Masha Gessen – Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands Återkomst (Brombergs 2017)


Moder Ryssland har aldrig haft någon demokrati utan för hade vi tsarväldet, nästan 80 med kommunistiska våldsamma diktaturen och nu föreligger det i postsovjetiska förfallet sedan flertalet en maffiastat elelr någon form av auktoritär nationalistisk Ryssland under Putins välde. Jodå både kommunister och högerextremister i Europa/USA delar samma förkärlek till Putins välde.
Masha Gessen tillhör det journalister såsom nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj och den mördade Anna Politkovskaja som hela tiden var en nagel i ögat på de ryska regimerna och betalde priset för deras mod.

Masha Gessen gjorde ett otäckt men ändå befriande porträtt av Putin i boken ”Mannen utan ansikte” som gick genom hans karriär ifrån KGB framtill Boris Jeltsin i postkommunistiska Ryssland plockade fram den då ökända Vladimir Putin som genom diverse politiska manövrar sakta men säker varierad sina politiska manövrar genom att vara både president och premiärminister för att alltmera säkerställa den politiska makten. tänk dig den kinesiska staten som behållit den politiska makten men släppt kapitalismens fritt för att ge medborgarna ekonomisk hög välfärdsstandard men låter knappast någon utmana den politiska makten utan behåller den.

Ryssland hamnade i den situationen att Sovjets priviligerade lyckades i slutet av Gorbatjovs era helt enkelt vid inledningen av Sovjets upphörande som politisk enhet börja plundra ut statens egendomar och de ökade under Boris Jeltsin då amerikanska och europeiska nyliberala rådgivare börja föreslå just hur allting skulle privatiseras och alla som kunde med möjligheter börja för vrakpriser berika sig på ryska befolkningens ekonomiska resurser reducerades. När ekonomin väl började stabiliseras så utökade Putin statens makt och politiska sinne för att ta över industrier och börja berika nya jasägare till makten.

Masha Gessen knyter i hop sin bok ”Mannen utan ansikte” med sin senaste översätta bok på svenska så att en fulltalig berättelse om utvecklingen av det moderna Ryssland fram till dagens homofobiska, främlingsfientliga klimat som är på väg. Man kan lugnt se paralleller mellan Ungerns utveckling och Putins där man bäddar in en auktoritär miljö, i Ryssland en maffiastad där osäkerheten och otryggheten är dominerande faktorn.

Men det finns något väsentligt som Masha Gessen påtalar så att man kan förstå hur maktens politiska system fungerar eftersom dess rötter finns redan inom det kommunistiska samhällets rotsystem där maktens totalitet förändrade människan i samhället. Lenin trodde enbart att en revolution kunde komma ifrån en grupp med yrkesrevolution framför näsan. En ny typ av människa helt renons på mänskliga känslor utan har bara en passion – själva sinnesbilden är just att stenhård offra allt för revolutionen. Men det måste vara en intellektuell elit som skall leda partiet, staten och massan. Kollektivet kan inte sköta sig själv utan det är partiet som skall införa proletariatets diktatur och leda massorna. men massorna måste hjärntvättas och tvingas tänka i kollektiva former som partiet utformar och leder.

Det intressanta är att kommunismen inte alls handlar om jämlikhet eftersom det fanns en hierarki där ledarna fick lyxbilar, sommarvillor och fick förmåner som de vanliga medborgarna inte såg röken. Man byggde upp flertalet grupper som fick diverse förmåner som skulle avskilja olika medborgargrupper för varandra. Talet om jämlikhet är lika grundfalsk inom kommunismen som de mesta Lenin skrev och skapade med sin version av kommunism. Med andra ord den centrala demokratin är i stort sett partiet påstår sig vara arbetarnas medvetande men det är partiet som styr samhällets form och grund i varje aspekt i livet och tillvaron.

