Progressiv Rockopera

Ayreon : The Source
Plattan släpptes i våras, Arjen Lucassen och hans Ayreon kommer nu med en uppföljare till första albumet i metaloperan/historien om rasen Forever, 01011001(binär kod för Y) som kom ut 2008.
The Source berättar nu historien om tiden före 01011001.
Handlingen utspelar sig från början på den döende planeten Alpha, Alpha folket har blivit totalt beroende av datorerna och håller på att bli apatiska, samtidigt som en enväldig dator tagit över kontrollen och löper amok för att förgöra mänskligheten.
Hur som helst, Arjen Lucassen har en imponerande räcka med gästartister på ”The Source”, vad sägs om James LaBrie, Tommy Karevik, Tobias Sammet, Hansi Kürsch, Floor Jansen för att nämna några av dem.
Skivan öppnar med den föga hoppingivande titeln ”The day that the world breaks down”, det öppnar med en mjuk vers sjungen av James La Brie sen brakar det loss med progressiv hårdrock med många sköna passager och tempoökningar i vissa passager kan man skönja influenser från Yes, Queen m.fl. jag gillar speciellt Michael Eriksens passager, man får nästan ”goosebumps”. Låten är den längsta på hela skivan och är tolv och en halv minuter lång.
”Everybody dies” är högkvalitativ progressiv rock med Hammondorgeln som signum. Av titeln att döma så låter det som en brutalt deppig låt, men är en låt i uptempo som man konstigt nog blir på glatt humör av, tack vare jobbet som Tommy Rogers och Mike Mills lägger ner i sångtekniken, starkt jobbat. Mike Mills spelar färddatorn och gör ett riktigt bra jobb.
Men mitt i all progressiv rock, folkmusik och synthar ligger ändå basen i hårdrocken.
01011001 från 2008 är en bra rockoperaplatta men The Source överträffar den, det här är den bästa temaplatta jag hört med Ayeron och är rena rama musiklektionen.
Att välja en bästa låt går inte därför att hela plattan är så bra och jämn.
Därför får skivan € € € € + +

/ Sonny Johansson
Vad sägs om gästlistan :
James LaBrie (Dream Theater) as The Historian
Tommy Karevik (Kamelot, Seventh Wonder) as The Opposition Leader
Tobias Sammet (Avantasia, Edguy) as The Captain
Russell Allen (Symphony X) as The President
Tommy Rogers (Between the Buried and Me) as The Chemist
Michael Mills (Toehider) as TH-1
Hansi Kürsch (Blind Guardian) as The Astronomer
Nils K. Rue (Pagan’s Mind) as The Prophet
Michael Eriksen (Circus Maximus) as The Diplomat
Simone Simons (Epica) as The Counselor
Floor Jansen (Nightwish, After Forever) as The Biologist
Zaher Zorgati (Myrath) as The Preacher

Beck – Colors ¤¤¤¤


Beck Hansen har kommit lång väg in i karriären sedan han slog igenom med sitt bästa album ”Mellow Gold” som var hans mest ekletiska skiva som också gjorde att han även kom till Stockholm där han spelade på ett mindre ställe. Jag minns fortfarande vilken glädje det var att se hans uppträdde. Då var Beck ny och begåvad artist med både hip hop och all annan musik som med sin mixer byggde upp hans musik från grunden.
Senast jag såg en konsert med Beck var på Gröna Lund och då var det väl hans album ”Sea Change” som var aktuell 2002 om jag minns rätt. En okej föreställning var det då. Men hans musik var vid detta tillfälle ganska så medioker. Becks förmåga att omvandla och återskapa var ur balans.
Men hans nya skiva återställer musiken till en gammal hederlig åtkomstpunkt där det ordinära försvinner bort och en lekfull anda som han hade på album såsom ”Odelay” kommer fram vilket gör mig väldigt glad.
Då blir det en dynamik i musiken och den fantasifulla paljetten av allsköns färger tillåts få ta över.

