Saint Etienne – Home Counties ¤¤


Redan från första början när bandet släppte sitt debutalbum ”Foxbase Alpha” som med sina fluffiga och mjuka houseartade sånger fick mig att drömma bort och längta till paradisiska öar i Söderhavet eller lyxiga klubbar i Monaco eller Nice i Frankrike.
Sarah Cracknell som sjunger i trion gör det med sin väna, smarta och snygga röstinsats. Stundtals viskar Sarah Cracknell och låter rösten rinna som skimrande sirap, lite som Elizabeth Fraser gjorde i sitt band Cocteau Twins eller Siouxsie and the Banshees transformerade sina röster till magiska änglakörer.
Bob Stanley i bandet som var med och grundade bandet hade också en musikjournalistisk karriär bakom sig liksom han producerade filmer liksom skrivit två böcker om musik och lyckats hela tiden hålla sig väl musiken och framförallt den moderna musiken. Pete Wiggs är den tredje medlemmen som skapar musik i Saint Etienne.

Bandet har fortsatt under 25 år att ge oss musik där skönheten existerar vid sidan om realismen som trion under åren förenat sin musik med en viss politisk insikt mitt i allting. Senaste skivan ”Tales from Turnpike House” som jag sätter ganska så högt i deras katalog. Därför där var det perfekt popmusik som till dansanta mjuka försiktiga tassande houseslingor gav liv åt musiken.
Därför blir deras nya skiva en ren besvikelse. Det är en mera fyrkantig skiva som saknar bra material rakt igenom. Musikaliska konceptet har tyävrr ovanligt trista arrangemang på sångerna. Trots att det handlar om sina rötter så blir det föga intressant när texterna subtilt och distinkt knappast når fram till mitt hjärta.

Det verkar som bandet den här gången tappade bort de element som de tidigare byggde upp sina låtar med för att ersätta med klumpigare degigare ljudbilder och klangfärgerna är knappast sköna att beskåda. Musiken på nya skivan går liksom bort sig i den stora skogen och finner inte den rätta stigen att vandra på vilket jag tycker är så synd eftersom bandet älskar jag i normala fall.

Clemens Altgård – Grå Dub: Diktsamling (Smockadoll förlag 2016) Formgivning Freke Räihä

Clemens Altgård skriver:
”Sound System. Grått på grått
Hellre en grå dub
än nyanserna av brunt
i riksdagshuset”
Ja det är en metaforisk politisk och personlig text som blir för mig nyckelmeningar i hans ditksamling. En gråmelerad sanning förtäljs och som clemens Altgård så fint uttrycker sig ”Jag möblerade med gammal rekvisita”
Jag läser dikter som är som texter som går backstage bakom livets teaterscen och avslöjar skenbilderna som livets fiender – gråsaggiga tristtrumpeterna ylar om i pressens tidningaankor.
Clemens Altgård är som Charles Baudelaire när han flanerade i Paris gatunätverk. Clemens Altgård utropar där i sina vandringar ”I cirklar går vi, går i cirklar genom natten, genom dagen stannar upp”.
Ja det är kanske livets cirkel vi vandrar runt och stövlar omkring i utan att komma ut. Jag vill bryta mig ut ur cirkelvandringen, cirkelresonemanget. Men lyckats aldrig riktigt med det utbrytningsförsöket
På ett sätt är hans diktsamling en vardaglig dialog med sitt jagpersonlighet men dialogen riktas ändå mot den tilltänkta läsaren.

Jag har sällan läst en sådan sådan samling dikter som nästan kan klassas såsom aforismer med dunkla såsom klara koncisa budskap. Jag läser tankar som leder till filosofiska frågeställningar som kanske inte har några givna svar. Retoriska tankar som glider rakt igenom dikterna och jag kan nästan höra bokstävlarna fladdra för att tala med Gunnar Ekelöfska, viskas fram i vinden. Det är politiska dikter som blir fina utrop emot den politiska verkligheten. Med tanke på att diktsamlingens titel tänker jag mig Clemens Altgård som han vore Linton Kwesi Johnson som gungade fram sina dikter, eller kanske likt Lee ”Scratch” Perry gräver ned sina dikter i myllan för att få se dem växa upp likt träd med många ord på grenarna.
En form av dystopisk diktvärld i så långt borta från George Orwells nyspråk eller som en kommentar till Freuds att vantrivas i kulturen medan Clemens Altgård blir en diktens Oswald Spenglers civilisationskritiska diktvärld och ganska så långt ifrån Malmöligans punkestetik men ändå inte.

