Konst på Waldemarsudde: Form och färg – André Lhote och svensk kubism


Vad är kubism skulle man kunna ställa sig? Svaren kanske skulle variera beronde på vem man frågar. Vid sekelskiftet så började dadaismens lekfullhet, futurismens maskinkultur, fauvismen och expressionismens starka färger få en ny motvikt när geometriska synsätt där maskinens former fick sitt eget språk i Brancusis och Picassos renodlade sätt att genom rena former men ur en geometrisk fri form bygga upp en ny form av konst – kubismen.
Matisses berömda yttrande om Picassos vän ”Braques små kuber”fick den berömda konstkritikern Louis Vauxcelles att mynta begreppet kubism i en artikel vilket gjorde det begreppet gångbart i allmänhetens ögon.

Det handlar om hur man ser på sina objekts former och försöker skapa en ny bild där linjer, streck, former och motiven målas ur en maskinell men uppdelad i just geometriska konstruktiva perspektiv. Mönster, flersidiga och nästan matematiska former blir det som gäller i de målningar som tillkom.

En av de konstnärer som övergick till att skapa konst i kubistisk stil var just André Lhote. Han verkade som en motvikt mot impressionismen gå mot den kubistiska stilen. Även om en del av Paul Cézannes sena verk som ställdes ut efter hans död 1906 kan sägas närma sig kubistiska stilideal efterspm cylinder och konen blev något som formmässigt utnyttjades av Paul Cézanne.

André Lhote ville komma ifrån den klassiska impressionismen genom att se konsten ur de mera flervinklade, mångsidiga och skarpa mönstrena. Det är här som André Lhote blev mera aceepterade av många konstälskare och framförallt blev vid sidan av Ferdinand Leger en väldigt populär lärare i konst. 1500 elever räknades han utbilda och av dem var det cirka 200 svenska män och kvinnor från 1910 och in på femtiotalet lärde han ut sina erfarenheter
Hela utställningen baseras på Prins Eugens egna samlingar av André Lhotes verk men här förstärkt med hans många svenska elevers disparata verk. här kommer en del exempel.



Detta är en av de bästa konstupplevelser jag har haft hittills i år. vacker och inspirerande och jag blir hjälplöst förälskad i dessa målningar med kubistiska välutvecklande motiv och jag har hittat hem här. Det blir alltid till slut den här stilen jag alltid återvänder till i själen.
Här är en utställning gjort med kärlek och ren pedagogisk känsla att vilja skapa något för att utbilda och få oss förstå storheten i den kubistiska konsten. Fastän också för att koppla stilen till oss i Sverige. Här är det framförallt konstnären Georg Pauli som introducerade André Lhote till svensk publik samt studerade hos honom för att lära sig den kubistiska formläran och hur man såg på geometrin inom konsten.

Jag blir löjligt glad åt att beskåda verken tillsammans med min hustru. På samma sätt när jag blev förtjust i Kandinskys färgmystik eller Tatlins torn och Rodtjenkos figurativa konst får jag nu den här starka kärleken för en konst som fortfarande brinner och har kraft i form av skönhetens specifika arkitektoniska uppbyggnad i verkens kompositioner.

Här finns en stark realistisk ton i verken men ändå blir den abstrakta principen som bryter upp verkligheten genom att transformera den till abstrakta och geometriska former och koniska vinklar. Med andra ord är det konst som betyder att det går att skapa konsten i vilka former som helst utan begränsningar som din egen fantasi möjligen sätter.


En av hösten/vinterns bästa utställningar.

Marianne Lindberg De Geer på Färgfabriken med Full Speed Ahead

Det är på något sätt självklart att man på presentationsbladet låter en kontroversiell konstnär såsom Lars Vilks presentera Marianne Lindberg De Geer ur en för svenska konsthistoriens kontext eftersom det är få konstnärer i Sverige som verkligen är stora utomlands. Dessutom berättar han om Marianne Lindberg De Geers sätt att återanvända andras konst men placera dem i annorlunda presentationer. Dan Wolgers i Sverige och i USA har Jeff Koons har gjort likvärdiga försök till detta konstnärliga förhållande. Det är den postmoderna synsättet att låna stilar och verk för att återplacera dessa i nya miljöer eller se konstverken ur nya perspektiv. Lars Vilks påminner om om hur konstkritikern Lars O Ericssons kritiska artiklar i DN och framförallt Lars Nittves postmoderna utställning på Moderna Museet under titeln Implosion skapade den postmoderna konstens utbredning i Sverige.
Men nu är inte Marianne Lindberg De Geer en postmodernist utan går enbart sin egen väg precis Marie-Louise Ekman alltid gjort i sin konst. I skriften skriver också konstkritikern Jessica Kempe om sin upplevelse av hennes olika verk och seriemålningar liksom skulpturerna om en överviktig och smal kvinna som man kunde uppleva i Växsjö. Det är liten fin katalog som förklarar ur två perspektiv Marianne Lindberg De Geers konst.

