Olle Ljungströms postuma skiva – Måla hela världen ¤¤¤¤¤


Jag har två motsatta tankebilder när det handlar om Olle Ljungströms personlighet som liksom tävlar om att få vara den dominerande känslan inför en specifik människa såsom Olle Ljungström. Den ena bilden handlar om en ödmjuk poet som är eftertänksam och säger ingenting om det inte är noggrant genomtänkt med en viss form av visdom. Jag tänker att det vilar lite av Slas kloka värme i Olle Ljungströms själ. Men så har vi också bilden av en bestämd och kanske lite krävande av sin omgivning för att han tycker att andra bör skärpa till sig och inte prata skräp utan ha en substans i resonemangen. men dessa bilder är bara mina egna. Jag har aldrig träffat Olle Ljungström personligen. Däremot har jag sett Olle ljungström otaliga gånger live med både bandet Reeperbahn, Heinz & Young och som soloartist.

Olle Ljungström kan man säga var lite som Freddie Wadling – unik och säregen och skapade också briljant musik tacl vare sin känsla för bra material och poetiska virvlande texter i sann vortex.
Det postumt sammanställda albumet som fick titeln ”Måla hela världen” som hans producent Torsten Larsson gjort färdigt är också det bästa testamente och arv jag kan tänka mig.
Här finns de mest hjärtknippande balladerna och de omisstliga Ljungströmska knycken och rycken i texterna som flödar över av både stor retorik och konnotation som skapar hans bildväv i texterna. Musikaliskt ligger han nära den känsla som, ja en artist såsom Håkan Hellström kan forma när han sjunger sina texter. Men här ligger Olle Ljungström djupare i skiktet där det emotionella och det hårdnackade livests dynamiska spännvidd av känslor gnider och vibrerar och bildar en friktion gentemot livets allvar.
Olle Ljungströms sista album blev hans sista mästerverk enligt mig.

Morrissey – Low In High School ¤¤¤¤


När jag läste Morrisseys självbiografi ”Autobiography” när den kom ut 2013 så fick jag klara bilder kring hans liv och hur han resonerade och formade sina tankar. Jag läste även Simon Goddard ”The Smiths: Songs That Saved Your Life” och biografin ”Morrissey: Scandal and Passion” av David Bret under några månader för att förstå Morrissey.

För de facto är att jag fann oftast Morrisseys texter i The smiths intressantare än gruppens musik. Deras videos var charmiga och visst fanns det stildrag jag kunde tycka var bra i bandet.
Men själva fenomenet The Smiths som skapade både hyseri och passionerade fans så transformerades bandet till något större än själva livet. Vilket jag fann lite svårt att greppa och förstå när det begav sig i mitten av 80-talet.
Morrissey var då popmusikens svar på Oscar Wilde och de arga unga männen, som var en författargrupp som innehöll namn såsom John Osborne, Kingsley Amis, Alan Sillitoe, John Wain, John Braine, Keith Waterhouse och Stan Barstow och det gjorde honom unik i mina ögon.

Morrissey var allt detta plus en argsint socialist som läste Germaine Greer och ställde upp för strejkande arbetare.

