Blaskans chefredaktör firar världens bästa science fiction-serie Star Trek som fyller femtio år.

free_star_trek
Star Trek är enligt min mening den bästa science fiction-serien någonsin. Det beror på att serien skapades för vuxna människor som hade den mogenheten att förstå själva seriens essens och den vision som seriens upphovsman Gene Roddenberry hade med serien från allra första början.

I den tänkta framtiden på 2200-talet har mänskligheten lyckats övervinna rasism, krig, svält, nationalism och allt annat elände vi människor fabricerat fram genom decennierna genom skapa en annat tänkande och framförallt genom den tekniska utveckligen. Nu när människan har tagit steget ut i rymden på allvar genom bättre rymdskepp och tack vare rymddriftteniken med warpmotorn vilket gör att vi kan färdas fortare än själva ljusets hastighet.

Det mest relevanta är att Gene Roddenberry skapade en serie som tilltalade både intellektuella och långt senare den vanliga publiken och skapade via en klassikerstämpel en signatur för att bli en del av den folkliga populärkulturen. Idag är Star Trek än så stor del av populärkulturen att man kan höra från tv-serier och filmer och shower hänvisa till ”Star Trek” som referenser. Namn som Scotty, Kapten James T. Kirk. eller Spock. Rymdskeppet i Star Trek-flottan USS Enterprise är en förmodligen ett av science fiction-världens mest kända skepp.

Gene Roddenberry ville fortsätta med att skapa flera serier och utveckla Star Trek-konceptet. Han lyckades med att skapa den första långfilmen med Star Trek liksom iscensätta nästa serie The Next Generation och den planerade serien Deep Space Nine. Snart föddes ävenledes Voyager och den aldrig avslutande serien ”Enterprise”. Serier som bekräftar Star Trek dess status hela konceptet har fått inom dagens populärkultur.
71f36e388283e5967a55698ff3baa18d555a22be
En era som föddes för femtio år sedan och fortsätter med nya serier eller mest framförallt långfilmer. Gene Roddenberrys idealistiska ambition att skapa en positivare framtid där våra problem av idag sedan länge har försvunnit från vår globala jord. Men idén om ett rymdens Förenta nationer möter på patrull när andra imperier känner sig hotade av den i deras ögon naiva idealism. Man kan säga att Star TRek både emotionellt och intellektuellt överlever tack vare sin mogenhet och briljanta välskriva manus. I originalserien som fanns de flera etablerade science fiction-författare som bidrog med manuskript som också förhöjde serien dess status.
Med andra ord hyllar jag med nöje världens bästa science fiction-serie och dess geniala upphovsman Gene Roddenberry.
startrekwebsiteimage
beyond-the-films-new-star-trek-tv-series-to-be-set-in-prime-timeline-star-trek-tv-show-b-697324

Geniet Gene Roddenberry
10015084_1

Dadaism fyller 100 år: Del 2 avslutande hyllning

Jag tror att första gången begreppet dadaism blev ett bekant koncept var när jag läste ordet ””Merz” av Kurt Schwitters. Det var visst ett gammalt nummer av konsttidskriften Paletten från 60-talet. Några år senare fann jag på stadsbiblioteket Gunnar Hardings översättning av just Kurt Schwitters dikter. Jag var fast. Ordet Merz fastnade i min hjärna. Det var just det ordet som Kurt Schwitters tydligen använde när han under en tillställning där nazister medverkade fick reda på att de ville förbjuda hans konst. Han reste sig upp tydligen och undrade försynt hur de kunde förhindra Kurt Schwitters från att använda det lilla ordet Merz, han ville bara merza sitt ord. Just sådant påverkade mitt sinne.
Jag blev djupt förälskad i dadaismen när jag var 14/15 år gammal. Bara tanken så glad jag blev när jag i början fick läsa strofer från Hugo Balls dadaistiska manifest:

”Dada är en ny tendens inom konsten. Det kan man säga eftersom ingen känner till den ännu, och imorgon så kommer alla i Zurich att prata om den. Dada är från uppslagsboken. Det är väldigt enkelt. På franska betyder det ”käpphäst”. På tyska ”Hejdå”, ”Lägg av” eller ”Vi ses nångång”. På rumänska ”Javisst”, ”Ja, det är sant”, ”Ja, just det, självklart” och så vidare.