Lenin påstod också att imperialismen är kapitalets högsta stadium men det är inte sant. Det är sant att västvärlden skapade imperialistiska imperier. Fastän det har ingenting med kapitalismen i sig själv. Till och med Marx var för att västvärlden skulle befria världen ifrån vidskepelse och gamla strukturer fastän kommunismen skulle sedan ersätta kapitalismen. Kommunismen erövrade halva Europa och skapade ett eget imperium med lydiga partier världen runt som var medlöpare åt Sovjetstaten. Ryssland var kärnlandet i detta rike. Kina erövrade Tibet till exempel på ett klassiskt imperialistiskt manér.

När Sovjet gick på tomgång började Gorbatjov lätta upp trycket internt med sin perestrojka och glasnost vilket till slut blev slutet på ett bedrövligt system som Sovjet var. Fastän strukturerna blev kvar i grunden trots att Ryssland i postsovjetiskt anda fortfarande bibehållit strukturerna som härskar även i Putins Ryssland. Putin har själv sagt att det var en geopolitisk historisk katastrof när Sovjetväldet föll. ja det säger allt.
Detta beskriver Masha Gessen i sin bok ”Framtiden är historia” så väl och Putins vandring mot ett nationalistisk patriotisk samhället i en radikalkonservativ anda som påminner om Trumps vandring tillsammans med högerextremistiska intellektuella.
Genom att plocka fram några människor som på olika sätt förhåller sig till det förflutna och framtiden så speglar Masha Gessen Rysslands samhälle genom också beskriva hur psykoanalysen och sociologins utveckling varit fram till idag och hur man skall ur dessa vetenskapliga discipliner kunna fånga in Rysslands natur.

Som avslutning måste jag säga att boken är bland det bästa jag läst om moder Ryssland och hur vi skall realpolitiskt förhålla sig till Putin och hans politik.

Ulf Lundell -Skisser ¤¤¤

Ulf Lundell brukar av många anses vara både gnällig och gubbig plus väldigt trött på samtiden i både sina senaste romaner och delvis på sin nya skiva. Ja ”Skisser” som är en akustisk platta som får mig att tänka på hans mästerverk ”Tolv Sånger” där hans musik var förträffliga ballader eller musikaliska noveller där rösten och gitarren är i centrum precis som nu.
För på ett soundcloud på Lundells hemsida dök det upp över trettio nya sånger där han berättar om vad sker i världen, hans älskade USA och ävenledes vad som sker i Sverige och vad som är fel med politiken när allt slår över i världen och transformeras till en rad halsbrytande fel. På Österlen sitter vår bard, Ulf Lundell och plockar fram sin gitarr och skriver ned sina funderingar.

Han blev ju så glad när Bob Dylan fick nobelpriset att han firade det värdigt på en pizzeria skrev han i ett inlägg. Nu när dessa nakna, avklädda och enkla arrangemang kommer ut tre år efter den 68 cd-tunga boxen som kom ut 2015 och som är mastodontverk i sig själv – Hemåt genom Rift Valley vilket i sin tur leder till andra mindre tunga utgåvor som den med 14 cd-skivor plus två DVd 2006 för att inte tala om de utgåvor som utkom under 90-talet som jag då på olika sätt införskaffade mig under årens lopp.
Man kan lugnt säga att jag verkligen överdoserat Ulf Lundell sedan slutet av sjuttiotalet då jag började lyssna på plattorna ”Ripp rapp” 1979 och ”Nådens År 1978” där började min kärlek till mannen som jag aldrig kan avsluta eller få ut ur min skalle. Ulf Lundell har varit en av fem svenska artister/grupper som mest följt mig under mitt liv. Ebba Grön, Lustans Lakejer, Eldkvarn,Reeperbahn och Uffe som giganten i musiklivet.
I bokhyllan stod Ulf Lundells debutroman ”Jack” som min fader hade köpt när den kom ut. Jag läste den först 1979 men snart kunde jag inte låta bli att läsa hans romaner ”Sömnen” vars filmatisering jag såg på biografen 1984 med Mats Ronander som Tommy Cosmo vilket blev en okej film tyckte jag då. Fast om jag skall ta fram tre böcker av Ulf Lundell som jag tycker bäst om är det nog ”Vinter i paradiset” 1979, Hjärtats ljus 1983 och ”Kyssen”. Dessa tre böcker köpte jag på pocket och blev lite av mina husromaner som jag bar med mig på tågluffning runtomkring Europa eller i norden.
Jag lyssnar på Ulf Lundells nya skiva med behag och minns särskilt varför jag uppskattade vissa böcker och Lundellskivor under perioder av mitt liv. För det finns i hans romantik, desperation och livsberättelser som lockar mig på samma sätt som när jag läste Jack Kerouac, Rimbauds ”Illuminations” Baudelaires ”Ondskans Blommor”, lyssnade på Dylans ”Highway 61 Revisited” och Leonards Cohens ”Songs of Love and Hate”
Javisst allt det där hänger ihop med partier av mitt liv där musiken och konsten transformeras som detaljer, erfarenheter och upplevelser jag bär med genom tillvaron. Jag tror att kärleken som drabbade mig när jag träffade mitt livs kärlek Helene Nilsson så kan jag relatera till vissa saker som Ulf Lundell beskriver i sin konst. Det nya albumet har många fina detaljer, skimrande sånger som lyser bitvis stark även om det blir lite för mycket av den goda varan. Jag applicerar albumet ”Skisser” på The boss två akustiska album ”Nebraska” och ”The Ghost of Tom Joad” när jag försöker härbärgera allting som Ulf Lundell verkligen berättar om i de många sånger skivan på detta dubbelalbum innehåller. Jag tyckte bättre om ”Tolv Sånger” då den håller rakt igenom. Där har du tolv genomarbetade låtar medan nya albumet blir för mycket och jag önskar att skivan enbart innehållit hälften så många låtar än vad det är nu på skivan. Efter ett tag infinner sig tröttheten och det blir lite för mycket av Lundells musikaliska skisser till noveller.

