Nya skivor recenserade av redaktör Micheles Kindh

The Decemberists – I’ll Be Your Girl ¤¤¤¤

Yo La Tengo – There’s a Riot Going On ¤¤¤

Att experimentera med musikaliska lekar kan vara ett kraftfullt instrument för att få till det och skapa möjligheter men det kan bli för mycket som Ulf Holmén konstaterade när han recenserade gruppen Deerhofs senaste giv.
Så kan det tyvärr bli när man vill för mycket men det kan också bli lyckat som när Frank Zappa eller när Captain Beefheart gjordemusikalisk aexperiment förr om åren. Andra lyckade exempel på sådana artister är The Resident, Devo, XTC, Talking Heads och så Mike Pattons olika projekt och för att inte tala om The Beatles senare period med psykedeliska plattor. Ja för att inte glömma bort Beach Boys skivor där Brian Wilson ville dra musiken åt andra håll än det redan upplöjda spåren.

Detta leder mig till Ira Kaplans band Yo La Tengo som på sin nya svit av låtar försöker med lite tristare grund påverka sångerna och musiken att blixtra till lite extra. fastän det jag hör blir en samling ofullbordade musikaliska arrangemang med tidstypiska Ira Kaplan-texter som man kan återge för dess poetiska tonläge. Men sätter man samman musik och text här blir det lite ordinärt och fantasilöst. ja tyvärr tar musikens konstruktioner udden av det som jag tror skulle kunna utvecklats till något roligare. Men dock finns det små fragment som spricker upp fundamentet och släpper in lite solsken vilket gör skivan ändå behaglig.
Finns det något mera att tillägga – ja det är väl att Yo La Tengo vill skapa en samhällskritisk skiva som lanserar tankar om det nya politiska läget sedan valet 2016.
Det finns en bra intervju med Ira Kaplan om nya album på nättidskriften Salon:
Intervju med Ira Kaplan

Colin Meloy som tillsammans med sina vänner i bandet The Decemberists som varit en av mina följeslagare under 2000-talet som också gav ut en soloplatta med tolkningar av Morrissey-låtar 2005 som jag ej har kvar i mina samlingar. Jag gallrade ut en del skivor då och då eftersom det tillkom nya hela tiden.
På gruppens nya album å tar man klart ställning gentemot nuvarande president i USA. Skivans tillkomst är orsakad av just 2016 år presidentval och musiken är skriven och framförd i den andan som hyser viss kritik emot valet och de konsekvenser som valet leder till.
Bandet The Decemberists och dess medlemmar är inblandad i otaliga musikaliska projekt sedan 90-talet och har en gedigen backgrund inom indie/undergroundrocken som jag gärna följt under årens lopp. Nya albumet är en klassisk indierockalbum med låtar som både har mjukare och hårdare ansatser i låtarna. Plattan är riktigt bra och kan nog sägas vara bandet bästa stund i min öron så att säga.
Musiken appellerar till mina innersta känslor och lyckats skapa en kraftfull samling sånger jag tror borde kunna var en av vårens bästa skivor jag lyssna tpå.

Concrete Matters – Moderna Museet

Konkretism som den var i Europa handlade om att konsten skulle inte avbilda verkligheten, eller försöka till skillnaden ifrån abstrakta konsten skildra verklighetens beskaffenhet. Utan konkretismen avsåg att konsten med sina linjer, geometriska former och kanter skulle stå för sig själva och ge ett direkt konkret intryck. Det är den formen konkretism som den europeiska gruppen Art concret kring Theo van Doesburg. Han utgick ifrån kubismens former och strukturer men började vidareutveckla den till en mera konkret geometrisk konstnärlig uttryckssätt. Han samarbetade med den svenska konstkritikern och konkreta modernisten Otto Gustaf Carlsund och Piet Mondrian.

