SUBSONICS – FLESH COLORED PAINT ¤¤¤¤


I slutet av 90-talet och i inledningen 2000-talet kom det två musikaliska vågor som gjorde mig glad i hågen – punkfunken och den nya punkiga garagerocken som förändrade åtminstone mitt musikaliska sökande efter ny musik. Punkfunken var den stil som band såsom Gang of Four och The Pop Group bland annat i början av 80-talet spelade med flertalet andra band skapade som stil. Och det var kretsen kring James Murphy och hans band LCD Soundsystem som med deras skivbolag DFA Records som också Tim Goldsworthy grundade som på nytt skapade punkfunken.
Framförallt var det bandet The Rapture som jag verkligen föll för direkt när deras singel ”House of Jealous Lovers” som var det bästa jag hade hört för 17 år sedan.

Men även den här 80-tals klingande discopunksingeln gavs ut vilket fick mig att dansa sönder neonnattens lysande stjärngnister.

Sådant fick igång mig under tvåtusentalet men festen var slut efter några år då punkfunken mer eller mindre tonades ut men även om Klaxons och Frans Ferdinand liksom amerikanska The National och så den andra vågen av garagerock med punk i botten. Här kommer framförallt skivbolaget Sympathy For The Record Industry som med garagerock plötsligt slog till ordentligt. Det fanns två linjer inom garagerocken som hade en undergroundnivå och en nivå som precis tog sig upp från underground och blev mera kommersiell i tonläget. Band som Jack Whites band The White Stripes och andra konstellationer han varit inblandad i, Dynamiska duon The Kills eller Detroit Cobras fick arvet från The Cramp, The Birthday Party eller Velvet Underground att fullständigt explodera.
Så har vi den grupp av band som stod skivbolaget Goner Records. Det var ett gäng med band som framförallt Jay Retard skapade med namn såsom Oblivians,
Reigning Sound med Greg Cartwright i spetsen och ja hans grupp Compulsive Gamblers får man lägga till den grupp av band som under 90-talet framförallt förnyade garagerockens punkiga sida. Det är i denna sida av garagerocken som bandet Subsonics skall placeras. Link Wray och The Sonics har tydliga arvtagare här med sin rock vilket jag tyckte är skimrande godisbitar. Subsonics har gett ut flertalet skivor under både 90 och 2000-talet. Nu har det en ny skön skiva ute med både garagerock och lo fi-rockabilly och lite punkrock med musik som svänger ordentligt som jag lyssnade på med nöje. Korta explosiva låtar som verkligen
tog andan ur mig när jag lyssnade på albumet. Subsonics är verkligen bra så jag förstår att Black Lips och The Coathangers har bandet som sin förebild. För så här skön är bandet som kan konsten att explodera. När jag såg bandet live 2003 så blev jag nästan överkörd ordentligt måste tilläggas för de spelade så konsekvent precis som bandet gör på nya skivan, en stark lurig och suverän skramlig rock.

Sparks – Hippopotamus


Förra året släppte Sparks Hippopotamus, Sparks 23:e eller 24:e album tror jag att det är i ordningen. Låtarna/soundet på Hippopotamus låter modernt och fräscht. Bröderna Mael har alltid haft förmågan att förnya sitt sound så det passar in i nutiden.
Smarta, finurliga, lekfulla melodier i enkelhetens tecken, som man bara vill höra mer av. Här blandas det friskt i olika musikgenrer, opera, musikal och pop till en genialisk popmix. Russells sopransång sitter klockrent till Ron’s klaviaturer.
Skivan får € € € €

What’s That Sound? Complete Albums Collection of Buffalo Springfield ¤¤¤¤

Gram Parson förenade den kosmiska visionen där country och rock förgrenades vilket var hans eviga dröm fram till sin förtidiga död vid 27 års ålder. Visserligen kunde blues och country på femtiotalet förenas och rockabillyn föddes. Fastän här på en andligt plan ville Gram Parson att musiken skulle befruktas via countryns jordnära mylla och rockens förmåga till utlevelse. Gram Parson mötte Chris Hillman och de båda ingick i Roger McGuinns band The Byrds. De hade haft hit med Bob Dylancover men förenade folkmusik med rock och ävenledes countryn lånade stildrag.Men Gram Parosn gick vidare till andra band som kunde förena countryn med rock International Submarine Band för att senare bli The Flying Burrito Brothers och för att senare bli soloartist där rock och countryn fick blod, mylla och smak. Gram Parson turnerade ett tag med den väna countrygudinnan Emmylou Harris.
Det fanns andra vägar till countryrockens födelse – Bob Dylans kompband The Band gick sin egen väg för att transformera rock, soul och country med några av världens bästa album någonsin liksom Bob Dylan kunde göra i slutet av 60-talet då han spelade in countryinspirerande låtar. Ja vi har folket bakom Linda Ronstadt som kompade henne på debutskivan som senare bildade The Eagles och spelade countryrock på sin första platta.

