Foo Fighters – Concrete and Gold ## & Queens of the Stone Age – Villains ###

Dave Grohl verkar var med överallt där jag rör mig. Han intervjuas här och där och bilderna av Dave Grohl kan jag se lite överallt. Jag såg hans tv-serie där Foo Fighters skulle spela in sin skiva samtidigt Dave Grohl skulle vara en sorts ciceron och berätta om andra artisters musikaliska skapande. En intressant programserie var det tycker jag. Nu när Foo Fighters nya album släpptes så köpte jag med anledning av detta faktum senaste numret av rocktidningen Mojo.
Där intervjuas Dave Grohl och i tidningen tar man upp Dave Grohls tidigare medverkan i Nirvana och deras numera legendariska spelning i Reading 1992. Genom att låta andra artister från andra band, berätta om hur just de upplevde hela spelningen kring Nirvana. En otrolig spännande läsning som gör att jag kan få associationer till den spelning jag såg med Nirvana på Sjöhistoriska Muséet, där Teenage Fanclub var förbandet. En av mina livs konserter i Sverige.

Här kommer själva Readingfestivalen i sin helhet:

Dave Grohl är också mannen som varit involverad i många musikaliska projekt och påminner därvidlag om Mike Patton från Faith No More, som också varit med diverse musikaliska projekt som släpper album.
Nu är alltså Foo Fighters ute med sitt nya album och jag blev tyvärr grymt besviken på skivans slutresultat av skivan.
Det saknas melodier för det mesta eftersom de få anslag till melodier med popens kraft försvinner alltför oftast in i ett grötigt rockmuller som tappar sin lyster.

Jag tröttnar på att varje låt som kan tänkas få något att haka mig på, en snutt, melodislinga eller en hook. Ja då bestämmer sig Dave Grohl att han genast skall baka in musiken i fläskiga köttstycken till hammare, plåt och svetslåga.
Det blir alltför tröttsamt då dissonanserna blir det som tar över utan att styras åt något vettigt angivelse. jag finner egentligen enbart bara sången ”Sunday Rain” uthärdlig medan resterande dör bort för att hamna på skrotupplaget.

Tar man nya skivan ”Concrete and Gold” och ställer den bredvid debutskivan med dess självbetitlade album som utkom 1995. Ja ett år efter Curt Cobains tragiska död. Så var det ett delikat snyggt producerat alternativ till rockplatta med en skönhet och sublim känsla, att kunna vara ett mellanting, där den kommersiella mainstream möter undergroundrocken.

Det som skedde efter två urstarka album var just att bandet precis som The Red Hot Chili Pepper eller R.E.M. blev stora tunga rockelefanter. Sedan händer det som så många band råkar ut för. De blir superstora arenarockband och kan tappa lite av det originella med sin musik.
Nya albumet förvandlar Dave Grohl till någon form av biffig rock som saknar punkkänslan eller har för lite av hårdrockens skrevrockarröj i sig själv. Det blir mest bred ofarlig radiorock eller rock för grabbar som gillar monstertruckar.
Foo Fighters har tappat sin finkänslighet när det gäller arrangemang och låtskriveri. Nu blev det en skiva jag fort tappade intresset för.

Josh Homme är också en mångsysslare i rockens tjänst. Han var med och grundade stoonerrockbandet Kuyss som jag älskar och varit med i projekt såsom Eagles of Death Metal, Mondo Generator, Mark Lanegan och Them Crooked Vultures som han hade tillsammans med vännen Dave Grohl och Led Zeppelins legendariska John Paul Jones. Ja det finns åtskilliga andra som han spelat med i. Ett kort tag i Mark Lanegans band Screaming Trees och Mark Lanegan var med i Queens of the Stone Age under en kort tid.