Nu kan dessa texter möta min egen subjektiva perspektiv på henne breda men ändå konstnärliga gärning med en röd klar tråd. Framförallt de stora målningarna där ansikterna har samma intensiva blick i ögonen och nästan på ett sätt ganska så givna konturer i ansiktsuttrycken. Skarp blick och realitiska ansiktsdrag uppförstorade i bildernas motiv upprepas på flertalet verk.


Det också en karusell där likvärdiga figurer åker runt, runt i en evig cirkelrörelse, vad det nu kan betyda för något? Kanske en slentriankarusell som bara går och går som en evigsmaskin med samma meningslösa snurrande. Effektiv konst ändå måste jag tillägga.

Mångfalden i de tekniker som hon utnyttjar träffar på något sätt alltid rätt. Man kan naturligtvis se hur kritiken mot den exploaterade kvinnans kropp illustreras på ett specifikt sätt men det blir aldrig politisk plakattkonst utan alltid uttryckt på sitt alldeles egna sätt. Marianne Lindberg De Geer iscensätter också sitt eget ansikte på personer genom att utnyttja tidningsomslag, reklam eller andra former av tryckta bilder där hon utsätter sig själv för just direkta tilltag med att placera sitt tecknade ansikte i olika poseringar eller verkliga människor.
Även det märkliga gravstenar där hom har texter som ”Mamma ring hem” och andra kryptiska texter som påminner starkt om Cindy Shermans texter på sina neonrörverk är verkligen intrssanta objekt.

Mångfalden i hennes omfattande verkförsamling som visas på Färgbabriken uppvisar ändå de klara och koncisa tankar i att Marianne Lindberg De Geer gärna upprepar motiven men gör det på olika sätt med färger och objekt. Men ändå så känner man alltid igen konstnärens signatur precis som du alltid känner igen Marie-Louise Ekmans verkförteckning. Bägge konstnärerna arbetar med väldiga politiska uttryck men aldrig så att du kan klistra på en politisk beteckning. En form av subjektiv samhällskritik med alldeles egna motiv och tankeföreställningar.

Jag blir glad över hela tillställningen fastän jag får krypande obehag av plastsäckar som rör sig eftersom de påminner starkt om likdelar i svarta soppåsar någon seriemördare lämnat på sin bakgård för att senare grävas ned.

Slutomdömet blir att detta är en utställning du verkligen besöka vid sidan om Marie-Louise Ekman på Moderna Museet

Marie-Louise Ekman på Moderna Museet.

Marie-Louis Ekman är en mångfascetterat, fantasieggande och dynamisk konstnär som också på ett plan är politisk, fastän inte så att hon ägnar sig åt plakattkonst. Nejdå, hennes bildvärld är tydlig såsom detaljrik så att det är lätt att gå vilse i just hennes detajrikedom i sina verk. Fastän ändå är Marie-Louise Ekman konsekvent i sina val av karaktärer, seriefigurer och kroppsliga attribut. Hennes stil som blivit hennes signatur har hon alltid använd sig av som teknik. Där är inget nytt under solen.

Men ändock så uppvisar hennes verk särdrag som skiljer henne från övriga samtiden i svensk konst – möjligen är det kanske ett par konstnärer som Carl Johan De Geer, Öyvind Fahlström och Lars Hillersberg som närmar sig samma anda i konsten där man utnyttjar serien bland annat som konstnärligt medel för att nå målets slutpunkt. I vissa av Marie-Louis Ekmans verk kan man se gestalter har stora säckar fastvuxna och bär omkring det som psykologiska baggage eller som sociala arvets utväxter vilket figurerna tvingas bära med sig hela tiden.
Hennes lågmälda feminism, kommer stundtals fram i de skuggfgurer av kvinnor som bär omkring kökets göromål och barnens behov. Fast det är bara min enkla teoretiska tankefigur.
Jag kan också tänka mig att hon ställer sig på barnens sida och låter dem framträda på bekostnad av en omgivande vuxenvärld, som då transformerar till skuggfigurer som blir en bakgrundsfond i övriga miljön på tavlorna.


