vårt radiolyssnande. Men blev det verkligen mera frihet och bättre radio i etern. Tja om det kan man tycka och ana att etern fick radioskvalet och tomheten och det blev nästan bara P2 som tillsammans med en rad med satellitradio eller webben som står för förnyelse. Friheten kanske inte blev mera en en kopia av amerikansk radio. När jag såg Woody Allens film ”Radiodays” eller ”filmen ”Talk Radio” av Oliver Stone så blev det både nolstagiska och ävenledes mera modern samtida radio som bägge engagerade mig till att tro på radions kraftfullhet.

blaskan2

Ny blir det lite skimrande Blaskan skönhetspärlor från förr såsom nu:


meteor

YTo2OntzOjI6ImlkIjtpOjEwMTAxNzI7czoxOiJ3IjtpOjY0NTtzOjE6ImgiO2k6OTk5OTtzOjE6ImMiO2k6MDtzOjE6InMiO2k6MDtzOjE6ImsiO3M6NDA6ImI3NGQ3YTI5NzQwNjVlNDhiZWRmNWY1ODE0MTY3ZmE2OWY2MDM1YzEiO30=




Årets sista Sonic Magazine är fullmattat med äventyr och musik. Jag lyssnar, läser och kan konstatera att efter 15 år i vår tjänst är tidningen som ger mig mest valuta för sin obeotliga kärlek till musiken. Jag vill gärna påpeka att efter salige POP är detta tidskriften Sverige alltid behöver.

61pDSGjA19L._SX425_
Denna enorma box med Otis Redding med tolv skivor fyller väl ut allting som du kan tänka dig som otis Redding har gjort. Magi för världen. Årets julklapp.

61pDSGjA19L._SX425_

Jorden2


safe_image.php

Vi lever i massmediernas tidevarv, trots att flertalet har lagts ned ungefär som när socialdemokratin lade ned hela sin A-press för att rädda ekonomin. Webben gör att att nya möjligheter öppnar sig och vår Blaskans skulle inte finnas utan webben. Annonser försvinner och reducerar ekonomin för de flesta oberoende tidningar som inte får statligt understöd men ändå tror jag att papperspressen kommer överleva trots allt och de anpassningsbara tidningarna de tar numer abetalt för sina artiklar på webben och reklamen tar över sociala media. Jag ser ändå just så på situationen.

Nu är denna första Blaskans skönhet slut och vi avrundar med musikaliska känslor. Tack för den här gången





Som avslutning

Auguste Rodin på Nationalmuseum/Konstakademien

2015-11-25 14.07.59

Jag behöver enbart kasta en första svepande anblick på Auguste Rodins skulpturer för att förstå att varför de svenska konstnärerna Carl MIlles och Carl Eldh var starkt influerad och starkt påverkat av Rodin. De tillbringade mycket tid hos Rodin för att lära sig hantverket, vilket naturligtvis flera andra nordiska konstnärer också gjorde för att utveckla sina konstnärliga stilar.

Men här ser man också hur annorlunda Rodins verk är gentemot de skulpturer Carl Milles skapade. Det jag förut älsdkade med Carl Milles var känslan av evighet och monumental storhet i hans verk. Fastän nu upplever jag att det var en falsk känsla jag hade. Nu ser jag att Rodins verk fångar in kroppens rörlighet och skapar just kroppens följsamhet i just de rörliga kroppslemmarna och det blir växelverkande i materialet. Materia och rörlse växer ihop med varandra på ett estetiskt sätt. Carl MIlles verk blir nu mest stela fastfrustna former som ter som det sig i nutiden. Jag får tankar på de etsetiska ideal nazismen hade med sina kitchformer som skulle blanda det historiska med nazismens framtid. Carl Milles vurmade för Tyskland så det kanske inte är så konstigt att han fann nazismens såkallade nazistiska estetiska idealism tilltalande.
2015-11-25 13.33.50
2015-11-25 13.52.57
Carl Eldh hade mera medmänskliga former i sina skulpturer som jag tycker har mera med mästaren Rodins hantverk att göra än Milles pretentiösa, visserligen skickliga, men ack så sterila stayter och skuplturer. Rodins verk har de mänskliga dragen, de som gör sårbarheten och våra drag mycker mera nära mig själv än det ouppnårliga grekiska stildragen.
Jag tycker att Rodins verk, även de stympande torsoartade verken och de stora verk med dess estetiska rena drag ändå känns både kulturellt bildande men även världigt jordiskt bunden till vår egen verklighet därför att Rodins mästerdrag ligger i att skapa konst som har både gudomliga drag liksom det har drag av högst jordiska rötter. Det är inte vackra för att de har fullständigt perfekta drag utan för att hans konst har sprickor, sår och skavanker vi som människor kan ta till oss och se som det är. En form av mix av idealism och realism.
2015-11-25 13.38.37
2015-11-25 13.50.212015-11-25 14.05.33