Nu så är Queens of the Stone Age aktuell med ett nytt album sedan slutet av augusti och det är en skiva som märkbart följer den tråd av röd linje tidigare skivor haft i deras karriär. Snygga och avancerade arrangemang och fina detaljer som bakas in i musiken på olika sätt. Ja skönheten brukar gömma sig i detaljen som man kan säga. Samtidigt är det också svagheten i bandet när det finns risk förupprepningar och att allting flyter ihop på deras album. Det kan stundtals vara osäkert på vad som skiljer skivorna ifrån varandra. Jag menar att den röda tråden som kan vara en behärskat fastä´n ändå innehåller lite av rockmusikens klichéer. Plattan är klart bättre än Foo Fighters nya album. Här finns det fina sparsmakade låtar som kommer växa med tiden under hösten här.

Bandet har en sorts hackig rytmisk rockmusik som jag varit lite svag för under årens lopp. Nya albumets låtar är en form av mix mellan hårdrock och indierock. Det finns en kärnfull bottenssats i låtarna som sedan broderas ut och kan ses som en karta över Josh Hommes egna val av musikalisk frontband han vistas i. Men det är i detta aktuella band han har sin största identitet och arbete med inom
rockmusikens basala tjänst. Nya skivan är hans eget universum som han skapar eller fritt omskapar efter eget huvud.
Plattan får ett okej betyg från mig.

The Dream Syndicate – How Did I Find Myself Here? #####

När The Dream Syndicates debutskiva ”The Days of Wine and Roses” spelades in med Chris D som producent. Ja samme man som grundade punkbandet ”The Flesh Eaters. Denna debutskiva blev just skrammelrock och vväsen som gav bandet och dess ständiga ledare Steve Wynn pondus nog att få storbolagskontrakt lite före REM och The Replacements. De gick från att vara del av Los Angeles punkscen med The Blasters, The Germs, Black Flag, X med flera band till att få större ekonomiska ramar att röra sig med och hålla sig till. Men bandet blev aldrig det stora slagskeppet för postpunkscenen utan delikata rockslingrande oortodoxa låtskrivare och rockare som bytte ut sina bandmedlemmar från och till.

Deras skivor är enligt min mening stora rubinröda askar med magiskt innehåll om man öppnar bandets omslag. Deras andra skiva ”Medicine Show” var också en fin smäcker sak som fram till 1988 då bandet svanesång till slut kom med den mörka skivan ”Ghost Stories” där musiken till slut fick Steve Wynn att börja öppna för en egen karriär. Det finns projekt såsom ”Smack Dab” eller samarbetet med legendaren Sky Saxon och det mindre intressanta The Baseball Project.
Nu är Steve Wynn tillbaka med sina musikanter för att göra en av det mest delikata postpunkskivor som kommit ut i år som både låter som hjältarna Steve Wynn hade som föredömen såsom The Velvet Underground och Televisionen. Låtar som den långa frijazziga rockattacken som titelspåret ”How Did I Find Myself Here?” uppvisar att bandet och Steve Wynn är modiga och tillräckligt vågade att göra totalt urspårade men dock sublim rockmusik mitt i den svepande långa partierna.
Nya band kommer och går men här visar The Dream Syndicate omdömet att det går att göra kvalitetsrock som passionerad flödar ut ur gruppens instrument.

En låt som ”Glide” är en stark elektrifierad gitarrdriven rocklåt som har klara signalsubstanser av den psykedeliska influensen. Medan andra låtar har lite ekon av Echo & the Bunnymen och Psychedelic Furs. Jag kan nästan tänka mig att ett band från tvåtusentalet har Steve Wynn som klarhjälte. Black Rebel Motorcycle kan nog knappast tänkas bort när det gäller att ha influenser från The Dream Syndicate.

Hela nya skivan är ett mästerverk som visar att comebacken var genomlyckat försök som tar andan ur mig.. Ta enbart sången som skygga gamle medlemmen Kendra Smith gör på ”Kendra’s Dream” där allting faller på plats. Vilket underbart album det här blev till slut.

