Countrymagi.

ALISON KRAUSS – Windy City $$$$$
Alison Krauss är en av de största artister i USA som med tvättäkta stilkänsla och med kärlek som gränsar till passionerad förhållande till det bluesgrassarv som Bill Monroe lämnade efter sig. Alison Krauss förvaltar det bäst tillsammans med sitt band Union Station. Hon är minst lika ikonisk som Dolly Parton men kanske int einnehar samma superstarberömmelse. Men när Alison Kraus släppte det vackra albumet ”Raising Sand” tillsammans med den gamle Led Zeppelinfrontmannen Robert plant som blev det en lyckoträff och en suverän konsert som jag såg för Blaskans räkning när de var i Stockholm.
Alison Krauss nya skiva ”Wind City” är en kärleksfull coverplatta med magiska spår där Alison Krauss tolkar flertalet låtar som knappst har blivit uttjattade klassiker. Här finns två Breda Lee-sånger som är väldigt fina. Men även sköna sånger av artister som Willie Nelson, Roger Miller, Eddy Arnold, Billy Monroe, Vern Gosdin eller Glenn Campbell. Det är ren och pur kärlek som ALison Krauss tillsammans med Nashvillessuperproducent Buddy Cannon har hon skapat här vintern och vårens finaste countryskiva. Buddy Cannon som producerat alltifrån Kenny Chesney, George Strait och Billy Ray Cyrus.
Han och Alison Kraus skapar ett nära uttryck i skivan när hon lägger sig nära sångerna och låterna dem hämta sin näring ifrån hjärtats djup. Här handlar det om att Alison Krauss lägger sig in i amerikanska själen där den här musiken frodas på plats och med viljan att förstå småstäderna och där mitt USA där de inre delarna av landets hjärta möter kuststädernas politiska makt. Att låta sig suga i sig amerikanska ödet och landets musikaliska mix av musikens kulturer. Där countryns kärna finns lyckats alltid Alison Krauss träffa rätt.

RHIANNON GIDDENS – Freedom Highway $$$$$
The Staple Singers medborgarrättshymn är själva titelspåret på albumet som RHIANNON GIDDENS har här som smakligt fortsatt att gräva i den amerikanska musikhistorien där den afroamerikanska soulen och bluesen korsberfruktas av countryn. Det är där hon existerar med en svart mamma och vit pappa fick hennes att som en nyfiken öppen artist söka musikarkeologiska fragment och plocka ihop den till konceptalbum med musik från förr och idag. På förra skivan fanns producenten T-Borne Burnett med och skapade ett helgjutet debutalbum. Rhiannon Giddens har också medverkat som en del i duon Carolina Chocolate Drops. Men nu på hennes andra relevanta album finns så urstarka l,åtar som driver skivan framåt i en framåtriktat rörelse hela tiden. Jag kan inte tänka mig en bättre skiva som förmedlar den där känslan som countrysoulen kan göra. Jag menar både Ray Charles och Solomon Burke har som svarta artister sjungit country med själ. Här handlar det om själ. En allvarlig vacker skiva som jag verkligen omfamnar med hull och sång.


Roy Acuff & The Smoky Mountain Boys: The King Of Country Music, The Foundational Recordings Complete 1936-51 (9-CD & 1-DVD)
Tyska Bear Family gör en storartat insats med att ge ut en av countrymusikens mest betydelsefulla trotjänare. En av Nashvilles giganter som samtida med Bill Monroe som formade countryn till vad den är nästan på samma sätt såsom Carter Family gjorde i slutet av 1920-talet. Jag gissar att Hank Williams inte skulle ha låtit på de sätt om inte Roy Acuff influerad Hank Williams moderna synsätt att skapa de mest mästerliga honky tonk-låtar.
Den här karriärssammanfattningen på nio cd-skidor är storslagen satsning. Den visar hur stor artist denna man var. Under flera decennier gav Roy Acuff liv åt de mest briljanta av sånger. Han åkte med countryshowen Grand Ole Opry runt omkring hela USA med dess städer. Ja stundtals var Roy Acuff vid sdian av tillexempel Hank Snow och Kitty Wells själva sinnesbilden av Nashvilles countryscen och gav musikindustrin det som var kärnan i den country Carter Family skapade för världen att ta deltaga som åhörare elelr utövare av countryn som konstnärlig ikonisk urarmerikansk hjärta och kultur. Ett av vårens mest vitala retroutsläpp.

