Blaskans goes sommarspecial


Sommaren är här. Solens strålar skimrar likt en stor gyllene kristallkrona där uppe. Hänger fritt och värmer Svedala land.
Himlen är som ett blått hav där molntusarna är korallrev som är hägringar i solens varma vind. Juli månad är sommarens gyllene smycke där nya pärlor blandar sig med tidsmaskinens hallonmuffins. En jordgubbstårta finns här för oss att sväva omkring i.




Blaskan glider omkring i en tillvaro där allting är fulla gråsuggor som avskyr den lilla lyxpraliner man kanske försöker få för att borka med tillvaron. Sedan sjuttiotalet fick vi höra att mode var fult, konsumtion var farlig och kapitalism livsfarlig. Istället var skrotuppslag, blåställ och unikabox av stål och järnverksverktyg legio för medborgarna i vårt avlånga land. Men stundtals vill man bara vägra järnspika roch bjuda in skönheten.


Blaskans tidsmaskin hamnar i 80-talet, närmast 1981 då gruppen Pages från Amerika gjorde denna hallonbåt:

1979 släppte countryrockbandet Poco sin fina och vackra låt som är bedårande skön att lyssna på:

Nu lite skön musik från Japan:




Blaskans tidsmaskin tar sig tillbaka till 80-talet:

Fortsätter i nutiden:

Blädder. blädder i tidningshögen:
Det finns en tidning för vetenskapens mysterier som man kan införskaffa i pressbyrån just nu. En bläddertidning som bland annat tar upp gåtan kring ”Dark Materia” som är onsynlig för blottat ögat men dess konsekvenser kan märkas på hur galaxer och stjärnor beter sig. Just denna tydliga skillnad är vad man märker tydligast vid observationen enligt artikeln.
Tidningen glider snyggt omkring när dess ämnen presenteras på glansiga tidningspapper och jag låter blicken föras genom uppslagna artiklar med stora bilder..





Nytt Nytt:

Blädder i bokhögen:
Förr om åren fanns det är ett kulturellt förakkt för en viss form av litteratur – den som vi kallar för tantsnusk enligt fördomen. Det vill säga delikata läckra romaner som int ehycklade med sin fäbless för glamour, lyx, sex, action, romantik, vackra miljöer och människor som sklirrarar i glassen, vispar med pälsar och juveler. Ja allt som var förbjudet i proggens geggamossa, gråsuggedbeattörer och allmänna tråkmånsar. Nu föreligger Nora Roberts thrillerroman ” Förföljaren” på svenska. En förföljare i skogen betraktar en kvinna – en författare. Hon lever där och försöker anpassa sig i småstaden.
Nora Roberts som precis som Sidney Sheldon skrev just romantiska romaner men kunde också slå till med en grym thriller. ”Förföljaren” bör du läsa. En pralin i regnbågsfärgernas lagun.


Tidsmaskinen tar oss tillbaka till svenska musikaliska forntiden:

Ulla Billquist och Willard Ringstrands orkester spelar bakom arrangemanget:


Tillbaka till nutiden eller åtminstone till tiden med med Prince:

Nytt svepande svenskt sound i dansmixen





Till slut vill jag säga trevlig sommar med följande låtar:



Per Hagman – Allas älskare, ingens älskare (Albert Bonniers Förlag)


Jag sökte på åttiotalet och 90-talets inledning ett samtida författarskap som jag skulle kunna omfamna och få mig att förstå samtidens litterära klimat. Men så hände det äntligen någonting i åttiotalet. Malmö-ligan kom från punkhållet och gav mig pltösligt något nytt. Fastän ävenledes kom Ann Jäderlund, Katarina Fronstensson och Birgitta Lillpers ut med diktsamlingar som tilltalade mitt unga jag. Mare Kandres romanvärld spräckte upp samtiden. Liksom Roque Falcon eller Aris Fioretos första böcker gav puls åt min värld. Så kom även Per Hagmans romaner ”Cigarett, Pool och Volt” att fortsätta att ge puls, blod och liv åt den postmoderna litterära scenen – ja så upplevde jag den som postmodern i kulturell mening.

