Uffe bekantar sig med Judy Nazemetz

Artist/ Titel: Judy Nazemetz – Balancing Act
Betyg: ♣♣♣

Okej jag erkänner, jag har aldrig lyssnat tidigare eller hört talas om Judy Nazemetz förrän nu. En miss jag måste reparera och det gör man väl bäst genom att lyssna på musiken. Egentligen är Judy Nazemetz skådespelerska som har varit med i filmer som ”Harold”, ”Tandläkaren 2” och ”Chasing Robert”. Nu har hon alltså sjungit in en ny skiva där musiken sträcker sig från lättare jazztoner via folkmusik till både crooner och lätt Karibiska influenser.

Det kan ju tyckas lätt splittrat om man beskriver musiken som så vidsträckt som jag nyss gjorde, men faktum är att det fungerar. Beskriver jag det som att skivan till och med innehåller en jullåt kanske det låter än värre eftersom vi vant oss vid att en julskiva är en julskiva. Trots det fungerar det fortfarande. Här finns till och med en låt, ”Three Sticks of Butter”, som har klara Irländska inslag. Det blir med andra ord aldrig enahanda och därmed inte heller tråkigt. Det är lite för varje smak kan man säga.

Det som ändå håller samman skivan är de lite udda valen av låtstilar och känslan för feeling. Det är varmt, det är innerligt och det är som sagt lite udda men på ett bra sätt. Genren lär väl av de flesta stämplas som ”smal” men för ett öppet sinne finns det gott om ljusglimtar. När Judy Nazmetz ger sig i kast med att försöka tämja en countrylåt med mycket humor och kärlek i smälter åtminstone jag. ”My Daily Regimen” berättar historien om de förlagda nycklarna och ett minne som sviker till countryinfluerad musik. Obetalbar!

Slutbetyg då? Ja en trea tänkte jag mig. Det är som sagt inte den mest breda skivan, det betyder att du måste ha någon slags referens till musiken på skivan. Det är med andra ord inte skivan du per automatik känner dig hemma med. Å andra sidan är den charmig, hjärtlig och full av både värme och humor. Inte nödväntigtvis en nackdel om du saknar en relation till stilarna då här erbjuds en riklig portion mer lättsam underhållning.

För den som gillar utmaningar är det definitivt skivan du bör lyssna in dig på, är du däremot den som vill ha mainstream och det som låter bekant är det inte det. Du väljer, själv väljer jag att tycka att Judy har en given plats i skivhyllan. Som alltid, god lyssning och våga lyssna på något annorlunda. Det är faktiskt värt mödan.

Jonathan Wilson – Rare Birds ¤¤¤¤


Jag kan nästan ana att Jonathan Wilsons album är rena drömmen för en tidskrift som Mojo för här finns den klassiska rocken välförtjänt representerad av en modern artist av idag. Ibland kan jag höra ekon från Eagles skiva ”The Long Run” 1979. Det finns stråk av Jackson Brownes album ”Running on Empty” från 1977 och ELO’s ”Discovery” till musik som jag spåra lite västkustrock av Steely Dan och Poco.
Ja det finns så mycket att lufta och lyfta fram i den här drömmen av musik där skimrande låtar visar upp hur ett album av idag kan byggas upp till just ett klassiskt stort album där varje aspekt av musiken liksom befinner sig en ständig rörelse. Lite som att läsa en roman av Richard Ford eller deckare med Michael Connellys antihjälte Harry Bosch.

Det är som om Kalifornien plötsligt bara skulle låta glamouren och skönheten flyta fram som i plattor av Bill LaBounty och Michael Franks. Ja blir nästan löjligt glad åt de låtar som Jonathan med precision trollar fram i sin värld av skön musik med en trevlig röst som verkligen ger fart i mitt hjärta. En av de finaste skivorna just nu.

The Go! Team – Semicircle ¤¤¤¤

Bandet The Go! Team kan lättsamt med sina ständiga samplingar, lånegods och aktstycken påminnas om Australiens The Avalanches eller japanska Handsomeboy Technique i stilen. Fastän deras uppsluppna glädje i sin kreativa musikaliska skapande får mig att tänka på Simian Mobile Disco i lättsamheten och fantasin i dess utförande.
Nu har Ian Parton med sina kamrater släppt ett osande, ångdrivet fabriksljud där musiken studsar från ena sidan i en stereo och mono-upplevelse. Jag tänker på de där provsändningarna i radion där man undersökte ljudet genom att påpeka att nu kommer ljudet från vänster sida eller dito höger. Men bara till känslan bandet skapar och formar i sina helgjutna låtar
Detroit Youth Choir finns med på skivan vilket Ian Parton efter ett besök i Detroit ville ha med på albumet. Dessutom är gruppens rapare Ninja med på alla hörn i skivan genom att ta del i projektet.

Musiken slamrar, larmar och gör väsen av sig på samma sätt bandet gjort på deras samtliga album sedan debuten för ungefär 18 år sedan.
Jag tror att bandet vill gärna låta som om det vore en reminiscen från sextiotalet och i detta fall verkar Phil Spectors berömda ”wall of sound” ligga närmare än vanligt. Ja till och med lite galenskap av typen Brian Wilson och Joe Meek har sina påtalade visioner med på ett hörn i skapelseprocessen på nya albumet.
Ja allting svävar fritt i en berg och dalbana med långa färdstigar som tar sig överallt och ingenstans på en och samma gång. Musik som passionerad tar sig över alla tonsatta hinderbanor.

Café Society – Woody Allen ¤¤¤¤¤

Woody Allen är tillbaka i väldigt god form och här finns alla de miljöer som appellerar på Woody Allens egen filmestetiska synsätt som gärna präglar hans filmer från ”Radio Days” eller ”Kairos röda ros” till möjligen filmer såsom ”Manhattan” och ”Stardust Memories”.

Den nostalgiska tonen som vibrerar till den jazzmusik Woody Allen sätter högst. Ja ett trettiotal han skildrar som ”Golden Ages”.
Dessutom är det en film som skildrar Hollywood och är det någon som kan skildra Hollywood så är det just Hollywood och då är drömfabriken som bäst enligt mig.

Både Robert Altman och Blake Edwards har tidigare gjort försök att skildra Hollywood med dess cynism och hysteri. Los Angeles som stad och Hollywood som drömfabrik blir som två parallella världar på ett sätt.
Jag tänker även på Carrie Fischers bok ”Vykort från drömfabriken” som var en ganska avslöjande bok av Hollywood. Det finns ävenledes i memoarböcker av Gloria Swanson ”Swanson on Swanson” som beskriver filmens liv i Hollywood. Ja man också i populärkulturen finna referenser till myten om drömbilden men också dess cynism i Jackie Collins böcker om ”Hollywoodfruar respektive män för att inte tala om de lyxiga praliner till marängvispminiserier som gjordes på åttiotalet av böckerna.

Fastän Woody Allen gör det med en nostalgisk värme när han skildrar sitt älskade Hollywood eller gyllene åren då filmstjärnor var just stora filmstjärnor och då hade Hollywood också en nimbus där både politiska flyktingar, amerikanska intellektuella och andra av vetenskapens fixstjärnor kunde mötas i Los Angeles societet.

Filmen har också en av Woody Allens arketypiska judiska karaktärer som överanalyserar och pratar sig genom livet i ett skydd av sin lätt patetiska mur som spricker upp.Bobby Dorfman bor i en typisk judisk Bronxfamilj men söker sig till sin farbrors firma för agentbyrå med rika och stora Hollywoodstjärnor.
Här förälskar sig Bobby i sin farbrors sekreterare som också har en hemlig kärleksförbindelse med farbrorn. Det är också en film om hur man lätt bländas av Hollywoods kulisser och vill tillbaka till New Yorks mera jordnära livsstil.
Filmen bygger på en värmande låga med Hollywood i bakgrunden men också om Bobbys judiska familj existerar också som en sinnesbild för en typisk familj såsom Woody Allen upplever den från sin egen uppväxt kan man tänka sig. Nåväl filmen är hans bästa på länge och formar en skimrande gnista som är som ett varmt stjärnglitter med jazzmusiken som relief.

Everything is Recorded – Everything is Recorded by Richard Russell ¤¤¤¤

XL Recordings är ett av de stora oberoende skivbolagen som Richard Russells skapade i slutet av av 80-talet för att skapa bra dansmusik. Men sedan dess har han producerat en rad med skivor från artister med bred vision M.I.A,Dizzee Rascal,The Radioheads egen frontman Thom Yorke, White Stripes, Bobby Womack, Gil Scott-Heron eller Damon Albarn från Blurs egna musikaliska projekt. Ja som ni märker kan verkligen Richards Russell sägas ha ett brett spektrum. Jag tänker mig att man kan jämföra honom med amerikanen James Murphy från gruppen LCD Soundsystem som också givit ut punkfunkskivor via sitt bolag DFA Records.
Nu har Richard Russells ett ny projekt som han kallar för Everything is Recorded som påminner om Damon Albarns eget Gorillaz i stil och idé.

Hans eget projekt är ett lyckat sådant eftersom här finns både låtarna och framförallt artisterna som lyckats förmedla hans ambitioner vilket får mig att tänka på det album som Quincy Jones finaste ambition från 1981 – The Dude. Eftersom även där var det gästartisterna som gjorde albumet stort.
På Everything is Recorded finns låtarna som sveper snyggt och subtilt över hela skivans konstruktion särskilt när Kamasi Washington låter sina jazziga saxofonpartier dominera ett par låtar med lyxig magi på ”She Said” med Obongjayr från Nigeria och ävenledes den fina sången ”Mountains Of gold” med tre artister Ibeyi, Sampha och Wiki. Dessutom kan man lägga till Peter Gabriel eller Owen Pallett.
Tillsammans utgör albumet en klar skiva som jag utan tvekan kommer ta med mig och lyssna på hela våren helst med skimmer i ansiktsdragen och leende gå och tänka på vårens ljuvaste stundande blomsterprakt och fågelsång.

Craig David – The time is now ¤¤¤¤


Första gången jag hörde talas om Craig David var när jag hörde den suveräna singeln med den vibrerande dub step/garage-känslan som spred sig i England, ja framförallt i London. Gruppen Artful Dodgers singel som jag köpte i slutet av 90-talet – Re-Rewind (The Crowd Say Bo Selecta). En melodi som tydligen var lånad från en första demoversion som Craig David gjort lite tidigare på 1990-talet. Låten finns också på hans snygga debutalbum ”Born to Do It” som jag köpte på cd 2000. Den skivan var ett mästerverk enligt mig därför att den mixade alltifrån garage, two step, electro, hip hop, big beat och ren r&b is tilen. Efter första albumet tappade jag från och till bort Craig David.
Fastän med det nya albumet är han tillbaka hos mig och jag är övertygad om skivans storhet. Med hjälp av JP Cooper, AJ Tracey och Chase &Status bland gästartisterna lyckats Craig David förmedla snygga låtar som både förvaltar den stil han började i för sisådär 20 år sedan för att förnya med dagens sätt att skapa och transformera modern r&b på ett brittiskt sätt naturligtvis.
Craig Davids musik på nya skivan fungerar allting som en produktion som som blir ett helhetligt konstverk i sig själv medan låtarna fungerar också såsom separata enheter vilket är byggstenar, eller kan sägas vara ett musikaliskt dna i en cybergenetiskt system.
När jag lyssnar på låtarna och tar in dem var för sig som verkar det liksom med skarp skärpa liksom vassa missiler öppna mina sinnen till vidöppna landskap där tonerna och melodierna centrifugera likt en virvel i mitt inre.
Craig David sjunger bra och fokuserar sin energi rakt på sången och låter musiken bygga upp stämningen i låten så att jag får en tonsatt färgrik skiva vars kraft blir så pass större vid varje ny låt. Det är en av kommande vårens vackraste symboliska album.

Blaskan väljer skönhetens musik utvalda av chefredaktören.

>I dag tänkte jag välja en symfoni i kärlek och skönhetens musik rakt igenom sjunde himlen. Musik som förbinder essens i det som kan uppfattas vara lyx, skönhet och välbehag som lyser upp i neonljusets glitterparaply där festen aldrig tar slut. En daiquiri för världen. Honungslen musik som rinner längs sockertoppsbergen med hallongfluffiga moln högt svävande där uppe i de oceanblåa himmelsvalven.
Nu börjar musik som jag under åren älskat sönder fritt rotera omkring i Blaskans musikaliska skönhet här:



































Så avrundar vi här med följande låt:

Justin Timberlake – Man of the Woods ¤¤¤¤¤


Det är en stor glädje när en kritisk människa som jag själv kan finna att även de största artister som oftast rör sig i de gränstrakter där oftast barn eller tonåringar till fans har sina favoritartister kan göra avgörande album. Artister som jag oftast rynkande på näsan viftade bort som ointressanta i de flesta avseenden. Naturligtvis inte alltid gjorde jag sådana fadäser. Min respekt och kärlek till artister som George Michael fanns där naturligtvis alltid och hans mainstreamalbum var oftast mästerverk.
Men här tänker jag mera på mainstreamartister som plötsligt slår till ordentligt.
Kylie Minogue kunde jag känna ambivalens inför under sin tid med framgångsrika Stock Aitken Waterman på låtskrivarfronten. Det var när hon själv som oberoende artist började släppa skivor med snygg dansant discopop som jag började fall inför hennes artisteri. De tre skivorna ” Light Years, Fever och Body Language” uppvisade hur attans bra Kylie Minogue utvecklades till att bli.

Britney Spears släppte två starka album som jag föll direkt för där hennes tidigare mera lama popförsök utvecklades till en mera mogen och mörkare dansant pop med inslag från den nya tidens influenser då föll musiken på sin rätta plats. ”Blackout och Circus” blev två smärre mästerverk.
En annan artist är forne Take That-medlemmen Robbie Williams som plötsligt slog till ordentligt med ett superstarkt album i början av detta decennium som hette ”Sing When You’re Winning” som jag verkligen älskade. Ett par år senare såg jag honom på en bländande konsert här i Stockholm. Efter det kom det flertalet bra album ett bra tag men idag har jag ej någon koll på hans produktion.
Nu är det dags igen för nästa totala överraskning för min del när det gäller Justin Timberlake som nu har en större karriär än vad han hade i’NSYNC trots allt. Hans skiva ”FutureSex/LoveSounds” med ett uppdaterad sound från bland annat Timbaland 2006 blev nog inledningen till en ännu större karriär. Inom film har han gjort bra ifrån sig som skådespelare i framförallt ”Social Network” där han spelade Napsters grundare Sean Parker som blev vän och kompanjon med Facebook-grundaren Mark Zuckerberg.

Justin Timberlake har nu släppt sin absoluta bästa album som ligger i mästarklass. Här finns den mest delikata popen som förfinas av utsökta låtar och dessutom en härlig känsla att fylla musiken med intressanta och delikata sånger. Justin Timberlake lyckats förena god förmåga att skriva låtar med en skönt härligt gungande takter.
Dessutom att samarbeta med den nya skolade countrysångaren Chris Stapleton och souldrottningen Alicia Keys tyder på bra intuition att skapa bra musikaliska relationer som leder till mästerliga l¨åtar på ett stort album. Jag blir nästan så där löjligt glad åt en skiva som bryter ned mina fördomar mot mainstreampopens jakt på försäljningsframgångar. Men nu förstår jag att det här är verkligen god pop som är minst lika bra som Wham, George Michael, Duran Duran, Madonna eller för att kanske ta mera nutida referenser såsom Robyn eller Rihanna någonsin var eller är.
Nu mixas snygga arrangemang med nya ljudbilder som gör att varje påföljande sång blir ett bevis på att när kreativ förmåga att göra fantasifull musik kombineras med en övertalangfull artist då blir det mera av fröjden att beskåda glimtar av himmelriket.
En skyddsängel sitter nog på Justin Timberlakes axel just nu.
Tänk bara vilka producenter som är med på skivan. Timbaland (Missy Elliot) The Neptunes där Pharrell Williams ingår precis som han är medlem i NERD. Även hade han hit med låten ”Happy” och Rob Knox som var inblandad i tidigare låtar med Justin Timberlake. Se låten ”Love Sex Magic” där Ciara sjunger tillsammans med Justin Timberlake.
Det finns även andra producenter på albumet. Nåväl vinterns bästa album har officiellt landad hos mig.