Marie-Louise Ekman på Moderna Museet.

Marie-Louis Ekman är en mångfascetterat, fantasieggande och dynamisk konstnär som också på ett plan är politisk, fastän inte så att hon ägnar sig åt plakattkonst. Nejdå, hennes bildvärld är tydlig såsom detaljrik så att det är lätt att gå vilse i just hennes detajrikedom i sina verk. Fastän ändå är Marie-Louise Ekman konsekvent i sina val av karaktärer, seriefigurer och kroppsliga attribut. Hennes stil som blivit hennes signatur har hon alltid använd sig av som teknik. Där är inget nytt under solen.

Men ändock så uppvisar hennes verk särdrag som skiljer henne från övriga samtiden i svensk konst – möjligen är det kanske ett par konstnärer som Carl Johan De Geer, Öyvind Fahlström och Lars Hillersberg som närmar sig samma anda i konsten där man utnyttjar serien bland annat som konstnärligt medel för att nå målets slutpunkt. I vissa av Marie-Louis Ekmans verk kan man se gestalter har stora säckar fastvuxna och bär omkring det som psykologiska baggage eller som sociala arvets utväxter vilket figurerna tvingas bära med sig hela tiden.
Hennes lågmälda feminism, kommer stundtals fram i de skuggfgurer av kvinnor som bär omkring kökets göromål och barnens behov. Fast det är bara min enkla teoretiska tankefigur.
Jag kan också tänka mig att hon ställer sig på barnens sida och låter dem framträda på bekostnad av en omgivande vuxenvärld, som då transformerar till skuggfigurer som blir en bakgrundsfond i övriga miljön på tavlorna.


Myllret ger liv och form av de berättelser som hennes verk verkligen innehåller. Jag tror att det kan vara som egyptiska hieroglyfer vilket jag tror Dan Jönsson i DN påtalade i sin recension av Marie-Louis Ekman. Jag skulle vilja påpeka att Öyvind Fahlström är nog den konstnär som står Marie-Louis Ekmans teknik och metod närmast. Den berättande konsten som gör att det blir en form av seriekonst som också ger mening och skapar liv åt bildernas sammanhängande kontext.
Det är en av de bästa och starkaste utställningar du kan se just nu I Stockholm.

Blaskans första sommarspecial med ett härligt femtiotalsinlägg

Dwight D. Eisenhowers epok är femtiotalet, ett decennium då rekordåren gav medelklassen chansen att forma mainstreambilden av USA. En tid då tonårskulturen plötsligt vaknade till liv. Vi fick en helt ny populärkultur. En ny musik där den svarta bluesen och protorocken som i musikhistorien kallar för Rhythm and blues bildade grunden tillsammans med country, bluegrass och gospel till det som blev rockabilly och rockmusik. Till och med rockfilmer gjordes.
Filmerna som kom från Hollywood fick en ny form av skådespelare där James Dean i sina filmer blev femtiotalets största ungdomshjälte liksom Marlon Brando i filmerna ”Storstadshamn” och Vild ungdom. Men även Marilyn Monroe skapade sig ett namn under femtiotalet och från filmaffischerna strålade hennes karisma ut med kläder och rödmålade läppar i rubinfärg som visade upp ikonens mytbild inför omvärlden.

Men det fanns en film som Evan Hunter (Ed McBain var hans författarnamn) skrev manuset till och det var ”Vänd dem inte ryggen” eller ”Blackboard Jungle” som den hette i original som skulle förändra mycket. Filmen med Glenn Ford som lärare som träffar ungdomar på glid. Filmen fick plötsligt ungdomar världen över att ringla sig fram i köer och kämpa sig in för att beskåda den.Orsaken var nämligen Bill Haley & his Comets.

Men så hände det saker i Sam Philips berömda och klassiska skivstudio Sun Records där en ung långtradarchaufför vid namn Elvis Presley ville spela in en låt. Här samfördes han med Scottie Moore, D.J. Fontana och Bill Black som medmusikanter. Låten skulle bli en version av Arthur “Big Boy” Crudups sång ”That’s All Right (Mama)”. Musikens historia skrevs om med denna coverversion.


Elvis som lyssnade på vita såsom svarta radiostationer i ett segregerade USA där musiken kunde hållas åtskillda i vad vita och svarta ansågs lyssna på. Men många vita ungdomar likt Elvis sökte sig till de svarta klubbarna och radiostationerna för att fånga upp musiken.
Sun Record blev skivbolaget som ville ge ut musik för alla oavsett hudfärg. Ike Turner och hans band Delta Cats spelade in en låt 1951 som enligt många kallades för den första riktiga rocklåten. Jackie Brenston i hans band spelade in låten ”Rocket 88” 1951 med Ike Turners band som kompade hans inspelning 1951:

Samtidigt kunde femtiotalet också uppvisa hur de svarta artisterna bröt ny mark som Little Richards som hamrade vilt och satte världen i eld med sina mest briljanta attacker världen i femtiotalet skådade. Synden besökte ungdomens oskuld och vuxenvärlden förfasade sig.


Femtiotalets svar på Fats Waller var utan tvekan stjärnan Fats Domino i New Orleans och här i sin underbara låt:

På femtiotalet slog disckjockyn Alan Freed hårt för att lansera rockmusiken via radio och turnéer. Han myntade begreppet rock n’ roll och hans idé om att samla ihop en rad med rockartister och ge sig ut på en enda stor turné var genial men det var en ständig kamp mot en oförstående vuxenvärld.

Även om det gick utför med Alan Feed då han blev anklagat för korruption och mutor. Fastän hans vision om rocken vann över femtiotalets moraliska hyckleri.




