Backspegeln: Nick Drake – Den Store Förnyaren – Ulf Snöar In Sig På En Stor Favorit

Nick DrakeDet finns få artister som har betytt så mycket för en musikgenre som Nick Drake. Han hann bara med att ge ut tre album och en del plattor med demos som har getts ut postumt. Han dog alldeles för tidigt 1974 och blev bara 26 år men innan dess gav han alltså ut tre plattor som förändrade allt.

Än idag är han så modern och nyskapande att de flesta som spelar i singer songwriter-traditionen kommer inte runt honom. Men han har också betytt en hel del för rätt oväntade artister som Robert Smith från The Cure som i en intervju hävdade att just Nick Drake förändrade hans sätt att tänka kring musik och påverkade hans låtskrivande. Andra stilar som har allt att tacka Nick Drake för är lättare former av pop och modern folkmusik.

Nick Drakes pappa flyttade på 1930-talet till Rangoon i Burma sedan han hade fått anställning på ett företag där. Snart hade han träffat blivande frun Molly och en tid senare hade de gift sig även om de var tvungna att vänta till dess de var 21 för att vara myndiga då detta skedde. Båda var musikaliskt lagda och musikaftnar för familj och vänner var vanligt förekommande.

Molly gjorde många gånger heminspelningar med egna kompositioner, något fadern Rodney Shuttleworth Drake också ägnade sig åt, så när Nicholas Rodney Drake föddes 1948 fanns ingen brist på musikalisk inspiration i hemmet direkt. Också inspelningar med Mollys kompositioner och privata framträdanden finns dokumenterade på heminspelade band och har getts ut också de. De uppvisar samma känsliga röst och anslag som Nicks låtar så äpplet faller inte långt från trädet igen.

Kriget, Japanernas ockupation av Burma och till sist självständigheten för landet, gjorde att familjen återvände till hemlandet 1950. De bosatte sig i Tanworth-In-Arden strax söder om Birmingham och en av de postuma plattor som har getts ut med samlingar av demolåtar heter just Tanworth-In-Arden efter hemstaden. Det var här den unge Nick började skriva låtar ivrigt uppmuntrade av framför allt modern.

Nick visade sig vara ett musikaliskt barn och snart hade han uppmuntrad av modern lärt sig spela klarinett och saxofon och så småningom också piano. 1964/1965 Var han med och startade skolbandet ”The Perfumed Gardeners”. Han spelade piano, altsaxofon och sjöng. Bandet spelade covers från modern jazz men också samtida låtar av band som Manfred Mann och Yardbirds. En ung Chris De Burgh som kom att bli en storhet under 80-talet med låtar som ”Lady In Red”, ansökte om att få gå med i bandet men avfärdades som ”för poppig”.

Snart hade musiken tagit över helt och hållet. Från att ha varit en elev med en lovande framtid, gled han snart tillbaka till att bli en medelmåtta som många kliade sig i huvudet över. Sanningen var att allt mer tid gick åt till musicerandet och han hade litet intresse för det akademiska. Han lyckades så småningom återvinna sitt akademiska rykte och fick till och med ett stipendium.

Nick Drake Made To Love MagicSkivan ”Made To Love Magic” är en samlingsplatta men den första och enda att hamna på topplistorna. En historiens ironi då han faktiskt gav ut tre vidunderliga originalalbum
Foto: Wikipedia

Innan han utnyttjade detta klämde han dock in en sex månaders universitetskurs i franska Aix-Marseille och det var där han tog steget fullt ut med det nya favoritinstrumentet gitarr. Han brukade bland annat spela med några vänner på gatorna för att få några extra slantar. Under den här perioden experimenterade han hej vilt med olika gitarrspelstekniker och snart var han durkdriven och hade dessutom utvecklat en egen stil som kom att  göra honom unik. Han började tyvärr också upptäcka droger och en av dessa – LSD – blev snabbt en kärlekshistoria som bland annat inspirerade honom att skriva låten ”Clothes of Sand”.

Väl hemma från Frankrike bosatte sig Nick i den äldre systern Gabrielles lägenhet i Hampstead London. Hon var och är en firad engelsk skådespelerska så också hos henne fanns artisteriet i blodet. I oktober återvände han till studierna, den här gången i Camebridge. Han var dock åter distanserad från dessa och slutade tredje sämst i klassen. Ett faktum som både bekymrade och förargade föräldrarna eftersom tiden åter gick till att sitt på rummet och röka cannabis samt att spela musik. Den unge Nick hade helt enkelt blivit en slacker.

Något gott förde det med sig i varje fall. Snart hade han kommit i kontakt med både stadens och Londons musikliv som i mycket bestod av den nya trenden folkmusik. Musikstudenten och vännen Robert Kirby kunde snabbt sätta honom i kontakt med de lokala caféer där många anhängare av Bob Dylan, Phil Ochs och Josh White samlades för att utbyta idéer och musik. Samma Robert Kirby kom så småningom att hjälpa Nick Drake med arrangemang till hans två första album.

En annan positiv sak som kom ut av åren var att Nick Drake nu började spela offentligt. För det mesta handlade det om små lokala spelningar på caféer och klubbar i London, men ibland kunde engagemangen bli större och mer prestigefyllda. Ett av dessa var att få spela förband åt Country Joe and the Fish på Roundhouse i London. Spelningen etablerade inte bara Nick Drake som artist utan fick också genomslag hos andra musiker som var där. En av dem var Ashley Hutchings basist i Fairport Convention som blev mäkta imponerad av Nick Drakes gitarrspel som nu uppvisade en unik stil.

Hutchings introducerade Nick Drake för den amerikanske producenten Joe Boyd som ägde produktionsbolaget Witchseason Productions. Bolaget var då kontrakterat till Island Records och snart hade Nick Drake kommit i kontakt också med dessa. Personkemin mellan honom och Boyd fungerade enormt väl så snart var en kontrakt i hamn. Samme Boyd hade tidigare upptäckt Fairport Convention och introducerat John Martyn och The Incredible String Band för en större publik så han visste hur branschen fungerade. Snart var han Drakes protegé och musikaliske mentor.

En ny karriär, en ny möjlighet och en ny framtid hägrade nu. Nick Drake bestämde sig därför för att inte färdigställa sin examen utan nu helt ägna sig åt musiken. 1968 Inleddes arbetet med debutalbumet ”Five Leaves Left” i Sound Techniques Studios i London. Nick Drake var fortfarande inskriven i Camebridge och skippade föreläsningar för att kunna resa fram och tillbaka till London för att kunna närvara vid inspelningarna.

Five Leaves LeftDebuten ”Five Leaves Left”  från 1969 blev aldrig en försäljningsframgång men vilken skiva det är rent musikaliskt. En modern klassiker som alla borde ha i sin skivhylla
Foto: Wikipedia

Leonard Cohens två första album var förebilden för produktionsprocessen och han undvek medvetet dåtidens poppiga sound för att istället ge utrymme åt ett luftig ljud med sparsmakad instrumentering. Två till tre instrument blev standarden för albumet. Också stråkarrangemang som med en kvartetts sparsmakade instrumentering klädde låtarna i en annorlunda skrud blev ett signum för skivan. I centrum stod dock Nick Drakes röst och gitarrspel som på ett nytt sätt backade upp det som var centralt för skivan – bitterljuva låtar med en ny ton som slogs an.

Skivan uppvisar en förunderlig blandning av influenser och instrumentering där Nick Drakes vidunderliga gitarrspel hittar spännande och nyskapande ljud. Den kom ut 1969 och räknas som en milstolpe som många har återvänt till för att hitta egen inspiration. Perfektionisten Drake var dock inte nöjd med många saker på albumet. Boyds filosofi i studion hade skilt sig från Drakes syn där Boyd ville anamma George Martins – Beatles producent och ljudskapare – syn på studion som ett instrument medan Drake föredrog ett organiskt avskalat sound.

Resultatet hamnade enligt Drake mitt emellan och den något snåla budgeten ledde också till att skivan fick dålig marknadsföring. Redan här visade dock Nick Drake sig vara oförmögen att genomföra intervjuer och promotion i press som kunde hjälpa honom och bolaget att marknadsföra skivan. Den sålde aldrig särskilt bra men kom som sagt att bli klassisk. Den fick radiotid och recensioner i de stora tidningarna men gick delvis spårlöst förbi. Så kan det tyvärr gå när något ligger minst 20 år före sin tid.

Också live gick det trögt. Små framträdanden på folkmusikklubbar där publiken förväntade sig allsång och skrål men där den tyste och timide Nick Drake knappt ens kommunicerade med publiken skapade en kompakt mur mellan honom och dom. Han var istället helt uppslukad av att stämma gitarren mellan låtarna.

Några beskrev hans förhållande till publiken som ”smärtsamt”. Inte blev det bättre av att de inte ens förstod hans musik som låg långt utanför deras referensramar. Hans musik var inte folkmusik nog men inte heller poppig nog att passa in på det som för dagen var populärt. Han föll helt enkelt mellan stolarna och få var ens intresserade av att ta reda på vad hans musik handlade om. För den kunnige eller nyfikne återfanns många av referenserna i klassisk litteratur vilket föll sig naturligt då det var det han studerade under åren i Camebridge.

Hösten 1969 bröt han helt med studierna för att satsa på musiken. Hans föräldrar särskilt pappan var förtvivlade eftersom de ansåg att han behövde ett skyddsnät ifall allt inte gick som Nick själv hoppades på. Samma år inleddes inspelningarna av det andra albumet ”Bryter Layter”. Nick Drake som var bränd av erfarenheterna från det första albumets misslyckanden kommersiellt, ville ge musiken en ny skrud. Han strävade bort från det avskalade pastorala och avsåg istället att lägga till nya element för att ge musiken rymd och substans. Blickarna hade han riktat mot jazz som var en stor inspirationskälla.