Jag tycker att det är en storslagen utställningar därför att den plockar med de nordiska banden men om jag skall vara kritisk så borde hans lärjunge och älskarinna den lysande konstnären Camille Claudel (syster till fine författaren Paul Claudel) få ett större utrymme med sina verk. eftersom hennes verk både är självständiga fast kan ändå sammanlänkas till Rodins konstnärliga verksamhet. Jag hoppas nu att någon kan tänka sig se till att Camille Claudel får egen utställning till gagn för oss alla.

Rodinutställningen är en bra skickligt sammanställt och med sina pedagogiska informationsskyltar ger oss en lagom bild av Rodin. Naturligtvis har det funnits kritik från radikalfeministisk håll om Rodins personliga tillhörighet inom det konsthistoriska manliga kotteriet. Ja det tillhör han säkert men det gör knappast hans verk sämre. Jag vill påstå att Rodin förenar det gudomliga och jordiska i sina verk – på ett för mig underbart sätt.
2015-11-25 13.37.00

Earth Matters – When Natural & Creative Forces Meet

Artipelag är ett privat konstmuseum/hall som ligger invävd i naturen och precis bredvid Stockholms skärgård ute på Värmdö. Den är modern arkitektonisk mästerverk med snygga interiörer liksom en bra planerad omgivning.

Så den utställning som nu föreligger är oerhörd välkomponerad där design, mode, konst och tanken på återvinning av vårt eget skräp och ekologisk uthållig miljöaspekt blir prefekt sammanfattat i den här utställningen.

Lidewij Edelkoort är en av världens ledande trendanalytiker och reser runt hela världen och studerar design, konsumtionskultur, mat, konst och mode. Hon sammanfattar det oftast i utställningar hos ledande konstinstitutioner och företag. Den här utställningen läste jag först i en intervju med Lidewij Edelkoort i Damernas Värld eller Elle så fick jag en hint om utställningen idé. I Dagens Nyheter skrev Annica Kvint en sammanfattande artikel så det blev intressant att verkligen beskåda själva utställningen som sådan.

Den var värd varenda utställningskrona därför den infriade verkligen allt jag hade hoppas på att få uppleva.

Det var fascinerande och stundtals fantastiskt var människan är kapabel till att skapa med naturlig miljö och den skräp vi kan återvinna för och ge nytt liv, fylla med ännu intressantare innehåll.
Det är verkligen en trend att formge mode och transformera det till gränsen mellan design/mode och ett civilisationskritiskt perspektiv men istället för klagan och vemodig uppgivenhet så är det enbart en positiv utställning.

Här finns alternativ där vi med hjälp av högteknologi och hantverkskunskap kan förena natur med oss själva. Just sådant tänkande uppskattar jag verkligen för dess befriande tankeföreställningar och den fantasi vår kreativa sida av oss själva ger mänskliga skapandet som sådant. Vi gör nya former av diverse material och skapar ett idéutrymme där vi kan skapa förebilder via mode, konst och design. Det jag saknar är just framtidens arkitektur och dess material vi använder vid byggnadsprocessen och vilka former den kan förena med ekologiska tänkandet.

Detta är utan tvekan en av vårens främsta och mest relevanta utställning.