Men den här utställningen vill visa hur latinamerikanska konstnärer ville befria sig ifrån beroendet av just den europeiska konkretismen och finna en friare synsätt på hur man skulle forma och beskriva konkreta konsten. Trots diktatur och kulturella förändringar ville en rad med radikala samhällskritiska konstnärer skildra konkreta konsten samtidigt man ville precis som konkretister i Europa förändra arkitekturen, samhället och konsten i en gemensam agenda.
Den latinamerikanska konsten påminner starkt om den amerikanska konstmusikens utveckling då amerikanska kompositörer inom den seriösa musiken ville forma ett eget amerikanskt uttryck inom musiken som inte baserades på europeiska musikens utveckling. Ta då Charles Ivens verkförteckning när han ville bryta upp från Europas influenser med att skapa en tidstypisk amerikansk musik.


Hela utställningen skall här påvisa hur annorlunda synsättet var till skillnad från Europeiska konkretismen. Det är nog i tankarna och själva filosofin som latinamerikanska avskiljer sig från sina kollegor för till form och stil märker inte jag några direkta skillnader mellan europeiska och latinamerikanska konstverken. Det blir i sin helhet lite ljummen tillställning men om jag plockar ut några verk disparat ut ur själva utställningen ser jag små magiska och lysande enskilda verk som jag verkligen kan stå för.
Min livs kärlek tycker att utställningen är helt okej och intressant om man ser till helheten. Vilket jag bör göra men det är då utställningen förlorar sin glans medan när jag ser de verk jag tycker bäst om i sin egen rätt då, förstärks konsten på ett mera emotionellt sätt istället för ur ett intellektuellt perspektiv.

Till sist kan jag säga att konstverken lyckats i alla fall få mig att se konkretismen ur ett för lärande och bildande perspektiv vilket gör att jag tar med något nytt när jag lämnar utställningen.

Europe – Walk the Earth


En sak som fascinerar med Europé är att de gjort fler skivor efter återföreningen. De släppte fem skivor fram till 1994. De har även fräschat upp soundet så det inte låter så åttiotal längre. Jag minns när de vann rockbandstävlingen 1982 när Norums sträng gick av mitt i låten och man undrade spänt hur han skulle fixa resten av låten utan den strängen.
John Norum fixade det hela galant och de vann tävlingen, och de fick ett skivkontrakt.
Det var 36 år sedan.
De kom ut med ”Final countdown” och hamnade i klammeri hos skatteverket, de flyttade utomlands och splittrades under en tid.
I början av tvåtusentalet återförenades de och idag är det ett helt annat band, än när pudelfrillorna var populära på åttiotalet.
De har ett tyngre sound sedan 2012, när deras album ”Bag of Bones” släpptes.
Skivan är inspelad i Abbey Road studios och är producerad av Dave Cobb, de öppnar med titelspåret ”Walk the earth” efter orgelintrot sparkar de igång, det här är bra melodiös rock. Jag gillar introt till ”The Siege” snabba taktfasta gitarrer i upptempo och solot mitt i gillar jag också. Men det som händer efter tredje låten är trist med tanke på den starka inledningen på skivan, det verkar som att inspirationen och kreativiteten bara höll för ett par låtar. För nu blir låtarna sämre och sämre, låt för låt. Vad hände?
Det var verkligen synd, efter den starka inledningen hade jag höga förväntningar på resten av skivan, om de lagt ner mer tid på låtskrivandet och fortsatt i samma anda som i de första låtarna hade man kanske räddat detta album.
Skivan får € € +

1968: När allt började av Ulf Bjereld & Marie Demker (Hjalmarson & Högberg)


1968 års rörelsen var brytpunkten på det som skedde under sextiotalet. Man ville bryta ned gamla auktoriteter inom skola, föräldrar, militär, skola/universitetsväsendet, polis, myndigheter, kultur, religion och de flesta områden. Nu skulle individen befrias totalt från auktoriteter, hierarkier och det konservativa skulle ersättas av ett progressivt samhälle både hemma i i Sverige, Europa och övriga världen. Allt sammanföll till en enda politiskt kulturell rörelse som skulle äntligen ersätta gammal kunskap, politiska ideal med de nya politiska rörelsernas egna ideal.

