Ulf Lundell -Skisser ¤¤¤

Ulf Lundell brukar av många anses vara både gnällig och gubbig plus väldigt trött på samtiden i både sina senaste romaner och delvis på sin nya skiva. Ja ”Skisser” som är en akustisk platta som får mig att tänka på hans mästerverk ”Tolv Sånger” där hans musik var förträffliga ballader eller musikaliska noveller där rösten och gitarren är i centrum precis som nu.
För på ett soundcloud på Lundells hemsida dök det upp över trettio nya sånger där han berättar om vad sker i världen, hans älskade USA och ävenledes vad som sker i Sverige och vad som är fel med politiken när allt slår över i världen och transformeras till en rad halsbrytande fel. På Österlen sitter vår bard, Ulf Lundell och plockar fram sin gitarr och skriver ned sina funderingar.

Han blev ju så glad när Bob Dylan fick nobelpriset att han firade det värdigt på en pizzeria skrev han i ett inlägg. Nu när dessa nakna, avklädda och enkla arrangemang kommer ut tre år efter den 68 cd-tunga boxen som kom ut 2015 och som är mastodontverk i sig själv – Hemåt genom Rift Valley vilket i sin tur leder till andra mindre tunga utgåvor som den med 14 cd-skivor plus två DVd 2006 för att inte tala om de utgåvor som utkom under 90-talet som jag då på olika sätt införskaffade mig under årens lopp.
Man kan lugnt säga att jag verkligen överdoserat Ulf Lundell sedan slutet av sjuttiotalet då jag började lyssna på plattorna ”Ripp rapp” 1979 och ”Nådens År 1978” där började min kärlek till mannen som jag aldrig kan avsluta eller få ut ur min skalle. Ulf Lundell har varit en av fem svenska artister/grupper som mest följt mig under mitt liv. Ebba Grön, Lustans Lakejer, Eldkvarn,Reeperbahn och Uffe som giganten i musiklivet.
I bokhyllan stod Ulf Lundells debutroman ”Jack” som min fader hade köpt när den kom ut. Jag läste den först 1979 men snart kunde jag inte låta bli att läsa hans romaner ”Sömnen” vars filmatisering jag såg på biografen 1984 med Mats Ronander som Tommy Cosmo vilket blev en okej film tyckte jag då. Fast om jag skall ta fram tre böcker av Ulf Lundell som jag tycker bäst om är det nog ”Vinter i paradiset” 1979, Hjärtats ljus 1983 och ”Kyssen”. Dessa tre böcker köpte jag på pocket och blev lite av mina husromaner som jag bar med mig på tågluffning runtomkring Europa eller i norden.
Jag lyssnar på Ulf Lundells nya skiva med behag och minns särskilt varför jag uppskattade vissa böcker och Lundellskivor under perioder av mitt liv. För det finns i hans romantik, desperation och livsberättelser som lockar mig på samma sätt som när jag läste Jack Kerouac, Rimbauds ”Illuminations” Baudelaires ”Ondskans Blommor”, lyssnade på Dylans ”Highway 61 Revisited” och Leonards Cohens ”Songs of Love and Hate”
Javisst allt det där hänger ihop med partier av mitt liv där musiken och konsten transformeras som detaljer, erfarenheter och upplevelser jag bär med genom tillvaron. Jag tror att kärleken som drabbade mig när jag träffade mitt livs kärlek Helene Nilsson så kan jag relatera till vissa saker som Ulf Lundell beskriver i sin konst. Det nya albumet har många fina detaljer, skimrande sånger som lyser bitvis stark även om det blir lite för mycket av den goda varan. Jag applicerar albumet ”Skisser” på The boss två akustiska album ”Nebraska” och ”The Ghost of Tom Joad” när jag försöker härbärgera allting som Ulf Lundell verkligen berättar om i de många sånger skivan på detta dubbelalbum innehåller. Jag tyckte bättre om ”Tolv Sånger” då den håller rakt igenom. Där har du tolv genomarbetade låtar medan nya albumet blir för mycket och jag önskar att skivan enbart innehållit hälften så många låtar än vad det är nu på skivan. Efter ett tag infinner sig tröttheten och det blir lite för mycket av Lundells musikaliska skisser till noveller.

