Nya countryplattor

John Moreland – Big Bad Luv ¤¤¤¤
Colter Wall – Colter Wall ¤¤¤¤
Bonnie »Prince« Billy – Best Troubador ¤¤¤¤

Den moderna countrymusiken står sig väl än idag. Särskilt den nya country som tar sig an den tradition av outlawcountry i samma stil som Johnny Cash, Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Buck Owens, Townes Van Zandt,Joe Ely, Blazy Foley, Guy Clark, Larry Jon Wilson med flera artister odlade under en lång tid för att befria sig ifrån Nashvilles mest kommersiella radiovänliga country.

Idag finns det många artister som tar sig an denna tradition med bravur. Jag menar att den blott 20-någonting Colter Wall liksom John Moreland släpper moderna altplattor som verkligen har kapacitet att skapa klassiker. John Morelands skivor har den mest stabila Bruce Springsteendrag rakt igenom som går som en röd tråd i allting han spelar in och sjunger in. Se den nya skivan som har en perfekt känsla där hans avstamp i musiken träffar lyriken perfekt. Atrycken sker i dessa låtar som drar sig genom tematiken likt Bruce Springsteen gör med sina ballader på albumet ”The River” fastän nu får vi en rocktempererad värld som närmar sig Tom Prettys finaste 80-talsalster. Bred härlig rock fastän med en skicklighet att skifta färg inom ett begränsat ton och klangfält. Det nay albumet är verkligen stark och håller en renodlad autostrada rakt in i mitt hjärta.

Colter Wall är från Canada och tar sig an de mest tidlösa sprängfyllda musiken som stavas urcountry men bara så där man kan göra från Canada. Ta The Band och allt omkring det bandet som givit världen den mest magiska musik någonsin.
Colter Wall har en röst som spränger sönder skönheten återinför smutsen, dramatiken fastän på ett draperad lågmäld sätt jag ej har hört på väldigt länge. Hans skiva är just precis så mörk, avsidesbelägen utanför Nashville man tänkas komma. Det är sukna barerna som man mest tänker att Chuck E. Weiss, Johnny Dowd, Tom Waits, Blaze Foley eller Larry Jon Wilson hänger tillsammans med Jimi Dickinson.
Colter Wall har en röst som dryper av en livserfarenhet att nog knappast har lyckats inhämta ännu men vilka album denna man kommer ge oss lyssnare. För det finns en stilsäkerhet och långsamhet som vilar över albumet som är Walter Colls debutskiva och vilken debutant sen! Ja en ny Townes Van Zandt och en låtskrivare som till och med Steve Earle.

Will Oldham låter sitt alter ego Bonnie »Prince« Billy släppa loss en tributskiva till Merle Haggard och den är lysande framfört med sånger som täcker flera av Merle Haggards låtar genom hans karriär. Det är minst lika stark som hans förra hyllningsplatta till Everly Brothers på skivan ”What the Brothers Sang”.

Här finns det vackra hymner som Will Oldham transformerar på sitt eget uttrycksätt där musiken blir spegeln som vi kan beskåda oss i. Merle Haggards kunskaper, erfarenheter och liv får här en verklig betydande skildring genom att musik, lyrik och arrangemang får leva sitt genom sitt get blodomlopp. Det är så här jag vill ha mina tributalbum signerade såsom Bonnie »Prince« Billy gör underverk med på sitt album.

Nya skivor


Willie Nelson – God’s Problem Child $$$$
Så har den gode Willie Nelson som är en bra bit över åttio och som har samma själ i sin musik trots att det låter stilsäkert och kanske som en vanlig dag på arbetet. Men Wille Nelson har i sextio år erbjudit oss sitt hjärtas kärlek till det han hyser som mest till den genuina countrymusiken. Trots sitt outlawfrändskap han alltid haft i sin vänskap med Johnny Cash, Kris Kristofferson och Waylon Jennings som en säker. Deras gemensamma projekt The Highwaymen var unik sig själv och resulterade i två suveräna album som jag fortfarande älskar. Willie Nelson har spelat med de flesta inom rock och country och fortsätter att ge ut skvor som håller hög klass för det mesta. Det nya albumet är verkligen ett lyckat koncept med en samling förträffliga sånger.

Jag måste tillstå att åldern förhindrar inte Willie Nelson att på något sätt att skapa flertalet utsökta sånger som han gör för det mesta i sin karriär på sina många långa album..
På ett par spår gästsjunger en rad förträffliga artister och som producent den mångkunniga Buddy Cannon som får till det riktigt bra med sina tentaklar. Jamey Johnson och Tony Joe White har skrivit det fina ledmotivet i skivan liksom Alison Krauss sjunger med på ett fint spår. Plattan väger tungt och det blir nästan som gå i bitar när musikens skönhet avslutat sin dans bort ivägen. Willie Nelson bet hur slipstenen skall dras ihop och plattan landar på ett fint sätt rakt ned i landskapet. En tydlig platta med många bra låtar som för det mesta kommer från mästaren själv så att säga.