Men framförallt blev det vidöppna horisonter och rymd och ljus inom litteraturen. Stundtals verkade också den objektiva anden upplösas och en subjektiv nästan anonym jagperosnlighet kunde glid aomkring i romanerna. Under åttiotalet så kom det ut en mängd av Marguerite Duras romaner där jaget kunde planlöst utan namn glida omkring i romanvärlden. Det blir en form av urban statdspoesi som påminner om den franska nya vågens filmer.
Jag blev ovanligt förälskad i den här sortens kulturella öppningar inför världen. Men särskilt Per Hagman fick mig att bli extra glad då hans böcker svepte över världen med en form av vagabonsromantik över att världen är stor och dess storstäder särskilt intressanta att flanera och bo i och andas på nya platser för att kunna leva på riktigt.
Men så mognar Per Hagman plötsligt och insikten att vagabondlivet är som 1800-talets bohemlitteratur där Baudelaire och hans Paris särskilt skulle kunna vara en relief åt Per Hagmans tidigare böcker inte alltid håller sträck när man börjar bli till åldern.
Fastän i den nya romanen så stannar han sakta upp och undrar om denna livstil att bo överallt och ingenstans kan verka upplösande för personligheten då hemmahörigheten någonstans vill bottna i något seriöst. Han vill både växa upp men orkar inte direkt göra det fastän tanken börjas odla att det kanske dags att stanna upp och sluta upp med ett kringflackande liv.

Romanen är också på något sätt en politisk roman som tar ställning för frågeställninga rmen utan att falla i klichéernas språklighet där politiken oftast landar. Per Hagman har alltis distans till sina ämnen. Den end agång det hettade till var när Per Hagman passionerad skrev om Lustans Lakejer för Sonic Magazine för väldigt länge sedan. Den nya romanens är riktigt bra och jag läser den med hänfört blick med tungan rätt i munnen.
En levande människa skriver levande självbiografiskt om sitt nuvarande liv med vissa tillbakablickar på det som har hänt utan att fastna för i denna nostalgi. En roman som rör sig framåtskridande rörelse.

Marianne Lindberg De Geer på Färgfabriken med Full Speed Ahead

Det är på något sätt självklart att man på presentationsbladet låter en kontroversiell konstnär såsom Lars Vilks presentera Marianne Lindberg De Geer ur en för svenska konsthistoriens kontext eftersom det är få konstnärer i Sverige som verkligen är stora utomlands. Dessutom berättar han om Marianne Lindberg De Geers sätt att återanvända andras konst men placera dem i annorlunda presentationer. Dan Wolgers i Sverige och i USA har Jeff Koons har gjort likvärdiga försök till detta konstnärliga förhållande. Det är den postmoderna synsättet att låna stilar och verk för att återplacera dessa i nya miljöer eller se konstverken ur nya perspektiv. Lars Vilks påminner om om hur konstkritikern Lars O Ericssons kritiska artiklar i DN och framförallt Lars Nittves postmoderna utställning på Moderna Museet under titeln Implosion skapade den postmoderna konstens utbredning i Sverige.
Men nu är inte Marianne Lindberg De Geer en postmodernist utan går enbart sin egen väg precis Marie-Louise Ekman alltid gjort i sin konst. I skriften skriver också konstkritikern Jessica Kempe om sin upplevelse av hennes olika verk och seriemålningar liksom skulpturerna om en överviktig och smal kvinna som man kunde uppleva i Växsjö. Det är liten fin katalog som förklarar ur två perspektiv Marianne Lindberg De Geers konst.

Nu kan dessa texter möta min egen subjektiva perspektiv på henne breda men ändå konstnärliga gärning med en röd klar tråd. Framförallt de stora målningarna där ansikterna har samma intensiva blick i ögonen och nästan på ett sätt ganska så givna konturer i ansiktsuttrycken. Skarp blick och realitiska ansiktsdrag uppförstorade i bildernas motiv upprepas på flertalet verk.