Hälften vore bäst. men ändå sitter jag där och lyssna randlöst på mästaren.

Uffe förfäras och förförs av The Horrors

Grupp/Titel: The Horrors – V
Betyg: ♣♣

När The Horrors debuterade tyckte jag extremt mycket om dom. Deras punkiga stil med klara referenser till 60-talets alternativa musik där garagerocken stod i centrum svepte bort mig med stormsteg. Sen blev det lite mer problematiskt när andra plattan kom, en mycket förvirrande musikalisk stil som försökte leta sig bort från just det som gjorde dom så stora. En känsla av besvikelsen infann sig ganska snart. Nu står jag inför ytterligare en platta från 2017 och jag måste erkänna att jag är förbryllad.

Den nya plattan som kort och gott har titeln ”V” då det är deras femte platta vilar på två ben i musiken. Dels är det en stil baserad på syntar som känns starkt inspirerad av Gary Numans tidiga produktioner och Depeche Modes dito. Sen har vi den musikaliska förebilden i shoegazerpop i några låtar. Inspirationen  till den går att hitta i det sena åttiotalets och tidiga nittiotalets musikaliska explosion med band som My Bloody Valentine, Slowdive och Ride.

Låt oss börja i den åttiotalsinspirerade syntmusiken. Det inleds med den mäktiga ”Hologram” som bär klart släktdrag med Gary Numan. Eftersom jag älskar Numans stil sväljer jag det utan problem, det är helt enkelt en snygg hommage till en i mitt tycke stor artist. ”Machine” känns också stabil med en lätt touch av Depeche Modes mer bombastiska stil. För mig är låtarna favoriterna på skivan, de här två och ”Ghost” är både sofistikerade och bra. Snyggt, svängigt och riktigt inspirerande.

Också ”Ghost” är alltså en låt baserad på synthesizer men av det mer inåtvända slaget, också den är en femetta som bär skivan med stolt och högt huvud. Här hittar vi dessutom uppbackning i form av gitarr som ylar friskt i slutcrescendot. Snyggt så det förslår! Låten är definitivt en av de bättre på skivan med sin mer mystiska och kryptiska framtoning. Också snärtiga ”World Below” känns som om skivan i sin helhet ändå har en chans att bli riktigt bra. Kanske skulle den ha tjänat en del på att skalas av men det känns ändå stabilt..