Visage Wild life: The Best of 1978 to 2015 & New Order Present Be Music


Steve Strange som var med en del punk/newwaveband bildade Visage tillsammans med Rusty Egan som i sin tur hade spelat med Ultravoxsångaren Midge Ures punkband The Rich Kids som även Sex Pistols Glenn Matlock var med i. Andra medlemmar i Visage var Billy Currie från Ultravox, John McGeoch fråm Magazine, Dave Formula från Magazine och Barry Adamson från Magazine och Nick Caves olika band. Tillsammans formade de ett av post och new romantics bästa och mest estetiska flaggskepp. Det var så här punken kunde formulera den bästa av estetikens musikaliska skönhet. Nu föreligger det en samling med 16 låtar som visar hur de fem album som lanserades fram till Steve Stranges död för snart två år sedan. Det är naturligtvis enbart ljuvliga sånger som befäster hur stora och framförallt hur man kunde skapa en storhet i musiken och en magi bortom det mesta som ges ut under samma tidsepok. En samling med 16 låtar som täcker deras storhetsperiod och när bandet efter 1984 blev mera ett band i kulisserna, åtminstone för min del. De skivor som kom senare blev intressanta skapelser, oftast långt bättre än till exempel The Human Leagues senare utveckling.
Det är en intressant och framförallt bra sammanfattning av de låtar som kom fram ur Visage elektriska vibrerande trollerilåda. Detta är nyckeln till hur new romantic formade sig och hur den kom att bli under några år. Det var en lysande tid.


När Joy Divisions lades ned efter Ian Curtis död så blev New Order som tog form och naturligtvis är detta rockhistorisk formalia som jag ej behöver nämna igen.. På den här skivan handlar det om andra artister som remixar dessa inspelningar från Tony Wilsons Factory. Man kan välja mellan en dubbelvinyl elelr en tre-cd-skivor sammanfattning De handlar om låtar mellan 1982 framtill 1985 där New Orders medlemmar Bernard Sumner, Peter Hook, Stephen Morris och Gillian Gilbert. Dessutom tillsammans med Donald ‘Dojo’ Johnson från postpunkbandet A Certain Ratio. Det handla rom dansant punkdisco från musikens underground som jag verkligen älskade när dessa låtar kom fram. En magisk samling måste jag tillstå.
Här kommer lite låtar där ifrån.


Marina Abramović – The Cleaner på Moderna Museét


Marina Abramović tillhör konstens jetset som har världens konsthallar som sina scener för sin performance. Nu ställer Moderna Museét ut delar av hennes livsverk ut som har plockats ihop för att visa upp helheten av den produktion som hon sedan mera än fyrtio år tillbaka.
Här kan det handla om att hon utsätter sin kropp med droger för att se vad som sker när man tappar kontrollen över kroppen. Det finns performance där folk kan sitta mitt emot Marina Abramović för att stirra tillbaka i timmar. En hel del verk gjorde hon tillsammans med sin kärlek Ulay som också kan ses här. De tillsammans gör olika aktiviteter nakna eller som i ett fall ger varandra örfilar sittandes mitt emot varandra. Märkligt och enbrart lustigt.



