Rockmusik från livet.

Jim James – Uniform Distortion ¤¤¤¤

M. Ward – What a Wonderful Industry ¤¤¤¤¤

2003 var det första gången jag hörde My Morning Jacket med sitt album ”It Still Moves” som då var ett lysande album som jag recenserade i Blaskan.nu vid det aktuella tillfället och samma år såg jag bandet första och hittills enda tillfället – jag tyckte då att band som Midlake eller Band Of Horses var det bästa som fanns med sin mix av The Band och Neil Young mixat med Hank Williams och gruppen X.
Jag följde gärna sedan My Morning Jacket med nöje i Blaskan liksom jag blev lyrisk över när hand släppte sitt första soloalabum eller ep som man kunde ladda ned på Jim James egen hemsida 2009 med covers på George Harrisonsånger. Sedan dess släppte han med samma känsla som My Morning Jacket oftast bra material. Finkänslig och lyrisk sade jag med glimten i ögat för på det nya albumet handlar det om rufflig rock i samma anda som J Mascis soloalbum eller hans Dinosaur Jr eller till med Buffalo Tom som exempel på bra indierock. En del tycker nog inte om Jim James buffliga sida utan föredrar den mera slimmade rocksångaren som tonar ned i den stil Jackson Browne eller The Boss Springsteen gör i sina lugnaste stunder. Själv har jag inga som helst problem med Jim James ökar på med rockens potential utan tvärtom gillar jag nog soundet mera än själva låttexterna den här gången. Jag tycker att denna kristna sångare som under åren med sitt vida spektra lyckats både med My Morning Jacket och som soloartist verkligen givit rocken en andlig spis efter det att David Eugene Edwards band Wovenhand och 16 Horsepower försvunnit ur min horisont de närmaste åren så klev My Morning Jacket fram istället.
Därför är det nya album verkligen bra trots belackarna om det finns några sådana numera, för att den rockar och ångar på friskt och fräscht. Detta är ökenrock när den är som bäst.

Det roliga är att Jim James och nästa artist M. Ward tillsammans med Bright Eyes två medlemmar Conor Oberst och Mike Mogis bildar supergruppen Monsters of Folk, ett altarnitv altcountrygäng/indierock som släppte galanta musikverk tillsammans.

M. Ward upptäckte jag sent och missade därvidlag hans första album som jag senare införskaffade för att senare ge bort igen. Den första platta jag hörde med gnister, sprak och lät som en gammaldags radio var skivan ”Transistor Radio” som jag recenserade i Blaskan 2005 när den kom ut. Den skivan och nästa ”Post War” älskade för dess känsla av att få lyssna på mogen indierock med country, bluefrass och countryrock i grunderna var något jag älskade, sedan dess lyssnade jag på hans tidiga album ”Duet for Guitars #2” som höjde mitt intresse då det var hjälten Howe Gelb som gav ut albumet på sitt bolag.
Sedan dess har M. Ward varit en liten härlig husgud som fortsätter på sin nya skiva låta som om Gram Parson och The Band har tillsammans med Bob Mould och hans Sugar hälsat på i en studio. Rock med finkänslighet som trycker på och avger en intryck av skönhet i så som text och arrangemang. En platta jag verkligen tycker mycket om eftersom den vågar ta sig in överallt och ger därför starka avtryck i det mesta.
En av sommaren bästa rockplattor.

Lucia Berlin – Handbok för städerskor: Förord Klas Östergren. Översättning Niclas Hval Natur&Kultur 2016


Novellerna var ett tag inte så kommersiellt gångbart och verkade komma ut lite av den varan medan min vän Evert Eliasson däremot menade att novellen var däremot inom science fiction var nästan legio med noveller. Men sedan min favorit Alice Munro fick nobelpriset för sina lysande noveller. Men nu sedan 2016 ur flertalet samlingar läser jag den specifika författaren Lucia Berlin som föddes 1936 och gick bort i cancer och skolios som punkterade ena lungan. Ja hon både kämpade med sin alkoholism samtidigt hon uppfostrade flera barn och var ävenledes akademiker och omtyckt lärare.