”Press Enter to Exit” inleder shoegazer-delen av skivan. Med sitt funkiga gitarriff och poppigt luftiga melodi liknar det åter originalstilen rätt mycket. Problemet är kanske att det är just likt och dessutom lättviktigt. ”Weighed Down” är också den en shoegazer-utflykt. Också här hittar vi de klassiska ingredienserna men också spårämnen av Depeche i de poppiga melodierna. Men återigen känns både stilen och insatsen rätt inspirationslösa.

Jag önskar helt enkelt lite mindre av stilen eller alternativt mer krut i låtskrivandet annars blir det för tråkigt. När ytterligare en låt, ”Gathering”, drar igång i samma stil men med lika stor lyftkraft som ett 3 gånger 9 gånger 5 meter stort cementblock känner jag mig rätt mätt på The Horrors. Det är samma gnälliga stil nu som då och det känns inte så särskilt roande. Det känns helt enkelt inte som om The Horrors har något att tillföra stilen så här långt.

Så har vi kategorin ”låtar som landar hopplöst sprattlande på marken utan att kunna ta sig upp”. En av dessa ”Point of No Reply” där felet ligger i att den är så utslätad och intetsägande att sömnpiller framstår som uppiggande i jämförelse. Också ”It’s a Good Life” känns så stillastående att sköldpaddor springer ifrån resultatet. Det händer liksom ingenting i musiken som istället blir så där hopplöst orörlig och därmed också riktigt trist.

När gruppen till sist försöker sig på glassig funk-inspirerad 80-tals stil lite mer åt Duran Duran-hållet eller gud förbjude Rick Astley,  känns det som om jag har fått nog. Låten ”Something to Remember Me By” känns helt enkelt riktig lökig. Det finns för det första inget värre än stilen, gruppen Duran Duran eller för den delen Rick Astley. För det andra känns det i The Horrors händer hopplöst passé. Möjligen låten för alla med behovet av nostalgitrippar, jag tillhör dock inte den skaran.

Den här låten gör mig faktiskt till och med lite lätt bekymrad och rätt upprörd om jag ska vara ärlig. Låt Duran Duran och Rick Astley vila i frid, både de och stilen luktar än mer illa nu än den gjorde då. 80-talet när det var som värst är återuppväckt. Jag förstår inte heller hur man kan gå från den utmärkta debuten ”Strange House” med sin garagerocks-känsla och 60-talsinspirerade rock, till en låt som låter som billig 80-tals rip off där dom dåliga förebilderna är ledstjärnorna.

Dags att sammanfatta då. Ja det är ju helt klart mer vatten än vin, så mycket är säkert. Här och där präglas också skivan av dåliga omdömen vad gäller stilen på låtarna och ibland är dessa rent av usla. Men de är också stundtals så där underbara som i t ex i ”Hologram”, ”Ghost”, ”Machine” och ”World Below”. Varför man inte satsar mer på den stilen är och förblir en gåta. Istället slösar man både resurser och dåligt omdöme på stilar som låter som sämre kopior utan originalitet eller såna som faller platt till marken.

Det är det som är så synd med helheten. Här finns dels riktigt ljusa stunder där det glimmar till ordentligt och så finns det stunder där man gäspar i takt med musiken. I den senare låter det både oinspirerat och tråkigt, i den förra är det betydligt mer generöst med de lyckliga ögonblicken där man ler. När de två sidorna kolliderar på det här sättet blir också slutresultatet lägre. För min del slutar plattan på en tvåa, den är trots allt värd en del ros trots att det tyvärr är mer övervägande av det mindre roande.

Blaskans redaktör Micheles Kindh väljer Hall & Oates -favoriter

John Oates är numera soloartist men som del i duon Hall & Oates gjorde paret några av sjuttiotalets och åttiotalets bästa poplåtar och spelade den snyggaste softrock tänkas kan. Därför kommer det här lite av mina favoritlåtar.




