John Prine – The Tree of Forgiveness ¤¤¤¤


John Prine är lite av artisternas artist som har många stora artister som sin stora fans – Bob Dylan som fick förra årets nobelpris är en stor vän av John Prines country/folkrock som han utövade sedan 60-talets folk revival. Det var där idag snart 72 åriga John Prine började sin musikaliska karriär genom att den tio år äldre Kris Kristofferson upptäckte honom vilket ledde till sitt första album 1971. Han har givit ut album på en mängd olika skivbolag genom åren och fortsatt sin karriär utan större problem. Ja det är fyrtiosju år sedan han lät sin magiska gitarr och skrovliga röst ljuda ut ur skivstudion.

Sedan dess har John Prine släppt finstilta och stilsäkra album under flertalet år och jag tror att det blir 24 album tillsammans med det nya tror , om jag inte missminner helt felaktigt.
Det nya albumet har hjälp av två av den nya tidens altcountryartister såsom Jason Isbell och Amanda Shires som låter ett par generationer mötas här i form av det här albumet.
Vad är det vi hör och lyssnar på som får så många att bli så förtjusta i John Prines musik? Det handlar om en naturligt kontakt till vardagens förtretligheter och hur man kan relatera till en värld som är jordnära men som kan vara jobbigt att hantera. Styrkan däri ligger i det nya materialet och hans röst som förblir så egen och att John Prines personlighet förblir intakt så att helheten formar John Prines framförande och känsla inför albumet musik.
En artist som engagerar och samtidigt roar mig fullständigt. John Prines album är ett sublimt upphöjt konstverk.

Micheles Kindh om de två Blade Runner-filmerna.


DVD:
Blade Runner The Final Cut – Ridley Scott 1982

Blade Runner 2049 – Denis Villeneuve 2017

Det finns något svävande, atmosfärisk men dock hotfull emotionell damoklessvärd vilande över bägge filmerna och miljön har förvridits liksom kraftigt försämras när det ständigt regnar över de stora metropolerna som har skylines som sträcker sig långt där uppe i stora arkitektoniska futuristiska miljöerna.
Det är framtidens filmnoir där Raymond Chandlers deckare blir i Philip K Dicks version – vetenskapsfilosofiska berättelser som Ridley Scott transformerar till episk mörk dramatisk konstverk. Vangelis vackra stämningsfulla musik ligger där som ett romantiskt skimmer av lyxig dekadens där vi människor håller på att fördärva vår planet och tvingas söka nya livsmiljöer på andra planeter.

Det är då människan skapar nästan perfekta människoliknande androider som kallas för replikanter. De har kort livslängd men är starka och väl utformade för att klara svåra miljöer. Men dessa utvecklar sin egen känslomässiga processer i sin egen takt. eftersom de också har implantat som innehåller fejkade minnesupplevelser.

Enda sättet att avslöja replikanter är via psykologiska frågeställningar och tekniska hjälpmedel. Det finns också en speciell polisgrupp som kallas för just ”Blade Runners” för att jaga dem om de till jorden vilket de är förbjudna att göra. I första filmen handlar det om hur organiska livet får en stark livsvilja vilket skaparna av replikanter ej riktigt hade föreställt sig.

Harrison Ford är Rick Deckard i den första filmen som jagar replikanter som enbart vill som alla andra levande varelser överleva och de tar till alla medel för att uppfylla sin mission. I filmen som är dystopisk tidstypisk 80-skildring av den tänkta nära framtiden men den går djupare än ”Flykten från New York” som på sitt sätt skildrade samtidens höga kriminalitet och sociala förfall i just New York. Blade Runner följer ett annat samtida spår i frågeställningar som hänger ihop med vetenskapens svar på existentiella problem. Neurovetenskapen och hjärnforskningen som tenderar närma sig både psykologin och filosofin. Det är lite av sådant som jag tycker är relevant för just den problematiken. vad är liv, vad är det som gör oss till människor ur en intellektuell, religiös och vetenskaplig begreppsapparat.
Den nya filmen ger oss också frågor om minnen är vad som utgör vår självbild. vad är äkta och falska minnen.

Men här har vi förstört moder Gaia ännu och vi ställer oss samma frågor om slaveriets föreställningar som man tidigare i historien förde angående den transatlantiska eller arabiska slavhandeln. Friheten att själv välja sitt öde som varje levande individ kämpar dagligen med för att få tillgång – ett hedervärt liv i frihet som får att själv välja den väg som vi anser passa vår utveckling som mogen individ i en kollektiv värld.

