Ry Cooder – The Prodigal Son ¤¤¤


Ry Cooder är en musiker med världen som sitt musikaliska centrum och det är både i den amerikanska myllan eller i världen som man finner hans musik vibrerar och stråla i all sin ljusglans. Tänk vilken vacker episk skiva han gjorde tillsammans med Ali Farka Touré som är borta men ändock en av Afrikas allra finaste musiker efter Fela Kulti och deras gemensamma album 2Talking Timbuktu2 var ett av mina favoritalbum under en lång period under 90-talet. Det mesta kända samarbetet var naturligtvis både på skiva och dokumentären om Buena Vista Social Club som åter satte Cubas musikaliska historia på pappret genom att låta legendarer spela och turnera efter många gömda, glömda år.. För att inte tala om den stämningsfulla och vackra musiken till Wim Wenders film ”Paris,Texas” omkring 1983. Ry Cooder vet precis hur han skall låta musiken tala. Det har han gemensamt med Peter Gabriel och Paul Simon som också låter världen transformera musiken från hela världen till att hamna på vår bakgård för att förgylla upp tillvaron.

Det handlar också om att låta den amerikanska musikskatten frodas genom att återinspelas och göra tillgänglig på nytt. Tänk er Jerry Lomax eller de inspelningar Harry Smith gjorde som utkom 1997 på cd under titeln ”Anthology of American folk music” med namn Mississippi John Hurt eller Carter Family. Ja utan tvekan så kan man applicera det hela på Ry Cooders livsgärning. Hans nya album hyllar artister såsom
Blind Willie Johnsons eller The Pilgrim Travelers sånger som betyder mycket. Ry Cooder gör musik som han alltid transformerad till något nytänkande svit av låtar.
En fin originallåt som ”Jesus and Woody som hyllar Woody Guthri och skivan backas av legendarerna Bobby King, Terry Evans och Arnold McCulle vilket förstärker skivans soulkänsla för de verkliga kämparna inom musiken.

Ry Cooder med sitt ursprung som studiomusiker åt Rolling Stones, Taj Mahal, Randy Newman visar upp hans mångsidiga form när hans musik tar över de mera poetiska detaljerna kompositionerna. Nya albumet är en dag på jobbet men så bättre än de flesta.

Willie Nelson – Last Man Standing ¤¤¤¤¤


Det är nog sant att som chefredaktören Pierre Hellqvist skrev i Sonic Magazine angående mästaren Willie Nelson – -att han i musikhistorien kommer befinna sig där Frank Sinatra, Billie Holiday, Miles Davies, Louis Armstrong, Nina Simone med flera artister. ja så är det utan tvekan. För det var just Willie Nelson som skrev odödliga ”crazy” åt countrymusikens gudinna -Patsy Cline för tusan.
Nu är denna snart 85 åriga croonern en man som verkligen står kvar där på scenen tillsammans med Jerry Lee Lewis de sista männen av en äldre artistgeneration ifrån femtiotalet.

De senaste skivorna hjälten släppt med det nya inräknat är bra temp på hur en mästare skapar sin musik: ”Band of Brothers”, ”God’s Problem Child” och ”Last Man Standing” kan i min värld jämföras med hans tre största album och genombrott: Shotgun Willie (1973), Red Headed Stranger (1975) och Stardust (1978). Vilket sätter ribban för en briljant låtskrivare som verkligen kan konsten skapa stor countrymusik.

Tänk också att Willie Nelson har gjort stora insatser rent socialt för lantbruket med sin årliga Farm Aid där även Neil Young ingår. En fabrik för biodiesel med hjälp av sojabönor. Så han har vid sidan av musiken fullt upp att göra.
Den nya skivan uppvisar att Willie Nelson fortfarande gör underbar bra musik och förmår att ge sin musik väl inramade sånger som verkligen sätter fart på hans berättelser och har satt countryns finaste sidor på pränt – vänsterliberala och ansvarstagande för sin yttre omvärld. Ja Willie Nelson har ett stort hjärta för de utsatta grupperna i det amerikanska samhället särskilt i dessa Trumptider.
Hans nya låtar är bland det bästa jag hört denna här vårtid. En vacker berättelse uppdelat i elva sånger/kapitel om man föredrar kalla skivans spår så. Jag tror att Willie Nelson verkligen har skapat ett album som förmodligen kommer hamna i klassiker-status för den har potential med sådana vackra hymner och kärleksfulla låtar som tar bokstavligen andan ur mig.