Det också en karusell där likvärdiga figurer åker runt, runt i en evig cirkelrörelse, vad det nu kan betyda för något? Kanske en slentriankarusell som bara går och går som en evigsmaskin med samma meningslösa snurrande. Effektiv konst ändå måste jag tillägga.

Mångfalden i de tekniker som hon utnyttjar träffar på något sätt alltid rätt. Man kan naturligtvis se hur kritiken mot den exploaterade kvinnans kropp illustreras på ett specifikt sätt men det blir aldrig politisk plakattkonst utan alltid uttryckt på sitt alldeles egna sätt. Marianne Lindberg De Geer iscensätter också sitt eget ansikte på personer genom att utnyttja tidningsomslag, reklam eller andra former av tryckta bilder där hon utsätter sig själv för just direkta tilltag med att placera sitt tecknade ansikte i olika poseringar eller verkliga människor.
Även det märkliga gravstenar där hom har texter som ”Mamma ring hem” och andra kryptiska texter som påminner starkt om Cindy Shermans texter på sina neonrörverk är verkligen intrssanta objekt.

Mångfalden i hennes omfattande verkförsamling som visas på Färgbabriken uppvisar ändå de klara och koncisa tankar i att Marianne Lindberg De Geer gärna upprepar motiven men gör det på olika sätt med färger och objekt. Men ändå så känner man alltid igen konstnärens signatur precis som du alltid känner igen Marie-Louise Ekmans verkförteckning. Bägge konstnärerna arbetar med väldiga politiska uttryck men aldrig så att du kan klistra på en politisk beteckning. En form av subjektiv samhällskritik med alldeles egna motiv och tankeföreställningar.

Jag blir glad över hela tillställningen fastän jag får krypande obehag av plastsäckar som rör sig eftersom de påminner starkt om likdelar i svarta soppåsar någon seriemördare lämnat på sin bakgård för att senare grävas ned.

Slutomdömet blir att detta är en utställning du verkligen besöka vid sidan om Marie-Louise Ekman på Moderna Museet

Ray Davies – Americana ¤¤¤¤

https:
Ray Davies är den brittiska musikens främsta låtskrivare för att han i The Kinks släppte tidens bästa rocklåtar men på väg till Amerika över Atlanten, så blev det aldrig samma framgång som de andra brittiska banden, i The Beatles, The Rolling Stones, The Who eller Cream skördade i USA och kunde inleda den brittiska invasionen till vår glädje.

Fastän The Kinks hamnade i droger och framförallt de offentliga bråken och slagsmålen med lillebrodern Dave Davies reducerade deras möjligheter till samma globala framgång som de övriga brittiska kollegorna hade i USA och däremed resten av världen.
Ja något vi senare kunde uppleva att Oasis-bröderna Noel och Liam Gallagher också gjorde inför öppen ridå i offentligheten att slåss och kasta hårda ord i rena anklagelseakter gentemot varandra.
The Kinks blev tuffare med starkare riff i gitarrspelen när Dave Davies spelade ännu tyngre än förut. Då fick de framgång i USA med ett tyngre hårdrocksliknande sound.

En av de starkaste klichéerna som stämmer med The Kinks är att The Kinks är den mest urbrittiska socialrealistiska skildrare av klass-samhälle och brittiska sederna som kom fram i England under sextiotalet. Lite som musikaliska noveller som kanske kan jämföras med Harold Pinter eller Ken Loach senare filmer.

Ray Davies har skrivit en av rockhistoriens bästa självbiografier ”X-Ray” plus berättelser i samlingen ”Waterloo Sunset”. Dessutom dokumentärtärfilm om Charles Mingus. Till skivan ”Working Man’s Cafe” fanns det en dvd där han berättade om projektet om Amerika som fick heta just ”Americana – ”A Work In Progress”. Resultastet blir Ray Davies bästa soloskiva under 2000-talet. De tidigare albumen som vår gamle webbmaster Evert skrev om var föga intressanta utan mest utfyllnad med trista och mediokra sånger. Nu blir det rock och countryrock för hela slanten med med några teatrala pratsånger eller dialog med musik kanske är den rätta benämningen. Det bästa är att kompbandet med Gary Louris och hans bandkompisar i The Jayhawk som i sin tur har formas av just Ray Davies sjuttiotal så därför är det ett konsekvent och logiskt sammarbete.
Ray Davies har bott i perioder i New York och New Orleans och där bodde Ray Davies granne med Big Stars egen Alex Chilton, vilket kanske påverkade hans musik en aning, vad vet jag om det. Men det finns en låt om det i alla fall på nya albumet

