David Byrne – American Utopia ¤¤¤

Den gamle frontmannen för Talking Heads David Byrne är den borne satirikern men en mild sådan som tveklöst på Talking Heads skivor verkligen kunde finna det rätta tonerna till den rätta mixen av text och musik som verklige gav mig en genklang av subtila ironiska samhällsbetraktelser.
Jag kunde se det i filmen och skivan ”True Stories” liksom i hans fina böcker ”Your Action World” liksom i den roliga ”Bicycle Diaries” där han betraktade världen från sin cykel. Det finns även en nyfikenhet på världen som är nästan utmattande. Jag märkte det när han släppte albumet ”My Life in the Bush of Ghosts” tillsammans med Brian Eno, en annan resenär inom musiken. David Byrne har varit tillsammans med flera av amerikanska undergroundkulturens finaste artister vilket säkert påverkade hans konstnärliga synsätt.
Jag kom ihåg hur märkligt det kändes att lyssna på den musik han gjorde till en opera av Philip Glass och Robert Wilsons ”Music for ”The Knee Plays” men det fungerade med saxofoner och märkliga texter. En fascinerande skiva i hans verkförteckning.
När vi kommer till hans nya album å innehåller den verkligen politiska personliga samhällsanalyser i subtil klangfärgade irrvägar som förtydligar det intresse för satiriska bilder som jag tycker förenar hans nya skiva med låten ”Once in a Lifetime” som han gjorde med Talking Heads. Ja det är min favoritlåt med bandet i fråga.

Nya albumet är en skiva med stringenta sånger som placeras inom genren för samhällskritik. Men som sagt var är det naturligtvis bra intellektuella låtar som uppvisar att David Byrne vid snart sextiosex år fortfarande genom sina musikaliska projekt med en ivrig och nyfiken blick som inte slarvar med uppsåtet med att formulera en stycke konstnärlig, musikalisk och bildande resa genom klangernas rike.
Således är det en bra skiva som jag kan rekommendera lyssnarna.

Jag vet att jag börjar bli medelålders när………

Artist & Titel: Deerhoof – Mountain Moves
Betyg: ♣♣

Deerhoofs senaste har en hög ambitionsnivå men recensenten känner sig lite tveksam över om den når hela vägen.

…Jag inte fattar delar av musiken (Obs, ironivarning!). Gruppen Deerhoof är visserligen inte alls tappade bakom en höskrinda när det gäller de instrumentella kunskaperna. Det är inte heller låtarnas grundkoncept som spökar till det för mig. Och inte var det heller de snabba karaktärsskiftena i musiken där tema byts ut mot ett nytt, tvärtom sånt brukar jag tycka om som i Frank Zappas musik till exempel. Så långt är det genomgående ganska bra faktiskt.

Problemet, i varje fall för mig, är istället de irrationella inslagen i musiken som dyker upp i parti och minut. Sång som dränks av en syntslinga, ljud och instrument som tycks sakna en logisk plats med det övriga och därför skär sig mot dessa eller inslag som tycks vara direkt malplacerade och som i värsta fall förstör helhetsintrycket. Kanske är det det som är poängen med Deerhoofs musik – att det ska kastas hit och dit. Problemet är bara att ibland blir det lite för mycket av det goda. Det är då öronen läger av att lyssna.

Vad är bra med skivan ”Mountain Moves”. Ja det är himla ambitiöst att försöka sig på en musikstil vars inspirationskällor hittas i både jazz, rock, klassisk musik, schlager, hip hop-inslag såväl som elektronisk musik med en mer experimentell inriktning. Den biten ska Deerhoof ha all heder av, det är dessutom lite befriande att höra inspirationskällan jazz då jag älskar denna genre. Det råder knappast brist på ambition med musiken och låtskrivandet med andra ord.

För att lyckas i sin ambition krävs det ju att låtarna måste hålla ihop och det gör dom, musikerna sätts på prov och det klarar de med råge och de lite udda inslagen måste hitta en jordmån där de får gro. Det är på den sista punkten jag inte tycker det håller däremot, i varje fall inte hela tiden och hela vägen. Det finns några partier i flera låtar där i varje fall jag kliar mig lätt i huvudet. Kanske är jag för gammal, musiken är nog trots allt inte riktad till mig som målgrupp (????) (Ironi igen!).