Så nu kommer vi till huvudtemat Buffalo Springfield som Neil Young ingick i när han kom till Kalifornien ifrån Canada för spela musik. Ett par av medlemmarna i bandet byttes ut och bildade senare countryrock/västkustrockbandet Poco. När bandet upplöstes i slutet av sextiotalet släppte Neil Young sina bästa countryrockalbum och ingick tillsammans med Neil Young och Stephen Stills i folkrockarna Crosby, Stills, Nash & Young.

Nu finns alla album i mono och stereoversion i en box som Buffalo Springfield släppte under sin karriär som nu finns här i en välförsedd box där jag lyssnar på dessa under ett par veckor och får verkligen lära känna bandet som jag mest lyssnat på deras album lite här och där men kanske inte tagit in bandet ordentligt eftersom jag ofta såg som gruppen vilket Stephen Stills eller Neil Young spelade med innan de liksom gick vidare till nya musikaliska visioner – ett länk i deras konstnärskap. Naturligtvis har jag haft fel uppfattning – det är först nu jag verkligen förstår magin med bandet som nästan kan tävla med The Band med den magi som omgav musiken de spelade.
En samling unika musiker som här får uppvisa vilka kvalitéer bandet verkligen besattes genom musikerna fantastiska sammanvägda erfarenheter. Låtarna är numera hos mig ren pur låtskrivarmagi. En samling jag vill påstå är sommarens bästa retroupplevelse.

Uffe diggar till The Breeders

Grupp/Titel: The Breeders – All Nerve
Betyg: ♣♣♣♣

Gruppen The Breeders har all anledning att se allt i glada färger efter den senaste album-prestationen. Låtar som ”Wait In The Car” är klassiska redan nu och landar i typisk Breeders-stil. Nya albumet är både starkt och komplext, något få andra lyckas med.

När jag nu står med första fullängdsskivan från bandet The Breeders på nio år, är det nästan med en tår i ena ögonvrån. Som jag har längtat, förklaringen ligger nog i att bandet har andra karriärer under andra namn vid sidan av. Breeders är helt enkelt ett sidoprojekt. Frontfiguren Kim Deal hade en roll som basist i bandet The Pixies, den har hon sen dess avslutat. I The Breeders har hon istället intagit rollen som gitarrist. Hon har också ett förflutet i band som The Amps. Kims i det närmaste identiska tvillingsyster Kelley Deal har en solokarriär att sköta om. Också hon har fått rollen som gitarrist och bakgrundssångare.

Basisten i bandet heter Josephine Wiggs och hon har ett blandat förflutet. Hon har spelat i band som The Breeders, The Perfect Disaster, Honey Tongue, The Josephine Wiggs Experience och Dusty Trails. På senare år har hon skrivit och framfört musik till olika filmer. Några där hon har medverkat som musikskapare är ”Conversation With Boxing Gloves” och ”Appropriate Behavior”. Till sist har vi trummisen Jim McPherson som också har också ett brokigt förflutet. Som medlem i Breeders sen 1992 har han också extraknäckt i band som The Amps och Guided By Voices.

The Breeders stil är av det mer experimentella slaget vilket märks från första ton. Därmed är det också en väldigt distinkt stil som gör att man känner igen bandet när man hör dom. Flera låtar bär gruppens kännemärken och samtidigt vilar musiken på mer traditionell grund som rockens. Kännemärkena är som sagt många. Ta till exempel den knyckiga stilen med många annorlunda vägar i låtarnas melodier där det inte följer standard-konceptet.

Växlingarna mellan olika tempon och melodier har nog Kim Deal tagit med sig från tiden med The Pixies för här anas ett släktskap. Den brännande nerven och det återhållna trycket där det här och där exploderar är nästa små egenskaper. Också här anas ett släktskap till den gruppens sound eftersom The Pixies koncept bygger just på detta. I låtar som ”Wait In The Car” kan man ana samma fascination för det bullriga som också Pixies är så upphängda på. Det är en välkommen kontrast till det lågmälda då The Breeders på det sättet visar upp många schatteringar i musiken.