Det väsentliga är att nya skivan är en samling med minnen och perspektiv på observationer Ray Davies har gjort under sina turnéår i USA. Bilder från ett polariserat USA med stora såsom små städer. Ray Davies undersöker och ser vad som sker i hans omgivning. Här får det bli samma berättelser som vi hört Bruce Springsteen berätta om på sitt album ”Nebraska” bland annat. Det finns naturligtvis flera andra fina musikaliska skildrare av dagens USA. Fastän Ray Davies gör utsöka betraktelser på sitt album som jag väl kan förstå och finna nöje i att lyssna på med behag.

Evert recenserar Ray Davies

Mr Snaggus/Evert om Ray Davies

Ray Davies-konsert

Ride – Weather Diaries ¤¤¤¤


Det är många band som jag älskar som verkligen är tillbaka med starka och suveräna skivor 2017. The Jesus And Mary Chain och Slowdive i år, är två utsökta exempel på bra comebackplattor 2017. mMdan The My Bloody Valentine släppte sin mästerliga comebackskiva efter tjugotvå års bortvaro från scenen, det var då skivan ”Loveless” kom ut” och deras comebackplatta kom ut förra året. Kevin Shields tog god tid på sig så att säga med att ge ut nytt material.

Ja så är det med Andy Bell också, han som grundade Ride tillsammans med Mark Gardener i slutet av 80-talet. Deras senaste skiva ”Tarantula” släpptes för 21 år sedan. Då Ride splittrades efter diverse turer. Fastän Andy Bell låg föga på latsidan utan var igång ganska så snabbt med att grunda ett fint band i Hurricane No. 1 som jag verkliegn älskade att lyssna på deras två första album. Men efter de bröt upp för att forma sig på nytt igen , har jag inte brytt mig om deras alster. Det finns ett nytt album under det gruppnamnet föresten, utgivet i år. Andy Bell var också gitarrist i Oasis under en del år fram till bandet lades ned och var även med i korta sejouren för Oasisklonen Beady Eye. Men är nu tillbaka med sitt gamla band Ride igen vilket jag tackar för.
Deras debutskiva ”Nowhere” med sånger som de perfekta blanka svala sköna juvelerna till låtar såsom ””Seagull” och ”Kaleidoscope” som också bägge öppnade debutskivan var perfekta gitarrskimrande låtar som då tog knäcken på mig. Varenda gång jag lät dessa sånger öppna för mig så var det änglarnas musik.
På deras andra skiva ”Going Blank Again” som Alan Moulder producerade på Creation var en lyrisk vacker svävande drömsk gitarrbaserad mjukt oväsen med lyriska texter som enbart svävade stolt som en örn över oss alla.

De konserter jag såg med Ride var shoegaze i sin renaste form. Jag var blev så löjligt lycklig över deras obefintliga scenshower där musiken var dess epicentrum. Bara Ride med få andra band lyckades med detta anser jag än i dag.

Med dessa plattor bakom sig så undrar jag över hur deras nya skiva kommer låta. Det blev en angenäm positiv överraskning måste jag tillstå.
Plattan har samma svävande tonläge och låtarna flyter mjukt linjärt fram i sakta mak. Popen är verkligen förfinad i en ädel gasformig känsla där lycksaligheten erövrar mina sinnen och jag läser subtila texter som fungerar som levande sjungen poesi.

