Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Metallicas Revansch

Grupp och Album: Metallica – Hardwired….To Self-Destruct
Betyg: ♣♣♣♣

Ända sedan den dagen då Metallica släppte albumet ”Master of Puppets” har en enda sak jagat gruppen, en upprepning av vad som av flera anses vara bandets bästa album. Besvikelsen hos vissa fans har dock varit stor genom åren, de menar att den aldrig har  kommit. Kritiken har gått ut på att gruppen har sålt ut sitt namn och/eller koncept, det har varit dåliga eller konstiga produktioner eller så har det varit låtarna som inte har hållit måttet. Själv tycker jag dock att jag kan peka på flera album som mer än väl håller måttet, ett är ”Death Magnetic”. Nu kan dock utmanaren ha anlänt, det album som till och med får sura och oftast överkritiska fans att le nöjt.

Albumet jag talar om kom ut i november 2016 och har av många beskrivits som bandets nästa mästerverk. Nu har det blivit min tur att avgöra den frågan för Blaskans räkning, håller den måttet som alla har talat om eller inte?

Metallicas senaste platta skäms inte över sig även om den har en del att önska. Foto från Wikipedia. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=51360203

Plattan ”Hardwired…to Self-Destruct är onekligen en imponerande samling. Med en dubbel-disc med tolv låtar får man det mesta. Gruppen kör dessutom så det ryker. Det som är övertydligt är att man är fullt inställda på att återgå till det som är gruppens egentliga kännemärke – klassisk thrash-metal med mycket melodi framför allt i sångpartierna. Ibland trillar det över i ren thrash som är så brutal att den med all säkerhet tillfredsställer till och med den mest kritiske av fan. Ett sånt exempel är ”Spit Out the Bone” som är så skållhet att inte bör vidröras utan griptång.

Tyngden finns också här. Lyssna på låtar som ”Hardwired”, ”Moth into Flame”, ”Confusion” eller ”Manunkind” (snygg ordlek där förresten!) och man inser att också tyngden finns med gruppen genom hela albumet. Det har ju alltid varit ett av gruppens hörnstenar i musiken så också här lyssnar nog de kritiska med ett granskande öra. Jag tror dock inte de blir besvikna, det är genomgående blytungt. Två av två möjliga så här långt alltså.

Bandet visar som vanligt upp hantverksskicklighet ut i fingerspetsarna. Musikaliskt är det väl sammanhållet, tajt av bara tusan och för det mesta väldigt skickligt genomfört. Det finns dock ett litet aber och det har med basen att göra, men låt mig återkomma till det senare. Alla fyra musikerna briljerar annars och det bidrar naturligtvis till ett fulländat slutresultat.

Produktionen är glasklar. Inget konstigt ljud på trummorna som ”St Anger” blev utskälld för. Trots sitt rykte gjorde Bob Rock ett storartat jobb den gången och låtarna på den plattan är också de betydligt bättre än sitt rykte. På den nya plattan är det Greg Fidelman som tillsammans med James Hetfield och Lars Ulrich har mejslat fram slutresultatet. Den färdiga plattan präglas av ett sound som är både balanserat, klart och som lyfter fram tyngden i låtarna.

Ska jag ha en åsikt om produktionen tycker jag nog att man kunde ha jobbat mer med att lyfta fram Robert Truillos bas. Han drunknar lätt i det nuvarande soundet. Hans basspel är mer intressant än att få spela rollen av uppbackare som inte får bidra med mer än just tyngden och kompet. Det känns som om trion bakom mixerbordet slarvar bort en pusselbit. Särskilt som det en gång i tiden var så att gruppens mest omtalade basist – Cliff Burton – är omhuldad av gruppen som den som formade deras musik.

