Cecilia Persson – När det händer har det redan hänt (Venaröd Förlag 2018)

Poesi och politik har länge varit förenat med varandra genom historiens resa genom litteraturen men det kanske var på sextiotalet som dikt och politik verkligen förgrenades på ett mera ideologiskt sammansatt sätt.
Ja till och med det privata blev också politik enligt den tidens debattklimat. Den politiska dikten blev ganska så uppenbar i till exempel Göran Palms stora prosadiktverk ”Vintersagan Sverige” som skrevs i blankvers i fyra delar. Det var en mäktig manifestation över den konstnärliga politiska dikten. Andra bra poeter som tar in den politiska synsättet med klasskamp och ett sätt och formulera hur de skall relatera sig till just klassbegreppet. Johan Jönsson, Göran Greider och Lars Mikael Raattamaa tillhör de poeter som jag gärna läser och tar till mig deras synsätt på tillvaron.

Fastän det finns ännu skarpare poeter som tar ett steg längre och transformerar vardagen långt ifrån de stora teoriernas parnasser och låter oss ta del i vad vi kan säga vara arbetarklassens villkor och låter det privata jaget bli en katalysator till att beskåda omgivningen i en syresatt omvärldsanalys och får ett större spektrum av flertalet färger som målar upp en jordnära fast dock kristallklar perspektiv.
Sonja Åkesson som länge varit på undantag tycker jag kunde formulera det med gnistrande klarhet i sina dikter liksom brittiska Sylvia Plath kunde förmedla storhet och värdighet i sina mixar av det privata och allmängiltiga.

Men det finns ytterligare en poet som inte väjer för att skriva rakt in i hjärtat på mig som läsare och kan skriva dikter som känns som privata dagboksanteckningar fastän fungerar väl som en spegel av en poets själ som skriver med viss vrede i orden. Jag tror att det är därför diktsamlingen känns ännu mer angelägen att läsa.
Cecilia Persson tillhör samma generation som jag själv – Födda på sextiotalet. Det finns en helig låga av kontrollerad vredesmod som verkligen får dikterna att brinna med den glöd som gör att man inser att det är en verklig levande poet som nästan som de gamla profeterna – ger oss öppna sanningar om livet som kanske inte är så vackra att få vetskap om men som är nödvändig för att kunna klara av att gå vidare.
Det finns också en politisk dimension i Cecilia Persson dikter som ligger nära känslan av arbetarklassens tillkortakommanden i den moderna tiden då förändringar sker men inte alltid till dess bättre. Men de bittra erfarenheterna av kärleken, mannen och livet i sin helhet är något av det bästa jag läst på länge när det kommer till poesi. Tematiken är olika former av uppgörelser i diktens form som väcker upp starka poetiska känslor som ändå aldrig förlorar fokuset i känslostormar utan har en viss stramhet och kontrollerar den poetiska kärnan vilket förstärker kraften i poesin. Jag vill också påtala att en ironisk frätande giftighet med en viss svart humor som jag tycker är så stärkande att få läsa och uppleva.

Jag tycker väldigt mycket om Cecilia Perssons nya diktsamling. Den kräver ett öppet sinne men också att man förstår vreden hos en poet med både bistra såsom starka upplevelser som formar en fullt ut levande människa och dennes tankar, här i form av en av de bästa och finaste diktsamlingar jag läst i vår.

