I kväll spelar Beck i Stockholm. Platsen är Gröna Lund

Beck Hansen eller Beck som blev så unik med sin mix av hip hop, gammal blues och elektronisk musik. I år blir han fyrtioåtta år och har sedan genombrottet med albumet ”Mellow Gold” som gjorde att Beck klev ut ur alternativa musikvärlden till att bli en av de bästa mainstreamartister. Jag såg honom i Stockholm 1994 och långt senare på Gröna Lund när han uppträde där förra gången. Beck har varit ganska så varierande i kvalitet så har skivorna varit lite berg och dalbana under åren. Fastän här kommer nu mina personliga favoriter med Beck under åren.


https://youtu.be/I-XuMvxi-vc









Det var dagens musik.

Blaskans redaktör Micheles Kindh väljer Hall & Oates -favoriter

John Oates är numera soloartist men som del i duon Hall & Oates gjorde paret några av sjuttiotalets och åttiotalets bästa poplåtar och spelade den snyggaste softrock tänkas kan. Därför kommer det här lite av mina favoritlåtar.




Nu blir det deras heligaste graal direkt från de snyggaste sjuttiotalskatedralen med sirapsfallen och honungsregnen där solen aldrig går ner och musiken är drinkar i solnedsgången och romantik på stranden. Vilka röster som sjunger här:

Mera sjuttiotal


Så till sist

Nya skivor recenserade av redaktör Micheles Kindh

The Decemberists – I’ll Be Your Girl ¤¤¤¤

Yo La Tengo – There’s a Riot Going On ¤¤¤

Att experimentera med musikaliska lekar kan vara ett kraftfullt instrument för att få till det och skapa möjligheter men det kan bli för mycket som Ulf Holmén konstaterade när han recenserade gruppen Deerhofs senaste giv.
Så kan det tyvärr bli när man vill för mycket men det kan också bli lyckat som när Frank Zappa eller när Captain Beefheart gjordemusikalisk aexperiment förr om åren. Andra lyckade exempel på sådana artister är The Resident, Devo, XTC, Talking Heads och så Mike Pattons olika projekt och för att inte tala om The Beatles senare period med psykedeliska plattor. Ja för att inte glömma bort Beach Boys skivor där Brian Wilson ville dra musiken åt andra håll än det redan upplöjda spåren.

Detta leder mig till Ira Kaplans band Yo La Tengo som på sin nya svit av låtar försöker med lite tristare grund påverka sångerna och musiken att blixtra till lite extra. fastän det jag hör blir en samling ofullbordade musikaliska arrangemang med tidstypiska Ira Kaplan-texter som man kan återge för dess poetiska tonläge. Men sätter man samman musik och text här blir det lite ordinärt och fantasilöst. ja tyvärr tar musikens konstruktioner udden av det som jag tror skulle kunna utvecklats till något roligare. Men dock finns det små fragment som spricker upp fundamentet och släpper in lite solsken vilket gör skivan ändå behaglig.
Finns det något mera att tillägga – ja det är väl att Yo La Tengo vill skapa en samhällskritisk skiva som lanserar tankar om det nya politiska läget sedan valet 2016.
Det finns en bra intervju med Ira Kaplan om nya album på nättidskriften Salon:
Intervju med Ira Kaplan

Colin Meloy som tillsammans med sina vänner i bandet The Decemberists som varit en av mina följeslagare under 2000-talet som också gav ut en soloplatta med tolkningar av Morrissey-låtar 2005 som jag ej har kvar i mina samlingar. Jag gallrade ut en del skivor då och då eftersom det tillkom nya hela tiden.
På gruppens nya album å tar man klart ställning gentemot nuvarande president i USA. Skivans tillkomst är orsakad av just 2016 år presidentval och musiken är skriven och framförd i den andan som hyser viss kritik emot valet och de konsekvenser som valet leder till.
Bandet The Decemberists och dess medlemmar är inblandad i otaliga musikaliska projekt sedan 90-talet och har en gedigen backgrund inom indie/undergroundrocken som jag gärna följt under årens lopp. Nya albumet är en klassisk indierockalbum med låtar som både har mjukare och hårdare ansatser i låtarna. Plattan är riktigt bra och kan nog sägas vara bandet bästa stund i min öron så att säga.
Musiken appellerar till mina innersta känslor och lyckats skapa en kraftfull samling sånger jag tror borde kunna var en av vårens bästa skivor jag lyssna tpå.

Blaskan väljer skönhetens musik utvalda av chefredaktören.

>I dag tänkte jag välja en symfoni i kärlek och skönhetens musik rakt igenom sjunde himlen. Musik som förbinder essens i det som kan uppfattas vara lyx, skönhet och välbehag som lyser upp i neonljusets glitterparaply där festen aldrig tar slut. En daiquiri för världen. Honungslen musik som rinner längs sockertoppsbergen med hallongfluffiga moln högt svävande där uppe i de oceanblåa himmelsvalven.
Nu börjar musik som jag under åren älskat sönder fritt rotera omkring i Blaskans musikaliska skönhet här:



































Så avrundar vi här med följande låt:

The Rolling Stones

Visst nu är allting över för denna gång. Konserten är över och stenarna har åkt vidare för länge sedan. Fastän minnena är kvar naturligtvis så därför tänkte jag välja ut en rad med favoritlåtar med Stones så att det kommer bli översvärmning av musik.





















Här avslutar jag The Rolling Stones videos.