Rick Wakeman – Piano Portraits


Rick Wakeman den skicklige pianisten/organisten från gruppen Yes, visar upp sina färdigheter. Jag har genom åren lyssnat på några av hans egna kompositioner. Till exempel “The Six Wives Of Henry VIII” och “The Myths And Legends Of King Arthur And The Knights Of The Round Table” som är ett i mitt tycke helgjutet mästerverk.
Piano Portraits är ett album med instrumentala versioner av femton gamla klassiker från The Beatles, Led Zeppelin, Cat Stevens, David Bowie m.fl. såsom ”Help”, ”Stairway to Heaven”, ”Life on Mars” ”Morning has broken”, ”Space Oddity” samt Eleanor Rigby. Efter att ha lyssnat på Eleanor Rigby i Rick Wakemans tolkning så undrar man, var det verkligen Lennon/Mc Cartney som skrev Eleanor Rigby?
I Rick Wakemans tolkning låter det som om det kunde varit Chopin.
Rick Wakeman bjuder oss på otroligt smakfyllda vackra kompositioner.
Dessa hits framförs otroligt skickligt och snyggt en del i nya dimensioner av virtuosen Rick Wakeman.

Skivan får € € €

Blondie – Pollinator – ¤¤¤


Clem Burke, Chris Stein och naturligtvis Debbie Harry som är kvar från originalupplagan av Blondie med lite nya musiker med i bandet.

De släpper alltså ett nytt album 2017 som är bättre än förväntat. Jag tror knappast att skivan kommer räknas till deras klassiska album, så är det naturligtvis. Men den blev bättre än vad jag trodde den skulle vara. Deras bästa på säkert tjugo år. Tar man deras album ”No Exit”, ”The Curse of Blondie” eller ”Panic of Girls” och jämför med 2017 års ”Pollinator” så är den realtivt nya flertalet snäpp bättre och har flera bättre singelhits som jag tror kommer spelas framöver.
De senaste tjugo åren är det bara en låt man kommer ihåg och det är hiten ”Maria” som även finns med som reklamslogan för en spelsajt, tyvärr vill jag tillägga.
Men efter den låten finns det inga direkta hits.
Blondies storhetstid var just i punkens credo då deras punkdiscolåtar gav oss hur många ljuvliga odödliga sånger som helst. Det nya albumet måste ses utifrån bandets förutsättningar idag och kanske inte i rättvisans namn ställas framför klassiska Blondiealbum som ”Autoamerican” eller ”Eat to the Beat” för att nämna några mästerverk i bandet fyrtioåriga historik i punkrockens tjänst.

På senaste albumet finns det flera självklara låtar som blev snygga singlar och bra sådana. Ta till exempel låten ”Fun” som är tveklöst en av deras bättre och roligaste låtarna från nya albumet. En stark svängig snygg poplåt med härlig rytmik och fin precisonskänsla för arrangemangen.
Flertalet nya låtskrivare som David Sitek från Tv On The Radio, Johnny Marr, Nick Valensi från The Stroke eller Dev Hynes med flera sällar sig till skaran med äran i behåll när det skrivit musik åt Blondie till deras nya album.

En hit som ”Long Time” har också lite av klassisk Blondiekänsla när det gäller skapa ett specifikt sound som fungerar väl. Jag gillar också skivans första låt ””Doom or Destiny” med Joan Jett som blir en bra rockig låt som håller sträck rakt igenom spåret.
Med andra ord förvänta dig inte som lyssnare att det skall bli något mästerverk som förr om åren. Men det är däremot en ytterst underhållande skiva kan jag lugnt säga som påpekar vad blondie befinner sig i skaparprocessen 2017 i vår samtid.

Per Hagman – Allas älskare, ingens älskare (Albert Bonniers Förlag)


Jag sökte på åttiotalet och 90-talets inledning ett samtida författarskap som jag skulle kunna omfamna och få mig att förstå samtidens litterära klimat. Men så hände det äntligen någonting i åttiotalet. Malmö-ligan kom från punkhållet och gav mig pltösligt något nytt. Fastän ävenledes kom Ann Jäderlund, Katarina Fronstensson och Birgitta Lillpers ut med diktsamlingar som tilltalade mitt unga jag. Mare Kandres romanvärld spräckte upp samtiden. Liksom Roque Falcon eller Aris Fioretos första böcker gav puls åt min värld. Så kom även Per Hagmans romaner ”Cigarett, Pool och Volt” att fortsätta att ge puls, blod och liv åt den postmoderna litterära scenen – ja så upplevde jag den som postmodern i kulturell mening.