Poesi: Ann Jäderlund – djupa kärlek ingen Dikter 1992-2015 Albert Bonniers 2016

Ann1
Obegriplighetsdebatten var en litterär diiskusion om den nya poesi som framträdde på fyrtiotalet det vill säga de författare som Karl Vennberg eller Erik Lindegren som skapade sitt mästerverk ”Mannen utan väg” som upprörde äldre konservativa kritiker som Sten Selander. Han med flera tyckte att den nya poesin var obegriplig. Sten Selander hade fel då men den här märkliga debatten dök upp igen på 80-talet fastän då riktades kritiken mot de nya kvinnliga poeterna. Jag tror att det var Katarinna Frostenson, Birgitta Lillpers och naturligtvis min stora givna favorit, Ann Jäderlund. Jag läste debattartiklarna men tyckte mest att de var befängda för Ann Jäderlunds debutsamling ”Vimpelstaden” från 1985, som jag älskade därför att jag då läste Wittgensteins svårtydda verk ”Tractatus logico-philosophicus” utgiven 1921, som ansågs vara det mest svårlästa filosofiska verk som funnits och som Ann Jäderlund var starkt influerad av. Bara det räckte för att mitt intresse och kärlek av hennes poesi. ”Vimpelstaden” blev min dyraste ägodel rent litterärt under flera månader 1985. Fragmentarisk och skarptsinnigt på en och samma gång. Språket var på gränsen tror jag postmodernistisk – om det nu betyder någonting längre. Men debatten som gick under Jäderlunddebatten blev för mycket och till sist en tråkig enfaldig debatt om Ann Jäderlunds diktverk. Ann Jäderlund förtjänade verkligen inte att hudflängas av trötta kritiker gällande hennes alldeles förfinade utsökte poesi. 1988 kom ett annat poetiskt mästerverk ”Som en gång varit äng” som också hade ett förtrollande språk vilket fick mig att bli litterärt knäsvag.

Nu när jag läser den senaste samlingen som visserligen innehåller dikter från mera än 20 års skrivande, så är det ingen traditionell samling utan skrivna dikter genom åren, som här sammanfogas till en ny skicklig välkomponerad diktsamling, så att det blir som det vore en nyskriven diktsamling.
Titeln ”djupa kärlek ingen” får mig att tänka på strofen i boken ”Allt som är djup utan att känna” vilket kan betyda mycket i en människans tillvaro. Smärtan sitter där så djupt att man till slut inte tänker på den eller finner den längre då smärtan blivit transformerad med din själ.

För här finns dikter som ringlar runt mig och som fångar in mig med orden som bryter ned mitt eventuella försvar i form av bespansrade ordstäv. Ann Jäderlunds dikter trängser som alltid igenom mig för att nå mitt innersta. Förvisso kan hennes dikter på ytan se språkligt tillkrånglat ut men så när du läser och ger dessa dikter en chans då når djupet dig som en svallvåg av emotionella känslor.

Hennes dikter är kärleksdikter har filosofiska tankesfärer som skapar en renhet och en skarp precisionsblick, som tar upp människans belägenhet på det privata planet, såsom Ann Jäderlund med bottelös insikt också beskådar med diktens kraft det allmängiltiga hos oss som essentiella varelser.
Hela hennes verk strålar och har ett djupsinne som få diktare når i vårt avlånga land. Hon har en förmåga att trollbinda sina dikter, så att de blir små berättelser, som jag själv, som läsare får bringa till liv, eftersom dramatiken finns inbyggt i dikternas form.
Återigen visar Ann Jäderlund vilken förmåga som poet som förmår stormen att bevekas och mörkret skingras och ljuset bringa liv i världen.

Sam Carlquist – I morgon skall jag vara lycklig: Dikter (Förlag Migoli 2016)

”Skriver jag i frenesi – i övertygelse
eller i hysteri, i jakt på dikten som bot”

”Du ser en gul tyglapp
klippt till en stjärna
med fula stygn på kappan.
O människa – om du såg
det som står skrivet på dess andra sida,
vänd mot hjärtat”

Två utdrag ur två separata dikter men som ändock uttrycker något som är en löpande tråd genom Sam Carlquists tidigare böcker.
Att förstå hur GUD kunde tillåta tragedin men ändå är det människans fria vilja i botten, utan att gudsbegreppet involveras, som kan skapa bottenlös ondska i ideologiska termer. Nazismens illgärningar och det som gjorde att den industriella fasanfulla utrotningen av människor som har en religiös tillhörighet som kunde möjliggöra det hela. Sam Carlquist första citerade diktrad tycker jag verkligen säger något om hans diktaranda. Är det ett sätt att kunna försonas med livet och kanske GUD? För även om Theodor Adorno ansåg att det gick inte skriva poesi efter vetskapen av nazismens dödsläger. Så gör Sam tvärtemot Adornos påstående: Han minns och skriver om det judiska folkets rötter och dess stolta historia. Framförallt sin släkts rötter.
Den andra diktraden är ur hans vackra hymn ”Treblinka” i form av en diktsvit om judars vandring mot döden i Treblinka – den ultitmata nazistiska ondskans slutmål.