Nick Drake Bryter LayterSkivan ”Bryter Layter” blev Nick Drakes andra skiva och var ett försök att göra honom mer gångbar för en bredare publik. Försöket misslyckades men skivan är trots det värd att inneha trots att den är mindre ”Nick Drake:isk” än de andra Foto: Wikipedia

Skivan och låtarna fick också en mer poppig anstrykning. Tanken var att den skulle bli mer tillgänglig för en bredare publik. Det ledde dessvärre också till att låtarna slätades ut och den gamla tänkta publiken med folkmusikfanatiker vände honom helt ryggen. De som hade kunnat lockas av skivans innehåll upptäckte den aldrig och när den släpptes sålde den mindre än 3000 exemplar. Recensionerna pendlade mellan ”intressant” och ”obegripligt”.

I mitt tycke är kanske skivan vid första anblicken ytlig, men den uppvisar fortfarande det distinkta i Nick Drakes musik och musicerande. Låtarna är vackra och intrikata men också lättillgängliga trots avancerade och ibland svårtillgängliga melodislingor. Det är dock den minst signifikanta skivan i hans produktion. Mycket därför att han ville bli erkänd men fjärmade sig från det han gjorde bäst.

Den ledde också till att Witchseason Productions såldes till Island och att Joe Boyd flyttade hem till Los Angeles för att istället börja skriva filmmusik åt Warner Bros. Nick Drake hade förlorat sin mentor och den enda som hade trott på honom. Han började nu sjunka allt längre in i depression som gränsade till patologisk. Frustration ledde snart till än mer depression och 1971 på inrådan från familjen, sökte han hjälp genom psykiatrin. Han diagnostiserades som kliniskt deprimerad och förskrevs antidepressiv medicin.

Drake började nu konsumera enorma mängder cannabis enligt vännen Robert Kirby. Han rörde sig knappt utanför hemmet i London mer än för att köpa än mer cannabis. Att han i kölvattnet på bruket började visa upp klara tecken på psykos var inget han såg själv och inte ville att andra skulle påtala. Han vände sig inåt och isolerade sig alltmer från vänner och familj. Han gjorde några konserter men återigen var det som en kompakt Berlin-mur mellan en alltmer inåtvänd Nick Drake och publiken.

Han hade sedan många år en fatalistisk syn på livet och att hans öde redan var skrivet började bli allt mer tydligt ur hans perspektiv. Systern beskrev det som om att han trodde hela livssituationen nu började gå utför och det var då det började gå utför med besked. Skivbolaget Island vare sig förväntade eller ville ha ett tredje album. Ändå uppvaktade Drake John Wood som var anställd av bolaget som producent med ett förslag om ett sådant. På hösten 1971 började planerna ta form. Resultatet kom att bli den tredje skivan ”Pink Moon” som släpptes 1972.

Nick Drake Pink MoonTredje och sista skivan ”Pink Moon” är Nick Drakes mest avskalade. Få pålägg och han själv som enda musiker är skivans mer nakna karaktär men vilken skiva det är!
Foto: Wikipedia

Musikaliskt var Nick Drake tillbaka i den mer avskalade formen som han hade använt sig av på ”Five Leaves Left”. Det var till och med än mer avskalat då Drake själv framförde sina sånger som enda musiker på plattan. Inspelningarna som nu satte igång gick på rekordsnabba två kvällar. Producenten John Wood den enda närvarande för att spela in. Det är med andra ord ett extremt naket och intimt album som lämnar få oberörda. En del pålägg finns men i stort sett bygger konceptet för albumet på Nick Drakes sång och gitarrspel.

I övrigt präglas skivan av en total närvaro där Nick Drake ensam med sin gitarr framför vidunderliga låtar som trotsar tyngdlagen. Nick Drake var inte bara tillbaka i det han gjorde bäst, låtarna lyste med sån kraft att skivan återigen visade en Nick Drake som låg eoner före sin tid. Den är bara 28 minuter lång, men då du lyssnat klart skakar du av alla intryck och ljuvliga små nydaningar. Återigen briljerar han med sin gitarrteknik som liknar få andra du har hört.

När inspelningen var klar lämnade Nick Drake in banden till skivbolagets ägare och vd Chris Blackwell. En modern myt säger att Nick Drake lämnade in dessa i receptionen utan ett ord och bara gick utan att personalen fattade vad det handlade om. Den historien får dock tillskrivas fablernas värld. Som vanligt var dock den introverta och världsfrånvände Nick Drake ovillig att delta i intervjuer eller promotion-aktiviteter för att marknadsföra skivan. Flera i Islands ledningsgrupp ville lösa honom från kontraktet då de ansåg att han inte ville hjälpa till i detta arbete. Drake gick dock med på en intervju med Jerry Gilbert som jobbade för Sounds Magazine. Gilbert har beskrivit intervjun som ”kontaktlös” och ”utan den minsta ögonkontakt” från Drakes sida.

Nick Drake var nu en bruten man. Han flyttade hem till hemstaden och föräldrarna övertygad om att hans karriär som musiker nu var över. ”Pink Moon” sålde om möjligt än sämre än både ”Five Leaves Left” och ”Bryter Layter”. Ett sista besked som han tolkade som om att han inte var ämnad för det här och att ingen förstod honom eller hans musik. Drake fortsatte att tjäna 20 £ i veckan på sitt kontrakt vilket ens medgav att han köpte nya kläder.

På det privata planet kunde han försvinna i dagar bara för att dyka upp när ingen anade det, stanna en tid bara för att försvinna igen. En gammal studiekamrat från Camebridge – John Venning – såg honom i Londons tunnelbana tyst stirrande framför sig som om omvärlden inte längre fanns. Han har i intervju beskrivit honom som ”kliniskt deprimerad”.

Drake kunde låna mammans bil och köra i timmar bara för att upptäcka att bilar kan stanna då de inte längre hade bensin. Han förstod helt enkelt inte längre enkla samband som andra tar för självklara. Vid de tillfällena fick han aktivt hämtas hem efter samtal om situationen. Regressionen och sammanbrottet var tyst men markant.

Den gamle kollegan och Fairport Convention-medlemmen John Martyn som nu hade börjat ge ut skivor i eget namn, beskrev Drake i intervjuer som en av de mest tillbaka-dragna personerna han hade mött i sitt liv men beklagade sig samtidigt över Drakes frånvaro. Låten ”Solid Air” tillägnades honom och handlade också om Nick Drake. Samma John Martyn hade bidragit med två låtar till skivan ”Bryter Layter” – ”Northern Sky” och ”Fly”. Delar av hans dåvarande band Fairport Convention hade dessutom medverkat som musiker. Banden fanns alltså men bara i musikens värld, Nick Drake däremot hade nu brutit med allt och alla.

Till sist fick Nick Drake ett nervöst sammanbrott och lades i fem veckor in på sjukhus. Han vägrade att klippa naglarna eller håret och han såg nu mer allt mer ut som en eremit. 1974 Hade processen gått så långt att till och med en av hans äldsta vänner, Sophia Ryde som också var det närmaste en flickvän han någonsin kom, inte längre orkade utan tog kontakt med honom för att avsluta den platoniska relationen. Hon orkade inte längre se sammanbrottet som utspelades.

Det tog antagligen extra djupt och smärtsamt för inom en vecka efter händelsen var Nick Drake död. En överdos antidepressiva tabletter som orsakade andningsuppehåll var orsaken och än idag bråkas det om huruvida det var självmord eller en olycka. ”Självförvållat” står det i varje fall i det officiella utlåtandet. Nick Drake begravdes i hemstaden under enkla förhållanden. Endast de närmast sörjande samt 50 ditresta personer som antingen fortfarande kom ihåg hans musikaliska insatser, eller hade arbetat med honom närvarade.

Den fullständig bedövande vackra ”The Cello Song” får bli exemplet på Nick Drakes överjordiska musik. Låten återfinns på skivan ”Five Leaves Left”. Källa: Youtube

I sin samtid fick aldrig Nick Drake det erkännandet han förtjänade. På 80-talet uppmärksammades han av grupper som REM som beskrev honom som en stor inspirationskälla till allt de själva stod för musikaliskt . Också Robert Smith från The Cure avslöjade sig vara en devot fan. Till och med namnet ”The Cure” kom från Nick Drakes låt ”Time Has Told Me” där han sjunger ”A Troubled Cure For A Troubled Mind”. Gruppen Dream Academy gav under 80-talet ut singeln ”Life in a Northern Town” som tillägnades Nick Drake på omslag och i text.

1998 Sände BBC Radio 2 en dokumentär med titeln Fruit Tree: The Nick Drake Story med intervjuer med Joe Boyd, John Wood, Molly och Gabrielle Drake med fler. Titeln Fruit Tree kom från låten med samma namn. En omarbetad version av programmet kom ut 2004 med den nya titeln Lost Boy: In Search for Nick Drake. Det nya programmet sändes av samma kanal 2004.

Också Brittisk TV uppmärksammade honom. 1999 Spelades en dokumentär in för BBC2 som sändes samma år. Den 40 minuter långa A Stranger Among Us – In Search For Nick Drake satte återigen hans namn på den musikaliska kartan. Den Holländske regissören Jeroen Berkvens gjorde också han en dokumentär. A Skin Too Few: The Days of Nick Drake innehöll intervjuer och material med personer som omgav Nick Drake under hans korta men intensiva karriär. Återigen figurerade John Wood, Joe Boyd, Molly och Gabrielle Drake som referenser.

Radioprogrammen och dokumentärerna fick stor uppmärksamhet och en renässans för Nick Drakes musik kunde skönjas. Under samma period släpptes samlingsplattan ”Made To Love Magic” och tillsammans satte de ljuset på en bortglömd artist som nu fick sitt erkännande till sist. Ironiskt nog ledde skivan ”Made To Love Magic” till att Nick Drake 2004 fick två låtar på hitlistor 30 år efter sin död. Låtarna ”Magic” och ”River Man” nådde listorna och också albumet ”Made To Love Magic” nådde som bästa listans 27:e plats. Nick Drake hade fått sin revansch och de är fortfarande de enda låtarna och albumet av honom som har uppmärksammats på listor.

Tre skivor gav han ut, tre skivor som förändrade allt men som i det närmaste ratades då de kom ut. En persons tragiska öde blev priset men vinsten var tre skivor som överträffade det mesta. I mitt tycke är ”Five Leaves Left” och ”Pink Moon” hans mästerverk men också ”Bryter Layter” har sin givna plats. Trots ett bittert öde kan man väl inte lämna ett bättre arv efter sig än så. Nick Drake må ha varit helt förbisedd i sin samtid men få andra artister har trots detta betytt så mycket. God lyssning, han är värd det och mer den gode Nick Drake.