Här finns framförallt den glädje som brukar forsa fram i Becks musik. De där lyckliga tillropen som liksom får allting att puttra, koka över, vilket leder till att musiken översvärmar oss med intryck från världens alla hörn och kanter.
För det vad som är styrkan i hans musik. Ta till exempel skivor som har titeln ”One Foot in the Grave” som utkom 1994 samtidigt med ”Mellow Gold” som på förstnämnda lekte med country, träskblues, americana och bluesgrass medan ”Mellow Gold” hade hip hopen och den mera experimentella musiken som grund, men bägge skivorna fungerade väl ändå.
Det nya albumet har både snygga poplåtar och lekfulla poplåtar med den dansanta känsla som florerar likt en fauna av sommarens blomsterängar.Albumet blir därför som om att Beck finner sig själv igen och hittar sin egen musiks rytmiska sträng. Vilket gör skivan till en höjdpunkt i höst/vinter.

Uffe diggar till folkmusik

Grupp/Albumtitel: West Of Eden – No Time Like The Past – A Collection
Betyg: ♣♣♣

Vi som stundtals sliter med Blaskan älskar musik och skriver ju mer än gärna om alla sorter och nyanser, men folkmusik tillhör inte det vardagliga. Synd och skam så nu har det blivit dags att reparera den skadan. Göteborgs stolthet West of Eden som har funnits sedan 1995 står stadigt i myllan av skotsk, irländsk, engelsk och i viss mån amerikansk musikalisk tradition. Det mesta är komponerat av gruppen i samma traditioners anda.

Nu har gruppen och deras skivbolag gett ut en lyxig utgåva som samlingsalbum för att sammanfatta sina år i musikens tjänst. ”No Time Like the Past – A Collection” kommer i bokform med dubbel-cd som tillbehör. Det mesta materialet är redan utgivet men en del är nyskrivet och därmed tidigare opublicerat.

Jag har både sett och hört band som har misslyckats rejält med att få till det där genuina som gör folkmusiken från regionerna trovärdig, West of Eden tillhör inte den skaran. Det låter genomgående nära originaltraditionen.Tolkningarna är ömsom moderna men också traditionella. Lågmält med tonvikten på nyanserna mejslar gruppen fram det där fantastiska i musiken. Skivans starkaste kort är över huvud taget de små penseldragens triumf.

Normalt är jag en fan av rock, ju bullrigare desto bättre. Detta är visserligen dess motsats, men också den har sina klara meriter. Nedtonat men ändå med en klar profil. Instrumenteringen är inte speciellt överraskande. Akustisk gitarr, banjo, dragspel, fiol, sång och trumma precis som sig bör. Också här är det hela ytterst traditionellt med andra ord.

Men det är kanske här mina invändningar börja, om än mindre så finns de där. Jag är inte förtjust i det förväntade förutspådda, jag vill bli överraskad. Det blir jag tyvärr inte i högre grad när allt följer den gängse mallen. Detta gäller naturligtvis all musik, inte bara denna. Det oväntade är snarare det som premieras, det förväntade däremot inte i lika hög grad. Orättvist? Ja, kanske men det är det som jag ser som stor musik. Att våga göra det oväntade är större än att följa i invanda fotspår.

Det är naturligtvis inte kattpiss att låta genuin men jag hade nog föredragit någon liten ögonbrynshöjare där de oväntade hade fått ta plats. Kanske en vildsint låt inspirerad av grupper som The Dubliners där en ohämmad bodran hade fått anslå takten? Kanske hade man kunnat liva upp och där de annorlunda idéerna hade fått ett större utrymme? Eller varför inte en hädisk utflykt i musiken där The Pogues hade fått agera ledstjärna men bara som inspiration, inte en blåkopia?

Istället är det som sagt det traditionella man satsar på och inget fel i det, det är ju som sagt inte dåligt att ändå låta så nära förlagorna som man gör. Här och där väver ändå gruppen in pop som avbräck där det mer otraditionella får mer utrymme. Jag önskar bara att de utflykterna hade fått ta större plats och att man hade vågat gå än längre ut på den stigen. Jag önskar också att man hade valt en mindre utslätande stil än den pop som nu serveras. Pop i all ära, men rätt många exempel är bara upprepningar av det redan gjorda. Det är då det blir lite småtråkigt.