Men framförallt blev det vidöppna horisonter och rymd och ljus inom litteraturen. Stundtals verkade också den objektiva anden upplösas och en subjektiv nästan anonym jagperosnlighet kunde glid aomkring i romanerna. Under åttiotalet så kom det ut en mängd av Marguerite Duras romaner där jaget kunde planlöst utan namn glida omkring i romanvärlden. Det blir en form av urban statdspoesi som påminner om den franska nya vågens filmer.
Jag blev ovanligt förälskad i den här sortens kulturella öppningar inför världen. Men särskilt Per Hagman fick mig att bli extra glad då hans böcker svepte över världen med en form av vagabonsromantik över att världen är stor och dess storstäder särskilt intressanta att flanera och bo i och andas på nya platser för att kunna leva på riktigt.
Men så mognar Per Hagman plötsligt och insikten att vagabondlivet är som 1800-talets bohemlitteratur där Baudelaire och hans Paris särskilt skulle kunna vara en relief åt Per Hagmans tidigare böcker inte alltid håller sträck när man börjar bli till åldern.
Fastän i den nya romanen så stannar han sakta upp och undrar om denna livstil att bo överallt och ingenstans kan verka upplösande för personligheten då hemmahörigheten någonstans vill bottna i något seriöst. Han vill både växa upp men orkar inte direkt göra det fastän tanken börjas odla att det kanske dags att stanna upp och sluta upp med ett kringflackande liv.

Romanen är också på något sätt en politisk roman som tar ställning för frågeställninga rmen utan att falla i klichéernas språklighet där politiken oftast landar. Per Hagman har alltis distans till sina ämnen. Den end agång det hettade till var när Per Hagman passionerad skrev om Lustans Lakejer för Sonic Magazine för väldigt länge sedan. Den nya romanens är riktigt bra och jag läser den med hänfört blick med tungan rätt i munnen.
En levande människa skriver levande självbiografiskt om sitt nuvarande liv med vissa tillbakablickar på det som har hänt utan att fastna för i denna nostalgi. En roman som rör sig framåtskridande rörelse.

Ray Davies – Americana ¤¤¤¤

https:
Ray Davies är den brittiska musikens främsta låtskrivare för att han i The Kinks släppte tidens bästa rocklåtar men på väg till Amerika över Atlanten, så blev det aldrig samma framgång som de andra brittiska banden, i The Beatles, The Rolling Stones, The Who eller Cream skördade i USA och kunde inleda den brittiska invasionen till vår glädje.

Fastän The Kinks hamnade i droger och framförallt de offentliga bråken och slagsmålen med lillebrodern Dave Davies reducerade deras möjligheter till samma globala framgång som de övriga brittiska kollegorna hade i USA och däremed resten av världen.
Ja något vi senare kunde uppleva att Oasis-bröderna Noel och Liam Gallagher också gjorde inför öppen ridå i offentligheten att slåss och kasta hårda ord i rena anklagelseakter gentemot varandra.
The Kinks blev tuffare med starkare riff i gitarrspelen när Dave Davies spelade ännu tyngre än förut. Då fick de framgång i USA med ett tyngre hårdrocksliknande sound.

En av de starkaste klichéerna som stämmer med The Kinks är att The Kinks är den mest urbrittiska socialrealistiska skildrare av klass-samhälle och brittiska sederna som kom fram i England under sextiotalet. Lite som musikaliska noveller som kanske kan jämföras med Harold Pinter eller Ken Loach senare filmer.

Ray Davies har skrivit en av rockhistoriens bästa självbiografier ”X-Ray” plus berättelser i samlingen ”Waterloo Sunset”. Dessutom dokumentärtärfilm om Charles Mingus. Till skivan ”Working Man’s Cafe” fanns det en dvd där han berättade om projektet om Amerika som fick heta just ”Americana – ”A Work In Progress”. Resultastet blir Ray Davies bästa soloskiva under 2000-talet. De tidigare albumen som vår gamle webbmaster Evert skrev om var föga intressanta utan mest utfyllnad med trista och mediokra sånger. Nu blir det rock och countryrock för hela slanten med med några teatrala pratsånger eller dialog med musik kanske är den rätta benämningen. Det bästa är att kompbandet med Gary Louris och hans bandkompisar i The Jayhawk som i sin tur har formas av just Ray Davies sjuttiotal så därför är det ett konsekvent och logiskt sammarbete.
Ray Davies har bott i perioder i New York och New Orleans och där bodde Ray Davies granne med Big Stars egen Alex Chilton, vilket kanske påverkade hans musik en aning, vad vet jag om det. Men det finns en låt om det i alla fall på nya albumet