Trots den höga ambitionsnivån når inte musiken alltid upp till det högt satta målen. Kanske hade skivan vunnit på att sänka denna genom att kanske skala av en del av inslagen, särskilt de som inte riktigt landar helt. Hade det funnits en avsaknad av ljud och slingor vars enda syfte var att dränka de andra delarna av musiken, kunde det ha gjort helheten bättre. Faktiskt till och med betydligt bättre. Less is more trots allt.

Kanske hade också musiken vunnit på att ta in en objektiv person som en producent till exempel. Skivan har istället producerats av gruppen själva, ett recept som visserligen sparar produktionskostnad men på bekostnad av att man inte vill ta bort det som måste bort. Kill your darlings är ju det svåraste som finns, det förstår jag. Om vi ska sammanfatta blir det en tvåa från mig. Ett godkänt betyg i mina ögon för visst finns här många ljusglimtar och inte bara mörker.

Uffe dansar till Backtrack Blues Band

Artist & Titel: Backtrack Blues Band – Make My Home in Florida
Betyg: ♣♣♣♣

Backtrack Blues Bands nya är ett formidabelt krutpaket fulladdat med blues och sväng.

Vit blues brukar ibland användas som något nedlåtande eller rent av ett svärord. Så behöver det naturligtvis inte vara, det finns trots allt bra band inom genren. Ett av de för oss svenskar mindre kända heter Backtrack Blues Band. I Florida och södra USA är de världskända, här däremot bara uppmärksammade av bluesfanatikerna. Det måste rådas bot på för deras senaste album ”Make My Home In Florida” är ett skarpladdat litet paket.

Om vi börjar med musikernas insats är det något av ett underverk. Gitarristerna Kid Royal och Little Johnny Walter levererar med pondus. Kid Royal spelar solorollen och får antagligen storheter som T-Bone Walker att gråta att le lite igenkännande men också avundas. Det glöder genomgående i fingrarna på dom båda. Little Johnny spelar också han som om det gällde livet. Komp och stomp skulle man kunna kalla ekvationen. Resultatet blir taktfast och underbart svängigt på en och samma gång.

Sångaren ligger inte i lä han heller. Sonny Charles låter visserligen som en traditionell vit bluessångare men det är med en tonsäkerhet som få andra. Att han dessutom tutar i harmonikan på ett minst sagt underbart sätt understryker bara hans storhet. Det är skitigt, det är rått och det är precis som bra blues ska låta. I botten finns naturligtvis en bas och en trumma som också dom ser till att ge den taktfasta uppbackningen som är så viktig för att helheten ska fungera. Ett jävligt bra musikergäng helt enkelt.

Låtarna är så där skitiga och elaka som också dom måste vara för att kunna skapa god musik i genren. Strömlinjeformade för att svänga, ibland hedonistiskt svängiga och alltid med en prickfri känsla för musiken, dess rötter och traditionen i sig. Det gungar loss från första till sista takt. Genomgående bra och aldrig en död fläck här inte. Min högerfot följer vaksamt varje takt med ett nedslag.

Slutresultatet är knappast kattpiss. Det är både traditionellt och bra. Ursnygga insatser från samtliga musiker, riktigt bra låtar och här och där ett förjävla klös. Känsla och kärlek till musiken finns i ett oändligt överflöd och man kan knappast säga att man inte skulle få valuta för pengarna. Bonus-cd med dvd medföljer och den sätter pricken över i. Skivan är liveinspelad vilket ytterligare bidrar till partystämningen musiken annars är så bra på.

Ett i det närmaste självklart inköp, särskilt för alla dom som älskar blues. Men vem gör inte det? Särskilt inte efter att ha hört den här lilla pärlan. Ett för Sverige ganska okänt band gör både entré och också ett segertåg som ger mersmak. God lyssning!

Uffe bekantar sig med Judy Nazemetz

Artist/ Titel: Judy Nazemetz – Balancing Act
Betyg: ♣♣♣

Okej jag erkänner, jag har aldrig lyssnat tidigare eller hört talas om Judy Nazemetz förrän nu. En miss jag måste reparera och det gör man väl bäst genom att lyssna på musiken. Egentligen är Judy Nazemetz skådespelerska som har varit med i filmer som ”Harold”, ”Tandläkaren 2” och ”Chasing Robert”. Nu har hon alltså sjungit in en ny skiva där musiken sträcker sig från lättare jazztoner via folkmusik till både crooner och lätt Karibiska influenser.