Plötsligt någon annanstans i Hollywood då kom Marilyn Monroe att erövra både världen och våra hjärtan med sin stil och karisma. Genom sina filmer, skivor, äktenskap och bilder blev hon femtiotalets mest tragiska hjältinna.

Men även i Nashville så finner vi en av countrymusikens största drottningar – ja själva essensen av just country. Hennes sång på Willie Nelson låt ”Crazy” är en milstolpe i femtiotalet musikaliska värld.

Johnny Cash började också spela in sånger på Sam Philips skivbolag Sun Records. Här kommer mästaren med sin klassisker från femtiotalet:

På femtiotalet kom televisionen att slå igenom med full kraft. Varenda amerikanska hushåll skulle ha en tv eller två tv-apparater i varje hem och reklamen dök upp och förändrade tv-landskapet för alltid. Man började se mera på tv. Ja flera kanaler och tv-stationer började bli vardag i amerikanska familjens liv

En serie var västern-serien ”Rawhide” som började sändas med Clint Eastwood och Eric Fleming. Ledmotivet blev en klassiker som jag alltid får rysningar av att lyssna på när Frankie Laine sjunger den.

Medan svarta aldrig nästan syntes i tv så började svarta artister plötsligt formulera klassiska rocklåtar och på radion tvingade de världen att lyssna på dessa mästare. Big Joe Turner och Bo Diddley och Rufus Thomas gav oss följande höjdarlåtar:



De mäktiga kvinnorna som gav oss låtar bortom det mesta som originalet till ”Hound Dog” som den store sångerskan Big Mama Thornton sjöng in redan 1952 är en av de stökigaste och jordnära låtar jag vet.

Det fanns storslagna sångerskor som gav rockmusiken verkligen kraft. Rut nbrown och Lavern Baker är två magiska exempel på de bästa från femtiotalet.

Femtiotalet var också bilens decennium då bilradion plötsligt gav oss minnen och kärlek till musiken som nostalgisk värmer våra hjärta. The Flamingos var en av femtiotalets smäckraste juveler:

Bobby Darin var nattens röst som smekte öronen på de unga älskade som satt vid varandra för att ägna sig åt varandra.

Nu radiolåtar som jag älskar för att dessa sånger är del av femtiotalet inför min inre biograf.

Den unge Ricky Nelson gjorde desnyggaste rocklåtar som tog världen med med storm.

Så hemma i Europa och i England så tog Kim Wildes fader Martin Wilde över och gjorde sådana smältkarameller

Orson Welles gjorde en serie tv-program 1955 som jag visar en episod ifrån:

Cliff Richards debutskiva med The Shadows.

Men hemma i Svedala så hände det att Nalen stod för rocken i Stockholm där Topsy Lindblom anordnade rockbandstävlingar. Men först det som fanns inom underhållning från Lennart Hylland, Powel Ramel osv.
Först ut Snoddas genombrott i Karusellen i det svenska femtiotalet.



Så har vi Povel som levde i sin egen musikaliska värld:


Men så hände det något i Sverige när Owe Thörnqvist kom och öppnade upp svenska tillvaron med sin mix av blues, rock, jazz, rumba och andra exotiska musikaliska stilar.

Rocken kom till Sverige.
Fastän tillbaka till rötterna.

På femtiotalet så var det första gången begreppet tonåring fick sin innebörd – förut var unga redan klädda som sina föräldrar men nu med rocken kom det även ett mode riktat till de unga






Det fanns även en värld där musiken från jazzen tog form. Bebobjazzen och beatnick slog också igenom på femtiotalet från Jack Kerouacs roman ”På drift” liksom Allen Ginsbergs diktverk ”Howl” slog igenom på allvar


Bebopjazzen fick femtiotalet svinga loss som här:

Ett annat inslag som blev nytt för femtiotalet blev väl den klassiska hemmafrun som tog hand om hushåll och familjen i förorterna där man levde men arbetade på annat håll. Man brukade säga att Doris Day blev symbol för ett sådant ideal via film och musik.

På amerikansk tv så var Johnny Carson den största av dem alla och särskilt på tv när patriotismen, kalla kriget och McCarthys kommunistjakt i Amerika stormade som mest var Johnny Carson trygga hamnen och urfadern för alla talkshows som man kunde lita på i alla händelser.

Frank Sinatra och Nelson Riddles samarbetade på otaliga starka inspelningar på femtiotalet och alla de album är mästerverk. Lyssna på den här pralinen:

Inom konsten i USA så kom det fram en ny stil som vi kan kalla actions paitning som var en metod där färgen kastades, droppades eler stänktes på duken.
Jackson Pollock var den främste inom det området

Willem de Kooning var ytterliggare än framträdande konstnär inom området

Tillbaka till rockmusiken. Så den vilda anarkisten Jerry Lee Lewis som bröt sönder musiken och skapade den vildaste rock som man kan tänka sig.


Naturligtvis Chucken Berry måste vara med på ett hörn


Vi närmar oss slutet av vår femtiotalssommarspecial.
President Eisenhower 1953 i ett tal som jag lägger ut därför att han var president över större delen av femtiotalet.