Psychedelic/Spacerock: Hawkwind – Into the Woods


Dave Brock är nog den ende originalmedlemmen som är kvar sedan 1969, men han fortsätter sin vana trogen på den utstakade vägen. Det är några år sedan de släppte en ny platta. Detta är deras 29:e album och man känner genast igen soundet, spacerocken med de psykedeliska utsvävningarna och de flippriga syntarna och de tunga gitarriffen som dyker in lite då och då. Tretton låtar har man med på skivan och med låttitlar som ”Wood Nymph”, ”Space Ship Blues”, ”Have You Seen Them” och ”Magic Mushroom” vad kan gå fel.
Lyssna på ”Vegan Lunch” en lite halvpunkig låt med klassiska Hawkwindinfluenser, läcker komposition tankarna går tillbaks till rätt tidiga låtar som ”Urban Guerilla”och ”Hurry on Sundown”.
Jag gillar också ”Space Ship Blues” med spejsade flippriga hawkwindsyntar, banjo och fiol hela kittet för att göra en bluegrasslåt, Helläckert.
Den avslutande låten ”Magic Mushroom” är nio och en halv minut lång och här svävar man ut i ett långt jammande med kulsprutesyntar och tunga gitarriff, det får en att påminnas om svunna Hawkwindtider och låten har absolut rätt titel.
Dave Brock har lyckats få ihop en välkomponerad platta i klassisk Hawkwindstil.
Bästa låten Space Ship Blues.
Skivan får € € € + +

Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Metallicas Revansch

Grupp och Album: Metallica – Hardwired….To Self-Destruct
Betyg: ♣♣♣♣

Ända sedan den dagen då Metallica släppte albumet ”Master of Puppets” har en enda sak jagat gruppen, en upprepning av vad som av flera anses vara bandets bästa album. Besvikelsen hos vissa fans har dock varit stor genom åren, de menar att den aldrig har  kommit. Kritiken har gått ut på att gruppen har sålt ut sitt namn och/eller koncept, det har varit dåliga eller konstiga produktioner eller så har det varit låtarna som inte har hållit måttet. Själv tycker jag dock att jag kan peka på flera album som mer än väl håller måttet, ett är ”Death Magnetic”. Nu kan dock utmanaren ha anlänt, det album som till och med får sura och oftast överkritiska fans att le nöjt.

Albumet jag talar om kom ut i november 2016 och har av många beskrivits som bandets nästa mästerverk. Nu har det blivit min tur att avgöra den frågan för Blaskans räkning, håller den måttet som alla har talat om eller inte?

Metallicas senaste platta skäms inte över sig även om den har en del att önska. Foto från Wikipedia. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=51360203

Plattan ”Hardwired…to Self-Destruct är onekligen en imponerande samling. Med en dubbel-disc med tolv låtar får man det mesta. Gruppen kör dessutom så det ryker. Det som är övertydligt är att man är fullt inställda på att återgå till det som är gruppens egentliga kännemärke – klassisk thrash-metal med mycket melodi framför allt i sångpartierna. Ibland trillar det över i ren thrash som är så brutal att den med all säkerhet tillfredsställer till och med den mest kritiske av fan. Ett sånt exempel är ”Spit Out the Bone” som är så skållhet att inte bör vidröras utan griptång.

Tyngden finns också här. Lyssna på låtar som ”Hardwired”, ”Moth into Flame”, ”Confusion” eller ”Manunkind” (snygg ordlek där förresten!) och man inser att också tyngden finns med gruppen genom hela albumet. Det har ju alltid varit ett av gruppens hörnstenar i musiken så också här lyssnar nog de kritiska med ett granskande öra. Jag tror dock inte de blir besvikna, det är genomgående blytungt. Två av två möjliga så här långt alltså.

Bandet visar som vanligt upp hantverksskicklighet ut i fingerspetsarna. Musikaliskt är det väl sammanhållet, tajt av bara tusan och för det mesta väldigt skickligt genomfört. Det finns dock ett litet aber och det har med basen att göra, men låt mig återkomma till det senare. Alla fyra musikerna briljerar annars och det bidrar naturligtvis till ett fulländat slutresultat.