Varför Truillo inte får en större roll kan jag bara spekulera i. Kanske är det så att traumat kring Cliff Burton fortfarande tynger gruppen, vad vet jag. Han dog ju under väldigt dramatiska omständigheter under turnén i Sverige 1986. Många tecken tyder på att övriga medlemmar aldrig ens har kommit över händelsen. Trots det borde man utnyttja Truillos erkända skicklighet som basist bättre än man nu gör, han har så mycket mer att tillföra. Synd då man som sagt slarvar bort vad som borde ha varit ett givet kort.

På det hela taget är detta dock både en gedigen och klassisk produktion som förmodligen återställer något av Metallicas förlorade heder till och med i de mest kritiska kretsarna. I min värld är detta en mycket bra platta men det finns saker jag fortfarande har kvar på önskelistan. Mysteriet med den nedtonade basen står högt upp över frågor att lösa. Gruppen är nämligen nu inne på sin andra skickliga basist efter Cliff Burtons död som får så lite att göra att det blir en nästan påtvingad ordinär insats. Kom över Cliff för i h-e!

Trots min kritik är jag beredd att ge albumet ett högt betyg. Det beror framför allt på styrkan i låtarna och återgången till det som är gruppens starka kärna – thrashen. Det beror också på en i övrigt klar uttalad ambition att både producera och spela in en klassisk Metallica-platta precis så som gruppen låter i sina starkaste ögonblick. All heder så långt till gruppen men en del frågetecken finns nog kvar trots det. Det slutar med att jag bestämmer mig för en fyra för albumet. Grattis och välkomna tillbaka till thrashens finrum!

Chuck Berry – Chuck ###


Chuck Berry är mest känd för att ha givit ut sina skivor på Leonard Chess (död 19699 och Phil Chess (Död 2016) skivbolag Chess Record för att ha senare vissa utsvävningar på Mercury bolag. Men hans ja, näst sista album ”Rock It” gavs ut på det lilla bolaget Atco Records som låg under Atlantic och hade The Coasters och Bobby Darin som artister under rockerans inledning.
För att senare ge ut alltifrån Sonny And Cheer, Vanilla Fudge eller Cream. Jazzsångerskor som Betty Carter eller Helen Merill. Där gav Chuck Berry ut sitt enda album ”Rock It” på det bolaget.

Det var ett album som hade en del fina sånger som naturligtvis inte kan jämföras med hans bästa epok under femtiotalet då hans mest odödliga låtar skapades. Fastän Chucken som nästan ensam stod för en större del av rockens temperament och har på albumet ”Rock it” naturligtvis en verkligen klarhet i sina sånger och håller sin stil som bär Chuck Berrys signatur och det blir den skivan jag sätter i jämförelse med hans nya postumt utgivna ”Chuck”.

Det postuma utgivna albumet har flertalet sånger som jag kan säga är riktigt bra och Chucken sjunger helt okej med en stark röst i behållning. Plattan är tillägnad hans hustru ”Thelmetta ”Toddy” Berry” och skulle ha givits ut i samband med hans 90 års dag men hans död senarelägga utgivningen till i år istället.
Här finns nya låtar som Chuck Berry skrivit och de håller bra klass måste jag tillstå. Det finns en okej nyinspelning av hans egen ”Lady B Gode” som jag inte direkt kändes behövdes i sammanhanget utan hans original är så pass mycket bättre än den nya inspelningen så att den framstår som överflödig enlig min åsikt.
”3/4 Time (Enchiladas)” som Tony Joe White skrivit är riktigt bra. För många artister såsom Elvis Presley, Tom Jones, Tina Turner eller Brook Benton har spelat in Tony Joe Whites låtar så varför inte Chuck Berry som sjunger och spelar in den med pondus och bravur.

Mest förvånande är att Chuck Berry väljer att göra en version av det gamla favoritstycket ””You Go to My Head” som i original skrev av jazz och schlagerkompositörerna Haven Gillespie och J. Fred Coots. Den låten får i Chuckens och hans team en annorlunda inramning i arrangamanget. Den sången blir plattans totala överraskning hos mig som vid genomlyssningen av skivan.