Man kan säga att senare cyberpunk författare som drog ett steg längre angående information, Artificiell intelligens och den nya tidens datoriserade tillvaro som gick längre än vad ”Blade Runner” gjorde. Men filmerna är ändå välgjorda starka skildringar kring en tänkt framtid som både uppvisar miljöförstöringen och städernas gradvisa sociala fall med en global värld där rikedom och fattigdom är ännu tydligare då kapitalismen så som vi känner den förändras totalt då samhället är fattigare fastän farligare.

Philip K Dick är en mästare som i sina romaner skildrar de mänskliga beteenden när omgivande samhället inte kan till slut leverera det mest uppenbara möjligheter. Han gick tyvärr bort redan 1982.

Joan As Police Woman – Damned Devotion ¤¤¤¤ & Franz Ferdinand – Always Ascending ¤¤¤

Joan Wasser var för mera än tjugofem år sedan med i amerikanska undergroundbandet The Dambuilders som jag hade en samlingskiva och ett par singlar med och det var ett helt okej band som kanske inte hos mig direkt väckte större anklang. Vem kunde ana att Joan Wasser själv skulle bli med sitt eget soloprojekt Joan As Police Woman en direkt källa till glädje. Det nya albumet har ingenting att skämmas för utan fortsätter att skapa bra direkta sånger.
En intressant skiva som väcker tankar och formulerar skimrande popsånger som verkligen drar ut i en frenetisk vals av nya och gamla toner man känner igen från hennes andra album. Nu är jag verkligen förtjust i den musik Joan Wasser släpper eftersom den har utvecklat hennes koncept för varje skiva där musiken inte dränker ambitionen utan förenar tanke och musik i ett enda sublimt grepp. Stundtals tänker jag på när Joan Wasser som är violinist spelade med ett tag i Antony and the Johnsons som medlem innan hon släppte loss sina egna intentioner. Nya albumet är en perfekt popplatta som återigen visar upp hennes klass som artist.

När vi startade upp Blaskan som webbtidning så var bandet Franz Ferdinand något jag gärna skrev om och verkligen älskade eftersom deras dansanta punkfunk var dramatisk och härligt vibrerande dynamisk musik som hela tiden överraskande mig som lyssnare. Jag såg en konsert med bandet som också var ytterst perfekt att åskåda. Rockmusik för 2000-talet – modern men ändå följer bandet rötterna ifrån The Pop Group eller Gang Of Fours rötter. Blixtrande musik med punkig attityd var liksom bandets signatur.fastän nu tycker jag bandet med sin nya skiva genomgår en form av transformation. Den tidigare dansmusikens inriktning renodlas numera till stilsäker men ack så snygg rockmusik. Javisst är det så att Alexander Kapranos sjunger lika bra och starkt som han gjort på deras tidigare album. Men hos mig är det så att albumet inte alls riktig väcker anklang hos mig. Ja inte så albumet är undermåligt men den är lite ljum och alldeles för stel även om antydningar till svänget finns där stundtals i vissa av sångerna. Men det låter lite för stelbent och har en pretentiös tonläge som stör och filtrerar bort det jag förut älskade hos Frans Ferdinand som band.
Nu är det ern bra skiva med låtar som delvis är urstarka men i sin helhet lite för svag i konturerna.

Europe – Walk the Earth


En sak som fascinerar med Europé är att de gjort fler skivor efter återföreningen. De släppte fem skivor fram till 1994. De har även fräschat upp soundet så det inte låter så åttiotal längre. Jag minns när de vann rockbandstävlingen 1982 när Norums sträng gick av mitt i låten och man undrade spänt hur han skulle fixa resten av låten utan den strängen.
John Norum fixade det hela galant och de vann tävlingen, och de fick ett skivkontrakt.
Det var 36 år sedan.
De kom ut med ”Final countdown” och hamnade i klammeri hos skatteverket, de flyttade utomlands och splittrades under en tid.
I början av tvåtusentalet återförenades de och idag är det ett helt annat band, än när pudelfrillorna var populära på åttiotalet.
De har ett tyngre sound sedan 2012, när deras album ”Bag of Bones” släpptes.
Skivan är inspelad i Abbey Road studios och är producerad av Dave Cobb, de öppnar med titelspåret ”Walk the earth” efter orgelintrot sparkar de igång, det här är bra melodiös rock. Jag gillar introt till ”The Siege” snabba taktfasta gitarrer i upptempo och solot mitt i gillar jag också. Men det som händer efter tredje låten är trist med tanke på den starka inledningen på skivan, det verkar som att inspirationen och kreativiteten bara höll för ett par låtar. För nu blir låtarna sämre och sämre, låt för låt. Vad hände?
Det var verkligen synd, efter den starka inledningen hade jag höga förväntningar på resten av skivan, om de lagt ner mer tid på låtskrivandet och fortsatt i samma anda som i de första låtarna hade man kanske räddat detta album.
Skivan får € € +

