The Dream Syndicate – How Did I Find Myself Here? #####

När The Dream Syndicates debutskiva ”The Days of Wine and Roses” spelades in med Chris D som producent. Ja samme man som grundade punkbandet ”The Flesh Eaters. Denna debutskiva blev just skrammelrock och vväsen som gav bandet och dess ständiga ledare Steve Wynn pondus nog att få storbolagskontrakt lite före REM och The Replacements. De gick från att vara del av Los Angeles punkscen med The Blasters, The Germs, Black Flag, X med flera band till att få större ekonomiska ramar att röra sig med och hålla sig till. Men bandet blev aldrig det stora slagskeppet för postpunkscenen utan delikata rockslingrande oortodoxa låtskrivare och rockare som bytte ut sina bandmedlemmar från och till.

Deras skivor är enligt min mening stora rubinröda askar med magiskt innehåll om man öppnar bandets omslag. Deras andra skiva ”Medicine Show” var också en fin smäcker sak som fram till 1988 då bandet svanesång till slut kom med den mörka skivan ”Ghost Stories” där musiken till slut fick Steve Wynn att börja öppna för en egen karriär. Det finns projekt såsom ”Smack Dab” eller samarbetet med legendaren Sky Saxon och det mindre intressanta The Baseball Project.
Nu är Steve Wynn tillbaka med sina musikanter för att göra en av det mest delikata postpunkskivor som kommit ut i år som både låter som hjältarna Steve Wynn hade som föredömen såsom The Velvet Underground och Televisionen. Låtar som den långa frijazziga rockattacken som titelspåret ”How Did I Find Myself Here?” uppvisar att bandet och Steve Wynn är modiga och tillräckligt vågade att göra totalt urspårade men dock sublim rockmusik mitt i den svepande långa partierna.
Nya band kommer och går men här visar The Dream Syndicate omdömet att det går att göra kvalitetsrock som passionerad flödar ut ur gruppens instrument.

En låt som ”Glide” är en stark elektrifierad gitarrdriven rocklåt som har klara signalsubstanser av den psykedeliska influensen. Medan andra låtar har lite ekon av Echo & the Bunnymen och Psychedelic Furs. Jag kan nästan tänka mig att ett band från tvåtusentalet har Steve Wynn som klarhjälte. Black Rebel Motorcycle kan nog knappast tänkas bort när det gäller att ha influenser från The Dream Syndicate.

Hela nya skivan är ett mästerverk som visar att comebacken var genomlyckat försök som tar andan ur mig.. Ta enbart sången som skygga gamle medlemmen Kendra Smith gör på ”Kendra’s Dream” där allting faller på plats. Vilket underbart album det här blev till slut.

Psychedelic/Spacerock: Hawkwind – Into the Woods


Dave Brock är nog den ende originalmedlemmen som är kvar sedan 1969, men han fortsätter sin vana trogen på den utstakade vägen. Det är några år sedan de släppte en ny platta. Detta är deras 29:e album och man känner genast igen soundet, spacerocken med de psykedeliska utsvävningarna och de flippriga syntarna och de tunga gitarriffen som dyker in lite då och då. Tretton låtar har man med på skivan och med låttitlar som ”Wood Nymph”, ”Space Ship Blues”, ”Have You Seen Them” och ”Magic Mushroom” vad kan gå fel.
Lyssna på ”Vegan Lunch” en lite halvpunkig låt med klassiska Hawkwindinfluenser, läcker komposition tankarna går tillbaks till rätt tidiga låtar som ”Urban Guerilla”och ”Hurry on Sundown”.
Jag gillar också ”Space Ship Blues” med spejsade flippriga hawkwindsyntar, banjo och fiol hela kittet för att göra en bluegrasslåt, Helläckert.
Den avslutande låten ”Magic Mushroom” är nio och en halv minut lång och här svävar man ut i ett långt jammande med kulsprutesyntar och tunga gitarriff, det får en att påminnas om svunna Hawkwindtider och låten har absolut rätt titel.
Dave Brock har lyckats få ihop en välkomponerad platta i klassisk Hawkwindstil.
Bästa låten Space Ship Blues.
Skivan får € € € + +

The National och LCD Soundsystems nya skivor recenseras.