”Grå Dub” är en stark och dynamisk mångfacetterat diktsamling som enligt poeten själv kommer att få en uppföljare.

Nyreviderad text kring Christer Enanders bok ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson. omskrivien från youtubeversionen.

Jag följer en detektiv som söker spåren efter en stor författare tillika kultur/samhällskritiker av rådande samhället i Landet Sverige. Det är Crister Enander som är den bäst lämpande och framförallt den författare som mest följer den kulturradikala väg som knappt någon författare eller skriftställare gör längre. Crister Enander är en sann kulturradikal författare som står utanför makten och kritiserar makten precis Lars Gustafsson alltid gjort i sitt författarskap. En sann kritiker av makten och dess medlöpare som alltid väljer makten framför människan. Det var därför Lars Gustafsson likt andra författare såsom Sven Delblanc, Jan Myrdal och Sven Fagerberg alltid sågs som gnälliga och till vis del avskydda bland maktens tjänstemän. Deras kritik skar rakt igenom landets maktpelares strukturer.
Eftersom Crister Enander gör likvärdiga insatser och ser maktens tentaklar ur en ytterst kritisk position och kan därför dissekera den på ett sätt som få gör. Enander förstår Lars Gustafsson på ett sätt som få gör. Hela hans bok om Lars Gustafsson går igenom med klar precision och lyckats förmedla en stark och nära bild av Lars Gustafsson som författare och försöker också finna människan bakom verken.

Lars Gustafsson gömmer sig och lämnar spår i sina böcker och dessa spår lyckats Crister Enander avkoda och därigenom teckna ett fint skarpt porträtt av en författare som verkligen ser genom maktens tjänstemän och ser hur konturerna av hur makten kan skapa korrupta matkhavare. Framförallt det stora partiet Socialdemokraterna som genom sitt innehav av att förvalta drabbas ständigt av skandaler på ett eller annat sätt.
Den här kloka vidsynen som Lars Gustafsson med sina böcker, essäer och artiklar påtalat har knappast gjort honom till en hjälte inom det politiska och kulturella etablissemanget fastän denna ständiga heliga vrede över hur maktens tjänare behandlar och fortfarande behandlar sina medborgare höll lågan igång. Numera är det författare som Crister Enander som axlar den hållningen och just det gör honom bäst lämpad att verkligen på djupet och med seriöst förstå Lars Gustafsson gör också den här boken till ett unikum att förstå en klassisk socialliberal med den här kulturradikala civilisationskritiska inställningen att makten stjänare alltid skall hållas kort gör både Crister Enander och Lars Gustafsson med en stridslysten glädje. Boken är därför bland det bästa du kan läsa om man som människa, läsare och medborgare vill komma Lars Gustafsson nära. En briljant bok helt enkelt.

Hårdrock

Freedom Call : Master of Light

Freedom Call från Tyskland grundades 1998, Master of Light är deras sjunde album. De spelar powermetal och är i gott sällskap med Helloween, Primal Fear, och Gamma Ray (Trummisen Dan Zimmermann från Gamma Ray var med i Freedom Call fram till 2010). Man blir på glatt humör när man hör Freedom Call´s medryckande gladlynta melodiösa powermetal. Efter halva skivan får jag en överdos av de grabbiga hurtfriska allsångskörerna, det känns som att det aldrig tar slut. Det blir ingen variation, det blir lite som Duracellkaninen som kör på i full fart tills batteriet tar slut. Däremot i lagom dos blir det riktigt bra. Sångaren Christian Bay har en riktigt bra sångröst. Det här är det bästa jag hört med Freedom Call på länge, Master of Light påminner om deras första plattor ”Stairway to Fairyland” och ”Crystal Empire”.
Deras två bästa skivor.
Freedom Call´s musik passar bäst live på stora arenor där publiken kan sjunga med.