Stephen Hawkings – 1942-2018


Det var 1982 som jag såg den hisnande tv-programmet ”Kosmos” med Carl Sagan som vägledare genom berättelsen om hur människan upptäckte universum. Det var en vacker då väldigt modern television som kom ut ur rutan. Något år före det hade jag läst Carl Sagans bok på engelska som jag då köpte och den låg som grund till den kommande tv-serien.
Det gjorde att jag ökade min läsning och sätt att förstå forskning kring kvantmekanik och kvantfysik och framförallt dess historia. Det var under de åren som jag tillslut hamnade hos Stephen Hawkings och Roger Penroses forskning och uttalanden om svarta hål.
Det var en fältteori som först John Wheeler lanserade och som Hawking och Penrose matematiskt och teoretisk bevisade att de existerade. John Wheeler lyckades tidigt tala om stjärnornas slutstadier och hur de kan utvecklas till att bli neutronstjärnor eller bli svarta hål.
Penrose och Hawkings utvecklade det som kallas för singularitetssatserna vilket innebär att de inom ramen för Albert Einsteins allmänna relativitetsteorin bevisar att rumtiden (återkommer till den) leder till
gravitationell singularitet där de fysiska naturlagarna vi känner till bryter samman till slut. En singularitet kan man säga är en punkt i rumtiden där flera olika fysikaliska kvantiteter kan samverka. Det vill säga krökningen eller energitätheten blir oändlig vilket medverkar till att naturlagarna bryter samman. Detta utvecklades av Roger Penrose och Stephen Hawkings då de ville fortsätta arbetet på Einsteins allmänna relativitetsteori.
Den i sin tur innebär i korthet: Gravitationen är en geometrisk egenskap i tiden och rummet som lättas kan säga vara rumtid. Det innebär att rörelsemängd och energi vid en krökning av rumtid är relaterad till närvaron av strålning och materia.

Stepehen Hawking var också övertygad om att svarta hål avger viss strålning på grund av att svarta hål borde reduceras på subatomära partiklar vilket får resultatet att svarta hålets massa upphör existera vilket borde gå mäta med finkänsliga instrument kan jag tänka mig En annan idé med svarta hål var att alla svarta hål hade tre egenskaper – massa, rörelsemängdsmoment och elektrisk laddning.

En annan av Stephens Hawkings arbeten gäller strängteorin som är idén att våra elementarpartiklar, dvs universums minsta partiklar, materians grundläggande byggstenar vibrerar på olika sätt beroende på massa, spinn, rörelsemängd. Här handlar det om att förena mikro och makrouniversum. De små partiklarna och universums största objekt skall förenas i en gemensam teori. De finns olika strängteorier fastän helst vill man finna supersträngteorin som skall förena Albert Einsteins allmänna relativitetsteori med kvantfysiken vilket varit delvis svårt.

Fastän Stephen Hawkings betydelse ligger långt utanför vetenskapens värld. Han har mer eller mindre blivit en populärkulturell ikon som finns med alltifrån Monty Pythons film ”Meningen med livet” till tv-serien The Big Bang Theory. Jag måste naturligtvis också slå ett slag för spelfilmen om Stephen Hawkings liv – The Theory of Everything. En magisk och lysande film som jag verkligen förälskade mig när jag såg den.
Naturligtvis finns det bra biografier kring hans liv och verk. hans egen korta självbiografi ”Min historia” var kort och lättläst men ändå fördjupande med ett lättsamt flytande naivistiskt språk.
Det är få vetenskapsmän som blivit så stora att man lugnt kan säga att han vid sidan av Albert Einstein är världens mest kända perosdnligheter. Han visade också att ingenting är omöjligt trots att man drabbas av kroniska sjukdomar. Stephen Hawkings gjorde det möjligt att uppnå en status som är få förunnat i världen.
På så vis kan man säga att Stephen Hawkings är det bästa beviset och symbolen att vara funktionshindrad ej behöver begränsa en människans möjligheter och potential