Mitt problem med hennes konceptuella verk är att det ingenting säger mig, eftersom jag tycker att hennes verk blir för abstrakta för min del att verken tappar sin verkanskraft. Det här jag märker att min kulturella synsätt har kraftigt förskjutits allt starkare åt det kulturkonservativa.
Jag vet att för en del år sedan hade jag förmodligen jublad och blivit förälskad i varje delmoment av Marina Abramović performance. Men det var för tjugo år sedan för idag har jag helt andra

Det pågår väldigt mycket ljud och rörelse när man vandrar genom salarna. Man har mixat soniska ljudverk där antagligen havsbrus eller fågelljud kan höras i headset. Man kan se en film där Marina Abramović ligger och skriker eftersom hon har tagit medicin för folk med psykologiska sjukdomar. Jag blir oerhört trött efter ett tag då av allt ljud, oväsen och intryck som trycker hårt till mina sinnen. Jag har lust av bara stänga av de sublima emotionella som lagras som binära datakoder inom mig. Här finns så mycket av Marina Abramović att hantera. Det är så att jag kan härbärgera själva idéerna bakom verken men utförande ser jag och upplever de mest som stora tomma gester som finns där och existerar i sitt eget universum men naturligtvis i kontakt med dagens hyperrealitet. Intressant på sitt eget lilla vis men ingenting som jag kan greppa elelr betyder något för min personliga del.

Nikki Lane – Highway Queen $$$$$

Nikki Lane är utan att jag tvekar eller darrar på manchetten bäst just nu och så har nog Nikki Lane med sina nu tre album, då menar jag debuten ”Walk of Shame” och andra albumet ”All or Nothin” som The Black Keys egen medlem Dan Auerbach gjorde ett bra jobb med och så har vi nya tredje albumet ”Highway queen” som bildar tre pärlor på halsbandet. Nikki Lane gör alternativ country fastän med kommersiell radiospelmöjligheter. Många artister såsom Kacey Musgraves, Sturgill Simpson, Sam Outlaw och Chris Stapleton spelar alla den nya Nashvillecountryn men inte som Faith Hill, utan ännu bättre och så pass mycket snyggare i produktionen och i soundet. Men Nikki Lane som även har bott i New York och Los Angeles, fångas in av andra stilar i sin eklektiska musik. Fantasi och dynamik är bägge delarna som utgör låtbygget i Nikki Lanes tredje och alldeles perfekta popcountryplatta. Plötsligt blir jag så nästan löjligt glad åt att man nu gör kommersiell country som både kan nå mainstreanpubliken och ja finsmakarna vilka får sin smaklökar väl välsmakade och skapat med konstnärlig finess. En skiva som vågar ta formen av att låta sångerna verkligen ljuda utåt till en alltmera större publik.

Tydligen plockade hon bort allt det arbete hon gjorde med Father John Misty-medlemmen ”Jonathan Wilson och istället med hjälp av pojkvännen Jonathan Tyler så gjorde om allting. se så bra det blev med gammal countrykänsla vintagerock och skön gammal bardiskmusik från de amerikanska vägkrogarna, som långtradarchaffisar stannar intill, för lite flottig stabbig amerikansk husmanskost.

Jag förstår varför man kan tro sig få Wanda Jacksons femtiotal fastän uppdaterad sådan och att Hank Williams liksom Patsy Cline plus Waylon Jennings skulle alla nicka förstående till den musik som Nikki Lane spelar. För det är en av vårens allra största stunder som utspelar sig i Nikki Lanes musik. Tack för det.

Mina favoriter för tillfället.

Suicidal Tendencies fortsätter med att skapa lysande hardcore med sin aggressiva stil. Men lyckats ännu få till det med att göra musik som alltid gör mig glad. Skivan ”World Gone Mad” är bäst för tillfället.

Rhys r’n’b blänker knivskarp och är hur br asom helst här.

BF/C, Barish Firatli och Californiaman släpper musiken från Frida Röhls uppsättning av Tjechovs ”Måsen”

Bästa popmusiken just nu:

Boxaren gör bra pop just nu:

Här kommer en suverän låt som visar hur hip hopen tar nya vägar.

