Thorsten Flinck – Kom och skratta åt Lilleputt Book Mark 2016

Den här självbiografin påverkar mig oerhört mycket för att den kryper in på skinnet kommer åt min själ vilket är ovanligt på det där avgörande sättet jag kan förhålla mig till Thorsten Flincks liv och verklighet på ett laddad fastän på ett monumentalt viss.
Det är verkligren få böcker som påverkat mitt livs intellektuella känsla. Det senaste tio åren är det högst Robert Gustafssons självbiografi och Patti Smith som kan sägas på ett för mig ögonblickligen jag kunde ta till mig med hela min kropp och själ.
Thorsten Flinck har skrivit den mest ärliga bok jag läst om hans liv inom teatern, filmen men framförallt livet i dess nedgångar med droger och ständiga skulder mitt i all framgång. Det är inget vackert liv alltid som förtäljes på direkt sätt.
Det bästa är att vänners om Eva Röse berättar om sitt liv tillsammans med en skarp teaterbegåvning men stark missbrukarpersonlighet. Lena Endre, Mikael Persbrandt, regissören Christian Tomner vittnar om en karaktär som skulle kunnat med hela sin naturbegåvning och karisma bokstavligen skulle kunnat bli en av de riktigt stora skådespelarna med legendstatus.Men hans drogpersonlighet lade hinder ivägen för den utvecklingen.
Journalisten Annika Jankell som har två barn berättar sin version som medberoende till Thorsten Flincks vanor att hela tiden försöka fixa diverse droger och hennes kamp för att få honom att skärpa till sig för hålla balansen mellan privatlivet och arbetslivet intakt så länge det går.

Man kan säga att Thorsten Flinck lever ut till 100% och blir med sin själ och kropp en människa på gränsen till smärtsam kroppslig utbrändhet. Han kör till max och lyckats med sina förehavande trots att det finns en nästan aggressiv emotionell utlevelse i hans hållning till livet. En eruptiv vulkan där gränsen mellan genialitet och psykologisk obalans krockar med vardra. Jag tror att det som gör Thorsten Flinck till en en av de bästa skådespelarna i vårt land – är hans besatthet av skådespelarkonsten.
Även när han regisserade så gick han in med kraft i arbetet men ändå verkligen öppen i sinnet inför det teaterdrama som skall sättas upp. Det är som om Thorsten Flincks kropp blev ett med rummet och dess dimension och blev som ett multiuniversum tillgängliga överallt genom att likt Spinozas Gud närvara i alltet och allting. En social kraft släppte ofta Thorsten Flinck lös på teatern likt en atombomb, full med energi som töms snart.
Ett kärl som måste fyllas på med ständig energi. Allt detta beskriver Thorsten Flinck väl i sin bok. Hans vänskap med Keve Hjelm liksom Jan Malmsjö och Marie Göranzon beskriver han på sitt eget sätt. Enligt de som kände honom eller de kvinnor som levde ihop med honom så lyckades han alltid få folk att på olika sätt hjälpa till med diverse saker.

Första gången jag såg Thorsten Flinck på teater var på Pistolteatern och den uppsättningen av ”Spindelkvinnans kyss” där Thorsten Flinck och Stefan Sauk spelade rollerna om de två männen som sitter i ett fängelse i Argentina under diktaturens dagar. En politisk fånge och en homosexuell fånge. Deras gemensama tid i fängelset. Romanen är suverän läsning och den skrevs av Manuel Puig. Jag köpte romanen 1981. En tid var det min favoritbok. Det gjorde ävenledes en bra filmatisering 1985 som jag såg vid premiären 1985 på juldagen. Hector Babenco regisserade filmen. Raul Julia, William Hurt och Sonia Braga gjorde storslagna rollgestaldningar.
Pjäsen minns jag som kraftfull och välspelat drama. Jag gick ut från teatern och kände mig ovanlig tupplyft av föreställningen. Den andra gången jag såg Thorsten Flinck var Eugene O’Neills berömda pjäs ”Lång dags färd mot natt” på slutet av 90-talet. Flinck regisserade detta utsökta drama med Keve hjelm, Mikael Persbrandt, Dan Ekborg och Marie Göranzon. En uppsättning som kommer räknas till de klassiska uppsättningarna. Ungefär i samma anda kommer man nämna den tillsammans med Bengt Ekeroths uppsättning på Dramaten 1956 med Jarl Kulle, Lars Hansson, Inga Tidblad och Ulf Palme. Det finns ytterliggare några pjäser jag sett honom i på 90-talet

Boken täcker även naturligtvis hans inhopp inom filmvärlden som jag tycker att hans skådespeleri har varit bra men inte som när han spelar teater. Hans självbiografi har fått hjälp av Håkan Lahger. En bok full av iaktagelser och personliga porträtt från vänner och andra inblandade i hans omgivning. En modig klarsynt bok med dynamiska barndomsberättelser som kryddas av hans röst i texten. En av de starka böcker som påverka rmitt liv vid läsningen.