Exempel på en mer poppig ådra är en låt som ”True Believer”. Ska jag vara lite kritisk så fungerar faktiskt just den typen av experiment i det här fallet sämre på mig än det mer traditionella. Trots utflykten i det experimentella är just den låten samt ”Pawthorne Heights” exempel på mindre bra låtar, i varje fall i mina öron. Det traditionella behärskar gruppen till fullo, men det otraditionella är tyvärr inte lika bra. Det är särskilt i låtskrivandet svagheten dyker upp.

När så gruppen ger sig på en låt som ”Green Fields of Clover/The Homecoming” är det precis tvärtom mot ”True Believer”. Här finner man inte bara sin stil utan bitarna faller alla på plats. Det är extremt traditionellt men när det slår så här mycket gnistor om det kan man överse med avsaknaden av både The Dubliners och The Pogues. I ”Wilson Line” får man så äntligen släppa loss lite och bli något utsvävande. Så nej, det är inte bara dåligt. Här finns stort utrymme för både bra låtar och det lite mer lössläppta. När man som grupp låter så stort som i just ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så är det inte mycket annat än att kapitulation inför det storartade som gäller.

Sammanfattningsvis är det fullt habilt, kanske rent av imponerande. Tyvärr gäller detta bara  vissa låtar, andra är inte fullt lika vassa. Det är traditionell och skickligt genomfört, men här och där kan det bli jämntjockt. Jag tycker också att jag saknar de mer hedonistiska utsvävningarna i musiken som faktiskt finns i t ex Irländsk tradition. Grupper som The Dubliners var mästare på blöta whiskeystinkande och kryptiskt humoristiska låtar som ”Seven Drunken Nights”. Där borde West of Eden titta för att vidga sin repertoar, inte på småtråkig pop.

En trea i betyg känns rättvis. Det blir aldrig dåligt men ändå saknas vissa pusselbitar och här och där blir det som sagt lite för mycket. Extra plus för att man faktiskt låter så genuina som man gör, jag har hört betydligt sämre när det gäller den biten. Så ingen ko på isen, West of Eden gör det med stolthet men det finns i mitt tycke en del att önska trots det. Till sist lite förhandslyssning med gruppen. Den låt jag tycker har störst meriter på albumet är ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så här ett litet smakprov. Dessutom ett smakprov på The Dubliners och deras smått absurda texter och musik.

Thåström – Centralmassivet ¤¤¤¤¤

Thåström avlägsnar sig alltmera från sitt urpsrung i Ebba Grön rent soundmässigt för att på album efter album närma sig industriskramlet på sitt gamla europeiska projekt Peace, Love and Pitbulls, särskilt det bandets tredje skiva har lite av samma stämning och hotfulla musikaliska mörka inramning. Javisst kanske projektet ”Sällskapet” där Niklas Hellberg ( Med ursprung från All That Jazz) ingick har samma stämningsfulla mörka stråk i musiken. Thåström har på sina senare skivor haft samma byggnadskonstruktion i musiken.

Nu på den nya skivan har han en närmare närvaro som stundtals är lika stark och symbolisk som jag finner på den mentala kartan hans självbiografiska album ”Skebokvarnsv. 209” befann sig vara. En stark återgivning av en människans sjävbiografiska och fiktiva sanning på en och samma gång. Låtarna liksom musiken följer den mörka dimma som gåtan Thåström lanserar vidare för oss att fundera, reflektera och försöka tyda tecknen som är skrivna med svett och tårar – en allegorisk beteckning men fullt adekvat att ta till för att gå vidare i pusslet Thåström ger oss.
Pelle Ossler, Ulf Ivarsson, Niklas Hellberg, Anders Hernestam med flera musiker speglar sin tid i Thåströms musik genom sina målande insatser som musikanter. Tidigare var både Conny Nimmersjö och Christian Gabel med i bandet vilket ej är fallet numera. Man kan säga att Thåströms har nog bland de mest kompetenta band man kan säga – lite av gräddan från punk, new wave och rockens Svedala.
Den nya skivan blir på ett personligt plan något som gör att man känner sig närmare artisten. Jag öppnar dörren lite på glänt till hans inre och hoppas att jag skall upptäcka något annat än vad jag tidigare trodde fanns där. Men visst blir vår hjälte personlig fastän med ett filter som släpper ut lite självbiografisk ånga från luftventilen.
Men ändock är skivan årets bästa svenska album som jag kan utan att tveka ta till mig.