Ja man kastade ut kunskapen, sanningen objektiviteten ersatte det med subjektiv kunskapsbaserade omdömen där ingen kunskap, sanning eller erfarenhet är bättre eller sannare än något annat. En nivellering av kunskap blev idealet. Man kastade bort allt som höll ihop samhället med traditioner, kultur och filosofiska demokratiska tankar utan att ersätta det med något annat istället. En relativisering av allting blev istället resultatet. Normupplösning på ett sätt men visst ville delar av vänstern ersätta en gammal auktoritet som kallades för imperialism, kapitalism och välfärdsstat med en politisk auktoritär kommunistisk världsordning. Här skulle man ersätta borgerliga demokratiska staten med en proletär diktatur styrt av centralstyrt regering med monopol av makten – en cementering av den totala statens maktinnehav. ja det blev den vänsterns ideal som misstrodde även socialdemokratiska välfärdsstaten.

1968 som skulle väcka upp människan med nya insikter där friheten och individen skulle bli fri. Här krockade nu vänsterns politiska kulturella känsla mot den socialdemokratiska statens progressiva lagstiftning som skulle förse oss med en rad med lagar. Men den ekonomiska makten låg fortfarande i kapitalets händer vilket vänstern ville bryta. Deras tilltro på en socialism där stat tog över samhällets samtliga funktioner krockade mest med allmänhetens egna tankar, normer och upplevelser som inte alltid var progressiva på så sätt utan nöjde sig med det som utformades i samhället.

Det var därför som vänstern då aldrig vann något politiskt gehör då deras ideal aldrig delades av övriga samhällets ideal. Även om nya kulturella vindar öppnade upp till vissa insikter inom kulturella områden så försökte den nya vänstern som mest hamnade i strid med varandra i kommunistiska sekter vinna det kulturella och ideologiska genom att ta sig in i myndigheter, tv-radio och tidningar och försöka vinna inflytande på så sätt. Detta var märkbart på sjuttiotalet men bröts nog vid 80-talet då andra tider vann gehör inom allmänheten i en öppen ideologisk kamp om själarna.

Detta arv från 1968-vänstern kan man säga fortsätter med nya arvtagare idag. Nu handlar det om en ny politisk elit som oftast tillhör medelklassen som har tagit nya former av radikal feminism, hbt-frågor, genuspedagogik, queerteori, postkolonial studier, vithetsstudier, rasifiering,identitetspolitik, islamofobi, hbt-frågor och antirasism och tagit in den under samma paraply och utesluter andra åsikter i dessa frågeställningar. Denna nya kulturella elit i storstäderna har nog insett att de har förlorat arbetarklassen som röstar på andra partier än just vänstern. Dessa försöker påverka samhället genom universitet, skolväsen, myndigheter och politiska partier såsom FI, Miljöpartiet och vänsterpartiet har tagit deras politiska insikter och gjort till delvis till sina egna politiska ideologiska ställningstagande.

vänstern har förlorat bland arbetarklassen men försöker vinna gehör i förorterna genom att lägga sig nära en rad olika organisationer med tvivelaktiga agendor som säger sig företräda muslimer eller andra medborgare med utländsk bakgrund. Men då finns det frågor som vänsterpartiet eller miljöpartiet riktigt vill ta tag i vad som sker i förorterna genom att hellre utesluta och reducera människor som varnar för vissa händelseförlopp.
Detta är ingenting som författarna i boken skriver om utan det är mina egna slutsatser i fortsättningen på vad som skett idag som ett arv av 1968-vänstern.
Boken utreder utifrån statsvetenskapliga och sociologiska perspektiv område för område vad som skedde på 60-talet med kulmen av 1968 då en explosion av händelser förändrade kulturen och politikens förutsättningar på ett längre perspektiv som gäller fortfarande. Vår politiska höger och vänsterdimension är ett exempel som fortfarande gäller trots vissa nya premisser som utmanar den dimensionen.
Boken är fått delvis kritik för sitt upplägg. När jag läste kritikernas invändningar 2005 så kan jag inte riktigt förstå den kritiken utan boken i denna pocketupplaga har svarat på kritiken och tagit med dagens populistiska partier i en vidare analys av dagens läge i kontrast emot 1968 års politiska upplägg.
Boken är i sin nya upplaga lika bra som det var när den kom ut 1995 även jag förskjutit min politiska medvetenhet från vänstern till borgerliga sidan – ser jag boken kanske med lite nya ögon fastän i stort sett är boken minst lika bra som när jag läste och skrev om den i den gamla upplagan av webbtidningen Blaskan.
Min gamla bokrecension från november 2011