John Cleese -Men hur som helst: Forum Förlag 2014 – Översätt: Marianne Mattsson

slide_267841_1843858_free
John Cleeses memoarer är det roligaste jag läst efter Groucho Marxs självbiografi. Med en underbar frän och klar blick på klassamhället och hur den påverkar England i grunden. Med mild ironi beskriver han sin medeklassbakgrund som leder till privata skolsystemet för att hamna i universitet. Genom skolsalar och studentliv vilket i sin tur leder till underhållningsbranchen. Tv och radio och film, ja alltihopa finns instoppad i denna sanslöst roliga bok.
Jag måste tillägga om man är det minsta intresserad av brittisk underhållningens historia så är detta en pärla. Ja här finns det alla som verkligen påverkat den brittiska humorn. John Cleese har arbetat med de flesta såsom Peter Sellers, Marty Feldman, David Frost, Peter Cook osv i all oändlighet. John Cleese berättar från början om barndomen, ungdomen men också hans karriär i den satiriska humorns brutala tjänst. Han skriver mycket om sin bästa vän och skrivarpartner Graham Chapman som han skrev och skrev tillsammans med under 20 år men de fick aldrig utrymme åt den vildaste humorn inom BBC.s ramar föränn de andra inom kommande Monthy Pythongänget uppenbarade sig. Det är förvåndasvärd lite om den tiden vilket jag tycker är synd.
john_cleese
Fast åt andra sidan får vi istället veta en hel del om John Cleeses karriär innan Monthy Python. Det är en oändlig rolig resa in i humorns kulisser och där sparar inte författaren på krutet när han berättar anedokter och ger inblickar i BBC och deras värld av moral och mindre vågad humor. Det mätkiga BBC ville int eutmana publiken smoral och eventuella åsikter på deras underhållning. Boken är bland det roligaste du utan tvekan kan läsa i år.




Micheles Kindh läser Stefan Zweigs självbiografi

Stefan Zweig – Världen av i går En Europés minnen

Ersatz pocketupplaga 2011

Översättning Hugo Hultenberg, reviderad Anna Bengtsson

9789187219382_200_varlden-av-i-gar-en-europes-minnen_pocket

 

 

Äntligen läser jag om Stefan Zweigs bok ”Världen av i går” i nyöversättning och i en tjock härlig pocketbok. Ingen har väl bättre beskrivit Wiens intellektuella och andliga liv bättre än just Stefan Zweig, han som upplevde Österrike eller i detta fall Wiens kulturella utveckling fram till första världskriget. Det handlar om det gamla Europa då kungahusen fortfarande hade den politiska och kulturella makten – men den kulturella intresset bland hov och adel försvann mer och mer och övertogs av högborgligheten, främst de rika judiska familjerna övertog mecenatskapet alltmera till glädje för kulturlivet. Stefan Zweig som själv är av judisk börd berättar om sin uppväxt i Wien och hur han i skoltiden fick alltmera kulturella intressen och tappade intresset för skolans indoktrinering av de unga gardet.

Wien var den liknöjda konservatismens högborg med en förnöjd liberalism med lagom känsla. De unga intellektuella gardet ville befria sig från sexuell avhållsamhet, ta för sig av den moderna konstarterna och uppleva friheten av att få andas, läsa och uppleva friheten. Stefan Zwieg lärde sig känna alla av kulturell och politisk substans. Zweig skriver att han inte riktigt förstod allvaret i de stämningar som föranledde första världskriget.

Stefan Zweig  blev en kontinental resenär som reste i världen och upplevde första världskrigets hat, hets och dårskap och arbetade emot den hela tiden i sitt liv. Efter kriget föll gamla Europa ihop. Mellankrigstidens händelser ledde till upprinnelsen av andra världskriget.

Just detta ser och betraktar Stefan Zweig som fredskämpe, författare och stor personlighet. Idag är han nästan bortglömd som författare medan jag då vill påminna om hans storhetsperiod som kulturell intellektuell var under 20-och 30-talet då hans böcker lästes i hela Europa. Jag ser den här memoarboken som en stor litterär gigantiskt mästerverk som behandlar decennierna fram till Hitlers galenskap. På slutet av sitt liv så blev han dyster och tog till slut av livet av sig tillsammans med hustrun 1942 i Rio de Janeiro. Det gränslösa och individuella Europa gick i graven tills nazismen slutgiltigt besegrades och man kunde återupprätta friheten. Vilken bok att läsa och uppleva. Klart bästa boken på flera år att återupptäcka.