Nu avslutar vi med The King själv



Thorsten Flinck – Kom och skratta åt Lilleputt Book Mark 2016

Den här självbiografin påverkar mig oerhört mycket för att den kryper in på skinnet kommer åt min själ vilket är ovanligt på det där avgörande sättet jag kan förhålla mig till Thorsten Flincks liv och verklighet på ett laddad fastän på ett monumentalt viss.
Det är verkligren få böcker som påverkat mitt livs intellektuella känsla. Det senaste tio åren är det högst Robert Gustafssons självbiografi och Patti Smith som kan sägas på ett för mig ögonblickligen jag kunde ta till mig med hela min kropp och själ.
Thorsten Flinck har skrivit den mest ärliga bok jag läst om hans liv inom teatern, filmen men framförallt livet i dess nedgångar med droger och ständiga skulder mitt i all framgång. Det är inget vackert liv alltid som förtäljes på direkt sätt.
Det bästa är att vänners om Eva Röse berättar om sitt liv tillsammans med en skarp teaterbegåvning men stark missbrukarpersonlighet. Lena Endre, Mikael Persbrandt, regissören Christian Tomner vittnar om en karaktär som skulle kunnat med hela sin naturbegåvning och karisma bokstavligen skulle kunnat bli en av de riktigt stora skådespelarna med legendstatus.Men hans drogpersonlighet lade hinder ivägen för den utvecklingen.
Journalisten Annika Jankell som har två barn berättar sin version som medberoende till Thorsten Flincks vanor att hela tiden försöka fixa diverse droger och hennes kamp för att få honom att skärpa till sig för hålla balansen mellan privatlivet och arbetslivet intakt så länge det går.

Man kan säga att Thorsten Flinck lever ut till 100% och blir med sin själ och kropp en människa på gränsen till smärtsam kroppslig utbrändhet. Han kör till max och lyckats med sina förehavande trots att det finns en nästan aggressiv emotionell utlevelse i hans hållning till livet. En eruptiv vulkan där gränsen mellan genialitet och psykologisk obalans krockar med vardra. Jag tror att det som gör Thorsten Flinck till en en av de bästa skådespelarna i vårt land – är hans besatthet av skådespelarkonsten.
Även när han regisserade så gick han in med kraft i arbetet men ändå verkligen öppen i sinnet inför det teaterdrama som skall sättas upp. Det är som om Thorsten Flincks kropp blev ett med rummet och dess dimension och blev som ett multiuniversum tillgängliga överallt genom att likt Spinozas Gud närvara i alltet och allting. En social kraft släppte ofta Thorsten Flinck lös på teatern likt en atombomb, full med energi som töms snart.
Ett kärl som måste fyllas på med ständig energi. Allt detta beskriver Thorsten Flinck väl i sin bok. Hans vänskap med Keve Hjelm liksom Jan Malmsjö och Marie Göranzon beskriver han på sitt eget sätt. Enligt de som kände honom eller de kvinnor som levde ihop med honom så lyckades han alltid få folk att på olika sätt hjälpa till med diverse saker.

Första gången jag såg Thorsten Flinck på teater var på Pistolteatern och den uppsättningen av ”Spindelkvinnans kyss” där Thorsten Flinck och Stefan Sauk spelade rollerna om de två männen som sitter i ett fängelse i Argentina under diktaturens dagar. En politisk fånge och en homosexuell fånge. Deras gemensama tid i fängelset. Romanen är suverän läsning och den skrevs av Manuel Puig. Jag köpte romanen 1981. En tid var det min favoritbok. Det gjorde ävenledes en bra filmatisering 1985 som jag såg vid premiären 1985 på juldagen. Hector Babenco regisserade filmen. Raul Julia, William Hurt och Sonia Braga gjorde storslagna rollgestaldningar.
Pjäsen minns jag som kraftfull och välspelat drama. Jag gick ut från teatern och kände mig ovanlig tupplyft av föreställningen. Den andra gången jag såg Thorsten Flinck var Eugene O’Neills berömda pjäs ”Lång dags färd mot natt” på slutet av 90-talet. Flinck regisserade detta utsökta drama med Keve hjelm, Mikael Persbrandt, Dan Ekborg och Marie Göranzon. En uppsättning som kommer räknas till de klassiska uppsättningarna. Ungefär i samma anda kommer man nämna den tillsammans med Bengt Ekeroths uppsättning på Dramaten 1956 med Jarl Kulle, Lars Hansson, Inga Tidblad och Ulf Palme. Det finns ytterliggare några pjäser jag sett honom i på 90-talet

Boken täcker även naturligtvis hans inhopp inom filmvärlden som jag tycker att hans skådespeleri har varit bra men inte som när han spelar teater. Hans självbiografi har fått hjälp av Håkan Lahger. En bok full av iaktagelser och personliga porträtt från vänner och andra inblandade i hans omgivning. En modig klarsynt bok med dynamiska barndomsberättelser som kryddas av hans röst i texten. En av de starka böcker som påverka rmitt liv vid läsningen.

Björn Skifs fyller sjuttio! En sann mästare i underhållningens tjänst

Vansbrosonen estradören Björn Skifs fyller sjuttio år och det är något vi på Blaskan vill vara med och fira. Jag har som chefredaktör valt ut det som jag älskar med artisten och människan Björn Skifs. Han har en av Sveriges bästa rockröster genom tiderna. Det har han förvaltat väl gbenom decennierna.
Mångsidig och mångfacetterad artist med så många lyror på sina axlar vilande. Framförallt slog han igenom som artist med sitt rockband Slam Creepers som lades ned 1969. Anledningen till att bandes lade ned påtalade Björn Skifs i en tv-dokumentär för en del år sedan – var han såg gruppen Chicago på scen och mer eller mindre blåsa omkull publiken med sin musik. Då kände Björn Skifs att det var dags att lägga ned bandet för det fanns bättre grupper nu. Soloartisten föddes istället. Tv-shower, krogshower, musikalen ”SpöK”, filmer och Badrock, naturligtvis. Den showen fyllde trettio år förra året. Björn Skifs är med andra ord en av Sveriges största artister genom underhållningshistorien

Nu är det dags för ett potpurri från Sveriges folkäraste rockare efter Jerry Williams:
Först Slam Creepers


Björn Skifs




Med bandet Blåblues så hade Björn Skifs stora framgångar i USA bland annat med covern på B.J Thomas låt ”Hooked on a Feeling”. Anders Berglund ingick bland annat i bandet. Nu lite Båblues:



Björn Skifs solo igen



Min favoritsketch med Björn Skifs

Björn Skifs om att köra bil.