Rodney Crowell : Close Ties $$$$
Det gick trögt under Rodney Crowells fösta tid i Nashville innan det lossnade för hans egen karriär. Han flyttade tidigt i ungdomen till Nashville i början av sjuttiotalet. Det var först när han till slut fick ett par av sina sånger inspelade av självaste Emmylou Harris som han senare gick med i hennes kompband The Hot Band under större delen av sjuttiotalet. Det var en bra tid medn så som många andra begåvade artister ville de knappast tillhöra någon annans band en längre tid. Han släppte sitt första soloalbum i slutet av sjuttiotalet. Den riktiga genombrottet kom så sent som 2001 med ”The Houston Kid” som är ett av mina allra största favoritalbum för alltid. Under åttiotalet var Rodney Crowell gift med Johnny Cash dotter Rosanne Cash och spelade in låtar tillsammans och fick några hits.
Idag gör den snart sextiosjuåriga Rodney Crowell en stabil och fin countryrockplatta med klara tendenser av utsökt americana. Han är idag bland de sista rebellerna som kom fram i sjuttiotalets Nashville där man odlade Buck Owen och Merle Haggards countrystuk. De flesta såsom Gram Parson, Townes Van Zandt eller Blaze Foley är borta sedan länge men Rodney Crowell finns kvar där på plats på scenen.
Den nya skivan innehåller en del av hans allra mest känsloanstrukna godisbitar jag hört på länge. Det är urstarka countryrocklåtar som ej avviker utan tar sig ton och låter musiken flöda snyggare än vad jag trodde var möjligt. Emotionella men stadiga som en stor ek med bred omfång. Spröd men på samma gång hård som flinta.
Sången är stark som en oxe som drar tunga lass. Jag har inte hört en bättre skiva från denna artist som för det mesta släpper enbart br amaterial och så även sker det dvid detta tillfälle att musiken blir upphöjd i känsloregistret.

Blaze Foley : The Lost Muscle Shoals Recordings $$$$$
Har man en gång i tiden skrivit en så pass stor sång som Merle Haggard gjorde till en hit såsom ”If I Could Only Fly” då behöver man knappast bevisa något. Men så var Blaze Foley ändå en unik begåvning som precis som sin bästa suparbroder Townes Van Zandt hade en förmåga att trolla bort sin karriär i sprit och droger. Townes Van Zandt påstår i en anekdot att efter Blaze Foleys död 1989 ville han med sitt band gräva upp Foleys döda kropp för att på så sätt komma åt en biljett till en pasntbank där Blaze Foley hade pantsatt sin gitarr. Om det stämmer. En berättelse som påminner om hur Gram Parsons vän gjorde en hednisk begravningsritaul i Mojaveöknen genom att bränna upp hans kropp 1973.
Nu finns det en samling lysande samling med Blaze Foley som spelade in en rad med countrysoulsånger likt vad både Elvis och Eddie Hinton gjort tidigare. Dessa magiska inspelningar från Muscle Shoals
David Johnson som var mn´ed och spelade in skivan blir nu nöjd att dessa inspelningar äntligen blir utgivna. Vi kan nu njuta av dessa tidgare försvunna mastertapes nu kommit ut och givit mig magisdka stunder av ren skimrande regnbågscountry.

”Blaze Foley was a genius and a beautiful loser.” som sångerskan Lucinda Williams, en gång i tiden uttryckte sig om Blaze Foley.


Chris Stapleton – From a Room: Volume 1 $$$$
Han gör en tung musik när han framför sin säkra moderna country som har sin bas i den rena rockmusiken. Alla nio låtar vågar både vara traditionella och går vägen längs rockstigen och stundtals mötes de på vägen. Det är låtar som fortsätter samma känslomässiga form av texter på som hans förra skiva ”Traveller”. Låtar som behandlar livets diverse olikartade äventyr. Nu har dessutom Chris Stapleton varit ute på vägarna med den alternativa countryns egen trollkarl Jason Isbell vilket torde gangna för hans riktiga genombrott, då menar jag ett ännu större sådant än vad förra albumet kunde vittna om. Det förtjänar vår skäggige snart fyrtioåriga mästare på att frambringa traditionell country och americana. Med andra ord fungerar skivan väl så att säga.