Andy Bell och Mark Gardener får till det bra måste jag säga, med både lyrik och musik. Producenterna är Alan Moulder och Erol Alkan som får till det med ett bra snyggt sound- och själva produktionens upplägg, är friskt och låter väldigt bra i mina öron.
Jag faller för deras gitarrspel och Andy Bell är sig själv igen. Musiken glittrar och glimmar snyggt och bra. Jag saknar ingenting och allt känns så där perfekt. Fuzzpendalerna är på gång och musiken låter oldschool-indie och jag är bekväm med att bandet hellre denna gång lutar sig bakåt än försöker låta annorlunda än vad bandet förmodligen skulle få till det om de swkulle tänka framåt och utveckla ljudbilden. Det är för mig bra musik helt enkelt som har en konservativ estetisk och smakligklang och tonfärger.

Summer Of Love 1967


1967 är året då ”Summer Of Love” plötsligt blommade ut med hippieeran och framförallt fördes antikrigsbudskapet ut om ”No War, Make Love”. Hippieerans motstånd emot det krig som slet sönder USA och skapade en stark polarisering mellan för och mot kriget. Symboliskt handlade det också om hur det nya moderna USA började ta form och det gamla invanda föröskte streta emot förändringar.
När John F. Kennedy blev president så trodde man på en fredligare epok. Visst lovade Kennedy att både fred, att krossa segreringen i landet, mänskliga rättigheter. Istället blev det upptrappning i Vietnam, sociala reformerna hann knappast inledas. Allt avbröts med hans död. Men politiskt sätt hamnade landet nu verkligen inne i ett vakuum där de konservativa och progressiva började utmana varandra. Lyndon B. Johnson som ville avskaffa fattigdomen och skapa ”Great Society” med rättvisa och även införa medborgarättslagar som skulle avsluta den föraktliga orättvisan mot svarta i södern. Men han maldes ned av vietnam-kriget istället. Tyvärr vill jag påpeka.
Kalla kriget blev kallare med Berlinmuren, Castros Cuba och en tid när medborgarrättsrörelsen var på frammarsch. Den proggresiva musikrörelsen började röra på sig.
Hippieeran med sit provocerande fredbudskap blev den nya generationens svar på vuxna världens misslyckande och tendens att sova. Amerikanska vänstern och socialliberala sfären började röra på sig.
Beatpoeten Allen Gingsberg dansade i fredens namn som dess duva.


Samtidigt började de nya psydeliska drogernas berusande drömmar ta plats. Timothy Leary som var drogförespråkare och psykolog bildade sin egen organisation som drog till sig konstnärer, universitetstudenter och musiker och bildade därigenom fröet till just hippierörelsen. John Lennon hade inte ännu blivit den fina fredsfurste han senare transformerades till. 1967 blev både startpunkten för hippierörelsen och den psykedeliska rocken. Staden och platsen blev San Fransciso där allting både hände och skapade en motkultur som än i dag gav ekon utie i världen.

1967 gick således i kärlekens namn. Vi börjar där allting borde börja med The Beatles

The Beatles förstod direkt att det var den nya tidens musik de skapade med sina psykedeliska drömmar av maräng och jordgubbstårta:

Nu tänkte att ett vattenfall av den tidens vackraste och mest skimrande magiska låtarsom vi kan simma omkring och få den psykdeliska drömmen att visuellt flyga stolt ovanför oss utåt mot den vida fria rymden. Jag låter det mest ljuvligaste bandet The Jefferson Airplane inleda 1967 års bästa sidenmolnpuffar.

Så sången som i sin skönhet sträckte sig långt in i själen med sin sirapsmjuka hymn till staden San Fransciso.

Nu blir det en fontän av sånger.









1967 var också året då Tim Hardin sjöng sin klassiska ballad som svävande likt örnen stolt, trygt och stilsäkert ovanför oss alla. En modern Merlin som sände sin magiska pil mot orättvisan:

The Doors poetiska och mörka sånger slog ned som en bomb i 1967 års fredstankevärld.