Wileys grimes från Londodns förorter är bara bäst just nu:

Shackletons musik blir djupare och bättre för varje utsläpp:

Så här kommer en vacker sång från Sturgill Simpson med sin countrysoul.

Fin elektropop från DNR & DO med singeln”Huvuden Skall Rulla”
https://soundcloud.com/progressproductions/dnr-do-huvuden-skall-rulla/s-d2tEW
Dotter heter en ny artist som gör snygg modern pop:

Future släpper också en modern bra soulhip hop skiva

Lana Del Rey med en ny fin sång här:

Laura Marlings senaste video:


Så till sist den The Beatlesdoftande poplåten här från The Lemon Twigs

Nya metalskivor i korta recensioner.

Här kommer en rad med kortare recensioner från de hårda järnlagren inom musiken.
Subrosa – For this we fought the battles for ages $$$$$
Javisst är det oerhört estetisk ekletisk hårdrock som följer alldeles egna sköna skimrande vägar – eller trolska dolda skogstigar. Musik som jag verkligen älskar. Låtarna kan vara en kvart långa gitarmattor och sagolika stunder av mörker och ljus.

Terra Tenebrosa – The Reverses $$$$
Black metal eller noise i samma anda som Neurosis kan man undra. Det är verkliegn ond skräckfilmsmusik som är ändock bland det ljuvligaste jag tar fram och låter min själ bada djupt i sänkans svarta nattsvarta djupligande hav.

Mono – Requiem for hell $$$$
Långa sköna blackmetalhymner och instrumentala sånger som bryter marken sönder och håller ihop bygget ändå. Vackrare och mera symfonisk kan ej black metal bli enligt mig.

Vanhelgd -Tempe Of Phobos $$$$
Groowlande black metal som både bryter sig in i Miltons paradis och William Blakes helvete liksom möter oss med de svenska sångerna å¨en färd i Baudelaires onda blommer och Dantes vandringar i helvete.

Holy Serpent – Temples $$$$
Psykedelsik hårdrock med doom och black metalsväng. Ja det här älskar jag att spela så det blänker stål och taggtråd om det hela, Melodisk vansinne.

Abbath – Abbath $$$$$
Ja det svänger och förstärker den brutala inramningen av black metal och stoonerhårdrock med skönhets törstande demoner som slår följe med hårdheten i livets villkor.

Darkthrone – Artic Thunder $$$
Ja här kanske mixen av deat metal och sviten av black metalinslag kan bli lite enhanda här då musiken saknar variation. Jag brukar i vanliga fall älska det här bandet.

Vader – The Empire $$$$
Här har vi ett utsökt album med Vader där heavy metal och death metal växer ihop så att lite snygga grindcoreattacker vaskas fram ur dimmorna så att skivan får fast former.

Pangandom – Hurts as a shadow $$$
Hård heavy metal med lite av både trash, death metal och kanske speed metal. Helt okej musik om man orkar genom denna skiva.

Hyperion – Seraphical Euphony $$$$
Här har vi lite klassisk death metal möter drag av både black metal och lite av skönhetens behag inom speed metal. Detta album innehåller många fina stunder.

Murg – Gudatall $$$$
Klassisk black metal med typiska svindlande låtar och med stark kraftfull arranagemang lyckas Murg att skapa skönheten mitt nattsvarta ruiner och nattliga rituala hedendoms¨drömmar i klosterkyrkor. Aldrig har midnattsmässan varit så brutal skön.

Hatebreed – The Concrete Confessionells $$$$
Javisst är det blixtrande hardcore och heave metall i skön förening. Man kan tro att det är både Nails och Nasum i samma anda med lite trashmetal av Anthraxdignitet. Jädrans så bra det är.