Johnny Dowd -Twinkle, Twinkle ¤¤¤¤¤


Släng in lite Tom Waits, Chuck E. Weiss, Devo, The Resident, Frank Zappa, Nick Cave och Captain Beefheart så har vi den nya skivan från Johnny Dowd som släpper en samling nya sånger som alltid hämtat från det sunkigaste barerna, bakgårdarna, järnvägsstationer, småhålor, kyrkogårdar som Gud glömde.
En fortsättning på hans debutskiva från 1998 – Wrong Side of Memphis. Där han vandrade mellan det barnförbjuda och socialt missanpassade råder som gräns gentemot de rika och vackra folkets Amerika som vi mest i tablå-pressen och televisionen få se och uppleva. Det rika och berömda.
Men johhny Dowd har alltid på sina album just gått omkring som rapportör likt Charles Bukowski gjorde i sina romaner. Fastän nu släpper Johnny Dowd en av årets mest spännande coveralbum där han i samma experimentella stil likt de album av Tom Waits som remastrad på nytt igen -där det ångar, frustar och låter som bara den.

Klassiker får här nya perspektiv och sound som inte låter som något annat jag hört sedan just Devos och The Residents dagar. Här sjunger och fraserar Johnny Dowd med ett komp som våra Robert Broberg nästan skulle kunnat ha gjort.
Jag blir nästan löjligt glad i låtarna som frustar på likt ångmaskiner man kunde få när man var yngre. Detta är en av Johnny Dowds bättre än på länge.

Manic Street Preachers – Resistance Is Futile ¤¤


Manic Street Preachers har alltid haft en politisk udd i sina texter och man kan nästan säga att bandet haft en marxistisk lättsamhet anstruken i tematik och musik vilket då förenades till en koppling av den skönaste musik därtill. Där fanns precis som tidiga Suede eller U2 en isande skönhet i musiken. Ta deras album ”The Holy Bible” och debutalbumet ”Generation Terrorists” som exempel där politik förenas med vacker popdramatik. Men som jag sa så tappar Manic Street Preachers precis som bandet Suede både skönheten och behaget inför kommande framtida album.
Den nya skivan är trist och tappar allting som tidigare var en förutsättning gruppens framtoning. Jag finner trådar på nya albumet som kan länkas till både föregående skivorna ”Everything Must Go” och den mest kommersiellt framgångsrika ”This Is My Truth Tell Me Yours” i stilen och ävenledes tonläget men saknar substansen i det som utgör stommen i låtmaterialet.

Bandet tappade bitvis sin själ när huvudsaklige låtskrivare Richey James Edwards mystiskt försvann 1995 och ingen vet fortfarande vad skett honom då tog James Dean Bradfield över ledargarnityret i bandet. Men förmågan att skriva, spela in och få till det bra verkar saknas på det nya albumet. Lösa, tomma aktstycken som ej förmår höja sig över medelmåttan. Jag saknar patoset, känslan att komma med det storslagna materialet vilket tidigare jag blev bortskämd med när det gäller en grupp som Manic Street Preachers. Nu låter det strävt, tungt men helt utan musikalisk uppbackning av det substantiella värdet av starka fundamentala låtar.