Men det relevanta är att Morrissey aldrig har varit plakattsocialist och som numera verkar ifrågasätta det självklarheter som vänstern omfattar och han stod för då under denna tidsepok. Hans politiska orientering verkar gått till en liberal och kanske mera konservativ känsla.
Man kanske inte skall dra slutsatser av hans politiska inriktning för mycket, utan kanske tänka sig att Morrissey alltid varit en intellektuell tänkande man som också kunde skriva om hopplös romantisk förlorad kärlek i både The Smiths och på sina soloplattor.
Tänk på att Morrissey också var ordförande för Englands fanklubb för The New York Dolls vilket jag anser vara ympatiskt och att ha skrivit en bra bok om bandet för minst 36 år sedan vilket jag ser som en hedersbetygelse i min bok.
Tidigare i min bokhylla på 80-talet hade jag hans hyllning till James Dean. En annan fin bok är ”Morrissey: In His Own Words”där Morrissey och John Robertson samverkade vilket gav mycket relevant information över Morrisseys liv och framförallt hans tankar.
Det finns en hel del litterära stoft som man kan få näring av för att förstå och tränga in i Morrisseys världsbild. När det gäller den musikaliska delen i The Smiths är det naturligtvis gitarristen Johnny Marr den motor bandet i förening med Morrissey såsom skapade den stämning och magi som enligt fansen alltid fanns där i The Smiths musik. Albumen ”Meat Is Murder” 1985 och ”The Queen Is Dead” är väl topparna eller deras mästerverk som en del säger. Jodå det får jag väl hålla med om. Deras debutskiva köpte jag aldrig eftersom där fanns bara singeln ”Hand in Glove” och albumspåret ”What Difference Does It Make?” som jag tyckte var bra.
Sista albumet ”Strangeways, Here We Come” köpte jag 1987 men efter ett år gav jag bort den till en vän – för då var bandet upplöst och jag hade då redan gått över till Morriseys första debutskiva som soloartist ”Viva Hate” vilket kom ut 1988. En sparsmakad men elegant skiva som smakade hallon och ironisk engelsk paj. Även andra albumet ”Bona Drag” hade en rad med fina lyriska pärlor med uppbackning ifrån Graham McPherson som är sångare i Madness och Kirsty MacColl. Det är en form av samlingsskiva med låtar som han skrev efter upplösningen av The smiths.

Jag tappade bort Morrissey under några och det var först 1994 då jag föll i kärlek till hans bästa 90-talsalbum ”Vauxhall and I” som är toppen på hans eminenta förmåga att skriva låtar och skapa lyriska stämningsbilder. Ja nu är det dags att lämna Morrisseys historia så som jag upplevd den.

Ja hur står till idag med den nya skivan? Ja här kommer nu det intressanta med hur musik/kulturjournalister till vänster vilket framförallt är väl Andres Lokko fastän en del andra också, blev alldeles upprörda eller enbart sorgsna för att Morrissey tagit parti för Israel och det innebär ett grovt intellektuellt brott mot vänsterns egna moraliska ställningstagande.

När du lämnat vänstern blir man närmast en förrädare i deras ögon.

Ja Morrissey bekommer det nog inte för han fortsätter ändå. Utan att diskutera Jerusalemfrågan eller nämna den alltmera besvärande bosättningspolitiken, kan man säga att Morrissey går sin egen väg.
Det nya albumet har några låtar om Israel men de flesta är både bra och dynamiska sånger om att ligga kvar i sängen och strunta i plikterna samhället påbjuder och gör vad du själv vill.

En egensinnig Morrissey som låter musiken gå sina upptrampade stigar vi så väl känner till från andra skivor och sånger. Fastän det gör ingenting. Hans halvironiska inställning levereras med snygga välpaketerade små sanningar.
Producenten Joe Ciccarelli som arbetat med Frank Zappa förstår sig nog på artister som med djup ironi eller stark sarkasm framställer vår omgivande samhälle med en egen filtrerat omvärldesanalys som leder till att man drar egna slutsatser. Ja Morrissey blir nästan punk här med sin inställning till världen han ser och upplever.
Jag måste säga att nya skiva är en av hans bästa på länge. Ja inte jämförbart med hans ”You Are the Quarry” men kanske med ”Years of Refusal” från 2009. Nåväl vilket som så tycker jag om hans skiva väldigt mycket och går väl därmed emot många andras uppfattningar kring Morrisseys nya album En klar fullträff enligt min uppfattning.