DEATHSPELL OMEGA – The Synarchy of Molten Bones” $$$
Kryptisk black metal eller vad denna franska grupp på sin nya skiva är ute efter. DEt är helt okej men lite slött och oengagerad musik som bandet erbjuder denna gång. Bra men ordinär på något sätt.
Det var den sista skivan här.

Jens Lekman – Life Will See You Now $$$$$


Jens Lekman har haft många fina idéer när han ville utveckla den mest subtila av svensk pop som jag har haft glädjen att ta del av under mina år som Blaskans chefredaktör. Bara den fina idén att åka hem till lyssnares vardagsrum och ha minikonserter var just så ljuvlig man kan tänka sig. En trevlig mixtape kom ut för någr aår sedan varav tre av låtarn hamnade på den här nya skivan. Här samsas disco, popsoul, sådan där som Erik Gadd var så br apå att prestera. jens Lekmans röst är fortfarande verkligen egen. Han bodde i Melbourne ett tag sedan för att indiescenen var naggande god där. Ja Jens Lekman liksom José González har haft egena karriärer utomland spå olika sätt som uppvisat hur bra smak kan även bli framgånsgrika. Alla behöver inte låta så där undermålig såsom Ace Of Base när de slog igenom utanför Sveriges gränser. Kvalitet kan belöna sig.
Jens Lekman som dessutom hade vissa projekt som postcard där han skrev en låt varje dag eller ghostwriting där ett brev var utgångspunkten för att kunna skriva låtar. Ja dessa visar hur en lekfull attityd kan skapa bra musik och krativ fantasi är just det signum hans musik och artistskap har varit länge. Jag lyssnade på postcarten Värvet 23 janauri där Jens Lekman blev intervjuad om sin musik och konstnärsskap. En fin och lugn harmonisk intervju. Det är ungefär i linje med hans musik.
Den nya skivan innehåller väldigt fian låten ”What’s That Perfume That You Wear?” som både är en retorisk frågeställning liksom en skön skimrande poplå¨t som får mig att tänka på sextiotalets Beach Boys eller The Zombies varmaste drycker. Låten porlar och får färg som är himmelsk liksom låten ”Dandelion Seed” berättar om tillställningar och och själva livet som pågår någon annanstans eller som Lennart Hagerfors skrev för länge sedan i roman ”Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat”. Fastän Jens Lekman är högst närvarande och vill gärna tala om och berätta om sina erfarenheter.
Den bästa låten är nog den där duetten med Tracey Thorn ”Hotwire The Ferris Wheel” som subtilt och elegant tar för sig av världen.
Vårens skiva har kommit ut nu.

Niklas Ekdal – Hur jag dog (Brombergs pocketbokugåva 2017)


Det har nästan varit tabu att skriva eller tala öppet om självmord eftersom självmördare alltid har inom den svenska kristna kulturen setts som något bortom den kristna tanken. Fast även har det varit svårt att på ett rationellt sätt i Sverige diskuterat ämnet därför det är så drabbande för de anhöriga och det blir en stigmatisering på något sätt även om olika försök att via konst eller litteratur har man tagit upp ämnet i sig själv. Då menar jag inte till exempel Anna Odells klumpiga försök att diskutera sjukhusvården och särskilt inriktningen på psykvården där man skall ta hand om just självmordsbenägna patienter där hon med sina stupida iscensättningar av ett så kallad konstvérk mest är förolämpande för de som behöver riktig hjälp och för de som arbetar inom denna otacksamma utsatta del av sjukvården

Nej den bästa skildring jag läst om just självmordets konsekvenser men och också den mest pragmatiska boken som diskuterar och analysera ämnet ifråga fastän dock ändå finaste skildringen av att överleva självmordet och därifrån ta sig tillbaka i livet är Niklas Ekdals bok.