Om jag sammanställer skivans helhet så är det en bra och godkänd skiva som har bra låtar helt genom albumet utan att innehålla några större kommande klassiker utan det blir mest ihågkommet som Chuckens allra sista inspelningar. Det räcker långt det också.

Styx – The Mission


Chuck Panozzo – bas, sång är den enda medlemmen som varit med från början (1970) efter Dennis De Young lämnade bandet för snart tjugo år sedan. Chuck är numera deltidsmedlem och uppträder med bandet endast vid vissa tillfällen.
Före 1975 släpptes plattorna Styx, Styx II, The Serpent is Rising och Man of Miracles.
Styx II och Man of Miracles hade ett par låtar som var riktigt intressanta och tillhör numera Styxklassikerna, (Lady och Rock n Roll Feeling).
Det är också nu man hittar sitt eget sound med stämsång, körer och klaviaturen.
Tommy Shaw kom med i Styx 1975 och det är han som leder bandet i dagsläget.
1977 kom The Grand Illusion och i och med den skivan slog de igenom på bred front.
1978 släpptes Pieces of Eight och den plattan stärkte deras ställning, de här två skivorna är tillsammans med Paradise Theatre (1980) deras bästa plattor.
Denna platta är deras första studioplatta på 14 år.
Man har klättrat upp på vinden och hittat inspiration från förr, Dennis De Youngs ersättare Lawrence Gowan, låter dock stundtals väldigt lik sin föregångare både i röst och klaviaturspel. Stämsånger, körer, klaviatur och gitarriff sitter som en smäck.
”The Mission” är ett konceptalbum som handlar om människans första bemannade resa till planeten Mars. Konceptalbum är inget nytt hittepå för Styx, ”Paradise Theatre” (1981) och ”Kilroy was here” (1983) är just konceptplattor.
Öppningslåten ”Overture” öppnar i klassisk Styxstil, som introduktion väver man in låten ”Gone Gone Gone” som är en klassisk Styx låt med de klassiska Styx attributen såsom stämsången, körerna och klaviaturerna hopsmält med gitarriffen i ett riktigt up-tempo.
I ”Hundred million miles from home” drar man ner tempot något men Tommy Shaw ser till att det svänger rejält, sångharmonierna samt samarbetet mellan klaviatur och gitarr är suveränt. När den nedstämda ”Locomotive” drar igång har man dragit ner tempot betänkligt och man känner att nu finns ingen återvändo.
”Radio Silence” höjer temperaturen och allt känns inte så tungt längre och när ”The Greater Good” öppnar i lugnt tempo men tempot höjs succesivt.
“Red Storm” kan stundtals kännas lite vemodig, övergången till ”Khedive” görs snyggt med ”All Systems Stable”. Khedive bjuder på sprittande pianospel och ett överraskande gitarrsolo i slutet av låten, väldigt mycket Brian May i solot .
”The Outpost” signalerar att de är framme vid målet, sedan kommer prologen ”Mission to Mars” med vissa Beatlesvibbar.

Det här är en platta som riktar sig främst till gamla Styx fans, men lämpar sig även för förstagångslyssnare.
Första gången jag hörde skivan tyckte jag inte att den var så märkvärdig, men efter ett par lyssningar har intrycket växt till en riktigt bra temaskiva. Nu väntar jag på nästa Styx skiva, hoppas det inte dröjer 14 år till nästa skivsläpp.

Skivan får € € € +
/Sonny

Arcade Fire – Everything Now #####


Win Butler, Régine Chassagne, Richard Reed Parry, William Butler, Tim Kingsbury, Sarah Neufeld, och Jeremy Gara är grunden i gruppen från Montreal: Arcade Fire.
Dessutom har Win Butler som är frontmannen tillsammans med sina vänner skrivit sånger på en skiva som är bandet bästa hitills. En discoflirtade platta som låter alltifrån Abba, Simian Mobile Disco och annat såsom The Trammps mixas i en popig muskalisk tonlandskap.