När jag läste hans bok ”Kosmos: En kort historik” på svenska 1988 så var det en upplevelse som väl kan ställas vid sidan av Paul Davies olika böcker om universum. Här lyckades han förena så mycket på en kort bok om vår synsätt och forskning kring universum. De två böcker som kom efter varandra ”Svarta hål och universums framtid” om svarta hål, termodynamik, speciella relativitetsteorin, den allmänna relativitetsteorin och kvantmekanik plus om sin sjukdom och ”Universum i ett nötskal” som var en utsökt bok. Det finns även böcker han skrivit med andra som till exempel den smått teologiska eller vetenskapsfilosofiska boken som utesluter GUD från skapelsen av universum. ”Den stora planen”. Den gav en rad med intressanta perspektiv på den frågeställningen. Men även på 90-talet då jag läste ett par biografier om Stephen Hawkings liv så kom det ut en debattbok mellan Roger Penrose och Stephen Hawkings som var på ett universitet. Vilket minns jag ej. Men bokens titel var ”The Nature of Space and Time”

Tyvärr har jag inte dessa böcker kvar längre eftersom jag rensade ut en del böcker och Stephens Hawkings böcker hamnade i fel låda vilket jag först långt senare insåg. Men Stephen Hawkings har verkligen inspirerad och fått mig att inse hur vackert livet och universum är i själva verket.

Calexico – The Thread That Keeps Us ¤¤¤¤


Calexico är ett band som bildades i grunden av Joey Burns och John Convertino som skapade ett underbart band som jag länge tyckte hade likheter med Flamings Lips fast så är inte fallet egentligen. Utan Joey Burns och John Convertinos rötter ligger i det band som det ursprungligen började i, nämligen Giant Sand som numera enbart har grundaren Howe Gelb kvar i sättningen.

Calexico söker sig mera åt The Jayhawks, Son Volt eller Uncle Tupelo i nutida kontext. Går man längre tillbaka skulle jag nog säga Neil Youngs sjuttiotal, Buffalo Springfield, The Byrds, Gram Parson eller hans gamla band The Flying Burrito Brothers. Ja en sorts ökenrock med kosmiska rocken som countryrocken klev fram ur i sin form.
Deras album har haft hög kvalitet och fortsätter att leverera med säker hand musik som tar tag i min själv och ger mig berättelser. På detta album finns tjusiga välskrivna bonusånger som också skapar bra känslor och fina förnimmelser av skönhet. Jag tänker mig att nya albumet är som att besöka Las Vegas och senare ta sig ur staden och åka rakt ut i öknen. En skimrande snygg amerikansk bil som åker med passagerarnas hår som vinden sveper med i. Ja sångerna som Calexico gör handlar om uppenbarelser på något sätt som får liv, form och rörelse genom den musik gruppen alltid lyckas konstnärlig framställa utan krångligheter eller krystade formuleringar.
Nya albumet ännu ett bevis att bandet både orkar och kan frambringa skön konst ur sin redan stöpta form bandet alltid på något sätt lyckats förmedla genom att skriva vackra , melankoliska sånger Så ävenledes finns många av på det nya starka albumet.

En tribute till Fame-studios berömda ägare som gick bort i år.


FAME Studios ligger nära Muscle Shoals, Alabama där även Muscle Shoals Sound Studio som bildades av de musiker som lämnade Rick Halls verksamhet – nu är den store låtskrivaren och producenten borta. Han föddes 1932 i Tishomingo County, Mississippi. Rick Hall hamnade i armén under Korea-kriget men kom tillbaka för att spela musik i ett band tillsammans med Faron Young och Gordon Terry. legendarisk fiolspelare inom country och rock. Bland annat ingick han i Bill Monroes kompband.
Rick Hall hade ävenledes bandet the Fairlanes där den store framtida låtskrivaren/skivproducenten Billy Sherrill och framtida kompanjonen Dan Penn sjöng i bandet. Rick Halls kärlek till blues, soul och country fick honom att bilda och bygga upp Fame-Studios.