Men olikheterna mot kusinerna i Pixies är lika många. The Breeders har en alldeles säregen stil där framför allt melodierna har en annorlunda lösning som bara låter som just The Breeders. Det är framför allt i låtarnas melodier och hur slutresultatet låter som man hittar de avgörande skillnaderna. Ta en låt som ”Metagoth” där Breeders hela tiden spelar på nerverna i musiken precis som The Pixies skulle ha gjort den. Men till skillnad från Pixies låter Breeders hela låten löpa linan ut utan att crescendot kommer.

På många ställen i ”Walking With A Killer” satsar Breeders också hellre sitt krut på det melodiösa. Det är här som popens mer luftiga sound kommer in som en skillnad mellan de två grupperna. Gitarrslingorna är det bärande instrumentet och allt går i dur trots titeln och texten där det bland annat sjungs ”I thought it was my time to die”. Kontrasterna mellan den nästan uppsluppna melodin och mörkret i texten är uppenbar. Den tjänar på något sätt som spänningsskapande och det gör i slutänden låtarna större.

Helhetsintrycket blir att det är mer lågmält än bullrigt. Visst finns de mer högljudda partierna där men hela tiden parallellt med de mer lågmälda. I låtar som ”Archangel’s Thunderbird” skakar det loss rätt så ordentligt. En låt som för övrigt är en cover inspelad och skriven av den gamla krautrock/progrock-gruppen Amon Düül II. Oftast börjar låtarna dock trevande och tystlåtet för att möjligen efter introt utvecklas till rock eller pop med en annorlunda attityd. Så är det till exempel redan i efterföljande ”Dawn: Making An Effort”.

Det är mer melodi och harmoni än muskler och det känns rätt. Det nyanserade och mer återhållna ger gruppen möjligheterna att måla med fler penslar. Tillsammans med det bullriga ger det en rik karta av stilar och inslag där låtarna får större lyftkraft än om man hade satsat på en konsekvent linje. I avslutande ”Blues At the Acropolis” blir det som mest tydligt. Här ryms det mesta av gruppens spektra. Pop, moll, bluesiga inslag, lågmält med inslag av det knyckiga och egensinniga där det på samma gång kan vara storvulet.

Slutresultatet är definitivt bättre än genomsnittet. Det är som det är mest när det gäller Breeders inte en dussinskiva de har lyckats producera. Lägg till STORA låtar och du får ett verk som knappast skäms för sig. Med ett band som är så samspelt som Breeders och låtar som de flesta bara drömmer om är det hela en härlig anrättning. Annorlunda idéer, kraften och modet att gå andra stigar än de redan upptrampade, låtar som är glänsande och till sist ett band som vågar stå på egna ben bäddar för stor musik.

Stor musik kräver ett högt betyg, jag är som vanligt snål med femmorna men det är snubblande nära att jag faller för den frestelsen. En fyra får det bli och den är välförtjänt. The Breeders är bandet som fritt kastar sig ut och tar itu med konsten att väva samman så många olika komponenter men ändå lyckas med dom alla. Visst kan det på sina ställen uppfattas som ”svårt” och ”komplicerat” men för den genuine musikälskaren finns så många saker att bli kär i med skivan att det borde vara värt mödan. God Lyssning

Ulf Holmén

Ry Cooder – The Prodigal Son ¤¤¤


Ry Cooder är en musiker med världen som sitt musikaliska centrum och det är både i den amerikanska myllan eller i världen som man finner hans musik vibrerar och stråla i all sin ljusglans. Tänk vilken vacker episk skiva han gjorde tillsammans med Ali Farka Touré som är borta men ändock en av Afrikas allra finaste musiker efter Fela Kulti och deras gemensamma album 2Talking Timbuktu2 var ett av mina favoritalbum under en lång period under 90-talet. Det mesta kända samarbetet var naturligtvis både på skiva och dokumentären om Buena Vista Social Club som åter satte Cubas musikaliska historia på pappret genom att låta legendarer spela och turnera efter många gömda, glömda år.. För att inte tala om den stämningsfulla och vackra musiken till Wim Wenders film ”Paris,Texas” omkring 1983. Ry Cooder vet precis hur han skall låta musiken tala. Det har han gemensamt med Peter Gabriel och Paul Simon som också låter världen transformera musiken från hela världen till att hamna på vår bakgård för att förgylla upp tillvaron.