Liam Gallagher – As You Were ¤¤


Jag hade nog förväntat mig så mycket mera av forne Oasis-brodern Liam Gallagher på hans första egna soloalbum. För det fanns ansatser på en låt som var riktigt bra, singeln ”For What It’s Worth” var till exempel jättebra men så kommer resten som knappast är specifikt lustfyllt genomlyssning. Det låter mest seg upptrampad skogsstig med Oasis-spåren tätt sammanväxta.
Liam Gallagher kämpar för att visa att han kan själv ungefär på samma desperata sätt när han släppte album med sitt tillfälliga band Beady Eye.
Javisst ett band som fortsatte efter det Noel fått nog av allting och bråken i Oasis med sin bror. En ovanligt tjockskallig platta blev det med Beady Eye enda skiva som jag känner till. Noel Gallagher fann ett nytt band med sitt High Flying Birds som var klart mycketbättre än Liams band och om man tar nya soloskivan så är det mest samma tråkiga rock som fanns på oasis senare album av undermåliga skivsläpp.

Nu är det väl så att mitt perspektiv på Oasis har väl skiftas och förändras under de senare åren. Jag gjorde en granskning och avbön från min tidigare gamla kärlek till Oasis i Blaskan där jag gjorde upp med min kärlek till bandet ifråga.
Det jag kan säga att efter min långsamma befrielse från min gamla till ett band jag då dyrkade under 90-talet och såg tre gånger live under 90-talet. Först i Hultsfred 1994 och några år senare i Stockholm och Oslo.. Men nu när krutröken har lagt sig och jag har haft allvarligare funderingar så är det nog mest några låtar som ”Rock ‘N’ Roll Star” och ”Wonderwall” plus några till som jag på de två första skivorna fortfarande tycker om.
Men nu när soloalbumet dyker upp blir det mest tomt och buttert på ett träaktigt sätt. Musiken är habil och texterna, ja inga Noel Gallagherhöjdpunkter. Utan mest gamle sångaren som vill hänga kvar och visa att han minsann kan skriva och sjunga fortfarande. Fastän med skralt innehåll förutom en låt som jag tidigare nämnde. Liam Gallagher bör tänka om och kanske två gånger till innan han gör sin nästa skiva.

Foo Fighters – Concrete and Gold ## & Queens of the Stone Age – Villains ###

Dave Grohl verkar var med överallt där jag rör mig. Han intervjuas här och där och bilderna av Dave Grohl kan jag se lite överallt. Jag såg hans tv-serie där Foo Fighters skulle spela in sin skiva samtidigt Dave Grohl skulle vara en sorts ciceron och berätta om andra artisters musikaliska skapande. En intressant programserie var det tycker jag. Nu när Foo Fighters nya album släpptes så köpte jag med anledning av detta faktum senaste numret av rocktidningen Mojo.
Där intervjuas Dave Grohl och i tidningen tar man upp Dave Grohls tidigare medverkan i Nirvana och deras numera legendariska spelning i Reading 1992. Genom att låta andra artister från andra band, berätta om hur just de upplevde hela spelningen kring Nirvana. En otrolig spännande läsning som gör att jag kan få associationer till den spelning jag såg med Nirvana på Sjöhistoriska Muséet, där Teenage Fanclub var förbandet. En av mina livs konserter i Sverige.

Här kommer själva Readingfestivalen i sin helhet:

Dave Grohl är också mannen som varit involverad i många musikaliska projekt och påminner därvidlag om Mike Patton från Faith No More, som också varit med diverse musikaliska projekt som släpper album.
Nu är alltså Foo Fighters ute med sitt nya album och jag blev tyvärr grymt besviken på skivans slutresultat av skivan.
Det saknas melodier för det mesta eftersom de få anslag till melodier med popens kraft försvinner alltför oftast in i ett grötigt rockmuller som tappar sin lyster.

Jag tröttnar på att varje låt som kan tänkas få något att haka mig på, en snutt, melodislinga eller en hook. Ja då bestämmer sig Dave Grohl att han genast skall baka in musiken i fläskiga köttstycken till hammare, plåt och svetslåga.
Det blir alltför tröttsamt då dissonanserna blir det som tar över utan att styras åt något vettigt angivelse. jag finner egentligen enbart bara sången ”Sunday Rain” uthärdlig medan resterande dör bort för att hamna på skrotupplaget.