Micheles Kindh läser Rod Stewarts självbiografi

Rod Stewart – Min Självbiografi

Norstedts 2013 Översättare Ulf Gyllenhak

9789113044361_200

Jag har oerhört roligt i Rod Stewarts sällskap – jag inte så att jag sitter dricker pislner med honom i levande livet.

Utan nu läser jag den bok som får mig att verkligen skratta och få en stor dos rockmusikhistorik i släptåget vilket höjer underhållningsvärdet högt hos undertecknad.

Nu är mitt förhållande till Rod Stewart därför att hans musik går upp och ned i kvalitet. För att ta en jämförelse så tycker jag inte om hans senaste 12 års musik då den mest bestått i dessa hemska  ”The Great American Songbook-serie” plus den mindre lyckade soulhyllningen ”Soulbook”. Där faller jag mest i tråkburken över att få höra. Men herregud så bra Rod Stewart var i till exempel bandet The Faces där han tillsammans med Ron Wood hamnade i då i Small Faces  som splittrade då Steve Marriot lämnade bandet för att bilda Humble Pie – då ville Ronnie Lane , Ian McLagan och Kenny Jones tillsammans med Rod och Ronnie bilda The Faces. Det är det band som jag verkligen älskade eftersom det handlade då om riktig rockmusik.

The Faces var också relevant för punken då Johnny Lyndon älskade det bandet men tog avstånd från Roddan som soloartist för att svek rockmusiken och blev en lat bortskämd miljonär.. Kolla in ultimata The Faces-boxen ”Five Guys Walk Into A Bar” där finns det så mycket godis att du kan bada i det. Deras album ”First Sstep 1970″,”Long Player 1971” och ”A Nod Is As Good A  Wink” är riktiga rockstökare som jag inte kan eller vill värja mig emot.

De soloplattor som Rod Stewart spelade in mellan 1969 fram till 1981 är givna favoriter hos mig, sedan blir det mera ordinära och kanske skivor som jag fick ett mera splittrat intryck vid otaliga genomlysningar.

stewart_1046012c

Själva biografin börjar med hans födelse i London med hans skotska patriotiska föräldrar som han föddes yngst 1945 med klart äldre bröder och syster. i sluttampen av andra världskriget.

han beskriver skolgången, idrottsintresset framförallt fotbollen är det som gäller för hans del. Roddan spelar själv fotboll så fort han får chansen. Vägen till musiken kommer sakta smygande. Snart blir han med i band och går långa vägen i Long John Baldrys band. Det ledde sakta men säkert hur han hamnade i Jeff Beck Group vilket leder fram till The Faces och sin egen framgångsrika solokarriär. Boken kantas av kärlekshistorier, upptåg, fylla, Hollywood, stora godsinköp och vidare till hans vänskap med Elton John och Freddie Mercury. Med andra en snabbt berättade bok i kronologiska episodiska händelsekedjor. Rod Stewart skonar inte sin egen personlighet utan berättar om sin omognad men samtidigt flera barn i olika äktenskap skapar en helt annan situation.

Det är en klart underhållande bok men också väldigt intressant för oss som dock diggar den här mannen genom decennierna. Köp och läs den. Det är den värd.

Micheles Kindh läser både Assar Lindbeck och Per Ahlmarks memoarer

Per Ahlmark – Gör inga dumheter medan jag är död

Atlantis 2011

Assar Lindbeck – Ekonomi är att välja

Bonniers 2012

Ibland kan saker och ting, liksom tankar genomgå en metasmorfo då allting förändras på ett sätt jag inte kunde förutse.

Men vid läsningen av Per Ahlmarks memoarer så upptäcker jag att den man jag haft en oförsonlig syn på genom alla åren faktiskt vissa sig ha samma grundsyn på många saker. Framförallt hans demokratisyn och en hel del annat som framkommer när jagläser hans memoarer. Jag säger precis som Per Alhmark, diktatur är diktatur oavsett partifärg, vänster eller högerdiktaturer, det spelar ingen roll utan diktatur är diktatur. Liksom antisemitism, rasism elller annat som utgör förakt för människans frihet eller värdighet är han motståndare till liksom jag själv.

