Micheles Kindh ser Arthur Millers drama ”En handelsresandes död” på Stadsteatern

Gästspel från Göteborgs stadsteater på Kulturhuset Stadsteatern 2015 Av Arthur Miller Översättning Jacob Hirdwall Regi Björn Runge Skådespelare Jakob Eklund Johan Gry Rita Hjelm Johan Karlberg Emil Ljungestig Adam Lundgren Mattias Nordkvist Adam Randle Anna Takanen Statist Mirella Hetekivi Scenografi och kostym Peder Freiij Musik Linda Spjut Ljus Max Mitle Ljud Niclas Lindgren Mask Ingela Collin Dramaturg Lucas Svensson Regiassistent Åsa Björklund

Gästspel från Göteborgs stadsteater på Kulturhuset Stadsteatern 2015
Av
Arthur Miller
Översättning
Jacob Hirdwall
Regi
Björn Runge
Skådespelare
Jakob Eklund
Johan Gry
Rita Hjelm
Johan Karlberg
Emil Ljungestig
Adam Lundgren
Mattias Nordkvist
Adam Randle
Anna Takanen
Statist
Mirella Hetekivi
Scenografi och kostym
Peder Freiij
Musik
Linda Spjut
Ljus
Max Mitle
Ljud
Niclas Lindgren
Mask
Ingela Collin
Dramaturg
Lucas Svensson
Regiassistent
Åsa Björklund

Storartat teaterkonst kan man se på stadsteatern just nu. Magnifik teater med Jakob Eklund som briljerar som handelsmannen Willy Loman. Det är verkligen levande teater precis så som när den är som bäst när skådespelarna träffar precis rätt ton. När iscensättningen och den regi som får teaterscenen att magnetiskt verkligen flyta fram i en organisk framställning av berättelse och får historien att leva, ja verkligen leva som om livets på scenen känns i själen och når djupet i hjärtat. Dramat är verkligen mänsklig i varje aspekt av tillvaron och här gestaltas just livslögnen som drömmar av av isblåa färger där föräldrarna eller fadern Willy Loman i detta fall vill leva framgångsdrömmen genom att intala att sönerna från barndomen och framåt verkligen skall lyckats och bli personliga och populära i livet.

Willy Loman jobbar själv och sliter ut sig längs tågspår, bilvägar och hotell för att sälja in firmans varor runt omkring i staterna. Men trots sin ålder, erfarenhet och trettiofyra år kommer han ingenstans. Han är utsliten och tappar alltmera begreppet kring sin livskög och försöker hålla sina fantasier om framgång i liv. Företaget bryr sig inte längre om honom och efterfrågan av hans erfarenhet såsom kunskap är minimal Han är trött och närmar sig alltmera själva sammanbrottet..

Här handlar det om femtiotalets alltmera falska idealism och en tilltro på den amerikanska drömmen som till slut dödar mannen som velat personifierad den. Willy Loman försöker göra sin plikt men hans egen fröm och tilltro handlar om fadern som försvann tidigt och Loman som aldrig lärde känna sin fader, Men hans tilltro till den äldre brodern som fann diamnter och blev rik är hans stilideal och dröm. Det är den framgång äldste sonen skall förverkliga och som Willy Loman drömmer om att det skall bli så. Men det är en dröm som förblir en osann verklighet.

Där hela familjen med den relativt kalla förmedlande hustrun som lever i medberoendets skenverklighet håller ihop familjens låptsasvärld. Där skall ytan råda men inunder faller världen samman hos Willy Loman. Yngste sonen vill förverkliga affärslivets möjligheter för att gå i faderns fotspår. Biffen som är den äldsta sonen vet att han vill leva ett annat liv och ser faderns patetiska försök att låtsas ha framgång. Allt är ett maskspel där maya har satt upp sina dimridåer. Biffen har tröttnat på detta teaterspel där livslögnen är familjens livsluft som till slut ställs mot väggen i en den stundande sanningsleken.
Andra aktens uppgörelse där nästan allt skall upp på från ytan och upp på bordet är utan tvekan bland det starkaste jag sett på en teaterscen någonsin.

