Jonathan Wilson – Rare Birds ¤¤¤¤


Jag kan nästan ana att Jonathan Wilsons album är rena drömmen för en tidskrift som Mojo för här finns den klassiska rocken välförtjänt representerad av en modern artist av idag. Ibland kan jag höra ekon från Eagles skiva ”The Long Run” 1979. Det finns stråk av Jackson Brownes album ”Running on Empty” från 1977 och ELO’s ”Discovery” till musik som jag spåra lite västkustrock av Steely Dan och Poco.
Ja det finns så mycket att lufta och lyfta fram i den här drömmen av musik där skimrande låtar visar upp hur ett album av idag kan byggas upp till just ett klassiskt stort album där varje aspekt av musiken liksom befinner sig en ständig rörelse. Lite som att läsa en roman av Richard Ford eller deckare med Michael Connellys antihjälte Harry Bosch.

Det är som om Kalifornien plötsligt bara skulle låta glamouren och skönheten flyta fram som i plattor av Bill LaBounty och Michael Franks. Ja blir nästan löjligt glad åt de låtar som Jonathan med precision trollar fram i sin värld av skön musik med en trevlig röst som verkligen ger fart i mitt hjärta. En av de finaste skivorna just nu.

The Go! Team – Semicircle ¤¤¤¤

Bandet The Go! Team kan lättsamt med sina ständiga samplingar, lånegods och aktstycken påminnas om Australiens The Avalanches eller japanska Handsomeboy Technique i stilen. Fastän deras uppsluppna glädje i sin kreativa musikaliska skapande får mig att tänka på Simian Mobile Disco i lättsamheten och fantasin i dess utförande.
Nu har Ian Parton med sina kamrater släppt ett osande, ångdrivet fabriksljud där musiken studsar från ena sidan i en stereo och mono-upplevelse. Jag tänker på de där provsändningarna i radion där man undersökte ljudet genom att påpeka att nu kommer ljudet från vänster sida eller dito höger. Men bara till känslan bandet skapar och formar i sina helgjutna låtar
Detroit Youth Choir finns med på skivan vilket Ian Parton efter ett besök i Detroit ville ha med på albumet. Dessutom är gruppens rapare Ninja med på alla hörn i skivan genom att ta del i projektet.

Musiken slamrar, larmar och gör väsen av sig på samma sätt bandet gjort på deras samtliga album sedan debuten för ungefär 18 år sedan.
Jag tror att bandet vill gärna låta som om det vore en reminiscen från sextiotalet och i detta fall verkar Phil Spectors berömda ”wall of sound” ligga närmare än vanligt. Ja till och med lite galenskap av typen Brian Wilson och Joe Meek har sina påtalade visioner med på ett hörn i skapelseprocessen på nya albumet.
Ja allting svävar fritt i en berg och dalbana med långa färdstigar som tar sig överallt och ingenstans på en och samma gång. Musik som passionerad tar sig över alla tonsatta hinderbanor.

Everything is Recorded – Everything is Recorded by Richard Russell ¤¤¤¤

XL Recordings är ett av de stora oberoende skivbolagen som Richard Russells skapade i slutet av av 80-talet för att skapa bra dansmusik. Men sedan dess har han producerat en rad med skivor från artister med bred vision M.I.A,Dizzee Rascal,The Radioheads egen frontman Thom Yorke, White Stripes, Bobby Womack, Gil Scott-Heron eller Damon Albarn från Blurs egna musikaliska projekt. Ja som ni märker kan verkligen Richards Russell sägas ha ett brett spektrum. Jag tänker mig att man kan jämföra honom med amerikanen James Murphy från gruppen LCD Soundsystem som också givit ut punkfunkskivor via sitt bolag DFA Records.
Nu har Richard Russells ett ny projekt som han kallar för Everything is Recorded som påminner om Damon Albarns eget Gorillaz i stil och idé.