Deep Purple – Infinite


Deep Purples tjugonde album “Infinite” är producerad av Bob Ezrin (Alice Cooper, Lou Reed, Kiss), i maj sticker de ut på en världsturné som når Sverige den 6 november.
Deep Purple har alltid kört sin egen stil och stått över trender genom åren och det kan vara en av anledningarna att de alltid nått ut till nya generationer lyssnare.
Plattan öppnar med ”Time for Bedlam” det låter som en gammal hederlig Deep Purple låt. I låten får Don Airey lufta orgeln ordentligt i ett härligt solo. ”Hip Boots” är lite åt rock n roll hållet och svänger härligt. ”All i got is you” öppnar lugnt med trummor och gitarr (Ian Paice och Steve Morse) sedan bryter Don Airey den lugna vallen med orgeln. Skönt växelspel mellan Don Airey och Steve Morse i solona. Skivan rullar på med lättlyssnade och trevliga låtar. Man avslutar verket med en cover på Jim Morrisons ”Roadhouse Blues” och det blir en perfekt avslutning på skivan med en tung blues låt där Deep Purple lirar brallorna av The Doors original.
Låtar som Time for Bedlam, All i got is you och kanske även Birds of Prey passar in i bandets övriga repertoar. Ingen låt kommer väl upp i klass med ”Highway Star”, ”Speed King” eller ”Perfect Strangers” men de höjderna är och andra sidan svåra att nå upp till.
Deep Purple har ett tajt sound/samspel mellan orglar och gitarrer, och har alltid haft det genom åren med Ritchie Blackmore och John Lord. Nu för tiden är det ju Steve Morse och Don Airey som står för gitarr och orgel, de är liksom Blackmore och Lord två extremt skickliga musiker. Ian Gillan sjunger numera lite mer laidback men vad 17 han är ju fyllda +70. Av Ian Paice’s ministroke han råkade ut för sommaren 2016 märks gudskelov inget av, hoppas de håller ihop bandet länge än.
Gold Edition/limited edition innehåller också en livecd, Hellfest 2017 i Frankrike. 13 livelåtar, där de framför bl.a. Time for Bedlam, Fireball, Bloodsucker, Lazy Perfect Strangers. Satsa på Gold Edition så får ni 80 minuter extra underhållning. Det är värt pengarna.

Skivan får € € € +

Ulf Lundell -Skisser ¤¤¤

Ulf Lundell brukar av många anses vara både gnällig och gubbig plus väldigt trött på samtiden i både sina senaste romaner och delvis på sin nya skiva. Ja ”Skisser” som är en akustisk platta som får mig att tänka på hans mästerverk ”Tolv Sånger” där hans musik var förträffliga ballader eller musikaliska noveller där rösten och gitarren är i centrum precis som nu.
För på ett soundcloud på Lundells hemsida dök det upp över trettio nya sånger där han berättar om vad sker i världen, hans älskade USA och ävenledes vad som sker i Sverige och vad som är fel med politiken när allt slår över i världen och transformeras till en rad halsbrytande fel. På Österlen sitter vår bard, Ulf Lundell och plockar fram sin gitarr och skriver ned sina funderingar.

Han blev ju så glad när Bob Dylan fick nobelpriset att han firade det värdigt på en pizzeria skrev han i ett inlägg. Nu när dessa nakna, avklädda och enkla arrangemang kommer ut tre år efter den 68 cd-tunga boxen som kom ut 2015 och som är mastodontverk i sig själv – Hemåt genom Rift Valley vilket i sin tur leder till andra mindre tunga utgåvor som den med 14 cd-skivor plus två DVd 2006 för att inte tala om de utgåvor som utkom under 90-talet som jag då på olika sätt införskaffade mig under årens lopp.
Man kan lugnt säga att jag verkligen överdoserat Ulf Lundell sedan slutet av sjuttiotalet då jag började lyssna på plattorna ”Ripp rapp” 1979 och ”Nådens År 1978” där började min kärlek till mannen som jag aldrig kan avsluta eller få ut ur min skalle. Ulf Lundell har varit en av fem svenska artister/grupper som mest följt mig under mitt liv. Ebba Grön, Lustans Lakejer, Eldkvarn,Reeperbahn och Uffe som giganten i musiklivet.
I bokhyllan stod Ulf Lundells debutroman ”Jack” som min fader hade köpt när den kom ut. Jag läste den först 1979 men snart kunde jag inte låta bli att läsa hans romaner ”Sömnen” vars filmatisering jag såg på biografen 1984 med Mats Ronander som Tommy Cosmo vilket blev en okej film tyckte jag då. Fast om jag skall ta fram tre böcker av Ulf Lundell som jag tycker bäst om är det nog ”Vinter i paradiset” 1979, Hjärtats ljus 1983 och ”Kyssen”. Dessa tre böcker köpte jag på pocket och blev lite av mina husromaner som jag bar med mig på tågluffning runtomkring Europa eller i norden.
Jag lyssnar på Ulf Lundells nya skiva med behag och minns särskilt varför jag uppskattade vissa böcker och Lundellskivor under perioder av mitt liv. För det finns i hans romantik, desperation och livsberättelser som lockar mig på samma sätt som när jag läste Jack Kerouac, Rimbauds ”Illuminations” Baudelaires ”Ondskans Blommor”, lyssnade på Dylans ”Highway 61 Revisited” och Leonards Cohens ”Songs of Love and Hate”
Javisst allt det där hänger ihop med partier av mitt liv där musiken och konsten transformeras som detaljer, erfarenheter och upplevelser jag bär med genom tillvaron. Jag tror att kärleken som drabbade mig när jag träffade mitt livs kärlek Helene Nilsson så kan jag relatera till vissa saker som Ulf Lundell beskriver i sin konst. Det nya albumet har många fina detaljer, skimrande sånger som lyser bitvis stark även om det blir lite för mycket av den goda varan. Jag applicerar albumet ”Skisser” på The boss två akustiska album ”Nebraska” och ”The Ghost of Tom Joad” när jag försöker härbärgera allting som Ulf Lundell verkligen berättar om i de många sånger skivan på detta dubbelalbum innehåller. Jag tyckte bättre om ”Tolv Sånger” då den håller rakt igenom. Där har du tolv genomarbetade låtar medan nya albumet blir för mycket och jag önskar att skivan enbart innehållit hälften så många låtar än vad det är nu på skivan. Efter ett tag infinner sig tröttheten och det blir lite för mycket av Lundells musikaliska skisser till noveller.