Tar man nya skivan ”Concrete and Gold” och ställer den bredvid debutskivan med dess självbetitlade album som utkom 1995. Ja ett år efter Curt Cobains tragiska död. Så var det ett delikat snyggt producerat alternativ till rockplatta med en skönhet och sublim känsla, att kunna vara ett mellanting, där den kommersiella mainstream möter undergroundrocken.

Det som skedde efter två urstarka album var just att bandet precis som The Red Hot Chili Pepper eller R.E.M. blev stora tunga rockelefanter. Sedan händer det som så många band råkar ut för. De blir superstora arenarockband och kan tappa lite av det originella med sin musik.
Nya albumet förvandlar Dave Grohl till någon form av biffig rock som saknar punkkänslan eller har för lite av hårdrockens skrevrockarröj i sig själv. Det blir mest bred ofarlig radiorock eller rock för grabbar som gillar monstertruckar.
Foo Fighters har tappat sin finkänslighet när det gäller arrangemang och låtskriveri. Nu blev det en skiva jag fort tappade intresset för.

Josh Homme är också en mångsysslare i rockens tjänst. Han var med och grundade stoonerrockbandet Kuyss som jag älskar och varit med i projekt såsom Eagles of Death Metal, Mondo Generator, Mark Lanegan och Them Crooked Vultures som han hade tillsammans med vännen Dave Grohl och Led Zeppelins legendariska John Paul Jones. Ja det finns åtskilliga andra som han spelat med i. Ett kort tag i Mark Lanegans band Screaming Trees och Mark Lanegan var med i Queens of the Stone Age under en kort tid.

Nu så är Queens of the Stone Age aktuell med ett nytt album sedan slutet av augusti och det är en skiva som märkbart följer den tråd av röd linje tidigare skivor haft i deras karriär. Snygga och avancerade arrangemang och fina detaljer som bakas in i musiken på olika sätt. Ja skönheten brukar gömma sig i detaljen som man kan säga. Samtidigt är det också svagheten i bandet när det finns risk förupprepningar och att allting flyter ihop på deras album. Det kan stundtals vara osäkert på vad som skiljer skivorna ifrån varandra. Jag menar att den röda tråden som kan vara en behärskat fastä´n ändå innehåller lite av rockmusikens klichéer. Plattan är klart bättre än Foo Fighters nya album. Här finns det fina sparsmakade låtar som kommer växa med tiden under hösten här.

Bandet har en sorts hackig rytmisk rockmusik som jag varit lite svag för under årens lopp. Nya albumets låtar är en form av mix mellan hårdrock och indierock. Det finns en kärnfull bottenssats i låtarna som sedan broderas ut och kan ses som en karta över Josh Hommes egna val av musikalisk frontband han vistas i. Men det är i detta aktuella band han har sin största identitet och arbete med inom
rockmusikens basala tjänst. Nya skivan är hans eget universum som han skapar eller fritt omskapar efter eget huvud.
Plattan får ett okej betyg från mig.

The Dream Syndicate – How Did I Find Myself Here? #####

När The Dream Syndicates debutskiva ”The Days of Wine and Roses” spelades in med Chris D som producent. Ja samme man som grundade punkbandet ”The Flesh Eaters. Denna debutskiva blev just skrammelrock och vväsen som gav bandet och dess ständiga ledare Steve Wynn pondus nog att få storbolagskontrakt lite före REM och The Replacements. De gick från att vara del av Los Angeles punkscen med The Blasters, The Germs, Black Flag, X med flera band till att få större ekonomiska ramar att röra sig med och hålla sig till. Men bandet blev aldrig det stora slagskeppet för postpunkscenen utan delikata rockslingrande oortodoxa låtskrivare och rockare som bytte ut sina bandmedlemmar från och till.

