Backspegeln tittar närmre på The Motors

För några år sen skrev jag här på Blaskan en följetong om punkens rötter. Väldigt svepande, kanske till och med en del viktiga detaljer och grupper som glömdes bort. En av dessa förbigångna tänkte jag ta upp i ett nytt avsnitt av Backspegeln och därmed reparera skadan. Gruppen i fråga hette The Motors och betecknades i sin samtid som antingen New Wave eller Pubrock beroende på vem du frågar. Bandet bildades 1977 men går att spåra via andra tidigare band.

Det hela startade med pubrockbandet Ducks Deluxe. Det var ett rätt framgångsrikt band med en solid fanbas och kontinuerliga spelningar. De bildades 1972 och några av de namnkunniga medlemmarna var Sean Tyla, Brinsley Schwarz och Martin Belmont. Efter att bandet upplöstes blev de alla framgångsrika med andra eller egna nya grupper. 1973 Tecknade Ducks Deluxe kontrakt med RCA och släppte singeln ”Coast to Coast” och 1974 kom debutalbumet ”Ducks Deluxe”.

Bandet The Motors i dess mest klassiska uppsättning. Från vänster ser vi: Andy McMaster – Bas, Sång och Synthesizer, Nick Garvey – Sång och Gitarr, Ricky Slaughter – Trummor, Bram Tchaikovsky – Gitarr och Sång.
Bild: By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=49041553

Bandet genomgick flera förändringar och 1975 hoppade medlemmarna Nick Garvey och Andy McMaster av för att istället forma bandet The Snakes. Övriga medlemmar hette Ricky Slaughter och Robert Gotobed men blev kortvarigt, de hann bara släppa en singel och sen var de historia. Robert Gotobed bildade istället bandet Wire som kom att bli punklegender. De kvarvarande medlemmarna kom att utgöra grundstommen till The Motors som gjorde sin livedebut i mars 1977 på legendariska The Marquee Club.

Med fjärde medlemmen Rob Hendry var bandet så fullbordat. Samtidigt började de spela in låtar för det beryktade BBC-programmet Peel Sessions som leddes av discjockeyn, musikjournalisten och radioproducenten John Peel. Det var ett direktsänt program där band framförde nya låtar live i radio. Programmet var ett viktigt steg för de olika som fick delta då det var prestigefyllt att få vara med. Flera av inspelningarna av de olika med-verkande banden har getts ut som skivor under samma namn – ”Peel Sessions”.

Tidigt byttes Rob Hendry ut mot nya medlemmen Bram Tchaikovsky på gitarr och sång. Gruppens slutliga och klassiska lineup var nu klar och det som nu återstod var att landa ett skivkontrakt. Krokarna var nu utlagda och snart började bandet förhandla med olika skivbolag. Virgin som länge sågs som en liten aktör i sammanhanget byggde i kölvattnet på punken upp sitt varumärke genom att aktivt signa nya band i genren. De kunde tack vare stilens popularitet växa. The Motors var från och med 1977 ett av banden i stallet.

I oktober det året såg debutalbumet ”1” dagens ljus. Skivan präglades av en blytung rockmusik som i sina delar var inspirerat av den nu fullt utblommade punken. Låtar som ”You Beat the Hell Outta Me” är än idag en favorit i varje fall för undertecknad. Också ”Dancing the Night Away” hade klara spår av punk men också mer i båda de nämnda exemplen. Musiken stod liksom i två läger. Skivan rekommenderas varmt av oss på Blaskan.

Andra skivan – ”Approved by the Motors” – kom redan året efter. Den innehöll den stora hiten ”Airport” men också ”You Beat the Hell Outta Me” i repris eftersom den varit bonusspår på första skivan. Skivan pekade den här gången åt helt andra influenser än den första. Borta var pubrockens inflytande, istället var den ersatt av en strävan åt musik inspirerad av synthesizers med mer utpräglade melodier. Andy McMaster hade kort innan skivans tillkomst lagt basen åt sidan för att istället fokusera på just synthesizer.

Soundet som skivan visade på låg helt klart i tiden. David Bowie hade nyss börjat släppa sin berömda Berlin-trilogi med start i albumet ”Low” som väckte mångas förundran. Band som Skids, Ultravox under ledsångaren John Foxx, Joy Division och Tubeway Army med Gary Numan i spetsen stod alla med fötterna i punken men experimenterade hej vilt med synthesizers. Avstampet för dom alla var just albumet ”Low” som av många och med all rätt räknas som ett av rockens allra viktigaste.

Arbetet med synthesizers och experimenten med musiken som alla de här banden sysslade med ledde snart till framväxten av New Romantics som kom att prägla sjuttiotalets slut och inledningen av åttiotalet. För flera band kom det att innebära startpunkten och genombrott. Joy Division och flera av de andra som Ultravox kom att bli stilbildande för respektive genre. För The Motors däremot kom albumet och framgångarna att leda till en slags slutpunkt.

Bandet som nu stärkt av framgångarna turnerade friskt, brände snart ut sig.  Efter spelningen på Reading festival den 28 augusti 1978 deklarerade Bram Tchaikovsky att han lämnade bandet. Anledningen var en hägrande solokarriär. Kort efter Tchaikovskys uppbrott lämnade också Ricky Slaughter bandet efter gräl med de övriga medlemmarna i gruppen. Den ursprungliga uppsättningen av gruppen hade gått i graven.