Hälften vore bäst. men ändå sitter jag där och lyssna randlöst på mästaren.

Uffe förfäras och förförs av The Horrors

Grupp/Titel: The Horrors – V
Betyg: ♣♣

När The Horrors debuterade tyckte jag extremt mycket om dom. Deras punkiga stil med klara referenser till 60-talets alternativa musik där garagerocken stod i centrum svepte bort mig med stormsteg. Sen blev det lite mer problematiskt när andra plattan kom, en mycket förvirrande musikalisk stil som försökte leta sig bort från just det som gjorde dom så stora. En känsla av besvikelsen infann sig ganska snart. Nu står jag inför ytterligare en platta från 2017 och jag måste erkänna att jag är förbryllad.

Den nya plattan som kort och gott har titeln ”V” då det är deras femte platta vilar på två ben i musiken. Dels är det en stil baserad på syntar som känns starkt inspirerad av Gary Numans tidiga produktioner och Depeche Modes dito. Sen har vi den musikaliska förebilden i shoegazerpop i några låtar. Inspirationen  till den går att hitta i det sena åttiotalets och tidiga nittiotalets musikaliska explosion med band som My Bloody Valentine, Slowdive och Ride.

Låt oss börja i den åttiotalsinspirerade syntmusiken. Det inleds med den mäktiga ”Hologram” som bär klart släktdrag med Gary Numan. Eftersom jag älskar Numans stil sväljer jag det utan problem, det är helt enkelt en snygg hommage till en i mitt tycke stor artist. ”Machine” känns också stabil med en lätt touch av Depeche Modes mer bombastiska stil. För mig är låtarna favoriterna på skivan, de här två och ”Ghost” är både sofistikerade och bra. Snyggt, svängigt och riktigt inspirerande.

Också ”Ghost” är alltså en låt baserad på synthesizer men av det mer inåtvända slaget, också den är en femetta som bär skivan med stolt och högt huvud. Här hittar vi dessutom uppbackning i form av gitarr som ylar friskt i slutcrescendot. Snyggt så det förslår! Låten är definitivt en av de bättre på skivan med sin mer mystiska och kryptiska framtoning. Också snärtiga ”World Below” känns som om skivan i sin helhet ändå har en chans att bli riktigt bra. Kanske skulle den ha tjänat en del på att skalas av men det känns ändå stabilt..

”Press Enter to Exit” inleder shoegazer-delen av skivan. Med sitt funkiga gitarriff och poppigt luftiga melodi liknar det åter originalstilen rätt mycket. Problemet är kanske att det är just likt och dessutom lättviktigt. ”Weighed Down” är också den en shoegazer-utflykt. Också här hittar vi de klassiska ingredienserna men också spårämnen av Depeche i de poppiga melodierna. Men återigen känns både stilen och insatsen rätt inspirationslösa.