20150314_145910

20150314_145846

20150314_153939

20150314_145856

20150314_145941

20150314_153901

20150314_153835

20150314_153528

Micheles Kindh på Moderna Museet

Louise Bourgeois (1911-2010)
När man är på väg in i salongen så står den stora spindelstatyn ”Maman” utanför med sina gigantiska smala ben och spinner en tråd eller väver flera så att vi får se upp med vilken symbolik den står för.
20150305_160438

Det som lite långt senare slår mig är hur relevant det är för Louise Bourgeois att skildra kvinnans olika förlopp – hon tar tillbaka kvinnans kropp eller som hon själv ville formulera det hela som så att hon låter kvinnan gå från objekt till att bli ett subjekt – ett subjekt som handlar istället för att bara vara ett monumentalt stillastående objekt. Jag var lite tveksam till de många obetitlade verkens innebörd? Jag kunde intellektuellt förstå det hela men den emotionella, men min Helene kunde låta mig få nycklar att öppna mina sinnen lite mera vidöppet. Det handlar stundtals om kvinnan som kanske är fångad i sin kropp på grund av den manliga blicken men det kan också vara moderskapet som tillåter biologiskt ett annat liv upprätta. Det finns flera sådana verk som leder mig till den tråden.
20150305_163919
20150305_163246
20150305_163721
20150305_162938

Men jag har en viss tvekan då den intellektuella teorin verkar vara intressantare än själva tekniska utförandet i en del verk – det finns en sorts antiestetisk känsla och kanske ur en ideologisk bevekelsegrund att det icke skall förskönas utan den råa verklighetens blick råder fast ur en mera abstrakt formel. Där själva formens vridna kubistiska tankar råder.

En del andra verk har en tydligare signal där jag lättare kan relatera till hennes tänkta bakomliggande idéer så att verken framträder i dess tänka tillstånd. Lite av Aristoteles att varje ting har en naturlig urform även om formen av dess ting skiftar. Med andra ord , en sten är en sten även om den transformeras till en stol. Nät stolen faller sönder eller man har sönder den så återfaller den till dess naturliga vara. Men här kan ändå Louise Bourgeois förändra formen av materialet så att dess naturlighet inte längre kan uttryckas utan får en annan form. Jag menar vi har skapat nya material av olika ting så det finns ingen riktig urform då mixen har tagit bort tingets naturliga urform.
20150305_162029
20150305_162835
20150305_163321
20150305_162710

Till slut kan man nog tillstå att det blev en för mig förvirrande utställning rent emotionellt då hennes verk tog via banala utförande till de mest avancerande utvägar vilket skapade en komplex vävd föreställning av känslor och åsikter i mitt inre jag.
20150305_161201
20150305_161910
20150305_161247
20150305_163641
20150305_164256

Från Tsarer till Folkkommissarier 150 av ryskt måleri Nationalmuseum/Konstakademien av Micheles Kindh

Jag måste tillstå att vissa perioder i rysk konsten var som bäst och starkast trots allt. Även om tsarerna förtryckte Ryssland med sitt envälde och totala tro på sin egen makt, kunde ändå den ryska konsten på slutet av 1700- och nästan hela 1800-talen ändå totalt förförande och i vissa fall förfärande. Under dessa decennier hade konsten stor frihet kring uttrycket, men tog även in influenser från Europas klassiska och romantiska föreställning om kärleken till både bondens verklighet. Den nationalromantiska liksom den patriotiska synen på andligheten i den rustika miljön som gjorde ryska folkets storhet ren, ädel och upphöjd var framträdande. Den djupa andliga dimensionen fanns även i ryska avantgardet fram till Ryska revolutionens första gryning då både Kandinskij, Chagall och Malevitj skapade en skönhet i den abstrakta konsten. Man tog sig bort från den naturalistiska realismen och skapade istället drömmar på konstens ocean. Stalins tid med den förbrukade socialrealismen var både klumpig, intetsägande och framförallt förskönande falsk i sitt hycklande perspektiv till kommunistpartiets kulturella synsätt.

