In Memoriam: Chuck Berry

Chuck Berry är död och därmed har en av rockens stora gått ur tiden. Berry dog troligen av sviterna efter en lunginflammation 90 år gammal. Många menar att det var han och ingen annan som formade rocken och det stämmer men bara delvis. Han var ju knappast ensam artist i sin samtid och det går inte att förbise storheter som Elvis Presley eller Bill Haley som i lika hög grad gjorde rocken stor i mitten av 50-talet. Så vad var det som gjorde just Chuck Berry stor?

Charles Edward Anderson Berry föddes 1926 i St. Louis Missouri. Tidigt lärde han sig att spela gitarr och det blev allt mer uppenbart att musiken var hans stora kall i livet. Länge var det traditionen kring blues som upptog hans musicerande.Tillvaron var inte alldeles problemfri och snart hade han hamnat i händerna på lagens långa arm för bland annat väpnat rån och bilstöld. På grund av hans låga ålder blev resultatet ungdomsvårdsskola och både 1944 och 1947 tillbringade han tid där.

Så småningom lugnade han dock ner sig, livet som gift och småbarnsfar bruka ju ha den effekten. Han jobbade ett tag på bilfabrik, som vaktmästare och hann också med att utbilda sig till kosmetolog. Under hela den här perioden släppte aldrig musiken greppet om honom och han spelade på klubbar med flera lokala band. Bluesen var hans starka ledstjärna sedan många år och musiken bidrog dessutom till välbehövliga extra inkomster. Ett av banden leddes av pianisten Johnny Johnson som Berry inledde ett långt samarbete med.

I de musikkretsar han nu frotterade sig i fanns många influenser som han började lyssna på och göra till sina egna. Country och tidig R&B var två av dessa som han kom i kontakt med. Det var nu Berrys unika stil började formas och som skulle göra honom till den legend han faktiskt var. Snart hade han nämligen utvecklat en stil som bäst går att beskriva som en musik där blues möter country och R&B. I hans musik kom vit och afro- amerikansk musiktradition att mötas. Låtar som ”Maybellene” kom att bevisa detta.

Chuck Berry hade inte bara en unik musikstil utan också en unik spelstil. Både visuellt och musikaliskt förnyade han rocken. Hans låtar gjorde honom berömd, men det var de annorlunda influenserna i rocken som gjorde honom så minnesvärd. Bild: Wikimedia Commons

”Maybellene” blev Berrys singledebut. Egentligen hade låten redan spelats in av countryartisten Bob Wells under namnet ”Ida Red” men Berrys tolkning av den var så annorlunda att den också fick ett nytt namn. Chess Records som var kända för sina blues- och R&B-artister sökte något nytt bortanför stilarna då försäljningen hade börjat dala. När Berry introducerade låten för det Chicago-baserade bolaget blev de genast eld och lågor. Den blev en stor succé och sålde över en miljon exemplar, en gigantisk siffra för tiden.

Låten bevisade också något annat, Berry var en av de första afroamerikanska artisterna som blev lika stor hos den afroamerikanska publiken som hos den vita. Genom historien har det funnits en rad färgade artister, men många av dessa blev bara stora i antingen det ena eller det andra lägret. Så kallade ”crossover-artister” finns det betydligt färre av i musikhistorien, men Berry blev nu en av dessa.

”Maybellene” hade skrivit in honom i musikens hall of fame. Själv menade han att tidpunkten då den kom var den rätta då den afroamerikanska musiken som mycket hade varit en affär för en färgad publik, nu hade börjat spilla över till också vit mainstream-musik. Snart hade dock Berry nya järn i elden. Låten ”Roll Over Beethoven” som släpptes i juni 1956 blev inte bara snabbt en klassiker, den visade också att Berry behärskade betydligt fler stilar än country. En distinkt rocklåt med farligt mycket bluesreferenser var född.