Det väsentliga är att nya skivan är en samling med minnen och perspektiv på observationer Ray Davies har gjort under sina turnéår i USA. Bilder från ett polariserat USA med stora såsom små städer. Ray Davies undersöker och ser vad som sker i hans omgivning. Här får det bli samma berättelser som vi hört Bruce Springsteen berätta om på sitt album ”Nebraska” bland annat. Det finns naturligtvis flera andra fina musikaliska skildrare av dagens USA. Fastän Ray Davies gör utsöka betraktelser på sitt album som jag väl kan förstå och finna nöje i att lyssna på med behag.

Evert recenserar Ray Davies

Mr Snaggus/Evert om Ray Davies

Ray Davies-konsert

Summer Of Love 1967


1967 är året då ”Summer Of Love” plötsligt blommade ut med hippieeran och framförallt fördes antikrigsbudskapet ut om ”No War, Make Love”. Hippieerans motstånd emot det krig som slet sönder USA och skapade en stark polarisering mellan för och mot kriget. Symboliskt handlade det också om hur det nya moderna USA började ta form och det gamla invanda föröskte streta emot förändringar.
När John F. Kennedy blev president så trodde man på en fredligare epok. Visst lovade Kennedy att både fred, att krossa segreringen i landet, mänskliga rättigheter. Istället blev det upptrappning i Vietnam, sociala reformerna hann knappast inledas. Allt avbröts med hans död. Men politiskt sätt hamnade landet nu verkligen inne i ett vakuum där de konservativa och progressiva började utmana varandra. Lyndon B. Johnson som ville avskaffa fattigdomen och skapa ”Great Society” med rättvisa och även införa medborgarättslagar som skulle avsluta den föraktliga orättvisan mot svarta i södern. Men han maldes ned av vietnam-kriget istället. Tyvärr vill jag påpeka.
Kalla kriget blev kallare med Berlinmuren, Castros Cuba och en tid när medborgarrättsrörelsen var på frammarsch. Den proggresiva musikrörelsen började röra på sig.
Hippieeran med sit provocerande fredbudskap blev den nya generationens svar på vuxna världens misslyckande och tendens att sova. Amerikanska vänstern och socialliberala sfären började röra på sig.
Beatpoeten Allen Gingsberg dansade i fredens namn som dess duva.


Samtidigt började de nya psydeliska drogernas berusande drömmar ta plats. Timothy Leary som var drogförespråkare och psykolog bildade sin egen organisation som drog till sig konstnärer, universitetstudenter och musiker och bildade därigenom fröet till just hippierörelsen. John Lennon hade inte ännu blivit den fina fredsfurste han senare transformerades till. 1967 blev både startpunkten för hippierörelsen och den psykedeliska rocken. Staden och platsen blev San Fransciso där allting både hände och skapade en motkultur som än i dag gav ekon utie i världen.

1967 gick således i kärlekens namn. Vi börjar där allting borde börja med The Beatles

The Beatles förstod direkt att det var den nya tidens musik de skapade med sina psykedeliska drömmar av maräng och jordgubbstårta:

Nu tänkte att ett vattenfall av den tidens vackraste och mest skimrande magiska låtarsom vi kan simma omkring och få den psykdeliska drömmen att visuellt flyga stolt ovanför oss utåt mot den vida fria rymden. Jag låter det mest ljuvligaste bandet The Jefferson Airplane inleda 1967 års bästa sidenmolnpuffar.

Så sången som i sin skönhet sträckte sig långt in i själen med sin sirapsmjuka hymn till staden San Fransciso.

Nu blir det en fontän av sånger.









1967 var också året då Tim Hardin sjöng sin klassiska ballad som svävande likt örnen stolt, trygt och stilsäkert ovanför oss alla. En modern Merlin som sände sin magiska pil mot orättvisan:

The Doors poetiska och mörka sånger slog ned som en bomb i 1967 års fredstankevärld.