Micheles Kindh lägger ut sina Billy Idolfavoriter och läser självbiografin ”Dance With Myself”

Billy Idols självbiografi ”Dancing With Myself” är en bra och samtidigt rolig läsning som behandlar hans liv och vägen till rockmusiken och hans blixtrande kärlek till punken när Billy Idol bildade Generation X och sedan hur superstjärnan Billy Idol blev 80-talets vilda kaotiska rebelliska nystartade MTV-generationens främsta ikon vid sidan av Madonna eller Michael Jackson, Boken var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara.
Billy-Idol-DANCING-WITH-MYSELF-rev-4.17.14

Jag tycker även om Billy Idols senaste skiva ”Kings & Queens of the Underground” är en av de bättre och tyngre albumen han släppt ut med en mängd bra låtar som tillför Billy Idol väldigt mycket.
billyidol

Därför kommer jag nu lägga upp mina favoritlåtar med Billy Idol och hans punkband från sjuttiotalet Generations X. Håll till godo:










Generations X




Från Billy idols senaste skiva


Micheles Kindh läser och lyssnar sig berusad på Alan McGee och skivbolaget Creation

Mitt liv hade varit så mycket tommare om inte Alan McGee stuckit ifrån Glasgow till London och där bildat skivbolaget Creation 1983. Snabbt blev det det ledande indiebolaget vid sidan av Alan Hornes Postcard, Geoff Travis Rough Trade, Tony Wilsons Factory och Mute Records men gick tyvärr till sist i konkurs 1989. Allt som jag älskade med 90-talet fanns där på Creation. Alan McGees självbiografi ”Creation Storie, Riots, Raves And Running A Label” (Sidgwick & Jackson 2013) är en briljant historia om uppväxt, trista jobb och musik, musik och återigen musik. Hans barndomsvän var Bobby Gillespie från The Jesus And Mary Chain och senare mitt absoluta favoritband Primal Scream som vid sidan av Nirvana snabbt blev husgudar. Band som Ride, My Bloody Valentine, House Of Love eller Primal scream och Oasis var hans ständiga husband på Creation. Efter att skivbolaget försvann så bildade han mindre intressanta skivbolag som Poptones och nu 359 Music. Alan McGee är dj också ute i världen. Nu över till mina favoritlåtar med grupper från Creationtiden:












Punkens Historia 15: Punkologi

Vi har hunnit fram till den här seriens sista avsnitt och ska i dagens inlägg sammanfatta allt det som inte hade med musiken och allt det andra uppenbara att göra. Välkomna med andra ord till en artikel som kommer att handla om alla de andra uttryckssätt som punken visade upp under sin guldålder.

Punk är musik tänker du säkert. Jo, så var det men det var mer också. Punk var en hel kultur som kretsade kring musiken men som också innefattade grafisk design, pin-kultur, hemmagjorda inspelningar på kassettband som kopierades i all oändlighet och som därmed fick sin spridning. Punken var också kläder, mode och en attityd. När punken var i sin linda var den en slags självständighetsrörelse, ett uttryck för utanförskap men också gemenskap och ett sätt att markera något annat, något nytt. Kläderna var naturligtvis den annonspelare som skvallrade om detta, pins den definitiva bekräftelsen.

Punk PosterEtt exempel på den hemmasnickrade estetiken som blev punkens kännemärke

Det började i New York med rörelsen som såg sin definitiva födelse runt 1973-1974. Iklädd en mexikansk brottarmask och omgiven av en stor dos mystik gjorde sig Arturo Vega känd som CBGB’s mest okände. När han så småningom blev känd bekantade han sig med många av de som senare kom att bli företrädarna för rörelsen. Deborah Harry, Chris Stein, Hela familjen Ramone, Richard Hell, Johnny Thunders och många fler ingick i hans umgängeskrets. Från början kom han från just Mexico men hade på vinst eller förlust rest till New York och mer eller mindre av en slump hamnat på CBGB’s. Han blev snart den som utformade grafiken till det emblem som Ramones snart blev synonymt med.

Arturo VegaArturo Vega var en av pionjärerna som skapade Ramones logo Foto: Telegraph

Ungefär samtidigt skapade Legs McNeil och John Holmstrom den legendariska tidskriften ”Punk Magazine” som också gav rörelsen dess namn. John Holmstroms tecknade omslag som ofta påminde om serier angav tonen på tidningen och skapade dess identitet. Snart hade deras estetik satt sin prägel på hela rörelsen också den som började växa fram i Storbritannien. Tidskriften skapade också ett helt fenomen som gick under namnet fanzine.

PunkPunk Magazine var stilbildande Foto: 98Bowery

Fanzine var från början ett sätt för devota fans att skriva om sina favoritgrupper och de konserter de hade sett med dessa. Snart utvecklades det till att bli mer allomfattande och efter en kort tid hade en tidningskultur som handlade om konserter, musikrecensioner och de senaste grupperna som dök upp. Lite som Blaskan med andra ord. Fanzine-kulturen blev en av hörnstenarna i punkrörelsen och var en kanal för information som nådde de flesta som var intresserade. Ofta var de xeroxkopierade och inte av en jättehög kvalitet. Men vad gjorde det, det var ju musiken man kunde läsa om som var det viktiga.

John HolmstromJohn Holmstrom (bilden) och Legs McNeil var de två som formade hela fanzine-trenden Foto: Wikipedia

Legs McNeilLegs McNeil (till höger i bild) skrev i Punk Magazine – här tillsammans med Joey Ramone i mitten Foto: Obeyclothing

Punk som mode har gamla anor. Redan 1972 hade Malcolm McLaren startat affären ”Let There Be Rock” på Kings Road i London. Inriktningen var kläder med 50-talssnitt och kundgruppen var mest Teddy Boys. McLaren tröttnade dock på de stökiga och ofta bråkiga Teddy Boys-kunderna och 1973 fick han chansen att vända blad. Han och dåvarande flickvännen Vivienne Westwood åkte över till New York och där träffade de gruppen New York Dolls.

New York DollsNew York Dolls manager hette ett tag Malcolm McLaren Foto: Loudguitars

Snart hade ett samarbete om scenkläder till gruppen satts igång och så småningom blev Malcolm McLaren också gruppens manager, en slags övning i vad som komma skulle med Sex Pistols. Många menar att han blev gruppens Yoko Ono och att han på ett eller annat sätt var den person som såg till att Johnny Thunders bröt upp från gruppen vilket skedde 1975. 1973 Byttes namnet på affären i London ut och kom istället att heta ”Too Fast To Live Too Young To Die” men redan 1974 byttes namnet ut igen – den här gången till ”Sex”.

Malcolm McLaren and Vivienne WestwoodMalcolm McLaren och Vivienne Westwood skapade modet genom affären ”Sex” i London Foto: Theredlist

”Sex” blev något av en legend. Det var här de som kom att ingå i punkrörelsen först träffades då affären blev ett mittnav. Affärens källare blev för en tid replokal åt Sex Pistols och både Sid Vicious och Glenn Matlock som båda blev medlemmar i samma grupp jobbade i affären innan karriären tog fart. En ung Chrissie Hynde – senare medlem i The Pretenders – jobbade också hon i affären. I kundkretsen ingick Siouxsie Sioux, Steve Severin – båda senare medlemmar i Siouxsie and the Banshees, Adam Ant och Marco Pirroni som tillsammans startade Adam and the Ants och John Lydon som blev sångare i Sex Pistols för att nämna några. Kläderna var provokativa, ofta hämtade från S/M-inspirerad estetik. Swastikor, Sovjetiska symbolen hammaren och skäran och porträtt på Karl Marx prydde många kläder vilket på sin tid var mycket provokativt.

SexAffären Sex på Kings Road i London blev centralpunkten för Brittisk punk Foto: Vogue

Affären innebar att punken nu fick en estetisk form som utmärkte dem och som svetsade samman rörelsen till en utseendemässig enhet. Den blev också fixstjärnan som startade mångas karriärer. Några har vi nämnt men Vivienne Westwood är än i denna dag en stil- och modeikon med ett imperium bland annat en affär i centrala London och en klädkollektion som håller internationell klass vad gäller haut couture och mode.
Sex var den tankesmedja som satte en identitet på punken genom kläderna. Snart blev punken därför igenkännbar, åter en faktor som skiljde den engelska och amerikanska punken åt. Inom den amerikanska punken klädde sig medlemmar i rörelsen mer som de konstintresserade high school-studenter de flesta var det vill säga i polotröjor och jeans.

Sex ShirtEtt exempel på den annorlunda designen från ”Sex” Foto: Alivenotdead

1957 Hade en ung amerikan vid namn Hasil Adkins tröttnat på att hela tiden få svaret ”Nej tack men försök gärna med något annat skivbolag” när hans demoinspelningar refuserades en efter en. Istället kläckte han idén att spela in, trycka upp vinylsinglar och distribuera dessa. Han blev skivbolag och skivaffär i ett. Hans idé kom att gå under beteckningen DIY – Do It Yourself. Han är numer efter sin död en kultklassiker både för punken och psychobillyn eftersom man kan påstå att han innebar startskottet på båda.

Hasil AdkinsHasil Adkins uppfann DIY (Do It Yourself) – här med sina egendistribuerade skivor
Foto: Wikipedia

När punken startade blev denna idé också deras, snart cirkulerade kassettband med heminspelade alster och vinylsinglar som distribuerades via rätt aviga kanaler vilket innebar att de ibland var svåra att få tag på. Men de fanns och de nådde ut och detta blev dessutom en av hörnstenarna i punkens filosofi. Några band som senare blev kända startade i DIY-kulturen, till exempel Buzzcocks. Deras första utgåva ”Spiral Scratch” som kom ut 1976 var först en ren diy men kom senare när bandet fick skivkontrakt att distribueras av deras skivbolag UA. Den räknas idag som en av den engelska punkens heliga graaler.