Hon växte upp med en fader och moder som reste runt i världen på arbeten men Lucia Berlin började skriva noveller – cirka 76 stycken i diverse tidskrifter innan de under åren samlades ihop på diverse samlingar. Detta fantastiska urval med verkligen starka syrafrätande noveller direkt hämtat ur verkligheten. Ja det handlar om abort, alkoholism, äktenskap, drogberoende och försöka hålla livet uppe. Det är noveller som är nästan reportageliknande sanningar likt Joan Didion, Tom Wolfe eller Hunter S Thompson som hennes språk rakt av med innehåll och allt lätt kan jämföras med. Det finns också lakoniskt draperad starka berättelser som kan påminna om den novellsamling som Raymond Carver i ”Short Cuts” gav ut för en del år sedan. Men här brinner det men ändå blir det en rak berättande ton som inte väjer för någonting i människans inre.
Allt plockas fram och synliggörs, varje lögn, ursäkt och försök att dölja beroenden skriver Lucia Berlin ändå med värme. förstående, empati och framförallt på ett sätt att jag som läsare förstår hur droger och sprit påverkar livet och familjen. Det är inget smicker utan tvärtom storslagen prosa som vrider om allting i flertalet varv. Lucia Berlin är en litterär skatt enligt mig.

John Prine – The Tree of Forgiveness ¤¤¤¤


John Prine är lite av artisternas artist som har många stora artister som sin stora fans – Bob Dylan som fick förra årets nobelpris är en stor vän av John Prines country/folkrock som han utövade sedan 60-talets folk revival. Det var där idag snart 72 åriga John Prine började sin musikaliska karriär genom att den tio år äldre Kris Kristofferson upptäckte honom vilket ledde till sitt första album 1971. Han har givit ut album på en mängd olika skivbolag genom åren och fortsatt sin karriär utan större problem. Ja det är fyrtiosju år sedan han lät sin magiska gitarr och skrovliga röst ljuda ut ur skivstudion.

Sedan dess har John Prine släppt finstilta och stilsäkra album under flertalet år och jag tror att det blir 24 album tillsammans med det nya tror , om jag inte missminner helt felaktigt.
Det nya albumet har hjälp av två av den nya tidens altcountryartister såsom Jason Isbell och Amanda Shires som låter ett par generationer mötas här i form av det här albumet.
Vad är det vi hör och lyssnar på som får så många att bli så förtjusta i John Prines musik? Det handlar om en naturligt kontakt till vardagens förtretligheter och hur man kan relatera till en värld som är jordnära men som kan vara jobbigt att hantera. Styrkan däri ligger i det nya materialet och hans röst som förblir så egen och att John Prines personlighet förblir intakt så att helheten formar John Prines framförande och känsla inför albumet musik.
En artist som engagerar och samtidigt roar mig fullständigt. John Prines album är ett sublimt upphöjt konstverk.

Micheles Kindh om de två Blade Runner-filmerna.


DVD:
Blade Runner The Final Cut – Ridley Scott 1982

Blade Runner 2049 – Denis Villeneuve 2017

Det finns något svävande, atmosfärisk men dock hotfull emotionell damoklessvärd vilande över bägge filmerna och miljön har förvridits liksom kraftigt försämras när det ständigt regnar över de stora metropolerna som har skylines som sträcker sig långt där uppe i stora arkitektoniska futuristiska miljöerna.
Det är framtidens filmnoir där Raymond Chandlers deckare blir i Philip K Dicks version – vetenskapsfilosofiska berättelser som Ridley Scott transformerar till episk mörk dramatisk konstverk. Vangelis vackra stämningsfulla musik ligger där som ett romantiskt skimmer av lyxig dekadens där vi människor håller på att fördärva vår planet och tvingas söka nya livsmiljöer på andra planeter.

Det är då människan skapar nästan perfekta människoliknande androider som kallas för replikanter. De har kort livslängd men är starka och väl utformade för att klara svåra miljöer. Men dessa utvecklar sin egen känslomässiga processer i sin egen takt. eftersom de också har implantat som innehåller fejkade minnesupplevelser.

Enda sättet att avslöja replikanter är via psykologiska frågeställningar och tekniska hjälpmedel. Det finns också en speciell polisgrupp som kallas för just ”Blade Runners” för att jaga dem om de till jorden vilket de är förbjudna att göra. I första filmen handlar det om hur organiska livet får en stark livsvilja vilket skaparna av replikanter ej riktigt hade föreställt sig.

Harrison Ford är Rick Deckard i den första filmen som jagar replikanter som enbart vill som alla andra levande varelser överleva och de tar till alla medel för att uppfylla sin mission. I filmen som är dystopisk tidstypisk 80-skildring av den tänkta nära framtiden men den går djupare än ”Flykten från New York” som på sitt sätt skildrade samtidens höga kriminalitet och sociala förfall i just New York. Blade Runner följer ett annat samtida spår i frågeställningar som hänger ihop med vetenskapens svar på existentiella problem. Neurovetenskapen och hjärnforskningen som tenderar närma sig både psykologin och filosofin. Det är lite av sådant som jag tycker är relevant för just den problematiken. vad är liv, vad är det som gör oss till människor ur en intellektuell, religiös och vetenskaplig begreppsapparat.
Den nya filmen ger oss också frågor om minnen är vad som utgör vår självbild. vad är äkta och falska minnen.

Men här har vi förstört moder Gaia ännu och vi ställer oss samma frågor om slaveriets föreställningar som man tidigare i historien förde angående den transatlantiska eller arabiska slavhandeln. Friheten att själv välja sitt öde som varje levande individ kämpar dagligen med för att få tillgång – ett hedervärt liv i frihet som får att själv välja den väg som vi anser passa vår utveckling som mogen individ i en kollektiv värld.

Man kan säga att senare cyberpunk författare som drog ett steg längre angående information, Artificiell intelligens och den nya tidens datoriserade tillvaro som gick längre än vad ”Blade Runner” gjorde. Men filmerna är ändå välgjorda starka skildringar kring en tänkt framtid som både uppvisar miljöförstöringen och städernas gradvisa sociala fall med en global värld där rikedom och fattigdom är ännu tydligare då kapitalismen så som vi känner den förändras totalt då samhället är fattigare fastän farligare.

Philip K Dick är en mästare som i sina romaner skildrar de mänskliga beteenden när omgivande samhället inte kan till slut leverera det mest uppenbara möjligheter. Han gick tyvärr bort redan 1982.

Joan As Police Woman – Damned Devotion ¤¤¤¤ & Franz Ferdinand – Always Ascending ¤¤¤

Joan Wasser var för mera än tjugofem år sedan med i amerikanska undergroundbandet The Dambuilders som jag hade en samlingskiva och ett par singlar med och det var ett helt okej band som kanske inte hos mig direkt väckte större anklang. Vem kunde ana att Joan Wasser själv skulle bli med sitt eget soloprojekt Joan As Police Woman en direkt källa till glädje. Det nya albumet har ingenting att skämmas för utan fortsätter att skapa bra direkta sånger.
En intressant skiva som väcker tankar och formulerar skimrande popsånger som verkligen drar ut i en frenetisk vals av nya och gamla toner man känner igen från hennes andra album. Nu är jag verkligen förtjust i den musik Joan Wasser släpper eftersom den har utvecklat hennes koncept för varje skiva där musiken inte dränker ambitionen utan förenar tanke och musik i ett enda sublimt grepp. Stundtals tänker jag på när Joan Wasser som är violinist spelade med ett tag i Antony and the Johnsons som medlem innan hon släppte loss sina egna intentioner. Nya albumet är en perfekt popplatta som återigen visar upp hennes klass som artist.

När vi startade upp Blaskan som webbtidning så var bandet Franz Ferdinand något jag gärna skrev om och verkligen älskade eftersom deras dansanta punkfunk var dramatisk och härligt vibrerande dynamisk musik som hela tiden överraskande mig som lyssnare. Jag såg en konsert med bandet som också var ytterst perfekt att åskåda. Rockmusik för 2000-talet – modern men ändå följer bandet rötterna ifrån The Pop Group eller Gang Of Fours rötter. Blixtrande musik med punkig attityd var liksom bandets signatur.fastän nu tycker jag bandet med sin nya skiva genomgår en form av transformation. Den tidigare dansmusikens inriktning renodlas numera till stilsäker men ack så snygg rockmusik. Javisst är det så att Alexander Kapranos sjunger lika bra och starkt som han gjort på deras tidigare album. Men hos mig är det så att albumet inte alls riktig väcker anklang hos mig. Ja inte så albumet är undermåligt men den är lite ljum och alldeles för stel även om antydningar till svänget finns där stundtals i vissa av sångerna. Men det låter lite för stelbent och har en pretentiös tonläge som stör och filtrerar bort det jag förut älskade hos Frans Ferdinand som band.
Nu är det ern bra skiva med låtar som delvis är urstarka men i sin helhet lite för svag i konturerna.

Europe – Walk the Earth


En sak som fascinerar med Europé är att de gjort fler skivor efter återföreningen. De släppte fem skivor fram till 1994. De har även fräschat upp soundet så det inte låter så åttiotal längre. Jag minns när de vann rockbandstävlingen 1982 när Norums sträng gick av mitt i låten och man undrade spänt hur han skulle fixa resten av låten utan den strängen.
John Norum fixade det hela galant och de vann tävlingen, och de fick ett skivkontrakt.
Det var 36 år sedan.
De kom ut med ”Final countdown” och hamnade i klammeri hos skatteverket, de flyttade utomlands och splittrades under en tid.
I början av tvåtusentalet återförenades de och idag är det ett helt annat band, än när pudelfrillorna var populära på åttiotalet.
De har ett tyngre sound sedan 2012, när deras album ”Bag of Bones” släpptes.
Skivan är inspelad i Abbey Road studios och är producerad av Dave Cobb, de öppnar med titelspåret ”Walk the earth” efter orgelintrot sparkar de igång, det här är bra melodiös rock. Jag gillar introt till ”The Siege” snabba taktfasta gitarrer i upptempo och solot mitt i gillar jag också. Men det som händer efter tredje låten är trist med tanke på den starka inledningen på skivan, det verkar som att inspirationen och kreativiteten bara höll för ett par låtar. För nu blir låtarna sämre och sämre, låt för låt. Vad hände?
Det var verkligen synd, efter den starka inledningen hade jag höga förväntningar på resten av skivan, om de lagt ner mer tid på låtskrivandet och fortsatt i samma anda som i de första låtarna hade man kanske räddat detta album.
Skivan får € € +

Stephen Hawkings – 1942-2018


Det var 1982 som jag såg den hisnande tv-programmet ”Kosmos” med Carl Sagan som vägledare genom berättelsen om hur människan upptäckte universum. Det var en vacker då väldigt modern television som kom ut ur rutan. Något år före det hade jag läst Carl Sagans bok på engelska som jag då köpte och den låg som grund till den kommande tv-serien.
Det gjorde att jag ökade min läsning och sätt att förstå forskning kring kvantmekanik och kvantfysik och framförallt dess historia. Det var under de åren som jag tillslut hamnade hos Stephen Hawkings och Roger Penroses forskning och uttalanden om svarta hål.
Det var en fältteori som först John Wheeler lanserade och som Hawking och Penrose matematiskt och teoretisk bevisade att de existerade. John Wheeler lyckades tidigt tala om stjärnornas slutstadier och hur de kan utvecklas till att bli neutronstjärnor eller bli svarta hål.
Penrose och Hawkings utvecklade det som kallas för singularitetssatserna vilket innebär att de inom ramen för Albert Einsteins allmänna relativitetsteorin bevisar att rumtiden (återkommer till den) leder till
gravitationell singularitet där de fysiska naturlagarna vi känner till bryter samman till slut. En singularitet kan man säga är en punkt i rumtiden där flera olika fysikaliska kvantiteter kan samverka. Det vill säga krökningen eller energitätheten blir oändlig vilket medverkar till att naturlagarna bryter samman. Detta utvecklades av Roger Penrose och Stephen Hawkings då de ville fortsätta arbetet på Einsteins allmänna relativitetsteori.
Den i sin tur innebär i korthet: Gravitationen är en geometrisk egenskap i tiden och rummet som lättas kan säga vara rumtid. Det innebär att rörelsemängd och energi vid en krökning av rumtid är relaterad till närvaron av strålning och materia.