Nick Garvey och Andy McMaster var nu de enda kvarvarande medlemmarna i gruppen. För att fylla gapet efter Tchaikovsky och Slaughter värvades basisten Martin Ace och trummisen Terry Williams. De hade båda ett förflutet i den Walesiska gruppen Man. The Motors hade i praktiken blivit en duo då de två nytillkomna fungerade som studiomusiker åt bandet. Med den nya lineupen satte så arbetet igång med en ny skiva.

Singeln ”Dancing the Night Away” är en av låtarna som gjorde gruppen oförglömlig. Bild: Egen

Resultatet släpptes 1980 och hade titeln ”Tenement Steps” och innehöll en mindre hit för gruppen. Låten ”Love and Loneliness” klättrade som bäst upp plats 58 på UK singles chart och nummer 78 på Billboard-listan. Trötta på bristen på framgångar och desillusionerade över allt strul med bandmedlemmar och annat kastade slutligen gruppen in handduken 1982. De två kvarvarande medlemmarna Andy McMaster och Nick Garvey gick därmed skilda vägar.

Nick Garvey släppte kort efter uppbrottet sin enda soloplatta. ”Blue Skies” kom ut redan 1982. Han spelade också som gästartist på en av Paul McCartneys låtar men därefter försvann han helt från musikscenen. Hans soloalbum har aldrig återutgetts och är bara tillgängligt om man hittar det på antikvariat. Han framträdde 2001 i den engelska serien ”Never Mind The Buzzcocks” som är ett komediprogram som kretsar kring pop-musik.

Andy McMaster fortsatte att spela in musik men bara en låt , singeln  ”No Joy”, har släppts. Artisten James Dewar’s album ”Stumbledown Romancer” från 1998 innehåller fyra låtar signerade Andy McMaster. ”Goodbye Love”, ”Bright Lights”, ”Love’s Melody” och ”Lay Down the Night” är alla skrivna av honom. Som bonus medverkar han på orgel, piano och synthesizer i de egna låtarna. Han bor och verkar i idag i sydvästra delarna av Storbritannien. I övrigt har han hållit sig bort från musiken i dess mer publika form.

Ricky Slaughter fortsatte sin karriär i olika band. Bland annat spelade han med Fallen Angels där legenden Knox ingick. Bram Tchaikovsky såg länge ut som den som gått segrande ur striden. Han släppte tre album – ”Strange Man Changed Man”, ”The Russians Are Coming” och ”Funland”. Enskilda låtar blev hits som ”Sarah Smiles” och ”Girl of my Dreams”. Sist men inte minst släppte han ep:n ”Pressure” 1981.

De kommersiella framgångarna med albumen uteblev dock. 1981 Bröt Bram Tchaikovsky upp och lämnade musikindustrin i besvikelse över bristen på framgång.  Han återkom inte förrän 1991 då han plötsligt dök upp som medkompositör till låten ”Solid Ball of Rock” som spelades in av den brittiska hårdrocksgruppen Saxon. Låten återfinns på albumet med samma namn. Hans soloalbum har i olika omgångar återutgivits och överförts till cd. Efter återkomsten med Saxon har det åter blivit tyst kring honom.

Också The Motors tre album har återutgivits så sent som 2006 på labeln Captain Oi!. På skivorna finns naturligtvis originalmaterialet plus att de innehåller extramaterial i form av liveinspelningar, b-sidor till singlar och remixer på låtar. Väl värt en investering med andra ord. Särskilt de två första plattorna är hyperintressanta än i denna dag. Som vanligt, god lyssning om du skulle falla för frestelsen. Vi slutar med mina personliga favoriter. Håll till godo med ”You Beat the Hell Outta Me” och ”Dance the Night Away”, två rockklassiker.

Uffe Holmén

Summer Of Love 1967


1967 är året då ”Summer Of Love” plötsligt blommade ut med hippieeran och framförallt fördes antikrigsbudskapet ut om ”No War, Make Love”. Hippieerans motstånd emot det krig som slet sönder USA och skapade en stark polarisering mellan för och mot kriget. Symboliskt handlade det också om hur det nya moderna USA började ta form och det gamla invanda föröskte streta emot förändringar.
När John F. Kennedy blev president så trodde man på en fredligare epok. Visst lovade Kennedy att både fred, att krossa segreringen i landet, mänskliga rättigheter. Istället blev det upptrappning i Vietnam, sociala reformerna hann knappast inledas. Allt avbröts med hans död. Men politiskt sätt hamnade landet nu verkligen inne i ett vakuum där de konservativa och progressiva började utmana varandra. Lyndon B. Johnson som ville avskaffa fattigdomen och skapa ”Great Society” med rättvisa och även införa medborgarättslagar som skulle avsluta den föraktliga orättvisan mot svarta i södern. Men han maldes ned av vietnam-kriget istället. Tyvärr vill jag påpeka.
Kalla kriget blev kallare med Berlinmuren, Castros Cuba och en tid när medborgarrättsrörelsen var på frammarsch. Den proggresiva musikrörelsen började röra på sig.
Hippieeran med sit provocerande fredbudskap blev den nya generationens svar på vuxna världens misslyckande och tendens att sova. Amerikanska vänstern och socialliberala sfären började röra på sig.
Beatpoeten Allen Gingsberg dansade i fredens namn som dess duva.