Björn Skifs med bandet Zkiffz

Byfånarna med Åsa Boden

Björn Skifs igen



Så med denan hommage till Björn Skifs så avslutar vi den.

Gunnel Wåhlstrand på Magasin III fram till 11 juni 2017

Gunnel Wåhlstrand förlorade sin fader vid unga år då fadern tog sitt eget liv vilket orsakar en förlust för barnet. Eftersom det inte finns några egna konkreta minnen så måste Gunnel Wåhlstrand ur familjefotografier återskapa det förflutna.

Gunnel Wåhlstrand ha runder flera år sysselsatt med att genom tuschlaveringar fylla ut fotografiernas vita rand för att återkalla minnesflöden och fixera detaljernas relevans. Det blir lite som man plockar fram Bergsons teser om minnet och tiden eller återge Marcel Prousts romanserie om tiden som flytt. Man minns detaljerna stundtals men kanske glömmer bort helheten då minnen kan vara dolda eller lömska.

Hennes stora bilder börjar med fadern och fortsätter med moderns familj för att sedan i senare verk tömmas på människor och enbart återge naturens omgivande scenografis detaljer genom att vi får se helheten men själva söka efter detaljerna i bilderna.


Gunnel Wåhlstrand har på ett bra sätt bearbetat sina bilder så att gränsen mellan fotografi och tuschteckning har effektivt suddats ut och istället blivit levande bilder som tar sina egna irrgångar och huvudentréer så att man med förstoringsglas får grnaska närgånget. Det är då man först upptäcker det geniala med hennes verk. Gunnel Wåhlstrand har verkligen skapat något alladeles särskilt med sina undersökningar av minnet och tidens förlust som däremot likt museum fungerar, låter fotografierna tala om för oss beskådare vad som döljs eller kommer fram i ljusets från skuggornas rike.

Nya countryplattor

John Moreland – Big Bad Luv ¤¤¤¤
Colter Wall – Colter Wall ¤¤¤¤
Bonnie »Prince« Billy – Best Troubador ¤¤¤¤

Den moderna countrymusiken står sig väl än idag. Särskilt den nya country som tar sig an den tradition av outlawcountry i samma stil som Johnny Cash, Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Buck Owens, Townes Van Zandt,Joe Ely, Blazy Foley, Guy Clark, Larry Jon Wilson med flera artister odlade under en lång tid för att befria sig ifrån Nashvilles mest kommersiella radiovänliga country.

Idag finns det många artister som tar sig an denna tradition med bravur. Jag menar att den blott 20-någonting Colter Wall liksom John Moreland släpper moderna altplattor som verkligen har kapacitet att skapa klassiker. John Morelands skivor har den mest stabila Bruce Springsteendrag rakt igenom som går som en röd tråd i allting han spelar in och sjunger in. Se den nya skivan som har en perfekt känsla där hans avstamp i musiken träffar lyriken perfekt. Atrycken sker i dessa låtar som drar sig genom tematiken likt Bruce Springsteen gör med sina ballader på albumet ”The River” fastän nu får vi en rocktempererad värld som närmar sig Tom Prettys finaste 80-talsalster. Bred härlig rock fastän med en skicklighet att skifta färg inom ett begränsat ton och klangfält. Det nay albumet är verkligen stark och håller en renodlad autostrada rakt in i mitt hjärta.

Colter Wall är från Canada och tar sig an de mest tidlösa sprängfyllda musiken som stavas urcountry men bara så där man kan göra från Canada. Ta The Band och allt omkring det bandet som givit världen den mest magiska musik någonsin.
Colter Wall har en röst som spränger sönder skönheten återinför smutsen, dramatiken fastän på ett draperad lågmäld sätt jag ej har hört på väldigt länge. Hans skiva är just precis så mörk, avsidesbelägen utanför Nashville man tänkas komma. Det är sukna barerna som man mest tänker att Chuck E. Weiss, Johnny Dowd, Tom Waits, Blaze Foley eller Larry Jon Wilson hänger tillsammans med Jimi Dickinson.
Colter Wall har en röst som dryper av en livserfarenhet att nog knappast har lyckats inhämta ännu men vilka album denna man kommer ge oss lyssnare. För det finns en stilsäkerhet och långsamhet som vilar över albumet som är Walter Colls debutskiva och vilken debutant sen! Ja en ny Townes Van Zandt och en låtskrivare som till och med Steve Earle.

Will Oldham låter sitt alter ego Bonnie »Prince« Billy släppa loss en tributskiva till Merle Haggard och den är lysande framfört med sånger som täcker flera av Merle Haggards låtar genom hans karriär. Det är minst lika stark som hans förra hyllningsplatta till Everly Brothers på skivan ”What the Brothers Sang”.

Här finns det vackra hymner som Will Oldham transformerar på sitt eget uttrycksätt där musiken blir spegeln som vi kan beskåda oss i. Merle Haggards kunskaper, erfarenheter och liv får här en verklig betydande skildring genom att musik, lyrik och arrangemang får leva sitt genom sitt get blodomlopp. Det är så här jag vill ha mina tributalbum signerade såsom Bonnie »Prince« Billy gör underverk med på sitt album.