Arcade Fire är ett band som är vår tids The Band som vågar likt band som The Flaming Lips vågar plocka fram det som är annorlunda i kompositioner med instrumentsättningar och klangvärldar. Deras album ”Neon Bible” var den skiva som rockade loss min verklighet när den landade i min brevlåda. Jag läste om min recension i Blaskans webbtidning och kommer fortfarande ihåg vilken glädje skivan med Arcade Fire skänkte. Nu får jag kick av deras nya album ”Everything Now”. Jag läste en intervju från tidigare i somras med Arcade Fire och en betraktelse av skivan i webbtidningen ”Stereogum”.

En skön skimrande betraktelse som jag tog med mig då och nu kan själv fundera på skivans magiska aura som verkligen är just så där storslagen som jag förställde mig att den skulle vara och det blev precis så också.
Låtarna hoppar,porlar och nästan blixtrar till. Jag kommer att tänka på ett par musikvideos som har den där studsande sköna gången i musiken. Pulps underbara ”Common People” eller Boomtown Rats ”House On Fire” finns det lite likheter med om jag tenderar hårdra med just den där sättet attt spela musiken på i vissa av Arcade Fires låtar så får jag nog tillåta sådana associationer dock ändå.

Till slut får jag säga Arcade Fire har kanske gjort en av årets bästa album.

Broken Social Scene – Hug of Thunder ¤¤¤¤


Kevin Drew och Charles Spearin är som sagt var grundarna till detta stora indierockkonstellation som nu ville släppa en ny skiva med musik efter dådet i Paris och skapa en humanistisk skiva med sina vänner. Här finner vi alltifrån Feist, Jason Collet eller Brendan Canning med en ny medlem i kända indienamnet Ariel Engle. Ja alla är de tillbaka i studion för att sammanställa ett bra rockalbum med femton stycken musiker som slamrar, sjunger och larmar ordentligt på e4n sjok med sånger som enligt mig är bedövande bra sånger rakt igenom.
Framförallt världsläget var en input liksom en konsert för ett par år sedan då material började nedtecknas och bandet kände sig mogna att börja spela in en skiva igen och det gjorde man med bravur måste jag säga. Moget och insiktsfull är plattan och klart mycket bättre än de mesta bandet släppt ut om jag får påtala detta faktum av personlig subjektiv art.
Jag tycker att skivan speglar deras bästa sidor och musiken från Torontos indierockscen där bandet är verksam och liksom deras medlemmar spridda ut på diverse band såsom Metric, Feist, Stars, Apostle of Hustle, Do Make Say Think, KC Accidental, Emily Haines & The Soft Skeleton, Amy Millanoch Jason Collett. Ja flera av de bästa akterna neligt mig när det handla rom nutida band som jag uppskattar som bäst.

Broken Social Scene är väl scenens flaggskepp skulle jag vilja påstå, Därför blir deras nya album i särklass bäst också i fråga om storhet och bras rockmusik rakt igenom albumets samtliga spår. Kolletivet finner det som är bra i sång och i egen kraft där musiken är kompatibel med varandra.
När jag hör på skivan så tänker jag direkt på det bokprojekt som gick under titeln ”The Broken Social Scene Story Project: Short Works Inspired by You Forgot It in People” där en rad författare skrev om Broken Social Scenes debutalster från 2001. Där varje individuellt spår fick en egen berättelse. Anrika House of Anansi Press skapat av poeten Dennis Lee var det stolta förlag som gav ut verket. Jag skickade efter verket och njöt av berättelserna som borderade ut låtarna till fulländade texter. UNgefär som det nya albumet gör nu.
Ett starkt album med skimrande musikaliska ambitioner som sträcker sig över tid och rum.