Det är en bred penslad utställning med flera stora verk som min favorit som jag äntligen får se på riktigt. Nathan Altmans vackra ”Porträtt av poeten Anna Achmatova” som både i komposition är ståtlig i sin modernism. En konstnärligt mästerverk som jag inte kan sluta se mig mätt på. Rörelseschemat, rytmiken, jag allt är vacker och estetisk stolt konst.

bla_damen_282

gerasimov_sergej_lenin_282
Tavlan här ovanför är motvikten till de sköna och blir då istället förljugen plakatkonst. Den är utsökt formad och framförd, men har propagandans effektsökeri som jag inte riktigt kan låta bli att känna kväljningar inför.
Utställningen är utsökt och verkligen intressant på så många sätt. När jag kliver in i konstakademiens mäktiga sal så känner man konstens historiska vingslag flaxa över tid och rum.
När jag går uppför trappan till utställningen så kommer jag att tänka på Sergej Eisensteins film ”Pansarkryssaren Potemkin”. För min inre syn ser jag genast scenen på stentrappan i Odessa när tsarens soldater skjuter på obeväpnade demonstranter och en barnvagn rullar nedför trapporna under skottlossningarna. En vida berömd och användbar metafor. Brian De Palma utnyttjade samma trick i filmen ”De Omutbara”. Hur som haver – utställningen är bäst att beskåda i vinterns mörka månader.

Miss Mystica och Micheles Kindh om Nils Dardel och den moderna konsten på Moderna Museet

1-doende-dandyn

MK:

När jag var tonåring så såg jag i en konstbok för första gången Nils Dardels ”Den döende dandyn” som jag tyckte såg både sorgsen och livsbejakande ut på en och samma gång. Man skulle kunna kanske  tycka att det vore en paradox att en bild både kan kännas  nedstämd och samtidigt ge upphov till glädje. Men åt andra sidan så citerade man ju Karl Asplunds ord om Nils Dardel: ”Han var en motsatsernas man”. Hur upplevde du hans verk om man ser till helheten av utställningen?

MM:

Jag tycker hans verk var av lite blandad kompott. En del var väldigt sorgsna medans andra var väldigt livsbejakande. Andra hade både och. Man fick sig en tankeställare när man beskådade hans alster då många av dem var otroligt händelserika samt var fulla av symbolik.” Hur tänkte han här? ” Vad menar han med det här?”. Utställningen bestod av både surrealistiska verk och verklighetstrogna. Den enda tavlan som jag hört talats om sedan tidigare är ” Den döende dandyn”. Det är en sevärd utställning som jag verkligen rekommenderar.

Dardel-Vattenfallet

MK

Ja verkligen. Nils Dardel kunde uppenbart fylla en del tavlor med lekfulla bilder av fest eller picknick i det gröna. Det blev nästan lustfyllda upptåg – det är väl här han ser världen som en teaterföreställning fastän beskådad ur hans ”inre” barnets blick.men så förstör han friden med att lägga in döden som komponent genom hans upprepande motiv, kvinna skjuter man”. Tänkte du på att döden verkar alltid på något sätt närvara i en del verk, vad tänker du om det?

MM

Ja jag noterade det.Kan tänka mig att han på något sätt försöka uttrycka sin rädsla och ångest inför döden.Och kanske även inför livet.

MK

Jag håller med om det. Särskilt tyckte jag att hans sista verk som vi såg på utställningen från slutet av hans liv 1943 strålade ut stark melankoli. Men det lustiga är att den tavla som stack ut mest var hans tidiga porträtt av en ung torparflicka från 1909 som påminde starkt om Anders Zorns porträtt av landsbygdsfolk. Ett mera vanligt realistiskt porträtt, långt ifrån hans senare porträtt av dåtidens kändis/kultur/societetsverk. Nåväl jag tycker inte alls som dåtidens kritiker gjorde gällande att Nils Dardel skulle vara ytlig och banal, de såg inte djupet i hans själv. Några slutord?

MM

En intressant och sevärd utställning.

Dardel-Diana

Kjartan Slettermark på Kulturhuset i Stockholm

Jag måste tillstå att jag varit ganska så kallsinnig inför Kjartan Slettermarks verk under åren. Född 1932 i Oslo men konstnärligt inträngt i norska konstlivet. Snart flyttade han till Stockholm där han via konstakademin blev etablerad som vår störste nordiska verksamma konstnär fram till sin död. Hans bästa och främsta verk ligger i 60-talets progressiva psykedeliska rock och konstvärld. Nu försökte jag se honom med nya ögon om det gick.

c91aafcfb281c8ee559494664421663eeb8db382_m

När jag såg honom första gången på en utställning var nog för trettio år sedan. Den gången hade jag bara läst om hans verk och då som nu föll de mig inte i smaken.