Deras skivor är enligt min mening stora rubinröda askar med magiskt innehåll om man öppnar bandets omslag. Deras andra skiva ”Medicine Show” var också en fin smäcker sak som fram till 1988 då bandet svanesång till slut kom med den mörka skivan ”Ghost Stories” där musiken till slut fick Steve Wynn att börja öppna för en egen karriär. Det finns projekt såsom ”Smack Dab” eller samarbetet med legendaren Sky Saxon och det mindre intressanta The Baseball Project.
Nu är Steve Wynn tillbaka med sina musikanter för att göra en av det mest delikata postpunkskivor som kommit ut i år som både låter som hjältarna Steve Wynn hade som föredömen såsom The Velvet Underground och Televisionen. Låtar som den långa frijazziga rockattacken som titelspåret ”How Did I Find Myself Here?” uppvisar att bandet och Steve Wynn är modiga och tillräckligt vågade att göra totalt urspårade men dock sublim rockmusik mitt i den svepande långa partierna.
Nya band kommer och går men här visar The Dream Syndicate omdömet att det går att göra kvalitetsrock som passionerad flödar ut ur gruppens instrument.

En låt som ”Glide” är en stark elektrifierad gitarrdriven rocklåt som har klara signalsubstanser av den psykedeliska influensen. Medan andra låtar har lite ekon av Echo & the Bunnymen och Psychedelic Furs. Jag kan nästan tänka mig att ett band från tvåtusentalet har Steve Wynn som klarhjälte. Black Rebel Motorcycle kan nog knappast tänkas bort när det gäller att ha influenser från The Dream Syndicate.

Hela nya skivan är ett mästerverk som visar att comebacken var genomlyckat försök som tar andan ur mig.. Ta enbart sången som skygga gamle medlemmen Kendra Smith gör på ”Kendra’s Dream” där allting faller på plats. Vilket underbart album det här blev till slut.

Psychedelic/Spacerock: Hawkwind – Into the Woods


Dave Brock är nog den ende originalmedlemmen som är kvar sedan 1969, men han fortsätter sin vana trogen på den utstakade vägen. Det är några år sedan de släppte en ny platta. Detta är deras 29:e album och man känner genast igen soundet, spacerocken med de psykedeliska utsvävningarna och de flippriga syntarna och de tunga gitarriffen som dyker in lite då och då. Tretton låtar har man med på skivan och med låttitlar som ”Wood Nymph”, ”Space Ship Blues”, ”Have You Seen Them” och ”Magic Mushroom” vad kan gå fel.
Lyssna på ”Vegan Lunch” en lite halvpunkig låt med klassiska Hawkwindinfluenser, läcker komposition tankarna går tillbaks till rätt tidiga låtar som ”Urban Guerilla”och ”Hurry on Sundown”.
Jag gillar också ”Space Ship Blues” med spejsade flippriga hawkwindsyntar, banjo och fiol hela kittet för att göra en bluegrasslåt, Helläckert.
Den avslutande låten ”Magic Mushroom” är nio och en halv minut lång och här svävar man ut i ett långt jammande med kulsprutesyntar och tunga gitarriff, det får en att påminnas om svunna Hawkwindtider och låten har absolut rätt titel.
Dave Brock har lyckats få ihop en välkomponerad platta i klassisk Hawkwindstil.
Bästa låten Space Ship Blues.
Skivan får € € € + +

Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Metallicas Revansch

Grupp och Album: Metallica – Hardwired….To Self-Destruct
Betyg: ♣♣♣♣

Ända sedan den dagen då Metallica släppte albumet ”Master of Puppets” har en enda sak jagat gruppen, en upprepning av vad som av flera anses vara bandets bästa album. Besvikelsen hos vissa fans har dock varit stor genom åren, de menar att den aldrig har  kommit. Kritiken har gått ut på att gruppen har sålt ut sitt namn och/eller koncept, det har varit dåliga eller konstiga produktioner eller så har det varit låtarna som inte har hållit måttet. Själv tycker jag dock att jag kan peka på flera album som mer än väl håller måttet, ett är ”Death Magnetic”. Nu kan dock utmanaren ha anlänt, det album som till och med får sura och oftast överkritiska fans att le nöjt.

Albumet jag talar om kom ut i november 2016 och har av många beskrivits som bandets nästa mästerverk. Nu har det blivit min tur att avgöra den frågan för Blaskans räkning, håller den måttet som alla har talat om eller inte?