Produktionen är glasklar. Inget konstigt ljud på trummorna som ”St Anger” blev utskälld för. Trots sitt rykte gjorde Bob Rock ett storartat jobb den gången och låtarna på den plattan är också de betydligt bättre än sitt rykte. På den nya plattan är det Greg Fidelman som tillsammans med James Hetfield och Lars Ulrich har mejslat fram slutresultatet. Den färdiga plattan präglas av ett sound som är både balanserat, klart och som lyfter fram tyngden i låtarna.

Ska jag ha en åsikt om produktionen tycker jag nog att man kunde ha jobbat mer med att lyfta fram Robert Truillos bas. Han drunknar lätt i det nuvarande soundet. Hans basspel är mer intressant än att få spela rollen av uppbackare som inte får bidra med mer än just tyngden och kompet. Det känns som om trion bakom mixerbordet slarvar bort en pusselbit. Särskilt som det en gång i tiden var så att gruppens mest omtalade basist – Cliff Burton – är omhuldad av gruppen som den som formade deras musik.

Varför Truillo inte får en större roll kan jag bara spekulera i. Kanske är det så att traumat kring Cliff Burton fortfarande tynger gruppen, vad vet jag. Han dog ju under väldigt dramatiska omständigheter under turnén i Sverige 1986. Många tecken tyder på att övriga medlemmar aldrig ens har kommit över händelsen. Trots det borde man utnyttja Truillos erkända skicklighet som basist bättre än man nu gör, han har så mycket mer att tillföra. Synd då man som sagt slarvar bort vad som borde ha varit ett givet kort.

På det hela taget är detta dock både en gedigen och klassisk produktion som förmodligen återställer något av Metallicas förlorade heder till och med i de mest kritiska kretsarna. I min värld är detta en mycket bra platta men det finns saker jag fortfarande har kvar på önskelistan. Mysteriet med den nedtonade basen står högt upp över frågor att lösa. Gruppen är nämligen nu inne på sin andra skickliga basist efter Cliff Burtons död som får så lite att göra att det blir en nästan påtvingad ordinär insats. Kom över Cliff för i h-e!

Trots min kritik är jag beredd att ge albumet ett högt betyg. Det beror framför allt på styrkan i låtarna och återgången till det som är gruppens starka kärna – thrashen. Det beror också på en i övrigt klar uttalad ambition att både producera och spela in en klassisk Metallica-platta precis så som gruppen låter i sina starkaste ögonblick. All heder så långt till gruppen men en del frågetecken finns nog kvar trots det. Det slutar med att jag bestämmer mig för en fyra för albumet. Grattis och välkomna tillbaka till thrashens finrum!

Chuck Berry – Chuck ###


Chuck Berry är mest känd för att ha givit ut sina skivor på Leonard Chess (död 19699 och Phil Chess (Död 2016) skivbolag Chess Record för att ha senare vissa utsvävningar på Mercury bolag. Men hans ja, näst sista album ”Rock It” gavs ut på det lilla bolaget Atco Records som låg under Atlantic och hade The Coasters och Bobby Darin som artister under rockerans inledning.
För att senare ge ut alltifrån Sonny And Cheer, Vanilla Fudge eller Cream. Jazzsångerskor som Betty Carter eller Helen Merill. Där gav Chuck Berry ut sitt enda album ”Rock It” på det bolaget.

Det var ett album som hade en del fina sånger som naturligtvis inte kan jämföras med hans bästa epok under femtiotalet då hans mest odödliga låtar skapades. Fastän Chucken som nästan ensam stod för en större del av rockens temperament och har på albumet ”Rock it” naturligtvis en verkligen klarhet i sina sånger och håller sin stil som bär Chuck Berrys signatur och det blir den skivan jag sätter i jämförelse med hans nya postumt utgivna ”Chuck”.