Karen Elson – Double Roses $$$$
Folkmusik, americana eller pop, ja man kan undra vad det skall betecknas som. Fastän det gör ingenting. Musiken skimmrar och vågar vara känslig utan att tappa fokus på vad musiken skall göra. Det är en samling skickliga välgjorda låtar som plocka rin tidens tecken och signifikativt träffar hårt på djupet och lyckats spräcka upp mentala asfalten vi alla kan bära med oss och inom oss.
Karen Nelson lyckats utöver förvantan att förmedla sina berättelser och utför det snyggt och får musiken att låta älsklig men ändå tar svärtan över och transformerar sakta till skönhetens eviga stjärn-nätter.

Musikmix och musikaliska inlägg såsom recensioner

AVANTGARDET – På östkusten intet nytt $$$
Rasmus Arvidssons grupp Avantgardet eller hellre hans enmans projekt har lämnat Björn Olsson bakom sig för att låta Jocke Åhlund från Teddybear producera skivan och föra fram mera rasslande och trasiga låtar som har vissa politiska tonlägen att servera oss. Visst är det gitarrdrivna poplåtar som tar sig fram och formar en kritisk perspeltiv mot landet vi bor. texterna och musiken bildar en kontext där allting glider ihop.
Duetten med El Perro Del Mar är skivans höjdpunkt. Annars blir det en lite väl politisk platta med lättsamma plakatttexter som lätt kan slå över och ta hand om helheten om inte plattans smått subtila detaljer höll den på rätta sidan av vägen.

Spoon – Hot Thoughts $$
Jag hade hoppas på att deras skiva skulle vara så där discopolerad som Hot Chips och Simian Mobile Disco men det blir mest under ett par korta ögonblick Spoon glänser till för det blir mest tomma poplåta rmed discokulörta kulor till låns. Jag som tyckt eom deras video jag lade ut på Blaskan men så försvinner bandet bort snart ur min horisont.


The Shins – Heartworms $$$$
James Mercer är i stort sett ensam kvar i The Shins och låter sina låtar flyta fram ungefär som Stephin Merritt gör med sitt projekt Magnetic Fields när musiken flödar lyckligt och så där härligt brittiskt eftersom
under sin ungdom i England i Suffolk tillbringade James Mercer på en flygbas där han hörde The Jesus And The Mary Chain första gången. Just den musikaliska inlevelsen förmedlar han så bra så. Det är en samling snygga popsånger som berättar om tillvaron.




















Jesca Hoop – Memories Are now – $$$$
Jesca Hoop är tidigare mormon som lämnat det bakom sig och gör musik som tar dig till finare världar precis som hennes nya album förädlar ditt sinne. Skivan är precis som hennes tidigare fina dofter och råare biffar kan råstekas av hennes röst. En skicklig artist som tidigare sammarbetat med Sam Beam från Iron And Wine. Med sina nio låtar gör hon en förträfflig skiva måste jag säga.

VALERIE JUNE – The Order of Time

Valerie June har rösten plus den genom-musikaliska stilen som präglar henne sbluesrock och countryfeber. Det är musik som visar hur rocken skapades av bluesen, countryn och den nya soulmusik som fanns där i början. En porlande skiva med största stunder där musiken verkligen står i samklnag med henne smest lysande röst. En av vårens bästa skivor.

JESSI COLTER – The Psalms $$$
Waylon Jennings änka Jessi Colter ger ut skivan ”The Psalms” som hon en gång tiden spelade för Patti Smiths gitarrist och garagerockboxen ”Nuggets”-skapare Lenny Kaye. Han var hemma hosd Waylon jennings för att skriva hans självbiografi innan han gick bort. Jessi Colters pianobaserade hymner till Gud och livet är porlande ord för att beskriva sin tro. En skiva som är finstilt och vacker på sitt sätt.

https://w.soundcloud.com/player/?url=https%3A//api.soundcloud.com/tracks/310084860%3Fsecret_token%3Ds-WPDjE&auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true















Dr Dacapo diggar till Pixies nya

Grupp/Titel: Pixies – Head Carrier
Betyg: ♣♣♣♣

Pixies är den klassiska gruppen från Boston som mer eller mindre satte standarden för indierock i slutet på 80- och början på 90-talet. Några av deras patenterade metoder är passive aggressive-metoden som bygger på att en låt börjar lågmält och plötsligt exploderar i ett crescendo. Poppiga melodier som plötsligt förvandlas till härdsmälterock kan man säga. Ett annat inslag är Frank Blacks (också känd som Black Francis) i ena stunden förföriska och i den andra skrikiga sångstil som ylar som en värsta prärievarg.