”Roll Over Beethoven” nådde Billboard-listans 29:e plats som bäst och etablerade Berry som en av rockens tungviktare. Bluesens alla inslag fanns som sagt med och gjorde honom till en unik artist för sin tid. Den är både tidlös och klassisk vilket inte minst bevisas av alla cover-versioner den har spelats in som. Alla de stora från Beatles till Electric Light Orchestra har gjort versioner av den men ingen likt det unika originalet, inte enligt mig i varje fall.

Chuck Berry var också en mycket visuell artist med många poser som sitt kännetecken. Duck Walk var en av dessa där hans unika stil också fick ett bildligt uttryck. Det synbara och det hörbara flöt ihop och blev den helhetsbild som gjorde honom till ett unikum. Bild: Av Pickwick – Billboard, page 59, 25 November 1972, Public Domain

Under de kommande åren radade nu Berry upp hit efter hit, klassiker efter klassiker. ”Johnny B Goode”, ”Nadine”, ”Rock’n Roll Music”, ”School Days”, ”Sweet Little Sixteen”, ”Memphis, Tennessee”, ”Little Queenie”, ”You Can’t Catch Me”, ”Go, Johnny, Go!” (”Johnny B Goode” under ett annat namn men i stort samma låt) etablerade honom nu som en av de stora. Han etablerade sig också som den store riffmästaren. Ett av hans kännemärken, bluesen, gjorde att han nu höll på att rita om rockens karta.

De sista åren av 50-talet hann Berry också med att framträda i den tidiga rockfilmen ”Rock Rock Rock” från 1956. Tyvärr hann han också med att än en gång bli arresterad. Den här gången löd anklagelsen att han skulle haft sexuellt umgänge med en då 14-årig flicka. Han överklagade inte mindre än två gånger och menade att domen snarare var rasistiskt motiverad än juridiskt. Mellan 1962-1963 blev det dags att avtjäna straff då han hade förlorat i sista instans.

Sista låten innan det blev dags att krypa i fängelse var ”Come On” som släpptes 1961. Den visade en artist som nu försökte hitta en ny stil i den föränderliga musikens värld. Världen hade förändrats och så också musiken. Minskad popularitet var kanske ett av skälen bakom nyorienteringen. För i slutet av 50-talet, kanske som en följd av hans allt mer tilltrasslade förhållande till lag och moral, började hans stjärna dala.

Det som kunde ha blivit slutet på en karriär, blev efter fängelsevistelsen istället en nytändning. Flera band som Rolling Stones och Beatles hade under tiden spelat in flera av hans låtar och det bidrog till att intresset för hans musik fanns kvar efter frisläppandet. Nya låtar som han genast tog itu med att spela in var ytterligare en orsak. Nytt skivkontrakt med giganten Mercury Records kan ha varit den tredje faktorn i nystarten.

Under perioden producerade han låtar som ”Nadine”, ”No Particular Place To Go” som var en humoristisk vink åt den egna ”School Days”. Den och ”You Never Can Tell” befäste alla hans storhet. Han spelade dessutom in fem album varav ett blev hans första live-skiva – ”Live at Fillmore Auditorium”. På albumet medverkade en kommande storhet i rockvärlden Steve Miller Band som kompband. De kom senare att bli stora av egen kraft. Berry var definitivt tillbaka i rockens högre division.

Så småningom återvände Berry till att spela in för Chess Records som blev hans hemvist från 1970. Han spelade under perioden allt fler konserter och många gånger backades han upp av kommande storheter. Steve Miller har jag nämnt men en annan som fick denna otacksamma roll var Bruce Springsteen med band. De fick inte ens en låtlista utan förväntades falla in i rätt tonart och låt vid första inledande riffen från legenden Berry. I filmen ”Hail! Hail! Rock’n Roll” intervjuas Springsteen om detta.