Det postuma utgivna albumet har flertalet sånger som jag kan säga är riktigt bra och Chucken sjunger helt okej med en stark röst i behållning. Plattan är tillägnad hans hustru ”Thelmetta ”Toddy” Berry” och skulle ha givits ut i samband med hans 90 års dag men hans död senarelägga utgivningen till i år istället.
Här finns nya låtar som Chuck Berry skrivit och de håller bra klass måste jag tillstå. Det finns en okej nyinspelning av hans egen ”Lady B Gode” som jag inte direkt kändes behövdes i sammanhanget utan hans original är så pass mycket bättre än den nya inspelningen så att den framstår som överflödig enlig min åsikt.
”3/4 Time (Enchiladas)” som Tony Joe White skrivit är riktigt bra. För många artister såsom Elvis Presley, Tom Jones, Tina Turner eller Brook Benton har spelat in Tony Joe Whites låtar så varför inte Chuck Berry som sjunger och spelar in den med pondus och bravur.

Mest förvånande är att Chuck Berry väljer att göra en version av det gamla favoritstycket ””You Go to My Head” som i original skrev av jazz och schlagerkompositörerna Haven Gillespie och J. Fred Coots. Den låten får i Chuckens och hans team en annorlunda inramning i arrangamanget. Den sången blir plattans totala överraskning hos mig som vid genomlyssningen av skivan.

Om jag sammanställer skivans helhet så är det en bra och godkänd skiva som har bra låtar helt genom albumet utan att innehålla några större kommande klassiker utan det blir mest ihågkommet som Chuckens allra sista inspelningar. Det räcker långt det också.

Styx – The Mission


Chuck Panozzo – bas, sång är den enda medlemmen som varit med från början (1970) efter Dennis De Young lämnade bandet för snart tjugo år sedan. Chuck är numera deltidsmedlem och uppträder med bandet endast vid vissa tillfällen.
Före 1975 släpptes plattorna Styx, Styx II, The Serpent is Rising och Man of Miracles.
Styx II och Man of Miracles hade ett par låtar som var riktigt intressanta och tillhör numera Styxklassikerna, (Lady och Rock n Roll Feeling).
Det är också nu man hittar sitt eget sound med stämsång, körer och klaviaturen.
Tommy Shaw kom med i Styx 1975 och det är han som leder bandet i dagsläget.
1977 kom The Grand Illusion och i och med den skivan slog de igenom på bred front.
1978 släpptes Pieces of Eight och den plattan stärkte deras ställning, de här två skivorna är tillsammans med Paradise Theatre (1980) deras bästa plattor.
Denna platta är deras första studioplatta på 14 år.
Man har klättrat upp på vinden och hittat inspiration från förr, Dennis De Youngs ersättare Lawrence Gowan, låter dock stundtals väldigt lik sin föregångare både i röst och klaviaturspel. Stämsånger, körer, klaviatur och gitarriff sitter som en smäck.
”The Mission” är ett konceptalbum som handlar om människans första bemannade resa till planeten Mars. Konceptalbum är inget nytt hittepå för Styx, ”Paradise Theatre” (1981) och ”Kilroy was here” (1983) är just konceptplattor.
Öppningslåten ”Overture” öppnar i klassisk Styxstil, som introduktion väver man in låten ”Gone Gone Gone” som är en klassisk Styx låt med de klassiska Styx attributen såsom stämsången, körerna och klaviaturerna hopsmält med gitarriffen i ett riktigt up-tempo.
I ”Hundred million miles from home” drar man ner tempot något men Tommy Shaw ser till att det svänger rejält, sångharmonierna samt samarbetet mellan klaviatur och gitarr är suveränt. När den nedstämda ”Locomotive” drar igång har man dragit ner tempot betänkligt och man känner att nu finns ingen återvändo.
”Radio Silence” höjer temperaturen och allt känns inte så tungt längre och när ”The Greater Good” öppnar i lugnt tempo men tempot höjs succesivt.
“Red Storm” kan stundtals kännas lite vemodig, övergången till ”Khedive” görs snyggt med ”All Systems Stable”. Khedive bjuder på sprittande pianospel och ett överraskande gitarrsolo i slutet av låten, väldigt mycket Brian May i solot .
”The Outpost” signalerar att de är framme vid målet, sedan kommer prologen ”Mission to Mars” med vissa Beatlesvibbar.