Det handlar också om att låta den amerikanska musikskatten frodas genom att återinspelas och göra tillgänglig på nytt. Tänk er Jerry Lomax eller de inspelningar Harry Smith gjorde som utkom 1997 på cd under titeln ”Anthology of American folk music” med namn Mississippi John Hurt eller Carter Family. Ja utan tvekan så kan man applicera det hela på Ry Cooders livsgärning. Hans nya album hyllar artister såsom
Blind Willie Johnsons eller The Pilgrim Travelers sånger som betyder mycket. Ry Cooder gör musik som han alltid transformerad till något nytänkande svit av låtar.
En fin originallåt som ”Jesus and Woody som hyllar Woody Guthri och skivan backas av legendarerna Bobby King, Terry Evans och Arnold McCulle vilket förstärker skivans soulkänsla för de verkliga kämparna inom musiken.

Ry Cooder med sitt ursprung som studiomusiker åt Rolling Stones, Taj Mahal, Randy Newman visar upp hans mångsidiga form när hans musik tar över de mera poetiska detaljerna kompositionerna. Nya albumet är en dag på jobbet men så bättre än de flesta.

Willie Nelson – Last Man Standing ¤¤¤¤¤


Det är nog sant att som chefredaktören Pierre Hellqvist skrev i Sonic Magazine angående mästaren Willie Nelson – -att han i musikhistorien kommer befinna sig där Frank Sinatra, Billie Holiday, Miles Davies, Louis Armstrong, Nina Simone med flera artister. ja så är det utan tvekan. För det var just Willie Nelson som skrev odödliga ”crazy” åt countrymusikens gudinna -Patsy Cline för tusan.
Nu är denna snart 85 åriga croonern en man som verkligen står kvar där på scenen tillsammans med Jerry Lee Lewis de sista männen av en äldre artistgeneration ifrån femtiotalet.

De senaste skivorna hjälten släppt med det nya inräknat är bra temp på hur en mästare skapar sin musik: ”Band of Brothers”, ”God’s Problem Child” och ”Last Man Standing” kan i min värld jämföras med hans tre största album och genombrott: Shotgun Willie (1973), Red Headed Stranger (1975) och Stardust (1978). Vilket sätter ribban för en briljant låtskrivare som verkligen kan konsten skapa stor countrymusik.

Tänk också att Willie Nelson har gjort stora insatser rent socialt för lantbruket med sin årliga Farm Aid där även Neil Young ingår. En fabrik för biodiesel med hjälp av sojabönor. Så han har vid sidan av musiken fullt upp att göra.
Den nya skivan uppvisar att Willie Nelson fortfarande gör underbar bra musik och förmår att ge sin musik väl inramade sånger som verkligen sätter fart på hans berättelser och har satt countryns finaste sidor på pränt – vänsterliberala och ansvarstagande för sin yttre omvärld. Ja Willie Nelson har ett stort hjärta för de utsatta grupperna i det amerikanska samhället särskilt i dessa Trumptider.
Hans nya låtar är bland det bästa jag hört denna här vårtid. En vacker berättelse uppdelat i elva sånger/kapitel om man föredrar kalla skivans spår så. Jag tror att Willie Nelson verkligen har skapat ett album som förmodligen kommer hamna i klassiker-status för den har potential med sådana vackra hymner och kärleksfulla låtar som tar bokstavligen andan ur mig.

Johnny Dowd -Twinkle, Twinkle ¤¤¤¤¤


Släng in lite Tom Waits, Chuck E. Weiss, Devo, The Resident, Frank Zappa, Nick Cave och Captain Beefheart så har vi den nya skivan från Johnny Dowd som släpper en samling nya sånger som alltid hämtat från det sunkigaste barerna, bakgårdarna, järnvägsstationer, småhålor, kyrkogårdar som Gud glömde.
En fortsättning på hans debutskiva från 1998 – Wrong Side of Memphis. Där han vandrade mellan det barnförbjuda och socialt missanpassade råder som gräns gentemot de rika och vackra folkets Amerika som vi mest i tablå-pressen och televisionen få se och uppleva. Det rika och berömda.
Men johhny Dowd har alltid på sina album just gått omkring som rapportör likt Charles Bukowski gjorde i sina romaner. Fastän nu släpper Johnny Dowd en av årets mest spännande coveralbum där han i samma experimentella stil likt de album av Tom Waits som remastrad på nytt igen -där det ångar, frustar och låter som bara den.