Drömmarna fortsätter i 1967 års skönaste sångcykler:




The Beach Boys släppte ut ett album där de spann sånger som formades av den psykedeliska eran 1967:

The Bee Gees släppte låten om en gruvarbetargruva där arbetarna blev instängda. En socialrealistisk poetisk sång från året 1967:

Låt oss fortsätta med ett debutalbum med Moby Grape som satte världen i brannn och är ett av mina ständiga favoritalbum:

Regnbågsfärgerna sköljer över oss med sitt siden och sammetsregn från färgernas vackraste år:






Även Motown släppte en rad med puffiga fluffiga hallon och njordgubbsdrömmar det året som The Supremes:




Otis Reeding släppte sin dynamiska sköna ballad:

Soulen blåste som en fläktande vind med sitt sväng:

Regnbågsåret släppte Willie Nelson ett av sina finaste 60-talsalbum och här måste jag spela denna skimrande chockladpralin:

I New York så släppte Velvet Underground sitt mästerverk:

Frank Zappas märkliga skiva som slog ned som en projektil mot anständigheten:

1967 drömde drömmar om frihet och kärlek. Nu simmar vi längs sirapfloden med musikens segelbåtar:














Nu avslutar vi det hela med hyllningen av året 1967 med The Rolling Sotnes och Bob Dylan

Saint Etienne – Home Counties ¤¤


Redan från första början när bandet släppte sitt debutalbum ”Foxbase Alpha” som med sina fluffiga och mjuka houseartade sånger fick mig att drömma bort och längta till paradisiska öar i Söderhavet eller lyxiga klubbar i Monaco eller Nice i Frankrike.
Sarah Cracknell som sjunger i trion gör det med sin väna, smarta och snygga röstinsats. Stundtals viskar Sarah Cracknell och låter rösten rinna som skimrande sirap, lite som Elizabeth Fraser gjorde i sitt band Cocteau Twins eller Siouxsie and the Banshees transformerade sina röster till magiska änglakörer.
Bob Stanley i bandet som var med och grundade bandet hade också en musikjournalistisk karriär bakom sig liksom han producerade filmer liksom skrivit två böcker om musik och lyckats hela tiden hålla sig väl musiken och framförallt den moderna musiken. Pete Wiggs är den tredje medlemmen som skapar musik i Saint Etienne.

Bandet har fortsatt under 25 år att ge oss musik där skönheten existerar vid sidan om realismen som trion under åren förenat sin musik med en viss politisk insikt mitt i allting. Senaste skivan ”Tales from Turnpike House” som jag sätter ganska så högt i deras katalog. Därför där var det perfekt popmusik som till dansanta mjuka försiktiga tassande houseslingor gav liv åt musiken.
Därför blir deras nya skiva en ren besvikelse. Det är en mera fyrkantig skiva som saknar bra material rakt igenom. Musikaliska konceptet har tyävrr ovanligt trista arrangemang på sångerna. Trots att det handlar om sina rötter så blir det föga intressant när texterna subtilt och distinkt knappast når fram till mitt hjärta.

Det verkar som bandet den här gången tappade bort de element som de tidigare byggde upp sina låtar med för att ersätta med klumpigare degigare ljudbilder och klangfärgerna är knappast sköna att beskåda. Musiken på nya skivan går liksom bort sig i den stora skogen och finner inte den rätta stigen att vandra på vilket jag tycker är så synd eftersom bandet älskar jag i normala fall.

Clemens Altgård – Grå Dub: Diktsamling (Smockadoll förlag 2016) Formgivning Freke Räihä

Clemens Altgård skriver:
”Sound System. Grått på grått
Hellre en grå dub
än nyanserna av brunt
i riksdagshuset”
Ja det är en metaforisk politisk och personlig text som blir för mig nyckelmeningar i hans ditksamling. En gråmelerad sanning förtäljs och som clemens Altgård så fint uttrycker sig ”Jag möblerade med gammal rekvisita”
Jag läser dikter som är som texter som går backstage bakom livets teaterscen och avslöjar skenbilderna som livets fiender – gråsaggiga tristtrumpeterna ylar om i pressens tidningaankor.
Clemens Altgård är som Charles Baudelaire när han flanerade i Paris gatunätverk. Clemens Altgård utropar där i sina vandringar ”I cirklar går vi, går i cirklar genom natten, genom dagen stannar upp”.
Ja det är kanske livets cirkel vi vandrar runt och stövlar omkring i utan att komma ut. Jag vill bryta mig ut ur cirkelvandringen, cirkelresonemanget. Men lyckats aldrig riktigt med det utbrytningsförsöket
På ett sätt är hans diktsamling en vardaglig dialog med sitt jagpersonlighet men dialogen riktas ändå mot den tilltänkta läsaren.