Drömmarna fortsätter i 1967 års skönaste sångcykler:




The Beach Boys släppte ut ett album där de spann sånger som formades av den psykedeliska eran 1967:

The Bee Gees släppte låten om en gruvarbetargruva där arbetarna blev instängda. En socialrealistisk poetisk sång från året 1967:

Låt oss fortsätta med ett debutalbum med Moby Grape som satte världen i brannn och är ett av mina ständiga favoritalbum:

Regnbågsfärgerna sköljer över oss med sitt siden och sammetsregn från färgernas vackraste år:






Även Motown släppte en rad med puffiga fluffiga hallon och njordgubbsdrömmar det året som The Supremes:




Otis Reeding släppte sin dynamiska sköna ballad:

Soulen blåste som en fläktande vind med sitt sväng:

Regnbågsåret släppte Willie Nelson ett av sina finaste 60-talsalbum och här måste jag spela denna skimrande chockladpralin:

I New York så släppte Velvet Underground sitt mästerverk:

Frank Zappas märkliga skiva som slog ned som en projektil mot anständigheten:

1967 drömde drömmar om frihet och kärlek. Nu simmar vi längs sirapfloden med musikens segelbåtar:














Nu avslutar vi det hela med hyllningen av året 1967 med The Rolling Sotnes och Bob Dylan

Saint Etienne – Home Counties ¤¤


Redan från första början när bandet släppte sitt debutalbum ”Foxbase Alpha” som med sina fluffiga och mjuka houseartade sånger fick mig att drömma bort och längta till paradisiska öar i Söderhavet eller lyxiga klubbar i Monaco eller Nice i Frankrike.
Sarah Cracknell som sjunger i trion gör det med sin väna, smarta och snygga röstinsats. Stundtals viskar Sarah Cracknell och låter rösten rinna som skimrande sirap, lite som Elizabeth Fraser gjorde i sitt band Cocteau Twins eller Siouxsie and the Banshees transformerade sina röster till magiska änglakörer.
Bob Stanley i bandet som var med och grundade bandet hade också en musikjournalistisk karriär bakom sig liksom han producerade filmer liksom skrivit två böcker om musik och lyckats hela tiden hålla sig väl musiken och framförallt den moderna musiken. Pete Wiggs är den tredje medlemmen som skapar musik i Saint Etienne.

Bandet har fortsatt under 25 år att ge oss musik där skönheten existerar vid sidan om realismen som trion under åren förenat sin musik med en viss politisk insikt mitt i allting. Senaste skivan ”Tales from Turnpike House” som jag sätter ganska så högt i deras katalog. Därför där var det perfekt popmusik som till dansanta mjuka försiktiga tassande houseslingor gav liv åt musiken.
Därför blir deras nya skiva en ren besvikelse. Det är en mera fyrkantig skiva som saknar bra material rakt igenom. Musikaliska konceptet har tyävrr ovanligt trista arrangemang på sångerna. Trots att det handlar om sina rötter så blir det föga intressant när texterna subtilt och distinkt knappast når fram till mitt hjärta.

Det verkar som bandet den här gången tappade bort de element som de tidigare byggde upp sina låtar med för att ersätta med klumpigare degigare ljudbilder och klangfärgerna är knappast sköna att beskåda. Musiken på nya skivan går liksom bort sig i den stora skogen och finner inte den rätta stigen att vandra på vilket jag tycker är så synd eftersom bandet älskar jag i normala fall.

Clemens Altgård – Grå Dub: Diktsamling (Smockadoll förlag 2016) Formgivning Freke Räihä

Clemens Altgård skriver:
”Sound System. Grått på grått
Hellre en grå dub
än nyanserna av brunt
i riksdagshuset”
Ja det är en metaforisk politisk och personlig text som blir för mig nyckelmeningar i hans ditksamling. En gråmelerad sanning förtäljs och som clemens Altgård så fint uttrycker sig ”Jag möblerade med gammal rekvisita”
Jag läser dikter som är som texter som går backstage bakom livets teaterscen och avslöjar skenbilderna som livets fiender – gråsaggiga tristtrumpeterna ylar om i pressens tidningaankor.
Clemens Altgård är som Charles Baudelaire när han flanerade i Paris gatunätverk. Clemens Altgård utropar där i sina vandringar ”I cirklar går vi, går i cirklar genom natten, genom dagen stannar upp”.
Ja det är kanske livets cirkel vi vandrar runt och stövlar omkring i utan att komma ut. Jag vill bryta mig ut ur cirkelvandringen, cirkelresonemanget. Men lyckats aldrig riktigt med det utbrytningsförsöket
På ett sätt är hans diktsamling en vardaglig dialog med sitt jagpersonlighet men dialogen riktas ändå mot den tilltänkta läsaren.