Uffe sörjer Chris Cornell

Chris Cornell är dessvärre död. Frontmannen från grupperna Soundgarden och Audioslave blev bara 52 år gammal. Rykten talar om självmord efter det som antagligen kom att bli Soundgardens sista konsert på deras pågående Amerika-turné. Kvar finns bara en rik låtskatt och ett minne av en ovanligt begåvad musiker som trots allt lämnade ett oförglömligt intryck bakom sig.

Chris Cornell är död. En stor sångare har gått bort och lämnat världen lite mer tom än förut. Foto: By gdcgraphics – http://www.flickr.com/photos/gdcgraphics/6664888181, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19951736

Chris Cornell föddes 1964 som Christopher John Boyle i Seattle Washington. Tidigt sattes han i katolsk skola, inte undra på att han ville fly från den miljön och in i musikens underbara värld istället. Beatles var naturligtvis supergruppen för tiden, men tidigt präglades hans liv också av djupa depressioner. Ett tillstånd som höll på att kosta honom skolgång, socialt umgänge – han var en notorisk ensamvarg – och familj. Musiken var hans räddningsplanka och i sällskap av andra musikintresserade kunde han blomma ut.

Snart var Chris Cornells kärlek till musiken också hans intresse. Mycket av hans liv kretsade kring spelandet och under tidigt 80-tal var han medlem i cover-bandet The Shemps. Han var därmed kollega med bandmedlemmen och basisten Hiro Yamamoto som dock så småningom lämnade bandet. Chris Cornell och Yamamoto höll dock kontakten och då nya medlemmen Kim Thayil blev bandets nya gitarrist började trion jamma tillsammans.

Konstellationen Cornell, Yamamoto och Thayil hade snart lämnat The Shemps för att starta det som blev embryot till Soundgarden. Från början fungerade Chris Cornell som trummis (!) och sångare. 1985 Anslöt sig dock trummisen Scott Sundquist vilket gav Cornell möjligheten att koncentrera sig på sången. Sundquist lämnade bandet 1986 för att koncentrera sig på familjen istället. Han ersattes av före detta trummisen i bandet Skin Yard Matt Cameron.

Soundgarden var nu inte bara färdigbildad som grupp, de hade nu ambitioner på att börja ge ut skivor. Det Seattle-baserade Sub Pop var både alerta nog och ute efter små talangfulla band. Sub Pop blev i själva verket synonymt med grungen då flertalet av banden från Seattle återfanns på skivbolaget. Nu hade Soundgarden signats och först ut blev EP:n ”Screaming Life” som släpptes 1987. Redan året efter följde bandet upp med EP:n ”Fopp”. De två återutgavs 1990 i en utgåva under namnet ”Screaming Life/Fopp”.

Under den här perioden var bandet ett hett eftertraktat byte för andra bolag. 1988 Skrev bandet på för SST Records och samma år som ”Fopp” kom ut – 1988 – släppte bandet debutskivan ”Ultramega Ok”. Skivan gav bandet en Grammy för ”Best Metal Performance 1990”. Redan 1989 Lämnade bandet SST för att istället skriva på för A&M Records som första grungeband på en större etablerad skivetikett. På det nya bolaget släppte man 1989 andra skivan ”Louder Than Love”. Skivan blev bandets stora genombrott.

Men albumet innebar inte bara en framgång för bandet, Hiro Yamamoto lämnade nu bandet för att färdigställa en akademisk examen. Snart hade han ersatts av Nirvana’s gamla gitarrist Jason Everman men personkemin skar sig. Ben Shepard blev istället bandets näste basist och turnén som skulle backa upp ”Louder Than Love” kunde fortsätta ostört. Soundgarden och Nirvana var nu band som förknippades med den gryende grungevågen.

Nirvana hade ju också kontrakt med Sub Pop och hade debuterat 1989 med första albumet ”Bleach”. Lokalt och inom hårdrockskretsar var nu Soundgarden ett etablerat namn. Grunge-vågen som exploderade 1990 innebar att bandet nu nådde en än större publik. Med tredje albumet ”Badmotorfinger” från 1991 befäste man rollen som en av grungens stora fanbärare. Alice In Chains och Nirvana var några av de andra men också band som Melvins, Screaming Trees och Mudhoney fann snart sin publik.

För att kröna framgången fick Soundgarden flera hits från ”Badmotorfinger”, bl a ”Jesus Christ Pose”, ”Rusty Cage” och ”Outshined” nådde många alternativa radiostationers och blev snart bland de mest spelade för tiden. På MTV nådde bandet stora framgångar. För kanalens hårdrocksredaktion i ”Headbangers Ball” blev albumet något av en favorit och videos till hitlåtarna blev snart några av kanalens mest spelade.

Parallellt med Soundgarden hann Chris Cornell också med att spela in ett album med gruppen Temple Of The Dog. Gruppen fick en hit med låten ”Hungerstrike”. Från början var det ett projekt för att hylla Cornells gamla rumskamrat Andrew Wood som var sångare i Seattle-bandet Mother Love Bone. Medlemmar ur gruppen anslöt sig till projektet och 1991 släpptes den självbetitlade skivan som blev en stor framgång. Gruppen fick en fortsättning då flera medlemmar fick mersmak och tillsammans bildade de gruppen Pearl Jam.

Soundgardens framgångar rullade samtidigt på. Album som ”Superunknown” och ”Down On The Upside” blev alla stora säljframgångar med hittar som ”Spoonman” och ”Black Hole Sun”. Många menade att bandet nu hade breddat och förnyat begreppet ”Metal” så också lovorden fanns där. Ingen lycka varar evigt och snart blev det uppenbart att bandets medlemmar drog åt olika håll. Det var framför allt den kreativa processen och inriktningen som snart blev till en stridsfråga och 1997 meddelade man att gruppen hade upplösts.