Buzzcocks Spiral ScratchBuzzcocks var först ut i den Brittiska DIY-rörelsen med EP:n Spiral Scratch Foto: Mute

CassetteCassette-bandet blev också en källa för distribution Foto: Wikipedia

Kläderna blev mycket tack vare ”Sex” inverkan på gott och ont en uniform. Snabbt uppstod den så kallade pinkulturen bredvid klädkulturen, pins blev också kända under namnet ”badge”. Det var helt enkelt nålförsedda brickor där framsidan var tryckt. Den kunde föreställa grupporträtt, logotyper, bandnamn eller bara något provocerande. Man får komma ihåg att provokationen var både central och nödvändig för punkrörelsen. Pins eller badges blev snabb ett kännemärke som gjorde att man kunde se en punkare på långt avstånd.

punks and badgesPins eller Badges blev en del av uniformen för punkarna Foto: Etsy

Ett fenomen kring punken kanske är mindre trevligt att prata om men det handlar om kroppsliga vätskor du normalt sett hittar i munnen. Ja, jag pratar om saliv och denna ädla vätska kom att användas till helt andra saker än att hålla munhålan fuktig. För av någon anledning, ingen vet egentligen hur, startade den brittiska delen av punkrörelsen att använda saliv till att uttrycka både sin avsky och sin kärlek. Vilket kan man diskutera hur länge som helst och svaren lär bli lika många som dem som besökte konserterna där saliven användes. Snart stod spottloskorna som en vägg på konserterna, banden kunde mötas av en vägg med salivmissiler och indränkta lämnade de senare scenen. Lyckliga eller bara äcklade är också något som är omdiskuterat. Både blod och saliv var därför inte ovanliga på konserter särskilt små klubbspelningar.

RamonesEn vägg av spottloskor mötte Ramones när de kom tillbaka till London Foto: Punk77

Idag är punken förändrad. Den har genomgått en rad metamorfoser genom åren och också platser har format den till nya former. Postpunken som uppstod under 80-talet innefattade så vitt skilda band som The Cure, Joy Division, Lords of the New Church och Big Country. Städer som Washington och stater som Kalifornien formade punken under 80-talet och den förra kom att bli extremt viktig för band som Metallica som blev inspirerade av NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal) med främst Motörhead som representant, Washington-punk med band som Bad Brains och den punk som uppstod i Kalifornien med band som Black Flag och Dead Kennedy’s. Punk blev därmed en del av viss metal-musik som thrash-metal.

Black FlagBlack Flag med Henry Rollins i högform Foto: Clashmusic

Bad BrainsBad Brains skapar historia Foto: Files.Nyu

Idag är musiken representerad av band som Green Day som åter har gjort den stor men också kommersiell. Eftersom punk är en underground-rörelse är det de mindre banden som egentligen är mer intressanta och där hittar vi till exempel utmärkta Varukers. Deras musik är också den stenhård och ibland på gränsen till metal. Vi avslutar den här artikelserien med en videofilm med just Varukers för att ge ett smakprov på punk av idag. Och kom ihåg, ”Punk’s Not Dead, It Only Smells That Way”.

Punkens Historia14: Rule Britannia; Alternative UK

1975 och 1976 hade punken börjat etablera sig i Storbritannien. Det hade startat med Malcolm McLarens hemkomst och berättelser om CBGB 1975. 1975 och 1976 hade så flera grupper skapats som nu också hade börjat skriva och ge ut musik. Eftersom samhället såg så mycket mer annorlunda ut, hade den engelska punken snart formats till en rörelse med klasshat och beskrivningar av ett utanförskap på agendan. Det blev helt enkelt rätt lätt att ta steget över till att bli betydligt mer politisk än den amerikanska motsvarigheten var. Den amerikanska versionen var betydligt mer inriktad på konst och som därmed hade ett mer intrikat musikaliskt uttryckssätt. Det skulle snart visa sig också att den engelska punken var betydligt mer våldsam. I den desperata situation med ständiga strejker och inget framtidshopp som samhället befann sig i, var det lika lätt att både stämningen och konsertatmosfärerna blev betydligt mer explosiva än den var på den amerikanska sidan av Atlanten.

Konserterna blev ibland till en spottloskeorgie, både band och publik utbytte saliv och denna kunde stå som en vägg mellan de båda. Åskådarna bildade ibland vad man idag skulle kalla moshpits där slagsmål och sparkar snarare var regel än undantag. Pogodans som gick ut på att hoppa upp och ner var obligatorisk. Snart hade också vildsinta uttryck letat sig in som de vågbrytande folkströmningarna genom publiken som ibland hotade att välta allt inklusive scenen. Så kunde en Brittisk punkkonsert se ut. Allsång var också den påbjuden, med vissa band till och med förväntad. Ett av dessa var också ett av de mest politiskt uttalade som fanns vid tidpunkten, deras namn var Sham 69.

Sham 69Sham 69 – Streetpunkens stora innovatörer Foto: Punk77

Sham 69 kom från det lilla samhället Hersham som ligger sydväst om London. Snart hade de bytt bostadsort och etablerat sig som ett hårdfört band med mycket politiska texter. Låtarna handlade ofta om orättfärdigt arresterade, politiskt aktiva som hade fått betala priset för sin uppstudsighet, hopplösheten i tillvaron och så vidare. Bandet kallade sin råare och mer politiskt uttalade stil för ”Streetpunk”. Deras musik kom att bli stilbildande för flera grupper inom skinheadrörelsen som delvis tog över efter punken. Stilen innefattade fotbollskörer och på konserter blev det därför snart tradition att publiken fyllde i refrängerna, allsång på Skansen på punkvis skulle man kunna säga. Musikstilen hade klara kopplingar till den engelska fotbollskulturen, ett arv Skinheadrörelsen senare tog över också den. Sham 69:s konserter blev många gånger otyglade upplopp på gränsen till våldsamheter, en smått otäck känsla om ni frågar mig. Det hände att folk gick hem från en konsert med Sham 69 både blodig och blåslagna. Den sidan av bandets musik spårade ur under en konsert på Middlesex Polytechnic 1979 då National Front (Nynazistiskt Parti vid tidpunkten) med anhängare tog över konserten genom att storma scenen. Bandet har upplösts och återförenats ett antal gånger med flera medlemsbyten, men finns än idag.

Ett annat uttalat politiskt band var The Clash. Redan från debuten 1977 var man politiskt medvetna och hade en klart socialistisk agenda. Bandets texter beskrev ofta de utsattas situation med en känsla av ironi och vanmakt som den text du hittar i låten ”Guns of Brixton” till exempel. Bakgrunden till låten var de raspräglade kravaller som hade rasat under perioden i Londonförorten Brixton som mest beboddes av invandrare från Karibien. Många av innevånarna kom från den före detta kolonin Jamaica. Under perioden skakades förorten av beväpnade upplopp där både polis och demonstranter kom till skada. The Clash båda förgrundsfigurer Joe Strummer och Mick Jones hade båda närvarat och skildrade nu händelserna i text. Ett annat exempel på deras konfrontationsbeskrivande texter hittar du i ”White Riot”.

The Clash2The Clash – En uttalat politiska grupp Foto: Sites

The Clash var också det band som blev vapendragare till Don Letts. Han startade sin karriär som dj på klubbar som Roxy där han spelade punkdängor och umgicks med den nya inneklicken. Han spelade och filmade också och långt senare kom han att göra filmdokumentär om punken. Han var också en hängiven fan av reggae eftersom hans föräldrar hade invandrat från Jamaica och han blev den som introducerade musikstilen i punkkretsar. The Clash blev först ut att anamma stilen musikaliskt och de skrev också reggaelåtar. Snart hade punken och reggae vuxit ihop och musikstilens store gigant – Bob Marley – spelade kort därefter konsert på Hammersmith Odeon i London där varenda punkare var. The Clash stod i kulisserna och insöp allt för att lära sig. Resultatet blev låtar som ”White Man in Hammersmith Palais” och en version av Junior Murvins klassiska ”Police & Thieves”. Senare i bådas liv kom Joe Strummer och Don Letts att  tillsammans bilda gruppen Big Audio Dynamite så därmed slöts den cirkeln.

Don LettsDon Letts introducerade tillsammans med The Clash reggae i punkkretsar Foto: Ubora

Till sist i denna kategori hittar vi ett band som kom från en betydligt mer av våld präglad miljö, först lite bakgrund. Nordirland var 1977 en delad zon mellan katoliker och protestanter som likt den situation som rådde i Berlin bodde som i två städer eller läger. Båda sidorna var beväpnade till tänderna och såg till att skaffa inkomster till vapeninköp genom att sälja droger till människor som i brist på hopp om framtiden blev lätta offer. IRA som förde kampen på den katolska sidan sysslade också med knäknackning och skumraskaffärer i republiken Irland samt staden Boston för att dryga ut inkomsterna. Bombdåd och avrättningar var vardagsmat och mitt i kaoset patrullerade en polisstyrka tillsammans med militär gatorna, ofta med resultatet att de anklagades för både övervåld och att ta ensidigt parti. Det var med andra ord en situation som var hopplös i kubik. Punken kom snabbt att bli mångas säkerhetsventil och snart hade flera band dykt upp från den nordirländska delen av Storbritannien.

Stiff Little FingersStiff Little Fingers var ett ovanligt eldfängt band Foto: Rock

Det mest kända hette Stiff Little Fingers. De kom från Belfast och deras debut ”Inflammable Material” från 1979 är något av det mest explosiva punken kan uppvisa. Varje låt var en laddning som väntade på att få nå den kritiska punkten och också uppföljaren ”Nobodys Hero” från 1980 kunde stoltsera med samma koncept. Till detta kunde bandet lägga en stil som var rätt unik och som var klart inspirerad av Irländsk folkmusik vilket gjorde den unik och egen. Texterna beskrev ofta den totala hopplösheten som tillvaron hemma i Nordirland utgjorde, de berättade om de döda och de hjärndöda inom de krigande fraktionerna. Bandet finns än idag och kan avnjutas live på olika ställen i framför allt Storbritannien. Frågar ni mig heter deras stora flaggskepp till låt ”Alternative Ulster” och ”Johnny Was” som måste höras.