Samtidigt började de nya psydeliska drogernas berusande drömmar ta plats. Timothy Leary som var drogförespråkare och psykolog bildade sin egen organisation som drog till sig konstnärer, universitetstudenter och musiker och bildade därigenom fröet till just hippierörelsen. John Lennon hade inte ännu blivit den fina fredsfurste han senare transformerades till. 1967 blev både startpunkten för hippierörelsen och den psykedeliska rocken. Staden och platsen blev San Fransciso där allting både hände och skapade en motkultur som än i dag gav ekon utie i världen.

1967 gick således i kärlekens namn. Vi börjar där allting borde börja med The Beatles

The Beatles förstod direkt att det var den nya tidens musik de skapade med sina psykedeliska drömmar av maräng och jordgubbstårta:

Nu tänkte att ett vattenfall av den tidens vackraste och mest skimrande magiska låtarsom vi kan simma omkring och få den psykdeliska drömmen att visuellt flyga stolt ovanför oss utåt mot den vida fria rymden. Jag låter det mest ljuvligaste bandet The Jefferson Airplane inleda 1967 års bästa sidenmolnpuffar.

Så sången som i sin skönhet sträckte sig långt in i själen med sin sirapsmjuka hymn till staden San Fransciso.

Nu blir det en fontän av sånger.









1967 var också året då Tim Hardin sjöng sin klassiska ballad som svävande likt örnen stolt, trygt och stilsäkert ovanför oss alla. En modern Merlin som sände sin magiska pil mot orättvisan:

The Doors poetiska och mörka sånger slog ned som en bomb i 1967 års fredstankevärld.

Drömmarna fortsätter i 1967 års skönaste sångcykler:




The Beach Boys släppte ut ett album där de spann sånger som formades av den psykedeliska eran 1967:

The Bee Gees släppte låten om en gruvarbetargruva där arbetarna blev instängda. En socialrealistisk poetisk sång från året 1967:

Låt oss fortsätta med ett debutalbum med Moby Grape som satte världen i brannn och är ett av mina ständiga favoritalbum:

Regnbågsfärgerna sköljer över oss med sitt siden och sammetsregn från färgernas vackraste år:






Även Motown släppte en rad med puffiga fluffiga hallon och njordgubbsdrömmar det året som The Supremes:




Otis Reeding släppte sin dynamiska sköna ballad:

Soulen blåste som en fläktande vind med sitt sväng:

Regnbågsåret släppte Willie Nelson ett av sina finaste 60-talsalbum och här måste jag spela denna skimrande chockladpralin:

I New York så släppte Velvet Underground sitt mästerverk:

Frank Zappas märkliga skiva som slog ned som en projektil mot anständigheten:

1967 drömde drömmar om frihet och kärlek. Nu simmar vi längs sirapfloden med musikens segelbåtar:














Nu avslutar vi det hela med hyllningen av året 1967 med The Rolling Sotnes och Bob Dylan

Björn Skifs fyller sjuttio! En sann mästare i underhållningens tjänst

Vansbrosonen estradören Björn Skifs fyller sjuttio år och det är något vi på Blaskan vill vara med och fira. Jag har som chefredaktör valt ut det som jag älskar med artisten och människan Björn Skifs. Han har en av Sveriges bästa rockröster genom tiderna. Det har han förvaltat väl gbenom decennierna.
Mångsidig och mångfacetterad artist med så många lyror på sina axlar vilande. Framförallt slog han igenom som artist med sitt rockband Slam Creepers som lades ned 1969. Anledningen till att bandes lade ned påtalade Björn Skifs i en tv-dokumentär för en del år sedan – var han såg gruppen Chicago på scen och mer eller mindre blåsa omkull publiken med sin musik. Då kände Björn Skifs att det var dags att lägga ned bandet för det fanns bättre grupper nu. Soloartisten föddes istället. Tv-shower, krogshower, musikalen ”SpöK”, filmer och Badrock, naturligtvis. Den showen fyllde trettio år förra året. Björn Skifs är med andra ord en av Sveriges största artister genom underhållningshistorien

Nu är det dags för ett potpurri från Sveriges folkäraste rockare efter Jerry Williams:
Först Slam Creepers


Björn Skifs




Med bandet Blåblues så hade Björn Skifs stora framgångar i USA bland annat med covern på B.J Thomas låt ”Hooked on a Feeling”. Anders Berglund ingick bland annat i bandet. Nu lite Båblues:



Björn Skifs solo igen



Min favoritsketch med Björn Skifs

Björn Skifs om att köra bil.

Björn Skifs med bandet Zkiffz

Byfånarna med Åsa Boden

Björn Skifs igen



Så med denan hommage till Björn Skifs så avslutar vi den.

Bruce Springsteen – Born To Run ”Natur & Kultur” 2016

Bruce Springsteen har skrivit den bästa självbiografin jag har läst av en rockmusiker med undantaget för Bob Dylans memoarer, fastän The Boss bok har nerv och en energi där han berättar om sitt liv på samma sätt han gjort så många gånger i sina låtar och boken är tematisk och rik på minnen från barndomen fram till dagens vuxna och mera mogna jag-personlighet.