På den nya skivan ”Head Carrier” som släpptes 2016 finns alla de där ingredienserna med. På plattan finns också senaste basisten Paz Lechantin som ersatte Kim Shattuck. Bandets ursprungliga basist – Kim Deal – har än en gång sagt upp sig, den här gången antagligen för gott. Bandet förlorade därmed det som var ytterligare ett signum. Bakgrundssång och kanon tillsammans med Black Francis var Kim Deals kännemärke förutom basspel då förstås.

Paz Lechantin fyller dock det tomrummet med samma koncept på ett snyggt sätt. Hon är faktiskt ett fynd som passar som handen i handsken, snyggt basspel och en sångröst som duger till en låt där hon får ta över rollen som ledsångerska. Också som Frank Blacks motpart på bakgrundssång fungerar hon utmärkt. Det är faktiskt som om tomrummet efter Kim Deal nu är fyllt. För den som tvivlar på att Paz Lechantin kan fylla Kim Deals roll finns alltså inget att hämta, tvärtom klarar hon av rollen utmärkt.

I ”Um Chagga Lagga” finns den där patenterade duosången som gruppen gjorde sig känd för i början av 90-talet och här bevisar Paz att  hon klarar av den uppgiften galant. Den här låten och flera andra visar ett band som är spelsuget, håller sig till sitt egna koncept men med en ny twist. Det är med andra ord låtar som faktiskt levererar. Starka, typiska Pixies-låtar som inte kompromissar utan som istället mejslar fram ett litet mästerverk. Pixies är tillbaka i storform helt enkelt.

Pixies nya visar ett band som är både spelsuget och kapabla att skapa nya små pärlor till låtar. Bandet har helt enkelt fått en nystart och till och med tomrummet efter Kim Deal är nu fyllt. Foto: Wikimedia By Alejandro Jofré (djdroga) – http://www.flickr.com/photos/djdroga/5082137457/, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26058296

Låtarna är som sagt det andra kännemärket som en gång gjorde Pixies så kända. Pop, rock och annorlunda lösningar i låtarnas uppbyggnad gjorde snart dem kända. Deras lite knyckiga stil blev stilbildande. Med låtar som ”Where Is My Mind” och ”Monkey Gone To Heaven” skapades moderna klassiker. Det är ett tungt arv och mycket att leva upp till men än en gång visar gruppen att de inte är uträknade. Det är stundtals tunga rocklåtar som i titelspåret ”Head Carrier”, men det är också poppigare som i ”Might As Well Be Gone”.

Slutresultatet blir bra. Starka låtar och det där patenterade Pixies-soundet banar vägen för det. Det är inte i klass med gamla mästerverk, det är helt enkelt inte längre lika dynamiskt och inte lika obehindrat som det en gång var, men det är trots detta attans så bra. I vissa låtar som ”Tenament Song” eller ”Um Chagga Lagga” är det rent genialt, men som sagt, inte riktigt lika starkt som i fornstora dagar. Det duger långt ändå, i varje fall för mig och det är både glädjande och rörande att höra ett inspirerat band som jag bara älskar.

Det är inte direkt en dussinskiva som serveras. Head Carrier är faktiskt en riktigt bra skiva som träffar mer rätt än missar. Det är trots allt så att Pixies visar upp att de fortfarande besitter en rad kvaliteter som inte gör dem till ett band vilket som helst. Tvärtom är det ett spelsuget band vi möter, bästa exemplet på det är ”All I Think About Now”. I låtens inledning gör bandet en musikalisk vink till introt på egna ”Where Is My Mind” men utan att falla i fällan att kopiera den. Både snyggt och roligt!

Visst, det är inte den klassiska kvaliteten som bandet hade på plattor som ”Doolittle” eller ”Surfer Rosa” men bra är det så det räcker ändå. Fyra blir betyget och ett välförtjänt sånt. Det är ett nytänt band vi möter på skivan som uppvisar både kompetens och spelglädje. Glädjande är det också att konstatera att Paz Lechantin så perfekt axlar den fallna manteln efter giganten Kim Deal som på sitt sätt formade bandets musik. Flera av låtarna är klart mer än okej och en del blir man rent lyriska inför.

Gruppen uppvisar musikaliskt flera sidor och har därmed fortfarande en hel del att erbjuda. Lyssna på avlutande ”All The Saints” så förstår du varför, en vemodigt vacker poplåt med mycket känsla och hjärta. Pixies må ha mer än 25 år som grupp bakom sig och en del kanske menar att de har passerat sin höjdpunkt, men faktiskt inte. Här finns en hel del som gör att man blir glad över att gruppen fortfarande producerar skivor och spelar tillsammans. Det här är en grupp att respektera och att njuta av. God lyssning!