Tre grupper, tre exempel på det som komma skulle. Punkens arvtagare låg nämligen redan i startgroparna och hämtade syre från just framför allt Sham 69 och deras musik. Skinheadrörelsen som jag avser, hade redan börjat formas men blev mer uttalad och känd 1978. Punken hade alltså fått hjulen som under åren 1975-1976 i många avseenden hade stått stilla musikaliskt att rulla igen. Musiklivet hade helt plötsligt börjat bli dynamiskt igen och det var en mycket spännande tid.
Ett annat fenomen som hade börjat dyka upp kallades spefullt punk för medelålders. Den gick under den officiella benämningen ”New Wave” och var en mindre våldsam, mindre politisk och mer konstnärligt inriktad musikstil mer i den amerikanska smaken. I den genren hittade vi en tidig Elvis Costello som fortfarande är en stor artist. Man kunde också med fördel lyssna på artister som Chris Spedding, Nick Lowe, Lorna Logic, Lene Lovich med flera.

Elvis CostelloElvis Costello – en mer konstinriktad artist i musikstilen New Wave Foto: Hornets

En direkt effekt av punken och det som kom att bli arvet efter den, var det hejdlösa experimenterandet som nu satte igång. Band som hade börjat i punken men som snabbt gick över till att bli något nytt var flera till antalet.
Joy Division började under namnet Warsaw som spelade punk. Snart hade de utvecklat sin musik från denna stil till en ny. De blev det bandet som kom att grunda den under åttiotalets första år så stora depprocken där vi kunde avnjuta andra band som Echo & the Bunnymen, Cure, Bauhaus, Sisters of Mercy med flera. Det var dock Joy Division som la grunden och uppfann genren, ett direkt resultat av punken.

Tubeway Army var punkbandet som så fort de hade hört David Bowies skiva ”Station To Station” hade sadlat om och snart spelade de en mer synthinspirerad musikstil. Snart bytte de namn till Gary Numan & The Tubeway Army och under det namnet gav de ut singeln ”Are Friends Electric”, utan att fatta det hade de satt den musikaliska standarden för hela den rörelse som från 1979 kom att betecknas ”New Romantics” som blev så stor under de första åren av åttiotalet. Band som Ultravox, Anvil och Depeche Mode slog igenom med denna stil. Gary Numan spelar än idag in skivor i eget namn och han släppte häromåret den alldeles superba plattan ”Splinter – Songs From A Broken Mind” som är ett måste för alla som älskar syntmusik.

Tubeway Army Are Friends ElectricGary Numan och hans Tubeway Army Foto: 45Cat

Ultravox ja, med sin första sångare – John Fox – stod de från och med debuten 1977 med fötterna i båda läger och kom också de att bli stilbildanden för ”New Romantics”. Under perioden 1977-1979 under ledning av John Fox hade de dock en mer punk- och artrock-influerad stil som kom att betyda mycket inte minst för den svenska punkrörelsen. Deras spelning på Jarlateatern i Stockholm beskrivs som magisk. Låtar som ”My Sex”, ”Saturday Night In the City of the Dead”, ”I Want To Be A Machine” och ”Rockwrok” startade helt enkelt den svenska punkrörelsen. New Romantics blev därmed precis som depprocken ett direkt resultat av punken. Musiken som skapades i den här genren mellan åren 1977-1979, kom därmed att kasta sin skugga över musiklivet långt in på åttiotalet.

Ett annat musikaliskt resultat av punken dök upp på ett lite mer oväntat ställe. Runt 1977 hette en av de fasta medlemmarna i punkrörelsen utkanter Lemmy Kilmister, eller kort och gott Lemmy. Han hade varit medlem i det progressiva rockbandet Hawkwind, men letade nu medlemmar till en ny grupp. Hans öknamn ”Lemmy” lär ha kommit av att han under perioden var så luspank att han lånade sig fram i tillvaron, ”Lend me” (Låna mig….) blev på Cockney-dialekt någonting som lät som ”Lemmy” som också blev hans namn.

LemmyLemmy was a punk! Här med Sid Vicious från Sex Pistols Foto: Glam-Racket

Snart hade han startat den av punken inspirerade gruppen Motörhead som med sin bullriga musik låg i gränslandet mellan punk och hårdrock. Deras musik blev snabbt stilbildande. Samtidigt blev punken ungefär 1979 alltmer hätsk och snabb i sitt uttryckssätt. Band inom Skinheadrörelsen satte alltmer sitt avtryck och detta blev ingrediens nummer två som kom att inspirera fler band. Ett av dessa hette Venom och var ett rent metal-band men som hade börjat inspireras av de två föregångarna. Deras nya snabba stil med tyngd, röj och dubbel baskagge på trummorna blev startskottet på åttiotalsfenomenet Thrash inom hårdrocken. Band som Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax växte fram ur den musikaliska mixen mellan musik inspirerad av Brittiska hårdrocksband ur New Wave of British Heavy Metal, punk och Motörhead. Den nya Brittiska metallen skapades i sin tur av band som Iron Maiden, Diamondhead, Saxon och Def Leppard. Punken hade därigenom letat sig in i metal-musiken.

MetallicaPunken letade sig in i metal-musiken thrash. På bilden Metallica Foto: Bandwallpapers

Till sist skapade punken ytterligare en genre. Den var direkt inspirerad av punken och den musikstil som tog punken in i framtiden. Medlemmarna i de grupper som tog vid efter punken var själva före detta medlemmar i grupper som hade verkat under åren 1976-1979. The Professionals innehöll före detta medlemmar från Sex Pistols, PIL (Public Image Limited) likaså. Lords of the New Church skapades delvis av resterna efter gruppen Dead Boys och så vidare. Deras stil låg nära den som de hade spelat under punkåren fast uppdaterad och det var därför just dessa grupper som förde facklan vidare. Tack vare dem kunde grupper som Green Day, The Pogues och fler fortsätta traditionen med punk som musik och få en samtid som nu att uppskatta musiken. Med andra ord, punk’s not dead!

Punkens Historia13: Rule Britannia; In Punk We Trust

Förutom att alla band som kom att forma den brittiska punken startades under 1975-1976, hände en del saker inom övrig musik som fick effekter på punken. Tre händelser kom att avgöra den gryende punkrörelsens inställning. Den första var musiklivet utanför den egna kretsen, den andra en konsert som formade allt och till sist den politiska situationen i landet.

1972-1974 Inträffade oljekrisen i världen, den sände chockvågor genom världens ekonomier och den ödelade människors liv när fabriker stängde och folk blev arbetslösa. Orsaken var en kraftig uppgång på oljepriset på världsmarknaden. Som vanligt blev det de fattigaste som drabbades värst. Storbritannien har länge varit ett land som har plågats av sociala motsättningar i form av ekonomisk och social orättvisa, 1972-1974 var år som blev förödande för nationen. Priser på basvaror sköt i höjden, folk blev friställda, inga jobb fanns att få och levnadsstandarden sjönk för vanliga människor, med andra ord pyrde det lite överallt. Till råga på allt drevs en kil ner i samhället mellan inte bara de som hade och de som inte hade, utan också mellan svart och vit. England hade redan då en stor invandrad befolkning från framför allt de före detta kolonierna och dessa drabbades nu inte bara av arbetslöshet utan också av ren och skär rasism. Det var främst befolkningen i Londons förorter med rötter  i Karibien, nationaliteter som Jamaicaner var vanliga. Problemet var bara att dessa stod än lägre än engelsk underklass, konfrontationsrisken var uppenbar.

StrikeEn av många nödvändiga strejker som slet sönder landet Foto: Brentfordtw8

Bröd och skådespel har alltid varit maktens svar på folks hunger efter frihet och framtidstro. Så också här, på radion kunde man märka en allt mer musikalisk orientering mot det allt mer glättiga i dödsryckningarna som glamrocken låg i. Band som Bay City Rollers, Mud och The Rubettes firade nya triumfer med listettor som låten ”Sugar Baby Love”

Problemet var bara att den yngre generationen såg igenom hela bluffen. Bröd och skådespel istället för riktiga jobb kan lätt ge den effekten, speciellt om man är kapabel att tänka själv. Som ni hör var dessutom låten så usel att man ville spy, ett faktum som bara eldade på frustrationen särskilt hos de som var intresserade av musik. Efter ”Sugar Baby Love” var alla som älskade musiken ense om att något måste göras. The Rubettes hade helt enkelt satt en sten i rullning som nu inte gick att stoppa. Dom och framför allt Bay City Rollers var en av grundorsakerna till punkens framväxt.

Bay City RollersBay City Rollers fick många magar att vändas ut och in Foto: Musicpophits.com

Englands etablerade politiker utgjorde inte heller de något alternativ till lösning på samhällets alla problem. Många ansåg att Labour hade smitit från sitt ansvar och för länge sedan tappat greppet om situationen. Ett exempel på detta ges i i John Lydons (Johnny Rottens) bok ”No Irish, No Blacks No Dogs” från 1993, vi rekommenderar den varmt. Där beskrivs hur alla de strejker som runt 1975-1976 plågade landet och där Labour stod handfallna. En dag var det sopstrejk och alla fick dela säng med de kattstora råttor som då kom ut, nästa dag kunde det vara bageristrejk vilket gjorde att även om man hade råd kunde ingen köpa det dagliga brödet. Det var helt enkelt kaos och ingen erbjöd nåt alternativ. Det enda som återstod var helt enkelt att saken i egna händer. Den förtvivlade och många gånger hopplösa situationen som många satt gav punken en utmärkt grogrund. Det är ingen slump att den politiskt turbulenta perioden och den första framväxten av punkband som Sex Pistols, inträffade under just den här perioden.