Det här är en platta som riktar sig främst till gamla Styx fans, men lämpar sig även för förstagångslyssnare.
Första gången jag hörde skivan tyckte jag inte att den var så märkvärdig, men efter ett par lyssningar har intrycket växt till en riktigt bra temaskiva. Nu väntar jag på nästa Styx skiva, hoppas det inte dröjer 14 år till nästa skivsläpp.

Skivan får € € € +
/Sonny

Arcade Fire – Everything Now #####


Win Butler, Régine Chassagne, Richard Reed Parry, William Butler, Tim Kingsbury, Sarah Neufeld, och Jeremy Gara är grunden i gruppen från Montreal: Arcade Fire.
Dessutom har Win Butler som är frontmannen tillsammans med sina vänner skrivit sånger på en skiva som är bandet bästa hitills. En discoflirtade platta som låter alltifrån Abba, Simian Mobile Disco och annat såsom The Trammps mixas i en popig muskalisk tonlandskap.

Arcade Fire är ett band som är vår tids The Band som vågar likt band som The Flaming Lips vågar plocka fram det som är annorlunda i kompositioner med instrumentsättningar och klangvärldar. Deras album ”Neon Bible” var den skiva som rockade loss min verklighet när den landade i min brevlåda. Jag läste om min recension i Blaskans webbtidning och kommer fortfarande ihåg vilken glädje skivan med Arcade Fire skänkte. Nu får jag kick av deras nya album ”Everything Now”. Jag läste en intervju från tidigare i somras med Arcade Fire och en betraktelse av skivan i webbtidningen ”Stereogum”.

En skön skimrande betraktelse som jag tog med mig då och nu kan själv fundera på skivans magiska aura som verkligen är just så där storslagen som jag förställde mig att den skulle vara och det blev precis så också.
Låtarna hoppar,porlar och nästan blixtrar till. Jag kommer att tänka på ett par musikvideos som har den där studsande sköna gången i musiken. Pulps underbara ”Common People” eller Boomtown Rats ”House On Fire” finns det lite likheter med om jag tenderar hårdra med just den där sättet attt spela musiken på i vissa av Arcade Fires låtar så får jag nog tillåta sådana associationer dock ändå.

Till slut får jag säga Arcade Fire har kanske gjort en av årets bästa album.

Broken Social Scene – Hug of Thunder ¤¤¤¤


Kevin Drew och Charles Spearin är som sagt var grundarna till detta stora indierockkonstellation som nu ville släppa en ny skiva med musik efter dådet i Paris och skapa en humanistisk skiva med sina vänner. Här finner vi alltifrån Feist, Jason Collet eller Brendan Canning med en ny medlem i kända indienamnet Ariel Engle. Ja alla är de tillbaka i studion för att sammanställa ett bra rockalbum med femton stycken musiker som slamrar, sjunger och larmar ordentligt på e4n sjok med sånger som enligt mig är bedövande bra sånger rakt igenom.
Framförallt världsläget var en input liksom en konsert för ett par år sedan då material började nedtecknas och bandet kände sig mogna att börja spela in en skiva igen och det gjorde man med bravur måste jag säga. Moget och insiktsfull är plattan och klart mycket bättre än de mesta bandet släppt ut om jag får påtala detta faktum av personlig subjektiv art.
Jag tycker att skivan speglar deras bästa sidor och musiken från Torontos indierockscen där bandet är verksam och liksom deras medlemmar spridda ut på diverse band såsom Metric, Feist, Stars, Apostle of Hustle, Do Make Say Think, KC Accidental, Emily Haines & The Soft Skeleton, Amy Millanoch Jason Collett. Ja flera av de bästa akterna neligt mig när det handla rom nutida band som jag uppskattar som bäst.

