Blaskans första sommarspecial med ett härligt femtiotalsinlägg

Dwight D. Eisenhowers epok är femtiotalet, ett decennium då rekordåren gav medelklassen chansen att forma mainstreambilden av USA. En tid då tonårskulturen plötsligt vaknade till liv. Vi fick en helt ny populärkultur. En ny musik där den svarta bluesen och protorocken som i musikhistorien kallar för Rhythm and blues bildade grunden tillsammans med country, bluegrass och gospel till det som blev rockabilly och rockmusik. Till och med rockfilmer gjordes.
Filmerna som kom från Hollywood fick en ny form av skådespelare där James Dean i sina filmer blev femtiotalets största ungdomshjälte liksom Marlon Brando i filmerna ”Storstadshamn” och Vild ungdom. Men även Marilyn Monroe skapade sig ett namn under femtiotalet och från filmaffischerna strålade hennes karisma ut med kläder och rödmålade läppar i rubinfärg som visade upp ikonens mytbild inför omvärlden.

Men det fanns en film som Evan Hunter (Ed McBain var hans författarnamn) skrev manuset till och det var ”Vänd dem inte ryggen” eller ”Blackboard Jungle” som den hette i original som skulle förändra mycket. Filmen med Glenn Ford som lärare som träffar ungdomar på glid. Filmen fick plötsligt ungdomar världen över att ringla sig fram i köer och kämpa sig in för att beskåda den.Orsaken var nämligen Bill Haley & his Comets.

Men så hände det saker i Sam Philips berömda och klassiska skivstudio Sun Records där en ung långtradarchaufför vid namn Elvis Presley ville spela in en låt. Här samfördes han med Scottie Moore, D.J. Fontana och Bill Black som medmusikanter. Låten skulle bli en version av Arthur “Big Boy” Crudups sång ”That’s All Right (Mama)”. Musikens historia skrevs om med denna coverversion.


Elvis som lyssnade på vita såsom svarta radiostationer i ett segregerade USA där musiken kunde hållas åtskillda i vad vita och svarta ansågs lyssna på. Men många vita ungdomar likt Elvis sökte sig till de svarta klubbarna och radiostationerna för att fånga upp musiken.
Sun Record blev skivbolaget som ville ge ut musik för alla oavsett hudfärg. Ike Turner och hans band Delta Cats spelade in en låt 1951 som enligt många kallades för den första riktiga rocklåten. Jackie Brenston i hans band spelade in låten ”Rocket 88” 1951 med Ike Turners band som kompade hans inspelning 1951:

Samtidigt kunde femtiotalet också uppvisa hur de svarta artisterna bröt ny mark som Little Richards som hamrade vilt och satte världen i eld med sina mest briljanta attacker världen i femtiotalet skådade. Synden besökte ungdomens oskuld och vuxenvärlden förfasade sig.


Femtiotalets svar på Fats Waller var utan tvekan stjärnan Fats Domino i New Orleans och här i sin underbara låt:

På femtiotalet slog disckjockyn Alan Freed hårt för att lansera rockmusiken via radio och turnéer. Han myntade begreppet rock n’ roll och hans idé om att samla ihop en rad med rockartister och ge sig ut på en enda stor turné var genial men det var en ständig kamp mot en oförstående vuxenvärld.

Även om det gick utför med Alan Feed då han blev anklagat för korruption och mutor. Fastän hans vision om rocken vann över femtiotalets moraliska hyckleri.




Plötsligt någon annanstans i Hollywood då kom Marilyn Monroe att erövra både världen och våra hjärtan med sin stil och karisma. Genom sina filmer, skivor, äktenskap och bilder blev hon femtiotalets mest tragiska hjältinna.

Men även i Nashville så finner vi en av countrymusikens största drottningar – ja själva essensen av just country. Hennes sång på Willie Nelson låt ”Crazy” är en milstolpe i femtiotalet musikaliska värld.

Johnny Cash började också spela in sånger på Sam Philips skivbolag Sun Records. Här kommer mästaren med sin klassisker från femtiotalet:

På femtiotalet kom televisionen att slå igenom med full kraft. Varenda amerikanska hushåll skulle ha en tv eller två tv-apparater i varje hem och reklamen dök upp och förändrade tv-landskapet för alltid. Man började se mera på tv. Ja flera kanaler och tv-stationer började bli vardag i amerikanska familjens liv

En serie var västern-serien ”Rawhide” som började sändas med Clint Eastwood och Eric Fleming. Ledmotivet blev en klassiker som jag alltid får rysningar av att lyssna på när Frankie Laine sjunger den.

Medan svarta aldrig nästan syntes i tv så började svarta artister plötsligt formulera klassiska rocklåtar och på radion tvingade de världen att lyssna på dessa mästare. Big Joe Turner och Bo Diddley och Rufus Thomas gav oss följande höjdarlåtar:



De mäktiga kvinnorna som gav oss låtar bortom det mesta som originalet till ”Hound Dog” som den store sångerskan Big Mama Thornton sjöng in redan 1952 är en av de stökigaste och jordnära låtar jag vet.

Det fanns storslagna sångerskor som gav rockmusiken verkligen kraft. Rut nbrown och Lavern Baker är två magiska exempel på de bästa från femtiotalet.

Femtiotalet var också bilens decennium då bilradion plötsligt gav oss minnen och kärlek till musiken som nostalgisk värmer våra hjärta. The Flamingos var en av femtiotalets smäckraste juveler:

Bobby Darin var nattens röst som smekte öronen på de unga älskade som satt vid varandra för att ägna sig åt varandra.

Nu radiolåtar som jag älskar för att dessa sånger är del av femtiotalet inför min inre biograf.

Den unge Ricky Nelson gjorde desnyggaste rocklåtar som tog världen med med storm.

Så hemma i Europa och i England så tog Kim Wildes fader Martin Wilde över och gjorde sådana smältkarameller

Orson Welles gjorde en serie tv-program 1955 som jag visar en episod ifrån:

Cliff Richards debutskiva med The Shadows.

Men hemma i Svedala så hände det att Nalen stod för rocken i Stockholm där Topsy Lindblom anordnade rockbandstävlingar. Men först det som fanns inom underhållning från Lennart Hylland, Powel Ramel osv.
Först ut Snoddas genombrott i Karusellen i det svenska femtiotalet.



Så har vi Povel som levde i sin egen musikaliska värld:


Men så hände det något i Sverige när Owe Thörnqvist kom och öppnade upp svenska tillvaron med sin mix av blues, rock, jazz, rumba och andra exotiska musikaliska stilar.

Rocken kom till Sverige.
Fastän tillbaka till rötterna.

På femtiotalet så var det första gången begreppet tonåring fick sin innebörd – förut var unga redan klädda som sina föräldrar men nu med rocken kom det även ett mode riktat till de unga






Det fanns även en värld där musiken från jazzen tog form. Bebobjazzen och beatnick slog också igenom på femtiotalet från Jack Kerouacs roman ”På drift” liksom Allen Ginsbergs diktverk ”Howl” slog igenom på allvar


Bebopjazzen fick femtiotalet svinga loss som här:

Ett annat inslag som blev nytt för femtiotalet blev väl den klassiska hemmafrun som tog hand om hushåll och familjen i förorterna där man levde men arbetade på annat håll. Man brukade säga att Doris Day blev symbol för ett sådant ideal via film och musik.

På amerikansk tv så var Johnny Carson den största av dem alla och särskilt på tv när patriotismen, kalla kriget och McCarthys kommunistjakt i Amerika stormade som mest var Johnny Carson trygga hamnen och urfadern för alla talkshows som man kunde lita på i alla händelser.

Frank Sinatra och Nelson Riddles samarbetade på otaliga starka inspelningar på femtiotalet och alla de album är mästerverk. Lyssna på den här pralinen:

Inom konsten i USA så kom det fram en ny stil som vi kan kalla actions paitning som var en metod där färgen kastades, droppades eler stänktes på duken.
Jackson Pollock var den främste inom det området

Willem de Kooning var ytterliggare än framträdande konstnär inom området

Tillbaka till rockmusiken. Så den vilda anarkisten Jerry Lee Lewis som bröt sönder musiken och skapade den vildaste rock som man kan tänka sig.


Naturligtvis Chucken Berry måste vara med på ett hörn


Vi närmar oss slutet av vår femtiotalssommarspecial.
President Eisenhower 1953 i ett tal som jag lägger ut därför att han var president över större delen av femtiotalet.

Nu avslutar vi med The King själv



Visage Wild life: The Best of 1978 to 2015 & New Order Present Be Music


Steve Strange som var med en del punk/newwaveband bildade Visage tillsammans med Rusty Egan som i sin tur hade spelat med Ultravoxsångaren Midge Ures punkband The Rich Kids som även Sex Pistols Glenn Matlock var med i. Andra medlemmar i Visage var Billy Currie från Ultravox, John McGeoch fråm Magazine, Dave Formula från Magazine och Barry Adamson från Magazine och Nick Caves olika band. Tillsammans formade de ett av post och new romantics bästa och mest estetiska flaggskepp. Det var så här punken kunde formulera den bästa av estetikens musikaliska skönhet. Nu föreligger det en samling med 16 låtar som visar hur de fem album som lanserades fram till Steve Stranges död för snart två år sedan. Det är naturligtvis enbart ljuvliga sånger som befäster hur stora och framförallt hur man kunde skapa en storhet i musiken och en magi bortom det mesta som ges ut under samma tidsepok. En samling med 16 låtar som täcker deras storhetsperiod och när bandet efter 1984 blev mera ett band i kulisserna, åtminstone för min del. De skivor som kom senare blev intressanta skapelser, oftast långt bättre än till exempel The Human Leagues senare utveckling.
Det är en intressant och framförallt bra sammanfattning av de låtar som kom fram ur Visage elektriska vibrerande trollerilåda. Detta är nyckeln till hur new romantic formade sig och hur den kom att bli under några år. Det var en lysande tid.


När Joy Divisions lades ned efter Ian Curtis död så blev New Order som tog form och naturligtvis är detta rockhistorisk formalia som jag ej behöver nämna igen.. På den här skivan handlar det om andra artister som remixar dessa inspelningar från Tony Wilsons Factory. Man kan välja mellan en dubbelvinyl elelr en tre-cd-skivor sammanfattning De handlar om låtar mellan 1982 framtill 1985 där New Orders medlemmar Bernard Sumner, Peter Hook, Stephen Morris och Gillian Gilbert. Dessutom tillsammans med Donald ‘Dojo’ Johnson från postpunkbandet A Certain Ratio. Det handla rom dansant punkdisco från musikens underground som jag verkligen älskade när dessa låtar kom fram. En magisk samling måste jag tillstå.
Här kommer lite låtar där ifrån.


Punksamlingar

Diverse artister: [Cease & Desist] DIY!:Cult Classics from the Post Punk Era 1978-1982)
Scientists: A Place Called Bad
Diverse artister: Punk 45 – Chaos in the City of Angels and Devils
Förra året fyllde punken fyrtio år och vi på bLaskan gjorde ingen ny hyllning eftersom vi dels för elva år sedan gjorde en specialnummer av Blaskan som avfirade dess trettio år och kände att det räckte på ett sätt och senare har vi återkommit till punken då och då med artiklar, recensioner och på andra sätt uppmärksammad punken med essäer då och då från Blaskans Ulf Holmén.

Förra året kom det ut tre intressanta samlingar. Den ena ”Punk 45” fångar in essens av Los Angeles punkscen och gör det oerhört bra. Det är bland det bästa punk du kan lyssna på. Ren punk och hardcore handlar det om. Ren och skär lycka här. Jag tänker plocka in låtar från ”Punk 45” som är ren punkgodis.








Nästa samling handlar om do it yourself-ideologin som kom till i punkens eftervågor och när new wave övergick till postpunken då inträdde just idealet att band skulle fixa alting själv ännu mera. Jag tänker på gamla favoritband såsom Scritti Politti och Swell Maps plus Television Personalities. Den här samlingen är tillägnad Chuck Warner som brukar plocka upp okända eller portglömda new wave eller postpunkpärlor som den här samlingen är fulla av. Chuck Warner är lite av punkmusikens svar på Alan Lomax. Nu kommer det en rrad med låtar därifrån.





Sista samlingen med Scientists som visar upp detta band som jag stundtals tänkte mig konkurrerade med the Saints eller Radio Birdman men det flyttade till England och levererade en rad med snygga powerpop och punklåtar och blev sina frisyrer och smink gothrockens favoriter med en stil som låter skramlig likt Nick Caves gamla band Birthday Party.




Diverse artister: Still in a Dream – A Story of Shoegaze 1988-1995

Shoegaze var en musikalisk genre som utvecklades ur sena 80 talets och tidiga 90-talets alternativa musikvärld. Det var band som förmodligen inspirerades av Sonic Youths distorsion och vävda oväsenmattor med sina smattrande gitarrer och skimrande medlodier.
Dessa brittiska band lät sina gittarer väva ljudmattor och låtarna hade oftast samma sköna melodiösa grunder som sextiotalets The Zombies, Them eller Crosby, Stills, Nash & Young fastän bandets blickar var oftast nedsänkta mot skorna och såg aldrig upp emot publiken. Den här samlingen visar upp rader med klassiska band som Ride, Lush, Pale Saints, Telescopes, CRANES, THE JESUS & MARY CHAIN, THE HOUSE OF LOVE eller SLOWDIVE. Javisst här finns även Curve med plus rader av band men tydligen även THE COCTEAU TWINS vilket överraskade mig. Men ändå är denna box på fem cd-skivor nästan lika relevant som den klassiska Nuggets-boxen med amerikansk garage och protopunk som Lenny Kayes och Jac Holzmans satte ihop 1972.
Jag blir glad över hur dova trummor, smattrande gitarrer och väna viskande röster tog över min värld då på det tidiga 90-talet. Det är en romantisk och vacker samling. Det äna abert i glädjen är att My Bloody Valentine inte finns med på grund av rätthetsbråk men boxens titel är lånad av en deras låtar. nu kommer här ett stort urval av mina favoriter från boxen. Men först My Bloody Valentine som jag ändå måste ta med här.

Elizabeth Fraser vackra underbara sång och Robin Guthrie elgitarr räcker hela dagen lång.

Den här låten är fortfarand elika vacker och storslagen

Mera skimrande än så kan det väl inte bli

Andy Bells Ride

Curve älskade jag då som nu när deras mörka The Cure-gotik slår sig genom muren

Bland mina 90-talets underground fanns alltid Lush där:

Husgudar

Mera underground och psykedelisk punk kan man ej komma.

Indierocken var så bra på 90-talet

Ett annat suveränt band med en av mina favoritlåtar från 90-talet

Slowdive är alltid Slowdive

Revolver lärde jag mig snabbt att älska

En av skivbolaget Creations finaste band

Ej att förglömma Black Tambourine

Sista låten nu med Jason Pierces band Spiritualized som han hade efter Spacemen 3

Diverse artister: Brown Acid – The Second Trip

När flower powerrörelsen var i sluttampen kom det en hårdare rockmusik som blev inledningen till hårdrocken. Visserligen hade Deep Purple tidigt haft en mindre hit med Hush på sextiotalet men det var nog band som jag vill hävda var ledningen till den hårdare rocken. Även om Deep Purples låt var en ganska så soft psykedelisk låt men ändå kunde man nog märka att den tyngre rocken var på väg att slå sig till rot ju närmare sjuttiotalet man närmade sig. Låten är tung men har ändå den typiska melodin som skapar den tunga bluesartade psykedeliska soundet i en förgrening. Men visst var hårdrocken i ankommande.

Band som Vanilla Fudge med Mark Stein,Tim Bogert, Vince Martell och Carmine Appice gjorde en stark psykedelisk rock som var både experimentell och tung samtidigt som också var tycker jag klassisk i sin specifika form.

Själv är jag förälskad i Blue Cheer som gjorde den här formen av hårdrock långt före sin tid. Deras musik hade ingenting av summer of love i sig. Utan mera urban hårdrock innan begreppet fanns ännu.


Jag vill fortsätta att plocka fram band som började dyka upp där i slutet av sextiotalet som mitt absoluta protohårdrockband som jag älskar Iron Butterfly som också skapade en form av tidig hårdrock starx innan Deep Purple, Black Sabbath, Led Zeppelin eller Grand Funk Railroad som skapade en hårdare ljudbild.


Grand Funk Railroad släppte också hårdare rock som förgyllde upp rock musikens väsen med sina klassiska attacker.

Men så dök det upp band som knappt någon kommer ihåg idag som gjorde bra musik som var i gränslandet mellan hårdrock och psykedelisk rock. Den här samlingen ”Brown Acid” som tar upp band som gjorde bra låtar som förtjänar komma fram i ljuset. Band som jag aldrig hört talas om. Bara se här på videon så kan man höra en helt underbar låt.

Mera av bandet i fråga:

Från samlingen ännu en härdsmälta som jag enbart bara älskar.

Den här låten med Sonny Huggs är en ren knock out

Jag hela den här samlingen är gyllene guld. Jag tycker att man skulle kunna ta med Cream eller Hawkwind men de är nog för kända band så den här skivan täcker upp ett gäng låtar som har just den där kvaliteten man kan behöva.

Micheles Kindh om Little Richard utsläpp

Little Richard – The Explosive Little Richard (Bear Family/Border)
Playlist: The Best Of The Reprise Years
Directly from my heart: The Best of the Specialty & Vee-Jay Yars

För sjutton år sedan såg jag filmen om Little Richard som hette ”The Little Richard Story” som var en sann film om rock n`roll-pionjären och kristna pastorn Richard Wayne Penniman eller Little Richard som han hade som artistnamn. Den filmen speglade på ett bra sätt hans liv tyckte jag då och har ingen orsak att ta tillbaka den åsikten. Det finns också en bra bok som heter ”The Life And Times Of Little Richard” av Charles White som berättar på ett direkt och på ett sätt som inger förtroende och äkthet åt berättelsen om mannen som James Brown, Mick Jagger, Otis Redding, Elvis Presley och som Jimi Hedrix innan hans egen solokarriär tog fart, spelade med som kompmusiker, såg som kungen, influensen, rockguden, ja de alla hade sin bild av Little Richards liv som artist och föredöme.

Det har kommit ut skivor som vill försöka spegla hans karriär under hans aktiva decennier. Sextiotalets brittiska invasion gjorde det svårt för femtiotalets rockpionjärer att klara sig på sin musik. Både Chuck Berry och Little Richard försökte hålla rockens fana högt. Medan Elvis hamnade i kommersiella Hollywoods skräplåda med stundtals rent av löjeväckande filmer. The Killer eller Jerry Lee Lewis började spela countrymusik som flera av femtiotalets rockare började göra för att överleva. Gene Vincent kämpade på fram till sin död på sjuttiotalet. Ja Buddy Holly hade tyvärr gått bort i den ytterst tragiska flygolyckan 1959 plus Eddie Cochran som gick bort 1960 i en bilolycka i London på en pågående turné.
När engelska rockmusiken och popmusiken började ta sin form så förlorade tyvärr femtiotalets rockare på det hela även om en del kunde få förnyade karriärer senare när sjuttiotalets nostalgiska vurm för femtiotalet kom som ett brev på posten i västvärlden.

Little Richard lämnade musiken för att börja predika i kyrkan för att ta sin kristna tro på allvar men han återvände på sextiotalet till musiken men hade problem med alltifrån skivbolag och få fram nya hits. Fastän idag tycker jag att helheten i hans musik visar varför Little Richard tillhör de allra största namnen i musikhistorien.

Tre olika utsläpp som fångar upp hans musikaliska världsbild är något som jag verkligen låter mig hamna i med tanke på storheten i både rocken och den klassiska soulmusik han också kunde förena i sin musikaliska gryta med det bästa av det mesta.

Little Richard bevisade att rockmusiken kunde kliva över klassgränser och över barriärer mellan svarta och vita. Rockmusiken som av de konservativa etablissemanget sågs som en fara som smutsade ned amerikanska själen och förförde ungdomen. Ja USA som bekämpade kommunismen fick plötsligt den afroamerikanska musikskatten över sig så att även vita ungdomar plötsligt började dansa till sånger deras föräldrar hade svårt att förstå och en ny ungdomskultur växte fram. Men Litte Richard liksom Chuck Berry kämpade med den rena rasismen och musiken blev deras biljett till ett annat liv. Musiken som erövrade gudsskelov världen med sin fart, dans och sexuella explosion som låg latent inunder musiken. Men det var också en del av den sociala kampen för att överleva tillvaron.