Hälften vore bäst. men ändå sitter jag där och lyssna randlöst på mästaren.

Uffe förfäras och förförs av The Horrors

Grupp/Titel: The Horrors – V
Betyg: ♣♣

När The Horrors debuterade tyckte jag extremt mycket om dom. Deras punkiga stil med klara referenser till 60-talets alternativa musik där garagerocken stod i centrum svepte bort mig med stormsteg. Sen blev det lite mer problematiskt när andra plattan kom, en mycket förvirrande musikalisk stil som försökte leta sig bort från just det som gjorde dom så stora. En känsla av besvikelsen infann sig ganska snart. Nu står jag inför ytterligare en platta från 2017 och jag måste erkänna att jag är förbryllad.

Den nya plattan som kort och gott har titeln ”V” då det är deras femte platta vilar på två ben i musiken. Dels är det en stil baserad på syntar som känns starkt inspirerad av Gary Numans tidiga produktioner och Depeche Modes dito. Sen har vi den musikaliska förebilden i shoegazerpop i några låtar. Inspirationen  till den går att hitta i det sena åttiotalets och tidiga nittiotalets musikaliska explosion med band som My Bloody Valentine, Slowdive och Ride.

Låt oss börja i den åttiotalsinspirerade syntmusiken. Det inleds med den mäktiga ”Hologram” som bär klart släktdrag med Gary Numan. Eftersom jag älskar Numans stil sväljer jag det utan problem, det är helt enkelt en snygg hommage till en i mitt tycke stor artist. ”Machine” känns också stabil med en lätt touch av Depeche Modes mer bombastiska stil. För mig är låtarna favoriterna på skivan, de här två och ”Ghost” är både sofistikerade och bra. Snyggt, svängigt och riktigt inspirerande.

Också ”Ghost” är alltså en låt baserad på synthesizer men av det mer inåtvända slaget, också den är en femetta som bär skivan med stolt och högt huvud. Här hittar vi dessutom uppbackning i form av gitarr som ylar friskt i slutcrescendot. Snyggt så det förslår! Låten är definitivt en av de bättre på skivan med sin mer mystiska och kryptiska framtoning. Också snärtiga ”World Below” känns som om skivan i sin helhet ändå har en chans att bli riktigt bra. Kanske skulle den ha tjänat en del på att skalas av men det känns ändå stabilt..

”Press Enter to Exit” inleder shoegazer-delen av skivan. Med sitt funkiga gitarriff och poppigt luftiga melodi liknar det åter originalstilen rätt mycket. Problemet är kanske att det är just likt och dessutom lättviktigt. ”Weighed Down” är också den en shoegazer-utflykt. Också här hittar vi de klassiska ingredienserna men också spårämnen av Depeche i de poppiga melodierna. Men återigen känns både stilen och insatsen rätt inspirationslösa.

Jag önskar helt enkelt lite mindre av stilen eller alternativt mer krut i låtskrivandet annars blir det för tråkigt. När ytterligare en låt, ”Gathering”, drar igång i samma stil men med lika stor lyftkraft som ett 3 gånger 9 gånger 5 meter stort cementblock känner jag mig rätt mätt på The Horrors. Det är samma gnälliga stil nu som då och det känns inte så särskilt roande. Det känns helt enkelt inte som om The Horrors har något att tillföra stilen så här långt.

Så har vi kategorin ”låtar som landar hopplöst sprattlande på marken utan att kunna ta sig upp”. En av dessa ”Point of No Reply” där felet ligger i att den är så utslätad och intetsägande att sömnpiller framstår som uppiggande i jämförelse. Också ”It’s a Good Life” känns så stillastående att sköldpaddor springer ifrån resultatet. Det händer liksom ingenting i musiken som istället blir så där hopplöst orörlig och därmed också riktigt trist.