Bandet Soundgarden upplöstes 1997 och därmed gick ett av grungens stora flaggskepp i graven. De återförenades inte förrän 2010 igen. Av xrayspx – http://www.flickr.com/photos/xrayspx/5925312344/in/photostream/, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=16068048

Chris Cornell gick dock rastlöst vidare och redan 1997 hade han släppt första solo- albumet. ”Euphoria Morning” som till många gamla fans stora förskräckelse hade lite eller inget med den musik Soundgarden tidigare hade producerat att göra. Albumet blev därför något av en vattendelare och sålde så där. Musikaliskt sett var det det snarare inspirerat av sextiotalets psykedeliska scen än den rasande rock Soundgarden hade skapat. För många blev det en svår omställning, om lappkastet ens fungerade.

Albumet visade dock att Chris Cornells stora talang låg i sjungandet och låtskrivandet. Som sångare kunde han gå från rytande till smekande, som låtskrivare behärskade han allt från det rasande till det mjuka och nyanserade. Denna förmåga var redan och kom att bli synonymt med hans musikaliska insatser. Albumet blev som sagt ingen större framgång och inte heller den påföljande turnén blev den nystart han hade hoppats på. Istället ledde bristen på framgångar snart till en helt ny vändning.

2000 Hade Zach de la Rocha meddelat att han lämnat bandet Rage Against The Machine som tidigare hade nått stora framgångar med en blandning av rap och metal. De kvarvarande medlemmarna hade bestämt sig för att fortsätta som band, men sökte nu en ny sångare. Producenten Rick Rubin hade föreslagit Chris Cornell som han kände till sen tidigare. Förhandlingar mellan respektive agenter sattes igång och snart hade de tre kvarvarande och Chris Cornell bildat en ny grupp under namnet Audioslave.

2001 Blev året då bandet projekterades och 2002 släpptes så första albumet. Debuten ”Audioslave” skapade hits som ”Cochise”, ”Like A Stone” och ”Show Me How To Live”. Snart turnerade bandet flitigt för att backa upp albumet och 2005 följde man så upp med ett andra album. ”Out Of Exile” blev ett mer personligt album för Chris Cornell som i efterhand erkände att många positiva saker i hans privatliv hade lett fram till låtarnas inriktning.

Hitsen från albumet radades upp, ”Out Of Exil”, ”Be Yourself”, ”Your Time Has Come” och ”Doesn’t Remind Me” var några av dom. Det var med denna skiva bandet nu etablerade sig med sin stil då den första mer hade handlat om en slags syntes mellan Soundgarden och Rage Against The Machine. Bandet red nu på en framgångsvåg och albumet sålde platina. De blev också det första amerikanska bandet att ge en konsert på Kuba inför
70 000 fans. Bandet passade på att spela med lokala musiker som en del av besöket.

Mersmaken av framgångarna resulterade snart i ett tredje album. Redan 2006 släpptes albumet ”Revelations” som på många sätt är inspirerad av funk och soul från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Tillkomsten av albumet beskrevs av de fyra medlemmarna som ett av mer samarbete. Sedan flera år kämpade Chris Cornell personligen med missbruks-problem. För första gången kunde de andra dock konstatera att han nu gav sig hän med liv och lust utan att för den sakens skull leta efter inspirationen i olämpliga substanser.

Resultatet blev ett mer grupporienterat och mer inspirerat. Allt var dock inte frid och fröjd. Snart kom rykten om en solokarriär för Chris Cornell i svang. Grunden var att samma år – 2006 – gick gruppen i dvala direkt efter releasen. Gitarristen Tom Morello ägnade sig åt sitt sidoprojekt under namnet The Nightwatchman. Chris Cornell hängav sig åt låtskrivandet till Bond-filmen ”Casino Royale” där han bidrog med låten ”You Know My Name” som han komponerade tillsammans med filmmusikgiganten David Arnold.

Albumet ”Revelations” backades aldrig upp med en turné vilket bara spädde på rykten om en kommande splittring. Chris Cornell förnekade länge ryktet om uppbrottet men 2007 gick han så ut och meddelade att gruppen Audioslave var historia. Meningsskiljaktigheter och motstridiga musikaliska meningar var skälet som angavs. Istället tog åter en ny solokarriär vid för honom. Den inleddes med turné med eget band som fick agera förband åt bl a Aerosmith.

Solokarriären mynnade också ut i soloalbumet ”Carry On” som släpptes 2007. Snart följdes det upp av ”Scream” från 2009. Med det första var han tillbaka i den alternativa rocken och i ett samarbete med 80-talsgiganten och producenten Steve Lillywhite. På platta nummer två blev det en mer pop-orienterad inriktning. På ”Scream” experimen-terade han med trummaskiner. Mycket tack vare producenten Timbaland som gett ut egna skivor, rappat och också varit dj. Bakgrunden var alltså minst sagt annorlunda än Cornells.

Kanske hade Cornell nu nått full cirkel, kanske han hade återfått lusten till en återförening. Vem vet men 2010 började rykten florera om en återförening av Soundgarden. Det började med att Chris Cornell på sitt twitterkonto utropade att 12 år av uppbrott nu var över för bandet. Snart stod det klart att skulle bli det stora dragplåstret till 2010 års Lollapalooza. Innan dess, den 16 april 2010, hann bandet dock med en spelning på Showbox Theatre i Seattle under bandnamnet ”Nudedragons” som var ett anagram på namnet Soundgarden.