Stepehen Hawking var också övertygad om att svarta hål avger viss strålning på grund av att svarta hål borde reduceras på subatomära partiklar vilket får resultatet att svarta hålets massa upphör existera vilket borde gå mäta med finkänsliga instrument kan jag tänka mig En annan idé med svarta hål var att alla svarta hål hade tre egenskaper – massa, rörelsemängdsmoment och elektrisk laddning.

En annan av Stephens Hawkings arbeten gäller strängteorin som är idén att våra elementarpartiklar, dvs universums minsta partiklar, materians grundläggande byggstenar vibrerar på olika sätt beroende på massa, spinn, rörelsemängd. Här handlar det om att förena mikro och makrouniversum. De små partiklarna och universums största objekt skall förenas i en gemensam teori. De finns olika strängteorier fastän helst vill man finna supersträngteorin som skall förena Albert Einsteins allmänna relativitetsteori med kvantfysiken vilket varit delvis svårt.

Fastän Stephen Hawkings betydelse ligger långt utanför vetenskapens värld. Han har mer eller mindre blivit en populärkulturell ikon som finns med alltifrån Monty Pythons film ”Meningen med livet” till tv-serien The Big Bang Theory. Jag måste naturligtvis också slå ett slag för spelfilmen om Stephen Hawkings liv – The Theory of Everything. En magisk och lysande film som jag verkligen förälskade mig när jag såg den.
Naturligtvis finns det bra biografier kring hans liv och verk. hans egen korta självbiografi ”Min historia” var kort och lättläst men ändå fördjupande med ett lättsamt flytande naivistiskt språk.
Det är få vetenskapsmän som blivit så stora att man lugnt kan säga att han vid sidan av Albert Einstein är världens mest kända perosdnligheter. Han visade också att ingenting är omöjligt trots att man drabbas av kroniska sjukdomar. Stephen Hawkings gjorde det möjligt att uppnå en status som är få förunnat i världen.
På så vis kan man säga att Stephen Hawkings är det bästa beviset och symbolen att vara funktionshindrad ej behöver begränsa en människans möjligheter och potential

När jag läste hans bok ”Kosmos: En kort historik” på svenska 1988 så var det en upplevelse som väl kan ställas vid sidan av Paul Davies olika böcker om universum. Här lyckades han förena så mycket på en kort bok om vår synsätt och forskning kring universum. De två böcker som kom efter varandra ”Svarta hål och universums framtid” om svarta hål, termodynamik, speciella relativitetsteorin, den allmänna relativitetsteorin och kvantmekanik plus om sin sjukdom och ”Universum i ett nötskal” som var en utsökt bok. Det finns även böcker han skrivit med andra som till exempel den smått teologiska eller vetenskapsfilosofiska boken som utesluter GUD från skapelsen av universum. ”Den stora planen”. Den gav en rad med intressanta perspektiv på den frågeställningen. Men även på 90-talet då jag läste ett par biografier om Stephen Hawkings liv så kom det ut en debattbok mellan Roger Penrose och Stephen Hawkings som var på ett universitet. Vilket minns jag ej. Men bokens titel var ”The Nature of Space and Time”

Tyvärr har jag inte dessa böcker kvar längre eftersom jag rensade ut en del böcker och Stephens Hawkings böcker hamnade i fel låda vilket jag först långt senare insåg. Men Stephen Hawkings har verkligen inspirerad och fått mig att inse hur vackert livet och universum är i själva verket.

Calexico – The Thread That Keeps Us ¤¤¤¤


Calexico är ett band som bildades i grunden av Joey Burns och John Convertino som skapade ett underbart band som jag länge tyckte hade likheter med Flamings Lips fast så är inte fallet egentligen. Utan Joey Burns och John Convertinos rötter ligger i det band som det ursprungligen började i, nämligen Giant Sand som numera enbart har grundaren Howe Gelb kvar i sättningen.