När gruppen till sist försöker sig på glassig funk-inspirerad 80-tals stil lite mer åt Duran Duran-hållet eller gud förbjude Rick Astley,  känns det som om jag har fått nog. Låten ”Something to Remember Me By” känns helt enkelt riktig lökig. Det finns för det första inget värre än stilen, gruppen Duran Duran eller för den delen Rick Astley. För det andra känns det i The Horrors händer hopplöst passé. Möjligen låten för alla med behovet av nostalgitrippar, jag tillhör dock inte den skaran.

Den här låten gör mig faktiskt till och med lite lätt bekymrad och rätt upprörd om jag ska vara ärlig. Låt Duran Duran och Rick Astley vila i frid, både de och stilen luktar än mer illa nu än den gjorde då. 80-talet när det var som värst är återuppväckt. Jag förstår inte heller hur man kan gå från den utmärkta debuten ”Strange House” med sin garagerocks-känsla och 60-talsinspirerade rock, till en låt som låter som billig 80-tals rip off där dom dåliga förebilderna är ledstjärnorna.

Dags att sammanfatta då. Ja det är ju helt klart mer vatten än vin, så mycket är säkert. Här och där präglas också skivan av dåliga omdömen vad gäller stilen på låtarna och ibland är dessa rent av usla. Men de är också stundtals så där underbara som i t ex i ”Hologram”, ”Ghost”, ”Machine” och ”World Below”. Varför man inte satsar mer på den stilen är och förblir en gåta. Istället slösar man både resurser och dåligt omdöme på stilar som låter som sämre kopior utan originalitet eller såna som faller platt till marken.

Det är det som är så synd med helheten. Här finns dels riktigt ljusa stunder där det glimmar till ordentligt och så finns det stunder där man gäspar i takt med musiken. I den senare låter det både oinspirerat och tråkigt, i den förra är det betydligt mer generöst med de lyckliga ögonblicken där man ler. När de två sidorna kolliderar på det här sättet blir också slutresultatet lägre. För min del slutar plattan på en tvåa, den är trots allt värd en del ros trots att det tyvärr är mer övervägande av det mindre roande.

Jack White – Boarding House Reach ¤


Jag begriper absolut ingenting av detta. Jag förstår nu varför kritiker kallar detta för antitesen mot vad Jack White och forna hustru Meg White gjorde i det gudomliga The White Stripes musikaliska världsbild. White Stripes heliga mix av garagerock,punk och vacker hårdrock fick mig och resten av Blaskan-redaktionen oftast att bli salig av ren pur lycka.

Ja för att inte tala om det garagerocklarm som Jack White med vänner spred i banden The Raconteurs och The Dead Weather under 2000-talet vilket vi på Blaskans redaktion oftast verkligen tyckte om att lyssna på och skriva om.
Men så släpper Jack White en soloplatta som avskiljer sig från hans tidigare soloalbum som var väldigt bra. Nu plötsligt skall Jack White ägna sig åt någon form av jazzfunk i samma outhärdliga stil som Prince gjorde på flertalet album för att bli av med ett kontrakt på 90-talet vilket ledde till dubbel eller trippelalbum spelades in. Jack White misslyckats ordentligt med sådana försök och inte blir det bättre att trista James Brownattacker finns också med i beräkningen.
Jaha varför gör han ett album i Nashville med sådana låtar som mest är undermåliga och enbart konstiga. Ett par låtar där han i en box pratar till musiken och som går i samma stil och lunk som Neil Young gjorde på 80-talet på ett album fastän han gjorde med stil och klass.
Nu gör mästaren Jack White en skiva som man lätt kan få för sig att tro att det är trollkarlens lärling som fått låna studion för att testa instrumenten och tekniken med ytterst habilt resultat.
Tro mig när jag säger att detta är den kommande vårens riktiga första skräpplatta.
Som sagt var fattar jag ingenting av varför han ville prestera att göra detta elände till album. Var är garagerockslamret och countrymusiken som Jack White tidigare kunde göra med bravur och mästerligt handlag?