Ride – Weather Diaries ¤¤¤¤


Det är många band som jag älskar som verkligen är tillbaka med starka och suveräna skivor 2017. The Jesus And Mary Chain och Slowdive i år, är två utsökta exempel på bra comebackplattor 2017. mMdan The My Bloody Valentine släppte sin mästerliga comebackskiva efter tjugotvå års bortvaro från scenen, det var då skivan ”Loveless” kom ut” och deras comebackplatta kom ut förra året. Kevin Shields tog god tid på sig så att säga med att ge ut nytt material.

Ja så är det med Andy Bell också, han som grundade Ride tillsammans med Mark Gardener i slutet av 80-talet. Deras senaste skiva ”Tarantula” släpptes för 21 år sedan. Då Ride splittrades efter diverse turer. Fastän Andy Bell låg föga på latsidan utan var igång ganska så snabbt med att grunda ett fint band i Hurricane No. 1 som jag verkliegn älskade att lyssna på deras två första album. Men efter de bröt upp för att forma sig på nytt igen , har jag inte brytt mig om deras alster. Det finns ett nytt album under det gruppnamnet föresten, utgivet i år. Andy Bell var också gitarrist i Oasis under en del år fram till bandet lades ned och var även med i korta sejouren för Oasisklonen Beady Eye. Men är nu tillbaka med sitt gamla band Ride igen vilket jag tackar för.
Deras debutskiva ”Nowhere” med sånger som de perfekta blanka svala sköna juvelerna till låtar såsom ””Seagull” och ”Kaleidoscope” som också bägge öppnade debutskivan var perfekta gitarrskimrande låtar som då tog knäcken på mig. Varenda gång jag lät dessa sånger öppna för mig så var det änglarnas musik.
På deras andra skiva ”Going Blank Again” som Alan Moulder producerade på Creation var en lyrisk vacker svävande drömsk gitarrbaserad mjukt oväsen med lyriska texter som enbart svävade stolt som en örn över oss alla.

De konserter jag såg med Ride var shoegaze i sin renaste form. Jag var blev så löjligt lycklig över deras obefintliga scenshower där musiken var dess epicentrum. Bara Ride med få andra band lyckades med detta anser jag än i dag.

Med dessa plattor bakom sig så undrar jag över hur deras nya skiva kommer låta. Det blev en angenäm positiv överraskning måste jag tillstå.
Plattan har samma svävande tonläge och låtarna flyter mjukt linjärt fram i sakta mak. Popen är verkligen förfinad i en ädel gasformig känsla där lycksaligheten erövrar mina sinnen och jag läser subtila texter som fungerar som levande sjungen poesi.

Andy Bell och Mark Gardener får till det bra måste jag säga, med både lyrik och musik. Producenterna är Alan Moulder och Erol Alkan som får till det med ett bra snyggt sound- och själva produktionens upplägg, är friskt och låter väldigt bra i mina öron.
Jag faller för deras gitarrspel och Andy Bell är sig själv igen. Musiken glittrar och glimmar snyggt och bra. Jag saknar ingenting och allt känns så där perfekt. Fuzzpendalerna är på gång och musiken låter oldschool-indie och jag är bekväm med att bandet hellre denna gång lutar sig bakåt än försöker låta annorlunda än vad bandet förmodligen skulle få till det om de swkulle tänka framåt och utveckla ljudbilden. Det är för mig bra musik helt enkelt som har en konservativ estetisk och smakligklang och tonfärger.