Här har vi till synes en mäktig opionsbildare i Sveriges största liberala tidning Dagens Nyheter som han ledde under många långa år för att senare lämna platsen för att bli fri skriftställare och så plötsligt en olycka under en fotbollsmatch med konsekvenser vilket leder till smärta och obeskrivlig svart känsla som leder till Niklas Ekdals självmordsförsök. Vilket blir den fond boken bygger upp i en självbiografisk bok som också tar upp forskning, samhällets historiska och nuvarande synsätt och svenska myndigheter/sjukvårdens sätt att hantera en delikat livsavgörande händelse vars omfattning kan påverka hela familjers möjligheter att ta sig igenom dylika händelser.

Det som Niklas Ekdal påvisar med sin bok är att självmord har inga tydliga klassmarkörer i Sverige utan kan drabba vem som helst i vilken samhällsklass som helst. Men det är vad Niklas Ekdal skriver om utan hur överlevnaden gör oss alla klasslösa eftersom man delar en gemensam urerfarenhet som alla individer hanterar på olika sätt beroende på individens möjligheter och psykologiska tillstånd.

Niklas Ekdal förtydligar verkligen och berättar om hur det känns emotionellt att ta sig tillbaka till livet långsamt. Han är oerhört pragmatisk när utdrag ur journaler presteras torrt och nyktert och hur patienten transformeras i sjukvårdens ögon till ett mänsklig tobjekt som skall övervakas och räddas tillbaka till levande livet. Det är här styrkan ligger i boken, inom själva beskrivningen sjukvårdens behanlingar och Niklas Ekdals nyktra förmedling blir en adekvat relevant skildring om hur patient och familj hanterar händelseförloppet emotionellt samtidigt boken innehåller Niklas Ekdals inblickar i sitt livs val av yrken och hur han som liberal före detta militärofficer börjar sin vandring inom journalistikens villkor. Men det är också en berättelse där vanliga livet pågår vid sidan av maktens korridorer som Niklas Ekdal bevakar världen över.

Boken tar upp så många viktiga upplysningar och lägger in relevant fakta i den löpande texten som förstärker bokens skildring av människans liv som förändrades tillsammans med familjen. En viktig bok som jag uppmanar alla att läsa för den är alltför angelägen för att att ni alla där i Moder Sveadala inte skall läsa den för att förstå lite omkring livets bräcklighet.

Uffe lyssnar på Madness nya

Artist/Titel: Madness – Can’t Touch Us Now
Betyg: ♣♣

Madness nya är ingen fullträff men inte heller en fullständig miss. Bild: Wikipedia

Madness är ju bandet som sedan 1976 har skänkt världen varierade former av musik. Först var det skavågen bandet red på med debuten ”One Step Beyond” från 1979, till sist orienterade gruppen sig mer mot ren pop. Med skivor som ”Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da” från 2012 mynnade det hela så småningom ut i mer klassisk Brittisk pop. De har också hunnit med experimentet ”The Liberty of Norton Folgate” där både pop, kletzmer och Balkan-inspirerad musik trängdes.

Den senare som kom 2009 var den mer spännande i mina öron. Det är därför lite synd att konstatera att man med den senaste skivan visserligen med viss framgång är tillbaka i poppen. Synd därför denna form av musik känns lite uttjatad och lite mer blodfattig. Det är helt enkelt inte lika originellt som det var på ”The Liberty of Norton Folgate” som hade mer av en egen karaktär. Det är något som märks i Madness musik som inte längre är lika spännande och medryckande. Det blir här och var lite platt och oengagerat helt enkelt.

Bandet som en gång satte lekfullheten främst i låtarna är nu dessutom ett band som ser på sig själva med lite mer allvar. Bandet som en gång satte galenskapen främst, därför bandnamnet, sätter nu seriositeten främst. Det är synd eftersom resultatet blir än lite andefattigt och distanserat. Jämför man den skiva som ligger mig närmast om hjärtat på senare år nämligen ”The Liberty of Norton Folgate”, känns det här både mer färglöst och pretentiöst. Det är inte dåligt men känns i varje fall för mig samtidigt långt ifrån lika bra.