Jag har sällan sett teater så upprikitg spelat och dessutom spelas den med en nerv och har välkomponerad känslighet inför sitt ämne. Det är en djupt humanistisk drama fastän innehåller också en skarp kritisk synsätt på en hel nations myt om att alla kan bli något och bli rika bara man anstränger sig. Just den drömmen slår pjäsen direkt sönder på ett effektivt men ändå tragiskt sätt.

De vuxna sönerna och hustrun tassar omkring fadern och vill inte helst väcka sömnen och få honom att vakna upp till den nakna verkligheten för när det ändå sker då har familjens tilltro och tillit ffått sig en hård törn.
”En handelsresandes död” är en konstnärlig bravad och storslagen skådespeleri för hela ensemblen.

Miss Mystica och Micheles Kindh ser Wilhelm Mobergs ”Utvandrarna”

Regi/Koreografi
Mats Ek
Aida Chehrehgosha scenografi/kostym

UTV_press_01_960x0

Att Wilhelm Mobergs dramatiska roman nu transformeras till en pjäs med både tal och dans var en ordentlig överraskning, något som också förnyade pjäsen och gjorde denna uppsättning lite mera originell. Detta var något vi i förväg inte hade räknat med. Fast lite får nog jag själv ta på mig för detta, eftersom detta beror på att undertecknad inte kollade upp att det var Mats Ek som hade gjort tolkningen. Samma Mats Ek har ju en lång karriär inom teater och dansföreställningar bakom sig så det är kanske inte så underligt. Det var dock en lysande föreställning som via dansen visade på umbäranden, fattigdom och överhetens synsätt på fattigt folk. Scenografi och gestaltning var också väldigt bra och de gjorde pjäsens intentioner tydligare.  Regissören har lyckats med att lyfta fram de problem som familjen uthärdade då gården brinner ned och torkan slår ut jordbruket i 1850-1860-talets Sverige.

Rolf Lassgård och Stina Ekblad som spelar Karl Oskar och Kristina gör oerhörda prestationer i sina respektive roller. Gestaltningarna är bra och trovärdiga i ett poetisk välspelat drama där det hårda livet får de fattiga att drömma om ett bättre liv. Amerika blir de många fattiga människors förhoppningar om en bättre tillvaro än den de har. Ensemblens alla skådespelare agerar och gestaltar sina karaktärer väl. Jag tycker mycket om de videoskärmar som visar upp olika scener där man kan följa skildringen av pjäsens olika förlopp. Det är en värdig föreställning.

UTV_press_15_960x0

Över till Miss Mystica:

Ja pjäsen var verkligen en upplevelse och skådespelarna var fantastiska. Ett lite annorlunda upplägg men det gjorde det hela mer medryckande. Det var väldigt trevligt att se några av mina favoritskådespelare Rolf Lassgård och Stina Ekblad i en annan miljö än filmens värld. Redan när jag kom in på Dramaten så njöt jag av den vackra inredningen. Det var mycket folk och de flesta var uppklädda vilket var trevligt att se. Jag älskar att se när folk klär upp sig. T.e.x när man ska gå på teater. Det visar på någon form av respekt för föreställningen.Det var en härlig upplevelse. Varför går man inte på teater oftare?

UTV_press_12_300x300

Micheles Kindh och Miss Mystica om Ingmar Bergmans pjäs Höstsonaten

Höstsonaten av Ingmar Bergman och regi av Åsa Melldahl

hostsonaten-0149

På ett sätt är detta en pjäs som är en både klar och vacker dramatisk teaterpjäs. För det märkliga är att undertecknad kände sig trygg och harmonisk trots att pjäsen är skriven av Ingmar Bergman. Pjäsen beskriver en tragisk och sorglig bild av en moder-dotter-relation. Den är finstämd men bottnar och borrar också på ett sant sätt ner sig i relationen ur barnets synvinkel. Modern som är en framgångsrik konsertpianist är fullt upptagen med karriären, medan barnet törstar efter en relation till henne. En situation som både är fruktansvärd och samtidigt beundransvärd och som snart utvecklas till ett ställningskrig. Den vuxne kvinnan vill nu efter flera år tala ut om sin relation till just modern. En moder som svikit sina barn och sin familj, men som inte förmår att se detta utan tycker att hon på något sätt varit närvarande.