Nästa viktiga händelse inom musiken som ledde fram till punkens publika genombrott inträffade 1975. En ny musikform tog sig in i folks medvetande och den gick under  det föga smickrande namnet Pubrock. Musikstilen byggde på bluesens estetik och hade en del vildare inslag som tilltalade flera blivande punkare som t ex John Lydon. Stilen kunde som exemplet nedan halka ut i rena kakafonier av ren och ljuvlig hedonistisk rock som kunde få döda att dansa. Lägg märke till en ung Wilko Johnson på gitarr som spelar tills fingrarna blöder i det bifogade exemplet här nere. Band som Dr Feelgood, Count Bishop, Kilburn And The High Roads och Inmates hade snart etablerat sig. Deras minst sagt annorlunda stil kom att bli stilbildande och inspirerade delar av punkrörelsens.

Dr Feelgood live på Top of the Pops 1975 Klipp: Youtube

När Malcolm McLaren kom hem till London efter sin utlandsvistelse i New York 1975, kunde han berätta om ett nytt sensationellt band som alla borde höra. Namnet på gruppen var Ramones. Säkert hade han bootleg-inspelningar som cirkulerade som kassettband mellan de intresserade och initierade för detta var vanligt vid tidpunkten. Principerna för DIY (Do It Yourself) hade börjat växa fram redan då, egenhändigt gjorda inspelningar var vanliga och man kunde till och med få en del av dessa när man köpte skivor på vissa ställen. Till exempel så hörde jag själv en mycket ruffig och dåligt mixad version av ”Anarchy In the UK” med Sex Pistols redan sommaren 1976, trots att den officiella releasen av den och de andra på albumet skedde i maj 1977.1976 Kom så Ramones debutskiva vilket på många sätt markerade starten på allt, inklusive den engelska punken som en mer publik företeelse. Samma år spelade bandet den beryktade konserten på Roundhouse i London.

RoundhouseRoundhouse i London är den beryktade konsertlokalen Foto: Standard.co.uk

Alla som skulle komma eller redan hade startat band var där. Mick Jones och Joe Strummer som redan hade skapat The Clash var där, Siouxsie Sioux som kom att bli mycket viktig med bandet som bar hennes namn var också där. Med sig had hon tagit några grannar från Bromley som Billy Idol som så småningom blev sångare i Generation X, och Severin Severin som blev bassist i Siouxsie & The Banshees. John Lydon (Johnny Rotten), Steve Jones,  Paul Cook och Glen Mattlock som alla redan spelade i Sex Pistols hade infunnit sig och så vidare. Konserten innebar det definitiva startskottet för punk i Storbritannien. Den gick till och med så vilt till att Ramones blev uppringda i logen av flera personer som stod utanför och inte hade råd att komma in, säkert hade de fått tag på telefonnummer genom Malcolm McLaren. Ramones bildade mänsklig stege där medlemmarna hängde ut genom ett fönster och hjälpte flera att klättra upp. Ansträngningen var dock väl värt besväret, konserten lär ha varit magisk.

Ramones Live på CBGB 1974 klippet kommer från Youtube

1975 Hade ett nytt band sett dagens ljus i hemstaden Los Angeles. Med sina medlemmars låga ålder väckte de uppmärksamhet – de var inte mer än 16 år – men de var dessutom tjejer vilket inte var helt vanligt i rockvärlden vid tidpunkten. Joan Jett (blev ju som bekant mycket stor senare), Lita Ford, Sandie West, Jackie Fox och Cherie Curry var medlemmarna i bandet Runaways som också dom kom att influera punken. 1976 debuterade de med det självbetitlade albumet och snart var de en snackis. Inte så mycket i hemlandet dock som i Japan och Storbritannien. Samma år kom de till London för konsert och tidningen NME (New Musical Express) skrev om händelsen. Incidenten som jag snart ska berätta om vandrade som hörsägen i kretsarna kring punkrörelsen i London 1976, en rörelse som The Runaways snart var bekant med på båda sidor Atlanten, och kan tyvärr vare sig bekräftas eller förnekas. Det sägs dock att en medarbetare på NME var på extra dåligt humör och bestämde sig för att skriva vad han tyckte om The Runaways, det blev inte populärt hos tjejerna. Snart hade stämningen blivit så hätsk att de bestämde sig för att besöka honom. De klev in på kontoret beväpnade med järnrör och stiletter, vilket föranledde personalen att ta skydd. Tanken var att spöa upp den uppkäftige journalisten, men detta kom på skam. Den personen som hade åstadkommit alltihop, var ledig den dagen och slapp undan med blotta förskräckelsen. Kontoret trashades dock och ingen på NME skrev illa om Runaways efter det.

Låten Cherry Bomb med Runaways kom 1976 och formade punken Klipp: Youtube

Så fort punken var etablerad och började komma ut ur replokalerna, vilket skedde just 1976, började en hel del av dem att spela in sina låtar. Först ut med en utgåva var The Damned med singeln ”New Rose”, engelsk punks allra första alster. Tvåa kom Buzzcocks med sin EP ”Spiral Scratch” som innehöll fyra låtar. Den sista var helt och hållet självinspelad, distribuerad och marknadsförd, DIY i kvadrat med andra ord.

The Damned – New Rose var brittisk punks första alster från 1976 Klipp: Youtube

Redan från början stod det klart att en avgörande skillnad fanns mellan amerikansk och brittisk punk. Den amerikanska var helt och hållet inne på att kombinera konst och musik, ofta kom medlemmarna från konstutbildningar och hade musiken som sidoprojekt. Brittisk punk däremot var politisk så till den milda grad att den skrämde flera amerikanska utövare. Den radikala och rättframma tonen med credot ”No Future” slog an den ton som rådde i samhället. Musiken var mycket mer rå och brutal och också denna skrämde flera av de amerikanska kollegorna. På konserter kunde spottloskorna mot banden stå som en vägg, uppmaningar om både kravaller och uppror var regel snarare än undantag. Inte minst i vissa bands texter lyste detta igenom, The Clash gjorde t ex till debuten låten ”White Riot” som handlade om just detta.
Men mer om detta i nästa avsnitt.

Grunge i stora lass av Micheles Kindh

Grunge och Seattle finns nu aktualiserad dubbelt upp i bokform och skivform. Dubbelcd-skivan ”No Seattle: Forgotten Sounds Of The North-West Grunge Era 1986-1997” från Soul Jazz Records, är ett underbart arkiv och en genomgång av punk och indierockband. Här hittar jag både sådana som jag har hört tidigare och de som jag knappt har hört talas om men som stod skivbolaget Sub Pop nära. Flera av banden som presenteras kan sägas både ha kopplingar till, och ha influerats av Nirvana. Det som ändå är styrkan med utgåvan, är att få läsa om de band jag knappt aldrig har hört talas om. För mitt musikhistoriska intresse är det gott om bra och intressant information med andra ord. Svagheten är att de stora banden vid sidan av Nirvana som Mudhony, Melvins, Pearl Jam, Soundgarden, Alice In Chains och Screaming Tress saknas i historiken på cd-utgåvan. För den intresserade kan boken ”Everybody Loves Our Town; A History Of Grunge” av Mark Yarm fylla i det tomrummet.

NirvanaNirvana

Boken är intervjubaserad och kartlägger de inblandades berättelser till en helhetsbild som fångar in Seattles musikscen på ett grundläggande sätt. Detta inbjuder till intressant men framförallt rolig läsning. Cd-skivan innehåller i stort sett alldeles underbar stark och bra musik. Fast lite synd är det ändå att skivans kartläggning av banden börjar 1986, man missar band som i början av 80-talet var minst lika viktigt för Seattles kommande musikscen. Ett exempel på detta är det engelska bandet Swell Maps som Kurt Cobain i intervjuer har pekat på som en stor inspirationskälla. Sådant gör att tjusningen försvinner lite grann.

Mudhoney1Mudhoney

buzzo-wuzzoMelvins

soundgarden-live-albumSoundgarden

Det är helheten av skivan och boken som gör att jag börjar förstå och kan uppleva hela Seattlescenens uppbyggnad. Det är ett sant nöje att både lyssna och läsa om en scen som påverkade och influerade mycket av min dåtida musiksmak, men också min nutida. Nirvana var och är mina största gudar och grungescenen älskar jag fortfarande för dess kraft och förmåga att förändra mainstreamrocken. Underground blev det hela nya inneidealet. För den breda massan förändrade grunge kulturen och populärkulturen, utvecklingen tog för ett tag en helt ny väg.

pearl-jam-468x351Pearl Jam

Jag vill avsluta med att varmt rekommendera att du införskaffar den här boken och cd-skivan för att få en total musik/bokupplevelse:

Punkens Historia12: Rule Britannia

1975 kom Malcolm McLaren tillbaka till London efter sitt äventyr som kreativ konsult i New York. Det var ju där han hade stylat gruppen New York Dolls och skapat scenernas utseende åt dem. Inom parentes hade han blivit så utskälld för sitt arbete att många än i denna dag menar att det var just det som fick New York Dolls att kasta in handduken. Sant eller falskt går att diskutera. Vad som däremot är sant är att 1975 var året som markerade starten för den brittiska punkrörelsen.

Malcolm McLaren and Vivienne WestwoodMalcolm McLaren med dåvarande frun Vivienne Westwood som ägde ”Sex”

Med sig hem hade Malcolm McLaren vittnesmålen om CBGB’s och hur den amerikanska punkrörelsen hade börjat växa fram. Han smidde också planer för framtiden, planer som innefattade en affär som skulle omfamna den amerikanska punkens stilmässiga ideal tolkat genom hans ögon. Eftersom han var klädskapare, var det ju inte svårt att lista ut att det var just kläder och accessoarer som skulle bli kännemärket. Klädaffären ”Sex” som låg på fashionabla Kings Road i Chelsea London, blev klädskaparens nya projekt tillsammans med kollegan och äkta makan Vivienne Westwood. Den hade funnits sedan 1971 men då under namnet ”Let It Rock”, i och med namnbytet fick också butiken delvis annorlunda stil och utbud. Där skapade de och sålde sina kollektioner som gick under beteckningen ”anti-mode”, en stilriktning som innefattade sönderslitna T-shirts och inspiration hämtad från S&M-stilistik.