Civil War – The Last Full Measure

Jag är fortfarande alldeles betuttad i Civil Wars förra platta ”Gods And Generals” så förväntningarna på senaste plattan är stora och förhoppningsvis fortsätter Civil War  leverera starka låtar som ”Bay of pigs” och ”The Mad piper”.
Samtidigt vet man ju att någonstans kommer en formsvacka. Förhoppningen har hela tiden varit att bandet ska fortsätta leverera låtar där starka melodiösa refränger följt av lekfulla solon med glimten i ögat, gärna med lite svenska anknytningar. The Last Full Measure har ett par låtar med starka refränger men ingen av låtarna kommer upp i klass med ”Bay of Pigs” eller Saint Patrick´s Day från deras tidigare skivor. Skivan öppnar med ”Deliverance” tempot är där och Daniel Myhr flipprar med syntharna och ackompanjeras träffsäkert av Sunde’n, Petrus och Mullback. Sista spåret nämligen titelspåret börjar vackert med Daniel Myhr på keyboard och utvecklas så småningom till en av de bättre låtarna på skivan. Patrik Johansson jobbar hårt med sångtekniken och bygger upp låtstrukturen fantastiskt med sången. Låtstrukturen påminner lite grann i vissa stycken om ”The mad Piper” fast utan säckpipor, bra jobbat Patrik.
Det har hänt en del i Civil War världen, sångaren Patrik Johansson har tyvärr lämnat bandet och Kelly Sundown Carpenter från Adagio har numera tagit över mikrofonen. Patrik medverkar dock fullt ut på The Last Full Measure. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig framöver, med en ny sångare.
Skivan får € € €
/Sonny

The National och LCD Soundsystems nya skivor recenseras.

The National – Sleep Well Beast #####

LCD Soundsystem – American Dream ####

Det är med stor glädje att konstatera att postpunken lever vidare genom amerikanska band som just The National eller James Murphys band LCD Soundystem. The National gjorde tidigare en furiös dansant punkfunkdrivande musik liksom James Murphys band gjorde på skiva och de utsläpp som kom ut på bandets skivbolag DFA.
The National kunde stundtals låta som Franz Ferdinand och Klaxons på sina tidigare skivor. Men på det nya albumet verkar det vara kraftfull rock som inspireras av den postpunk som Tony Wilson gav ut på sitt bolag Factory under åttiotalet. Jag menar då musik som Joy Division eller New Order som jämförande band med The National.

LCD Soundsystem lämnar den punkfunk det tidigare skapade på sina första album. Då var brittiska band som Gang Of Four, The Pop Group, Josef K och The Fire Engines som verkade vara själva grejen till min stora glädje. Men även med sitt bolag DFA gav man ut lysande akten The Rapture som på sin första ep-skiva verkligen gav liv i amerikanska rocken enligt min mening vid sidan av The Strokes. Då gjorde James Murphy allt rätt och skapade ett mästerverk på LCD Soundsystems allra första album. Jag var då utan tvekan dess största svenska fan. Man kan nog jämföra James Murphys med James Lavelles bolag Mo Vax som under 90-talet verkligen gav puls åt dansscenen under en del år.

På Nya albumet med LCD Soundsystem är det mörkare stråk och låtar som håller samma ljuvliga stil med sin ansats att få till ett sound som kan tävla med både Talking Heads och The B-52 som de lät på ep-skivan ”Mesopotamia” en gång i tiden. Ja till och med Echo & the Bunnymens tidiga karriär kan finna sina vänner på LCD Soundsystems nya albumet.
Både The National och LCD Soundsystem verkar få till värdiga skivor med några av sina bästa sånger på respektive album. Det är sådant jag tackar för måste jag tillägga.

Rick Wakeman – Piano Portraits


Rick Wakeman den skicklige pianisten/organisten från gruppen Yes, visar upp sina färdigheter. Jag har genom åren lyssnat på några av hans egna kompositioner. Till exempel “The Six Wives Of Henry VIII” och “The Myths And Legends Of King Arthur And The Knights Of The Round Table” som är ett i mitt tycke helgjutet mästerverk.
Piano Portraits är ett album med instrumentala versioner av femton gamla klassiker från The Beatles, Led Zeppelin, Cat Stevens, David Bowie m.fl. såsom ”Help”, ”Stairway to Heaven”, ”Life on Mars” ”Morning has broken”, ”Space Oddity” samt Eleanor Rigby. Efter att ha lyssnat på Eleanor Rigby i Rick Wakemans tolkning så undrar man, var det verkligen Lennon/Mc Cartney som skrev Eleanor Rigby?
I Rick Wakemans tolkning låter det som om det kunde varit Chopin.
Rick Wakeman bjuder oss på otroligt smakfyllda vackra kompositioner.
Dessa hits framförs otroligt skickligt och snyggt en del i nya dimensioner av virtuosen Rick Wakeman.