Det handlar om att med kärlek att berätta om sin familj, med både irländsk och italiensk påbrå. Arbetarklassidentiteten är stark och The Boss lämnar inte denna klassmarkör trots att han sedan länge hade kunnat gjort det. Men pengarna är inte allt utan det är familjen och vänskapen som utgör elden Bruce Springsteen håller sig till.
På flertalet låtar har han beskrivit sin fader i alltmera mörka penseldrag men ger lite upprättelse till sin fader i boken och det blir en helande resa ned till nådens förlåtelse vilket utgör en av bokens starkaste tankebilder. Vilket jag tycker är en av de starkaste delarna i hans bok. Man kan lätt jämnföra The Boss egen bok med den suveräna biografi som Peter Ames Carlins skrev som täckte mera faktamässigt och stilsäkert upp Bruce Springsteens liv liksom Dave Marsh gjorde i sin sjuttiotalsbok ”Born To Run” där han försökte täcka in vad som hände när Burce Springsteen med band när de slog igenom med ”Born To Run” i mitten av sjuttiotalet. Man kan säga att alla tre böcker ger en bredare panoramavidvinkelsynsätt på Mr Springsteen

Boken är en ren fröjd att läsa och att läsa om barndomen i New Jersey liksom hur han hans heliga vrede över ett USA som går förlorat när småstäderna förlorar jobb och tillvaron blir surare för dessa människor är vulkanisk repulsiv ilska. Det är därför hans akustiska plattor ”Nebraska” och Tom Of Joad” har samma heliga vrede såsom John Steinbecks roman ”Vredens Druvor” eller ”Östen om Eden”. Det är hans frustration över hur arbetarklassen tappar alltmera av sin sociala status och ingen politiker verkar numera ta detta på allvar.

Det är ett bildspråk som både ångar av vrede över orättvisorna och uppvisar samtidigt en stor kärlek till just rockmusikens helgade kraft och framförallt den amerikanska musikhistorien som är lika episk såsom den amerikanska landskapen som är Sprngsteenlandskap. Här finner han sin näring och formar sitt liv till att skapa musikaliska mästerverk. Flannery O’Connor får jag ibland i skallen när jag läser hans bok eftersom hon befolkar sina böcker med specifika karaktärer liksom Bruce Springsteen gör i sin bok och skivor.

Det är en stark självbiografi som både underhåller medan den också ger information kring författaren emotionella känslor, tanka, sitt eget mörker och bearbetar det via den amerikanska idealet genom att prata med en psykolog. Boken växer sig starkare under läsningen och till slut får jag enbart lusten att sjunka in i hans album ”The River” och stanna kvar där en lägre tid.

Hans album ”Chapter and Verse” lanserades tillsammans med boken. Här finns en karta över hans musikaliska mliv från de tidigaste försöken till band The Castiles och Steel Mill från mitten av sextiotsalet framtill idag. Låtarna är en mix av hans hela karriär serverad på en skiva och den är på ett sätt nödvändig för att förstå hans musikaliska bevekelsegrunder till den kreativa processen.

Om den kontroversielle Mr. Dylan

”Bob? Bob vem då? Jaså Bob Dylan, vad är det med honom?”
Ja, han har ju bara vunnit Nobelpriset i Litteratur. Visst känns väl konversationen igen. En annan som har förekommit är om han är värd priset eller inte. För få gånger har väl världen reagerat med sådan unison häpnad……och en del jubel förstås. Men vi kan lugna er på den punkten, visst är han värd priset även om det var oväntat.

Jo, jag vet att vissa anser att han inte förtjänar priset. Men meningen med artikeln är att visa att det sättet att se på det hela är helt fel. För även om vissa gör sitt bästa för att förringa Bob Dylans litterära ådra så finns den där. Delar av kulturens Sverige rasar förstås, Dylan är ju inte kvinna och en sån måste man ju i feminismens namn ha. Ebba Witt Brattström menar till och med att detta öppnar för att ge Beyonce litteraturpriset någon gång i framtiden. Jo det är klart, om vi vill ha litteratur som författas av andra åt en beställare av ett litterärt verk enbart avsett att sälja maximalt med kopior så fungerar det.

För till skillnad från Beyonce så skriver Dylan alla sina sånger själv. Han gör det dessutom inte först och främst för att sälja först utan för att skapa. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan de båda och att jämföra de två är som att jämföra en Trabant med en Rover. Beyonce har dessutom till motsats mot Dylan inte en enda litterär ambition med de låtar andra skriver åt henne. Nej, Dylan är ensam i sitt slag på flera sätt.

Ta till exempel att Bob Dylan är något så unikt som den moderna tidens bard. Skalden som framför sina låtar till harpans stämma…..nej, jag menar gitarrens. Oftast kontroversiell och alltid med en utstucken haka. Folkmusiken han startade i ansågs mossig av en ungdomsgeneration, naturligtvis tog han upp den fallna manteln. Där alltså något ansågs förlegat fanns han och inte bara plockade han upp stilen, han gjorde den både litterär och populär igen.