Saint Etienne – Home Counties ¤¤


Redan från första början när bandet släppte sitt debutalbum ”Foxbase Alpha” som med sina fluffiga och mjuka houseartade sånger fick mig att drömma bort och längta till paradisiska öar i Söderhavet eller lyxiga klubbar i Monaco eller Nice i Frankrike.
Sarah Cracknell som sjunger i trion gör det med sin väna, smarta och snygga röstinsats. Stundtals viskar Sarah Cracknell och låter rösten rinna som skimrande sirap, lite som Elizabeth Fraser gjorde i sitt band Cocteau Twins eller Siouxsie and the Banshees transformerade sina röster till magiska änglakörer.
Bob Stanley i bandet som var med och grundade bandet hade också en musikjournalistisk karriär bakom sig liksom han producerade filmer liksom skrivit två böcker om musik och lyckats hela tiden hålla sig väl musiken och framförallt den moderna musiken. Pete Wiggs är den tredje medlemmen som skapar musik i Saint Etienne.

Bandet har fortsatt under 25 år att ge oss musik där skönheten existerar vid sidan om realismen som trion under åren förenat sin musik med en viss politisk insikt mitt i allting. Senaste skivan ”Tales from Turnpike House” som jag sätter ganska så högt i deras katalog. Därför där var det perfekt popmusik som till dansanta mjuka försiktiga tassande houseslingor gav liv åt musiken.
Därför blir deras nya skiva en ren besvikelse. Det är en mera fyrkantig skiva som saknar bra material rakt igenom. Musikaliska konceptet har tyävrr ovanligt trista arrangemang på sångerna. Trots att det handlar om sina rötter så blir det föga intressant när texterna subtilt och distinkt knappast når fram till mitt hjärta.

Det verkar som bandet den här gången tappade bort de element som de tidigare byggde upp sina låtar med för att ersätta med klumpigare degigare ljudbilder och klangfärgerna är knappast sköna att beskåda. Musiken på nya skivan går liksom bort sig i den stora skogen och finner inte den rätta stigen att vandra på vilket jag tycker är så synd eftersom bandet älskar jag i normala fall.

Nya countryplattor

John Moreland – Big Bad Luv ¤¤¤¤
Colter Wall – Colter Wall ¤¤¤¤
Bonnie »Prince« Billy – Best Troubador ¤¤¤¤

Den moderna countrymusiken står sig väl än idag. Särskilt den nya country som tar sig an den tradition av outlawcountry i samma stil som Johnny Cash, Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Buck Owens, Townes Van Zandt,Joe Ely, Blazy Foley, Guy Clark, Larry Jon Wilson med flera artister odlade under en lång tid för att befria sig ifrån Nashvilles mest kommersiella radiovänliga country.

Idag finns det många artister som tar sig an denna tradition med bravur. Jag menar att den blott 20-någonting Colter Wall liksom John Moreland släpper moderna altplattor som verkligen har kapacitet att skapa klassiker. John Morelands skivor har den mest stabila Bruce Springsteendrag rakt igenom som går som en röd tråd i allting han spelar in och sjunger in. Se den nya skivan som har en perfekt känsla där hans avstamp i musiken träffar lyriken perfekt. Atrycken sker i dessa låtar som drar sig genom tematiken likt Bruce Springsteen gör med sina ballader på albumet ”The River” fastän nu får vi en rocktempererad värld som närmar sig Tom Prettys finaste 80-talsalster. Bred härlig rock fastän med en skicklighet att skifta färg inom ett begränsat ton och klangfält. Det nay albumet är verkligen stark och håller en renodlad autostrada rakt in i mitt hjärta.

Colter Wall är från Canada och tar sig an de mest tidlösa sprängfyllda musiken som stavas urcountry men bara så där man kan göra från Canada. Ta The Band och allt omkring det bandet som givit världen den mest magiska musik någonsin.
Colter Wall har en röst som spränger sönder skönheten återinför smutsen, dramatiken fastän på ett draperad lågmäld sätt jag ej har hört på väldigt länge. Hans skiva är just precis så mörk, avsidesbelägen utanför Nashville man tänkas komma. Det är sukna barerna som man mest tänker att Chuck E. Weiss, Johnny Dowd, Tom Waits, Blaze Foley eller Larry Jon Wilson hänger tillsammans med Jimi Dickinson.
Colter Wall har en röst som dryper av en livserfarenhet att nog knappast har lyckats inhämta ännu men vilka album denna man kommer ge oss lyssnare. För det finns en stilsäkerhet och långsamhet som vilar över albumet som är Walter Colls debutskiva och vilken debutant sen! Ja en ny Townes Van Zandt och en låtskrivare som till och med Steve Earle.