Broken Social Scene är väl scenens flaggskepp skulle jag vilja påstå, Därför blir deras nya album i särklass bäst också i fråga om storhet och bras rockmusik rakt igenom albumets samtliga spår. Kolletivet finner det som är bra i sång och i egen kraft där musiken är kompatibel med varandra.
När jag hör på skivan så tänker jag direkt på det bokprojekt som gick under titeln ”The Broken Social Scene Story Project: Short Works Inspired by You Forgot It in People” där en rad författare skrev om Broken Social Scenes debutalster från 2001. Där varje individuellt spår fick en egen berättelse. Anrika House of Anansi Press skapat av poeten Dennis Lee var det stolta förlag som gav ut verket. Jag skickade efter verket och njöt av berättelserna som borderade ut låtarna till fulländade texter. UNgefär som det nya albumet gör nu.
Ett starkt album med skimrande musikaliska ambitioner som sträcker sig över tid och rum.

Ride – Weather Diaries ¤¤¤¤


Det är många band som jag älskar som verkligen är tillbaka med starka och suveräna skivor 2017. The Jesus And Mary Chain och Slowdive i år, är två utsökta exempel på bra comebackplattor 2017. mMdan The My Bloody Valentine släppte sin mästerliga comebackskiva efter tjugotvå års bortvaro från scenen, det var då skivan ”Loveless” kom ut” och deras comebackplatta kom ut förra året. Kevin Shields tog god tid på sig så att säga med att ge ut nytt material.

Ja så är det med Andy Bell också, han som grundade Ride tillsammans med Mark Gardener i slutet av 80-talet. Deras senaste skiva ”Tarantula” släpptes för 21 år sedan. Då Ride splittrades efter diverse turer. Fastän Andy Bell låg föga på latsidan utan var igång ganska så snabbt med att grunda ett fint band i Hurricane No. 1 som jag verkliegn älskade att lyssna på deras två första album. Men efter de bröt upp för att forma sig på nytt igen , har jag inte brytt mig om deras alster. Det finns ett nytt album under det gruppnamnet föresten, utgivet i år. Andy Bell var också gitarrist i Oasis under en del år fram till bandet lades ned och var även med i korta sejouren för Oasisklonen Beady Eye. Men är nu tillbaka med sitt gamla band Ride igen vilket jag tackar för.
Deras debutskiva ”Nowhere” med sånger som de perfekta blanka svala sköna juvelerna till låtar såsom ””Seagull” och ”Kaleidoscope” som också bägge öppnade debutskivan var perfekta gitarrskimrande låtar som då tog knäcken på mig. Varenda gång jag lät dessa sånger öppna för mig så var det änglarnas musik.
På deras andra skiva ”Going Blank Again” som Alan Moulder producerade på Creation var en lyrisk vacker svävande drömsk gitarrbaserad mjukt oväsen med lyriska texter som enbart svävade stolt som en örn över oss alla.

De konserter jag såg med Ride var shoegaze i sin renaste form. Jag var blev så löjligt lycklig över deras obefintliga scenshower där musiken var dess epicentrum. Bara Ride med få andra band lyckades med detta anser jag än i dag.

Med dessa plattor bakom sig så undrar jag över hur deras nya skiva kommer låta. Det blev en angenäm positiv överraskning måste jag tillstå.
Plattan har samma svävande tonläge och låtarna flyter mjukt linjärt fram i sakta mak. Popen är verkligen förfinad i en ädel gasformig känsla där lycksaligheten erövrar mina sinnen och jag läser subtila texter som fungerar som levande sjungen poesi.

Andy Bell och Mark Gardener får till det bra måste jag säga, med både lyrik och musik. Producenterna är Alan Moulder och Erol Alkan som får till det med ett bra snyggt sound- och själva produktionens upplägg, är friskt och låter väldigt bra i mina öron.
Jag faller för deras gitarrspel och Andy Bell är sig själv igen. Musiken glittrar och glimmar snyggt och bra. Jag saknar ingenting och allt känns så där perfekt. Fuzzpendalerna är på gång och musiken låter oldschool-indie och jag är bekväm med att bandet hellre denna gång lutar sig bakåt än försöker låta annorlunda än vad bandet förmodligen skulle få till det om de swkulle tänka framåt och utveckla ljudbilden. Det är för mig bra musik helt enkelt som har en konservativ estetisk och smakligklang och tonfärger.