När han så blev omslagspojke för den nya amerikanska folkmusiktraditionen passade han på att börja framföra den på elektriska instrument och så var hela etablissemanget bokstavligen ute efter att skära halsen av honom. Legenderna är många men en historia förtäljer att Pete Seeger, dåvarande vän och mentor, var tvungen att hållas tillbaka med fysiskt våld på Newport-festivalen 1965. Anledningen var att Dylan begick den hädiska greppet att framföra sina låtar på elgitarr, bas och kompad med trummor. Han hade enligt några blandat ihop folkmusik och rock/pop vilket var precis hans avsikt.

En del menar att den händelsen var något av det viktigaste i musikhistorien, andra att det var dödskyssen för den moderna folkmusiktraditionen. Och det är precis det Bob Dylan är, en kontroversiell artist vars verk lämnar få oberörda. Många älska honom och en del hatar honom. Hos de senare heter det att han inte kan sjunga, skriva låtar eller ens framföra dom. Fansen menar att han är genial. Men varför Nobelpris, och varför i just litteratur? Många menar ju att han har lite eller inget med litteratur att göra. Men ack så fel man kan ha, för det är precis det han har.

WASHINGTON D.C. - AUGUST 28: Folk singers Joan Baez and Bob Dylan perform during a civil rights rally on August 28, 1963 in Washington D.C. (Photo by National Archive/Newsmakers)

Barden, poeten och folkmusikern Bob Dylan är onekligen ett kontroversiellt men modigt val till årets pristagare i litteratur till Alfred Nobels minne. Här ses han med dåvarande flickvännen och medmusikern Joan Baez under en demonstration för medborgarrätt/konsert i Washington. Foto: By Rowland Scherman, National Archives and Records Administration – http://minnesota.publicradio.org/display/web/2011/05/21/dylans-career-in-photos/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17301218

Läser man Dylans texter upptäcker man relativt snart att det finns en rytm och en röd tråd genom allt. Han använder klassiska litterära knep som att låta en huvudperson berätta en historia där Dylan själv bara är förmedlaren. Han ser med den fiktive personens ögon det som sker och klär bara historien i en språklig dräkt. Detta är en tradition som går tusentals år tillbaka i litteraturen så inget unikt på så sätt. Nej, det är snarare lyriken och hur diktningen växer fram i hans texter. Det är som om man hade en diktsamling framför sig, inte en låttext. Det är där Dylan blir unik, precis som Tranströmer eller andra lyriker.

När man lyssnar med sitt inre öra på en text av Bob Dylan så märker man snart att det finns en rytm som sagt. Gör ett experiment, läs texten till säg ”Shelter From The Storm” eller ”Positively 4:th Street”. Snart hittar du en rytm, när du hör denna lyssna på låten med musik till. Det du upptäcker då är att musiken följer rytmen i texten och tvärtom, de kompletterar varandra. Synkront, kompletterande och konfrontation är det han arbetar med för att få till den där rytmen och det är nog gissningsvis alltid texten som är alltings början för den gode Bob.

Språket är både beskrivande, exakt men framför allt målande. Med små penseldrag och lager på lager bygger han upp en bild som med lyrikens metoder har en ansats och ett slut. Det är alltid en historia både i desperationens tecken som i ”The Ballad of Hollis Brown” eller i absurditeten som i ”Black Diamond Bay”. I den senare återfinner du för övrigt rytmen i texten igen. Långt fram i sin karriär var Dylan både socialt medveten och politisk i sina texter. Inspirerad av medborgarrättsrörelsen i USA tog han upp kontroversiella händelser som den i ”Hurricane”.

Låten handlar om den livs levande boxaren Rubin ”Hurricane” Carter som 1966 mot sitt nekande dömdes till livstids fängelse för ett mord han aldrig begick. Domen fastslogs trots vittnesmål som pekade ut andra än Carter. Rubin Carter benådades och frisläpptes först 1986. Enligt många, bl a Dylan, berodde domen enbart på att Carter var afro-amerikan och därmed ett lätt offer för ett rasistiskt system.

Att Rubens karriär inom boxningen gick åt h-e var inget som berörde maktens män och det var här den alltid lika vassa Dylan satte in sin dolkstöt. Återigen sticker den rebelliske och kontroversielle Dylan alltså fram hakan. Han blir själv talespersonen för anklagelserna mot ett likgiltigt etablissemang som lämnar en man att ruttna i en cell. Man kan knappast beskylla honom för att fega ur med andra ord. Det är istället en man som alltid går och alltid har gått sina egna ibland något säregna vägar.

bob-dylan-torontoBob Dylan genomgick i mitten på 60-talet en transformation till den mer elektriskt baserade i sin musik. Ett rent helgerån enligt vissa, en nytändning enligt andra. Som vanligt fick man konstatera att den alltid kontroversielle Bob Dylan hade lyckats reta gallfeber på hela etablissemanget. Precis som nu med andra ord. Foto: By Jean-Luc – originally posted to Flickr as Bob Dylan, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6699656

Det blir väl knappast sämre av att Dylans stora litterära förebilder heter Jack Kerouac, Woody Guthrie, Carl von Clausewitz, Arthur Rimbaud, Leo Tolstoy, Edgar Rice Burroughs, Luke Short, Jules Verne, H.G. Wells och Allen Ginsberg. Beatnik-poeten Ginsberg var dessutom en av Dylans vänner. Kärleken och fascinationen till Rimbaud delar han med en annan artist vi på Blaskan älskar nämligen Patti Smith. De andras storhet kan man väl knappast ens ifrågasätta. Leo Tolstoy räknas ju som en av litteraturvärldens giganter.