Skivan får € € €

Håkan Hellström – Du gamla och fria @@@

Jag skulle kunna börja berätta sagan om Håkan Hellström från när han föddes på sjuttiotalet, men kan också välja börja med att förtälja Håkans levnadssaga när han spelade med Honey Is Cool eller när Håkan började spela med Broder Daniel.
Ja berättelsen om Broder Daniel är en helt annan saga.

Men jag kan istället berätta om hur djupt förankrat i den svenska musikens mylla Håkan Hellström är i stället. Visan och den hederliga schlagerns jord är Håkan Hellströms tradition och rötter.

Carl Michael Bellman, Evert Taube, Karin Juvel, Alice Tegner fram till Cornelis Vreeswijk, Mats Paulsson, Fred Åkerström och Olle Adolphson. Visans portalgestalter Fastän även den svenska schlagern finns där inbyggt i hans musik. Det var inte alls konstigt att Håkan Hellström kunde nämna Kai Gullmar i en sång därför att det föll sig naturligt att nämnda denna gamle låtsnickrare från trettio och fyrtiotalet. Här finns också Harry Brandelius, Lasse Dahlquist och Jules Sylvain med i Håkan Hellströms kulturella rötter som utgör den kontext han idag rör sig i musikaliska sammanhang.

Det har också funnits den både punk, postpunk och kanske The Smiths med i Håkan Hellström referenser som kan fungera som ingångar. Men det nya albumet hamnar i ett märkligt läge därför att den har lite nya inslag som röster från Göteborgs hamnarbetare i en låt och plötlsigt amerikanska musikaliska röster och inslag som gör att man undrar vad Håkan Hellström vill förmedla med sin nya skiva.

Det är en skiva som jag känner mig lite främmande inför. Låtarna tar inte tag i mig förutom den finstilta vackra balladen ”Ingen oro,Tjabo!” som har den förutsättningen att infria mina kärlekstankar angående Håkan Hellströms musikaliska vidare öden.
För visst har den mångsidiga Håkan Hellström under åren utvecklat sin musik under åren till att skapa pop med stor musikalisk integritet. På alla de album som hittills kommit ut har alla varit storslagna kompositioner och med ett starkt band bakom sig med flera av våra bästa svenska musikanter så ger Håkan Hellström oss magiska under i sina bästa stunder.

Fastän nya studioalbumet gör mig mera betänksam och där måste jag säga att albumet tappar den mest typiska melodierna och texterna blir mindre starka i mina öron för att helheten försvinner bort i en känsla av något halvfärdigt som saknar visionen som varit Håkan Hellströms bästa, den att skapa svenska sånger som lever länge.

Här kommer en skiva som knappast tillför något även om den har sina dokumentära inslag kring hamnarbetare eller aå kanske man kan känna att den innehåller lite av den klassiska Göteborgsandan. Men det som förvånar mig är att han låter sjuttiotalets softpop eller softrock finnas med i sina musikaliska arrangemangen vilket jag inte hade räknat med direkt. Fleetwood Mac eller Dobbie Brothers skulle kunna vara referenser som jag kan ta till mig. Fast för min del är det en skiva som förmodligen kommer transformeras till en vanlig ordinär platta som jag nog ej kommer spela speciellt mycket i höst/vinter. Det får bli Håkans Hellström tidigare skivor för min egen del.

hakan-hellstrom-2

Blaskans chefredaktör firar världens bästa science fiction-serie Star Trek som fyller femtio år.

free_star_trek
Star Trek är enligt min mening den bästa science fiction-serien någonsin. Det beror på att serien skapades för vuxna människor som hade den mogenheten att förstå själva seriens essens och den vision som seriens upphovsman Gene Roddenberry hade med serien från allra första början.

I den tänkta framtiden på 2200-talet har mänskligheten lyckats övervinna rasism, krig, svält, nationalism och allt annat elände vi människor fabricerat fram genom decennierna genom skapa en annat tänkande och framförallt genom den tekniska utveckligen. Nu när människan har tagit steget ut i rymden på allvar genom bättre rymdskepp och tack vare rymddriftteniken med warpmotorn vilket gör att vi kan färdas fortare än själva ljusets hastighet.

Det mest relevanta är att Gene Roddenberry skapade en serie som tilltalade både intellektuella och långt senare den vanliga publiken och skapade via en klassikerstämpel en signatur för att bli en del av den folkliga populärkulturen. Idag är Star Trek än så stor del av populärkulturen att man kan höra från tv-serier och filmer och shower hänvisa till ”Star Trek” som referenser. Namn som Scotty, Kapten James T. Kirk. eller Spock. Rymdskeppet i Star Trek-flottan USS Enterprise är en förmodligen ett av science fiction-världens mest kända skepp.