Under de sista fyrtio åren av Chuck Berrys liv kom hans artistskap alltmer att handla om live-framträdanden. Den näst sista skivan kom 1979 men det har nu börjat ryktas om en postum sista platta som redan ska vara klar. Framtiden får utvisa. Foto: Wikimedia Commons

Fram till sin död kom Berrys karriär alltmer att handla om liveframträdanden. Länge var det tyst med nyheter i form av nya skivor. Hans framträdanden var ofta egna eftersom han var den legend han var. Många av dessa var med storheter som gäster som den konsert han gav 1986 inför sin 60-årsdag. På den deltog kollegor, devota fans och vänner, några av dessa var Keith Richards, Eric Clapton, Etta James, Julian Lennon, Robert Cray och Linda Ronstadt. Dagen till ära spelade Clapton på en Gibson ES 350 T för att hylla Chucken med just den gitarr Berry själv spelade på i sin tidiga karriär.

Chuck Berry hann också med att skapa fler skandalrubriker och dra på sig fler åtal för lagbrott under perioden. En handlade om unga damer som under besök i hemmet hade upptäckt en dold kamera på toaletten som hade filmat dessa i mindre påklätt tillstånd. Åtalet las ner efter att Berry hade betalt en hemlig summa pengar till de inblandade. Ett annat åtal handlade om Johnny Johnsons medverkan i låtskrivandet. Han ville ha sin beskurna del men stämningen las ner med motiveringen att alltför lång tid hade förflutit.

Nya skivor kom det däremot inte. Det hann faktiskt gå 38 år mellan näst sista skivan 1979 och det som kommer att bli hans sista. Inför nittioårsdagen lät han annonsera att det nu var dags för ett nytt album. ”Chuck” som är en dedikation till frun Thelmetta Berry, spelades in planenligt men hann aldrig släppas innan artisten dog den 18 mars. Planer kan finns att släppa den postumt men ingen vet ännu var när och hur eller ens om. På skivan medverkar två av barnen och den lär spänna över en rad stilar som innefattar hans karriär.

Chuck Berry är en av rockens stora, otvetydigt så. Han skapade med sin unika musik en egen genre som kom att forma flera artister efter honom. Beatles, Rolling Stones och flera andra har låtit sig inspireras och fångas av en artist som omfattade så mycket och så många stilar. En unik röst är död men som alltid lever denna vidare i form av odödliga inspelningar. Stilbildande för sin tid och än idag en artist som på många sätt har skapat andra är borta. Vi på Blaskan sörjer men gläds också över en rik låtskatt och en unik artist.

För den inbitne lämnar vi er med filmen Rock Rock Rock från 1957 där Berry framträder. Förbered popcorn om du vill och ställ in dig på en afton med bild och musik från rockens barndom.

Aneta Grzeszykowska – Body of Work på Mindepartementet

Medan Marina Abramović blir mera abstrakt när hon själv inte är på plats så faller lite av hennes koncept och verk som nu är aktuella på Moderna Museet som jag tidigare har recenserat för någon månad sedan. Nu ser jag polska Aneta Grzeszykowskas bilder som är klart mycket mer akonkreta och påtagliga så att man nästan känna verken med alla sinnena öppna. Hennes verk dissekerar kvinnliga kroppen på ett sätt som avsexualiserar kvinnliga kroppen och tar bort den manliga bblicken på ett effektivt sätt. Hon iscensätter sig själv gör kroppen både till ett subjekt och objekt på samma gång. Se bara hennes egna fototgrafier där hon gör samma sak som Cindy Sherman gjorde på sjuttiotalet. Att sätta in sig själv i olika roller i olika miljöer för att utmana klichebilden av kvinnan i fotografiet. Här skulle säkert Roland Barthes synsätt på fotografiet vara applicerbar eller Susan Sontag liksom John Berger som alla skrivit om fotografin som konst och verklighetsåtergivning.