Ett internationellt ord. Bara ett ord, och det ordet är rörelsen. Väldigt lätt att förstå. Oerhört enkelt. Att göra den till en konstnärlig tendens borde betyda komplikationer. Dada psykologi, Dada Tyskland med indigestioner och dimkramper, Dada litteratur, Dada borgarklass och ni själva, ärade poeter, som alltid skriver med ord men aldrig själva ordet, ni som alltid skriver runt själva meningen. Dada världskrig utan ände, Dada revolution utan början, Dada vänner, också ni poeter, högaktade herrar, fabrikanter och evangelister. Dada Tzara, dada Huelsenbeck dada m’dada, dada m’dada dada mhm, dada dera dada, dada Hue, dada Tza.

”Jag vill inte ha några ord som andra har konstruerat. Alla ord är andra människors uppfinningar. Jag vill ha min egen grej, min egen rytm, mina egna vokaler och konsonanter som stämmer överens med min egen rytm. Om den här pulsen är sex meter lång, så vill jag ha ord för den som är sex meter långa. Mr Schulzs ord är bara två och en halv centimeter långa.”

”Allting har sina ord, men orden har blivit ting i sig själva. Varför skulle inte jag kunna finna dem? Varför skulle inte träd kunna heta Pluplusch, eller Pluplubasch om det hade regnat. Ett ord, ett ord, ett ord bortom era domäner, bortom era sak-igheter, denna skrattretande impotens, er dumma självgodhet, bortom era imitationer, era uppenbara begränsningar. Ordet, mina herrar, är en offentlig angelägenhet av största betydelse.”

Vilka ord som här utmanar borgliga konventionen och den konstsyn konservativa etablissemanget hade torgfört. Jag sådana ord tyckte jag då verkligen bröt sönder kulturen för att breda vägen för den nya moderna konsten.
Fastän från början var det nog ändå Picasso som fick in mig på intresset för avantgardistiska experimentella konsten och kulturen. Det var när jag bläddrade i en konsthistorisk bok vi hade hemma i familjens bokhylla på sjuttiotalet, där jag såg Picasso och Braque målningar. Det var så häftigt och banbrytande i min pojkfantasi att beskåda deras verk. Sedan när jag började läsa.se, smaka och beröras av den moderna konsten.
Idag hyser jag en mera nyanserat syn på dadaismen som konkret och modernistisk framårriktat rörelse. Den djupa radikala kärlek som jag som ung hyste år dadaismen därför att deras lekfulla uppror och protest emot första världskriget och hur de ville bjuda motstånd emot de kommande diktatoriska strävandet som fanns i andra rörelser. Numera hyser jag en mera kulturkonservativ perspektiv men dock är jag ändock förtjust i den fria vackra livssyn och moderna stil dadaismen hade i sina konstnärliga aktiviteter.
Nu blir det bilder eller videos med dadaistiska anstrykning:

Kurt Schwitters Merz-bilder:
Kurt-Schwitters-Merzbild-9A-£500-700k-£1.27m
H0046-L03094939

Hugo Ball:
Hugo_Ball_Cabaret_Voltaire


Tristan Tzara:
Tristan-Tzara-03
230px-Theo_van_Doesburg_kleine_Dada_soirée
Tzara-jeune
Sista bilderna av dadaism
dada
genre_dadaism_ba_gb_3d_49237_1511231154_id_1015030

Veteransoul

images
Aaron Neville – Apache @@@@@
Aaron Neville känner vi mest till i som medlem i sina bröders band Neville Brothers som stod New Orleans soultradion nära där bandet var verksam. Men har även vid sidan om Newville Brothers en minst femtioårig skivkarriär som soloartist. Hans sidenröst sveper som honungslen sirap rakt ned i din själ. Han kan verkligen sjunga ballader liksom funkigare sånger vilket märks på det nya albumet som smäktar av klassisk soul liksom det finns stekhet funksväng. Fastän allt känns bekant och verkligen invant så går det inte att låta bli att att hans musik tar dig med hela vidöppna famnen. Låtarna är förträffliga praktverk så att varje låt på skivan sticker ut från mängden av musik. Det är klar kvalitetstänk rakt igenom smaragderna. Så har vi rösten Aaron Neville behärskar till fullo. Det blir en stilsäker klassisk soulplatta som låter mig som lyssnare åka iväg på en nära fast ändå långdistansresa över Amerikas soulhistoria. Det handlar om en artist med integritet som han uppvisar med äkthet och stolthet när hans röst tar tag i låten och får den flyga högt och stolt som flertalet av sångerna gör på nya albumet. Sommarens bästa soulalbum.