Hans eget projekt är ett lyckat sådant eftersom här finns både låtarna och framförallt artisterna som lyckats förmedla hans ambitioner vilket får mig att tänka på det album som Quincy Jones finaste ambition från 1981 – The Dude. Eftersom även där var det gästartisterna som gjorde albumet stort.
På Everything is Recorded finns låtarna som sveper snyggt och subtilt över hela skivans konstruktion särskilt när Kamasi Washington låter sina jazziga saxofonpartier dominera ett par låtar med lyxig magi på ”She Said” med Obongjayr från Nigeria och ävenledes den fina sången ”Mountains Of gold” med tre artister Ibeyi, Sampha och Wiki. Dessutom kan man lägga till Peter Gabriel eller Owen Pallett.
Tillsammans utgör albumet en klar skiva som jag utan tvekan kommer ta med mig och lyssna på hela våren helst med skimmer i ansiktsdragen och leende gå och tänka på vårens ljuvaste stundande blomsterprakt och fågelsång.

Craig David – The time is now ¤¤¤¤


Första gången jag hörde talas om Craig David var när jag hörde den suveräna singeln med den vibrerande dub step/garage-känslan som spred sig i England, ja framförallt i London. Gruppen Artful Dodgers singel som jag köpte i slutet av 90-talet – Re-Rewind (The Crowd Say Bo Selecta). En melodi som tydligen var lånad från en första demoversion som Craig David gjort lite tidigare på 1990-talet. Låten finns också på hans snygga debutalbum ”Born to Do It” som jag köpte på cd 2000. Den skivan var ett mästerverk enligt mig därför att den mixade alltifrån garage, two step, electro, hip hop, big beat och ren r&b is tilen. Efter första albumet tappade jag från och till bort Craig David.
Fastän med det nya albumet är han tillbaka hos mig och jag är övertygad om skivans storhet. Med hjälp av JP Cooper, AJ Tracey och Chase &Status bland gästartisterna lyckats Craig David förmedla snygga låtar som både förvaltar den stil han började i för sisådär 20 år sedan för att förnya med dagens sätt att skapa och transformera modern r&b på ett brittiskt sätt naturligtvis.
Craig Davids musik på nya skivan fungerar allting som en produktion som som blir ett helhetligt konstverk i sig själv medan låtarna fungerar också såsom separata enheter vilket är byggstenar, eller kan sägas vara ett musikaliskt dna i en cybergenetiskt system.
När jag lyssnar på låtarna och tar in dem var för sig som verkar det liksom med skarp skärpa liksom vassa missiler öppna mina sinnen till vidöppna landskap där tonerna och melodierna centrifugera likt en virvel i mitt inre.
Craig David sjunger bra och fokuserar sin energi rakt på sången och låter musiken bygga upp stämningen i låten så att jag får en tonsatt färgrik skiva vars kraft blir så pass större vid varje ny låt. Det är en av kommande vårens vackraste symboliska album.

Janice – Fallin’ Up ¤¤


Den unge artisten Janice har nu blivit uppburen och nästan geniförklarat av en enig kritikerkår i Sverige och framförallt är det rösten som brukar framförhållas som hennes främsta tillgång efter också spelat in sånger som nästan gjort henne nästan till en ikonisk artist. D
et relevanta som också brukar påtalas är att hennes bakgrund är gospel och särskilt kommer hon från TENSTA GOSPEL CHOIR som blivit en plantskola för svenska artister. Här kommer också andra artister såsom Sabina Ddumba, Mapei,Kristin Amparo, Linda Pira,Zhala eller Lykke Li som haft sina rötter där och så nu Janice som hamnat i centrum för musiksverige.
Det som jag finner märkligt är hur svenska kritiker som oftast brukar stoltsera med att de är ateister med viss vänstervurm tillika. Det kan ha vaga relationer eller vara tydligt ointresserat av kristendomen i allmänhet i Sverige.
Fastän så när vi kommer till den afroamerikanska musikkulturen som började i gospeln, vilket brukar få svenska musikkritiker bli varma i själen och få något inom sig själva att förändras när det talar om amerikanska soulartister som började med gospel i kyrkan. Då blir det fint att vara kristen och sjunga om kristendom.