Countrymagi.

ALISON KRAUSS – Windy City $$$$$
Alison Krauss är en av de största artister i USA som med tvättäkta stilkänsla och med kärlek som gränsar till passionerad förhållande till det bluesgrassarv som Bill Monroe lämnade efter sig. Alison Krauss förvaltar det bäst tillsammans med sitt band Union Station. Hon är minst lika ikonisk som Dolly Parton men kanske int einnehar samma superstarberömmelse. Men när Alison Kraus släppte det vackra albumet ”Raising Sand” tillsammans med den gamle Led Zeppelinfrontmannen Robert plant som blev det en lyckoträff och en suverän konsert som jag såg för Blaskans räkning när de var i Stockholm.
Alison Krauss nya skiva ”Wind City” är en kärleksfull coverplatta med magiska spår där Alison Krauss tolkar flertalet låtar som knappst har blivit uttjattade klassiker. Här finns två Breda Lee-sånger som är väldigt fina. Men även sköna sånger av artister som Willie Nelson, Roger Miller, Eddy Arnold, Billy Monroe, Vern Gosdin eller Glenn Campbell. Det är ren och pur kärlek som ALison Krauss tillsammans med Nashvillessuperproducent Buddy Cannon har hon skapat här vintern och vårens finaste countryskiva. Buddy Cannon som producerat alltifrån Kenny Chesney, George Strait och Billy Ray Cyrus.
Han och Alison Kraus skapar ett nära uttryck i skivan när hon lägger sig nära sångerna och låterna dem hämta sin näring ifrån hjärtats djup. Här handlar det om att Alison Krauss lägger sig in i amerikanska själen där den här musiken frodas på plats och med viljan att förstå småstäderna och där mitt USA där de inre delarna av landets hjärta möter kuststädernas politiska makt. Att låta sig suga i sig amerikanska ödet och landets musikaliska mix av musikens kulturer. Där countryns kärna finns lyckats alltid Alison Krauss träffa rätt.

RHIANNON GIDDENS – Freedom Highway $$$$$
The Staple Singers medborgarrättshymn är själva titelspåret på albumet som RHIANNON GIDDENS har här som smakligt fortsatt att gräva i den amerikanska musikhistorien där den afroamerikanska soulen och bluesen korsberfruktas av countryn. Det är där hon existerar med en svart mamma och vit pappa fick hennes att som en nyfiken öppen artist söka musikarkeologiska fragment och plocka ihop den till konceptalbum med musik från förr och idag. På förra skivan fanns producenten T-Borne Burnett med och skapade ett helgjutet debutalbum. Rhiannon Giddens har också medverkat som en del i duon Carolina Chocolate Drops. Men nu på hennes andra relevanta album finns så urstarka l,åtar som driver skivan framåt i en framåtriktat rörelse hela tiden. Jag kan inte tänka mig en bättre skiva som förmedlar den där känslan som countrysoulen kan göra. Jag menar både Ray Charles och Solomon Burke har som svarta artister sjungit country med själ. Här handlar det om själ. En allvarlig vacker skiva som jag verkligen omfamnar med hull och sång.


Roy Acuff & The Smoky Mountain Boys: The King Of Country Music, The Foundational Recordings Complete 1936-51 (9-CD & 1-DVD)
Tyska Bear Family gör en storartat insats med att ge ut en av countrymusikens mest betydelsefulla trotjänare. En av Nashvilles giganter som samtida med Bill Monroe som formade countryn till vad den är nästan på samma sätt såsom Carter Family gjorde i slutet av 1920-talet. Jag gissar att Hank Williams inte skulle ha låtit på de sätt om inte Roy Acuff influerad Hank Williams moderna synsätt att skapa de mest mästerliga honky tonk-låtar.
Den här karriärssammanfattningen på nio cd-skidor är storslagen satsning. Den visar hur stor artist denna man var. Under flera decennier gav Roy Acuff liv åt de mest briljanta av sånger. Han åkte med countryshowen Grand Ole Opry runt omkring hela USA med dess städer. Ja stundtals var Roy Acuff vid sdian av tillexempel Hank Snow och Kitty Wells själva sinnesbilden av Nashvilles countryscen och gav musikindustrin det som var kärnan i den country Carter Family skapade för världen att ta deltaga som åhörare elelr utövare av countryn som konstnärlig ikonisk urarmerikansk hjärta och kultur. Ett av vårens mest vitala retroutsläpp.