Europe – Walk the Earth


En sak som fascinerar med Europé är att de gjort fler skivor efter återföreningen. De släppte fem skivor fram till 1994. De har även fräschat upp soundet så det inte låter så åttiotal längre. Jag minns när de vann rockbandstävlingen 1982 när Norums sträng gick av mitt i låten och man undrade spänt hur han skulle fixa resten av låten utan den strängen.
John Norum fixade det hela galant och de vann tävlingen, och de fick ett skivkontrakt.
Det var 36 år sedan.
De kom ut med ”Final countdown” och hamnade i klammeri hos skatteverket, de flyttade utomlands och splittrades under en tid.
I början av tvåtusentalet återförenades de och idag är det ett helt annat band, än när pudelfrillorna var populära på åttiotalet.
De har ett tyngre sound sedan 2012, när deras album ”Bag of Bones” släpptes.
Skivan är inspelad i Abbey Road studios och är producerad av Dave Cobb, de öppnar med titelspåret ”Walk the earth” efter orgelintrot sparkar de igång, det här är bra melodiös rock. Jag gillar introt till ”The Siege” snabba taktfasta gitarrer i upptempo och solot mitt i gillar jag också. Men det som händer efter tredje låten är trist med tanke på den starka inledningen på skivan, det verkar som att inspirationen och kreativiteten bara höll för ett par låtar. För nu blir låtarna sämre och sämre, låt för låt. Vad hände?
Det var verkligen synd, efter den starka inledningen hade jag höga förväntningar på resten av skivan, om de lagt ner mer tid på låtskrivandet och fortsatt i samma anda som i de första låtarna hade man kanske räddat detta album.
Skivan får € € +

David Byrne – American Utopia ¤¤¤

Den gamle frontmannen för Talking Heads David Byrne är den borne satirikern men en mild sådan som tveklöst på Talking Heads skivor verkligen kunde finna det rätta tonerna till den rätta mixen av text och musik som verklige gav mig en genklang av subtila ironiska samhällsbetraktelser.
Jag kunde se det i filmen och skivan ”True Stories” liksom i hans fina böcker ”Your Action World” liksom i den roliga ”Bicycle Diaries” där han betraktade världen från sin cykel. Det finns även en nyfikenhet på världen som är nästan utmattande. Jag märkte det när han släppte albumet ”My Life in the Bush of Ghosts” tillsammans med Brian Eno, en annan resenär inom musiken. David Byrne har varit tillsammans med flera av amerikanska undergroundkulturens finaste artister vilket säkert påverkade hans konstnärliga synsätt.
Jag kom ihåg hur märkligt det kändes att lyssna på den musik han gjorde till en opera av Philip Glass och Robert Wilsons ”Music for ”The Knee Plays” men det fungerade med saxofoner och märkliga texter. En fascinerande skiva i hans verkförteckning.
När vi kommer till hans nya album å innehåller den verkligen politiska personliga samhällsanalyser i subtil klangfärgade irrvägar som förtydligar det intresse för satiriska bilder som jag tycker förenar hans nya skiva med låten ”Once in a Lifetime” som han gjorde med Talking Heads. Ja det är min favoritlåt med bandet i fråga.

Nya albumet är en skiva med stringenta sånger som placeras inom genren för samhällskritik. Men som sagt var är det naturligtvis bra intellektuella låtar som uppvisar att David Byrne vid snart sextiosex år fortfarande genom sina musikaliska projekt med en ivrig och nyfiken blick som inte slarvar med uppsåtet med att formulera en stycke konstnärlig, musikalisk och bildande resa genom klangernas rike.
Således är det en bra skiva som jag kan rekommendera lyssnarna.