Jag kommer ihåg hur Per Bjurman hade besökt kyrkan där Al Green brukade predika i och han nästan kände att han efter hört Al Green tala kunde tänka sig i känslan att bli transformerad till kristendomen då Al Green hade sådan styrka i tron. Det behövs alltid tydligen soulartist för att få en svensk ateist fundera på kyrkan.
Men så har gospeln i USA en annan betydelse liksom religionen för människor där man inte skäms att kalla sig kristen som vi oftast gör i Sverige. Här är det på något märkligt sätt fint att vara kritisk ateist och stolt att påtala att man minsann struntar i traditioner. En motsägelsefull men kanske trivial notering angående svenska ateistiska musikkritikers själsliv som kanske förläst sig på Richard Dawkins, Sam Harris eller Christopher Hitchens kristendomskritiska verk och blivit dogmatiska i den frågan. Nåväl låt oss lämna det därhän.
I Sverige har hört få bra gospelplattor som jag kommer att ihåg och framförallt minns jag hur Carola spelade in en underbar gospelplatta i Rättvik kyrka med Per-Erik Hallin som jag anser är det enda av värde Carola någonsin spelat in. Förutom det är de få minnesvärda skivor med svensk gospel.

I USA kunde vi till exempel höra en världsartist som Mahalia Jackson sprida gospel världen över med bravur. Liksom stora gospelgrupper The Soul Stirrers som hade en artist som Sam Coke som förenade det världsliga med det andliga liksom The Staples Singers som turnerade med denna familjegrupp och sjöng världsliga såsom andliga sånger med ett oerhört sväng. Ett sväng vi nästan aldrig hör i svenska kyrkor. Man kan höra på soulmusiken hur djupt förankrat inom kristna kyrkan musiken och sången är. Ja kanske inte direkt i Motown-produktionerna utan mera i den djupa södersoulen eller det som Stax, Hi Records med flera bolag sysslade med en andlig soul även om texterna handlade om drypande våt sexuell rå kraft eller om stark erotik men även texter om hur världen kunde se ut ur en afroamerikanska perspektiv, å fanns rötterna från kyrkan klart där per definition.
Aretha Franklin är det svårt att tänka sig utan sina rötter i kyrkan. Det finns en talande symbolik till exempel i filmen ”Blues Brothers” att scenen där Blues Brothers befinner sig i kyrkan och hör James Brown i sin roll sjunga om GUD och just där och då får John Belushi sin uppenbarelse om sitt uppdrag. Ja en sådan scen kan man bara spela in i USA. I Sverige skulle det bli lyteskomik och platt fall eftersom vi har ett allvarlig synsätt på religion som ej nog går att förena med livsglädje på samma sätt. Calvins anda vilar på oss liksom Gottfrid Billing och Nathan Söderblom.

Nu kommer vi till Janice skiva efter denna långa utläggning. En ung artist som givit ut en skiva med popsoul som jag nog kan känna har alltför mycket Rihanna vilande över sig som ett raster för att låta självständig och tillräcklig intressant. Det är en skiva som är trist och låter hopplöst ointressant i mina öron. Jag ser tydligen inte vad alla andra ser som det geniala i aktstycket. Det jag tycker är trivial och på gränsen till utslätat banal pop fastän med bra produktion måste väl tilläggas.
En del tycker att det är livsbejakande pop som här presenteras och med en viss form av attityd och så kan det vara. Färgstark musik men det räcker ändå inte för att få mig att bli gladare när jag lyssnar på en skiva som mest är en dussinvara i min värld. Nej det är ingen revolutionerande platta som skakar om utan en vanlig kommersiell platta med en begåvad artist som kanske kommer göra bättre ifrån sig i framtiden.

Calexico – The Thread That Keeps Us ¤¤¤¤


Calexico är ett band som bildades i grunden av Joey Burns och John Convertino som skapade ett underbart band som jag länge tyckte hade likheter med Flamings Lips fast så är inte fallet egentligen. Utan Joey Burns och John Convertinos rötter ligger i det band som det ursprungligen började i, nämligen Giant Sand som numera enbart har grundaren Howe Gelb kvar i sättningen.