Will Oldham låter sitt alter ego Bonnie »Prince« Billy släppa loss en tributskiva till Merle Haggard och den är lysande framfört med sånger som täcker flera av Merle Haggards låtar genom hans karriär. Det är minst lika stark som hans förra hyllningsplatta till Everly Brothers på skivan ”What the Brothers Sang”.

Här finns det vackra hymner som Will Oldham transformerar på sitt eget uttrycksätt där musiken blir spegeln som vi kan beskåda oss i. Merle Haggards kunskaper, erfarenheter och liv får här en verklig betydande skildring genom att musik, lyrik och arrangemang får leva sitt genom sitt get blodomlopp. Det är så här jag vill ha mina tributalbum signerade såsom Bonnie »Prince« Billy gör underverk med på sitt album.

Nya skivor


Willie Nelson – God’s Problem Child $$$$
Så har den gode Willie Nelson som är en bra bit över åttio och som har samma själ i sin musik trots att det låter stilsäkert och kanske som en vanlig dag på arbetet. Men Wille Nelson har i sextio år erbjudit oss sitt hjärtas kärlek till det han hyser som mest till den genuina countrymusiken. Trots sitt outlawfrändskap han alltid haft i sin vänskap med Johnny Cash, Kris Kristofferson och Waylon Jennings som en säker. Deras gemensamma projekt The Highwaymen var unik sig själv och resulterade i två suveräna album som jag fortfarande älskar. Willie Nelson har spelat med de flesta inom rock och country och fortsätter att ge ut skvor som håller hög klass för det mesta. Det nya albumet är verkligen ett lyckat koncept med en samling förträffliga sånger.

Jag måste tillstå att åldern förhindrar inte Willie Nelson att på något sätt att skapa flertalet utsökta sånger som han gör för det mesta i sin karriär på sina många långa album..
På ett par spår gästsjunger en rad förträffliga artister och som producent den mångkunniga Buddy Cannon som får till det riktigt bra med sina tentaklar. Jamey Johnson och Tony Joe White har skrivit det fina ledmotivet i skivan liksom Alison Krauss sjunger med på ett fint spår. Plattan väger tungt och det blir nästan som gå i bitar när musikens skönhet avslutat sin dans bort ivägen. Willie Nelson bet hur slipstenen skall dras ihop och plattan landar på ett fint sätt rakt ned i landskapet. En tydlig platta med många bra låtar som för det mesta kommer från mästaren själv så att säga.

Rodney Crowell : Close Ties $$$$
Det gick trögt under Rodney Crowells fösta tid i Nashville innan det lossnade för hans egen karriär. Han flyttade tidigt i ungdomen till Nashville i början av sjuttiotalet. Det var först när han till slut fick ett par av sina sånger inspelade av självaste Emmylou Harris som han senare gick med i hennes kompband The Hot Band under större delen av sjuttiotalet. Det var en bra tid medn så som många andra begåvade artister ville de knappast tillhöra någon annans band en längre tid. Han släppte sitt första soloalbum i slutet av sjuttiotalet. Den riktiga genombrottet kom så sent som 2001 med ”The Houston Kid” som är ett av mina allra största favoritalbum för alltid. Under åttiotalet var Rodney Crowell gift med Johnny Cash dotter Rosanne Cash och spelade in låtar tillsammans och fick några hits.
Idag gör den snart sextiosjuåriga Rodney Crowell en stabil och fin countryrockplatta med klara tendenser av utsökt americana. Han är idag bland de sista rebellerna som kom fram i sjuttiotalets Nashville där man odlade Buck Owen och Merle Haggards countrystuk. De flesta såsom Gram Parson, Townes Van Zandt eller Blaze Foley är borta sedan länge men Rodney Crowell finns kvar där på plats på scenen.
Den nya skivan innehåller en del av hans allra mest känsloanstrukna godisbitar jag hört på länge. Det är urstarka countryrocklåtar som ej avviker utan tar sig ton och låter musiken flöda snyggare än vad jag trodde var möjligt. Emotionella men stadiga som en stor ek med bred omfång. Spröd men på samma gång hård som flinta.
Sången är stark som en oxe som drar tunga lass. Jag har inte hört en bättre skiva från denna artist som för det mesta släpper enbart br amaterial och så även sker det dvid detta tillfälle att musiken blir upphöjd i känsloregistret.