Jag vet att jag börjar bli medelålders när………

Artist & Titel: Deerhoof – Mountain Moves
Betyg: ♣♣

Deerhoofs senaste har en hög ambitionsnivå men recensenten känner sig lite tveksam över om den når hela vägen.

…Jag inte fattar delar av musiken (Obs, ironivarning!). Gruppen Deerhoof är visserligen inte alls tappade bakom en höskrinda när det gäller de instrumentella kunskaperna. Det är inte heller låtarnas grundkoncept som spökar till det för mig. Och inte var det heller de snabba karaktärsskiftena i musiken där tema byts ut mot ett nytt, tvärtom sånt brukar jag tycka om som i Frank Zappas musik till exempel. Så långt är det genomgående ganska bra faktiskt.

Problemet, i varje fall för mig, är istället de irrationella inslagen i musiken som dyker upp i parti och minut. Sång som dränks av en syntslinga, ljud och instrument som tycks sakna en logisk plats med det övriga och därför skär sig mot dessa eller inslag som tycks vara direkt malplacerade och som i värsta fall förstör helhetsintrycket. Kanske är det det som är poängen med Deerhoofs musik – att det ska kastas hit och dit. Problemet är bara att ibland blir det lite för mycket av det goda. Det är då öronen läger av att lyssna.

Vad är bra med skivan ”Mountain Moves”. Ja det är himla ambitiöst att försöka sig på en musikstil vars inspirationskällor hittas i både jazz, rock, klassisk musik, schlager, hip hop-inslag såväl som elektronisk musik med en mer experimentell inriktning. Den biten ska Deerhoof ha all heder av, det är dessutom lite befriande att höra inspirationskällan jazz då jag älskar denna genre. Det råder knappast brist på ambition med musiken och låtskrivandet med andra ord.

För att lyckas i sin ambition krävs det ju att låtarna måste hålla ihop och det gör dom, musikerna sätts på prov och det klarar de med råge och de lite udda inslagen måste hitta en jordmån där de får gro. Det är på den sista punkten jag inte tycker det håller däremot, i varje fall inte hela tiden och hela vägen. Det finns några partier i flera låtar där i varje fall jag kliar mig lätt i huvudet. Kanske är jag för gammal, musiken är nog trots allt inte riktad till mig som målgrupp (????) (Ironi igen!).

Trots den höga ambitionsnivån når inte musiken alltid upp till det högt satta målen. Kanske hade skivan vunnit på att sänka denna genom att kanske skala av en del av inslagen, särskilt de som inte riktigt landar helt. Hade det funnits en avsaknad av ljud och slingor vars enda syfte var att dränka de andra delarna av musiken, kunde det ha gjort helheten bättre. Faktiskt till och med betydligt bättre. Less is more trots allt.

Kanske hade också musiken vunnit på att ta in en objektiv person som en producent till exempel. Skivan har istället producerats av gruppen själva, ett recept som visserligen sparar produktionskostnad men på bekostnad av att man inte vill ta bort det som måste bort. Kill your darlings är ju det svåraste som finns, det förstår jag. Om vi ska sammanfatta blir det en tvåa från mig. Ett godkänt betyg i mina ögon för visst finns här många ljusglimtar och inte bara mörker.

Uffe dansar till Backtrack Blues Band

Artist & Titel: Backtrack Blues Band – Make My Home in Florida
Betyg: ♣♣♣♣

Backtrack Blues Bands nya är ett formidabelt krutpaket fulladdat med blues och sväng.

Vit blues brukar ibland användas som något nedlåtande eller rent av ett svärord. Så behöver det naturligtvis inte vara, det finns trots allt bra band inom genren. Ett av de för oss svenskar mindre kända heter Backtrack Blues Band. I Florida och södra USA är de världskända, här däremot bara uppmärksammade av bluesfanatikerna. Det måste rådas bot på för deras senaste album ”Make My Home In Florida” är ett skarpladdat litet paket.