Jag önskar helt enkelt lite mindre av stilen eller alternativt mer krut i låtskrivandet annars blir det för tråkigt. När ytterligare en låt, ”Gathering”, drar igång i samma stil men med lika stor lyftkraft som ett 3 gånger 9 gånger 5 meter stort cementblock känner jag mig rätt mätt på The Horrors. Det är samma gnälliga stil nu som då och det känns inte så särskilt roande. Det känns helt enkelt inte som om The Horrors har något att tillföra stilen så här långt.

Så har vi kategorin ”låtar som landar hopplöst sprattlande på marken utan att kunna ta sig upp”. En av dessa ”Point of No Reply” där felet ligger i att den är så utslätad och intetsägande att sömnpiller framstår som uppiggande i jämförelse. Också ”It’s a Good Life” känns så stillastående att sköldpaddor springer ifrån resultatet. Det händer liksom ingenting i musiken som istället blir så där hopplöst orörlig och därmed också riktigt trist.

När gruppen till sist försöker sig på glassig funk-inspirerad 80-tals stil lite mer åt Duran Duran-hållet eller gud förbjude Rick Astley,  känns det som om jag har fått nog. Låten ”Something to Remember Me By” känns helt enkelt riktig lökig. Det finns för det första inget värre än stilen, gruppen Duran Duran eller för den delen Rick Astley. För det andra känns det i The Horrors händer hopplöst passé. Möjligen låten för alla med behovet av nostalgitrippar, jag tillhör dock inte den skaran.

Den här låten gör mig faktiskt till och med lite lätt bekymrad och rätt upprörd om jag ska vara ärlig. Låt Duran Duran och Rick Astley vila i frid, både de och stilen luktar än mer illa nu än den gjorde då. 80-talet när det var som värst är återuppväckt. Jag förstår inte heller hur man kan gå från den utmärkta debuten ”Strange House” med sin garagerocks-känsla och 60-talsinspirerade rock, till en låt som låter som billig 80-tals rip off där dom dåliga förebilderna är ledstjärnorna.

Dags att sammanfatta då. Ja det är ju helt klart mer vatten än vin, så mycket är säkert. Här och där präglas också skivan av dåliga omdömen vad gäller stilen på låtarna och ibland är dessa rent av usla. Men de är också stundtals så där underbara som i t ex i ”Hologram”, ”Ghost”, ”Machine” och ”World Below”. Varför man inte satsar mer på den stilen är och förblir en gåta. Istället slösar man både resurser och dåligt omdöme på stilar som låter som sämre kopior utan originalitet eller såna som faller platt till marken.

Det är det som är så synd med helheten. Här finns dels riktigt ljusa stunder där det glimmar till ordentligt och så finns det stunder där man gäspar i takt med musiken. I den senare låter det både oinspirerat och tråkigt, i den förra är det betydligt mer generöst med de lyckliga ögonblicken där man ler. När de två sidorna kolliderar på det här sättet blir också slutresultatet lägre. För min del slutar plattan på en tvåa, den är trots allt värd en del ros trots att det tyvärr är mer övervägande av det mindre roande.

Jack White – Boarding House Reach ¤


Jag begriper absolut ingenting av detta. Jag förstår nu varför kritiker kallar detta för antitesen mot vad Jack White och forna hustru Meg White gjorde i det gudomliga The White Stripes musikaliska världsbild. White Stripes heliga mix av garagerock,punk och vacker hårdrock fick mig och resten av Blaskan-redaktionen oftast att bli salig av ren pur lycka.

Ja för att inte tala om det garagerocklarm som Jack White med vänner spred i banden The Raconteurs och The Dead Weather under 2000-talet vilket vi på Blaskans redaktion oftast verkligen tyckte om att lyssna på och skriva om.
Men så släpper Jack White en soloplatta som avskiljer sig från hans tidigare soloalbum som var väldigt bra. Nu plötsligt skall Jack White ägna sig åt någon form av jazzfunk i samma outhärdliga stil som Prince gjorde på flertalet album för att bli av med ett kontrakt på 90-talet vilket ledde till dubbel eller trippelalbum spelades in. Jack White misslyckats ordentligt med sådana försök och inte blir det bättre att trista James Brownattacker finns också med i beräkningen.
Jaha varför gör han ett album i Nashville med sådana låtar som mest är undermåliga och enbart konstiga. Ett par låtar där han i en box pratar till musiken och som går i samma stil och lunk som Neil Young gjorde på 80-talet på ett album fastän han gjorde med stil och klass.
Nu gör mästaren Jack White en skiva som man lätt kan få för sig att tro att det är trollkarlens lärling som fått låna studion för att testa instrumenten och tekniken med ytterst habilt resultat.
Tro mig när jag säger att detta är den kommande vårens riktiga första skräpplatta.
Som sagt var fattar jag ingenting av varför han ville prestera att göra detta elände till album. Var är garagerockslamret och countrymusiken som Jack White tidigare kunde göra med bravur och mästerligt handlag?