Woodie Guthrie är ju som bekant den moderna amerikanska folkmusikens fader och var också han en god vän till Dylan om än ytlig sådan. Hans liv slutade ju i djup olycka med en sjukdom som långsamt gjorde honom okontaktbar. Huntingtons sjukdom (Chorea) som Guthrie led av, förstörde långsamt hans hjärna och gjorde honom allt mer isolerad. Från sent 40-tal fram till sin död gled han långsamt in i ett isolerat mörker. Men en tid innan han dog 1967 hann den då blott 19-årige Dylan träffa sin stora idol och musikaliska ledstjärna. Det blev trots sjukdom flera möten, men till sist satte Guthries sjukdomstillstånd p för dessa.

Dylan har alltså en rätt diger samling litterära giganter att luta sig tillbaka mot och att tacka för sin egna förmåga att skriva texter. Att han har talang har ju naturligtvis hjälpt till. Knappast något Beyonce kan skryta med men som sagt, har dom snopp blir det stopp i feministernas värld. För som Dylan så klokt skaldade, ”The Times They Are a-Changing”. Han är ju trots allt både vit, privilegierad, man och därmed översittare i vår nya sköna värld. Tur då att Dylan kan skriva texter och att de är fullvärdiga för ett litteraturpris. Dylan – 30 – Beyonce – 0,  när väl Ebba inser detta faktum kanske hon kan bli lika prestigelös som Dylan när han sjunger ”Don’t Think Twice, It’s Alright”.

Cirkeln är sluten, Dylan består. Trots snopp, vit överhöghet när han i själva verket har försvarat amerikanska färgades rättigheter och andra ovidkommande kommentarer, så är det en litterär gigant som nu tar plats i Nobels Litteraturpris-annaler. Det är tur att vissa har modet, sorgligt när andra kräver ordet. För har man inget att säga är det ju bättre att inte säga något alls. Det har Dylan också visat med sin fåordighet när det gäller intervjuer och annat. Han hatar nämligen mediebevakning. Det är nog mest därför negativisterna är så putta, de vet ju inget om Dylans sanna natur och hans genialitet.

Straight Outta Compton av F.Gary Gray

MI0003899502
Dr.Dre Eazy-E, Ice Cube MC Ren Dj Yella bildade den mest relevanta gruppen vid sidan av New Yorks Public Enemy som politiska band med sprängstoft som orsakade oro hos polisiära och statliga myndigheter. Dr Dres vision om en journalistisk realistisk skildring av gettolivet och gatans verklighet blev NWA:s signum. De skapade gangstarapen och visade upp det fula bakom politikernas fina valtal. Los Angeles och framförallt stadsdelen Compton hade plötsligt fått sin egen geografiska politiska plats på kartan. Det blev en musikhistorisk relevant händelse.

Det var deras talang och lyrik som skapade deras sound och musikaliska metod. Framförallt var det deras låt om polisens brutalitet och öppna rasism som gjorde bandet till en farlig företeelse som skrämde upp den vita fina amerikanska värld. NWA utmanade alla myndigheter med sin brutala ärlighet.

Filmen är ett mästerverk som berättar i dramatisk form bandets historia men framförallt när bandet också hamnade i ekonomiska problem som betydde att de blev lurade. ICE CUBE anade ugglor och ville skapa sitt eget varumärke. Så gjorde även Dr Dre som bildade skivbolaget Death Row Records med gangstern Suge Knight i spetsen Ett skivbolag med många artister som slog igenom där såsom 2Pac. Filmen täcker upp den biten också eftersom den ingår i berättelsen om bandet uppgång och slut efter att Eazy-E gick bort i aids. Filmen fångar in stämningen i Los Angeles 80-tal och 90-tal och särskilt hur det vara svart och utsatt för polisen ständiga rasism och politikernas ständiga svek.
Gäng, knark och arbetslöshet blev det som Los Angeles förorter lever med varje dag. När Rodney King stoppades av Los Angeles poliskår blev han misshandlad gång på gång vilket videofilmades av en förbipasserande. Polismännen åtalades men friades vilket skapade en uppdämd ilska som brast till slut och de kravaller som blev resultatet skakade om USA liksom världen. Amerikanska myndigheter kunde inte ignorera problemen till slut. Det va ri sådana stämningar som är den kraft som NWA skildrade och uppkom ur när ICE CUBE skrev sina lyriska noveller om vad som hände på gatorna i förorterna bortom den rika fina Los Angeles Hollywoodskyddade omgivning.


Filmen är också en skildring kring musikbranchen och hur fult och våldsamt det kan urarta till om man inte ser upp med vem man gör äffrer med till slut. Både Ice Cube och Dr Dre är producenter bakom filmen och man har skådespelare som agerar och påminner starkt om verkligehtens NWA. Detta är en stor kulturell tilldragelse och viktig film eftersom den berättar om historisk modern händelse som förändrade musikhistorien.
Nu kommer musik som kom efter NWA upplöstes.




Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy 2 – ”You Ain’t No Punk You Punk!”

backspegelnLemmy – vad betyder egentligen det där namnet egentligen? Ja frågar du om musiken så blir svaret ”allt”, men är det namnet så är det både mytomspunnet och diffust. Som vanligt när det gäller stora personer har förklaringarna nått närmast mytologiska proportioner. En historia talar om att ”Lemmy” var smeknamnet han fick hemma i ungdomsårens Wales som en beteckning på hans halvt engelska ursprung. Namnet skulle helt enkelt betyda ”engelsman”. Den historien kan man dock avfärda, namnet betyder inte det.

Troligaste förklaringen hittar vi i tiden runt 1975 när Lemmy precis hade fått kicken ur knarkbandet nummer ett Hawkwind för att han knarkade så det knakade. Det var ju efter att Lemmy hade åkt dit för innehav i Kanada som han hade slängts i finkan. Väl ute upptäcker han att han var frånåkt och snart också fockad. Hemma i London igen började nu pengarna tryta i en allt högre fart, inga inkomster och bara utgifter såg till det. Snart var han fattigare än en kyrkråtta, men en kyrkråtta med planer på ett eget band.

Så djungeltrumman gick, Lemmy letade bandmedlemmar. Pink Fairy’s, Steve Took’s Shagrats och UFO förlorade en medlem i gitarristen Larry Wallis när han hoppade på det nya projektet Bastards. På trummor återfanns Lucas Fox, alla var nöjda utom bandets manager Doug Smith. Han såg för sin inre madrömsvision hur bandnamnet skulle sätta hinder för deras karriär när ”Top of the Pops” skulle vägra att ta in dom och hur radio skulle vägra uttala deras bandnamn.

Nancy, Sid and LemmyNancy Spungen, Sid Vicious och Lemmy i en söt förening där Lemmy blev en naturlig del av punkscenen. Där kände han sig mer hemma och snart hade han anammat en del av deras musikaliska koncept och kombinerat det med hårdrocken. Foto: Wikimedia Commons

Snart hade både Larry Wallis och Lucas Fox ersatts av Phil ”Philthy” Animal på trummor och ”Fast” Eddie Clarke på gitarr. Bandnamnet hade till managerns lättnad och efter hans idé ändrats till Motörhead efter den sista låten Lemmy spelade in med Hawkwind. Fortfarande var dock Lemmy fattig som en kyrkråtta och bandet utan kontrakt med skivbolag och det är nu namnet uppstår på myten himself.

Det sägs nämligen att Lemmy överlevde på att låna sig fram. Det var ”Lend me a fiver”, ”Lend me till tomorrow” mest hela tiden. ”Lend me” på cockney blir snabbt ”Lemmy” så snart hette han helt enkelt Lemmy i vänkretsen. Under tiden smidde han planer på att ändra den dåvarande situationen genom att landa ett skivkontrakt.

Den nu framväxande punkrörelsen blev Lemmys hemadress, den tilltalade honom mer än kretsarna kring hårdrocken då han kände mer samhörighet med denna. Lemmy blev snabbt bekant med både band och medlemmar i dessa och nu kunde han också dryga ut sina magra inkomster genom att spela bas åt The Damned. Kontraktet varade bara några få gig 1976 då bandet saknade basist. Saker och ting började röra på sig. Han blev också under perioden bekant med Sex Pistols Sid Vicious.

Mitt under punkfebern som exploderade i Storbritannien i oktober 1977 i och med releasen av Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks”, släppte också Motörhead sitt debutalbum som var självbetitlat.  Den 21:a augusti 1977 släpptes albumet ”Motörhead” på etiketten Chiswick. Från början hade bandet fått kontrakt via bolaget UA som bandet hade spelat in några låtar åt vintern 1975-1976. Bolaget hade dock uttryckt tvekan om bandets kommer-siella potential och så småningom brutit kontraktet. Chiswick blev därför nästa val.

Från Motörheads andra skiva ”Overkill” kom låten med samma namn. Ett album som kom att bli så pass nyskapande att en hel genre och flera andra skapades som ett direkt resultat. Klipp från Youtube

Debuten blev inte så dålig som UA hade förutspått.Kommersiellt gick den rätt bra med
60 000 sålda kopior och det här säkrade kontraktet för ytterligare ett album. Bandets logotype som prydde debutskivans omslag hade fått namnet ”Snuggletooth” eller ”Snuggletooth B. Motörhead”. Joe Petagno som hade ritat omslaget hade själv döpt figuren till ”War Pig” efter den berömda låten med Black Sabbath, men snart hette den alltså något annat. Logotypen skulle följa bandet resten av karriären.

Runt 1978 stod Motörhead med fötterna i två läger – Punken och hårdrocken. Snart hade det ena blivit det andra och nu utvecklade bandet ett helt nytt unikt sound. Philthy hade börjat spela dubbelpukor som smattrade som ett helt luftvärnsbatteri, Lemmy hade ytterligare förfinat sitt basspel med dubbelstopp och attackattityd och ”Fast Eddie” vevade på som aldrig förr.