Om vi börjar med musikernas insats är det något av ett underverk. Gitarristerna Kid Royal och Little Johnny Walter levererar med pondus. Kid Royal spelar solorollen och får antagligen storheter som T-Bone Walker att gråta att le lite igenkännande men också avundas. Det glöder genomgående i fingrarna på dom båda. Little Johnny spelar också han som om det gällde livet. Komp och stomp skulle man kunna kalla ekvationen. Resultatet blir taktfast och underbart svängigt på en och samma gång.

Sångaren ligger inte i lä han heller. Sonny Charles låter visserligen som en traditionell vit bluessångare men det är med en tonsäkerhet som få andra. Att han dessutom tutar i harmonikan på ett minst sagt underbart sätt understryker bara hans storhet. Det är skitigt, det är rått och det är precis som bra blues ska låta. I botten finns naturligtvis en bas och en trumma som också dom ser till att ge den taktfasta uppbackningen som är så viktig för att helheten ska fungera. Ett jävligt bra musikergäng helt enkelt.

Låtarna är så där skitiga och elaka som också dom måste vara för att kunna skapa god musik i genren. Strömlinjeformade för att svänga, ibland hedonistiskt svängiga och alltid med en prickfri känsla för musiken, dess rötter och traditionen i sig. Det gungar loss från första till sista takt. Genomgående bra och aldrig en död fläck här inte. Min högerfot följer vaksamt varje takt med ett nedslag.

Slutresultatet är knappast kattpiss. Det är både traditionellt och bra. Ursnygga insatser från samtliga musiker, riktigt bra låtar och här och där ett förjävla klös. Känsla och kärlek till musiken finns i ett oändligt överflöd och man kan knappast säga att man inte skulle få valuta för pengarna. Bonus-cd med dvd medföljer och den sätter pricken över i. Skivan är liveinspelad vilket ytterligare bidrar till partystämningen musiken annars är så bra på.

Ett i det närmaste självklart inköp, särskilt för alla dom som älskar blues. Men vem gör inte det? Särskilt inte efter att ha hört den här lilla pärlan. Ett för Sverige ganska okänt band gör både entré och också ett segertåg som ger mersmak. God lyssning!

Uffe bekantar sig med Judy Nazemetz

Artist/ Titel: Judy Nazemetz – Balancing Act
Betyg: ♣♣♣

Okej jag erkänner, jag har aldrig lyssnat tidigare eller hört talas om Judy Nazemetz förrän nu. En miss jag måste reparera och det gör man väl bäst genom att lyssna på musiken. Egentligen är Judy Nazemetz skådespelerska som har varit med i filmer som ”Harold”, ”Tandläkaren 2” och ”Chasing Robert”. Nu har hon alltså sjungit in en ny skiva där musiken sträcker sig från lättare jazztoner via folkmusik till både crooner och lätt Karibiska influenser.

Det kan ju tyckas lätt splittrat om man beskriver musiken som så vidsträckt som jag nyss gjorde, men faktum är att det fungerar. Beskriver jag det som att skivan till och med innehåller en jullåt kanske det låter än värre eftersom vi vant oss vid att en julskiva är en julskiva. Trots det fungerar det fortfarande. Här finns till och med en låt, ”Three Sticks of Butter”, som har klara Irländska inslag. Det blir med andra ord aldrig enahanda och därmed inte heller tråkigt. Det är lite för varje smak kan man säga.

Det som ändå håller samman skivan är de lite udda valen av låtstilar och känslan för feeling. Det är varmt, det är innerligt och det är som sagt lite udda men på ett bra sätt. Genren lär väl av de flesta stämplas som ”smal” men för ett öppet sinne finns det gott om ljusglimtar. När Judy Nazmetz ger sig i kast med att försöka tämja en countrylåt med mycket humor och kärlek i smälter åtminstone jag. ”My Daily Regimen” berättar historien om de förlagda nycklarna och ett minne som sviker till countryinfluerad musik. Obetalbar!