Klassiker får här nya perspektiv och sound som inte låter som något annat jag hört sedan just Devos och The Residents dagar. Här sjunger och fraserar Johnny Dowd med ett komp som våra Robert Broberg nästan skulle kunnat ha gjort.
Jag blir nästan löjligt glad i låtarna som frustar på likt ångmaskiner man kunde få när man var yngre. Detta är en av Johnny Dowds bättre än på länge.

Manic Street Preachers – Resistance Is Futile ¤¤


Manic Street Preachers har alltid haft en politisk udd i sina texter och man kan nästan säga att bandet haft en marxistisk lättsamhet anstruken i tematik och musik vilket då förenades till en koppling av den skönaste musik därtill. Där fanns precis som tidiga Suede eller U2 en isande skönhet i musiken. Ta deras album ”The Holy Bible” och debutalbumet ”Generation Terrorists” som exempel där politik förenas med vacker popdramatik. Men som jag sa så tappar Manic Street Preachers precis som bandet Suede både skönheten och behaget inför kommande framtida album.
Den nya skivan är trist och tappar allting som tidigare var en förutsättning gruppens framtoning. Jag finner trådar på nya albumet som kan länkas till både föregående skivorna ”Everything Must Go” och den mest kommersiellt framgångsrika ”This Is My Truth Tell Me Yours” i stilen och ävenledes tonläget men saknar substansen i det som utgör stommen i låtmaterialet.

Bandet tappade bitvis sin själ när huvudsaklige låtskrivare Richey James Edwards mystiskt försvann 1995 och ingen vet fortfarande vad skett honom då tog James Dean Bradfield över ledargarnityret i bandet. Men förmågan att skriva, spela in och få till det bra verkar saknas på det nya albumet. Lösa, tomma aktstycken som ej förmår höja sig över medelmåttan. Jag saknar patoset, känslan att komma med det storslagna materialet vilket tidigare jag blev bortskämd med när det gäller en grupp som Manic Street Preachers. Nu låter det strävt, tungt men helt utan musikalisk uppbackning av det substantiella värdet av starka fundamentala låtar.

Deep Purple – Infinite


Deep Purples tjugonde album “Infinite” är producerad av Bob Ezrin (Alice Cooper, Lou Reed, Kiss), i maj sticker de ut på en världsturné som når Sverige den 6 november.
Deep Purple har alltid kört sin egen stil och stått över trender genom åren och det kan vara en av anledningarna att de alltid nått ut till nya generationer lyssnare.
Plattan öppnar med ”Time for Bedlam” det låter som en gammal hederlig Deep Purple låt. I låten får Don Airey lufta orgeln ordentligt i ett härligt solo. ”Hip Boots” är lite åt rock n roll hållet och svänger härligt. ”All i got is you” öppnar lugnt med trummor och gitarr (Ian Paice och Steve Morse) sedan bryter Don Airey den lugna vallen med orgeln. Skönt växelspel mellan Don Airey och Steve Morse i solona. Skivan rullar på med lättlyssnade och trevliga låtar. Man avslutar verket med en cover på Jim Morrisons ”Roadhouse Blues” och det blir en perfekt avslutning på skivan med en tung blues låt där Deep Purple lirar brallorna av The Doors original.
Låtar som Time for Bedlam, All i got is you och kanske även Birds of Prey passar in i bandets övriga repertoar. Ingen låt kommer väl upp i klass med ”Highway Star”, ”Speed King” eller ”Perfect Strangers” men de höjderna är och andra sidan svåra att nå upp till.
Deep Purple har ett tajt sound/samspel mellan orglar och gitarrer, och har alltid haft det genom åren med Ritchie Blackmore och John Lord. Nu för tiden är det ju Steve Morse och Don Airey som står för gitarr och orgel, de är liksom Blackmore och Lord två extremt skickliga musiker. Ian Gillan sjunger numera lite mer laidback men vad 17 han är ju fyllda +70. Av Ian Paice’s ministroke han råkade ut för sommaren 2016 märks gudskelov inget av, hoppas de håller ihop bandet länge än.
Gold Edition/limited edition innehåller också en livecd, Hellfest 2017 i Frankrike. 13 livelåtar, där de framför bl.a. Time for Bedlam, Fireball, Bloodsucker, Lazy Perfect Strangers. Satsa på Gold Edition så får ni 80 minuter extra underhållning. Det är värt pengarna.