Gene Roddenberry ville fortsätta med att skapa flera serier och utveckla Star Trek-konceptet. Han lyckades med att skapa den första långfilmen med Star Trek liksom iscensätta nästa serie The Next Generation och den planerade serien Deep Space Nine. Snart föddes ävenledes Voyager och den aldrig avslutande serien ”Enterprise”. Serier som bekräftar Star Trek dess status hela konceptet har fått inom dagens populärkultur.
71f36e388283e5967a55698ff3baa18d555a22be
En era som föddes för femtio år sedan och fortsätter med nya serier eller mest framförallt långfilmer. Gene Roddenberrys idealistiska ambition att skapa en positivare framtid där våra problem av idag sedan länge har försvunnit från vår globala jord. Men idén om ett rymdens Förenta nationer möter på patrull när andra imperier känner sig hotade av den i deras ögon naiva idealism. Man kan säga att Star TRek både emotionellt och intellektuellt överlever tack vare sin mogenhet och briljanta välskriva manus. I originalserien som fanns de flera etablerade science fiction-författare som bidrog med manuskript som också förhöjde serien dess status.
Med andra ord hyllar jag med nöje världens bästa science fiction-serie och dess geniala upphovsman Gene Roddenberry.
startrekwebsiteimage
beyond-the-films-new-star-trek-tv-series-to-be-set-in-prime-timeline-star-trek-tv-show-b-697324

Geniet Gene Roddenberry
10015084_1

Dadaism fyller 100 år: Del 2 avslutande hyllning

Jag tror att första gången begreppet dadaism blev ett bekant koncept var när jag läste ordet ””Merz” av Kurt Schwitters. Det var visst ett gammalt nummer av konsttidskriften Paletten från 60-talet. Några år senare fann jag på stadsbiblioteket Gunnar Hardings översättning av just Kurt Schwitters dikter. Jag var fast. Ordet Merz fastnade i min hjärna. Det var just det ordet som Kurt Schwitters tydligen använde när han under en tillställning där nazister medverkade fick reda på att de ville förbjuda hans konst. Han reste sig upp tydligen och undrade försynt hur de kunde förhindra Kurt Schwitters från att använda det lilla ordet Merz, han ville bara merza sitt ord. Just sådant påverkade mitt sinne.
Jag blev djupt förälskad i dadaismen när jag var 14/15 år gammal. Bara tanken så glad jag blev när jag i början fick läsa strofer från Hugo Balls dadaistiska manifest:

”Dada är en ny tendens inom konsten. Det kan man säga eftersom ingen känner till den ännu, och imorgon så kommer alla i Zurich att prata om den. Dada är från uppslagsboken. Det är väldigt enkelt. På franska betyder det ”käpphäst”. På tyska ”Hejdå”, ”Lägg av” eller ”Vi ses nångång”. På rumänska ”Javisst”, ”Ja, det är sant”, ”Ja, just det, självklart” och så vidare.

Ett internationellt ord. Bara ett ord, och det ordet är rörelsen. Väldigt lätt att förstå. Oerhört enkelt. Att göra den till en konstnärlig tendens borde betyda komplikationer. Dada psykologi, Dada Tyskland med indigestioner och dimkramper, Dada litteratur, Dada borgarklass och ni själva, ärade poeter, som alltid skriver med ord men aldrig själva ordet, ni som alltid skriver runt själva meningen. Dada världskrig utan ände, Dada revolution utan början, Dada vänner, också ni poeter, högaktade herrar, fabrikanter och evangelister. Dada Tzara, dada Huelsenbeck dada m’dada, dada m’dada dada mhm, dada dera dada, dada Hue, dada Tza.

”Jag vill inte ha några ord som andra har konstruerat. Alla ord är andra människors uppfinningar. Jag vill ha min egen grej, min egen rytm, mina egna vokaler och konsonanter som stämmer överens med min egen rytm. Om den här pulsen är sex meter lång, så vill jag ha ord för den som är sex meter långa. Mr Schulzs ord är bara två och en halv centimeter långa.”