151110-allen-toussaint-obit-mbm_27dc98708df2a261d2d2b5d59959e2f9.nbcnews-ux-2880-1000
Allen Toussaint – American Tunes @@@
Tyvärr gick Allen Toussaint bort i våras. Det gör att ännu en koppling till just New Orleans musikaliska 50-tal är borta igen. Men det kom ett fint välkomponerad och producerat album med amerikanska jazz och bluesklassiker som arrangeras fint med vackert pianobaserade klangvärldar. Musiken smyger sig på med harmonisk takt och ton. Det är kanske inte de mest originella tolkningarna men de är äkta eftersom det kommer ifrån en kompositör och musiker som själv varit med länge och långt tillbaka in i femtiotalets New Orleans. Så det blir en äkta bluesmans musikaliska memoarer på sitt sätt. En skiva med klara kvaliteter.

Horace Engdahl – Den sista grisen: Albert Bonniers Förlag 2016

bigOriginal
Horace Engdahl är min första och största litterära hjälte, ja det är exakt så. Det var just Horace Engdahl som fick mig inse att man kan läsa litteratur helt utan ideologiska föreställningar. Ja han stod för sig själv och skapade en helt igenom därvidlag egen stil.
Det var ett sant nöje och ren glädje att ta del av hans balett och litteraturkritik på 80-talet. Det var ren glädje att vid sidan av Torsten Ekbom läsa Horace Engdahls skarpsinninga artiklar. Läs samlingsverket ”Ärret efter drömmen : essäer och artiklar” 2009.

Numera har Horace Engdahl börjar skriva i aforismer eler lyriska sentenser, ja kanske inte riktigt men ändå i dess närhet. Nu har vår svenska banerförare för Roland Barthes och Maurice Blanchot börjar skapa intelligenta och oerhört roliga böcker som fått titlar såsom ”Cigaretten efteråt” eller som den nya ”Den sista grisen”. Nu vandrar Horace Engdahl i samma trädgård som Georg Christoph Lichtenberg och François de La Rochefoucauld och med stark tydlig influens av Walter Benjamin kan här tänkas också, så får vi livsfunderingar med stark och härlig kulurtkonservativ ironisk livserfarenhet.
Den senaste boken ”Den sista grisen är både melankolisk med djup medmänsklig humanitet men ändå laddad med skarp ammunition som ändock har en undanliggande finuerlig humor, visserligen doppat i lite saltpetersyra.

Naturligtvis när boken kom ut i våras så ville många kritiker läsa den utifrån den aktuella skilsmässan från Ebba Witt-Brattström och framförllt ville de alla läsa Horace Engdahl och jämföra med Ebba Witt-Brattströms då aktuella bok ”Århundradets kärlekskrig” för att finna strid och blodiga intellektuella bataljer som den ”seriösa pressen” på bästa löpsedelsidor likt ”Hänt i vaklande veckan” kan prestera. Ja nog om det. Jag har läst bägge böckerna fastän det har varit månader mellan för att undvika någon som helst jämförelse och bägge böckerna är lika självständiga verk som dessa giganter alltid skrivit tidigare i sina respektive verkförteckning.

Det väsentliga för min del är hur mycket Horace Engdahls verk kom att betyda för min egen del. Jag minns så väl när jag fick tag i hans doktorsavhandling ”Den romantiska texten” som öppnade med vidöppna kanaler till svenska lärdomshistorien och framförallt mitt älskade sjuttonhundratalets litteratur. Plötsligt så blev Thorild, Kellgren och andra författare levande framför mina ögon. Transformerade till röster från det förflutna som gav en historisk svensk tid en plats, ett rum som lät texterna från deras böcker sprudla och i mina vener genomströmmade Atterboms lycksaliga ö, en paradisö med tidens samlade vetenskap, visdom och lärdom.

Horace Engdahl fick mitt litterära synfält att bli en aveny av nyfikenhet. Plötsligt så förstod jag potensen och vitaliteten i historiens litteratur. Det fortsatte med verket ”Beröringens ABC” som gav rösten, skrivsättet ett levande forum för förståelse av litteraturen särart och hur man som författare förhåller sig till språkets egna koder och regler. En bok som på ett retoriskt sätt fångar in litteraturens väsen.