Men Aneta Grzeszykowska hon är sig själv och väljer klart hur perspektiven skall vara och vilken tolkning som är aktuell för henne – hon är sin egen återgivare av den verklighet hon anser skall vara till åskådning.
Hon gör kroppen till ett lekfullt instrument hon sätter ihop och dekonstruerar såsom konstruerar likt klippdockan som hon styr helt själv utan några som helst skrupler. Jag tycker att Aneta Grzeszykowska frilägger sitt perspektiv så att det är enbart hennes egen blick som avgör vad som visas i de verk hon skapar.
En kritisk feministisk tydlig budskap som visar hur stark konsten kan vara om man slipper ideologiska plakattstämplingar utan här blir det en kraftfull fingervisning i konstens frihet och framförallt en frihet utan begränsingar där dynamik och lekfullhet är det givna riktpunkterna.
Det är en utställning varje man såsom kvinna bör se. En av vintern/vårens starkaste utställningar.



Vladimir Oravskys nya text

Jörn Donner

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att i år firar Finland 100 år som självständigt land.

Jag har inte läst ”Suomi Finland” än, men jag har personliga erfarenheter av herr Donner.

Jörn Donners bok ”Djävulens ansikte – Ingmar Bergmans filmer” från år 1962 var en av de tre, möjligen fyra böcker om enskilda filmregissörer och deras filmer som jag tyckte var den mest läsvärda, analytiska, visdom- och lärdomssprängda. Donner var 28 år gammal när han skrev den och i den fanns redan hela Donners personlighet inskriven. Han är allvetande, kaxig, undervisande, strukturerad, våghalsig och underhållande i den. Jag läste boken år 1969 och jag tänkte, vilket underbart land jag hade tur att landa i. Med en filmskapare som Ingmar Bergman och uttolkare som Jörn Donner.

Jag skrev recensioner för Bibliotekstjänsten och på det viset fick jag komma i kontakt med Märta Tikkanens bok ”Män kan inte våldtas” innan den nådde bokhandlarnas försäljningsdiskar. Jag läste den snabbt och samma dag skrev jag till Tikkanen, och undrade om det var ok att jag författade ett filmmanuskript på den.

Det fick jag, trots att hon knappast kunde ha hört mitt namn tidigare. Troligen var hon nöjd med min vision hur jag tänkte omvandla boken till bilder med sammanhållen handling.

Någon vecka senare hörde Tikkanen av sig ännu en gång, och den här gången beskrev hon för mig att Jörn Donner också visat intresse för filmatiseringen av ”Män kan inte våldtas”, och hon undrade om herr Donner och jag skulle kunna prata med varandra och komma fram till en lösning som passade alla. Det tyckte jag var en bra idé.

Några dagar senare ringdes jag upp av Jörn Donner och han undrade om vi kunde träffas. Vi enades om en träff i Malmö.

Jag erkänner att jag faktiskt var imponerad av både honom och Märta Tikkanen för att jag erbjöds chansen att tala för mig, även om det skulle visa sig vara bara pro forma. De kunde ha skrivit eller ringt till mig och meddelat att ”du är ute ur bilden, vi beklagar, och bifogar 250 riksdaler för frimärken och dina andra omkostnader, ha det bra, om du sköter dig, bjuder vi dig kanske på premiärvisningen.”

Så hatten av både för Märta Tikkanen och Jörn Donner.

Donner bjöd på en överdådig lunch, sådan som jag såg i gamla svenska filmer som jag också plöjde in eftersom jag ville veta så mycket som möjligt om mitt nya land. Serveringsfolket behandlade honom som om han var en gammaldags brukspatron som folk var starkt beroende av. Om personalen alltid var sådan mot alla, eller om Donner iscensatte detta, vet jag inte, men jag var både lite förvånad, lite imponerad och lite förskräckt: är det verkligen så att serveringspersonal måste buga på det servila viset för det fina folket i ett socialdemokratiskt Sverige? Men som sagt: det är inte omöjligt att Donner arrangerade hela denna teatrala tillställning i vetskap om att den inte skulle bli glömd i första taget.