The National – Sleep Well Beast #####

LCD Soundsystem – American Dream ####

Det är med stor glädje att konstatera att postpunken lever vidare genom amerikanska band som just The National eller James Murphys band LCD Soundystem. The National gjorde tidigare en furiös dansant punkfunkdrivande musik liksom James Murphys band gjorde på skiva och de utsläpp som kom ut på bandets skivbolag DFA.
The National kunde stundtals låta som Franz Ferdinand och Klaxons på sina tidigare skivor. Men på det nya albumet verkar det vara kraftfull rock som inspireras av den postpunk som Tony Wilson gav ut på sitt bolag Factory under åttiotalet. Jag menar då musik som Joy Division eller New Order som jämförande band med The National.

LCD Soundsystem lämnar den punkfunk det tidigare skapade på sina första album. Då var brittiska band som Gang Of Four, The Pop Group, Josef K och The Fire Engines som verkade vara själva grejen till min stora glädje. Men även med sitt bolag DFA gav man ut lysande akten The Rapture som på sin första ep-skiva verkligen gav liv i amerikanska rocken enligt min mening vid sidan av The Strokes. Då gjorde James Murphy allt rätt och skapade ett mästerverk på LCD Soundsystems allra första album. Jag var då utan tvekan dess största svenska fan. Man kan nog jämföra James Murphys med James Lavelles bolag Mo Vax som under 90-talet verkligen gav puls åt dansscenen under en del år.

På Nya albumet med LCD Soundsystem är det mörkare stråk och låtar som håller samma ljuvliga stil med sin ansats att få till ett sound som kan tävla med både Talking Heads och The B-52 som de lät på ep-skivan ”Mesopotamia” en gång i tiden. Ja till och med Echo & the Bunnymens tidiga karriär kan finna sina vänner på LCD Soundsystems nya albumet.
Både The National och LCD Soundsystem verkar få till värdiga skivor med några av sina bästa sånger på respektive album. Det är sådant jag tackar för måste jag tillägga.

En hyllning till Hasse Alfredsson

Jag minns prisutdelningen av Albert Engströms pris som Hans Alfredsson fick sig tilldelat för sin livs gärning i Albert Engströms anda. Jag är stolt och ytterst glad över att fått närvara när det skedde vid detta högtidliga tillfälle. Priset delas ut årligen vid Grisslehamn. priset går till en artist som enligt juryn anses bidragit med att sprida den formen av artisteri och humor som Albert Engström utövade en gång i tiden.
När ceremonin var över så råkade jag gå förbi Hasse Alfredsson när han satt ned på en parkbänk och vilade sig efter all uppståndelse kan jag tänka mig. Jag gick förbi och stannade upp och undrade om man skulle våga sig på konststycket att närma mig försiktigt mästaren själv. Jag ville bedyra hans betydelse för mig och vilken glädje alla briljanta geniala alster i olika former svenska folket fått uppleva från den store magikern.
Jag tassade fram med en stammande och hummande rörelse och lite så där platt frambringade min hyllning till en sann mästare.

Nu är även Hans Alfredsson tyvärr borta. Den dynamiska duon Hasse & Tage äro nu förenade i himlens skämtkör.

Det började redan i historiens gryning på Mosebacke Monarki vid radion för att senare övergå till nya mediet – Televisionen. En mild satirisk drift med den tidens politiska samtid. Det var där spåren tror jag skulle leda till Svenska Ords senare bedrifter. Tage Danielssons milda väsen och Hans Alfredssons skånska antiauktoritära drag skapade den främsta duo vid haft inom svensk kultur och nöjesvärld.

Tage Danielsson gick bort för 33 år sedan och nu förenas han med brodern/kompisen Hans Alfredsson.

Det finns mitt i Hasses väsen ävenledes mörka små drag i hans personlighet vilket han uppvisade i sina två filmer ”Enfaldiga mördaren” och existentiella thrillern ”Falsk som vatten”. Just dessa två filmer lyckades han med sin antiauktoritära drag uppvisa fascismens omänskliga drag som i ”Enfaldiga mördaren” och människans komplexa psykologiska inre i passionsdramat ”Falsk som Vatten”. Hans Alfredssons skälmska sida kommer lätt fram i filmatiseringen av ”P&B” eller Pettersson och Bendel som den heter i romanform och i barnfilmen ”Jim och piraterna Blom”. Där finns den ljusa lysande djupt humanistiska Hasse Alfredsson framträdande.

Det stora med Tage Danielsson och Hans Alfredsson var att det förnyade revykonceptet i Sverige genom att transformera de till milda samhällssatiriska uppsättningar. de mixade aktuella frågeställningar med gags, musik som var hämtade ur schlagern, jazzen och visan. Det blev en form av manifestation där Karl Gerard möter Bertolt Brecht & Kurt Weills politiska cabaré fastän i ett mycket mera humoristiskt folkligt sammanhang.

Hasse Alfredsson är en person jag förknippar med den gamla hederliga bilden av en sann bildad humanist som alltid slog uppåt mot den verkställande makten. En mjuk människa med en ädel själ som stod på vår sida gentemot makten oavsett varifrån maktens svansar viftade.
Man för ej glömma att han var en stor humoristisk stilist samt allvarsam författare i sina olika böcker som kunde blanda friskt mellan genrer såsom kåserier, deckare och mera psykologiska komplexa berättelser om ondskans handlingar som människan kan begå. Vad utgör en ond handling och vad kan det bli för konsekvenser?.

Till slut får jag tillägga: Hans Alfredsson är den sista stora estradör som skapat så mycket av den humor som det mesta av dagens bygger på fastän oftast med smärre besvikelser för mitt vidkommande med få undantag.
Faderväl får jag härmed säga till Svedala konungarikets charmknutte numero ett: Hans Alfredsson.

Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Metallicas Revansch

Grupp och Album: Metallica – Hardwired….To Self-Destruct
Betyg: ♣♣♣♣

Ända sedan den dagen då Metallica släppte albumet ”Master of Puppets” har en enda sak jagat gruppen, en upprepning av vad som av flera anses vara bandets bästa album. Besvikelsen hos vissa fans har dock varit stor genom åren, de menar att den aldrig har  kommit. Kritiken har gått ut på att gruppen har sålt ut sitt namn och/eller koncept, det har varit dåliga eller konstiga produktioner eller så har det varit låtarna som inte har hållit måttet. Själv tycker jag dock att jag kan peka på flera album som mer än väl håller måttet, ett är ”Death Magnetic”. Nu kan dock utmanaren ha anlänt, det album som till och med får sura och oftast överkritiska fans att le nöjt.

Albumet jag talar om kom ut i november 2016 och har av många beskrivits som bandets nästa mästerverk. Nu har det blivit min tur att avgöra den frågan för Blaskans räkning, håller den måttet som alla har talat om eller inte?

Metallicas senaste platta skäms inte över sig även om den har en del att önska. Foto från Wikipedia. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=51360203

Plattan ”Hardwired…to Self-Destruct är onekligen en imponerande samling. Med en dubbel-disc med tolv låtar får man det mesta. Gruppen kör dessutom så det ryker. Det som är övertydligt är att man är fullt inställda på att återgå till det som är gruppens egentliga kännemärke – klassisk thrash-metal med mycket melodi framför allt i sångpartierna. Ibland trillar det över i ren thrash som är så brutal att den med all säkerhet tillfredsställer till och med den mest kritiske av fan. Ett sånt exempel är ”Spit Out the Bone” som är så skållhet att inte bör vidröras utan griptång.

Tyngden finns också här. Lyssna på låtar som ”Hardwired”, ”Moth into Flame”, ”Confusion” eller ”Manunkind” (snygg ordlek där förresten!) och man inser att också tyngden finns med gruppen genom hela albumet. Det har ju alltid varit ett av gruppens hörnstenar i musiken så också här lyssnar nog de kritiska med ett granskande öra. Jag tror dock inte de blir besvikna, det är genomgående blytungt. Två av två möjliga så här långt alltså.

Bandet visar som vanligt upp hantverksskicklighet ut i fingerspetsarna. Musikaliskt är det väl sammanhållet, tajt av bara tusan och för det mesta väldigt skickligt genomfört. Det finns dock ett litet aber och det har med basen att göra, men låt mig återkomma till det senare. Alla fyra musikerna briljerar annars och det bidrar naturligtvis till ett fulländat slutresultat.

Produktionen är glasklar. Inget konstigt ljud på trummorna som ”St Anger” blev utskälld för. Trots sitt rykte gjorde Bob Rock ett storartat jobb den gången och låtarna på den plattan är också de betydligt bättre än sitt rykte. På den nya plattan är det Greg Fidelman som tillsammans med James Hetfield och Lars Ulrich har mejslat fram slutresultatet. Den färdiga plattan präglas av ett sound som är både balanserat, klart och som lyfter fram tyngden i låtarna.

Ska jag ha en åsikt om produktionen tycker jag nog att man kunde ha jobbat mer med att lyfta fram Robert Truillos bas. Han drunknar lätt i det nuvarande soundet. Hans basspel är mer intressant än att få spela rollen av uppbackare som inte får bidra med mer än just tyngden och kompet. Det känns som om trion bakom mixerbordet slarvar bort en pusselbit. Särskilt som det en gång i tiden var så att gruppens mest omtalade basist – Cliff Burton – är omhuldad av gruppen som den som formade deras musik.

Varför Truillo inte får en större roll kan jag bara spekulera i. Kanske är det så att traumat kring Cliff Burton fortfarande tynger gruppen, vad vet jag. Han dog ju under väldigt dramatiska omständigheter under turnén i Sverige 1986. Många tecken tyder på att övriga medlemmar aldrig ens har kommit över händelsen. Trots det borde man utnyttja Truillos erkända skicklighet som basist bättre än man nu gör, han har så mycket mer att tillföra. Synd då man som sagt slarvar bort vad som borde ha varit ett givet kort.

På det hela taget är detta dock både en gedigen och klassisk produktion som förmodligen återställer något av Metallicas förlorade heder till och med i de mest kritiska kretsarna. I min värld är detta en mycket bra platta men det finns saker jag fortfarande har kvar på önskelistan. Mysteriet med den nedtonade basen står högt upp över frågor att lösa. Gruppen är nämligen nu inne på sin andra skickliga basist efter Cliff Burtons död som får så lite att göra att det blir en nästan påtvingad ordinär insats. Kom över Cliff för i h-e!

Trots min kritik är jag beredd att ge albumet ett högt betyg. Det beror framför allt på styrkan i låtarna och återgången till det som är gruppens starka kärna – thrashen. Det beror också på en i övrigt klar uttalad ambition att både producera och spela in en klassisk Metallica-platta precis så som gruppen låter i sina starkaste ögonblick. All heder så långt till gruppen men en del frågetecken finns nog kvar trots det. Det slutar med att jag bestämmer mig för en fyra för albumet. Grattis och välkomna tillbaka till thrashens finrum!

Chuck Berry – Chuck ###


Chuck Berry är mest känd för att ha givit ut sina skivor på Leonard Chess (död 19699 och Phil Chess (Död 2016) skivbolag Chess Record för att ha senare vissa utsvävningar på Mercury bolag. Men hans ja, näst sista album ”Rock It” gavs ut på det lilla bolaget Atco Records som låg under Atlantic och hade The Coasters och Bobby Darin som artister under rockerans inledning.
För att senare ge ut alltifrån Sonny And Cheer, Vanilla Fudge eller Cream. Jazzsångerskor som Betty Carter eller Helen Merill. Där gav Chuck Berry ut sitt enda album ”Rock It” på det bolaget.

Det var ett album som hade en del fina sånger som naturligtvis inte kan jämföras med hans bästa epok under femtiotalet då hans mest odödliga låtar skapades. Fastän Chucken som nästan ensam stod för en större del av rockens temperament och har på albumet ”Rock it” naturligtvis en verkligen klarhet i sina sånger och håller sin stil som bär Chuck Berrys signatur och det blir den skivan jag sätter i jämförelse med hans nya postumt utgivna ”Chuck”.

Det postuma utgivna albumet har flertalet sånger som jag kan säga är riktigt bra och Chucken sjunger helt okej med en stark röst i behållning. Plattan är tillägnad hans hustru ”Thelmetta ”Toddy” Berry” och skulle ha givits ut i samband med hans 90 års dag men hans död senarelägga utgivningen till i år istället.
Här finns nya låtar som Chuck Berry skrivit och de håller bra klass måste jag tillstå. Det finns en okej nyinspelning av hans egen ”Lady B Gode” som jag inte direkt kändes behövdes i sammanhanget utan hans original är så pass mycket bättre än den nya inspelningen så att den framstår som överflödig enlig min åsikt.
”3/4 Time (Enchiladas)” som Tony Joe White skrivit är riktigt bra. För många artister såsom Elvis Presley, Tom Jones, Tina Turner eller Brook Benton har spelat in Tony Joe Whites låtar så varför inte Chuck Berry som sjunger och spelar in den med pondus och bravur.

Mest förvånande är att Chuck Berry väljer att göra en version av det gamla favoritstycket ””You Go to My Head” som i original skrev av jazz och schlagerkompositörerna Haven Gillespie och J. Fred Coots. Den låten får i Chuckens och hans team en annorlunda inramning i arrangamanget. Den sången blir plattans totala överraskning hos mig som vid genomlyssningen av skivan.

Om jag sammanställer skivans helhet så är det en bra och godkänd skiva som har bra låtar helt genom albumet utan att innehålla några större kommande klassiker utan det blir mest ihågkommet som Chuckens allra sista inspelningar. Det räcker långt det också.

Styx – The Mission


Chuck Panozzo – bas, sång är den enda medlemmen som varit med från början (1970) efter Dennis De Young lämnade bandet för snart tjugo år sedan. Chuck är numera deltidsmedlem och uppträder med bandet endast vid vissa tillfällen.
Före 1975 släpptes plattorna Styx, Styx II, The Serpent is Rising och Man of Miracles.
Styx II och Man of Miracles hade ett par låtar som var riktigt intressanta och tillhör numera Styxklassikerna, (Lady och Rock n Roll Feeling).
Det är också nu man hittar sitt eget sound med stämsång, körer och klaviaturen.
Tommy Shaw kom med i Styx 1975 och det är han som leder bandet i dagsläget.
1977 kom The Grand Illusion och i och med den skivan slog de igenom på bred front.
1978 släpptes Pieces of Eight och den plattan stärkte deras ställning, de här två skivorna är tillsammans med Paradise Theatre (1980) deras bästa plattor.
Denna platta är deras första studioplatta på 14 år.
Man har klättrat upp på vinden och hittat inspiration från förr, Dennis De Youngs ersättare Lawrence Gowan, låter dock stundtals väldigt lik sin föregångare både i röst och klaviaturspel. Stämsånger, körer, klaviatur och gitarriff sitter som en smäck.
”The Mission” är ett konceptalbum som handlar om människans första bemannade resa till planeten Mars. Konceptalbum är inget nytt hittepå för Styx, ”Paradise Theatre” (1981) och ”Kilroy was here” (1983) är just konceptplattor.
Öppningslåten ”Overture” öppnar i klassisk Styxstil, som introduktion väver man in låten ”Gone Gone Gone” som är en klassisk Styx låt med de klassiska Styx attributen såsom stämsången, körerna och klaviaturerna hopsmält med gitarriffen i ett riktigt up-tempo.
I ”Hundred million miles from home” drar man ner tempot något men Tommy Shaw ser till att det svänger rejält, sångharmonierna samt samarbetet mellan klaviatur och gitarr är suveränt. När den nedstämda ”Locomotive” drar igång har man dragit ner tempot betänkligt och man känner att nu finns ingen återvändo.
”Radio Silence” höjer temperaturen och allt känns inte så tungt längre och när ”The Greater Good” öppnar i lugnt tempo men tempot höjs succesivt.
“Red Storm” kan stundtals kännas lite vemodig, övergången till ”Khedive” görs snyggt med ”All Systems Stable”. Khedive bjuder på sprittande pianospel och ett överraskande gitarrsolo i slutet av låten, väldigt mycket Brian May i solot .
”The Outpost” signalerar att de är framme vid målet, sedan kommer prologen ”Mission to Mars” med vissa Beatlesvibbar.

Det här är en platta som riktar sig främst till gamla Styx fans, men lämpar sig även för förstagångslyssnare.
Första gången jag hörde skivan tyckte jag inte att den var så märkvärdig, men efter ett par lyssningar har intrycket växt till en riktigt bra temaskiva. Nu väntar jag på nästa Styx skiva, hoppas det inte dröjer 14 år till nästa skivsläpp.

Skivan får € € € +
/Sonny

Rick Wakeman – Piano Portraits


Rick Wakeman den skicklige pianisten/organisten från gruppen Yes, visar upp sina färdigheter. Jag har genom åren lyssnat på några av hans egna kompositioner. Till exempel “The Six Wives Of Henry VIII” och “The Myths And Legends Of King Arthur And The Knights Of The Round Table” som är ett i mitt tycke helgjutet mästerverk.
Piano Portraits är ett album med instrumentala versioner av femton gamla klassiker från The Beatles, Led Zeppelin, Cat Stevens, David Bowie m.fl. såsom ”Help”, ”Stairway to Heaven”, ”Life on Mars” ”Morning has broken”, ”Space Oddity” samt Eleanor Rigby. Efter att ha lyssnat på Eleanor Rigby i Rick Wakemans tolkning så undrar man, var det verkligen Lennon/Mc Cartney som skrev Eleanor Rigby?
I Rick Wakemans tolkning låter det som om det kunde varit Chopin.
Rick Wakeman bjuder oss på otroligt smakfyllda vackra kompositioner.
Dessa hits framförs otroligt skickligt och snyggt en del i nya dimensioner av virtuosen Rick Wakeman.

Skivan får € € €

En hyllning till Elvis Presley som gick bort för fyrtio år sedan:

Elvis Aaron Presley föddes 8 januari och gick bort 16 augusti 1977. Det var vid det tillfället vi i min familj satt och tittad på tv när budskapet framkom i televisionen när den nyheten kom. Min moder som var en stor Elvisfan blev ytterst ledsen över den nyheten. Familjens Elvisskivor spelades den dagen minns jag så väl.
Här kommer minneslåten av Danny Mirror som min moderälskade så mycket.

För ni som aldrig hört bandet Dread Zeppelin som har en sångare i Elvisstil

Nu kommer här ett sjok med Elvisvideos:






https://youtu.be/vWVgLLnGaWs