Fastän även hans aforistiska texter fångar in både det nyfikna, det livserfarna och den personliga reflektionen över vardagens realiteter. Men det vardagliga blandas väl som man blandar en kortlek, där vardagens triviala väsentligheter som vi dagligen lever med till kulturen och litteraturens andliga väsen finns där i en salig mix fastän såsom som små eller stora ögonblick av livsvisdom. Jag tycker mycket om hans klokheter och det han skriver berör mig ordentligt.

”Den sista grisen” är en klok, underhållande bok med en lättsam men allvarlig djupliggande blick på livets allfarter både när det handlar om kärlek, relationer, littartur, erotik, man/kvinna. En härlig befriande känsla kulturkonservativ humor och ljuvlig allvarsamhet. En bildande bok.

Bok: Andy Weir – The Martian: Filmen The Martian av Ridley Scott

the-martian-by-andy-weir-2
Boken är en form av realistisk science fiction som har klara och precisa detaljer som berättar vad som faktiskt kan ske om det vore en riktig Mars-resa. Mne eftersom NASA planerar och förbereder en eventuell Mars-resa någon gång 2030, tror jag det var, så är romanen en veritabel varning om vad som kan hända om olyckan vore verklig.
Den här science fiction-romanen är en utsökt berättelse om hur astronauten Mark Watney blir ensam kvar på Mars vid en sandstorm och övriga besättningen räddar sig till huvudskeppet. Alla tror likosm vid NASA att Mark Watney. Han måste överleva eftersom hjälpen är långt borta. Romanen känns äkta i varje detalj. Med hjälp av sina botaniska kunskaper och även andra vetenskapliga principer gör allt för att överleva. Till slut får NASA kontakt med Mark. Sedan kan man säga att boken handlar om hur NASA verkligen planerar räddningsaktionen på diverse sätt. Naturlitgvis finns den politiska potetioalen där hur NASA och amerikanska myndigheter agerar gentemot varandra i filmen och i själva verkligheten. Ett växelspel så att säga

Så man kan förstå varför Ridley Scott med hjälp av manusförfattaren Drew Goddard. Denna författare som tidigare skrivit manus till serier som Buffy och vampyrerna, Lost, Angel och Alias som är serier som blivit del i populärkulturen. En liten utvikelse om Drew Goddard. Han skrev även manuset till Brad Pitt-filmen ”World War Z” och regisserade den utsökta skräckfilmen ”The Cabin in the Woods” med en ung Chris Hemsworth.

Ridley Scott fångar väl in alla elementen i sin filmatisering. Matt Damon spelar så oerhört bra i sin roll som astronauten Mark Watney. Filmen är en skicklig välkomponerad drama som sakta men säker gör att man verkligen får följa de lösningar som Mark Watney är tvungen att skapa för att överleva. Filmen har en långsam mänsklig tonläge och vi får parallellt följa huruvida NASA kommer på olika former av lösningar, misslyckande och till sist en vågad chansning. Allt förblir spännande på ett sätt att man känner själv i kroppen hur det hela skall förlöpas i filmrutorna ända till slutet av filmen. Både boken och filmen lyckats fånga in stämningar och tankarna som känns äkta rakt igenom filmen.
Det är verkligen intelligent underhållning med viss verklighet som fond. Hur de amerikanska myndigheterna och regeringarna ser på rymdfarten efter challnegerolyckan 1986. Det är en lyckat science fiction-drama som gör att man får känna ångesten och villkoren att överleva in på bara själen.

photo

Konstutställning: Arvet efter Andy Warhol. Arkipelag konsthall:

2016-08-03 14.58.14
Andy Warhol var utan tvekan konstvärldens moderna geni som visste exakt hur man marknadsförde konst på marknadsekonomisk basis. Konsten flyter direkt in i kommersiella kapitalismens sfärer och dessutom ville Andy Warhol också kunna utnyttja det moderna affärslivet och dess industrialisering av produkter. Konsten blev en produkt som gick att kopiera i det oändliga för den stora marknaden där ute. Till slut blev äkthet och kopia upplöst i en form där reklamens potential för massmarknaden existerar i ett rum där tidigare konsten stod för sig själv. Andy Warhols geniala mästerskap låg i hur han utnyttjade den kunskap han fick från reklam, massmedia och tryckeriverksamheten vilket han använde sig av som tekniker till att producera egen nyskapande kommersiell massproduktion av sina egna konstverk.
2016-08-03 15.13.02