Visst glimmar det till här och där som i ska-inspirerade ”Mumbo Jumbo” men tillfällena som bjuds är färre. Ska man vara lite elak är det som om bandet på den här skivan lite har glömt vad deras egna musik handlar om. Också catchiga ”Herbert” får till det där svänget som en gång var deras kännemärke. Det finns alltså förmildrande omständigheter med skivan som ändå gör den lyssningsvärd. Problemet är att tillfällena då den faktiskt blir spännande är för få.

Ett annat problem är att ”Can’t Touch Us Now” som skiva har lite svårt att bestämma sig vilken linje den ska följa. I en låt kan det lukta lite av den forna ska-känslan men aldrig för mycket, i andra drar det åt mer klassisk soul för att till sist bli klassisk pop. Intrycket blir därmed lite mer splittrat. Vart vill man ta vägen med sin musik? Förr fanns en mer konsekvent linje där bandet målmedvetet styrde mot mot ett visst mål. Nu tycks man darra på den ambitionen mer. Återigen är mästerverket ”The Liberty of Norton Folgate” lite grann av motpolen.

Nej, det känns som om både grupp och låtar behöver en vitamininjektion för att få till det man missar på den nya skivan. Ja, det finns ögonblick som är värda namnet ”Madness”, men det finns också delar som skulle göra sig bättre av lite förståelse om vad den egna musiken borde handla om. Låtar som ”Mumbo Jumbo”, ”Herbert” och också ”Whistle in the Dark” har definitivt det där. I singel-låten ”Mr. Apples” glimmar det också till och man känner igen det som en gång gjorde gruppen stor.

Det skulle inte heller ha skadat med lite mer konsekvens och mer av en tydlig profil av vad man vill med musiken. Det slutliga intrycket är att det inte är dåligt men inte heller någon fullträff. En tvåa i betyg känns kanske som en förlust för den inbitne fansen, för mig känns betyget dock både rättvist och kanske också hoppingivande eftersom låtskrivarförmågan ändå finns kvar.

Det är helt enkelt en grupp som annars kan bättre. Flera låtar på skivan bevisar den tesen och det känns ändå tryggt inför framtiden. De behöver dock hitta tillbaka till begreppet ”Madness” som i galenskap där de udda idéerna får mer plats och det mer trygga väl inrättade mindre. Våga ta ut de musikaliska svängarna mer och det kommer att bli bättre Madness.

Crister Enander – Slagregnens år: Heidruns Förlag 2016


Med heliga profan vrede så frambringar Crister Enander sin lysande berättelse som visar upp sårens alltför tydliga klassmarkörer i dagens Sverige – ett land som vars välfärd trots höga skatter demoleras och reduceras till blott skuggan av sin tidigare storhet i att ge landets medborgare värdighet.

Det är därför med vrede i texterna som Crister Enander går till till storms likt forna tiders August Strindberg gentemot hyckleriet som maktens tempelbärare och klerker gömmer sig bakom. Med hjälp av språkets retorik och gesternas manipulation så lever makten fjärran från medborgarna. Sådant som August Strindbergs texter skar rakt igenom med en skalpells ilska och vredesmod för att blottlägga inför landets medborgare huruvida makten skamligt uppför sig, när ridån har gått upp och visar makten nakna tydligheter och osanningar. Sådana skribenter har vi idag alltför få som klarar av det med briljant klarhet och sträng stringens men Crister Enander behärskar den konsten väl. En av de starka klara skriftställarna som med arbetarklassbakgrund, som jag själv känner igen från min egen uppväxt i Stockholm, tar upp kampen via böcker, artiklar och essäer och gör litteraturen till något som blöder, lever och är lika verklig och relevant för livet såsom näring är för våra fysiska kroppar