Calexico söker sig mera åt The Jayhawks, Son Volt eller Uncle Tupelo i nutida kontext. Går man längre tillbaka skulle jag nog säga Neil Youngs sjuttiotal, Buffalo Springfield, The Byrds, Gram Parson eller hans gamla band The Flying Burrito Brothers. Ja en sorts ökenrock med kosmiska rocken som countryrocken klev fram ur i sin form.
Deras album har haft hög kvalitet och fortsätter att leverera med säker hand musik som tar tag i min själv och ger mig berättelser. På detta album finns tjusiga välskrivna bonusånger som också skapar bra känslor och fina förnimmelser av skönhet. Jag tänker mig att nya albumet är som att besöka Las Vegas och senare ta sig ur staden och åka rakt ut i öknen. En skimrande snygg amerikansk bil som åker med passagerarnas hår som vinden sveper med i. Ja sångerna som Calexico gör handlar om uppenbarelser på något sätt som får liv, form och rörelse genom den musik gruppen alltid lyckas konstnärlig framställa utan krångligheter eller krystade formuleringar.
Nya albumet ännu ett bevis att bandet både orkar och kan frambringa skön konst ur sin redan stöpta form bandet alltid på något sätt lyckats förmedla genom att skriva vackra , melankoliska sånger Så ävenledes finns många av på det nya starka albumet.

Robert Plant : Carry Fire


Robert Plant den före detta Zeppelin-sångaren har sedan länge lämnat den tyngre bluesen bakom sig, för att pröva världsmusik med ingredienser från såsom arabiska tongångar, country, progressiv rock, orientaliska influenser och folkmusik.
Skivan öppnar med ”The May Queen” en tillbakalutad lite smålugn låt med afrikanska trummor i bakgrunden.
Plant delar ut en och annan känga mot kantiga världsledare. I ”Carving Up the World Again” som kan vara en pik åt Trump (”- It’s no surprise they hide behind a wall and not a fence”) och i ”New World” tas ämnet om nyttigheten i världsmigration upp.
Afrikanska trummönster som mynnar ut i ett taktfast bankande från ett traditionellt trumset i skivans enda cover Bluebirds Over the Mountain där Chrissie Hynde sjunger duett med Robert Plant, det blir en mix av afrikanska trummor och en fiol som ”röd tråd” hämtad från brittisk/keltisk folkmusik.
Man kan tycka att melodierna med slingor av orientaliska stränginstrument är exotiska inslag men inte i Robert Plants värld, där det är självklart att det ingår.
Rösten sviker inte Robert Plant, trots sina 69 år sätter han sången perfekt.
Carry fire är en smakfull blandning av folkmusik, rock, världsmusik och blues. Tillsammans med The Sensational Space Shifters styr Robert Plant säkert vid valet av instrument, fiol, gitarr, djembe och andra spännande instrument som fyller de elva låtarna.

Skivan får € € € €
/Sonny

First Aid Kit – Ruins ¤¤¤¤


Klara och Johanna Söderberg som med sina stämsånger har skapat musik med nästan magisk stämning. Deras americana som har djup känsla och låter precis som vi nästan föreställer oss den amerikanska nutida alternativa countrymusiken skall låta.
Vacker och porös har deras musik varit hittills under överseende och som producent deras faderBenkt Söderberg (Tidigare gitarrist i Lolita Pop) och deras musik fortsätter att plocka fram The Byrds och Gram Parson. Men det är framförallt Conor Oberst i bandet Bright Eyes som verkligen liksom Fleet Foxes blev de tändande gnistorna för deras musikaliska skapande.