”Allting har sina ord, men orden har blivit ting i sig själva. Varför skulle inte jag kunna finna dem? Varför skulle inte träd kunna heta Pluplusch, eller Pluplubasch om det hade regnat. Ett ord, ett ord, ett ord bortom era domäner, bortom era sak-igheter, denna skrattretande impotens, er dumma självgodhet, bortom era imitationer, era uppenbara begränsningar. Ordet, mina herrar, är en offentlig angelägenhet av största betydelse.”

Vilka ord som här utmanar borgliga konventionen och den konstsyn konservativa etablissemanget hade torgfört. Jag sådana ord tyckte jag då verkligen bröt sönder kulturen för att breda vägen för den nya moderna konsten.
Fastän från början var det nog ändå Picasso som fick in mig på intresset för avantgardistiska experimentella konsten och kulturen. Det var när jag bläddrade i en konsthistorisk bok vi hade hemma i familjens bokhylla på sjuttiotalet, där jag såg Picasso och Braque målningar. Det var så häftigt och banbrytande i min pojkfantasi att beskåda deras verk. Sedan när jag började läsa.se, smaka och beröras av den moderna konsten.
Idag hyser jag en mera nyanserat syn på dadaismen som konkret och modernistisk framårriktat rörelse. Den djupa radikala kärlek som jag som ung hyste år dadaismen därför att deras lekfulla uppror och protest emot första världskriget och hur de ville bjuda motstånd emot de kommande diktatoriska strävandet som fanns i andra rörelser. Numera hyser jag en mera kulturkonservativ perspektiv men dock är jag ändock förtjust i den fria vackra livssyn och moderna stil dadaismen hade i sina konstnärliga aktiviteter.
Nu blir det bilder eller videos med dadaistiska anstrykning:

Kurt Schwitters Merz-bilder:
Kurt-Schwitters-Merzbild-9A-£500-700k-£1.27m
H0046-L03094939

Hugo Ball:
Hugo_Ball_Cabaret_Voltaire


Tristan Tzara:
Tristan-Tzara-03
230px-Theo_van_Doesburg_kleine_Dada_soirée
Tzara-jeune
Sista bilderna av dadaism
dada
genre_dadaism_ba_gb_3d_49237_1511231154_id_1015030

Veteransoul

images
Aaron Neville – Apache @@@@@
Aaron Neville känner vi mest till i som medlem i sina bröders band Neville Brothers som stod New Orleans soultradion nära där bandet var verksam. Men har även vid sidan om Newville Brothers en minst femtioårig skivkarriär som soloartist. Hans sidenröst sveper som honungslen sirap rakt ned i din själ. Han kan verkligen sjunga ballader liksom funkigare sånger vilket märks på det nya albumet som smäktar av klassisk soul liksom det finns stekhet funksväng. Fastän allt känns bekant och verkligen invant så går det inte att låta bli att att hans musik tar dig med hela vidöppna famnen. Låtarna är förträffliga praktverk så att varje låt på skivan sticker ut från mängden av musik. Det är klar kvalitetstänk rakt igenom smaragderna. Så har vi rösten Aaron Neville behärskar till fullo. Det blir en stilsäker klassisk soulplatta som låter mig som lyssnare åka iväg på en nära fast ändå långdistansresa över Amerikas soulhistoria. Det handlar om en artist med integritet som han uppvisar med äkthet och stolthet när hans röst tar tag i låten och får den flyga högt och stolt som flertalet av sångerna gör på nya albumet. Sommarens bästa soulalbum.

151110-allen-toussaint-obit-mbm_27dc98708df2a261d2d2b5d59959e2f9.nbcnews-ux-2880-1000
Allen Toussaint – American Tunes @@@
Tyvärr gick Allen Toussaint bort i våras. Det gör att ännu en koppling till just New Orleans musikaliska 50-tal är borta igen. Men det kom ett fint välkomponerad och producerat album med amerikanska jazz och bluesklassiker som arrangeras fint med vackert pianobaserade klangvärldar. Musiken smyger sig på med harmonisk takt och ton. Det är kanske inte de mest originella tolkningarna men de är äkta eftersom det kommer ifrån en kompositör och musiker som själv varit med länge och långt tillbaka in i femtiotalets New Orleans. Så det blir en äkta bluesmans musikaliska memoarer på sitt sätt. En skiva med klara kvaliteter.