Ändå är diktsamlingen en ljuslåga som sakta men säkert reducerar skuggorna och han kämpar med att klä orden i starka bilder från sitt inre. Han bekämpar dumheten och ondskan med sina ord. Sam Carlquist skriver ”Med tunga stövlar går vi att bekämpar de parasiter som strör ord i såren” Vidare pågår försvarsarbetet för att erövra språket från ondskan då Sam Carlquist skriver ””Vi samlar de mera dyrbara orden; språket som skall befria ansikten, sjudande av häpnad”

Det är klara och starka dikter som inte lämnar dig eller mig som läsare oberörd. Henry Bronett påpekar i förordet att det är Sams vrede vi läser över ondskans dumheter eller människans skröpligheter. Ändå accepterande men ändock i en ständig Bubersk dialog med GUD som uppenbarar sig i olika former. Jag har nu läst om de två tidigare diktverken och här finns en helig vrede men också passionerad kunskap som livet givet poeten. En visdom med mänsklig klokskap. Det nya diktverket har många skimrande indelningar. Diktsviten ”Oktoberlandet” fick mig direkt att tänka på Ray Bradburys science fiction-verk ”Oktoberlandet”. Där det magiska är också det bedrägliga. Även Sam Carlquist vandrar där i en sorglig melankolisk balladvandring i minnen och kanske en fläkt av bibliska ”Dödsskuggan dal” Men det förblir min favoritdel i diktsamlingen eftersom den säger mycket om att försöka minnas det som varit men som inte är längre finns kvar där.
Detta är återigen ett bevis på att Sam Carlquist skriver dikter direkt från sin själs djupa brunn.

Micheles Kindh om Sam Carlquists nya diktsamling ”Gud bodde i Rågsved”

Sam Carlquist konverserar med GUD i sin nya diktsamling, en GUD som kan transformeras till en kvinna, en röst, en kärlek och till en fråga. Jag tycker väldigt mycket om Sam Carlquists poem då dessa på ett för mig djupt sätt ställer frågor till någon som alltid finns där i form av olika varseblivningar, karaktärer eller som samtalspartner men frågorna förblir obesvarade i traditionell mening.

I Sverige så skryter vi om vår oandlighet, vår sekularisering, modernitet och vi följer en skrytsam ateism som förblir ett tomt skal för ideologer som hellre gömmer sig i falska politiska skal än öppnar sina sinnen för andlighet. Jag tänker på den trötta organisationen Humanisterna vars extremateistiska hållning är tom. trist, seg och inbjuder inte till livets mysterier eller tar människans andliga sökande på allvar utan likt kommunister vil de ersätta vår kulturella andlighet men en ideologisk frätande konstruerad ateism.

Fastän sådant slipper jag vid läsningen av den djupa medmänskliga diktverk som Sam Carlquist givit mig som läsare vilket är själva livets puslåder som flödar i hans verk.

Det finns en Martin Bubersk jag och du-relation i dikterna. Poeten beskriver och tilltalar och pratar med GUD i olika former. Jag upplever dikterna för att tala med poetens egna ord som:

”Böner upphängda i snören
bland tvätten på linorna”

För poeten upprättar en relation med GUD och samtalar över bordet med GUD. Han kan uppenbara sig i diverse former men samtalet fortlöper och det är också kärleken till sin nästa som centralt bredvid samtalen med GUD existerar också där i dikterna. Kärleksdikterna är vackra, mjuka och djupt humanistka på riktigt och fungerar inte så där kallt såsom organisationen humanisterna som klär in världen i sitt rationella paradis.