Skivan får € € €

Blondie – Pollinator – ¤¤¤


Clem Burke, Chris Stein och naturligtvis Debbie Harry som är kvar från originalupplagan av Blondie med lite nya musiker med i bandet.

De släpper alltså ett nytt album 2017 som är bättre än förväntat. Jag tror knappast att skivan kommer räknas till deras klassiska album, så är det naturligtvis. Men den blev bättre än vad jag trodde den skulle vara. Deras bästa på säkert tjugo år. Tar man deras album ”No Exit”, ”The Curse of Blondie” eller ”Panic of Girls” och jämför med 2017 års ”Pollinator” så är den realtivt nya flertalet snäpp bättre och har flera bättre singelhits som jag tror kommer spelas framöver.
De senaste tjugo åren är det bara en låt man kommer ihåg och det är hiten ”Maria” som även finns med som reklamslogan för en spelsajt, tyvärr vill jag tillägga.
Men efter den låten finns det inga direkta hits.
Blondies storhetstid var just i punkens credo då deras punkdiscolåtar gav oss hur många ljuvliga odödliga sånger som helst. Det nya albumet måste ses utifrån bandets förutsättningar idag och kanske inte i rättvisans namn ställas framför klassiska Blondiealbum som ”Autoamerican” eller ”Eat to the Beat” för att nämna några mästerverk i bandet fyrtioåriga historik i punkrockens tjänst.

På senaste albumet finns det flera självklara låtar som blev snygga singlar och bra sådana. Ta till exempel låten ”Fun” som är tveklöst en av deras bättre och roligaste låtarna från nya albumet. En stark svängig snygg poplåt med härlig rytmik och fin precisonskänsla för arrangemangen.
Flertalet nya låtskrivare som David Sitek från Tv On The Radio, Johnny Marr, Nick Valensi från The Stroke eller Dev Hynes med flera sällar sig till skaran med äran i behåll när det skrivit musik åt Blondie till deras nya album.

En hit som ”Long Time” har också lite av klassisk Blondiekänsla när det gäller skapa ett specifikt sound som fungerar väl. Jag gillar också skivans första låt ””Doom or Destiny” med Joan Jett som blir en bra rockig låt som håller sträck rakt igenom spåret.
Med andra ord förvänta dig inte som lyssnare att det skall bli något mästerverk som förr om åren. Men det är däremot en ytterst underhållande skiva kan jag lugnt säga som påpekar vad blondie befinner sig i skaparprocessen 2017 i vår samtid.

Per Hagman – Allas älskare, ingens älskare (Albert Bonniers Förlag)


Jag sökte på åttiotalet och 90-talets inledning ett samtida författarskap som jag skulle kunna omfamna och få mig att förstå samtidens litterära klimat. Men så hände det äntligen någonting i åttiotalet. Malmö-ligan kom från punkhållet och gav mig pltösligt något nytt. Fastän ävenledes kom Ann Jäderlund, Katarina Fronstensson och Birgitta Lillpers ut med diktsamlingar som tilltalade mitt unga jag. Mare Kandres romanvärld spräckte upp samtiden. Liksom Roque Falcon eller Aris Fioretos första böcker gav puls åt min värld. Så kom även Per Hagmans romaner ”Cigarett, Pool och Volt” att fortsätta att ge puls, blod och liv åt den postmoderna litterära scenen – ja så upplevde jag den som postmodern i kulturell mening.