SexSex på Kings Road i London

Parallellt med händelseutvecklingen hände fler saker på andra fronter. Den sjätte november 1975 spelade ett visst band live för första gången på Saint Martin’s School of Art, de gick under namnet Sex Pistols. Deras musikaliska programförklaring löd att ”de var inte inom musikbranschen för musiken, utan för kaoset”. De klassiska orden uttalades av bandets gitarrist Steve Jones i en intervju i februari 1976. Snart hade bandet en liten men fanatiskt skara devota fans. Bandet hade egentligen funnits sedan 1971 men då med namnet ”The Strand” och med medlemmarna Steve Jones och Paul Cook som enda kvarvarande som också var med i Sex Pistols. Bandet hette en tid också ”The Swankers”. Steve Jones har alltid framhävt att under åren med ”The Strand” och ”The Swankers”, var de så fattiga att de stal instrumenten och snodde andra bands utrustning på konserter eftersom de inte hade råd att köpa egen.

1975 Klev så en då 19-årig yngling in i affären ”Sex”. Han väckte uppmärksamhet då han bar en T-shirt med en handskriven text ”I Hate” över porträttet på Pink Floyds medlemmar där Roger Waters ögon var tomma stirrande hål av utsaxat tyg. Den unge mannens namn var John Lydon, senare känd som Johnny Rotten. Snart var han Sex Pistols nya sångare eftersom också medlemmarna i gruppen var återkommande kunder i affären. Namnet på gruppen föreslogs av Malcolm McLaren och konserten på Saint Martin’s blev gruppens första med John Lydon som medlem och under namnet Sex Pistols. Resten kom att bli historia. 1976 Gav sig Sex Pistols ut på en turné, den blev startskottet för många andra grupper som kom att bli berömda efter att ha sett någon av spelningarna. En av konserterna skedde i Manchester på Lesser Free Trade Hall, på denna spelning fanns de blivande medlemmarna i Buzzcocks. När bandet på sommaren 1976 spelade i Hastings, fanns en ditrest Poly Styrene i den lilla skara som hade samlats, hon hade redan en reggaekarriär men blev nu omvänd. Hon hade av en slump sett affischen för konserten och blev nyfiken på namnet.

Sex Pistols 1976Sex Pistols 1976 från vänster: Steve Jones, Paul Cook, John Lydon och Glenn Mattlock Foto: The Clash Blog

Det fanns dock fler band som låg i startgroparna. 1976 Startade bandet The Damned sin karriär genom att först bildas och sen debutera med sin singel ”New Rose”. Denna singel blev startskottet på den publika delen av den Brittiska punken då den var den första utgåvan av just engelsk punk. Det var alltså inte 1977 som allt hände som alla tidningar tjatar om, det var 1975-1976. Också gruppen Clash startade 1976. En intressant detalj om Clash var att från början kallade sig Joe Strummer för ”Woody” Mellor, han bytte eftersom ”strum” betyder att slå på vilket överensstämde med hans gitarrteknik. Den tekniken hade han utvecklat under sina år som gatumusiker i Londons tunnelbana där han hade slagit på en ukulele, nu blev det istället på gitarr. Den andra ledarfiguren för Clash – Mick Jones – hade sedan 1975 spelat med det Londonbaserade protopunkbandet London SS, som hade varit stilbildande för alla de band som nu började forma punkrörelsen.

The DamnedThe Damned Foto: Zed Equals Zee

The ClashThe Clash spelade live på 100 Club

Buzzcocks nämnde jag. Efter konserten i Manchester åkte de två studiekamraterna Howard Trafford – Senare känd som Howard Devoto – och Peter McNeish – Senare känd som Pete Shelley – raka vägen hem studenkorridoren på till Bolton Institute of Technology (numer University of Bolton). Väl hemma började de planera för att starta band vilket mynnade ut i Buzzcocks. Bandet blev det första bandet som visade principen med DIY (Do It Yourself) när deras Ep ”Spiral Scratch” kom ut samma år. Skivan saknade skivbolag i ryggen, den saknade distribution – ett faktum som ändrades senare när de fick kontrakt med UA som också tryckte upp en andra upplaga av Ep:n. Den fick inte heller någon reklam vilket stärkte auran av DIY som kom att bli dess kännemärke. Den blev ändå en av  de viktigaste dokumenten över Brittisk punk, den blev också den andra utgåvan efter The Damned’s New Rose.

BuzzcocksBuzzcocks från omslaget till den närmast odödliga ep:n Spiral Scratch

Poly Styrene återvände till London efter sin konsertresa till Hastings. Hon hade redan viss erfarenhet av musik sedan hon spelat in reggaesingeln ”Silly Billy” under namnet  Mari Elliott (hennes fullständiga namn var Marianne Joan Elliott-Said)  1976. Nu var hon helt inställd på en karriär inom punken och ville genast starta band. Hon började med att sätta in en annons i Melody Maker – en Brittisk musiktidning. Annonsen löd kort och gott: ”Young punx who want to stick it together”. Snart hade hon samlat ihop ett band och samma år – 1976 – började bandet spela live. Den berömda klubben The Roxy som var en av två klubbar som var motsvarigheten till CBGB’s – den andra var The 100 Club – blev snart bandets scen för två konserter. Snart hade de landat ett skivkontrakt och 1977 debuterade de med singeln ”Oh Bondage Up Yours” som är en av punkens stora anthems. Lyssna särskilt på inledningen som hämtat inspiration från Spoken Word-traditionen.

X Ray SpexX-Ray Spex med första saxofonisten Lora Logic och Poly Styrene Foto: WXDU

X-Ray Spex upplöstes 1979 på rätt tragiska grunder. Tidigt  början visade det sig att Poly Styrene var sjuk, hon kunde få plötsliga anfall av komaliknande tillstånd då hon visserligen var vaken men pratade osammanhängande och hallicunatoriskt. Många trodde hon hade någon form av mental sjukdom, en senare undersökning visade att hon led av schizofreni. 1979 var hon så utmattad att hon till sist lämnade gruppen som upplöstes. Poly Styrene släppte ett soloalbum 1980 betitlat ”Translucence”, Lora Logic gav ut skivor i eget namn och resten av bandet skapade andra grupper som ”Agent Orange”, ”Classix Noveaux” och ”Transvision Vamp”. Den sistnämnda fick i mitten av 80-talet en monsterhit i form av ”I Want Your Love”. X Ray Spex återförenades 1996 och resultatet blev skivan ”Concious Consumer” men strax efter detta gick bandet åter skilda vägar. Poly Styrene spenderade åren 1980-1996 som medlem i Hare Krishna och var helt borta från all musik. 2011 återvände hon dock igen för att ge ut albumet ”Generation Indigo”, men dog strax efter releasen av bröst- och ryggradscancer.

Ytterligare två band värda att nämna som bildades under de här åren var ”Joy Division” och ”The Skids”, båda kom att betyda mycket inte bara för punken utan också för eftervågen till punken. ”Joy Division” började som ”Warsaw” i Salford som är en del av Manchester. Det ursprungliga namnet kom från sången av David Bowie med samma namn. Snart hade de börjat spela in singlar men det visade sig snabbt att deras musik utvecklades i en rasande fart och detta bort från punken. 1978 Bytte de därför namn till Joy Division för att markera nyordningen och skaffade samtidigt en ny trummis – Stephen Morris. De kom med sin nya stil att bli det bandet som personifierade det som kom efter punken, depprocken. De blev så stilbildande att utan dem hade aldrig band som The Cure, Siouxsie And The Banshees, Bauhaus, Sisters Of Mercy, The Sound eller Echo And The Bunnymen ens låtit som de senare gjorde. De har blivit mytomspunna för sångaren Ian Curtis tragiska död, Anthon Corbins magiska foton av bandet och det som kom att bli deras naturliga fortsättning – New Order.

Joy DivisionJoy Division Foto: Wikipedia

The Skids bildades i skotska Dunfermline, ett faktum som redan från början färgade deras musik med massor av skotska influenser. Debut-ep:n ”Charles” osade av skotska musikreferenser. Men också detta band kom att betyda mer för det som kom efter punken. Snart hade även de utvecklats åt ett håll som andades allt annat än punk. Skivor som ”Days In Europa” var en salig blandning av rock och experiment med synthmusik, också skivan ”The Absolute Game” från 1980 blev en slags syntes mellan rock och mer digital musik. Båda albumen är moderna klassiker och räknas av i varje fall mig som milstolpar. När gruppen till sist bröt upp, blev ett resultat gruppen Big Country som kom att betyda mycket för den Brittiska rockscenen under resten av 80-talet.

The SkidsThe Skids rockar loss cirka 1978 Foto: The Junk Archive

I nästa avsnitt kommer vi att fortsätta presentationen av en del av banden samt berätta om de avgörande åren 1975-1976. God läsning.

Punkens Historia 11: New York, New York

Vår historia om punken i New York och klubben CBGB’s fortsätter. Grupperna som ingick i rörelsen presenteras i korthet.

Eftersom punken i New York-tappning vilade på en blandning av olika uttryckssätt för konst, var också poesi en drivkraft för vissa. En artist som kom att betyda mycket för denna del av punkens uttryckssätt var Patti Smith. Med en religiös uppfostran men en brinnande iver att göra sig fri från arvet, sökte hon sig till poesins värld. Snart hade hon upptäckt det som kom att bli hennes ledstjärna – den franske poeten Arthur Rimbaud. Hon lämnade hemmet i Chicago och flyttade till New York där hon snart började skriva egen poesi. Hon hann med en kort men intensiv resa till Paris där hon kom i kontakt med performance art vilket hon senare kom att införliva i musiken.

1974 Började hon forma det som kom att bli Patti Smith Group. Tillsammans med gitarristen, basisten och musikaktivisten Lenny Kaye, startade hon ett projekt som påbörjades som poesiläsning till gitarrslingor. Snart hade fler medlemmar tillkommit, Ivan Kral på gitarr och bas, Jay Dee Daugherty spelade trummor och Richard Sohl kliade pianotangenter.