Slutbetyg då? Ja en trea tänkte jag mig. Det är som sagt inte den mest breda skivan, det betyder att du måste ha någon slags referens till musiken på skivan. Det är med andra ord inte skivan du per automatik känner dig hemma med. Å andra sidan är den charmig, hjärtlig och full av både värme och humor. Inte nödväntigtvis en nackdel om du saknar en relation till stilarna då här erbjuds en riklig portion mer lättsam underhållning.

För den som gillar utmaningar är det definitivt skivan du bör lyssna in dig på, är du däremot den som vill ha mainstream och det som låter bekant är det inte det. Du väljer, själv väljer jag att tycka att Judy har en given plats i skivhyllan. Som alltid, god lyssning och våga lyssna på något annorlunda. Det är faktiskt värt mödan.

Jonathan Wilson – Rare Birds ¤¤¤¤


Jag kan nästan ana att Jonathan Wilsons album är rena drömmen för en tidskrift som Mojo för här finns den klassiska rocken välförtjänt representerad av en modern artist av idag. Ibland kan jag höra ekon från Eagles skiva ”The Long Run” 1979. Det finns stråk av Jackson Brownes album ”Running on Empty” från 1977 och ELO’s ”Discovery” till musik som jag spåra lite västkustrock av Steely Dan och Poco.
Ja det finns så mycket att lufta och lyfta fram i den här drömmen av musik där skimrande låtar visar upp hur ett album av idag kan byggas upp till just ett klassiskt stort album där varje aspekt av musiken liksom befinner sig en ständig rörelse. Lite som att läsa en roman av Richard Ford eller deckare med Michael Connellys antihjälte Harry Bosch.

Det är som om Kalifornien plötsligt bara skulle låta glamouren och skönheten flyta fram som i plattor av Bill LaBounty och Michael Franks. Ja blir nästan löjligt glad åt de låtar som Jonathan med precision trollar fram i sin värld av skön musik med en trevlig röst som verkligen ger fart i mitt hjärta. En av de finaste skivorna just nu.

The Go! Team – Semicircle ¤¤¤¤

Bandet The Go! Team kan lättsamt med sina ständiga samplingar, lånegods och aktstycken påminnas om Australiens The Avalanches eller japanska Handsomeboy Technique i stilen. Fastän deras uppsluppna glädje i sin kreativa musikaliska skapande får mig att tänka på Simian Mobile Disco i lättsamheten och fantasin i dess utförande.
Nu har Ian Parton med sina kamrater släppt ett osande, ångdrivet fabriksljud där musiken studsar från ena sidan i en stereo och mono-upplevelse. Jag tänker på de där provsändningarna i radion där man undersökte ljudet genom att påpeka att nu kommer ljudet från vänster sida eller dito höger. Men bara till känslan bandet skapar och formar i sina helgjutna låtar
Detroit Youth Choir finns med på skivan vilket Ian Parton efter ett besök i Detroit ville ha med på albumet. Dessutom är gruppens rapare Ninja med på alla hörn i skivan genom att ta del i projektet.

Musiken slamrar, larmar och gör väsen av sig på samma sätt bandet gjort på deras samtliga album sedan debuten för ungefär 18 år sedan.
Jag tror att bandet vill gärna låta som om det vore en reminiscen från sextiotalet och i detta fall verkar Phil Spectors berömda ”wall of sound” ligga närmare än vanligt. Ja till och med lite galenskap av typen Brian Wilson och Joe Meek har sina påtalade visioner med på ett hörn i skapelseprocessen på nya albumet.
Ja allting svävar fritt i en berg och dalbana med långa färdstigar som tar sig överallt och ingenstans på en och samma gång. Musik som passionerad tar sig över alla tonsatta hinderbanor.