Skivan får € € € +

Ulf Lundell -Skisser ¤¤¤

Ulf Lundell brukar av många anses vara både gnällig och gubbig plus väldigt trött på samtiden i både sina senaste romaner och delvis på sin nya skiva. Ja ”Skisser” som är en akustisk platta som får mig att tänka på hans mästerverk ”Tolv Sånger” där hans musik var förträffliga ballader eller musikaliska noveller där rösten och gitarren är i centrum precis som nu.
För på ett soundcloud på Lundells hemsida dök det upp över trettio nya sånger där han berättar om vad sker i världen, hans älskade USA och ävenledes vad som sker i Sverige och vad som är fel med politiken när allt slår över i världen och transformeras till en rad halsbrytande fel. På Österlen sitter vår bard, Ulf Lundell och plockar fram sin gitarr och skriver ned sina funderingar.

Han blev ju så glad när Bob Dylan fick nobelpriset att han firade det värdigt på en pizzeria skrev han i ett inlägg. Nu när dessa nakna, avklädda och enkla arrangemang kommer ut tre år efter den 68 cd-tunga boxen som kom ut 2015 och som är mastodontverk i sig själv – Hemåt genom Rift Valley vilket i sin tur leder till andra mindre tunga utgåvor som den med 14 cd-skivor plus två DVd 2006 för att inte tala om de utgåvor som utkom under 90-talet som jag då på olika sätt införskaffade mig under årens lopp.
Man kan lugnt säga att jag verkligen överdoserat Ulf Lundell sedan slutet av sjuttiotalet då jag började lyssna på plattorna ”Ripp rapp” 1979 och ”Nådens År 1978” där började min kärlek till mannen som jag aldrig kan avsluta eller få ut ur min skalle. Ulf Lundell har varit en av fem svenska artister/grupper som mest följt mig under mitt liv. Ebba Grön, Lustans Lakejer, Eldkvarn,Reeperbahn och Uffe som giganten i musiklivet.
I bokhyllan stod Ulf Lundells debutroman ”Jack” som min fader hade köpt när den kom ut. Jag läste den först 1979 men snart kunde jag inte låta bli att läsa hans romaner ”Sömnen” vars filmatisering jag såg på biografen 1984 med Mats Ronander som Tommy Cosmo vilket blev en okej film tyckte jag då. Fast om jag skall ta fram tre böcker av Ulf Lundell som jag tycker bäst om är det nog ”Vinter i paradiset” 1979, Hjärtats ljus 1983 och ”Kyssen”. Dessa tre böcker köpte jag på pocket och blev lite av mina husromaner som jag bar med mig på tågluffning runtomkring Europa eller i norden.
Jag lyssnar på Ulf Lundells nya skiva med behag och minns särskilt varför jag uppskattade vissa böcker och Lundellskivor under perioder av mitt liv. För det finns i hans romantik, desperation och livsberättelser som lockar mig på samma sätt som när jag läste Jack Kerouac, Rimbauds ”Illuminations” Baudelaires ”Ondskans Blommor”, lyssnade på Dylans ”Highway 61 Revisited” och Leonards Cohens ”Songs of Love and Hate”
Javisst allt det där hänger ihop med partier av mitt liv där musiken och konsten transformeras som detaljer, erfarenheter och upplevelser jag bär med genom tillvaron. Jag tror att kärleken som drabbade mig när jag träffade mitt livs kärlek Helene Nilsson så kan jag relatera till vissa saker som Ulf Lundell beskriver i sin konst. Det nya albumet har många fina detaljer, skimrande sånger som lyser bitvis stark även om det blir lite för mycket av den goda varan. Jag applicerar albumet ”Skisser” på The boss två akustiska album ”Nebraska” och ”The Ghost of Tom Joad” när jag försöker härbärgera allting som Ulf Lundell verkligen berättar om i de många sånger skivan på detta dubbelalbum innehåller. Jag tyckte bättre om ”Tolv Sånger” då den håller rakt igenom. Där har du tolv genomarbetade låtar medan nya albumet blir för mycket och jag önskar att skivan enbart innehållit hälften så många låtar än vad det är nu på skivan. Efter ett tag infinner sig tröttheten och det blir lite för mycket av Lundells musikaliska skisser till noveller.

Hälften vore bäst. men ändå sitter jag där och lyssna randlöst på mästaren.