Myllret ger liv och form av de berättelser som hennes verk verkligen innehåller. Jag tror att det kan vara som egyptiska hieroglyfer vilket jag tror Dan Jönsson i DN påtalade i sin recension av Marie-Louis Ekman. Jag skulle vilja påpeka att Öyvind Fahlström är nog den konstnär som står Marie-Louis Ekmans teknik och metod närmast. Den berättande konsten som gör att det blir en form av seriekonst som också ger mening och skapar liv åt bildernas sammanhängande kontext.
Det är en av de bästa och starkaste utställningar du kan se just nu I Stockholm.

Aneta Grzeszykowska – Body of Work på Mindepartementet

Medan Marina Abramović blir mera abstrakt när hon själv inte är på plats så faller lite av hennes koncept och verk som nu är aktuella på Moderna Museet som jag tidigare har recenserat för någon månad sedan. Nu ser jag polska Aneta Grzeszykowskas bilder som är klart mycket mer akonkreta och påtagliga så att man nästan känna verken med alla sinnena öppna. Hennes verk dissekerar kvinnliga kroppen på ett sätt som avsexualiserar kvinnliga kroppen och tar bort den manliga bblicken på ett effektivt sätt. Hon iscensätter sig själv gör kroppen både till ett subjekt och objekt på samma gång. Se bara hennes egna fototgrafier där hon gör samma sak som Cindy Sherman gjorde på sjuttiotalet. Att sätta in sig själv i olika roller i olika miljöer för att utmana klichebilden av kvinnan i fotografiet. Här skulle säkert Roland Barthes synsätt på fotografiet vara applicerbar eller Susan Sontag liksom John Berger som alla skrivit om fotografin som konst och verklighetsåtergivning.



Men Aneta Grzeszykowska hon är sig själv och väljer klart hur perspektiven skall vara och vilken tolkning som är aktuell för henne – hon är sin egen återgivare av den verklighet hon anser skall vara till åskådning.
Hon gör kroppen till ett lekfullt instrument hon sätter ihop och dekonstruerar såsom konstruerar likt klippdockan som hon styr helt själv utan några som helst skrupler. Jag tycker att Aneta Grzeszykowska frilägger sitt perspektiv så att det är enbart hennes egen blick som avgör vad som visas i de verk hon skapar.
En kritisk feministisk tydlig budskap som visar hur stark konsten kan vara om man slipper ideologiska plakattstämplingar utan här blir det en kraftfull fingervisning i konstens frihet och framförallt en frihet utan begränsingar där dynamik och lekfullhet är det givna riktpunkterna.
Det är en utställning varje man såsom kvinna bör se. En av vintern/vårens starkaste utställningar.



Cecilia Edenfalk på Waldemarsudde: Maskros/Dandelion

Jag såg Cecilia Edenfalk 1990 på Galleri Sten Eriksson med dessa upprepande motiv med en man som smeker, klappar eller gör någonting med sina händer bakom ryggen på en naken kvinna?. Jag fick då ingen emotionell begreppslig känsla inför hennes verk. Tre av dessa motiv finns med på denna utställning som både har nya såsom äldre verk på den här retrospektiva utställningen.
2016-12-06-15-55-53

Mitt problem är att när jag beskådar de nyare verk med maskrosor i centrum där naturens förgänglighet, livets årstidsväxlingar och livets skörhet kan visserligen vara en roligt konceptuell idé. Men inför de verken känner jag mig personligen tom inför dessa motiv, Min hustru Helene Nilsson tyckte bättre om dessa ideér när de uppvisades.
Jag får däremot mera förstålese för hennes nästan metafysiska måleri när hon gör egna tolkningar om uppenbarelser eller kring tankar om änglar som i form av statyer kan påverka själen. Där finns konstens inneboende styrka som strålar ut av pur mystik. Sådant är jag mera hyperkänslig inför. Livets andliga sida sådan som den ryska modernismen i Kandinskys kunde uppvisa i sina perspektiv på färgernas betydelse eller i Malevitjs abstrakta måleri. Där växer verkligen Cecilia Edefalk som konstnär enligt mitt tänkande. Då verken liv och just en nästan taktil sublim erfarenhet att växla mellan magisk realism och andlig djupsinne.
2016-12-06-15-57-10
Jag blir berörd av just bilden av en anonym kvinnlig staty med gåtfull förflutna som på målningen här nedanför. Detta uppskattar jag därför den målningen är öppen för fantasier och levand eorganisk tilltro på att tolkningar är enbart din egen uppfattning och upplevelse du har inför dig själv.
2016-12-06-15-52-07