Horace Engdahl – Den sista grisen: Albert Bonniers Förlag 2016

bigOriginal
Horace Engdahl är min första och största litterära hjälte, ja det är exakt så. Det var just Horace Engdahl som fick mig inse att man kan läsa litteratur helt utan ideologiska föreställningar. Ja han stod för sig själv och skapade en helt igenom därvidlag egen stil.
Det var ett sant nöje och ren glädje att ta del av hans balett och litteraturkritik på 80-talet. Det var ren glädje att vid sidan av Torsten Ekbom läsa Horace Engdahls skarpsinninga artiklar. Läs samlingsverket ”Ärret efter drömmen : essäer och artiklar” 2009.

Numera har Horace Engdahl börjar skriva i aforismer eler lyriska sentenser, ja kanske inte riktigt men ändå i dess närhet. Nu har vår svenska banerförare för Roland Barthes och Maurice Blanchot börjar skapa intelligenta och oerhört roliga böcker som fått titlar såsom ”Cigaretten efteråt” eller som den nya ”Den sista grisen”. Nu vandrar Horace Engdahl i samma trädgård som Georg Christoph Lichtenberg och François de La Rochefoucauld och med stark tydlig influens av Walter Benjamin kan här tänkas också, så får vi livsfunderingar med stark och härlig kulurtkonservativ ironisk livserfarenhet.
Den senaste boken ”Den sista grisen är både melankolisk med djup medmänsklig humanitet men ändå laddad med skarp ammunition som ändock har en undanliggande finuerlig humor, visserligen doppat i lite saltpetersyra.

Naturligtvis när boken kom ut i våras så ville många kritiker läsa den utifrån den aktuella skilsmässan från Ebba Witt-Brattström och framförllt ville de alla läsa Horace Engdahl och jämföra med Ebba Witt-Brattströms då aktuella bok ”Århundradets kärlekskrig” för att finna strid och blodiga intellektuella bataljer som den ”seriösa pressen” på bästa löpsedelsidor likt ”Hänt i vaklande veckan” kan prestera. Ja nog om det. Jag har läst bägge böckerna fastän det har varit månader mellan för att undvika någon som helst jämförelse och bägge böckerna är lika självständiga verk som dessa giganter alltid skrivit tidigare i sina respektive verkförteckning.

Det väsentliga för min del är hur mycket Horace Engdahls verk kom att betyda för min egen del. Jag minns så väl när jag fick tag i hans doktorsavhandling ”Den romantiska texten” som öppnade med vidöppna kanaler till svenska lärdomshistorien och framförallt mitt älskade sjuttonhundratalets litteratur. Plötsligt så blev Thorild, Kellgren och andra författare levande framför mina ögon. Transformerade till röster från det förflutna som gav en historisk svensk tid en plats, ett rum som lät texterna från deras böcker sprudla och i mina vener genomströmmade Atterboms lycksaliga ö, en paradisö med tidens samlade vetenskap, visdom och lärdom.

Horace Engdahl fick mitt litterära synfält att bli en aveny av nyfikenhet. Plötsligt så förstod jag potensen och vitaliteten i historiens litteratur. Det fortsatte med verket ”Beröringens ABC” som gav rösten, skrivsättet ett levande forum för förståelse av litteraturen särart och hur man som författare förhåller sig till språkets egna koder och regler. En bok som på ett retoriskt sätt fångar in litteraturens väsen.

Fastän även hans aforistiska texter fångar in både det nyfikna, det livserfarna och den personliga reflektionen över vardagens realiteter. Men det vardagliga blandas väl som man blandar en kortlek, där vardagens triviala väsentligheter som vi dagligen lever med till kulturen och litteraturens andliga väsen finns där i en salig mix fastän såsom som små eller stora ögonblick av livsvisdom. Jag tycker mycket om hans klokheter och det han skriver berör mig ordentligt.

”Den sista grisen” är en klok, underhållande bok med en lättsam men allvarlig djupliggande blick på livets allfarter både när det handlar om kärlek, relationer, littartur, erotik, man/kvinna. En härlig befriande känsla kulturkonservativ humor och ljuvlig allvarsamhet. En bildande bok.