Men framförallt blev det vidöppna horisonter och rymd och ljus inom litteraturen. Stundtals verkade också den objektiva anden upplösas och en subjektiv nästan anonym jagperosnlighet kunde glid aomkring i romanerna. Under åttiotalet så kom det ut en mängd av Marguerite Duras romaner där jaget kunde planlöst utan namn glida omkring i romanvärlden. Det blir en form av urban statdspoesi som påminner om den franska nya vågens filmer.
Jag blev ovanligt förälskad i den här sortens kulturella öppningar inför världen. Men särskilt Per Hagman fick mig att bli extra glad då hans böcker svepte över världen med en form av vagabonsromantik över att världen är stor och dess storstäder särskilt intressanta att flanera och bo i och andas på nya platser för att kunna leva på riktigt.
Men så mognar Per Hagman plötsligt och insikten att vagabondlivet är som 1800-talets bohemlitteratur där Baudelaire och hans Paris särskilt skulle kunna vara en relief åt Per Hagmans tidigare böcker inte alltid håller sträck när man börjar bli till åldern.
Fastän i den nya romanen så stannar han sakta upp och undrar om denna livstil att bo överallt och ingenstans kan verka upplösande för personligheten då hemmahörigheten någonstans vill bottna i något seriöst. Han vill både växa upp men orkar inte direkt göra det fastän tanken börjas odla att det kanske dags att stanna upp och sluta upp med ett kringflackande liv.

Romanen är också på något sätt en politisk roman som tar ställning för frågeställninga rmen utan att falla i klichéernas språklighet där politiken oftast landar. Per Hagman har alltis distans till sina ämnen. Den end agång det hettade till var när Per Hagman passionerad skrev om Lustans Lakejer för Sonic Magazine för väldigt länge sedan. Den nya romanens är riktigt bra och jag läser den med hänfört blick med tungan rätt i munnen.
En levande människa skriver levande självbiografiskt om sitt nuvarande liv med vissa tillbakablickar på det som har hänt utan att fastna för i denna nostalgi. En roman som rör sig framåtskridande rörelse.

Ray Davies – Americana ¤¤¤¤

https:
Ray Davies är den brittiska musikens främsta låtskrivare för att han i The Kinks släppte tidens bästa rocklåtar men på väg till Amerika över Atlanten, så blev det aldrig samma framgång som de andra brittiska banden, i The Beatles, The Rolling Stones, The Who eller Cream skördade i USA och kunde inleda den brittiska invasionen till vår glädje.

Fastän The Kinks hamnade i droger och framförallt de offentliga bråken och slagsmålen med lillebrodern Dave Davies reducerade deras möjligheter till samma globala framgång som de övriga brittiska kollegorna hade i USA och däremed resten av världen.
Ja något vi senare kunde uppleva att Oasis-bröderna Noel och Liam Gallagher också gjorde inför öppen ridå i offentligheten att slåss och kasta hårda ord i rena anklagelseakter gentemot varandra.
The Kinks blev tuffare med starkare riff i gitarrspelen när Dave Davies spelade ännu tyngre än förut. Då fick de framgång i USA med ett tyngre hårdrocksliknande sound.

En av de starkaste klichéerna som stämmer med The Kinks är att The Kinks är den mest urbrittiska socialrealistiska skildrare av klass-samhälle och brittiska sederna som kom fram i England under sextiotalet. Lite som musikaliska noveller som kanske kan jämföras med Harold Pinter eller Ken Loach senare filmer.