Nikki Lane – Highway Queen $$$$$

Nikki Lane är utan att jag tvekar eller darrar på manchetten bäst just nu och så har nog Nikki Lane med sina nu tre album, då menar jag debuten ”Walk of Shame” och andra albumet ”All or Nothin” som The Black Keys egen medlem Dan Auerbach gjorde ett bra jobb med och så har vi nya tredje albumet ”Highway queen” som bildar tre pärlor på halsbandet. Nikki Lane gör alternativ country fastän med kommersiell radiospelmöjligheter. Många artister såsom Kacey Musgraves, Sturgill Simpson, Sam Outlaw och Chris Stapleton spelar alla den nya Nashvillecountryn men inte som Faith Hill, utan ännu bättre och så pass mycket snyggare i produktionen och i soundet. Men Nikki Lane som även har bott i New York och Los Angeles, fångas in av andra stilar i sin eklektiska musik. Fantasi och dynamik är bägge delarna som utgör låtbygget i Nikki Lanes tredje och alldeles perfekta popcountryplatta. Plötsligt blir jag så nästan löjligt glad åt att man nu gör kommersiell country som både kan nå mainstreanpubliken och ja finsmakarna vilka får sin smaklökar väl välsmakade och skapat med konstnärlig finess. En skiva som vågar ta formen av att låta sångerna verkligen ljuda utåt till en alltmera större publik.

Tydligen plockade hon bort allt det arbete hon gjorde med Father John Misty-medlemmen ”Jonathan Wilson och istället med hjälp av pojkvännen Jonathan Tyler så gjorde om allting. se så bra det blev med gammal countrykänsla vintagerock och skön gammal bardiskmusik från de amerikanska vägkrogarna, som långtradarchaffisar stannar intill, för lite flottig stabbig amerikansk husmanskost.

Jag förstår varför man kan tro sig få Wanda Jacksons femtiotal fastän uppdaterad sådan och att Hank Williams liksom Patsy Cline plus Waylon Jennings skulle alla nicka förstående till den musik som Nikki Lane spelar. För det är en av vårens allra största stunder som utspelar sig i Nikki Lanes musik. Tack för det.

Nya metalskivor i korta recensioner.

Här kommer en rad med kortare recensioner från de hårda järnlagren inom musiken.
Subrosa – For this we fought the battles for ages $$$$$
Javisst är det oerhört estetisk ekletisk hårdrock som följer alldeles egna sköna skimrande vägar – eller trolska dolda skogstigar. Musik som jag verkligen älskar. Låtarna kan vara en kvart långa gitarmattor och sagolika stunder av mörker och ljus.

Terra Tenebrosa – The Reverses $$$$
Black metal eller noise i samma anda som Neurosis kan man undra. Det är verkliegn ond skräckfilmsmusik som är ändock bland det ljuvligaste jag tar fram och låter min själ bada djupt i sänkans svarta nattsvarta djupligande hav.

Mono – Requiem for hell $$$$
Långa sköna blackmetalhymner och instrumentala sånger som bryter marken sönder och håller ihop bygget ändå. Vackrare och mera symfonisk kan ej black metal bli enligt mig.

Vanhelgd -Tempe Of Phobos $$$$
Groowlande black metal som både bryter sig in i Miltons paradis och William Blakes helvete liksom möter oss med de svenska sångerna å¨en färd i Baudelaires onda blommer och Dantes vandringar i helvete.

Holy Serpent – Temples $$$$
Psykedelsik hårdrock med doom och black metalsväng. Ja det här älskar jag att spela så det blänker stål och taggtråd om det hela, Melodisk vansinne.

Abbath – Abbath $$$$$
Ja det svänger och förstärker den brutala inramningen av black metal och stoonerhårdrock med skönhets törstande demoner som slår följe med hårdheten i livets villkor.

Darkthrone – Artic Thunder $$$
Ja här kanske mixen av deat metal och sviten av black metalinslag kan bli lite enhanda här då musiken saknar variation. Jag brukar i vanliga fall älska det här bandet.

Vader – The Empire $$$$
Här har vi ett utsökt album med Vader där heavy metal och death metal växer ihop så att lite snygga grindcoreattacker vaskas fram ur dimmorna så att skivan får fast former.

Pangandom – Hurts as a shadow $$$
Hård heavy metal med lite av både trash, death metal och kanske speed metal. Helt okej musik om man orkar genom denna skiva.

Hyperion – Seraphical Euphony $$$$
Här har vi lite klassisk death metal möter drag av både black metal och lite av skönhetens behag inom speed metal. Detta album innehåller många fina stunder.