Nya albumet skiljer sig mycket från deras tidiga skivor i stil och produktion. Här har duon varit borta från nöjesbranchen och skapat nya sånger om de brustna relationer och trasiga sår i livet så att det blivit helt annorlunda sånger. Titellåten ”Ruin” är vacker popsång och ”Fireworks” är en mera studsig och lekfull sång med mörka kanter i sig.
Tucker Martine fråm My Morning Jacket blev den som fick äran att producera skivan och till hjälp kom Peter Buck från nedlagda R.E.M. och Glenn Kotche från Wilco hjälpte till i studion. Tucker Martine gör en mera skarp och samtidigt mera radiovänlig produktion som övertäcks av First Aid Kits gudomliga sånginsatser.

Jag till och med känner att de drömska i deras musik på denna skiva närmar sig Fleetwood Mac delvis genom att deras musik närmar sig den där rockmusiken som svävar fastän texterna behandlar det som har hänt i systrarnas liv och hur deras kärleksrelationer och deras gemensamma relation påverkats under åren som gått sedan senaste skivan. En klar och stark skiva som visar upp en ny inriktning som duon tagit steget vidare med.

Black Rebel Motorcycle Club – Wrong Creatures ¤¤¤

Den mörka postpunkiga stilen är något som jag tycker kännetecknar bandet Black Rebel Motorcycle Club och man känner direkt igen deras stil på skivorna som de släpper ganska så frekvent. Fastän tyvärr lyckats bandet aldrig uppnå den styrka som de hade på debutalstret ”B.R.M.C” som utkom 2001. Den skivan knäckte mig direkt bara genom att lyssna på öppningspåret ””Love Burns” som med sin malande, svängiga, tunga, nästan gotiska postpunk verkligen slog an i hjärtat. Jag kände nästan instinkt att det här var mitt band att bli förälskad i. Ja deras musik kändes magiskt på något sätt – en aura av just himmelriket var nått.
När sedan jag lyssnade på låten ””Whatever Happened to My Rock ‘n’ Roll (Punk Song)” så visste jag knappt vad jag skulle ta vägen. herregud vilken låt det var då som nu. Den låten får nästan känslan av magi hos mig.
Lite som Flash And The Pans låt ”Walking in The Rain” brukar åstadkomma hos mig att håren på huden knottrar sig.
Med andra ord så måste jag sätta varje ny skiva Black Rebel Motorcycle Club släppte i relation till deras första. Jag kanske naturligtvis inte behöver göra så men jag kände att det går liksom inte undvika att jämföra en fullträff eller mästerverk med deras nästkommande album.

När deras andra skiva ”Take Them On, On Your Own” kom ut så fanns det en rad med bra sånger som hade karaktär och en bergfast övertygelse om att dess potential att kunna erövra världen. Den skivan var bra.
Men tyvärr så tappade bandet alltmera under sina andra kommande alster just den här första skivans tuffa och råa attityd. Visst fanns det moment och stunder då musiken kunde blixtra till på deras andra album. Fastän ändå saknades den sista pusselbiten som gjorde skivorna fulländade så jag fastnade aldrig förderas album efter andra skivan riktigt.

Om jag nu skall lämna de äldre plattorma för att nu närma mig nya albumet så har vi en låt som heter ”King of Bones” som jag tycker riktigt bra om för att den är det närmaste en rocklåt gruppen har på nya albumet som påminner om deras första album. En svindlande och stark rocklåt som verkligen biter tag i min själ. Mne tyvärr är det enda låten med det riktiga betten i sig och som sticker ut från övriga materialet av skivan.
Möjligtvis kanske sista låten ””All Rise” har viss stilkänsla och kan sägas ha en skön pirrande känsla som jag tycker om med dess taggiga men ändock ett spjut rakt in i dimman. Det hörs många låtar som liksom är på väg att förändra bandets inre styrka men låtarna utvecklas aldrig fullt ut utan hamnar någonstans mitt i smeten och förblir lagom mjuka i produktionen.
Skivan är godkänd och ja till och med okej edftersom den är helt borta från godskaerna plattan innehåller med de två nämnda sångerna fastän de övriga låtarna håller sig tyvärr inom de säkra och lagom uttänkta spåren.
En skiva som jag tror kan växa sig stark med viss tvekan.