Ray Davies har skrivit en av rockhistoriens bästa självbiografier ”X-Ray” plus berättelser i samlingen ”Waterloo Sunset”. Dessutom dokumentärtärfilm om Charles Mingus. Till skivan ”Working Man’s Cafe” fanns det en dvd där han berättade om projektet om Amerika som fick heta just ”Americana – ”A Work In Progress”. Resultastet blir Ray Davies bästa soloskiva under 2000-talet. De tidigare albumen som vår gamle webbmaster Evert skrev om var föga intressanta utan mest utfyllnad med trista och mediokra sånger. Nu blir det rock och countryrock för hela slanten med med några teatrala pratsånger eller dialog med musik kanske är den rätta benämningen. Det bästa är att kompbandet med Gary Louris och hans bandkompisar i The Jayhawk som i sin tur har formas av just Ray Davies sjuttiotal så därför är det ett konsekvent och logiskt sammarbete.
Ray Davies har bott i perioder i New York och New Orleans och där bodde Ray Davies granne med Big Stars egen Alex Chilton, vilket kanske påverkade hans musik en aning, vad vet jag om det. Men det finns en låt om det i alla fall på nya albumet

Det väsentliga är att nya skivan är en samling med minnen och perspektiv på observationer Ray Davies har gjort under sina turnéår i USA. Bilder från ett polariserat USA med stora såsom små städer. Ray Davies undersöker och ser vad som sker i hans omgivning. Här får det bli samma berättelser som vi hört Bruce Springsteen berätta om på sitt album ”Nebraska” bland annat. Det finns naturligtvis flera andra fina musikaliska skildrare av dagens USA. Fastän Ray Davies gör utsöka betraktelser på sitt album som jag väl kan förstå och finna nöje i att lyssna på med behag.

Evert recenserar Ray Davies

Mr Snaggus/Evert om Ray Davies

Ray Davies-konsert

Summer Of Love 1967


1967 är året då ”Summer Of Love” plötsligt blommade ut med hippieeran och framförallt fördes antikrigsbudskapet ut om ”No War, Make Love”. Hippieerans motstånd emot det krig som slet sönder USA och skapade en stark polarisering mellan för och mot kriget. Symboliskt handlade det också om hur det nya moderna USA började ta form och det gamla invanda föröskte streta emot förändringar.
När John F. Kennedy blev president så trodde man på en fredligare epok. Visst lovade Kennedy att både fred, att krossa segreringen i landet, mänskliga rättigheter. Istället blev det upptrappning i Vietnam, sociala reformerna hann knappast inledas. Allt avbröts med hans död. Men politiskt sätt hamnade landet nu verkligen inne i ett vakuum där de konservativa och progressiva började utmana varandra. Lyndon B. Johnson som ville avskaffa fattigdomen och skapa ”Great Society” med rättvisa och även införa medborgarättslagar som skulle avsluta den föraktliga orättvisan mot svarta i södern. Men han maldes ned av vietnam-kriget istället. Tyvärr vill jag påpeka.
Kalla kriget blev kallare med Berlinmuren, Castros Cuba och en tid när medborgarrättsrörelsen var på frammarsch. Den proggresiva musikrörelsen började röra på sig.
Hippieeran med sit provocerande fredbudskap blev den nya generationens svar på vuxna världens misslyckande och tendens att sova. Amerikanska vänstern och socialliberala sfären började röra på sig.
Beatpoeten Allen Gingsberg dansade i fredens namn som dess duva.


Samtidigt började de nya psydeliska drogernas berusande drömmar ta plats. Timothy Leary som var drogförespråkare och psykolog bildade sin egen organisation som drog till sig konstnärer, universitetstudenter och musiker och bildade därigenom fröet till just hippierörelsen. John Lennon hade inte ännu blivit den fina fredsfurste han senare transformerades till. 1967 blev både startpunkten för hippierörelsen och den psykedeliska rocken. Staden och platsen blev San Fransciso där allting både hände och skapade en motkultur som än i dag gav ekon utie i världen.

1967 gick således i kärlekens namn. Vi börjar där allting borde börja med The Beatles

The Beatles förstod direkt att det var den nya tidens musik de skapade med sina psykedeliska drömmar av maräng och jordgubbstårta:

Nu tänkte att ett vattenfall av den tidens vackraste och mest skimrande magiska låtarsom vi kan simma omkring och få den psykdeliska drömmen att visuellt flyga stolt ovanför oss utåt mot den vida fria rymden. Jag låter det mest ljuvligaste bandet The Jefferson Airplane inleda 1967 års bästa sidenmolnpuffar.