Detta var överaskade mig att jag hade glömt bort hans grundsyn på diverse frågor. Per Ahlmark håller både välfärdstat, socialliberalism, pluralism och en global rättvisa högt i vårt samhälle. Men även frågor som miljö, klimat och kampen mot världens orättvisor är hans synsätt. Plötsligt står vi dpå samma grund när det gäller sättet att se på både kommunism, nyliberalism, fascism, nazism, rasism, politisk islamism och allt som luktar dogmatiskt och auktoritärt, vi båda avskyr dessa företeelser. Per Ahlmark skriver om sina sjukdomar, kulturella synsätt och den bildning vcarje människa egentligen borde få ynnesten att upptäcka. Per Ahlmark framstår som den mest mänskliga politiker jag kan tänka mig på alla sätt. Han ser livet genom det mänskliga perspektivet vilket gör att han ställer sig på offrens sida gentemot diverse makter runtomkring världen.

 ahlmark

Per Ahlmark är ödmjuk inför livets förändringar, självmord, sjukdomar, tvivel på sig själv och allting som kan förändras den privata tillvaron genom sin sårbarhet men i ideologiska och filosofiska frågeställningar gör han inga kompromisser när det gäller religösa såsom politiska hot mot mänskligheten. I politikens praktik kunde Per Ahlmark vara en politiker som både försökte behålla den sociala liberalismen högt samtidigt han var avog mot både högern, kommunismen eller andra överdrivna företeelser i samhället.

Det är man som har civil kurage och står för det han står för och visar det öppet i debatten i samhället.

Jag blir också förvånad över att läsa att tidigare socialdemokraten Assar lindbeck i flera år ägnat sig åt måleri vid sidan av sitt forskande i nationalvetenskap och statsvetenskap. Jag läser en högst intressant memoarbok med många essäliknande inslag av både statsvetenskapliga och nationalekonomiska resonemang i memoarboken.

 lindbeck

Han ger sin bild av vareför han hoppade av socialdemokratin i början av 80-talet på grund av löntagarfonderna. Löntagarfonderna vars grundidé var att arbetsgivare skulle betala en viss avgift till fonderna och staten bidra med pengar så att man kunde köpas in aktier i svenska näringslivet. Fackets organisationer skulle administrera systemet. En form av motmakt och balans gentemot det privata kapitalet. I debatten så förvanskades hela upplägget och lades ned. Enligt motståndet skulkle LO socialisera näringsölivet och äga allting. Vad det handlade om i grunden var fonder som skulle både kunna satsa resurser och verka som motvikt mot andra aktörer på marknaden. förlsget var kanske inte så bra konstruerad. Utan buffertfonder eller stödfonder hade varit bättre i de versioner som koommit upp i debatten påp senare år runtomkring världen och framförallt i Europa.

Assar Lindbeck påminner om att det har alltid funnits en viss form av funktionell socialism sedan planhushållningsdebatten på fyrtiotalet. Hans motstånd låg i att facket inte skall agera arbetsgivare, vilket jag tycker verkar vara sund tanke. Utan är en motvikt mot arbetsgivarnas organisationer.

Båda böcker är högst läsvärda men ändock har ingen memoarbok sedan Robert Gustafssons självbiografi påverkat mig lika mycket som just Per Ahlmark.

Ace Frehley No regrets Rock ` n ´ roll-memoarer med Joe Layden och John Ostrosky

Ace Frehley är väl mest känd för sin karriär som sölogitarrist i ett av världens störstarockband KISS. Ace heter egentligen Paul och han är en helt vanlig kille som är uppväxt i en helt vanlig medelklassfamilj i Bronx New York. Nu förtiden är han soloartist.

 

I boken ” No regrets ” berättar han sin historia. Om sin uppväxt om den turbulenta tiden kring KISS. Vi får följa med då han berättar om sin barndom och om sin framgångsrika karriär där KISS är en del av konceptet. Ace låter oss följa med bakom kulisserna och han berättar öppenhjärligt om sitt liv och sin karriär.

Ingenting utlämnas och vi får veta både det ena och det andra vare sig vi vill eller inte. Jag får en väldigt intim känsla när jag läser. Som om att han vänder sig direkt till mig och ingen annan. Som om att jag får ta del av hans innersta. Som om att jag får läsa hans dagbok. Han delger oss sin version hur han blev en del av en av världens mest framgångsrika rockband. Han låter oss komma bakom kulisserna och ger oss sin version av den osminkade sanningen. Bildandet av bandet. Blixtloggan, kostymerna, sminket, de vilda festerna. Ingenting utelämnas. Solokarriären berättar han också om.Icke att förglömma är hans kamp mot alkoholen, mot drogerna.

 Det är mycket som är nytt även för mig ( har lyssnat på KISS sedan i början av åttiotalet och gör det fortfarande). Jag personligen tycker att den är klart läsvärt.

Miss Mystica