David Byrne – American Utopia ¤¤¤

Den gamle frontmannen för Talking Heads David Byrne är den borne satirikern men en mild sådan som tveklöst på Talking Heads skivor verkligen kunde finna det rätta tonerna till den rätta mixen av text och musik som verklige gav mig en genklang av subtila ironiska samhällsbetraktelser.
Jag kunde se det i filmen och skivan ”True Stories” liksom i hans fina böcker ”Your Action World” liksom i den roliga ”Bicycle Diaries” där han betraktade världen från sin cykel. Det finns även en nyfikenhet på världen som är nästan utmattande. Jag märkte det när han släppte albumet ”My Life in the Bush of Ghosts” tillsammans med Brian Eno, en annan resenär inom musiken. David Byrne har varit tillsammans med flera av amerikanska undergroundkulturens finaste artister vilket säkert påverkade hans konstnärliga synsätt.
Jag kom ihåg hur märkligt det kändes att lyssna på den musik han gjorde till en opera av Philip Glass och Robert Wilsons ”Music for ”The Knee Plays” men det fungerade med saxofoner och märkliga texter. En fascinerande skiva i hans verkförteckning.
När vi kommer till hans nya album å innehåller den verkligen politiska personliga samhällsanalyser i subtil klangfärgade irrvägar som förtydligar det intresse för satiriska bilder som jag tycker förenar hans nya skiva med låten ”Once in a Lifetime” som han gjorde med Talking Heads. Ja det är min favoritlåt med bandet i fråga.

Nya albumet är en skiva med stringenta sånger som placeras inom genren för samhällskritik. Men som sagt var är det naturligtvis bra intellektuella låtar som uppvisar att David Byrne vid snart sextiosex år fortfarande genom sina musikaliska projekt med en ivrig och nyfiken blick som inte slarvar med uppsåtet med att formulera en stycke konstnärlig, musikalisk och bildande resa genom klangernas rike.
Således är det en bra skiva som jag kan rekommendera lyssnarna.

Stephen Hawkings – 1942-2018


Det var 1982 som jag såg den hisnande tv-programmet ”Kosmos” med Carl Sagan som vägledare genom berättelsen om hur människan upptäckte universum. Det var en vacker då väldigt modern television som kom ut ur rutan. Något år före det hade jag läst Carl Sagans bok på engelska som jag då köpte och den låg som grund till den kommande tv-serien.
Det gjorde att jag ökade min läsning och sätt att förstå forskning kring kvantmekanik och kvantfysik och framförallt dess historia. Det var under de åren som jag tillslut hamnade hos Stephen Hawkings och Roger Penroses forskning och uttalanden om svarta hål.
Det var en fältteori som först John Wheeler lanserade och som Hawking och Penrose matematiskt och teoretisk bevisade att de existerade. John Wheeler lyckades tidigt tala om stjärnornas slutstadier och hur de kan utvecklas till att bli neutronstjärnor eller bli svarta hål.
Penrose och Hawkings utvecklade det som kallas för singularitetssatserna vilket innebär att de inom ramen för Albert Einsteins allmänna relativitetsteorin bevisar att rumtiden (återkommer till den) leder till
gravitationell singularitet där de fysiska naturlagarna vi känner till bryter samman till slut. En singularitet kan man säga är en punkt i rumtiden där flera olika fysikaliska kvantiteter kan samverka. Det vill säga krökningen eller energitätheten blir oändlig vilket medverkar till att naturlagarna bryter samman. Detta utvecklades av Roger Penrose och Stephen Hawkings då de ville fortsätta arbetet på Einsteins allmänna relativitetsteori.
Den i sin tur innebär i korthet: Gravitationen är en geometrisk egenskap i tiden och rummet som lättas kan säga vara rumtid. Det innebär att rörelsemängd och energi vid en krökning av rumtid är relaterad till närvaron av strålning och materia.