2016-12-06-15-56-19

Utställningen är i sin helhet en holistisk upplevelse men lämnar mig splittrat i tanken då jag inte intaga förståelen inför helheten av Ceclia Edenfalk omfattande motivvärldar som omger denna konstnärliga galax.
2016-12-06-16-04-38

Fotografiska Museét: Anton Corbijn 1-2-3-4

2016-09-25-18-40-55
2016-09-25-18-34-28
Anton Corbijn behärskar hela skalan inom media. Han är stilbildande fotograf när han gör sina stilistiska svarvita bilder av artister – främst U2 och Depeche Mode som han nästan blivit en del av i deras maskineri. Flera videos har han gjort åt flertalet artister är också specifika att beskåda genom decennierna. Hans spelfilmer från filmiska biografin över Joy Division i filmen ”Control” 2007, The American”, ”A Most Wanted Man” och ”Life” har satt holländaren på filmkartan.

En av de mera stilbildande inspiratörerna som gjort avtryck inom både populärkulturen och såsom musiken. Det är därför extra roligt att beskåda hans utställning på Fototgrafiska Museét som ställs ut nu med ett urval av hans bilder som han samlat på sig under åren från 80-talet till dagens datum. Metallica , The Rolling Stones, REM, Arcade Fire,The Slits, Nirvana med flera artister kan man se ur olika perspektiv.

Det är en stark utställning med stora bilder som hänger på väggarna och berättar någonting relevant om vår samtid där musikerna och banden är är en del av en kollektiv historia medan artisterna/banden lever sina enskilda individuella livsöden.
Bilderna är skarpa så att det nästan sticker ut ur ramarna. Jag ser den väldiga porträtten nästan som någonting som blivit vår tids porträttkonst motsvarande salongskonsten eller renässanskonsten när det gäller den klassiska synsättet på dem.
Numera kanske Anton Corbijn sätter sina artister i relation till miljön det skall fotograferas och uppträda i, precis som när forna tiders potentat ville avmålas i miljöer som signalerade antagligen maktsymbolik eller bildning/lärdom.
Nutidens artister blir kanske mera mäktiga som populärkulturella ikoner i en tid då massmedia och kändiskapet delar samam agenda och beroendeställning till varandra och även som motpoler gentemot varandras intressen. Kändisar behöver pressen och tvärtom.
Här skapar Anton Corbijn populärkulturell konst i samma stil såsom Andy Warhol gjorde med sina produkter. Utställningen är en stark fotografisk utställning som visar upp hela Anton Corbijn breda repertoar.
2016-09-25-18-34-33
2016-09-25-18-35-11
2016-09-25-18-37-01

2016-09-25-18-44-26
2016-09-25-18-47-55

2016-09-25-18-36-20
2016-09-25-18-56-08
2016-09-25-18-55-14

Susanna Varis på Galleri T

Galleri T är ett av gamla stans och Stockholms mysigaste gallerier. Med det strategiska läget nära slottet är det inte bara ett vattenhål för god konst, utan också ett vandringsstråk för Stockholmare och andra människor.7

20140818_170136

Nyligen slog dörrarna upp för en utställning av den multibegåvade konstnärinnan Susanna Varis. Här serveras vi popsurrealism och lowbrow-konst i långa banor. Och vilken utställning det är. Ljuvliga och skruvade konstverk som får min arma rocksjäl att jubla av lycka. Dödsskallar med glimten i ögat, skruvade motiv med exploderande bakverk och flickor med ballongansikten.

20140818_170234

”Stimulerande” är en underdrift, jag går omkring och småler mest hela tiden. Vidunderligt hantverk i akvareller, fantasieggande fotokollage och reproduktioner av tidigare intrssanta verk står på menyn. Har du tid och lust för konsten, är utställningen i all sin enkelhet ett måste för varje vurmare av det estetiska.

20140818_170605