Det kan ju tyckas lätt splittrat om man beskriver musiken som så vidsträckt som jag nyss gjorde, men faktum är att det fungerar. Beskriver jag det som att skivan till och med innehåller en jullåt kanske det låter än värre eftersom vi vant oss vid att en julskiva är en julskiva. Trots det fungerar det fortfarande. Här finns till och med en låt, ”Three Sticks of Butter”, som har klara Irländska inslag. Det blir med andra ord aldrig enahanda och därmed inte heller tråkigt. Det är lite för varje smak kan man säga.

Det som ändå håller samman skivan är de lite udda valen av låtstilar och känslan för feeling. Det är varmt, det är innerligt och det är som sagt lite udda men på ett bra sätt. Genren lär väl av de flesta stämplas som ”smal” men för ett öppet sinne finns det gott om ljusglimtar. När Judy Nazmetz ger sig i kast med att försöka tämja en countrylåt med mycket humor och kärlek i smälter åtminstone jag. ”My Daily Regimen” berättar historien om de förlagda nycklarna och ett minne som sviker till countryinfluerad musik. Obetalbar!

Slutbetyg då? Ja en trea tänkte jag mig. Det är som sagt inte den mest breda skivan, det betyder att du måste ha någon slags referens till musiken på skivan. Det är med andra ord inte skivan du per automatik känner dig hemma med. Å andra sidan är den charmig, hjärtlig och full av både värme och humor. Inte nödväntigtvis en nackdel om du saknar en relation till stilarna då här erbjuds en riklig portion mer lättsam underhållning.

För den som gillar utmaningar är det definitivt skivan du bör lyssna in dig på, är du däremot den som vill ha mainstream och det som låter bekant är det inte det. Du väljer, själv väljer jag att tycka att Judy har en given plats i skivhyllan. Som alltid, god lyssning och våga lyssna på något annorlunda. Det är faktiskt värt mödan.

Jonathan Wilson – Rare Birds ¤¤¤¤


Jag kan nästan ana att Jonathan Wilsons album är rena drömmen för en tidskrift som Mojo för här finns den klassiska rocken välförtjänt representerad av en modern artist av idag. Ibland kan jag höra ekon från Eagles skiva ”The Long Run” 1979. Det finns stråk av Jackson Brownes album ”Running on Empty” från 1977 och ELO’s ”Discovery” till musik som jag spåra lite västkustrock av Steely Dan och Poco.
Ja det finns så mycket att lufta och lyfta fram i den här drömmen av musik där skimrande låtar visar upp hur ett album av idag kan byggas upp till just ett klassiskt stort album där varje aspekt av musiken liksom befinner sig en ständig rörelse. Lite som att läsa en roman av Richard Ford eller deckare med Michael Connellys antihjälte Harry Bosch.

Det är som om Kalifornien plötsligt bara skulle låta glamouren och skönheten flyta fram som i plattor av Bill LaBounty och Michael Franks. Ja blir nästan löjligt glad åt de låtar som Jonathan med precision trollar fram i sin värld av skön musik med en trevlig röst som verkligen ger fart i mitt hjärta. En av de finaste skivorna just nu.

The Go! Team – Semicircle ¤¤¤¤

Bandet The Go! Team kan lättsamt med sina ständiga samplingar, lånegods och aktstycken påminnas om Australiens The Avalanches eller japanska Handsomeboy Technique i stilen. Fastän deras uppsluppna glädje i sin kreativa musikaliska skapande får mig att tänka på Simian Mobile Disco i lättsamheten och fantasin i dess utförande.
Nu har Ian Parton med sina kamrater släppt ett osande, ångdrivet fabriksljud där musiken studsar från ena sidan i en stereo och mono-upplevelse. Jag tänker på de där provsändningarna i radion där man undersökte ljudet genom att påpeka att nu kommer ljudet från vänster sida eller dito höger. Men bara till känslan bandet skapar och formar i sina helgjutna låtar
Detroit Youth Choir finns med på skivan vilket Ian Parton efter ett besök i Detroit ville ha med på albumet. Dessutom är gruppens rapare Ninja med på alla hörn i skivan genom att ta del i projektet.

Musiken slamrar, larmar och gör väsen av sig på samma sätt bandet gjort på deras samtliga album sedan debuten för ungefär 18 år sedan.
Jag tror att bandet vill gärna låta som om det vore en reminiscen från sextiotalet och i detta fall verkar Phil Spectors berömda ”wall of sound” ligga närmare än vanligt. Ja till och med lite galenskap av typen Brian Wilson och Joe Meek har sina påtalade visioner med på ett hörn i skapelseprocessen på nya albumet.
Ja allting svävar fritt i en berg och dalbana med långa färdstigar som tar sig överallt och ingenstans på en och samma gång. Musik som passionerad tar sig över alla tonsatta hinderbanor.