Ingmar Bergmans pjäs bygger på biograffilmen med samma namn, en film jag såg på tv på åttiotalet. Jag blev redan då ordentligt fascinerad utan att riktigt begripa den djupliggande komplexa strukturen i den mänskliga relationen mellan mor och dotter fullt ut. Ett faktum som gör den än mer sevärd nu när jag kan njuta av alla nyanserna och det psykologiska spelet mellan karaktärerna. Det psykologiska gränslandet mellan kärlek och hat och deras samverkande krafter i mänskliga psyket är ju pjäsens kärna.

Ingrid Bergman gestaltade modern i filmen, Liv Ullman och Lena Nyman spelade barnen. När jag ser pjäsen så ser jag en varm, sorglig och modern berättelse, men som i botten är djupt tragisk. Historien har en mjuk övergång i avsnittet då dottern gifter sig med en tjugo år äldre präst vid namn Viktor. Paret får ett barn som drunknar och detta blir ett svårläkt sår som lägger sig som en hinna mellan de två makarna. Mannen blir gradvis en allt mindre viktig staffage-karaktär som till sist försvinner och blir en fysiskt närvarande skugga i dramat. Det förstärker intentionen i Ingmar Bergmans manus som fokuserar sig enbart på relationerna mellan mor och döttrarna. Gunilla Röör spelar magnifikt modern Charlotte och i hennes gestaltning lyfts all självupptagenhet och förfelad offerroll fram. Hon lyckas på ett suveränt sätt skildra smärtan och sorgen i en magnifikt framförd pjäs.

Rakel Wärmländer som för mig är en ny scenbekantskap, känner jag till sen tidigare genom filmer. Hon spelar den sjuke dottern Helena och gör det med passion och precision. Bäst är ändå Kirsti Stubø som spelar den andra dottern Eva, gestaltningen är suverän och hon tillhandahåller en av de bästa uppgörelserna jag har sett på scen eller i film. Jag ska naturligtvis inte glömma bort Christer Fant som Viktor. Han spelar lugnt och avslappnat sin roll som den mogna och bekymrade maken.

Jag tycker också om den fina bruna sjuttiotalsdoftande dekoren och kulisserna. De inger lugn och ro. Mannen bakom den skapelsen heter Lars Östbergh. Som slutord måste jag säga att det var en magisk och väl sammanhållen pjäs.

 

Miss Mysticas ord om pjäsen

hostsonaten-ligg-press

Pjäsen trollband mig från början till slut. I centrum står en dotter och hennes komplicerade relation till sin mor. Modern ska nu komma och hälsa på sin dotter och hennes familj. De har inte träffats på länge. Familjen består av dottern och hennes tjugo år äldre make samt en syster som är sjuk.

Paret fick ett barn tillsammans som drunknade.

Moderns och dotterns återseende av varandra blir inte riktigt vad de hade tänkt sig. De har sedan tidigare en komplicerad relation. I och med moderns ankomst så kommer alla dolda konflikter upp till ytan.

Rollerna är utomordentligt välspelade och det är verkligen en pjäs jag rekommenderar.

Dr Da Capo Tittar På Dracula

Betyg: ££££

En heldag i Uppsala är aldrig fel. Historia, god mat, stadsvandring, trevliga miljöer utom centrum då förstås som av maktlystna kommunalpampar har våldtagits arkitektoniskt i sann sextiotalsanda, samt pjästen Dracula på Uppsala Stadsteater. En heldag i spänningens tecken var det vi sökte, och det vi fick.