Jag har sällan läst en sådan sådan samling dikter som nästan kan klassas såsom aforismer med dunkla såsom klara koncisa budskap. Jag läser tankar som leder till filosofiska frågeställningar som kanske inte har några givna svar. Retoriska tankar som glider rakt igenom dikterna och jag kan nästan höra bokstävlarna fladdra för att tala med Gunnar Ekelöfska, viskas fram i vinden. Det är politiska dikter som blir fina utrop emot den politiska verkligheten. Med tanke på att diktsamlingens titel tänker jag mig Clemens Altgård som han vore Linton Kwesi Johnson som gungade fram sina dikter, eller kanske likt Lee ”Scratch” Perry gräver ned sina dikter i myllan för att få se dem växa upp likt träd med många ord på grenarna.
En form av dystopisk diktvärld i så långt borta från George Orwells nyspråk eller som en kommentar till Freuds att vantrivas i kulturen medan Clemens Altgård blir en diktens Oswald Spenglers civilisationskritiska diktvärld och ganska så långt ifrån Malmöligans punkestetik men ändå inte.

”Grå Dub” är en stark och dynamisk mångfacetterat diktsamling som enligt poeten själv kommer att få en uppföljare.

Nyreviderad text kring Christer Enanders bok ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson. omskrivien från youtubeversionen.

Jag följer en detektiv som söker spåren efter en stor författare tillika kultur/samhällskritiker av rådande samhället i Landet Sverige. Det är Crister Enander som är den bäst lämpande och framförallt den författare som mest följer den kulturradikala väg som knappt någon författare eller skriftställare gör längre. Crister Enander är en sann kulturradikal författare som står utanför makten och kritiserar makten precis Lars Gustafsson alltid gjort i sitt författarskap. En sann kritiker av makten och dess medlöpare som alltid väljer makten framför människan. Det var därför Lars Gustafsson likt andra författare såsom Sven Delblanc, Jan Myrdal och Sven Fagerberg alltid sågs som gnälliga och till vis del avskydda bland maktens tjänstemän. Deras kritik skar rakt igenom landets maktpelares strukturer.
Eftersom Crister Enander gör likvärdiga insatser och ser maktens tentaklar ur en ytterst kritisk position och kan därför dissekera den på ett sätt som få gör. Enander förstår Lars Gustafsson på ett sätt som få gör. Hela hans bok om Lars Gustafsson går igenom med klar precision och lyckats förmedla en stark och nära bild av Lars Gustafsson som författare och försöker också finna människan bakom verken.

Lars Gustafsson gömmer sig och lämnar spår i sina böcker och dessa spår lyckats Crister Enander avkoda och därigenom teckna ett fint skarpt porträtt av en författare som verkligen ser genom maktens tjänstemän och ser hur konturerna av hur makten kan skapa korrupta matkhavare. Framförallt det stora partiet Socialdemokraterna som genom sitt innehav av att förvalta drabbas ständigt av skandaler på ett eller annat sätt.
Den här kloka vidsynen som Lars Gustafsson med sina böcker, essäer och artiklar påtalat har knappast gjort honom till en hjälte inom det politiska och kulturella etablissemanget fastän denna ständiga heliga vrede över hur maktens tjänare behandlar och fortfarande behandlar sina medborgare höll lågan igång. Numera är det författare som Crister Enander som axlar den hållningen och just det gör honom bäst lämpad att verkligen på djupet och med seriöst förstå Lars Gustafsson gör också den här boken till ett unikum att förstå en klassisk socialliberal med den här kulturradikala civilisationskritiska inställningen att makten stjänare alltid skall hållas kort gör både Crister Enander och Lars Gustafsson med en stridslysten glädje. Boken är därför bland det bästa du kan läsa om man som människa, läsare och medborgare vill komma Lars Gustafsson nära. En briljant bok helt enkelt.