Nu kommer här en hyllning till Rick halls musikaliska verksamhet:









Så sista låten

Olle Ljungströms postuma skiva – Måla hela världen ¤¤¤¤¤


Jag har två motsatta tankebilder när det handlar om Olle Ljungströms personlighet som liksom tävlar om att få vara den dominerande känslan inför en specifik människa såsom Olle Ljungström. Den ena bilden handlar om en ödmjuk poet som är eftertänksam och säger ingenting om det inte är noggrant genomtänkt med en viss form av visdom. Jag tänker att det vilar lite av Slas kloka värme i Olle Ljungströms själ. Men så har vi också bilden av en bestämd och kanske lite krävande av sin omgivning för att han tycker att andra bör skärpa till sig och inte prata skräp utan ha en substans i resonemangen. men dessa bilder är bara mina egna. Jag har aldrig träffat Olle Ljungström personligen. Däremot har jag sett Olle ljungström otaliga gånger live med både bandet Reeperbahn, Heinz & Young och som soloartist.

Olle Ljungström kan man säga var lite som Freddie Wadling – unik och säregen och skapade också briljant musik tacl vare sin känsla för bra material och poetiska virvlande texter i sann vortex.
Det postumt sammanställda albumet som fick titeln ”Måla hela världen” som hans producent Torsten Larsson gjort färdigt är också det bästa testamente och arv jag kan tänka mig.
Här finns de mest hjärtknippande balladerna och de omisstliga Ljungströmska knycken och rycken i texterna som flödar över av både stor retorik och konnotation som skapar hans bildväv i texterna. Musikaliskt ligger han nära den känsla som, ja en artist såsom Håkan Hellström kan forma när han sjunger sina texter. Men här ligger Olle Ljungström djupare i skiktet där det emotionella och det hårdnackade livests dynamiska spännvidd av känslor gnider och vibrerar och bildar en friktion gentemot livets allvar.
Olle Ljungströms sista album blev hans sista mästerverk enligt mig.

Morrissey – Low In High School ¤¤¤¤


När jag läste Morrisseys självbiografi ”Autobiography” när den kom ut 2013 så fick jag klara bilder kring hans liv och hur han resonerade och formade sina tankar. Jag läste även Simon Goddard ”The Smiths: Songs That Saved Your Life” och biografin ”Morrissey: Scandal and Passion” av David Bret under några månader för att förstå Morrissey.

För de facto är att jag fann oftast Morrisseys texter i The smiths intressantare än gruppens musik. Deras videos var charmiga och visst fanns det stildrag jag kunde tycka var bra i bandet.
Men själva fenomenet The Smiths som skapade både hyseri och passionerade fans så transformerades bandet till något större än själva livet. Vilket jag fann lite svårt att greppa och förstå när det begav sig i mitten av 80-talet.
Morrissey var då popmusikens svar på Oscar Wilde och de arga unga männen, som var en författargrupp som innehöll namn såsom John Osborne, Kingsley Amis, Alan Sillitoe, John Wain, John Braine, Keith Waterhouse och Stan Barstow och det gjorde honom unik i mina ögon.

Morrissey var allt detta plus en argsint socialist som läste Germaine Greer och ställde upp för strejkande arbetare.

Men det relevanta är att Morrissey aldrig har varit plakattsocialist och som numera verkar ifrågasätta det självklarheter som vänstern omfattar och han stod för då under denna tidsepok. Hans politiska orientering verkar gått till en liberal och kanske mera konservativ känsla.
Man kanske inte skall dra slutsatser av hans politiska inriktning för mycket, utan kanske tänka sig att Morrissey alltid varit en intellektuell tänkande man som också kunde skriva om hopplös romantisk förlorad kärlek i både The Smiths och på sina soloplattor.
Tänk på att Morrissey också var ordförande för Englands fanklubb för The New York Dolls vilket jag anser vara ympatiskt och att ha skrivit en bra bok om bandet för minst 36 år sedan vilket jag ser som en hedersbetygelse i min bok.
Tidigare i min bokhylla på 80-talet hade jag hans hyllning till James Dean. En annan fin bok är ”Morrissey: In His Own Words”där Morrissey och John Robertson samverkade vilket gav mycket relevant information över Morrisseys liv och framförallt hans tankar.
Det finns en hel del litterära stoft som man kan få näring av för att förstå och tränga in i Morrisseys världsbild. När det gäller den musikaliska delen i The Smiths är det naturligtvis gitarristen Johnny Marr den motor bandet i förening med Morrissey såsom skapade den stämning och magi som enligt fansen alltid fanns där i The Smiths musik. Albumen ”Meat Is Murder” 1985 och ”The Queen Is Dead” är väl topparna eller deras mästerverk som en del säger. Jodå det får jag väl hålla med om. Deras debutskiva köpte jag aldrig eftersom där fanns bara singeln ”Hand in Glove” och albumspåret ”What Difference Does It Make?” som jag tyckte var bra.
Sista albumet ”Strangeways, Here We Come” köpte jag 1987 men efter ett år gav jag bort den till en vän – för då var bandet upplöst och jag hade då redan gått över till Morriseys första debutskiva som soloartist ”Viva Hate” vilket kom ut 1988. En sparsmakad men elegant skiva som smakade hallon och ironisk engelsk paj. Även andra albumet ”Bona Drag” hade en rad med fina lyriska pärlor med uppbackning ifrån Graham McPherson som är sångare i Madness och Kirsty MacColl. Det är en form av samlingsskiva med låtar som han skrev efter upplösningen av The smiths.