Det var inte punk, men det var inte heller traditionell hårdrock – You Ain’t No Punk You Punk! (Citatet kommer från den inledande raden i ”Garbageman” av Cramps). Resultatet av bandets experimenterande kunde höras på albumet ”Overkill” som släpptes 1979. Albumet blev bandets stora genombrott trots att det ”bara” såld lika bra som debuten dvs 60 000 exemplar. Albumet är på grund av sitt innehåll idag klassiskt. Det skapade soundet, det utvecklade bandet och det formade deras musikaliska stil som sen blev så berömd.

Låtar som ”Overkill” och ”Damage Case” formade en helt ny stil som också blev stilbildande för andra. Ännu för unga lät sig t ex de kommande medlemmarna i Metallica inspireras av skivan. Lars Ulrich framhåller den som ”det ögonblicket då jag bestämde mig för att spela trummor”. Hela Thrash-scenen med band som Anthrax, Slayer, Exodus, Kreator, Overkill (!), Megadeth och Testament hade just detta album att tacka för sitt sound.

Också band som Bad Brains kom att betyda en hel del för Thrash och dess framväxt. Här ett klipp från runt 1980. Klippet kommer från Youtube

Hardcorepunken kunde också sägas ha bidragit till Thrashens framväxt. Band som Bad Brains, Sick of It All, Minor Threat, Agnostic Front, Converge, Gorilla Biscuits, Poison Idea, Cro-Mags, Circle Jerks, Black Flag och Dag Nasty betydde också de allt. De unga spolingarna som kom att utgöra ryggraden i Thrash-scenen lyssnade så öronen blödde på just dessa band och fler.

Motörhead hade nu i varje fall etablerat sig som ett av sin tids ledande band. Nyskapande med ett nytt aggressivt sound som omfamnade två musikstilar i kombination kom att bli den nya formeln. Fler band från Storbritannien följde snart efter och hela vågen har senare döpts till New Wave of British Heavy Metal eller NWBHM. Den här scenen var den andra pusselbiten för de kommande Thrash-banden.

Band som Def Leppard, Iron Maiden, Angel Witch, Samson, Diamond Head, Saxon, Tygers of Pan Tang, Venom, Girlschool och Grim Reaper gjorde sig snart också sig ett namn och betydde också en hel del för den kommande Thrashen. Motörhead hade alltså tillsammans med flera av just NWBHM-banden startat en ny dynamisk scen som kom att betyda allt och mer. Hårdrocken inte bara överlevde tack vare detta, den förnyades nu med en ny scen och ett nytt sound. Mer om det kommer i nästa avsnitt som presenteras snart.

Ulf Holmén AKA Dr Dacapo

Det sitter i sättet att spela! Här ett litet smakprov på varför Lemmy var både nyskapande och annorlunda som basist från Youtube

Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén

Grace Jones liv präntat på papper.

Nattens eviga svarta panter Grace Jones har gjort det hon i en låt sade att hon inte skulle göra ”I’ll Never Write My Memoirs” vilket ockå ironiskt nog är titeln på discodrottningens nya självbiografi som hon nyligen givit ut. Med egna ord berättar hon om uppväxten på Jamaica, flytten till USA och den gryende musik, modell och filmkarriären. Allt det berättas med snabba kast och med glädjerika lyxiga ögonblick med bilder från legendariska discot Studio 54. Andy Warhol och den glittriga glamourvärlden. Men denna förvandling från discodrottning till futuristisk musikkreatör är exceptionellt storslagen förvandlingsnummer. Boken är en smaksatt pralin med lyxkant som också visar hur Grace Jones blev bäst i världen och en av de klaraste hjältinnor i mitt liv. Vad världen skulle varit musikaliskt tommare utan hennes fascinerande musikvärld.

https://youtu.be/CdJiIP3KQf








Kim Gordon – Girls In A Band (Harper Collins 2015)

472
Det har varit väldigt mycket Kim Gordon i min värld nyligen förutom att jag i somras såg Kim Gordon i en modetidskrift som jag ej kommer ihåg namnet på men jag bläddrade i den och där medverkade Kim Gordon. jag läste även hennes konstartiklar i boken ” Is It My Body?. Nu läser jag Kim Gordons memoarer som är lysande underhållning men också en målande beskrivning av postpunkscenen i New York men också punkens subkulturella underjord. Kim Gordon som är världens coolaste musiker vid sidan av Deborah Harry och Patti Smith. Jag blev också chockad över att Kim Gordon och Thurston Moore skilde sig 2011 efter flera års äktenskap sedan 1984. De bildade bandet Sonic Youth 1981 tillsammans med Lee Ranaldo, Steve Shelley och Mark Ibold. Sonic Youth är det band som betytt mest för mig vid sidan av Nirvana, The Police, The Clash med flera band. Jag hade nog varenda album, singlar, ep-skivor och annat material som Sonic Youth någonsin spelat in. Jag har följt det här bandet i decennier. Jag såg i Malmö Konsthall en utställning med konstnärer som Sonic Youth har samarbetat med under åren. Biografin är en enda stor karta över amerikanska samtidens spretiga arvsdelar. För min personliga del så önskar jag att man tar med sig boken och Sonic Youth till hjärtat. Nu kommer det Sonic Youthvideos








Nu blir det Kim Gordonmaterial
Kim Gordon





https://popviminns.wordpress.com/2013/08/13/sonic-youth/