Nu blir det deras heligaste graal direkt från de snyggaste sjuttiotalskatedralen med sirapsfallen och honungsregnen där solen aldrig går ner och musiken är drinkar i solnedsgången och romantik på stranden. Vilka röster som sjunger här:

Mera sjuttiotal


Så till sist

Jack White – Boarding House Reach ¤


Jag begriper absolut ingenting av detta. Jag förstår nu varför kritiker kallar detta för antitesen mot vad Jack White och forna hustru Meg White gjorde i det gudomliga The White Stripes musikaliska världsbild. White Stripes heliga mix av garagerock,punk och vacker hårdrock fick mig och resten av Blaskan-redaktionen oftast att bli salig av ren pur lycka.

Ja för att inte tala om det garagerocklarm som Jack White med vänner spred i banden The Raconteurs och The Dead Weather under 2000-talet vilket vi på Blaskans redaktion oftast verkligen tyckte om att lyssna på och skriva om.
Men så släpper Jack White en soloplatta som avskiljer sig från hans tidigare soloalbum som var väldigt bra. Nu plötsligt skall Jack White ägna sig åt någon form av jazzfunk i samma outhärdliga stil som Prince gjorde på flertalet album för att bli av med ett kontrakt på 90-talet vilket ledde till dubbel eller trippelalbum spelades in. Jack White misslyckats ordentligt med sådana försök och inte blir det bättre att trista James Brownattacker finns också med i beräkningen.
Jaha varför gör han ett album i Nashville med sådana låtar som mest är undermåliga och enbart konstiga. Ett par låtar där han i en box pratar till musiken och som går i samma stil och lunk som Neil Young gjorde på 80-talet på ett album fastän han gjorde med stil och klass.
Nu gör mästaren Jack White en skiva som man lätt kan få för sig att tro att det är trollkarlens lärling som fått låna studion för att testa instrumenten och tekniken med ytterst habilt resultat.
Tro mig när jag säger att detta är den kommande vårens riktiga första skräpplatta.
Som sagt var fattar jag ingenting av varför han ville prestera att göra detta elände till album. Var är garagerockslamret och countrymusiken som Jack White tidigare kunde göra med bravur och mästerligt handlag?

Nya skivor recenserade av redaktör Micheles Kindh

The Decemberists – I’ll Be Your Girl ¤¤¤¤

Yo La Tengo – There’s a Riot Going On ¤¤¤

Att experimentera med musikaliska lekar kan vara ett kraftfullt instrument för att få till det och skapa möjligheter men det kan bli för mycket som Ulf Holmén konstaterade när han recenserade gruppen Deerhofs senaste giv.
Så kan det tyvärr bli när man vill för mycket men det kan också bli lyckat som när Frank Zappa eller när Captain Beefheart gjordemusikalisk aexperiment förr om åren. Andra lyckade exempel på sådana artister är The Resident, Devo, XTC, Talking Heads och så Mike Pattons olika projekt och för att inte tala om The Beatles senare period med psykedeliska plattor. Ja för att inte glömma bort Beach Boys skivor där Brian Wilson ville dra musiken åt andra håll än det redan upplöjda spåren.

Detta leder mig till Ira Kaplans band Yo La Tengo som på sin nya svit av låtar försöker med lite tristare grund påverka sångerna och musiken att blixtra till lite extra. fastän det jag hör blir en samling ofullbordade musikaliska arrangemang med tidstypiska Ira Kaplan-texter som man kan återge för dess poetiska tonläge. Men sätter man samman musik och text här blir det lite ordinärt och fantasilöst. ja tyvärr tar musikens konstruktioner udden av det som jag tror skulle kunna utvecklats till något roligare. Men dock finns det små fragment som spricker upp fundamentet och släpper in lite solsken vilket gör skivan ändå behaglig.
Finns det något mera att tillägga – ja det är väl att Yo La Tengo vill skapa en samhällskritisk skiva som lanserar tankar om det nya politiska läget sedan valet 2016.
Det finns en bra intervju med Ira Kaplan om nya album på nättidskriften Salon:
Intervju med Ira Kaplan