Murg – Gudatall $$$$
Klassisk black metal med typiska svindlande låtar och med stark kraftfull arranagemang lyckas Murg att skapa skönheten mitt nattsvarta ruiner och nattliga rituala hedendoms¨drömmar i klosterkyrkor. Aldrig har midnattsmässan varit så brutal skön.

Hatebreed – The Concrete Confessionells $$$$
Javisst är det blixtrande hardcore och heave metall i skön förening. Man kan tro att det är både Nails och Nasum i samma anda med lite trashmetal av Anthraxdignitet. Jädrans så bra det är.

DEATHSPELL OMEGA – The Synarchy of Molten Bones” $$$
Kryptisk black metal eller vad denna franska grupp på sin nya skiva är ute efter. DEt är helt okej men lite slött och oengagerad musik som bandet erbjuder denna gång. Bra men ordinär på något sätt.
Det var den sista skivan här.

Jens Lekman – Life Will See You Now $$$$$


Jens Lekman har haft många fina idéer när han ville utveckla den mest subtila av svensk pop som jag har haft glädjen att ta del av under mina år som Blaskans chefredaktör. Bara den fina idén att åka hem till lyssnares vardagsrum och ha minikonserter var just så ljuvlig man kan tänka sig. En trevlig mixtape kom ut för någr aår sedan varav tre av låtarn hamnade på den här nya skivan. Här samsas disco, popsoul, sådan där som Erik Gadd var så br apå att prestera. jens Lekmans röst är fortfarande verkligen egen. Han bodde i Melbourne ett tag sedan för att indiescenen var naggande god där. Ja Jens Lekman liksom José González har haft egena karriärer utomland spå olika sätt som uppvisat hur bra smak kan även bli framgånsgrika. Alla behöver inte låta så där undermålig såsom Ace Of Base när de slog igenom utanför Sveriges gränser. Kvalitet kan belöna sig.
Jens Lekman som dessutom hade vissa projekt som postcard där han skrev en låt varje dag eller ghostwriting där ett brev var utgångspunkten för att kunna skriva låtar. Ja dessa visar hur en lekfull attityd kan skapa bra musik och krativ fantasi är just det signum hans musik och artistskap har varit länge. Jag lyssnade på postcarten Värvet 23 janauri där Jens Lekman blev intervjuad om sin musik och konstnärsskap. En fin och lugn harmonisk intervju. Det är ungefär i linje med hans musik.
Den nya skivan innehåller väldigt fian låten ”What’s That Perfume That You Wear?” som både är en retorisk frågeställning liksom en skön skimrande poplå¨t som får mig att tänka på sextiotalets Beach Boys eller The Zombies varmaste drycker. Låten porlar och får färg som är himmelsk liksom låten ”Dandelion Seed” berättar om tillställningar och och själva livet som pågår någon annanstans eller som Lennart Hagerfors skrev för länge sedan i roman ”Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat”. Fastän Jens Lekman är högst närvarande och vill gärna tala om och berätta om sina erfarenheter.
Den bästa låten är nog den där duetten med Tracey Thorn ”Hotwire The Ferris Wheel” som subtilt och elegant tar för sig av världen.
Vårens skiva har kommit ut nu.

Uffe lyssnar på Madness nya

Artist/Titel: Madness – Can’t Touch Us Now
Betyg: ♣♣

Madness nya är ingen fullträff men inte heller en fullständig miss. Bild: Wikipedia

Madness är ju bandet som sedan 1976 har skänkt världen varierade former av musik. Först var det skavågen bandet red på med debuten ”One Step Beyond” från 1979, till sist orienterade gruppen sig mer mot ren pop. Med skivor som ”Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da” från 2012 mynnade det hela så småningom ut i mer klassisk Brittisk pop. De har också hunnit med experimentet ”The Liberty of Norton Folgate” där både pop, kletzmer och Balkan-inspirerad musik trängdes.

Den senare som kom 2009 var den mer spännande i mina öron. Det är därför lite synd att konstatera att man med den senaste skivan visserligen med viss framgång är tillbaka i poppen. Synd därför denna form av musik känns lite uttjatad och lite mer blodfattig. Det är helt enkelt inte lika originellt som det var på ”The Liberty of Norton Folgate” som hade mer av en egen karaktär. Det är något som märks i Madness musik som inte längre är lika spännande och medryckande. Det blir här och var lite platt och oengagerat helt enkelt.

Bandet som en gång satte lekfullheten främst i låtarna är nu dessutom ett band som ser på sig själva med lite mer allvar. Bandet som en gång satte galenskapen främst, därför bandnamnet, sätter nu seriositeten främst. Det är synd eftersom resultatet blir än lite andefattigt och distanserat. Jämför man den skiva som ligger mig närmast om hjärtat på senare år nämligen ”The Liberty of Norton Folgate”, känns det här både mer färglöst och pretentiöst. Det är inte dåligt men känns i varje fall för mig samtidigt långt ifrån lika bra.