Blaze Foley : The Lost Muscle Shoals Recordings $$$$$
Har man en gång i tiden skrivit en så pass stor sång som Merle Haggard gjorde till en hit såsom ”If I Could Only Fly” då behöver man knappast bevisa något. Men så var Blaze Foley ändå en unik begåvning som precis som sin bästa suparbroder Townes Van Zandt hade en förmåga att trolla bort sin karriär i sprit och droger. Townes Van Zandt påstår i en anekdot att efter Blaze Foleys död 1989 ville han med sitt band gräva upp Foleys döda kropp för att på så sätt komma åt en biljett till en pasntbank där Blaze Foley hade pantsatt sin gitarr. Om det stämmer. En berättelse som påminner om hur Gram Parsons vän gjorde en hednisk begravningsritaul i Mojaveöknen genom att bränna upp hans kropp 1973.
Nu finns det en samling lysande samling med Blaze Foley som spelade in en rad med countrysoulsånger likt vad både Elvis och Eddie Hinton gjort tidigare. Dessa magiska inspelningar från Muscle Shoals
David Johnson som var mn´ed och spelade in skivan blir nu nöjd att dessa inspelningar äntligen blir utgivna. Vi kan nu njuta av dessa tidgare försvunna mastertapes nu kommit ut och givit mig magisdka stunder av ren skimrande regnbågscountry.

”Blaze Foley was a genius and a beautiful loser.” som sångerskan Lucinda Williams, en gång i tiden uttryckte sig om Blaze Foley.


Chris Stapleton – From a Room: Volume 1 $$$$
Han gör en tung musik när han framför sin säkra moderna country som har sin bas i den rena rockmusiken. Alla nio låtar vågar både vara traditionella och går vägen längs rockstigen och stundtals mötes de på vägen. Det är låtar som fortsätter samma känslomässiga form av texter på som hans förra skiva ”Traveller”. Låtar som behandlar livets diverse olikartade äventyr. Nu har dessutom Chris Stapleton varit ute på vägarna med den alternativa countryns egen trollkarl Jason Isbell vilket torde gangna för hans riktiga genombrott, då menar jag ett ännu större sådant än vad förra albumet kunde vittna om. Det förtjänar vår skäggige snart fyrtioåriga mästare på att frambringa traditionell country och americana. Med andra ord fungerar skivan väl så att säga.


Karen Elson – Double Roses $$$$
Folkmusik, americana eller pop, ja man kan undra vad det skall betecknas som. Fastän det gör ingenting. Musiken skimmrar och vågar vara känslig utan att tappa fokus på vad musiken skall göra. Det är en samling skickliga välgjorda låtar som plocka rin tidens tecken och signifikativt träffar hårt på djupet och lyckats spräcka upp mentala asfalten vi alla kan bära med oss och inom oss.
Karen Nelson lyckats utöver förvantan att förmedla sina berättelser och utför det snyggt och får musiken att låta älsklig men ändå tar svärtan över och transformerar sakta till skönhetens eviga stjärn-nätter.