Att Crister Enander beskriver ärligheten och styrkan i August Strindbergs texter som gör att man idag fortfarande måste delvis ta heder och ära av Strindberg och förvandla honom till en galning eller en kvinnohatande barbar av andliga knappologer. Crister Enanders tankar om August Strindberg är inget traditionellt försvar av författaren utan ett sätt beskriva hur levande Strindberg är i vår samtid, lika levande relevant han var vid 1800-talets sekel. Jag anser att Crister Enander verkligen gör en lika stor insats i sina böcker så som Strindberg gjort/gör för även vår samtid.
Jag kan konstatera att Crister Enanders texter är personliga utan att vara för privata som dagböcker utan personliga på så sätt att det blir nästan politiskt, eftersom våra liv påverkas av politikens juridiska bestämmande maktutövning.

På ett sätt är denna bok en naturlig fortsättning på Crister Enanders tidiga böcker ”I motstånd växer tanken” och ”Om natten ringer de döda” fastän dock vid den märkbara skillnaden att det finns en verklig personlig sida som jag direkt kan anföra som tydligare och mera drabbande på det sociala livet. Där vi kan mötas med gemensamma erfarenheter fastän på olika sätt men ändå nära relaterade.

Låt mig förklara: Crister Enander skriver här om sitt livs kärlek Lottas neurologiska sjukdom liksom mitt livs kärlek Helene har drabbad av parkinson. För det Crister Enander gör så skimrande är att beskriva kärlekns styrka trots att sjukdomen finns där närvarande i det dagliga livet och bägge två, de älskade förnimmer den förvisso rent fysiskt påtagligt men ändå blir den inte där kvar i centrum, för man blir på ett plan ej medveten om den i ren tänkt form. Man har den starka kärleken där som tar plats i centrum. Ja egentligen är det svårt att förklara men de som har en livspartner med en sjukdom kan nog förstå vad jag vill förmedla och som Crister Enander gör så fantastiskt i ren litterär form. Jag får finna en bra metafor för att kunna göra det hela enklare. Kärleken går bortom sjukdomen. Kärleken blir så stark att själva sjukdomsbilden transformeras till en del i vardagen, man är medveten men ändå fortsätter de älskade levande livets pulserande vener och fungerar funktionellt, man blir ett team så att säga.
Det är sådana privata berättelser jag fånga rupp och Crister enanders tankar vandrar genom min själ. Han lyfter fram klasssamhället och bekämpar det intellektuellt med allt vad han förmår eftersom klassmarkören kan bränna sig fast och man känner sig som en främling – ungefär som när Karl Marx beskriver i Kapitalet och andra skrifter hurvida arbetaren kan se sig som ett ting inför maskinens processer. En främling fast mellan arbetarklassens villkor och hur bildningsresan kan uppgradera dig till medelklassens bättre förutsättningar.

Crister Enanders texter har en som sagt var en intellektuell helig vrede som likt Gamla Testamentets profeter i stil med Jesaja kastar sina ord med kraft mot makten och dess portalfiguranter. Crister Enander är återhållsam med en reflekterande blick när det behövs men kan lika gärna kavla upp armarna för att stirra likt Friedrich Nitzsche emot avgrunden. En värdig kritiker mot orättvisorna i vårt samhälle..

Få författare har odlat en kulturradikal linje bättre än de flesta och visat modet att det gäller alltid ha ett ord och öga för de som kan bli utsatta för samhällets våldsmnopol på olika sätt. En intellektuell ärlig skriftställare som vill se världen ur ett ljusare perspektiv. Som sagt var så sade man på sjuttiotalet att det privata är politiskt. Det kan förmodligen stämma men Crister Enander är långt ifrån navelskådande utan hans blick är klar och intellektet skarp för genomskåda dylika falska förspeglingar och river ned maktens kulisser. Kvar är bara ruinerna av enfalden kvar. Crister Enanders bok har träffat mig hårt i hjärtgropen. Jag hoppas att den väldigt många läsare för den är alltför relevant för att icke upptäckas.