Everything is Recorded – Everything is Recorded by Richard Russell ¤¤¤¤

XL Recordings är ett av de stora oberoende skivbolagen som Richard Russells skapade i slutet av av 80-talet för att skapa bra dansmusik. Men sedan dess har han producerat en rad med skivor från artister med bred vision M.I.A,Dizzee Rascal,The Radioheads egen frontman Thom Yorke, White Stripes, Bobby Womack, Gil Scott-Heron eller Damon Albarn från Blurs egna musikaliska projekt. Ja som ni märker kan verkligen Richards Russell sägas ha ett brett spektrum. Jag tänker mig att man kan jämföra honom med amerikanen James Murphy från gruppen LCD Soundsystem som också givit ut punkfunkskivor via sitt bolag DFA Records.
Nu har Richard Russells ett ny projekt som han kallar för Everything is Recorded som påminner om Damon Albarns eget Gorillaz i stil och idé.

Hans eget projekt är ett lyckat sådant eftersom här finns både låtarna och framförallt artisterna som lyckats förmedla hans ambitioner vilket får mig att tänka på det album som Quincy Jones finaste ambition från 1981 – The Dude. Eftersom även där var det gästartisterna som gjorde albumet stort.
På Everything is Recorded finns låtarna som sveper snyggt och subtilt över hela skivans konstruktion särskilt när Kamasi Washington låter sina jazziga saxofonpartier dominera ett par låtar med lyxig magi på ”She Said” med Obongjayr från Nigeria och ävenledes den fina sången ”Mountains Of gold” med tre artister Ibeyi, Sampha och Wiki. Dessutom kan man lägga till Peter Gabriel eller Owen Pallett.
Tillsammans utgör albumet en klar skiva som jag utan tvekan kommer ta med mig och lyssna på hela våren helst med skimmer i ansiktsdragen och leende gå och tänka på vårens ljuvaste stundande blomsterprakt och fågelsång.

Craig David – The time is now ¤¤¤¤


Första gången jag hörde talas om Craig David var när jag hörde den suveräna singeln med den vibrerande dub step/garage-känslan som spred sig i England, ja framförallt i London. Gruppen Artful Dodgers singel som jag köpte i slutet av 90-talet – Re-Rewind (The Crowd Say Bo Selecta). En melodi som tydligen var lånad från en första demoversion som Craig David gjort lite tidigare på 1990-talet. Låten finns också på hans snygga debutalbum ”Born to Do It” som jag köpte på cd 2000. Den skivan var ett mästerverk enligt mig därför att den mixade alltifrån garage, two step, electro, hip hop, big beat och ren r&b is tilen. Efter första albumet tappade jag från och till bort Craig David.
Fastän med det nya albumet är han tillbaka hos mig och jag är övertygad om skivans storhet. Med hjälp av JP Cooper, AJ Tracey och Chase &Status bland gästartisterna lyckats Craig David förmedla snygga låtar som både förvaltar den stil han började i för sisådär 20 år sedan för att förnya med dagens sätt att skapa och transformera modern r&b på ett brittiskt sätt naturligtvis.
Craig Davids musik på nya skivan fungerar allting som en produktion som som blir ett helhetligt konstverk i sig själv medan låtarna fungerar också såsom separata enheter vilket är byggstenar, eller kan sägas vara ett musikaliskt dna i en cybergenetiskt system.
När jag lyssnar på låtarna och tar in dem var för sig som verkar det liksom med skarp skärpa liksom vassa missiler öppna mina sinnen till vidöppna landskap där tonerna och melodierna centrifugera likt en virvel i mitt inre.
Craig David sjunger bra och fokuserar sin energi rakt på sången och låter musiken bygga upp stämningen i låten så att jag får en tonsatt färgrik skiva vars kraft blir så pass större vid varje ny låt. Det är en av kommande vårens vackraste symboliska album.