Då lever jag hellre med Sam Carlquists diktverk som är humanistiska på djupet och känns som äkta kärlek. När jag läser dikterna så får jag märkliga associationer till Martin Luthers bordsamtal på ett sätt där man kunde se humorn mitt i det gravallvarliga.

Sam Carlquist fördjupar sina dikter i den där specifika judiska traditionen med fråga och motfråga som jag tycker om. Det finns en underliggande humor i texterna vilket förstärker dikternas skönhet i varje delmoment.
Relevant, skimrande och estetisk diktsvit från en vacker själ i form av Sam Carlquist.
2015-06-14 20.04.40

Micheles Kindh om Sam Carlquist

Sam Carlquist – Brev från Sevastopol Med för och efterord av Crister Enander
Migoli Förlag
Brev-fran-sevastopol_kartonnage

Jag har två moment av ögonblicksbilder när jag läser Sam Carlquist’s vackra men stundom melankoliska diktsvit uppdelat på¨fyra betraktelser kring de judiska arvet i släkten där minnen och förflutna ögonblicksbilder samexisterar i texterna, orden och berättelsen som transformeras till det allmänmänskliga så att vi alla kan känna och leva med diktsviternas svepande panorama över diktarens morfar och mormor.

Först jag tänker på att hur Sam Carlquists familjedrama fick mig att tänka att på att så lyckliga vi övriga kan vara över att Max Brod bevarade Franz Kafkas samlade verk trots order att förstöra detsamma, vilket glädjer mig – Franz Kafkas verk oftast inger den där speciella känslan av att få uppleva något nytt och se den judiska identiteten I Prag blomstra upp och ge mig som läsare en kulturell skatt. Jag tänker också lite mera melankolisk på författaren Bruno Schulz som skrev vackra romanen ”Sanatoriet Timglaset” för att 1942 blev mördad av en tysk officer för att han var just tillhörande judiska tillhörigheten.

Det som får mig att klicka på sådana tankar var framförallt den täta lyriska sviten ”Brev från Sevastopol” plus det familjefotografi där jag kan se Sam Carlquist’s morfar stå där i mitten innan han gav sig av till Sverige. Alla inom familjen samlas till ett grupporträtt och alla är väl uppklädda för det givna ögonblicket då familjen skall fastna på en plåt som blir fotografi.
Den diktsviten är fantastiska lyriska små betraktelser över en barndom eller försvunna ögonblick som den vuxne mannen erfor som hågkomster när han nedtecknar bilder. Sam Carlquist finner en given punkt där texter bränner sig fast i mitt närminne – jag upplever hans dikter och ser även bilder som jag fogat ihop i min hjärna till fantastiska filmiska bilder. Det är sällan dikter skapar sådant hos mig som läsare.
Samma emotionella upplevelse får jag av hans diktsvit ”Resan från Glubokoj” som låter sin mormor ta en ton och skapa melodiska dikter som sjunger bokstavligen. Framförallt känner jag den judiska identiteten stärkas och jag får samma känsla av värme och kärlek där två människor i Sverige långt senare bygger sig ett eget hem och placerar sig mitt livet och tar sig an livet.
Sam Carlquist skriver dikter som berör mitt hjärta och skapar också utrymme för förståelse av komma till ett nytt land och bli medborgare och försöka finna sin plats i samhället.

”Den judiska begravningsplatsen” lyser starkast i samlingen för finns det både sorgsen melankoli och förgyllda ögonblick av ljusets hoppfullhet. Där brinner orden starkast och jag läser något som jag tycker är bedårande och jag menar exakt det. För dikterna får liv, rörelse liksom dynamik som löser upp tankar och omvandlar varje diktstrof till helt egen bild av ”Laterna Magic”.

En bok jag gärna tar med mig längs min egen livsväg och låter den bygga upp min emotionella förmåga till kärlek. Tack Sam Carlquist till ett storslaget diktverk som jag kommer läsa väl och länge.