Så sången som i sin skönhet sträckte sig långt in i själen med sin sirapsmjuka hymn till staden San Fransciso.

Nu blir det en fontän av sånger.









1967 var också året då Tim Hardin sjöng sin klassiska ballad som svävande likt örnen stolt, trygt och stilsäkert ovanför oss alla. En modern Merlin som sände sin magiska pil mot orättvisan:

The Doors poetiska och mörka sånger slog ned som en bomb i 1967 års fredstankevärld.

Drömmarna fortsätter i 1967 års skönaste sångcykler:




The Beach Boys släppte ut ett album där de spann sånger som formades av den psykedeliska eran 1967:

The Bee Gees släppte låten om en gruvarbetargruva där arbetarna blev instängda. En socialrealistisk poetisk sång från året 1967:

Låt oss fortsätta med ett debutalbum med Moby Grape som satte världen i brannn och är ett av mina ständiga favoritalbum:

Regnbågsfärgerna sköljer över oss med sitt siden och sammetsregn från färgernas vackraste år:






Även Motown släppte en rad med puffiga fluffiga hallon och njordgubbsdrömmar det året som The Supremes:




Otis Reeding släppte sin dynamiska sköna ballad:

Soulen blåste som en fläktande vind med sitt sväng:

Regnbågsåret släppte Willie Nelson ett av sina finaste 60-talsalbum och här måste jag spela denna skimrande chockladpralin:

I New York så släppte Velvet Underground sitt mästerverk:

Frank Zappas märkliga skiva som slog ned som en projektil mot anständigheten:

1967 drömde drömmar om frihet och kärlek. Nu simmar vi längs sirapfloden med musikens segelbåtar:














Nu avslutar vi det hela med hyllningen av året 1967 med The Rolling Sotnes och Bob Dylan

Saint Etienne – Home Counties ¤¤


Redan från första början när bandet släppte sitt debutalbum ”Foxbase Alpha” som med sina fluffiga och mjuka houseartade sånger fick mig att drömma bort och längta till paradisiska öar i Söderhavet eller lyxiga klubbar i Monaco eller Nice i Frankrike.
Sarah Cracknell som sjunger i trion gör det med sin väna, smarta och snygga röstinsats. Stundtals viskar Sarah Cracknell och låter rösten rinna som skimrande sirap, lite som Elizabeth Fraser gjorde i sitt band Cocteau Twins eller Siouxsie and the Banshees transformerade sina röster till magiska änglakörer.
Bob Stanley i bandet som var med och grundade bandet hade också en musikjournalistisk karriär bakom sig liksom han producerade filmer liksom skrivit två böcker om musik och lyckats hela tiden hålla sig väl musiken och framförallt den moderna musiken. Pete Wiggs är den tredje medlemmen som skapar musik i Saint Etienne.

Bandet har fortsatt under 25 år att ge oss musik där skönheten existerar vid sidan om realismen som trion under åren förenat sin musik med en viss politisk insikt mitt i allting. Senaste skivan ”Tales from Turnpike House” som jag sätter ganska så högt i deras katalog. Därför där var det perfekt popmusik som till dansanta mjuka försiktiga tassande houseslingor gav liv åt musiken.
Därför blir deras nya skiva en ren besvikelse. Det är en mera fyrkantig skiva som saknar bra material rakt igenom. Musikaliska konceptet har tyävrr ovanligt trista arrangemang på sångerna. Trots att det handlar om sina rötter så blir det föga intressant när texterna subtilt och distinkt knappast når fram till mitt hjärta.

Det verkar som bandet den här gången tappade bort de element som de tidigare byggde upp sina låtar med för att ersätta med klumpigare degigare ljudbilder och klangfärgerna är knappast sköna att beskåda. Musiken på nya skivan går liksom bort sig i den stora skogen och finner inte den rätta stigen att vandra på vilket jag tycker är så synd eftersom bandet älskar jag i normala fall.