Janice – Fallin’ Up ¤¤


Den unge artisten Janice har nu blivit uppburen och nästan geniförklarat av en enig kritikerkår i Sverige och framförallt är det rösten som brukar framförhållas som hennes främsta tillgång efter också spelat in sånger som nästan gjort henne nästan till en ikonisk artist. D
et relevanta som också brukar påtalas är att hennes bakgrund är gospel och särskilt kommer hon från TENSTA GOSPEL CHOIR som blivit en plantskola för svenska artister. Här kommer också andra artister såsom Sabina Ddumba, Mapei,Kristin Amparo, Linda Pira,Zhala eller Lykke Li som haft sina rötter där och så nu Janice som hamnat i centrum för musiksverige.
Det som jag finner märkligt är hur svenska kritiker som oftast brukar stoltsera med att de är ateister med viss vänstervurm tillika. Det kan ha vaga relationer eller vara tydligt ointresserat av kristendomen i allmänhet i Sverige.
Fastän så när vi kommer till den afroamerikanska musikkulturen som började i gospeln, vilket brukar få svenska musikkritiker bli varma i själen och få något inom sig själva att förändras när det talar om amerikanska soulartister som började med gospel i kyrkan. Då blir det fint att vara kristen och sjunga om kristendom.

Jag kommer ihåg hur Per Bjurman hade besökt kyrkan där Al Green brukade predika i och han nästan kände att han efter hört Al Green tala kunde tänka sig i känslan att bli transformerad till kristendomen då Al Green hade sådan styrka i tron. Det behövs alltid tydligen soulartist för att få en svensk ateist fundera på kyrkan.
Men så har gospeln i USA en annan betydelse liksom religionen för människor där man inte skäms att kalla sig kristen som vi oftast gör i Sverige. Här är det på något märkligt sätt fint att vara kritisk ateist och stolt att påtala att man minsann struntar i traditioner. En motsägelsefull men kanske trivial notering angående svenska ateistiska musikkritikers själsliv som kanske förläst sig på Richard Dawkins, Sam Harris eller Christopher Hitchens kristendomskritiska verk och blivit dogmatiska i den frågan. Nåväl låt oss lämna det därhän.
I Sverige har hört få bra gospelplattor som jag kommer att ihåg och framförallt minns jag hur Carola spelade in en underbar gospelplatta i Rättvik kyrka med Per-Erik Hallin som jag anser är det enda av värde Carola någonsin spelat in. Förutom det är de få minnesvärda skivor med svensk gospel.

I USA kunde vi till exempel höra en världsartist som Mahalia Jackson sprida gospel världen över med bravur. Liksom stora gospelgrupper The Soul Stirrers som hade en artist som Sam Coke som förenade det världsliga med det andliga liksom The Staples Singers som turnerade med denna familjegrupp och sjöng världsliga såsom andliga sånger med ett oerhört sväng. Ett sväng vi nästan aldrig hör i svenska kyrkor. Man kan höra på soulmusiken hur djupt förankrat inom kristna kyrkan musiken och sången är. Ja kanske inte direkt i Motown-produktionerna utan mera i den djupa södersoulen eller det som Stax, Hi Records med flera bolag sysslade med en andlig soul även om texterna handlade om drypande våt sexuell rå kraft eller om stark erotik men även texter om hur världen kunde se ut ur en afroamerikanska perspektiv, å fanns rötterna från kyrkan klart där per definition.
Aretha Franklin är det svårt att tänka sig utan sina rötter i kyrkan. Det finns en talande symbolik till exempel i filmen ”Blues Brothers” att scenen där Blues Brothers befinner sig i kyrkan och hör James Brown i sin roll sjunga om GUD och just där och då får John Belushi sin uppenbarelse om sitt uppdrag. Ja en sådan scen kan man bara spela in i USA. I Sverige skulle det bli lyteskomik och platt fall eftersom vi har ett allvarlig synsätt på religion som ej nog går att förena med livsglädje på samma sätt. Calvins anda vilar på oss liksom Gottfrid Billing och Nathan Söderblom.

Nu kommer vi till Janice skiva efter denna långa utläggning. En ung artist som givit ut en skiva med popsoul som jag nog kan känna har alltför mycket Rihanna vilande över sig som ett raster för att låta självständig och tillräcklig intressant. Det är en skiva som är trist och låter hopplöst ointressant i mina öron. Jag ser tydligen inte vad alla andra ser som det geniala i aktstycket. Det jag tycker är trivial och på gränsen till utslätat banal pop fastän med bra produktion måste väl tilläggas.
En del tycker att det är livsbejakande pop som här presenteras och med en viss form av attityd och så kan det vara. Färgstark musik men det räcker ändå inte för att få mig att bli gladare när jag lyssnar på en skiva som mest är en dussinvara i min värld. Nej det är ingen revolutionerande platta som skakar om utan en vanlig kommersiell platta med en begåvad artist som kanske kommer göra bättre ifrån sig i framtiden.