Colin Meloy som tillsammans med sina vänner i bandet The Decemberists som varit en av mina följeslagare under 2000-talet som också gav ut en soloplatta med tolkningar av Morrissey-låtar 2005 som jag ej har kvar i mina samlingar. Jag gallrade ut en del skivor då och då eftersom det tillkom nya hela tiden.
På gruppens nya album å tar man klart ställning gentemot nuvarande president i USA. Skivans tillkomst är orsakad av just 2016 år presidentval och musiken är skriven och framförd i den andan som hyser viss kritik emot valet och de konsekvenser som valet leder till.
Bandet The Decemberists och dess medlemmar är inblandad i otaliga musikaliska projekt sedan 90-talet och har en gedigen backgrund inom indie/undergroundrocken som jag gärna följt under årens lopp. Nya albumet är en klassisk indierockalbum med låtar som både har mjukare och hårdare ansatser i låtarna. Plattan är riktigt bra och kan nog sägas vara bandet bästa stund i min öron så att säga.
Musiken appellerar till mina innersta känslor och lyckats skapa en kraftfull samling sånger jag tror borde kunna var en av vårens bästa skivor jag lyssna tpå.

Concrete Matters – Moderna Museet

Konkretism som den var i Europa handlade om att konsten skulle inte avbilda verkligheten, eller försöka till skillnaden ifrån abstrakta konsten skildra verklighetens beskaffenhet. Utan konkretismen avsåg att konsten med sina linjer, geometriska former och kanter skulle stå för sig själva och ge ett direkt konkret intryck. Det är den formen konkretism som den europeiska gruppen Art concret kring Theo van Doesburg. Han utgick ifrån kubismens former och strukturer men började vidareutveckla den till en mera konkret geometrisk konstnärlig uttryckssätt. Han samarbetade med den svenska konstkritikern och konkreta modernisten Otto Gustaf Carlsund och Piet Mondrian.

Men den här utställningen vill visa hur latinamerikanska konstnärer ville befria sig ifrån beroendet av just den europeiska konkretismen och finna en friare synsätt på hur man skulle forma och beskriva konkreta konsten. Trots diktatur och kulturella förändringar ville en rad med radikala samhällskritiska konstnärer skildra konkreta konsten samtidigt man ville precis som konkretister i Europa förändra arkitekturen, samhället och konsten i en gemensam agenda.
Den latinamerikanska konsten påminner starkt om den amerikanska konstmusikens utveckling då amerikanska kompositörer inom den seriösa musiken ville forma ett eget amerikanskt uttryck inom musiken som inte baserades på europeiska musikens utveckling. Ta då Charles Ivens verkförteckning när han ville bryta upp från Europas influenser med att skapa en tidstypisk amerikansk musik.


Hela utställningen skall här påvisa hur annorlunda synsättet var till skillnad från Europeiska konkretismen. Det är nog i tankarna och själva filosofin som latinamerikanska avskiljer sig från sina kollegor för till form och stil märker inte jag några direkta skillnader mellan europeiska och latinamerikanska konstverken. Det blir i sin helhet lite ljummen tillställning men om jag plockar ut några verk disparat ut ur själva utställningen ser jag små magiska och lysande enskilda verk som jag verkligen kan stå för.
Min livs kärlek tycker att utställningen är helt okej och intressant om man ser till helheten. Vilket jag bör göra men det är då utställningen förlorar sin glans medan när jag ser de verk jag tycker bäst om i sin egen rätt då, förstärks konsten på ett mera emotionellt sätt istället för ur ett intellektuellt perspektiv.

Till sist kan jag säga att konstverken lyckats i alla fall få mig att se konkretismen ur ett för lärande och bildande perspektiv vilket gör att jag tar med något nytt när jag lämnar utställningen.