Lunchen serverades i ett privat rum, eller snarare sal, med mycket högt tak. Fast det var bara det taket som det var högt i. Eftersom det redan från början var helt klart att det var han som skulle bli filmens regissör, manusförfattare och producent, all annan konstellation var bara en chimär. Det var han som kände alla som borde kännas i filmsammanhang, och det var han som hade ett namn om sig, som även jag kände respekt för.

Donner var inte den som var extremt förtjust i mycket rundsnack, allmänt vedertagna artigheter och väderprat, utan han gick direkt på ämnet. ”Vlado”, sade han på finlandssvenska, ”’Män kan inte våldtas’ är en mycket finsk angelägenhet, hur mycket bekant är du med Finland?”

Jag svarade på slovakssvenska, att om jag fick för mig att göra en rymdfilm, skulle jag då som jordbo vara automatisk diskvalificerad för den?

Han tyckte att det var lite skojigt sagt, men att man inte kunde jämföra Finland med rymden, och det höll jag med om.

Hur slutade vårt möte? Kom vi överens om något?

Mitt förslag, att jag skulle skriva manuskriptet, var inte genomförbart, eftersom han ville närma sig ämnet på ett annat vis, än det som jag presenterade för Märta Tikkanen. Inte heller var det aktuellt med att jag skulle försöka anamma hans sätt att återberätta Tikkanens bok. Hans aspiration var att vara en auteur, en term introducerad av André Bazin och Roger Leenhardt och utvecklad av François Truffaut, i dag är alla döda men dock långtifrån bortglömda.

Donners förslag var att jag skrev ner olika idéer till manuset/filmen och de som skulle passa honom skulle han köpa in och betala för.

Det tänket passade mig inte, och vi skildes som vänner som träffades bara en gång till, på någon av de många filmfestivaler som vi båda kom att besöka om än i olika roller.

Att skriva enstaka scener för ett manuskript blev jag faktiskt erbjuden än en gång. Av Erik Balling och Henning Bahs som år 1979 bjöd in mig att skriva gags som skulle användas i deras Olsen-banden-filmer. Fast då fick jag betalt för min tid, oavsett om jag levererade eller ej, och oavsett om de kunde använda mina idéer eller ej. Och jag jobbade som besatt, då jag absolut inte ville svika deras förtroende. Och som grädde på moset, fick jag skriva och regissera filmen ”Den grimme ælling” under deras patronat. Den hade ingenting med H.C. Andersen att göra. Senast jag var i Helsingfors, fann jag ”Den grimme ælling” i en låda med en massa gamla, billiga videos. Jag frågade efter Jörn Donners ”Män kan inte våldtas” och fick till svar ”kan det möjligen vara så att du letar efter Märta Tikkanens ’Män kan inte våldtas’? Då blir det i bok-avdelningen i så fall.”

Jag minns Jörn Donner i dag, och det skulle jag göra även om hans bok ”Djävulens ansikte” från år 1962, var det enda han åstadkommit och jag kom i kontakt med.

Countrymagi.