Men det var naturligtvis inte allt som hände. Han tog konceptet med fabrik på fullaste allvar och skapade en egen fabrik för konstnärlig och visuell produktion. Andy Warhol var också fascinerat av televisionen och filmens unika möjligheter att skapa något nytt med dessa media. Han skaffade sig filmkamera och lät vänner och folk han kände bli filmstjärnor. Begreppet antifilmer utan direkt handling började bli en del av Andy Warhols konstkoncept.
Ett exempel blev när musikvärlden blev en del av Andy Warhols konstnärliga skapade. Framförallt Lou Reed, John Cale, Moe Tucker och Sterling Morrison i The Velvet Underground och Nico. Multimediaexperiementet ”Exploding Plastic Inevitable” där bandet spelar mässande organisk rockmusik i monotona stämningskuliseer medan Warhols projicerar filmer i bakgrunden och låter sina vänner Mary Woronov (konstnär och aktris i Roger Cormanfilmer),Barbara Rubin och Gerard Malanga dansa runt bandet när det filmades.
Nu kan man se filmen på fyra filmdukar i en stor sal klätt i silverfärgat isolerinsgmaterial eller något i den stilen. Jonas Mekas som är fader av amerikanska avantgardefilmen är också inblandad på ett hörn. Min Helene Nilsson och jag stod mitt i rummet medan filmens otydliga dunkla bilder med surrande Stroboscope får det hela att låta som ett heligt tempel med schamnska rytmer.
2016-08-03 14.44.16
2016-08-03 14.46.13
2016-08-03 14.45.33

Det var en fin väl fördelad utställning där varje utställningssal var helt ägnad åt alla de decennier som Warhol var aktiv. Femtiotalet fram till hans död 1987.
Det mest intressanta är de teckningar han utförde under sin studietid och under arbeten med reklam, omslag till produkter och tidningar. Där kan man se hans blyertsteckningar som aldrig tidigare har visas förut vilket kanske inte var storslagna verk utan lite så där skickliga amatörmässiga men framförallt fria till sinnet och lekfulla. Se här exempel på dessa teckningar jag tog bilder på.
2016-08-03 15.05.03
2016-08-03 15.04.21
2016-08-03 15.07.37

Andy Warhols berömdhet gjorde honom sugen på att skapa band till andra berömda kändisar och även rika berömda blev en del av hans fascinerande värld. De utstötta marginalmänniskorna med prostituerade, transor, narkomaner, udda existenser fanns vid sidan av kändiskulten. Vilket gjorde även Andy Warhol till en av planetens mest kända berömdheter. Till slut visste alla vem Warhol var.
Hans verk talar för sig och via sin egen tv-kanal och lysande tidskrift Interview Magazine, som jag prenumererade på under en del år på 80-talet, där kändisar och populärkultur mixades .Den var redigerad på ett sätt som andas Andy Warhols estetik.
11547a21ce74a1d5cf50402f2e59e2c9

När det gäller Andy Warhols filosofi är den verkligen specifik, läs hans bok ”Andy Warhols filosofi: (från A till B och tillbaka igen)” som utkom på förlaget Bakhåll för elva år sedan. Den förklarar en hel del. Mina egna Warholböcker har jag tyvärr givit bort vilket jag stundtals ångrar. Se här den här intervjun med Andy Warhol:

Andy Warhols verk har också influerad en rad med musiker, konstnärer och andra kreativa personer genom åren så att det gått vidare men även rena kommersiella företag har också influerats av hans verk. Här kommer bilder från utställningen som jag ämnar kommentera utan de får tala för sig själva.
2016-08-03 14.52.33
2016-08-03 15.00.02
2016-08-03 15.13.59
2016-08-03 15.11.40
2016-08-03 15.18.01

Låt oss säga att de nya konstnärerna som började framförallt på 80-talet upphöja hans verk till ikonstatus, blev själva som Keith Haring eller Warholadepten Jean-Michel Basquiat stjärnor inom konsten och som bägge är mina givna favoriter, Fastän bägge dog 1990 och respektive 1988. Två konstnärer som kom från streetartscenen och graffitivärlden började via Andy Warhol få sina verk accepterade av New Yorks intellektuella och konstnärliga etablissemanget.

Andy Warhol blev själv till slut den berömdhet som alla ville hänga med för att få synas helt enkelt. Folk från rockvärlden såsom Debbie Harry (Blondie) blev Warhols musa liksom berömda människor från film och internationella jetsetvärlden. Ett nav omkring Warhol skapade inte bara bilden av den världsberömde konstnären utan det gjorde Andy Warhol till en del av vår medvetna mänskliga historia.
Se utställningen för det är den verkligen värd ,ärför den visar upp både konstnärer, som varit influerad av Warhol, liksom företag som Warhol samarbetade med finns här förevigd på utställningen.
Sommaren 20016 års finaste utställning.
Nu The Velvet Underground

Paul Simon – Stranger to Stranger @@@

BN-CE350_paulsi_E_20140401192118
Det nya albumet från veteranen Paul Simon andas tyvärr lite för mycket av anonymitet därför att sångerna heter har någon klassisk kommande hit eller så. Rent musikaliskt är det en tillbakavandring till albumet ”Graceland” från 1986. Det vill säga att musiken har afrikanska tongångar här och där och worldmusicattityden är kvar i hans låtkomponerande. Men här finns det ändock stora skillnader mellan albumet ”Graceland” och ”Stranger to Stranger”. Graceland är en av Paul Simons bästa 80-talsalbum plus blivit en klassiker i sin egen rätt. Skivan har fått flertalet odödliga Paul Simon-klassiker såsom titelspåret ”Graceland” eller singeln med den roliga videon till låten ”You Can Call Me Al” eller den bubblande hoppande lyckliga låten ”The Boy in the Bubble”. Bara dessa tre låtar plus resten av ”Graceland” är ett mästerverk i snygg och relevant popmusik som tnederar att politiskt ta ställning mot det avskytta apartheidsystemet.

I jämförelse blir det senaste Paul Simonalbumet högst ordinärt men välproducerat dock ändå. Jag tänker mig att den här nya skivan hamnar rent musikaliskt någonstans mellan det fina albumet ”Hearts and Bones” 1983 eller det okej filmsoundtracket ”One-Trick Pony” 1980. med snygga låten ””Late in the Evening” som mitt favoritspår. Det trista med nya albumet är att det finns fina sånger som inom sin ram fyller sin funktion och låter rätt fina vid nära genomlyssning. Men dock blir sångerna just snygga och välkomponerade stämningskulisser som låter bra under skivan gång, men efter man stängt av skivan kommer jag int eihåg en enda sång. Bra men skätstruken musik som förmodligen kommer få gamla Paul Simonfans att bli glada men tyvärr blir ändå en marginalanteckning i denna mästares musikaliska gärning.
index

Låt oss ta några favorit Paul Simonlåtar här:







Teater Domestique spelar Fröken Julie på Steninge Slottsgalleria

13585114_10208647313813212_40363112368342994_o
Här lånar jag vännen och Blaskans Susanna Varis bild.

Steninge slott ligger utanför Märsta och är ett litet fint slott med anor från 1600-talet. Slottet är byggt av samma arkitekt som ritade Kungliga slottet i Stockholm, Nicodemus Tessin dy. Slottets ägare var änkedrottning Hedvig Eleonora och Carl Gyllenstierna.

Där på slottsgallerian där själva restaurangen och butiken är inrymd finns på våningen ovanför själva teaterscenen där den lilla teatergruppen Teater Domestique spelar August Strindbergs klassiska kammarspel ”Fröken Julie”
Det är en liten scen med enkel scenografi med ett bord och stolar mitt på scenen. Det finns en vägg med glas och tallrikar som står som en fond på scenen. Greven som vi aldrig får se är endast representerat via sin stövlar och handskar. Han är är den osynliga pjäsens Godot men hans makt finsn i de få ting som står där på scenen.

Uppsättningen som Domestique nu iscensätter är ett klassiskt drama med verkligen tacksamt tema som man kan skapa ett intressant perspektiv på den eviga debatten om mannen och kvinnans essens. En 1800-talets stora frågeställningar när den tidiga kvinnorörelsen blev tvugna att kämpa mot både myter och fördomar. Kvinnofrågan blev en av de stora frågor som man i Europa intellektuellt började debattera.
August Strindberg iscensätter delar av sitt eget liv i sina böcker och för en form av litterär dialog med sig själv och samtiden där både Strindbergs liv och verk transformeras till idébaserade verk där tidens larm och frågeställningar kan avläsas i Strindbergs litteräa mångsidiga produktion

Fröken Julie- ett drama om makt, relationer och klasstillhörighet
Den här iscensättningen är genial tycker jag därför att den balanserar mellan de små gesterna och de stora inre såsom yttre dramatiken i Fröken Julies och betjänten Jeans erotiska maktspel där rollerna kan sägas kastas om hela tiden. Det ett spel där Fröken Julie som av sin börd som hon fått som sin födelserätt, borde vara den starka karaktären men kan förvandlas till den svage parten, medan betjänten Jean som är underställd till yrke, men har uppkomlingens alla ambitioner och kan uttnyttja sin tendens till att kunna manipulera med de emotionella känslorna och förvrida Julie. Men samtidigt är det fröken Julie som inbjuder Jean till erotisk lekfullhet och tar sin rätt att inleda en relation med en underlydande. Vem som utnyttjar vem? och vems fel det är, går inte förtälja eftersom både Jean och Julie leker med varandras känslor och förtär som vampyrer de fält där känslorna existerar. Till slut blir tragedin uppenbarat och en förlorare kan kristaliseras fram till slut, då Julie förlorar maktkampen till slut, om det nu kan tolkas som en förlust. Jean är i själva verket rädd för greven och kan tydligen bara växa när en medmänniska faller likt Miltons Lucifer i paradiset. För själv medger han att han krymper som människa vid blotta närvaron av greven. Hans största svaghet i pjäsen. Rädslan för en auktoritet han ej kan rå på.

Finns det några offer i pjäsen? Jag kan väl säga att den djupt religiösa kokerskan Kristin som står stadigt och vet sin plats i köket men är också förlovat med Jean. Hon är ett offer på så sätt att hon ingenting riktigt vet vad som sker omkring Julie och Jeans omoraliska erotiska tvedräkt där de bägge psykologiskt rör sig kring varandra som guldfiskar i en skål. Fastän hon är också den enda starka karaktär då hon icke låter sig rubbas åt något håll eller böjer sig för de oförnuftiga talen som Jean och Kristin har i en form av idealism. Kristin ser igenom deras lögner, drömska luftslott och dunkelt tänka tankar. Hon är rakryggad och vinner i moraliska kampen om själen. När sanningen till slut uppebarar sig, då växer Kristins karaktär i filosofisk mening. Sanningen befriar henne helt enkelt från falaska förespeglingar Det finns naturligtvis saker man kan förtälja Kristin som överdriven nitisk och kanske lite väl formad av synen på kvinnans plats i naturen. Men det lämnar jag därhän i denna recension

Låt mig nu tala om uppsättningen och skådespelarnas insatser i pjäsen.
det bästa med den lilla scenen var framförallt att man kom som publik nära skådespelarna och det kändes lite intimt och skönt att uppleva pjäsens energi och blixtrande dialoger framfört på ett för mig språkligt bildat sätt.
Det mest relevanta blev också att teaterns suveräna förmåga att förtrolla och ge illusion av skenbar verklighet kunde jag känna effekt av här. Här blev det en magisk känsla av att man kunde framför sig se i fantasin själva slottet, parken och inför sin inre biograf se folket dansa på ängarna.

Rasmus Dahlstedt blev hos mig själva essensen av betjänten Jeans själ, ja Rasmus Dahlstedt blev förkroppsligad så pass att det kändes att verkligen blev Jean. Malin Arvidsson som spelar Julie skapar en bild av en stark kvinna med självförtroende som hon får av sin adliga börd men har en svag jag-känsla. Det blir på gränsen till urstark transformation Malin Arvidsson genomgår när hon kastas i upp och ned genom livets flöde.
Rebecca Kaneld som Kristin spelarsin roll väl. Hon skapar en stoisk stark kvinna med en enkel moralisk grundsyn men har en identitet som ej går att rubba så lätt. En jordnära karaktär.

Jag tycker mycket om Teater Domestique uppsättning då den på ett magiskt sätt låter pjäsen verkligen leva upp och man skapar liv i en briljant text.
Tack för det.