Europe – Walk the Earth


En sak som fascinerar med Europé är att de gjort fler skivor efter återföreningen. De släppte fem skivor fram till 1994. De har även fräschat upp soundet så det inte låter så åttiotal längre. Jag minns när de vann rockbandstävlingen 1982 när Norums sträng gick av mitt i låten och man undrade spänt hur han skulle fixa resten av låten utan den strängen.
John Norum fixade det hela galant och de vann tävlingen, och de fick ett skivkontrakt.
Det var 36 år sedan.
De kom ut med ”Final countdown” och hamnade i klammeri hos skatteverket, de flyttade utomlands och splittrades under en tid.
I början av tvåtusentalet återförenades de och idag är det ett helt annat band, än när pudelfrillorna var populära på åttiotalet.
De har ett tyngre sound sedan 2012, när deras album ”Bag of Bones” släpptes.
Skivan är inspelad i Abbey Road studios och är producerad av Dave Cobb, de öppnar med titelspåret ”Walk the earth” efter orgelintrot sparkar de igång, det här är bra melodiös rock. Jag gillar introt till ”The Siege” snabba taktfasta gitarrer i upptempo och solot mitt i gillar jag också. Men det som händer efter tredje låten är trist med tanke på den starka inledningen på skivan, det verkar som att inspirationen och kreativiteten bara höll för ett par låtar. För nu blir låtarna sämre och sämre, låt för låt. Vad hände?
Det var verkligen synd, efter den starka inledningen hade jag höga förväntningar på resten av skivan, om de lagt ner mer tid på låtskrivandet och fortsatt i samma anda som i de första låtarna hade man kanske räddat detta album.
Skivan får € € +

1968: När allt började av Ulf Bjereld & Marie Demker (Hjalmarson & Högberg)


1968 års rörelsen var brytpunkten på det som skedde under sextiotalet. Man ville bryta ned gamla auktoriteter inom skola, föräldrar, militär, skola/universitetsväsendet, polis, myndigheter, kultur, religion och de flesta områden. Nu skulle individen befrias totalt från auktoriteter, hierarkier och det konservativa skulle ersättas av ett progressivt samhälle både hemma i i Sverige, Europa och övriga världen. Allt sammanföll till en enda politiskt kulturell rörelse som skulle äntligen ersätta gammal kunskap, politiska ideal med de nya politiska rörelsernas egna ideal.

Ja man kastade ut kunskapen, sanningen objektiviteten ersatte det med subjektiv kunskapsbaserade omdömen där ingen kunskap, sanning eller erfarenhet är bättre eller sannare än något annat. En nivellering av kunskap blev idealet. Man kastade bort allt som höll ihop samhället med traditioner, kultur och filosofiska demokratiska tankar utan att ersätta det med något annat istället. En relativisering av allting blev istället resultatet. Normupplösning på ett sätt men visst ville delar av vänstern ersätta en gammal auktoritet som kallades för imperialism, kapitalism och välfärdsstat med en politisk auktoritär kommunistisk världsordning. Här skulle man ersätta borgerliga demokratiska staten med en proletär diktatur styrt av centralstyrt regering med monopol av makten – en cementering av den totala statens maktinnehav. ja det blev den vänsterns ideal som misstrodde även socialdemokratiska välfärdsstaten.

1968 som skulle väcka upp människan med nya insikter där friheten och individen skulle bli fri. Här krockade nu vänsterns politiska kulturella känsla mot den socialdemokratiska statens progressiva lagstiftning som skulle förse oss med en rad med lagar. Men den ekonomiska makten låg fortfarande i kapitalets händer vilket vänstern ville bryta. Deras tilltro på en socialism där stat tog över samhällets samtliga funktioner krockade mest med allmänhetens egna tankar, normer och upplevelser som inte alltid var progressiva på så sätt utan nöjde sig med det som utformades i samhället.

Det var därför som vänstern då aldrig vann något politiskt gehör då deras ideal aldrig delades av övriga samhällets ideal. Även om nya kulturella vindar öppnade upp till vissa insikter inom kulturella områden så försökte den nya vänstern som mest hamnade i strid med varandra i kommunistiska sekter vinna det kulturella och ideologiska genom att ta sig in i myndigheter, tv-radio och tidningar och försöka vinna inflytande på så sätt. Detta var märkbart på sjuttiotalet men bröts nog vid 80-talet då andra tider vann gehör inom allmänheten i en öppen ideologisk kamp om själarna.