Spelningen i hemstaden Seattle innebar alltså en återkomst för det band som låg närmast hjärtat för alla medlemmarna. Det nya samarbetet innebar också att bandet började skriva på nya låtar. Detta ledde till plattan ”King Animal” från 2012, frågar ni mig är detta album en värdig återkomst värd att minnas. Full av det Soundgardniska rockröjet kombinerat med överdådiga låtar får i varje fall mina öron att stå givakt.

Bandet hann också med att sammanställa en samling av olika äldre och bortglömda demos och alternativa versioner av låtar i form av albumet ”Echo Of Miles: Scattered Tracks Across The Path” som släpptes 2014. Nytt material lär däremot dröja i och med den tragiska händelsen. Det har visserligen ryktats om en ny skiva, men ingen utom gruppen eller de inblandade vet nåt om den saken. Framtiden får utvisa som det brukar heta.

2010 Återförenades Soundgarden och det resulterade i albumet ”King Animal” från 2012. Utmärkt om ni frågar mig. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=37040792

För första gången på tolv år återförenades också gruppen Audioslave för en konsert som gick under namnet ”Prophet’s Of Rage” 2017. Projektet var en protest mot Donald Trumps installation och hölls den 20 Januari i Washington. Det hade börjat ryktas om ännu en återförening och ett mer permanent samarbete. Både skivutgivning och återförening av Audioslave kom till sist av sig i och med att världen plötsligt nåddes av nyheten om Chris Cornells död.

Den 17 maj nåddes vi så av budet att Chris Cornell hade hittats avliden i sitt rum på MGM Grand i Detroit efter Soundgardens konsert på Fox Theatre i staden. En konsert som troligen blev deras sista. Alla detaljer kring hans död har inte framkommit men den officiella dödsorsaken lyder ”självmord genom hängning”. Hans änka Vicky Karayiannis menar dock att något i historien inte stämmer.

Hennes version bygger snarare på att Chris Cornell knappast medvetet ville ta sitt liv. Samma kväll hade de talat i telefon och han hade sluddrat och agerat annorlunda. På frågan hade han erkänt att han hade tagit en eller två Ativan som är ett avslappnande antidepressivt medel som kan hjälpa till med insomning och är ångestdämpande. En nerdrogad och dämpad Cornell skulle alltså ha bundit upp ett rep i badrummet för att sen hänga sig. Hon menar att det hela är omöjligt men att framtiden får utvisa.

Omöjligt eller inte, en stor musikaliskt förebild är tyvärr död. Vi på Blaskan böjer våra huvuden i vördnad över en fallen hjälte. Det är dock inte alldeles nattsvart, efter sig lämnar Chris Cornell ett rikt arv av låtar och album som många gånger är betydligt bättre än snittet. Det finns alltså mitt i sorgen också vissa ljusglimtar även om tomheten efter Chris Cornell är det som dominerar. Som det sägs i showbiz, ”the show must go on”. Trots det är det alltså saknaden som är förhärskande, i varje fall om ni frågar mig.

En stor röst har tystnat men finns med oss i form av inspelningar och låtar. Sångaren och låtskrivaren har tystnat men Chris Cornell finns förhoppningsvis med oss länge än. Minnet över en stor insats i rockvärlden lär inte bli lätt att sudda ut. Den store förnyaren har lämnat oss men kvar finns som sagt musiken och den talar sitt tydliga språk. Vi lämnar er med några låtar som vi på Blaskan anser är extra viktiga i sammanhanget. God lyssning.

 

Nya skivor


Willie Nelson – God’s Problem Child $$$$
Så har den gode Willie Nelson som är en bra bit över åttio och som har samma själ i sin musik trots att det låter stilsäkert och kanske som en vanlig dag på arbetet. Men Wille Nelson har i sextio år erbjudit oss sitt hjärtas kärlek till det han hyser som mest till den genuina countrymusiken. Trots sitt outlawfrändskap han alltid haft i sin vänskap med Johnny Cash, Kris Kristofferson och Waylon Jennings som en säker. Deras gemensamma projekt The Highwaymen var unik sig själv och resulterade i två suveräna album som jag fortfarande älskar. Willie Nelson har spelat med de flesta inom rock och country och fortsätter att ge ut skvor som håller hög klass för det mesta. Det nya albumet är verkligen ett lyckat koncept med en samling förträffliga sånger.

Jag måste tillstå att åldern förhindrar inte Willie Nelson att på något sätt att skapa flertalet utsökta sånger som han gör för det mesta i sin karriär på sina många långa album..
På ett par spår gästsjunger en rad förträffliga artister och som producent den mångkunniga Buddy Cannon som får till det riktigt bra med sina tentaklar. Jamey Johnson och Tony Joe White har skrivit det fina ledmotivet i skivan liksom Alison Krauss sjunger med på ett fint spår. Plattan väger tungt och det blir nästan som gå i bitar när musikens skönhet avslutat sin dans bort ivägen. Willie Nelson bet hur slipstenen skall dras ihop och plattan landar på ett fint sätt rakt ned i landskapet. En tydlig platta med många bra låtar som för det mesta kommer från mästaren själv så att säga.