Calexico söker sig mera åt The Jayhawks, Son Volt eller Uncle Tupelo i nutida kontext. Går man längre tillbaka skulle jag nog säga Neil Youngs sjuttiotal, Buffalo Springfield, The Byrds, Gram Parson eller hans gamla band The Flying Burrito Brothers. Ja en sorts ökenrock med kosmiska rocken som countryrocken klev fram ur i sin form.
Deras album har haft hög kvalitet och fortsätter att leverera med säker hand musik som tar tag i min själv och ger mig berättelser. På detta album finns tjusiga välskrivna bonusånger som också skapar bra känslor och fina förnimmelser av skönhet. Jag tänker mig att nya albumet är som att besöka Las Vegas och senare ta sig ur staden och åka rakt ut i öknen. En skimrande snygg amerikansk bil som åker med passagerarnas hår som vinden sveper med i. Ja sångerna som Calexico gör handlar om uppenbarelser på något sätt som får liv, form och rörelse genom den musik gruppen alltid lyckas konstnärlig framställa utan krångligheter eller krystade formuleringar.
Nya albumet ännu ett bevis att bandet både orkar och kan frambringa skön konst ur sin redan stöpta form bandet alltid på något sätt lyckats förmedla genom att skriva vackra , melankoliska sånger Så ävenledes finns många av på det nya starka albumet.

En tribute till Fame-studios berömda ägare som gick bort i år.


FAME Studios ligger nära Muscle Shoals, Alabama där även Muscle Shoals Sound Studio som bildades av de musiker som lämnade Rick Halls verksamhet – nu är den store låtskrivaren och producenten borta. Han föddes 1932 i Tishomingo County, Mississippi. Rick Hall hamnade i armén under Korea-kriget men kom tillbaka för att spela musik i ett band tillsammans med Faron Young och Gordon Terry. legendarisk fiolspelare inom country och rock. Bland annat ingick han i Bill Monroes kompband.
Rick Hall hade ävenledes bandet the Fairlanes där den store framtida låtskrivaren/skivproducenten Billy Sherrill och framtida kompanjonen Dan Penn sjöng i bandet. Rick Halls kärlek till blues, soul och country fick honom att bilda och bygga upp Fame-Studios.

Nu kommer här en hyllning till Rick halls musikaliska verksamhet:









Så sista låten

Olle Ljungströms postuma skiva – Måla hela världen ¤¤¤¤¤


Jag har två motsatta tankebilder när det handlar om Olle Ljungströms personlighet som liksom tävlar om att få vara den dominerande känslan inför en specifik människa såsom Olle Ljungström. Den ena bilden handlar om en ödmjuk poet som är eftertänksam och säger ingenting om det inte är noggrant genomtänkt med en viss form av visdom. Jag tänker att det vilar lite av Slas kloka värme i Olle Ljungströms själ. Men så har vi också bilden av en bestämd och kanske lite krävande av sin omgivning för att han tycker att andra bör skärpa till sig och inte prata skräp utan ha en substans i resonemangen. men dessa bilder är bara mina egna. Jag har aldrig träffat Olle Ljungström personligen. Däremot har jag sett Olle ljungström otaliga gånger live med både bandet Reeperbahn, Heinz & Young och som soloartist.

Olle Ljungström kan man säga var lite som Freddie Wadling – unik och säregen och skapade också briljant musik tacl vare sin känsla för bra material och poetiska virvlande texter i sann vortex.
Det postumt sammanställda albumet som fick titeln ”Måla hela världen” som hans producent Torsten Larsson gjort färdigt är också det bästa testamente och arv jag kan tänka mig.
Här finns de mest hjärtknippande balladerna och de omisstliga Ljungströmska knycken och rycken i texterna som flödar över av både stor retorik och konnotation som skapar hans bildväv i texterna. Musikaliskt ligger han nära den känsla som, ja en artist såsom Håkan Hellström kan forma när han sjunger sina texter. Men här ligger Olle Ljungström djupare i skiktet där det emotionella och det hårdnackade livests dynamiska spännvidd av känslor gnider och vibrerar och bildar en friktion gentemot livets allvar.
Olle Ljungströms sista album blev hans sista mästerverk enligt mig.