ALISON KRAUSS – Windy City $$$$$
Alison Krauss är en av de största artister i USA som med tvättäkta stilkänsla och med kärlek som gränsar till passionerad förhållande till det bluesgrassarv som Bill Monroe lämnade efter sig. Alison Krauss förvaltar det bäst tillsammans med sitt band Union Station. Hon är minst lika ikonisk som Dolly Parton men kanske int einnehar samma superstarberömmelse. Men när Alison Kraus släppte det vackra albumet ”Raising Sand” tillsammans med den gamle Led Zeppelinfrontmannen Robert plant som blev det en lyckoträff och en suverän konsert som jag såg för Blaskans räkning när de var i Stockholm.
Alison Krauss nya skiva ”Wind City” är en kärleksfull coverplatta med magiska spår där Alison Krauss tolkar flertalet låtar som knappst har blivit uttjattade klassiker. Här finns två Breda Lee-sånger som är väldigt fina. Men även sköna sånger av artister som Willie Nelson, Roger Miller, Eddy Arnold, Billy Monroe, Vern Gosdin eller Glenn Campbell. Det är ren och pur kärlek som ALison Krauss tillsammans med Nashvillessuperproducent Buddy Cannon har hon skapat här vintern och vårens finaste countryskiva. Buddy Cannon som producerat alltifrån Kenny Chesney, George Strait och Billy Ray Cyrus.
Han och Alison Kraus skapar ett nära uttryck i skivan när hon lägger sig nära sångerna och låterna dem hämta sin näring ifrån hjärtats djup. Här handlar det om att Alison Krauss lägger sig in i amerikanska själen där den här musiken frodas på plats och med viljan att förstå småstäderna och där mitt USA där de inre delarna av landets hjärta möter kuststädernas politiska makt. Att låta sig suga i sig amerikanska ödet och landets musikaliska mix av musikens kulturer. Där countryns kärna finns lyckats alltid Alison Krauss träffa rätt.

RHIANNON GIDDENS – Freedom Highway $$$$$
The Staple Singers medborgarrättshymn är själva titelspåret på albumet som RHIANNON GIDDENS har här som smakligt fortsatt att gräva i den amerikanska musikhistorien där den afroamerikanska soulen och bluesen korsberfruktas av countryn. Det är där hon existerar med en svart mamma och vit pappa fick hennes att som en nyfiken öppen artist söka musikarkeologiska fragment och plocka ihop den till konceptalbum med musik från förr och idag. På förra skivan fanns producenten T-Borne Burnett med och skapade ett helgjutet debutalbum. Rhiannon Giddens har också medverkat som en del i duon Carolina Chocolate Drops. Men nu på hennes andra relevanta album finns så urstarka l,åtar som driver skivan framåt i en framåtriktat rörelse hela tiden. Jag kan inte tänka mig en bättre skiva som förmedlar den där känslan som countrysoulen kan göra. Jag menar både Ray Charles och Solomon Burke har som svarta artister sjungit country med själ. Här handlar det om själ. En allvarlig vacker skiva som jag verkligen omfamnar med hull och sång.


Roy Acuff & The Smoky Mountain Boys: The King Of Country Music, The Foundational Recordings Complete 1936-51 (9-CD & 1-DVD)
Tyska Bear Family gör en storartat insats med att ge ut en av countrymusikens mest betydelsefulla trotjänare. En av Nashvilles giganter som samtida med Bill Monroe som formade countryn till vad den är nästan på samma sätt såsom Carter Family gjorde i slutet av 1920-talet. Jag gissar att Hank Williams inte skulle ha låtit på de sätt om inte Roy Acuff influerad Hank Williams moderna synsätt att skapa de mest mästerliga honky tonk-låtar.
Den här karriärssammanfattningen på nio cd-skidor är storslagen satsning. Den visar hur stor artist denna man var. Under flera decennier gav Roy Acuff liv åt de mest briljanta av sånger. Han åkte med countryshowen Grand Ole Opry runt omkring hela USA med dess städer. Ja stundtals var Roy Acuff vid sdian av tillexempel Hank Snow och Kitty Wells själva sinnesbilden av Nashvilles countryscen och gav musikindustrin det som var kärnan i den country Carter Family skapade för världen att ta deltaga som åhörare elelr utövare av countryn som konstnärlig ikonisk urarmerikansk hjärta och kultur. Ett av vårens mest vitala retroutsläpp.