Jag tappade bort Morrissey under några och det var först 1994 då jag föll i kärlek till hans bästa 90-talsalbum ”Vauxhall and I” som är toppen på hans eminenta förmåga att skriva låtar och skapa lyriska stämningsbilder. Ja nu är det dags att lämna Morrisseys historia så som jag upplevd den.

Ja hur står till idag med den nya skivan? Ja här kommer nu det intressanta med hur musik/kulturjournalister till vänster vilket framförallt är väl Andres Lokko fastän en del andra också, blev alldeles upprörda eller enbart sorgsna för att Morrissey tagit parti för Israel och det innebär ett grovt intellektuellt brott mot vänsterns egna moraliska ställningstagande.

När du lämnat vänstern blir man närmast en förrädare i deras ögon.

Ja Morrissey bekommer det nog inte för han fortsätter ändå. Utan att diskutera Jerusalemfrågan eller nämna den alltmera besvärande bosättningspolitiken, kan man säga att Morrissey går sin egen väg.
Det nya albumet har några låtar om Israel men de flesta är både bra och dynamiska sånger om att ligga kvar i sängen och strunta i plikterna samhället påbjuder och gör vad du själv vill.

En egensinnig Morrissey som låter musiken gå sina upptrampade stigar vi så väl känner till från andra skivor och sånger. Fastän det gör ingenting. Hans halvironiska inställning levereras med snygga välpaketerade små sanningar.
Producenten Joe Ciccarelli som arbetat med Frank Zappa förstår sig nog på artister som med djup ironi eller stark sarkasm framställer vår omgivande samhälle med en egen filtrerat omvärldesanalys som leder till att man drar egna slutsatser. Ja Morrissey blir nästan punk här med sin inställning till världen han ser och upplever.
Jag måste säga att nya skiva är en av hans bästa på länge. Ja inte jämförbart med hans ”You Are the Quarry” men kanske med ”Years of Refusal” från 2009. Nåväl vilket som så tycker jag om hans skiva väldigt mycket och går väl därmed emot många andras uppfattningar kring Morrisseys nya album En klar fullträff enligt min uppfattning.

Civil War – The Last Full Measure

Jag är fortfarande alldeles betuttad i Civil Wars förra platta ”Gods And Generals” så förväntningarna på senaste plattan är stora och förhoppningsvis fortsätter Civil War  leverera starka låtar som ”Bay of pigs” och ”The Mad piper”.
Samtidigt vet man ju att någonstans kommer en formsvacka. Förhoppningen har hela tiden varit att bandet ska fortsätta leverera låtar där starka melodiösa refränger följt av lekfulla solon med glimten i ögat, gärna med lite svenska anknytningar. The Last Full Measure har ett par låtar med starka refränger men ingen av låtarna kommer upp i klass med ”Bay of Pigs” eller Saint Patrick´s Day från deras tidigare skivor. Skivan öppnar med ”Deliverance” tempot är där och Daniel Myhr flipprar med syntharna och ackompanjeras träffsäkert av Sunde’n, Petrus och Mullback. Sista spåret nämligen titelspåret börjar vackert med Daniel Myhr på keyboard och utvecklas så småningom till en av de bättre låtarna på skivan. Patrik Johansson jobbar hårt med sångtekniken och bygger upp låtstrukturen fantastiskt med sången. Låtstrukturen påminner lite grann i vissa stycken om ”The mad Piper” fast utan säckpipor, bra jobbat Patrik.
Det har hänt en del i Civil War världen, sångaren Patrik Johansson har tyvärr lämnat bandet och Kelly Sundown Carpenter från Adagio har numera tagit över mikrofonen. Patrik medverkar dock fullt ut på The Last Full Measure. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig framöver, med en ny sångare.
Skivan får € € €
/Sonny