Visst glimmar det till här och där som i ska-inspirerade ”Mumbo Jumbo” men tillfällena som bjuds är färre. Ska man vara lite elak är det som om bandet på den här skivan lite har glömt vad deras egna musik handlar om. Också catchiga ”Herbert” får till det där svänget som en gång var deras kännemärke. Det finns alltså förmildrande omständigheter med skivan som ändå gör den lyssningsvärd. Problemet är att tillfällena då den faktiskt blir spännande är för få.

Ett annat problem är att ”Can’t Touch Us Now” som skiva har lite svårt att bestämma sig vilken linje den ska följa. I en låt kan det lukta lite av den forna ska-känslan men aldrig för mycket, i andra drar det åt mer klassisk soul för att till sist bli klassisk pop. Intrycket blir därmed lite mer splittrat. Vart vill man ta vägen med sin musik? Förr fanns en mer konsekvent linje där bandet målmedvetet styrde mot mot ett visst mål. Nu tycks man darra på den ambitionen mer. Återigen är mästerverket ”The Liberty of Norton Folgate” lite grann av motpolen.

Nej, det känns som om både grupp och låtar behöver en vitamininjektion för att få till det man missar på den nya skivan. Ja, det finns ögonblick som är värda namnet ”Madness”, men det finns också delar som skulle göra sig bättre av lite förståelse om vad den egna musiken borde handla om. Låtar som ”Mumbo Jumbo”, ”Herbert” och också ”Whistle in the Dark” har definitivt det där. I singel-låten ”Mr. Apples” glimmar det också till och man känner igen det som en gång gjorde gruppen stor.

Det skulle inte heller ha skadat med lite mer konsekvens och mer av en tydlig profil av vad man vill med musiken. Det slutliga intrycket är att det inte är dåligt men inte heller någon fullträff. En tvåa i betyg känns kanske som en förlust för den inbitne fansen, för mig känns betyget dock både rättvist och kanske också hoppingivande eftersom låtskrivarförmågan ändå finns kvar.

Det är helt enkelt en grupp som annars kan bättre. Flera låtar på skivan bevisar den tesen och det känns ändå tryggt inför framtiden. De behöver dock hitta tillbaka till begreppet ”Madness” som i galenskap där de udda idéerna får mer plats och det mer trygga väl inrättade mindre. Våga ta ut de musikaliska svängarna mer och det kommer att bli bättre Madness.

Black Star Riders – Heavy Fire $$$$

Scott Gorham är en av de gitarrister som varit med i Thin Lizzy längst och dessutom fortsatt att uppträda med gruppnamnet med diverse olika musiker efter Phil Lynotts bortgång 1986. Scott Gorham som kom med i bandet 1974 och ersatte Eric Bell och senare Gary Moore i de olika konstellationerna. Javisst så såg jag själv en upplaga med Scott Gorham för länge sedan som jag då tyckte var lite av en hädelse att fortsätta bandet som det vore ett simpelt varumärke och bara suga ut varje droppe av Thin Lizzys fantastiska låtskatt.

Men idag har jag mera förståelse för det tilltaget att uppträda under originalnamnet eftersom det var ett välkänd gruppnamn helt enkelt.

Fastän nu tycker jag också att det var ett smart drag att förändra gruppnamet till Black Star Riders för att börja bygga upp något nytt ur askan för att tala metaforiskt. Men ändå går det inte att tvätta bort Thin Lizzys arv genom att plocka bort soundet. Debutskivan ”All Hell Breaks Loose” smakade och andades Thin Lizzy så att man trodde att det var Phil lYnott som sjöng, men det var sångaren Ricky Warwick, som sjöng nästan som man trodde att det var Phil Lynott som hade återuppstod.

Fast nu på den tredje skivan finner bandet sin form och sångaren finner sin egen röst alltmera och nu har det blivit mera klassisk hårdrock med drag av heavy metal stundtals som växer in i låtarna. Tyngre och kanske bättre fastän en del låtar lånar fortfarande nog stildragen från Thin Lizzy som gör musiken har dragen av soul i sig. Tänk dig The Hellacopter plötsligt börja lira metal av det mera tunga dragen från Judas Preist skivor till exempel.
Scott Gorham får till det i varje låt och texterna andas nästan Thin Lizzy, så där kan jag känna mig lugn och tro att med lite tillförsikt att Black Star Strider fortsätter att ånga på med den här typen av melodisk hårdrock fast denna gång med lite tyngre artilleriet