4190727_fullsize

De verk som ställs ut nu i retrospektiv känns daterade och för tidsbundna även om vissa av dessa som de politiska drifterna med Richard Nixon är underbara. Hans ironiska drifter gällande Moderata samlingsparti kopplas raskt till amerikanska politiken i Vietnam.

8387963_fullscreen

Några av pärlorna i konst förblir stumma för mig, då deras koncept idag blir alldeles för gamla. Som omoderna tidningar som man kan förstå om man ställer de gamla rubrikerna i historisk belysning. Många av de verk som jag ser blir just konkreta exempel på tidsbundna frågeställningar, men som idag knappast har den mest relevanta konstnärliga gestaltningen.

Dock måste jag tillstå att det var en rolig och underfundig utställning som verkligen gav lite impulser till funderingar. Framförallt visar den hur rolig konst kan vara om man har en stor dos fantasi. Det har den här utställningen verkligen visat med eftertryck.

Micheles Kindh

 

Miss Mystica och Micheles Kindh om Man Ray på Carl Milles-gården

 

 

 

ray

Hejsan Miss Mystica!

Efter att ha beskådat Man Ray på Carl Millesgården så vad blir ditt första intryck av Man Rays skiftande stilar och perspektiv?

Miss M:

Jag tror personligen att utställningen var full av symbolik och att vi fick se en glimt av konstnärens själ.

MK:

När du säger symbolik, tänker du på religiös sådan eller av mera profan karaktär?

Miss M:

I det här fallet tänkte jag inte i några religiösa banor över huvudtaget. Kanske mer på att verken försökte förmedla någon form av moral och etik.

MK:

Då förstår jag din utgångspunkt. Det är inte politiska ståndpunkter han uttrycker i snäv  ideologisk mening utan ställer moralen i en mera allmängiltig åskådning – så att alla människor kan ta till sig det. Det handlar om humanitet uttryckt i konstnärlig form istället för tråkig partipolitik med ständig babbel. Är detta något sådan du menar, tolkar jag din tanke rätt här?

Miss M:

Något sådant ja. Eller som jag kände med flera av hans skapelser: ” Vad vill han förmedla med det här verket”?

MK:

Ja det är den känslan av vad han vill förmedla för budskap som gör hans verk dynamiska och spännande. Tyvärr blev jag inte direkt berört av hans porträttbilder då de var fina i sig själva fastän gav inget bestående avtryck hos mig. Däremot hans teckningar och estetiskt tilltalande oljemålningar med abstrakta motiv kändes helt rätt. Hans märkliga fotografier han hade hällt peppar, salt och andra saker och framkallat blev lite lustiga men oerhört intressanta exempel på hur Man Ray använde sig av allt möjligt i sina verk. Hur du ser du på Man Rays sätt att använda sig av omgivningens objekt och ting i sin konst?

 

Miss M:

Svår fråga. Eftersom jag inte känner till så mycket om konstnären sedan tidigare så kändes hans uttryckssätt både nyskapande och originellt.

Mk:

Ja det håller jag med om. Det fanns några verk vi båda fastnade för, ett var hans lilla verk ”Kompassen, där en magnet fångade in en pistol. Bättre antikrigsbild kan jag inte tänka mig. Så fanns det en fin tavla som var en stilleben med troliga objekt i fina starka färger som vi tittade lite extra på. Figurerna låg i en hög och man kunde tolka dem lite hur som helst. Jag tyckte att den var hans bästa verk – eller vad anser du?

Miss M:

Ja den var oerhört vacker. Färgstark och diffus. Samtidigt.

MK:

Om jag avrundar här, så var det sammanfattningsvis en av de mera charmfulla och trevliga utställningar vi sett hittills. Håller du med om den lilla sammanställning av Man Ray på Carl Millesgården?

Miss M:

 

Ja det var en mycket trevlig utställning som verkligen rekommenderas.

Då tackar vi för oss, denna gång!

images