Patti SmithPatti Smith cirka 1971

1975 Påbörjades inspelningen av debutskivan ”Horses” som släpptes samma år. Albumet producerades av ingen mindre än John Cale, före detta medlem i Velvet Underground. Cirkeln var därmed sluten. Det innehöll den vidunderliga titellåten som med sitt hetsiga tempo satte ribban för punken. Inledningsfrasen ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine” lyfte både på flera ögonbryn och väckte kontrovers. Också där andades debuten punk med andra ord. Flertalet av framtida stor artister säger sig ha bestämt sig för att viga sina liv åt musiken efter anförskaffandet av ”Horses”. Morrissey, Siouxsie Sioux, Johnny Marr och Michael Stipe är några av dessa. Patti Smith Group kom att göra en över 40 år lång karriär, de spelar fortfarande tillsammans och ger också ut skivor än idag.

I Columbus Ohio började saker och ting röra på sig 1972. Efter en extra dålig konsert med Captain Beefheart, bestämde gitarristen John Morton, sångaren Dave E McManus och gitarristen Brian McMahon sig för att göra bättre. Resultatet blev Electric Eels som mellan 1972 och 1975 drabbade världen. Från början saknade de en trummis, istället brukade medlemmarna slå på städ, metallplåt och på varandra. Jo ni läste rätt, gruppmedlemmarna brukade ibland ägna sig åt fistfights med varandra. Bandets musik var redan från början en avantgardistisk mix av jazz och rå opolerad rock. Dave E tutade mer än gärna falskt från en klarinett mellan den nasalt ironiska sången. Den egna beteckningen på musiken hette ”Konstterrorism”. Så småningom började man ta in mer erfarna trummisar, men alla blev kortvariga eftersom gruppen fortsatte att byta medlemmar. En av dessa var den legendariske trummisen Nick Knox som så småningom kom att spela med The Cramps.

Gruppen gjorde sig också snabbt kända för de fåtal spelningarna och att när de väl spelade slutade konserterna oftast i slagsmål med publiken. De hade därför en speciell notis hos den lokala polisen som bråkmakare. Gitarristen John Morton och sångaren Dave McManus brukade till och med gå till arbetarklasspubar och låtsas vara homosexuella för att därmed sätta igång barslagsmål. De använde sig tidvis också av nazisymboler och bildspråk för att provocera på scen.

Electric EelsElectric Eels Foto: Electric Eels

Den mer uppbyggliga delen av bandets existens innefattade dock skapande av musik.De spelade in flera av dessa efter återföreningen 1978 genom skivbolaget Rough Trade, men det släpptes bara singlar. Snart var bandet återigen historia och de efterlämnade ytterligare demoinspelningar. Idag finns dessa inspelningar samt singlarna som kom ut via Rough Trade, utgivna som samlingsplattor. En av dessa ”Eyeball From Hell” kan varmt rekommenderas.

Nästa grupp som startade i den våg av band som sköljde över New York under punkåren, blev en legend i sin egen livstid. Tillsammans med gruppen Television var de representanter för något unikt för band från New York under perioden, de vävde in nerv i musiken. Talking Heads som de hette, var typiska för punken av New York-snitt. Tre av medlemmarna startade som elever på designskola. Tina Weymouth, David Byrne och Chris Franz gick alla på grafiska design-utbildning på samma skola, och 1974 startade de bandet ”The Artistics”. 1975 Hade de bytt namn till ”Talking Heads” och inledde sin karriär som förband åt Ramones på CBGB’s samma år.

1977 Blev ett viktigt år för dem. Först anslöt sig Jerry Harrison till gruppen på gitarr, keyboard och bakgrundssång, för det andra landade gruppen ett skivkontrakt med bolaget Sire. I februari det året kom deras debutsingel ”Love – Building on Fire” och senare i mars kom debutalbumet. Titeln på albumet var lämpligt nog ”77”. Ännu bättre var att gruppen redan på första plattan fick en monsterhit i form av ”Psycho Killer” som handlade om massmördaren Son of Sam som spred skräck i New York samtidigt. Bandet kom att bli ett av de viktigaste i rockhistorien. På 80-talet gick de i bräschen för den konstnärliga utvecklingen av rockmusik där filmen ”Stop Making Sense” och låtar som ”Once In A Lifetime” gjorde dem odödliga. 1991 Splittrades bandet och förgrundsfiguren David Byrne fortsatte med soloprojekt under eget namn, Chris Franz och Tina Weymouth fortsatte också med den egna gruppen Tom Tom Club.

Talking HeadsTalking Heads blev ett av 80-talets giganter men startade i punken

Nästa band som kom att formas av New York-scenen, var också de starkt influerade av konst. De experimenterade med rock och blev ett av CBGB’s mer avantgardistiska band. Pere Ubu bildades i Cleveland Ohio och finns än i denna dag men med en enda originalmedlem kvar, sångaren David Thomas. De fick aldrig en kommersiellt framgångsrik karriär och de har alltid fått turnéra genom att bo hos fans för att spara pengar, men musikaliskt har de sett har de varit mer framgångsrika. Inte alltid så lättillgängliga i sin musik, men alltid med ett djup och en vinkling på musiken få eller inga andra kunde mäta sig med.

Gruppen är väl värd ett extra öra och har en rik produktion av skivor. Sammantaget har de gett ut ett 20-tal plattor som liknar inget eller lite av jämförbar musik. Låtar som ”Heart of Darkness” refererar naturligtvis till novellen med samma titel av Joseph Conrad, och ”30 Seconds over Tokyo” är baserad på 40-talsfilmen med samma titel. De är också en resa i musik som den aldrig har låtit vare sig förr eller senare.

Pere UbuPere Ubu

Mink De Ville är nästa band till rakning. De bildades i San Francisco när frontmannen Willy De Ville slog sina påsar ihop med trummisen Thomas R Allen Jr. och basisten Ruben Siguenza. Till sist anslöt sig pianisten Rich Colbert och gitarristen Robert ”Fast Floyd” McKenzie till gruppen och snart spelade bandet på läderbarer i staden. Under namnet Billy de Sade and the Marquis blev de en mindre lokal celebritet.

Snart hade Willy De Ville hört talas om musikscenen i New York och bandet bytte hemstad 1975. I samband med flytten bytte bandet namn till Mink De Ville, och snart hade de inrättat sig som ett regelbundet återkommande band på CBGB’s. Flytten innebar också att bandet fick ytterligare en medlem i gitarristen Louis X Erlanger som förde med sig bluestraditionen, han hade tidigare bl a spelat med bluesgiganten Johnny Lee Hooker.

Det mest originella med bandets musik, var de klara kopplingarna till spansk musik som lyste igenom i många sånger. Ett koncept som New York med sin stora latinamerikanska befolkning tog emot med öppna armar. 1976 Landade de ett skivkontrakt med Capitol och året efter debuterade de med skivan ”Cabretta” (betitlad så i Europa, i USA hette samma skiva Mink De Ville). Gruppen hann med sex skivor med olika konstellationer av bandet då medlemsbyten förekom, men alltid med den vidunderliga Willy De Ville i förgrunden. 1985 Lade bandet till sist av och Willy De Ville fortsatte en solokarriär som varade fram till hans död 2009. Han hann under denna tid släppa tio plattor i eget namn som alla är mycket lyssningsvärda.

Mink De VilleMink De Ville

Bush Tetras var bandet som kom in rätt sent i historien om CBGB’s. De bildades 1979 och har brutit upp och återförenats i flera omgångar. Med en blandning av punkrock, rock och funk var också dom ett av alla dessa band som var mycket annorlunda och musikaliskt utvecklande. Låtar som ”Cowboys in Africa” och ”Too Many Creeps” visade på ett band som helt klart gick sina egna vägar i musiken. Ytterligare en sak gruppen visade var att tjejer äntligen hade börjat ta plats i rocken. Tre av fyra medlemmar i gruppen var kvinnor. Punken hade därmed blivit ett sätt att ta sig fram också för tjejer. Visst hade de funnits förut, vilka kan glömma Phil Spectors alla tjejgrupper som The Ronettes, men de hade mest fått spela andrafiolen. Nu hade dessa tagit plats i rockens finrum, ett faktum punken och Bush Tetras bevisade.

Bush TetrasBush Tetras

Dessa och många fler samlades alltså på CBGB’s för att frossa i punk och utveckla stilen. Musikgenren var nu definitivt född, men skulle möta en annan utveckling när den tog steget över från New York till Storbritannien. Mer om detta i senare avsnitt där vi ska titta på den engelska punkens första år. Till dess, god läsning.

Ulf Holmén aka Dr. Dacapo

En titt i The New York Dolls bildvärld av Micheles Kindh

En fantastisk bok med fotografier fick undertecknad av Ulf Holmén och Susanna Varis i födelsedagspresent när jag fyllde år i juli. Det är rockfotografen Bob Gruens suveräna snygga bilder på The New York Dolls under deras korta storhetstid i New York.

Boken heter New York Dolls: Photographs By Bob Gruen. En härlig mix av varierande bilder på bandet i olika miljöer och i diverse klädstilar. Det finns också två lysande intervjuer signerade av den store Lenny Kaye med bandmedlemmarna David Johansen och Sylvain Sylvain som är de två överlevande i The New York Dolls. Samma medlemmar kom senare att bli de som också startat upp bandet igen. Lenny Kaye var den man som satte ihop den numera legendariska ”Nuggets-boxen” med amerikanska garagerockband som influerade punken. Lenny Kaye är gitarrist i Patti Smith Group.

Lenny_Kaye-1978Lenny Kaye

http://www.lennykaye.com/

Senare började Bob Gruen att fotografera Bob Dylan för att senare bli hovfotograf åt John Lennon och så här sade Yoko om hans Lennon-bilder:

”Bob’s magical photos and brilliantly telling captions together present a kaleidoscope of John Lennon’s New York Period. It is beautiful, clear, and truthful. I know. I was there.”

Bob_GruenBob Gruen

Bilderna av Bob Dylan följdes med bilder av Blondie, Kiss, Led Zeppelin, David Bowie, Aerosmith, Tina Turner och The Clash bland många andra.

Här följer ett smakprov på Bob Gruens bilder på The New York Dolls:

C-267_NewYorkDolls_1973_Gruen                                    Bild 3

indexR-444_GruenBild 3 3003662798_6b7ff9330e

I slutet av boken skriver The New York Dolls främsta fan Morrissey som var mannen som fick The New York Dolls att återuppstå. Boken är från 2008. Vilken underbar bok.