Visage Wild life: The Best of 1978 to 2015 & New Order Present Be Music


Steve Strange som var med en del punk/newwaveband bildade Visage tillsammans med Rusty Egan som i sin tur hade spelat med Ultravoxsångaren Midge Ures punkband The Rich Kids som även Sex Pistols Glenn Matlock var med i. Andra medlemmar i Visage var Billy Currie från Ultravox, John McGeoch fråm Magazine, Dave Formula från Magazine och Barry Adamson från Magazine och Nick Caves olika band. Tillsammans formade de ett av post och new romantics bästa och mest estetiska flaggskepp. Det var så här punken kunde formulera den bästa av estetikens musikaliska skönhet. Nu föreligger det en samling med 16 låtar som visar hur de fem album som lanserades fram till Steve Stranges död för snart två år sedan. Det är naturligtvis enbart ljuvliga sånger som befäster hur stora och framförallt hur man kunde skapa en storhet i musiken och en magi bortom det mesta som ges ut under samma tidsepok. En samling med 16 låtar som täcker deras storhetsperiod och när bandet efter 1984 blev mera ett band i kulisserna, åtminstone för min del. De skivor som kom senare blev intressanta skapelser, oftast långt bättre än till exempel The Human Leagues senare utveckling.
Det är en intressant och framförallt bra sammanfattning av de låtar som kom fram ur Visage elektriska vibrerande trollerilåda. Detta är nyckeln till hur new romantic formade sig och hur den kom att bli under några år. Det var en lysande tid.


När Joy Divisions lades ned efter Ian Curtis död så blev New Order som tog form och naturligtvis är detta rockhistorisk formalia som jag ej behöver nämna igen.. På den här skivan handlar det om andra artister som remixar dessa inspelningar från Tony Wilsons Factory. Man kan välja mellan en dubbelvinyl elelr en tre-cd-skivor sammanfattning De handlar om låtar mellan 1982 framtill 1985 där New Orders medlemmar Bernard Sumner, Peter Hook, Stephen Morris och Gillian Gilbert. Dessutom tillsammans med Donald ‘Dojo’ Johnson från postpunkbandet A Certain Ratio. Det handla rom dansant punkdisco från musikens underground som jag verkligen älskade när dessa låtar kom fram. En magisk samling måste jag tillstå.
Här kommer lite låtar där ifrån.


Marina Abramović – The Cleaner på Moderna Museét


Marina Abramović tillhör konstens jetset som har världens konsthallar som sina scener för sin performance. Nu ställer Moderna Museét ut delar av hennes livsverk ut som har plockats ihop för att visa upp helheten av den produktion som hon sedan mera än fyrtio år tillbaka.
Här kan det handla om att hon utsätter sin kropp med droger för att se vad som sker när man tappar kontrollen över kroppen. Det finns performance där folk kan sitta mitt emot Marina Abramović för att stirra tillbaka i timmar. En hel del verk gjorde hon tillsammans med sin kärlek Ulay som också kan ses här. De tillsammans gör olika aktiviteter nakna eller som i ett fall ger varandra örfilar sittandes mitt emot varandra. Märkligt och enbrart lustigt.



Mitt problem med hennes konceptuella verk är att det ingenting säger mig, eftersom jag tycker att hennes verk blir för abstrakta för min del att verken tappar sin verkanskraft. Det här jag märker att min kulturella synsätt har kraftigt förskjutits allt starkare åt det kulturkonservativa.
Jag vet att för en del år sedan hade jag förmodligen jublad och blivit förälskad i varje delmoment av Marina Abramović performance. Men det var för tjugo år sedan för idag har jag helt andra

Det pågår väldigt mycket ljud och rörelse när man vandrar genom salarna. Man har mixat soniska ljudverk där antagligen havsbrus eller fågelljud kan höras i headset. Man kan se en film där Marina Abramović ligger och skriker eftersom hon har tagit medicin för folk med psykologiska sjukdomar. Jag blir oerhört trött efter ett tag då av allt ljud, oväsen och intryck som trycker hårt till mina sinnen. Jag har lust av bara stänga av de sublima emotionella som lagras som binära datakoder inom mig. Här finns så mycket av Marina Abramović att hantera. Det är så att jag kan härbärgera själva idéerna bakom verken men utförande ser jag och upplever de mest som stora tomma gester som finns där och existerar i sitt eget universum men naturligtvis i kontakt med dagens hyperrealitet. Intressant på sitt eget lilla vis men ingenting som jag kan greppa elelr betyder något för min personliga del.