Metallicas senaste platta skäms inte över sig även om den har en del att önska. Foto från Wikipedia. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=51360203

Plattan ”Hardwired…to Self-Destruct är onekligen en imponerande samling. Med en dubbel-disc med tolv låtar får man det mesta. Gruppen kör dessutom så det ryker. Det som är övertydligt är att man är fullt inställda på att återgå till det som är gruppens egentliga kännemärke – klassisk thrash-metal med mycket melodi framför allt i sångpartierna. Ibland trillar det över i ren thrash som är så brutal att den med all säkerhet tillfredsställer till och med den mest kritiske av fan. Ett sånt exempel är ”Spit Out the Bone” som är så skållhet att inte bör vidröras utan griptång.

Tyngden finns också här. Lyssna på låtar som ”Hardwired”, ”Moth into Flame”, ”Confusion” eller ”Manunkind” (snygg ordlek där förresten!) och man inser att också tyngden finns med gruppen genom hela albumet. Det har ju alltid varit ett av gruppens hörnstenar i musiken så också här lyssnar nog de kritiska med ett granskande öra. Jag tror dock inte de blir besvikna, det är genomgående blytungt. Två av två möjliga så här långt alltså.

Bandet visar som vanligt upp hantverksskicklighet ut i fingerspetsarna. Musikaliskt är det väl sammanhållet, tajt av bara tusan och för det mesta väldigt skickligt genomfört. Det finns dock ett litet aber och det har med basen att göra, men låt mig återkomma till det senare. Alla fyra musikerna briljerar annars och det bidrar naturligtvis till ett fulländat slutresultat.

Produktionen är glasklar. Inget konstigt ljud på trummorna som ”St Anger” blev utskälld för. Trots sitt rykte gjorde Bob Rock ett storartat jobb den gången och låtarna på den plattan är också de betydligt bättre än sitt rykte. På den nya plattan är det Greg Fidelman som tillsammans med James Hetfield och Lars Ulrich har mejslat fram slutresultatet. Den färdiga plattan präglas av ett sound som är både balanserat, klart och som lyfter fram tyngden i låtarna.

Ska jag ha en åsikt om produktionen tycker jag nog att man kunde ha jobbat mer med att lyfta fram Robert Truillos bas. Han drunknar lätt i det nuvarande soundet. Hans basspel är mer intressant än att få spela rollen av uppbackare som inte får bidra med mer än just tyngden och kompet. Det känns som om trion bakom mixerbordet slarvar bort en pusselbit. Särskilt som det en gång i tiden var så att gruppens mest omtalade basist – Cliff Burton – är omhuldad av gruppen som den som formade deras musik.

Varför Truillo inte får en större roll kan jag bara spekulera i. Kanske är det så att traumat kring Cliff Burton fortfarande tynger gruppen, vad vet jag. Han dog ju under väldigt dramatiska omständigheter under turnén i Sverige 1986. Många tecken tyder på att övriga medlemmar aldrig ens har kommit över händelsen. Trots det borde man utnyttja Truillos erkända skicklighet som basist bättre än man nu gör, han har så mycket mer att tillföra. Synd då man som sagt slarvar bort vad som borde ha varit ett givet kort.

På det hela taget är detta dock både en gedigen och klassisk produktion som förmodligen återställer något av Metallicas förlorade heder till och med i de mest kritiska kretsarna. I min värld är detta en mycket bra platta men det finns saker jag fortfarande har kvar på önskelistan. Mysteriet med den nedtonade basen står högt upp över frågor att lösa. Gruppen är nämligen nu inne på sin andra skickliga basist efter Cliff Burtons död som får så lite att göra att det blir en nästan påtvingad ordinär insats. Kom över Cliff för i h-e!

Trots min kritik är jag beredd att ge albumet ett högt betyg. Det beror framför allt på styrkan i låtarna och återgången till det som är gruppens starka kärna – thrashen. Det beror också på en i övrigt klar uttalad ambition att både producera och spela in en klassisk Metallica-platta precis så som gruppen låter i sina starkaste ögonblick. All heder så långt till gruppen men en del frågetecken finns nog kvar trots det. Det slutar med att jag bestämmer mig för en fyra för albumet. Grattis och välkomna tillbaka till thrashens finrum!