Tidigt på lördagsmorgonen blev det dags att bryta upp för att tillsammans med fröken Varis bege oss till staden Uppsala. Staden utslängd på slätten med så mycket historia har en hel del sevärdheter att erbjuda, och det var för dessa och senare lite teater vi nu sökte oss dit. Efter lite rundvandring i bland annat stadens domkyrka och matintag, hade det blivit dags att söka sig ner till Stadsteatern nere vid järnvägsstationen. Idén om att titta på pjäsen Dracula författad av Bram Stoker, hade fötts då informationen och nyheten om uppsättningen hade nått mina ögon och öron. Att Jonathan Johansson tillsammans med Johan Eckeborn har skapat musiken triggade oss bara än mer. En Svensk rockopera av Bram Stokers verk kunde inte kittlat våra nerver mer, det var helt enkelt inte läge att missa det här öppna målet. Jonathan Johansson själv spelade ingen mindre än Jonathan Harker, en av pjäsens huvudpersoner och för regi stod Martin Lyngbo och Lucas Svensson kunde vi läsa i programbladet innan det blev dags att gå in i salongen. Vi satte oss ner i spänning och förväntan, och snart skulle vi bli varse det underverk denna uppsättning utgör.

När ridån äntligen gick upp, var det en sparsmakad scen som uppenbarades. I mitten bara en stor kub och runt denna en stor tom scen. Snart insåg jag att de sceniska lösningarna såg helt annorlunda ut, där skådespelarna använde både scenen och de gångbryggor som gick över scenen. Det var med andra ord väldigt minimalistiskt, och där låg en av uppsättningens styrkor. En av många högtidsstunder, kommer när Jonathan Johansson solo framför en av pjäsens vidunderliga låtar och projektionen på sidan av scenen från strålkastaren får honom att se ut som Dracula ur filmen Nosferatu där man också leker med skuggor. Minimalism är ordet som beskriver uppsättningen och ett annat exempel på detta är att Dracula själv aldrig är synlig men är i allra högsta grad närvarande. Det beror på att alla de deltagande i ensemblen inte bara spelar sina egna roller utan också just Draculas, detta inkluderar också orkestern som på det sättet får göra mer än att ”bara” framföra musiken. Ytterligare ett djärvt stilgrepp med andra ord, och resultatet är väldigt lovande.
Musiken är nästa kapitel i denna framgångssaga. Rockopera är att ta i eftersom det inte är opera men rock är det däremot. Man skulle dock slarvigt kunna kalla det en rockopera eftersom det är den gängse termen efter The Who’s myntning av begreppet i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet. Det börjar dock med mer 80-talsinspirerad syntmusik i äkta Depeche- och Utravox-anda. Det som förbluffar mig är att förutom Jonathan Johansson och musikerna i kuben, finns här inga andra med i första hand musikalisk bakgrund. Ändå är det formidabla sångare och musiker vi får se och åtnjuta. Både Linda Kulle (Mina Harper) och Elisabeth Wernesjö (Lucy Westenra) är durkdrivna sångerskor.
Det fortsätter med tvättäkta rock för att höja dramanivån ytterligare ett snäpp. Musiken som för övrigt mycket väl skulle kunna fungera utan pjäsen men som tillför denna en ny dimension. Musiken gör pjäsen och pjäsen gör musiken, de fungerar utmärkt i symbios med varandra. Det hela lyfter därmed några snäpp och under de musikaliska delarna lyfter uppsättningen till en ren fröjd av både dramatik och musikupplevelse. Som om pjäsen i sitt grundutförande inte vore tillräckligt bra som det är, så gör musiken det hela till en ren pärla. Historien kan därmed ses ur många olika vinklar och också detta gör den extremt sevärd.

För att sammanfatta är det alltså en durkdriven uppsättning vi har fått se. Sceniskt nytänkande, musikaliskt under, nyskapande manus, mycket bra skådespelare och mycket mer. Det är med andra ord som gjort för att även folk från fjollträsk ska ta sig i kragen och ge sig ut på en odyssé till grannstaden, ja kanske också ni ute i landet skulle kunna ge ut på en kulturtripp. Det är väl värt mödan nämligen. Det är inte ofta jag själv går på teater tyvärr, men är det någon pjäs jag varmt rekommenderar så är det denna. Det vore till och med tjänstefel om man missade, så bra är den här uppsättningen. Så kasta er på datorn och beställ biljetter nu, den här pjäsen är som sagt ett måste. Är man dessutom som jag en vampyrentusiast, och vem är inte det, så är det en ögonfröjd och upplevelsebonanza som väntar.