Europe – Walk the Earth


En sak som fascinerar med Europé är att de gjort fler skivor efter återföreningen. De släppte fem skivor fram till 1994. De har även fräschat upp soundet så det inte låter så åttiotal längre. Jag minns när de vann rockbandstävlingen 1982 när Norums sträng gick av mitt i låten och man undrade spänt hur han skulle fixa resten av låten utan den strängen.
John Norum fixade det hela galant och de vann tävlingen, och de fick ett skivkontrakt.
Det var 36 år sedan.
De kom ut med ”Final countdown” och hamnade i klammeri hos skatteverket, de flyttade utomlands och splittrades under en tid.
I början av tvåtusentalet återförenades de och idag är det ett helt annat band, än när pudelfrillorna var populära på åttiotalet.
De har ett tyngre sound sedan 2012, när deras album ”Bag of Bones” släpptes.
Skivan är inspelad i Abbey Road studios och är producerad av Dave Cobb, de öppnar med titelspåret ”Walk the earth” efter orgelintrot sparkar de igång, det här är bra melodiös rock. Jag gillar introt till ”The Siege” snabba taktfasta gitarrer i upptempo och solot mitt i gillar jag också. Men det som händer efter tredje låten är trist med tanke på den starka inledningen på skivan, det verkar som att inspirationen och kreativiteten bara höll för ett par låtar. För nu blir låtarna sämre och sämre, låt för låt. Vad hände?
Det var verkligen synd, efter den starka inledningen hade jag höga förväntningar på resten av skivan, om de lagt ner mer tid på låtskrivandet och fortsatt i samma anda som i de första låtarna hade man kanske räddat detta album.
Skivan får € € +

David Byrne – American Utopia ¤¤¤

Den gamle frontmannen för Talking Heads David Byrne är den borne satirikern men en mild sådan som tveklöst på Talking Heads skivor verkligen kunde finna det rätta tonerna till den rätta mixen av text och musik som verklige gav mig en genklang av subtila ironiska samhällsbetraktelser.
Jag kunde se det i filmen och skivan ”True Stories” liksom i hans fina böcker ”Your Action World” liksom i den roliga ”Bicycle Diaries” där han betraktade världen från sin cykel. Det finns även en nyfikenhet på världen som är nästan utmattande. Jag märkte det när han släppte albumet ”My Life in the Bush of Ghosts” tillsammans med Brian Eno, en annan resenär inom musiken. David Byrne har varit tillsammans med flera av amerikanska undergroundkulturens finaste artister vilket säkert påverkade hans konstnärliga synsätt.
Jag kom ihåg hur märkligt det kändes att lyssna på den musik han gjorde till en opera av Philip Glass och Robert Wilsons ”Music for ”The Knee Plays” men det fungerade med saxofoner och märkliga texter. En fascinerande skiva i hans verkförteckning.
När vi kommer till hans nya album å innehåller den verkligen politiska personliga samhällsanalyser i subtil klangfärgade irrvägar som förtydligar det intresse för satiriska bilder som jag tycker förenar hans nya skiva med låten ”Once in a Lifetime” som han gjorde med Talking Heads. Ja det är min favoritlåt med bandet i fråga.

Nya albumet är en skiva med stringenta sånger som placeras inom genren för samhällskritik. Men som sagt var är det naturligtvis bra intellektuella låtar som uppvisar att David Byrne vid snart sextiosex år fortfarande genom sina musikaliska projekt med en ivrig och nyfiken blick som inte slarvar med uppsåtet med att formulera en stycke konstnärlig, musikalisk och bildande resa genom klangernas rike.
Således är det en bra skiva som jag kan rekommendera lyssnarna.