Rodney Crowell : Close Ties $$$$
Det gick trögt under Rodney Crowells fösta tid i Nashville innan det lossnade för hans egen karriär. Han flyttade tidigt i ungdomen till Nashville i början av sjuttiotalet. Det var först när han till slut fick ett par av sina sånger inspelade av självaste Emmylou Harris som han senare gick med i hennes kompband The Hot Band under större delen av sjuttiotalet. Det var en bra tid medn så som många andra begåvade artister ville de knappast tillhöra någon annans band en längre tid. Han släppte sitt första soloalbum i slutet av sjuttiotalet. Den riktiga genombrottet kom så sent som 2001 med ”The Houston Kid” som är ett av mina allra största favoritalbum för alltid. Under åttiotalet var Rodney Crowell gift med Johnny Cash dotter Rosanne Cash och spelade in låtar tillsammans och fick några hits.
Idag gör den snart sextiosjuåriga Rodney Crowell en stabil och fin countryrockplatta med klara tendenser av utsökt americana. Han är idag bland de sista rebellerna som kom fram i sjuttiotalets Nashville där man odlade Buck Owen och Merle Haggards countrystuk. De flesta såsom Gram Parson, Townes Van Zandt eller Blaze Foley är borta sedan länge men Rodney Crowell finns kvar där på plats på scenen.
Den nya skivan innehåller en del av hans allra mest känsloanstrukna godisbitar jag hört på länge. Det är urstarka countryrocklåtar som ej avviker utan tar sig ton och låter musiken flöda snyggare än vad jag trodde var möjligt. Emotionella men stadiga som en stor ek med bred omfång. Spröd men på samma gång hård som flinta.
Sången är stark som en oxe som drar tunga lass. Jag har inte hört en bättre skiva från denna artist som för det mesta släpper enbart br amaterial och så även sker det dvid detta tillfälle att musiken blir upphöjd i känsloregistret.

Blaze Foley : The Lost Muscle Shoals Recordings $$$$$
Har man en gång i tiden skrivit en så pass stor sång som Merle Haggard gjorde till en hit såsom ”If I Could Only Fly” då behöver man knappast bevisa något. Men så var Blaze Foley ändå en unik begåvning som precis som sin bästa suparbroder Townes Van Zandt hade en förmåga att trolla bort sin karriär i sprit och droger. Townes Van Zandt påstår i en anekdot att efter Blaze Foleys död 1989 ville han med sitt band gräva upp Foleys döda kropp för att på så sätt komma åt en biljett till en pasntbank där Blaze Foley hade pantsatt sin gitarr. Om det stämmer. En berättelse som påminner om hur Gram Parsons vän gjorde en hednisk begravningsritaul i Mojaveöknen genom att bränna upp hans kropp 1973.
Nu finns det en samling lysande samling med Blaze Foley som spelade in en rad med countrysoulsånger likt vad både Elvis och Eddie Hinton gjort tidigare. Dessa magiska inspelningar från Muscle Shoals
David Johnson som var mn´ed och spelade in skivan blir nu nöjd att dessa inspelningar äntligen blir utgivna. Vi kan nu njuta av dessa tidgare försvunna mastertapes nu kommit ut och givit mig magisdka stunder av ren skimrande regnbågscountry.

”Blaze Foley was a genius and a beautiful loser.” som sångerskan Lucinda Williams, en gång i tiden uttryckte sig om Blaze Foley.


Chris Stapleton – From a Room: Volume 1 $$$$
Han gör en tung musik när han framför sin säkra moderna country som har sin bas i den rena rockmusiken. Alla nio låtar vågar både vara traditionella och går vägen längs rockstigen och stundtals mötes de på vägen. Det är låtar som fortsätter samma känslomässiga form av texter på som hans förra skiva ”Traveller”. Låtar som behandlar livets diverse olikartade äventyr. Nu har dessutom Chris Stapleton varit ute på vägarna med den alternativa countryns egen trollkarl Jason Isbell vilket torde gangna för hans riktiga genombrott, då menar jag ett ännu större sådant än vad förra albumet kunde vittna om. Det förtjänar vår skäggige snart fyrtioåriga mästare på att frambringa traditionell country och americana. Med andra ord fungerar skivan väl så att säga.


Karen Elson – Double Roses $$$$
Folkmusik, americana eller pop, ja man kan undra vad det skall betecknas som. Fastän det gör ingenting. Musiken skimmrar och vågar vara känslig utan att tappa fokus på vad musiken skall göra. Det är en samling skickliga välgjorda låtar som plocka rin tidens tecken och signifikativt träffar hårt på djupet och lyckats spräcka upp mentala asfalten vi alla kan bära med oss och inom oss.
Karen Nelson lyckats utöver förvantan att förmedla sina berättelser och utför det snyggt och får musiken att låta älsklig men ändå tar svärtan över och transformerar sakta till skönhetens eviga stjärn-nätter.

Chefradaktören väljer sina bästa favoriter just nu:

The Sadies gör en smaklig måltid med sin form av americana med röster, melodier och kärlek till genren.

Willie & The Bandits kan man alltid lita på när det gäller den här formen av countryblues med samma sväng som joe Bonamassa.

Steve Ashely är utan tvekan genom sin musik och politiska vy en av de där omöjliga rösterna som man ej tröttnar på.

Chris Wood är så fin här med sin låt

Här kommer en stark rocklåt .

The Braniacs 5 spelar en psykdelisk rock som har drag från Syd Barret och Kring Crimson med lite punkenergi i sig.

PJ Harvey möter Siouxsie Sioux via Joan Jett och Patti Smith. Bandet har också ett par Melvinsgrabbar i sättningen.

The Neck är så underground det kan bli.

Så briljant detta musikstycke är.

Fin vårsingel med lite av schlagertouch och pokjbandfeeling

Lite småskramlig ny pop här:

Skramlig garagerock med stor dos av hardcoreilska i sig.

En ny snygg fin poplåt här med sommardrömmar i sig

The Legends är tillbaka med en ny smart singel. Mitt sista val nu: