THE JESUS AND MARY CHAIN – Damage and Joy $$$$$


Bröderna Jim och William Reid är grunden till bandet The Jesus And The Mary Chain. Under några år var även Bobby Gillespie med som trumslagare i den första upplagan av bandet ifråga innan han själv bildade Primal Scream. Jag hörde första gången The Jesus And The Mary Chain med singeln ”Never Understand” som fick mig att bokstavligen knockas.

Det var gitarrdrivande distortion med den där Sonic Youthkänslan fastän med popmelodier som är nästan som hämtat ur alltifrån Phil Spectors perfektion och The Beach Boys finkänslighet. Om The Smiths var den intellektuella dandymusiken från arbetarklassens hjärta var The Jesus And The Mary Chain på debutalstret ”Psychocandy” just skitig och rå rock från hamnen fastän så där sublim att man kunde tro att Jim Webb eller Burt Bacharach målade melodiernas fina subtila touch.

”Darklands, Automatic och Honey’s Dead” är alla estetiska skivor. Ja vi får inte glömma bort samlingen ”Barbed Wire Kisses (B-Sides and More)” som blev ett exempel på hur mycket bra material det fanns med The Jesus And The Mary Chain. Jag vill påstå att bandet levererade den bästa brittiska oväsen man kan tänka sig. Men så 1997 annonserade bröderna Reid att de skulle upplösa bandet och deras sista skiva ”Muki” skulle komma ut. Jag såg på en video med låten ”I Love Rock ‘n’ Roll” och blev salig och helt hysterisk när jag hörde låten. Vilken låt, vilket sväng, vilket underbart gitarroväsen – ja leven rocken tänkte jag då. Senare läste jag Per Bjurmans entusiastiska recension av albumet ”Muki” och ja den var så bra den kunde vara. Mästerverk rakt igenom när jag själv köpte albumet och och visst var det exakt så som Per Bjurman skrev i Aftonbladet.

2007 kom bandet tillbaka. 2017 släpper The Jesus And The Mary Chain en atombomb till album. Ja, ”Damage and Joy” infriar alla mina förväntningar på albumet. DEt är precis så där starka melodier som jag kan önska mig. En skiva vars texter kanske inte alltid håller måttet men det gör ingenting för min egen del. Jag slukas av arrangemangen som bröderna Reid åtstadkommer med sina rocksånger. Lyriken får stå tillbaka för själva utförandet. Men det stör inte alls på något sätt. Jag har alltid älskat bandet för att de förenade popens elegans med rockens förmåga att skapa energi och orsaka intensitet mitt i orkanens epicentrum.
Det nya albumet växlar mellan mjukhet och slagkraftiga rocklåtar som dånar elegant och sobert i mina hörlurar.
Med andra ord är det musik som tåls att lyssnas på om och om igen.

Micheles Kindh om Imperial State Electric

2188858461-1
Imperial State Electric – Honk Machine
@@@@

Att livet efter The Hellacopters skulle bli det suveräna bandet Imperial State Electric där Nicke Andersson med hjälp av Dolph de Borst från The Datsuns, Tobias Egge och Tomas Eriksson från numera nedlagda Captain Murphy, skapade sin mix av garagerock, soul och ren pop. Jag tror att soulmusiken och popen härrör från Nicke Anderssons tid tid i Sollution.

Genom sin historia har bandet med sin självbetitlade album, via ”Pop War” till ”Reptile Brain Music” fram till det nya albumet med sina sånger skapat som vanligt urstarka låtar där popballader mixas upp med de snyggaste svenska rocklåtar jag hört i år.
Här finns det både bra texter och framförallt välkomponerade rocklåtar som uppvisar hur bra bandet är i fråga på att skapa popmusik som har den där spännande ambitionen att skapa musik för en publik med bra smak rakt igenom. Vilket bandet gör väldigt bra. Det är musik som suger tag i mig som lyssnare och samtidigt förflyttar mig till diverse platser där musikhistoria skapats. Det är skimrande rockmusik där stil.klass och skönhet är gängse kutym. Jag får lyfta på min imaginära hatt och hylla Nicke Andersson igen för sitt musikaliska kall att älska sin rockhistoria.

Photo by Peder Carlsson

Photo by Peder Carlsson

Blaskans recensioner angående Imperial State Electric
http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer97/Musik/imperial_state_electric_imperial_state_electric_indie.html
http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer97/Musik/imperial_state_electric_imperial_state_electric_rock.html

Jon Spencer Blues Eplosions-special av Micheles Kindh

Jon Spencer Blues Explosions är det band som knappast behöver förnya sig för förnyelsens skull utan de gör sådant ändock. Jon Spencer med sitt ursprung i mytomspunna Pussy Galore som jag älskade en gång i tiden. Jon Spencer är också del i Boss Hog. Det finns snygga coola samarbeten med Dub Narcotic Sound System och flera låtar med den avlidna bluestungviktaren L.R Burnside. Med andra ord är allt vad Jon Spencer Blues Explosion ett band värd att uppmärksamma. Det nya albumet ”Freedom Tower – No wave dance party 2015” är knappast något mästerverk men ännu ett utsökt exempel på vad Jon Spencer Blues Explosions kan göra rent musikaliskt.Ett suverän bruksvara att dagligen inmundiga. Nu blir det vidoes och annt med Jon Spencers band Pussy Galore, Boss Hog och Jon Spencer blues Explosions och sologrejer:

Vi börjar med Jon Spencer blues Explosions:
Från nya albumet:

Lite äldre Jon Spencer Blues Explosions;


https://youtu.be/RZmxNM6DwsY

Boss Hog



Pussy Galore:



http://thejonspencerbluesexplosion.com/

Glada nyheter från Nick Cave-universumet

Stora nyheten för vinylälskare (undertecknad beklagar vinylens återkomst då jag älskar cd-formatet) är att Nick Cave And The Bad Seeds album ges ut på vinylformat – nypressade utgåvor som borde få alla oss Nick Cave-älskare helt lyriska. Därför med tanke på det så ger vi oss hän på Blaskans redaktion och hyllar detta med Nick Cave-material:










Micheles Kindh om Bonafides nya skiva

Bonafide – Denim Devils
@@@@

B7kV7QUCUAQmgAl.jpg large

Så har jag tagit del av högoktanig dos rock ‘n’ roll som bådar gott då detta är närmast AC/DC vi har kommit i Sverige med Pontus Snibb i spetsen för powerkvartetten men naturligtvis har bandet viss närhet till Bullets heavy metallosande hårdrock fastän ändå inte riktigt. Hederlig rockmusik som är till dansa, väva mjöd därtill och skaka loss din andliga lekamen till och det är lika smutsig rock som bär med sig samma frön som Iggy Pop & The Stooges, Guns ‘n Roses, Motörhead eller Jerry Lee Lewis skakade fram ur sina trollspön.

Jag blir väldigt glad över att Bonafide fortfarande orkar hålla humöret och rockkänslan intakt och få till det där svängiga partierna så att det fungerar väl ut. Det är okomplicerade arrangemang fastän intrikat och till med lite sofistikerade sträckvis i rockballaderna. Pontus Snibb låter som det vore en amerikansk skränig sångare som vill ta oss till helvetets rockiga steniga väg. Det är samma väg som AC/DC klocka klämtar inför. Bonafide övertygar mig om deras storhet.

Micheles Kindh ser slutet av Robert Wyatts karriär på ett nytt samlingsalbum.

Robert Wyatt föll mitt i sin karriär ned från ett fönster vilket ledde till att han förlamades och hamnade i rullstol. Detta hindrade knappast honom från att ge ut musik i soloform eller att samarbeta med andra artister. En omständighet som gäller också på den nya samlingsskivan ”Diffrent Every Time” som är uppdelat på två skivor med musik signerad Robert Wyatt. Det visar så tydligt hur aktiv han var på olika fronter trots de besvärliga omständigheterna. Första skivan heter ”Ex Machina” och innehåller musik från hans band Soft Machine och Matching Mole plus låtar från soloalbumen. Den andra skivan innehåller hans diverse samarbeten med andra artister under flera år. Robert Wyatt är ytterst viktig för den så kallade Canterbury-scenen där band som just Soft Machine och Caravan mixade psykedelisk rock med jazzrock och lite folkmusik. Men framförallt är det den progressiva scenen med Yes och Genesis som musikstilen är besläktat med. Också Gong brukar lite på kanten hamna inom samma scen på grund av att det var medlemmar från Soft Machine som bildade bandet ifråga. Nu blir det här en hyllning till Robert Wyatt som snart fyller 70 år och annonserar att han skall lägga av med musik och pensionera sig. Samlingen är hur bra som helst och är en introduktion till Robert Wyatts musikaliska värld. Videos med Soft Machine, Matching Mole och hans soloalbum:





Micheles Kindh läser och lyssnar sig berusad på Alan McGee och skivbolaget Creation

Mitt liv hade varit så mycket tommare om inte Alan McGee stuckit ifrån Glasgow till London och där bildat skivbolaget Creation 1983. Snabbt blev det det ledande indiebolaget vid sidan av Alan Hornes Postcard, Geoff Travis Rough Trade, Tony Wilsons Factory och Mute Records men gick tyvärr till sist i konkurs 1989. Allt som jag älskade med 90-talet fanns där på Creation. Alan McGees självbiografi ”Creation Storie, Riots, Raves And Running A Label” (Sidgwick & Jackson 2013) är en briljant historia om uppväxt, trista jobb och musik, musik och återigen musik. Hans barndomsvän var Bobby Gillespie från The Jesus And Mary Chain och senare mitt absoluta favoritband Primal Scream som vid sidan av Nirvana snabbt blev husgudar. Band som Ride, My Bloody Valentine, House Of Love eller Primal scream och Oasis var hans ständiga husband på Creation. Efter att skivbolaget försvann så bildade han mindre intressanta skivbolag som Poptones och nu 359 Music. Alan McGee är dj också ute i världen. Nu över till mina favoritlåtar med grupper från Creationtiden:












Micheles Kindh om Foo Fighters och The Smashing Pumpkins nya album

Foo Fighters – Sonic Highways
@@@
Foo_Fighters_8LP_Sonic_Highways
The Smashing Pumpkins – Monuments to an elegy
@@@@
Monuments_to_an_Elegy_album_cover_from_Smashing_Pumpkins

Jag vill börja med att påminna om en dag på Sjöhistoriska Museét 1991 där jag med en armada av människor fick beskåda Nirvanas spelning – en spelning som jag ser som ett avgörande moment i mitt liv eftersom min kärlek till Nirvana fördubblades den dagen. Det var intressant också med att Teenage Fanclub var förband till Nirvana. Deras söta popmelodier visade sig vara en diametral motsats till Nirvanas punkrock vilket på pappret kanske inte var idealiskt för ett förband. Jag tyckte ändå att det fungerade eftersom Curt Cobain i press hade sagt att hans favoritband bland annat var The Vaselines ljuva popådra och då passade självklart Teenage Fanclub in i formen som förband. Jag hade också införskaffat deras nya skiva ”Bandwagonesque”, och den visade sig mycket bra.
Efter en söt harmonisk inledning så kom Nirvanas magiska eruptiva attacker som då förgyllde min värld.

Det är 2014 och det är 20 år sedan Curt Cobains tragiska självmord inträffade vilket ledde till att bandet upplöstes. Istället bildade Dave Grohl sitt band Foo Fighters och de släppte en underbart bra debutskiva 1995 som innehöll låtar Dave Grohl skrivit under flera år. Jag älskade det debutalbumets alternativa rock. 1995 såg jag bandets Sverigedebut på Cirkus i Stockholm. Idag är bandet mera mainstream och det leder mig till det nya albumets låtar som knappast sticker ut och är föga originella. Tyvärr är det jämntjock gröt och det verkar som om Dave Grohl tappat sitt tidigare så mästerliga handlag för låttexter och suveräna arrangemang. Numer låter bandet från skiva till skiva just så där radiovänligt och anpassat men levererar ända trevlig familjeunderhållning. Detta trots att punkfadern Pat Smear från sjuttiotalets legendariska Los Angeles Band The Germs, från och till är medlem i Foo Fighters och tidvis var medlem också i Nirvana. Nu har också han blivit en snäll och foglig radiorocker. Den nya skivan är en dag på jobbet och lutar sig emot en fasad av erfarenheter och yrkesskicklighet. Därför blir nya albumet därefter. Den är inspelat i flera städer men det hjälper inte mot tristessen när Foo Fighters spelar numera. Det är inte tillräckligt men ändå kompetent utförd rockmusik. Ofarligt och trevligt och som gjort för en familjepicknick. Se förresten på Svt-play som visar ett reportage från skivans tillkomst runt om i olika städer.

När vi kommer nu till The Smashing Pumpkins nya album så är det en vacker harmonisk och skimrande skiva med stor rockmusik och låtarna sveper över breda geografiska plan – storslagna drömmar från visionären Billy Corgan. När jag först hörde talas om bandet var när jag läste om bandet, sedan hörde jag singeln ”Tristessa” på radion. Ytterligare lite senare kom Per Bjurmans reportage av inspelningen skivan ”Gish” i Andres Lokkos tidskrift ”Pop” och även i Aftonbladet läste jag om skivan i en artikel av Per Bjurman. En ny form av metal började det talas om. När skivan ”Gish” till slut kom ut1991 samma år som Nirvana-konserten blev jag lycklig över att höra The Smashing Pumpkins fantastiska musik. Innehållet var en bedårande och ovanlig stark vacker förförande rockmusik som definitivt hade en egen stil. Jag tror inte att något lät som som de inom alternativa rockvärlden då som nu.

Deras andra album ”Siamese Dream” var dock ännu bättre till och med i varje ansats på skivan. Men så hände det något hos Bill Corgan där hans musik började spricka upp och något gick förlorat i musiken. ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” blev en musikalisk svanesång och storhetsvansinnet bröt tydligen ut hos honom. Han fjärma sig från den tidigare producenten Butch Vig (producent bakom Nirvana och musiker i bandet Garbage) och ville åstadkomma en skiva som skulle gå att jämföra med The Beatles vita album eller Pink Floyds ”The Wall”. De nya producenterna Alan Moulder och Flood tillförde ett fylligt ljud men ändå blev allt för stort och tomt. Det fortsatte med den hyfsade skivan ”Adore” med sin lugna stämningsfulla Deepeche Mode-liknande låtar. Fast sedan blev jag skeptiskt inställd till Bill Corgan från och till. Den nya skivan tar nu tillbaka bandet till sin sköna estetiska gotiska tillstånd. En skiva som vågar ta steget ut till rockens största stunder igen.

Punkens Historia13: Rule Britannia; In Punk We Trust

Förutom att alla band som kom att forma den brittiska punken startades under 1975-1976, hände en del saker inom övrig musik som fick effekter på punken. Tre händelser kom att avgöra den gryende punkrörelsens inställning. Den första var musiklivet utanför den egna kretsen, den andra en konsert som formade allt och till sist den politiska situationen i landet.

1972-1974 Inträffade oljekrisen i världen, den sände chockvågor genom världens ekonomier och den ödelade människors liv när fabriker stängde och folk blev arbetslösa. Orsaken var en kraftig uppgång på oljepriset på världsmarknaden. Som vanligt blev det de fattigaste som drabbades värst. Storbritannien har länge varit ett land som har plågats av sociala motsättningar i form av ekonomisk och social orättvisa, 1972-1974 var år som blev förödande för nationen. Priser på basvaror sköt i höjden, folk blev friställda, inga jobb fanns att få och levnadsstandarden sjönk för vanliga människor, med andra ord pyrde det lite överallt. Till råga på allt drevs en kil ner i samhället mellan inte bara de som hade och de som inte hade, utan också mellan svart och vit. England hade redan då en stor invandrad befolkning från framför allt de före detta kolonierna och dessa drabbades nu inte bara av arbetslöshet utan också av ren och skär rasism. Det var främst befolkningen i Londons förorter med rötter  i Karibien, nationaliteter som Jamaicaner var vanliga. Problemet var bara att dessa stod än lägre än engelsk underklass, konfrontationsrisken var uppenbar.

StrikeEn av många nödvändiga strejker som slet sönder landet Foto: Brentfordtw8

Bröd och skådespel har alltid varit maktens svar på folks hunger efter frihet och framtidstro. Så också här, på radion kunde man märka en allt mer musikalisk orientering mot det allt mer glättiga i dödsryckningarna som glamrocken låg i. Band som Bay City Rollers, Mud och The Rubettes firade nya triumfer med listettor som låten ”Sugar Baby Love”

Problemet var bara att den yngre generationen såg igenom hela bluffen. Bröd och skådespel istället för riktiga jobb kan lätt ge den effekten, speciellt om man är kapabel att tänka själv. Som ni hör var dessutom låten så usel att man ville spy, ett faktum som bara eldade på frustrationen särskilt hos de som var intresserade av musik. Efter ”Sugar Baby Love” var alla som älskade musiken ense om att något måste göras. The Rubettes hade helt enkelt satt en sten i rullning som nu inte gick att stoppa. Dom och framför allt Bay City Rollers var en av grundorsakerna till punkens framväxt.

Bay City RollersBay City Rollers fick många magar att vändas ut och in Foto: Musicpophits.com

Englands etablerade politiker utgjorde inte heller de något alternativ till lösning på samhällets alla problem. Många ansåg att Labour hade smitit från sitt ansvar och för länge sedan tappat greppet om situationen. Ett exempel på detta ges i i John Lydons (Johnny Rottens) bok ”No Irish, No Blacks No Dogs” från 1993, vi rekommenderar den varmt. Där beskrivs hur alla de strejker som runt 1975-1976 plågade landet och där Labour stod handfallna. En dag var det sopstrejk och alla fick dela säng med de kattstora råttor som då kom ut, nästa dag kunde det vara bageristrejk vilket gjorde att även om man hade råd kunde ingen köpa det dagliga brödet. Det var helt enkelt kaos och ingen erbjöd nåt alternativ. Det enda som återstod var helt enkelt att saken i egna händer. Den förtvivlade och många gånger hopplösa situationen som många satt gav punken en utmärkt grogrund. Det är ingen slump att den politiskt turbulenta perioden och den första framväxten av punkband som Sex Pistols, inträffade under just den här perioden.

Nästa viktiga händelse inom musiken som ledde fram till punkens publika genombrott inträffade 1975. En ny musikform tog sig in i folks medvetande och den gick under  det föga smickrande namnet Pubrock. Musikstilen byggde på bluesens estetik och hade en del vildare inslag som tilltalade flera blivande punkare som t ex John Lydon. Stilen kunde som exemplet nedan halka ut i rena kakafonier av ren och ljuvlig hedonistisk rock som kunde få döda att dansa. Lägg märke till en ung Wilko Johnson på gitarr som spelar tills fingrarna blöder i det bifogade exemplet här nere. Band som Dr Feelgood, Count Bishop, Kilburn And The High Roads och Inmates hade snart etablerat sig. Deras minst sagt annorlunda stil kom att bli stilbildande och inspirerade delar av punkrörelsens.

Dr Feelgood live på Top of the Pops 1975 Klipp: Youtube

När Malcolm McLaren kom hem till London efter sin utlandsvistelse i New York 1975, kunde han berätta om ett nytt sensationellt band som alla borde höra. Namnet på gruppen var Ramones. Säkert hade han bootleg-inspelningar som cirkulerade som kassettband mellan de intresserade och initierade för detta var vanligt vid tidpunkten. Principerna för DIY (Do It Yourself) hade börjat växa fram redan då, egenhändigt gjorda inspelningar var vanliga och man kunde till och med få en del av dessa när man köpte skivor på vissa ställen. Till exempel så hörde jag själv en mycket ruffig och dåligt mixad version av ”Anarchy In the UK” med Sex Pistols redan sommaren 1976, trots att den officiella releasen av den och de andra på albumet skedde i maj 1977.1976 Kom så Ramones debutskiva vilket på många sätt markerade starten på allt, inklusive den engelska punken som en mer publik företeelse. Samma år spelade bandet den beryktade konserten på Roundhouse i London.

RoundhouseRoundhouse i London är den beryktade konsertlokalen Foto: Standard.co.uk

Alla som skulle komma eller redan hade startat band var där. Mick Jones och Joe Strummer som redan hade skapat The Clash var där, Siouxsie Sioux som kom att bli mycket viktig med bandet som bar hennes namn var också där. Med sig had hon tagit några grannar från Bromley som Billy Idol som så småningom blev sångare i Generation X, och Severin Severin som blev bassist i Siouxsie & The Banshees. John Lydon (Johnny Rotten), Steve Jones,  Paul Cook och Glen Mattlock som alla redan spelade i Sex Pistols hade infunnit sig och så vidare. Konserten innebar det definitiva startskottet för punk i Storbritannien. Den gick till och med så vilt till att Ramones blev uppringda i logen av flera personer som stod utanför och inte hade råd att komma in, säkert hade de fått tag på telefonnummer genom Malcolm McLaren. Ramones bildade mänsklig stege där medlemmarna hängde ut genom ett fönster och hjälpte flera att klättra upp. Ansträngningen var dock väl värt besväret, konserten lär ha varit magisk.

Ramones Live på CBGB 1974 klippet kommer från Youtube

1975 Hade ett nytt band sett dagens ljus i hemstaden Los Angeles. Med sina medlemmars låga ålder väckte de uppmärksamhet – de var inte mer än 16 år – men de var dessutom tjejer vilket inte var helt vanligt i rockvärlden vid tidpunkten. Joan Jett (blev ju som bekant mycket stor senare), Lita Ford, Sandie West, Jackie Fox och Cherie Curry var medlemmarna i bandet Runaways som också dom kom att influera punken. 1976 debuterade de med det självbetitlade albumet och snart var de en snackis. Inte så mycket i hemlandet dock som i Japan och Storbritannien. Samma år kom de till London för konsert och tidningen NME (New Musical Express) skrev om händelsen. Incidenten som jag snart ska berätta om vandrade som hörsägen i kretsarna kring punkrörelsen i London 1976, en rörelse som The Runaways snart var bekant med på båda sidor Atlanten, och kan tyvärr vare sig bekräftas eller förnekas. Det sägs dock att en medarbetare på NME var på extra dåligt humör och bestämde sig för att skriva vad han tyckte om The Runaways, det blev inte populärt hos tjejerna. Snart hade stämningen blivit så hätsk att de bestämde sig för att besöka honom. De klev in på kontoret beväpnade med järnrör och stiletter, vilket föranledde personalen att ta skydd. Tanken var att spöa upp den uppkäftige journalisten, men detta kom på skam. Den personen som hade åstadkommit alltihop, var ledig den dagen och slapp undan med blotta förskräckelsen. Kontoret trashades dock och ingen på NME skrev illa om Runaways efter det.

Låten Cherry Bomb med Runaways kom 1976 och formade punken Klipp: Youtube

Så fort punken var etablerad och började komma ut ur replokalerna, vilket skedde just 1976, började en hel del av dem att spela in sina låtar. Först ut med en utgåva var The Damned med singeln ”New Rose”, engelsk punks allra första alster. Tvåa kom Buzzcocks med sin EP ”Spiral Scratch” som innehöll fyra låtar. Den sista var helt och hållet självinspelad, distribuerad och marknadsförd, DIY i kvadrat med andra ord.

The Damned – New Rose var brittisk punks första alster från 1976 Klipp: Youtube

Redan från början stod det klart att en avgörande skillnad fanns mellan amerikansk och brittisk punk. Den amerikanska var helt och hållet inne på att kombinera konst och musik, ofta kom medlemmarna från konstutbildningar och hade musiken som sidoprojekt. Brittisk punk däremot var politisk så till den milda grad att den skrämde flera amerikanska utövare. Den radikala och rättframma tonen med credot ”No Future” slog an den ton som rådde i samhället. Musiken var mycket mer rå och brutal och också denna skrämde flera av de amerikanska kollegorna. På konserter kunde spottloskorna mot banden stå som en vägg, uppmaningar om både kravaller och uppror var regel snarare än undantag. Inte minst i vissa bands texter lyste detta igenom, The Clash gjorde t ex till debuten låten ”White Riot” som handlade om just detta.
Men mer om detta i nästa avsnitt.

Punkens Historia12: Rule Britannia

1975 kom Malcolm McLaren tillbaka till London efter sitt äventyr som kreativ konsult i New York. Det var ju där han hade stylat gruppen New York Dolls och skapat scenernas utseende åt dem. Inom parentes hade han blivit så utskälld för sitt arbete att många än i denna dag menar att det var just det som fick New York Dolls att kasta in handduken. Sant eller falskt går att diskutera. Vad som däremot är sant är att 1975 var året som markerade starten för den brittiska punkrörelsen.

Malcolm McLaren and Vivienne WestwoodMalcolm McLaren med dåvarande frun Vivienne Westwood som ägde ”Sex”

Med sig hem hade Malcolm McLaren vittnesmålen om CBGB’s och hur den amerikanska punkrörelsen hade börjat växa fram. Han smidde också planer för framtiden, planer som innefattade en affär som skulle omfamna den amerikanska punkens stilmässiga ideal tolkat genom hans ögon. Eftersom han var klädskapare, var det ju inte svårt att lista ut att det var just kläder och accessoarer som skulle bli kännemärket. Klädaffären ”Sex” som låg på fashionabla Kings Road i Chelsea London, blev klädskaparens nya projekt tillsammans med kollegan och äkta makan Vivienne Westwood. Den hade funnits sedan 1971 men då under namnet ”Let It Rock”, i och med namnbytet fick också butiken delvis annorlunda stil och utbud. Där skapade de och sålde sina kollektioner som gick under beteckningen ”anti-mode”, en stilriktning som innefattade sönderslitna T-shirts och inspiration hämtad från S&M-stilistik.

SexSex på Kings Road i London

Parallellt med händelseutvecklingen hände fler saker på andra fronter. Den sjätte november 1975 spelade ett visst band live för första gången på Saint Martin’s School of Art, de gick under namnet Sex Pistols. Deras musikaliska programförklaring löd att ”de var inte inom musikbranschen för musiken, utan för kaoset”. De klassiska orden uttalades av bandets gitarrist Steve Jones i en intervju i februari 1976. Snart hade bandet en liten men fanatiskt skara devota fans. Bandet hade egentligen funnits sedan 1971 men då med namnet ”The Strand” och med medlemmarna Steve Jones och Paul Cook som enda kvarvarande som också var med i Sex Pistols. Bandet hette en tid också ”The Swankers”. Steve Jones har alltid framhävt att under åren med ”The Strand” och ”The Swankers”, var de så fattiga att de stal instrumenten och snodde andra bands utrustning på konserter eftersom de inte hade råd att köpa egen.

1975 Klev så en då 19-årig yngling in i affären ”Sex”. Han väckte uppmärksamhet då han bar en T-shirt med en handskriven text ”I Hate” över porträttet på Pink Floyds medlemmar där Roger Waters ögon var tomma stirrande hål av utsaxat tyg. Den unge mannens namn var John Lydon, senare känd som Johnny Rotten. Snart var han Sex Pistols nya sångare eftersom också medlemmarna i gruppen var återkommande kunder i affären. Namnet på gruppen föreslogs av Malcolm McLaren och konserten på Saint Martin’s blev gruppens första med John Lydon som medlem och under namnet Sex Pistols. Resten kom att bli historia. 1976 Gav sig Sex Pistols ut på en turné, den blev startskottet för många andra grupper som kom att bli berömda efter att ha sett någon av spelningarna. En av konserterna skedde i Manchester på Lesser Free Trade Hall, på denna spelning fanns de blivande medlemmarna i Buzzcocks. När bandet på sommaren 1976 spelade i Hastings, fanns en ditrest Poly Styrene i den lilla skara som hade samlats, hon hade redan en reggaekarriär men blev nu omvänd. Hon hade av en slump sett affischen för konserten och blev nyfiken på namnet.

Sex Pistols 1976Sex Pistols 1976 från vänster: Steve Jones, Paul Cook, John Lydon och Glenn Mattlock Foto: The Clash Blog

Det fanns dock fler band som låg i startgroparna. 1976 Startade bandet The Damned sin karriär genom att först bildas och sen debutera med sin singel ”New Rose”. Denna singel blev startskottet på den publika delen av den Brittiska punken då den var den första utgåvan av just engelsk punk. Det var alltså inte 1977 som allt hände som alla tidningar tjatar om, det var 1975-1976. Också gruppen Clash startade 1976. En intressant detalj om Clash var att från början kallade sig Joe Strummer för ”Woody” Mellor, han bytte eftersom ”strum” betyder att slå på vilket överensstämde med hans gitarrteknik. Den tekniken hade han utvecklat under sina år som gatumusiker i Londons tunnelbana där han hade slagit på en ukulele, nu blev det istället på gitarr. Den andra ledarfiguren för Clash – Mick Jones – hade sedan 1975 spelat med det Londonbaserade protopunkbandet London SS, som hade varit stilbildande för alla de band som nu började forma punkrörelsen.

The DamnedThe Damned Foto: Zed Equals Zee

The ClashThe Clash spelade live på 100 Club

Buzzcocks nämnde jag. Efter konserten i Manchester åkte de två studiekamraterna Howard Trafford – Senare känd som Howard Devoto – och Peter McNeish – Senare känd som Pete Shelley – raka vägen hem studenkorridoren på till Bolton Institute of Technology (numer University of Bolton). Väl hemma började de planera för att starta band vilket mynnade ut i Buzzcocks. Bandet blev det första bandet som visade principen med DIY (Do It Yourself) när deras Ep ”Spiral Scratch” kom ut samma år. Skivan saknade skivbolag i ryggen, den saknade distribution – ett faktum som ändrades senare när de fick kontrakt med UA som också tryckte upp en andra upplaga av Ep:n. Den fick inte heller någon reklam vilket stärkte auran av DIY som kom att bli dess kännemärke. Den blev ändå en av  de viktigaste dokumenten över Brittisk punk, den blev också den andra utgåvan efter The Damned’s New Rose.

BuzzcocksBuzzcocks från omslaget till den närmast odödliga ep:n Spiral Scratch

Poly Styrene återvände till London efter sin konsertresa till Hastings. Hon hade redan viss erfarenhet av musik sedan hon spelat in reggaesingeln ”Silly Billy” under namnet  Mari Elliott (hennes fullständiga namn var Marianne Joan Elliott-Said)  1976. Nu var hon helt inställd på en karriär inom punken och ville genast starta band. Hon började med att sätta in en annons i Melody Maker – en Brittisk musiktidning. Annonsen löd kort och gott: ”Young punx who want to stick it together”. Snart hade hon samlat ihop ett band och samma år – 1976 – började bandet spela live. Den berömda klubben The Roxy som var en av två klubbar som var motsvarigheten till CBGB’s – den andra var The 100 Club – blev snart bandets scen för två konserter. Snart hade de landat ett skivkontrakt och 1977 debuterade de med singeln ”Oh Bondage Up Yours” som är en av punkens stora anthems. Lyssna särskilt på inledningen som hämtat inspiration från Spoken Word-traditionen.

X Ray SpexX-Ray Spex med första saxofonisten Lora Logic och Poly Styrene Foto: WXDU

X-Ray Spex upplöstes 1979 på rätt tragiska grunder. Tidigt  början visade det sig att Poly Styrene var sjuk, hon kunde få plötsliga anfall av komaliknande tillstånd då hon visserligen var vaken men pratade osammanhängande och hallicunatoriskt. Många trodde hon hade någon form av mental sjukdom, en senare undersökning visade att hon led av schizofreni. 1979 var hon så utmattad att hon till sist lämnade gruppen som upplöstes. Poly Styrene släppte ett soloalbum 1980 betitlat ”Translucence”, Lora Logic gav ut skivor i eget namn och resten av bandet skapade andra grupper som ”Agent Orange”, ”Classix Noveaux” och ”Transvision Vamp”. Den sistnämnda fick i mitten av 80-talet en monsterhit i form av ”I Want Your Love”. X Ray Spex återförenades 1996 och resultatet blev skivan ”Concious Consumer” men strax efter detta gick bandet åter skilda vägar. Poly Styrene spenderade åren 1980-1996 som medlem i Hare Krishna och var helt borta från all musik. 2011 återvände hon dock igen för att ge ut albumet ”Generation Indigo”, men dog strax efter releasen av bröst- och ryggradscancer.

Ytterligare två band värda att nämna som bildades under de här åren var ”Joy Division” och ”The Skids”, båda kom att betyda mycket inte bara för punken utan också för eftervågen till punken. ”Joy Division” började som ”Warsaw” i Salford som är en del av Manchester. Det ursprungliga namnet kom från sången av David Bowie med samma namn. Snart hade de börjat spela in singlar men det visade sig snabbt att deras musik utvecklades i en rasande fart och detta bort från punken. 1978 Bytte de därför namn till Joy Division för att markera nyordningen och skaffade samtidigt en ny trummis – Stephen Morris. De kom med sin nya stil att bli det bandet som personifierade det som kom efter punken, depprocken. De blev så stilbildande att utan dem hade aldrig band som The Cure, Siouxsie And The Banshees, Bauhaus, Sisters Of Mercy, The Sound eller Echo And The Bunnymen ens låtit som de senare gjorde. De har blivit mytomspunna för sångaren Ian Curtis tragiska död, Anthon Corbins magiska foton av bandet och det som kom att bli deras naturliga fortsättning – New Order.

Joy DivisionJoy Division Foto: Wikipedia

The Skids bildades i skotska Dunfermline, ett faktum som redan från början färgade deras musik med massor av skotska influenser. Debut-ep:n ”Charles” osade av skotska musikreferenser. Men också detta band kom att betyda mer för det som kom efter punken. Snart hade även de utvecklats åt ett håll som andades allt annat än punk. Skivor som ”Days In Europa” var en salig blandning av rock och experiment med synthmusik, också skivan ”The Absolute Game” från 1980 blev en slags syntes mellan rock och mer digital musik. Båda albumen är moderna klassiker och räknas av i varje fall mig som milstolpar. När gruppen till sist bröt upp, blev ett resultat gruppen Big Country som kom att betyda mycket för den Brittiska rockscenen under resten av 80-talet.

The SkidsThe Skids rockar loss cirka 1978 Foto: The Junk Archive

I nästa avsnitt kommer vi att fortsätta presentationen av en del av banden samt berätta om de avgörande åren 1975-1976. God läsning.