Dessa tre utsläpp som har kommit de senaste två åren 2015/2016 kartlägger hans musikaliska tid som under sextiotalet blev mera av klassisk soul som med fart och fläkt skapade den här häxbrygden mellan rock och soul som här sammanfogas på ett komplex bra sätt på nyutgåvan av ”The Explosive Little Richard”. Nu handlar det om sextiotalets Little Richard som tog en annan väg än femtiotalets rockpionjäranda som han då visade världen prov på.


Ta det är exmeplet på en typisk hit från 1965 som är en klassisk soulballad där hans röst jonglerar med stämma, frasering och röstläge. The OKeh Sessions”. Musiken på samtliga tre skivor är givevis enbart magisk och storartat musik som ger mig ett större och bredare perspektiv på artisten Little Richard.

Tony Mansfield – ett geni från 80-talets gryning

En gång i tiden fanns det en genialisk producent av egen och andras musik som hette Tony Mansfield. Han stod vid sidan av både punk och new romantic. Hela hans musikaliska gärning handlar om att finna uttryck som låg i tiden och utanför tiden.
Ta hans projekt Planet Ha Ha som han hade tillsammans med sin broder Lee Mansfield som gjorde en speciell syntmusik som knappast blev något av hitvärde men ändå mera spännande än många andra syntband inom genren. Lyssna här.

Men det är framförallt hans grupp New Musik som blev det intressanta för min personliga del. Det fanns ingenting som lät som New Musik på de tre album Tony Mansfield släppte ut under det gruppnamnet. Tre lyxiga suveräna album kom ut under skapelsen New Musik
NM_From_A_To_B
”From A to B”
NM_-_Anywhere
”Anywhere”
NM_Warp
”Warp”
Alla dessa tre skivor blev hos undertecknad något av de mest relevanta syntskivor dels för att musiken var vacker, nyskapande och framförallt helt egen och lät verkligen inte som något annat under den här tiden. Jag minns en intervju Lennart Wretlind gjorde med Tony Mansfield på radioprogrammet Eldorado. Där de talade om lyckan att få göra musik dygnet runt. New Musik omskapade verkligen syntmusiken hos mig och fick mig att börja undersöka krautrockens tyska band. New musik var både new romantic, new way och kraut på samma gång.

När började jag upptäcka Tony Manfield? Jo faktiskt i den grupp som han var medlem i i slutet av sjuttiotalet, Nick Straker Band som spelade en form av rockdisco som var riktigt bra och utgjorde de bästa av rockdiscomusiken tillsammans med band såsom Hot Chocolate. Se här Nick Strakers band stora hit från 1979:

När Tony Mansfield upptäckte syntharnas möjligheter jag då blev det musik som enligt mig skapade just den här magiska känslan att förena lyxig dansmusik och skönheten och den luftiga rumsliga rymdens mångskifte.
Se den här låten med sin dansanta känsla.

En annan låt som är kanske New Musics bästa ballad om lyx. Här formuleras just visionen med New Musik sin inställning där synten är ett instrument som kan fullt möjliggöra just den önskan Tony Mansfield hade med sin musik. Ett tag ingick ävenledes Tony Hibbert som också var med i New Music och på deras två första skivor. Men hoppade av då hans bass och kunskap inte längre var nödvändig, skulle man kanske påstå.
https://youtu.be/Vmb-hsBciTY
På första skivan med New Musik fanns det klara element av popmusik som hade en klar referens till Beatles då Tony Mansfeild var en stor fan av just Beatles kompostioner och musikaliska struktur Se den här låten som bra exempel.

Från deras tredje och sista album som blev lite svalare och ändock skicklig komponerad syntmusik med fina melodier – se titelspåret:

Fina melodier med en skicklig välkomponerad musikalisk struktur som inramar texten på ett fint sätt.

Sista låten med New Musik Blir den här hiten som jag fortfarand etycker är underbar. Här stänger vi boken med hyllningen till Tony Mansfield.