Jag har sällan läst en sådan sådan samling dikter som nästan kan klassas såsom aforismer med dunkla såsom klara koncisa budskap. Jag läser tankar som leder till filosofiska frågeställningar som kanske inte har några givna svar. Retoriska tankar som glider rakt igenom dikterna och jag kan nästan höra bokstävlarna fladdra för att tala med Gunnar Ekelöfska, viskas fram i vinden. Det är politiska dikter som blir fina utrop emot den politiska verkligheten. Med tanke på att diktsamlingens titel tänker jag mig Clemens Altgård som han vore Linton Kwesi Johnson som gungade fram sina dikter, eller kanske likt Lee ”Scratch” Perry gräver ned sina dikter i myllan för att få se dem växa upp likt träd med många ord på grenarna.
En form av dystopisk diktvärld i så långt borta från George Orwells nyspråk eller som en kommentar till Freuds att vantrivas i kulturen medan Clemens Altgård blir en diktens Oswald Spenglers civilisationskritiska diktvärld och ganska så långt ifrån Malmöligans punkestetik men ändå inte.

”Grå Dub” är en stark och dynamisk mångfacetterat diktsamling som enligt poeten själv kommer att få en uppföljare.

Marie-Louise Ekman på Moderna Museet.

Marie-Louis Ekman är en mångfascetterat, fantasieggande och dynamisk konstnär som också på ett plan är politisk, fastän inte så att hon ägnar sig åt plakattkonst. Nejdå, hennes bildvärld är tydlig såsom detaljrik så att det är lätt att gå vilse i just hennes detajrikedom i sina verk. Fastän ändå är Marie-Louise Ekman konsekvent i sina val av karaktärer, seriefigurer och kroppsliga attribut. Hennes stil som blivit hennes signatur har hon alltid använd sig av som teknik. Där är inget nytt under solen.

Men ändock så uppvisar hennes verk särdrag som skiljer henne från övriga samtiden i svensk konst – möjligen är det kanske ett par konstnärer som Carl Johan De Geer, Öyvind Fahlström och Lars Hillersberg som närmar sig samma anda i konsten där man utnyttjar serien bland annat som konstnärligt medel för att nå målets slutpunkt. I vissa av Marie-Louis Ekmans verk kan man se gestalter har stora säckar fastvuxna och bär omkring det som psykologiska baggage eller som sociala arvets utväxter vilket figurerna tvingas bära med sig hela tiden.
Hennes lågmälda feminism, kommer stundtals fram i de skuggfgurer av kvinnor som bär omkring kökets göromål och barnens behov. Fast det är bara min enkla teoretiska tankefigur.
Jag kan också tänka mig att hon ställer sig på barnens sida och låter dem framträda på bekostnad av en omgivande vuxenvärld, som då transformerar till skuggfigurer som blir en bakgrundsfond i övriga miljön på tavlorna.


Myllret ger liv och form av de berättelser som hennes verk verkligen innehåller. Jag tror att det kan vara som egyptiska hieroglyfer vilket jag tror Dan Jönsson i DN påtalade i sin recension av Marie-Louis Ekman. Jag skulle vilja påpeka att Öyvind Fahlström är nog den konstnär som står Marie-Louis Ekmans teknik och metod närmast. Den berättande konsten som gör att det blir en form av seriekonst som också ger mening och skapar liv åt bildernas sammanhängande kontext.
Det är en av de bästa och starkaste utställningar du kan se just nu I Stockholm.