Hårdrock

Freedom Call : Master of Light

Freedom Call från Tyskland grundades 1998, Master of Light är deras sjunde album. De spelar powermetal och är i gott sällskap med Helloween, Primal Fear, och Gamma Ray (Trummisen Dan Zimmermann från Gamma Ray var med i Freedom Call fram till 2010). Man blir på glatt humör när man hör Freedom Call´s medryckande gladlynta melodiösa powermetal. Efter halva skivan får jag en överdos av de grabbiga hurtfriska allsångskörerna, det känns som att det aldrig tar slut. Det blir ingen variation, det blir lite som Duracellkaninen som kör på i full fart tills batteriet tar slut. Däremot i lagom dos blir det riktigt bra. Sångaren Christian Bay har en riktigt bra sångröst. Det här är det bästa jag hört med Freedom Call på länge, Master of Light påminner om deras första plattor ”Stairway to Fairyland” och ”Crystal Empire”.
Deras två bästa skivor.
Freedom Call´s musik passar bäst live på stora arenor där publiken kan sjunga med.

Skivan får € € €

Håkan Hellström – Du gamla och fria @@@

Jag skulle kunna börja berätta sagan om Håkan Hellström från när han föddes på sjuttiotalet, men kan också välja börja med att förtälja Håkans levnadssaga när han spelade med Honey Is Cool eller när Håkan började spela med Broder Daniel.
Ja berättelsen om Broder Daniel är en helt annan saga.

Men jag kan istället berätta om hur djupt förankrat i den svenska musikens mylla Håkan Hellström är i stället. Visan och den hederliga schlagerns jord är Håkan Hellströms tradition och rötter.

Carl Michael Bellman, Evert Taube, Karin Juvel, Alice Tegner fram till Cornelis Vreeswijk, Mats Paulsson, Fred Åkerström och Olle Adolphson. Visans portalgestalter Fastän även den svenska schlagern finns där inbyggt i hans musik. Det var inte alls konstigt att Håkan Hellström kunde nämna Kai Gullmar i en sång därför att det föll sig naturligt att nämnda denna gamle låtsnickrare från trettio och fyrtiotalet. Här finns också Harry Brandelius, Lasse Dahlquist och Jules Sylvain med i Håkan Hellströms kulturella rötter som utgör den kontext han idag rör sig i musikaliska sammanhang.

Det har också funnits den både punk, postpunk och kanske The Smiths med i Håkan Hellström referenser som kan fungera som ingångar. Men det nya albumet hamnar i ett märkligt läge därför att den har lite nya inslag som röster från Göteborgs hamnarbetare i en låt och plötlsigt amerikanska musikaliska röster och inslag som gör att man undrar vad Håkan Hellström vill förmedla med sin nya skiva.

Det är en skiva som jag känner mig lite främmande inför. Låtarna tar inte tag i mig förutom den finstilta vackra balladen ”Ingen oro,Tjabo!” som har den förutsättningen att infria mina kärlekstankar angående Håkan Hellströms musikaliska vidare öden.
För visst har den mångsidiga Håkan Hellström under åren utvecklat sin musik under åren till att skapa pop med stor musikalisk integritet. På alla de album som hittills kommit ut har alla varit storslagna kompositioner och med ett starkt band bakom sig med flera av våra bästa svenska musikanter så ger Håkan Hellström oss magiska under i sina bästa stunder.

Fastän nya studioalbumet gör mig mera betänksam och där måste jag säga att albumet tappar den mest typiska melodierna och texterna blir mindre starka i mina öron för att helheten försvinner bort i en känsla av något halvfärdigt som saknar visionen som varit Håkan Hellströms bästa, den att skapa svenska sånger som lever länge.

Här kommer en skiva som knappast tillför något även om den har sina dokumentära inslag kring hamnarbetare eller aå kanske man kan känna att den innehåller lite av den klassiska Göteborgsandan. Men det som förvånar mig är att han låter sjuttiotalets softpop eller softrock finnas med i sina musikaliska arrangemangen vilket jag inte hade räknat med direkt. Fleetwood Mac eller Dobbie Brothers skulle kunna vara referenser som jag kan ta till mig. Fast för min del är det en skiva som förmodligen kommer transformeras till en vanlig ordinär platta som jag nog ej kommer spela speciellt mycket i höst/vinter. Det får bli Håkans Hellström tidigare skivor för min egen del.

hakan-hellstrom-2