Detta arv från 1968-vänstern kan man säga fortsätter med nya arvtagare idag. Nu handlar det om en ny politisk elit som oftast tillhör medelklassen som har tagit nya former av radikal feminism, hbt-frågor, genuspedagogik, queerteori, postkolonial studier, vithetsstudier, rasifiering,identitetspolitik, islamofobi, hbt-frågor och antirasism och tagit in den under samma paraply och utesluter andra åsikter i dessa frågeställningar. Denna nya kulturella elit i storstäderna har nog insett att de har förlorat arbetarklassen som röstar på andra partier än just vänstern. Dessa försöker påverka samhället genom universitet, skolväsen, myndigheter och politiska partier såsom FI, Miljöpartiet och vänsterpartiet har tagit deras politiska insikter och gjort till delvis till sina egna politiska ideologiska ställningstagande.

vänstern har förlorat bland arbetarklassen men försöker vinna gehör i förorterna genom att lägga sig nära en rad olika organisationer med tvivelaktiga agendor som säger sig företräda muslimer eller andra medborgare med utländsk bakgrund. Men då finns det frågor som vänsterpartiet eller miljöpartiet riktigt vill ta tag i vad som sker i förorterna genom att hellre utesluta och reducera människor som varnar för vissa händelseförlopp.
Detta är ingenting som författarna i boken skriver om utan det är mina egna slutsatser i fortsättningen på vad som skett idag som ett arv av 1968-vänstern.
Boken utreder utifrån statsvetenskapliga och sociologiska perspektiv område för område vad som skedde på 60-talet med kulmen av 1968 då en explosion av händelser förändrade kulturen och politikens förutsättningar på ett längre perspektiv som gäller fortfarande. Vår politiska höger och vänsterdimension är ett exempel som fortfarande gäller trots vissa nya premisser som utmanar den dimensionen.
Boken är fått delvis kritik för sitt upplägg. När jag läste kritikernas invändningar 2005 så kan jag inte riktigt förstå den kritiken utan boken i denna pocketupplaga har svarat på kritiken och tagit med dagens populistiska partier i en vidare analys av dagens läge i kontrast emot 1968 års politiska upplägg.
Boken är i sin nya upplaga lika bra som det var när den kom ut 1995 även jag förskjutit min politiska medvetenhet från vänstern till borgerliga sidan – ser jag boken kanske med lite nya ögon fastän i stort sett är boken minst lika bra som när jag läste och skrev om den i den gamla upplagan av webbtidningen Blaskan.
Min gamla bokrecension från november 2011

David Byrne – American Utopia ¤¤¤

Den gamle frontmannen för Talking Heads David Byrne är den borne satirikern men en mild sådan som tveklöst på Talking Heads skivor verkligen kunde finna det rätta tonerna till den rätta mixen av text och musik som verklige gav mig en genklang av subtila ironiska samhällsbetraktelser.
Jag kunde se det i filmen och skivan ”True Stories” liksom i hans fina böcker ”Your Action World” liksom i den roliga ”Bicycle Diaries” där han betraktade världen från sin cykel. Det finns även en nyfikenhet på världen som är nästan utmattande. Jag märkte det när han släppte albumet ”My Life in the Bush of Ghosts” tillsammans med Brian Eno, en annan resenär inom musiken. David Byrne har varit tillsammans med flera av amerikanska undergroundkulturens finaste artister vilket säkert påverkade hans konstnärliga synsätt.
Jag kom ihåg hur märkligt det kändes att lyssna på den musik han gjorde till en opera av Philip Glass och Robert Wilsons ”Music for ”The Knee Plays” men det fungerade med saxofoner och märkliga texter. En fascinerande skiva i hans verkförteckning.
När vi kommer till hans nya album å innehåller den verkligen politiska personliga samhällsanalyser i subtil klangfärgade irrvägar som förtydligar det intresse för satiriska bilder som jag tycker förenar hans nya skiva med låten ”Once in a Lifetime” som han gjorde med Talking Heads. Ja det är min favoritlåt med bandet i fråga.

Nya albumet är en skiva med stringenta sånger som placeras inom genren för samhällskritik. Men som sagt var är det naturligtvis bra intellektuella låtar som uppvisar att David Byrne vid snart sextiosex år fortfarande genom sina musikaliska projekt med en ivrig och nyfiken blick som inte slarvar med uppsåtet med att formulera en stycke konstnärlig, musikalisk och bildande resa genom klangernas rike.
Således är det en bra skiva som jag kan rekommendera lyssnarna.