Sextiotalet går igen

Herman’s Hermits – The Best of Herman’s Hermits: The 50th Anniversary Anthology @@@
Them – Complete Them (1964-1967) @@@@@
Van Morrison – Astral Week @@@@@@ – His Band and the Street Choir @@@@
The Zombies – Still Got That Hunger” 2015 @@@
london22
London var brittiska 60-talets epicentrum för det kreativa flödet i musik, konst, film och musik, allt verkade hända just i lOndon under en period. The Beatles revolutionerade rockmuisken med sitt Mersey Beat-sound från Liverpool. De spelade på Cavern Club, 10 Mathew Street på sextiotalet. The Rolling Stones, Eric Burdons The Animal till Alexis Corner spelade en rufflig Rhythm and blues eller bluesbaserad rock som skilde sig från popmusiken. Pink Floyd avvek med sina psykedeliska shower.
index
Men det var här i London som gamle filmveteranen Michelangelo Antonioni påverkades av swinging London där han spelade in filmen ”Blow-up – förstoringen” som var den tidens hipsterfilm. Ja mycket hände på sextiotalet med mode och musik under denna mest fascinerande musikaliska period i historien.
Det var där Van Morrison hörde ett gäng musiker som då hette The Golden Eagles som Van ”The Man” Morrison blev starkt influerad av och tillsammans med dem började några få år med underbar kreativt flöde av musik där de största hitarna var ”Baby, Please Don’t Go” och ”Here Comes the Night” som också blev bandets signaturmelodier. Them som nu finns samlade på en trippelutgåva på cd. Jag älskar den här samlingen då den verkligen visar upp bandets storslagna hymner till både liv och kärlek.

pic10
Skivan fångar essens av gruppens korta period mellan 1964 till 1967. Det var det sistnämnda året som Van Morrison lämnade bandet för en ännu större och mera magisk karriär som soloartist. Även om bandet Them försökte själva ända in på sjuttiotalet så blev det hela ett stort misslyckande om man ser på bandets kvalitetslåtar som enbart existerade under Van Morrisons tid som låtskrivare och sångare. Efter Van Morrisons sorti så kan jag lungt påstå att Them var slut som band. Alla av värde och storhet kan jag finna på den här nya samlingen med Them.
Se bara på Van Morrisons debutalbum ”Astral Week” vilket magiskt mästerverk hans keltiska soulrock har i kvalitet, kärlek och överjordiska sånger. ja herregud säger jag bara. Bägge nyutgåvorna är extremt skimrande rockpärlor att för livet.
Det är ett sant nöje att lyssna på nyutgåvorna med sådan storslagen musik.
1401x788-137391258
Så går vi till bandet som inte direkt var mitt band men gjorde kompentent rock/popmusik. I den nya box med två cd-skivor och med utförlig linenotes om Herman’s Hermits som grundades av unga skolpojkar med Peter Noone i spetsen. Jag tycker stundtals att deras musik kan bli lite för mycket av coverval så att det blir lite jukeboxkänsla över bandets musik. Det är däremot ändå oerhört trevligt att lyssna på deras sånger på två stycken cd-skivor. Lugn och skön pop men känns lite för fadd och ofarlig så den här samlingen hamnar på avdelningen trevlig popmusik för stunden.
71Q0KMgZVbL._SX522_
The Zombies kan fortsätta spela in skivor på ett bra sätt. Både Colin Blunstone och Rod Argent uppvisar en cool inställning till sitt musikaliska skapade 2015. Deras nya skiva är faktiskt helt okej popmusik för vuxna människor. Jag hör en rad med bra sånger från ett band som orkar och vill skapa ny bra popmusik. Jag lyssnar gärna på det här. två mogna erfarna artister som med fin sång och bra spel orkar göra relevant pop av idag trots att bandet funnits i mera än femtio år.

Micheles Kindh avlyssnar och förundras av en ny samling med Erasure

Always – The Very Best @@@@@
Vince Clarke lämnade Depeche Mode efter första albumet ”Speak & Spell” kommit ut för att bilda duon Yazoo tillsammans med underbara sångerskan Alison Moyet för att efter två album lämna även det bandet för att tillslut bilda Erasure med sångaren Andy Bell. Det mest framgångsrika duon som har haft oerhört många med hitar genom åren sedan 30 år tillbaka. Den nya samlingen är inte bättre än den tidigare ”Total Pop! The first 40 Hits” men den nya är helt okej trots allt och väldigt bra med snygga och smarta hits rakt igenom. Nu kommer här en rad med Erasurelåtar som jag tycker om.