Nikki Lane – Highway Queen $$$$$

Nikki Lane är utan att jag tvekar eller darrar på manchetten bäst just nu och så har nog Nikki Lane med sina nu tre album, då menar jag debuten ”Walk of Shame” och andra albumet ”All or Nothin” som The Black Keys egen medlem Dan Auerbach gjorde ett bra jobb med och så har vi nya tredje albumet ”Highway queen” som bildar tre pärlor på halsbandet. Nikki Lane gör alternativ country fastän med kommersiell radiospelmöjligheter. Många artister såsom Kacey Musgraves, Sturgill Simpson, Sam Outlaw och Chris Stapleton spelar alla den nya Nashvillecountryn men inte som Faith Hill, utan ännu bättre och så pass mycket snyggare i produktionen och i soundet. Men Nikki Lane som även har bott i New York och Los Angeles, fångas in av andra stilar i sin eklektiska musik. Fantasi och dynamik är bägge delarna som utgör låtbygget i Nikki Lanes tredje och alldeles perfekta popcountryplatta. Plötsligt blir jag så nästan löjligt glad åt att man nu gör kommersiell country som både kan nå mainstreanpubliken och ja finsmakarna vilka får sin smaklökar väl välsmakade och skapat med konstnärlig finess. En skiva som vågar ta formen av att låta sångerna verkligen ljuda utåt till en alltmera större publik.

Tydligen plockade hon bort allt det arbete hon gjorde med Father John Misty-medlemmen ”Jonathan Wilson och istället med hjälp av pojkvännen Jonathan Tyler så gjorde om allting. se så bra det blev med gammal countrykänsla vintagerock och skön gammal bardiskmusik från de amerikanska vägkrogarna, som långtradarchaffisar stannar intill, för lite flottig stabbig amerikansk husmanskost.

Jag förstår varför man kan tro sig få Wanda Jacksons femtiotal fastän uppdaterad sådan och att Hank Williams liksom Patsy Cline plus Waylon Jennings skulle alla nicka förstående till den musik som Nikki Lane spelar. För det är en av vårens allra största stunder som utspelar sig i Nikki Lanes musik. Tack för det.

Mina favoriter för tillfället.

Suicidal Tendencies fortsätter med att skapa lysande hardcore med sin aggressiva stil. Men lyckats ännu få till det med att göra musik som alltid gör mig glad. Skivan ”World Gone Mad” är bäst för tillfället.

Rhys r’n’b blänker knivskarp och är hur br asom helst här.

BF/C, Barish Firatli och Californiaman släpper musiken från Frida Röhls uppsättning av Tjechovs ”Måsen”

Bästa popmusiken just nu:

Boxaren gör bra pop just nu:

Här kommer en suverän låt som visar hur hip hopen tar nya vägar.

Wileys grimes från Londodns förorter är bara bäst just nu:

Shackletons musik blir djupare och bättre för varje utsläpp:

Så här kommer en vacker sång från Sturgill Simpson med sin countrysoul.

Fin elektropop från DNR & DO med singeln”Huvuden Skall Rulla”
https://soundcloud.com/progressproductions/dnr-do-huvuden-skall-rulla/s-d2tEW
Dotter heter en ny artist som gör snygg modern pop:

Future släpper också en modern bra soulhip hop skiva

Lana Del Rey med en ny fin sång här:

Laura Marlings senaste video:


Så till sist den The Beatlesdoftande poplåten här från The Lemon Twigs