Stepehen Hawking var också övertygad om att svarta hål avger viss strålning på grund av att svarta hål borde reduceras på subatomära partiklar vilket får resultatet att svarta hålets massa upphör existera vilket borde gå mäta med finkänsliga instrument kan jag tänka mig En annan idé med svarta hål var att alla svarta hål hade tre egenskaper – massa, rörelsemängdsmoment och elektrisk laddning.

En annan av Stephens Hawkings arbeten gäller strängteorin som är idén att våra elementarpartiklar, dvs universums minsta partiklar, materians grundläggande byggstenar vibrerar på olika sätt beroende på massa, spinn, rörelsemängd. Här handlar det om att förena mikro och makrouniversum. De små partiklarna och universums största objekt skall förenas i en gemensam teori. De finns olika strängteorier fastän helst vill man finna supersträngteorin som skall förena Albert Einsteins allmänna relativitetsteori med kvantfysiken vilket varit delvis svårt.

Fastän Stephen Hawkings betydelse ligger långt utanför vetenskapens värld. Han har mer eller mindre blivit en populärkulturell ikon som finns med alltifrån Monty Pythons film ”Meningen med livet” till tv-serien The Big Bang Theory. Jag måste naturligtvis också slå ett slag för spelfilmen om Stephen Hawkings liv – The Theory of Everything. En magisk och lysande film som jag verkligen förälskade mig när jag såg den.
Naturligtvis finns det bra biografier kring hans liv och verk. hans egen korta självbiografi ”Min historia” var kort och lättläst men ändå fördjupande med ett lättsamt flytande naivistiskt språk.
Det är få vetenskapsmän som blivit så stora att man lugnt kan säga att han vid sidan av Albert Einstein är världens mest kända perosdnligheter. Han visade också att ingenting är omöjligt trots att man drabbas av kroniska sjukdomar. Stephen Hawkings gjorde det möjligt att uppnå en status som är få förunnat i världen.
På så vis kan man säga att Stephen Hawkings är det bästa beviset och symbolen att vara funktionshindrad ej behöver begränsa en människans möjligheter och potential

När jag läste hans bok ”Kosmos: En kort historik” på svenska 1988 så var det en upplevelse som väl kan ställas vid sidan av Paul Davies olika böcker om universum. Här lyckades han förena så mycket på en kort bok om vår synsätt och forskning kring universum. De två böcker som kom efter varandra ”Svarta hål och universums framtid” om svarta hål, termodynamik, speciella relativitetsteorin, den allmänna relativitetsteorin och kvantmekanik plus om sin sjukdom och ”Universum i ett nötskal” som var en utsökt bok. Det finns även böcker han skrivit med andra som till exempel den smått teologiska eller vetenskapsfilosofiska boken som utesluter GUD från skapelsen av universum. ”Den stora planen”. Den gav en rad med intressanta perspektiv på den frågeställningen. Men även på 90-talet då jag läste ett par biografier om Stephen Hawkings liv så kom det ut en debattbok mellan Roger Penrose och Stephen Hawkings som var på ett universitet. Vilket minns jag ej. Men bokens titel var ”The Nature of Space and Time”

Tyvärr har jag inte dessa böcker kvar längre eftersom jag rensade ut en del böcker och Stephens Hawkings böcker hamnade i fel låda vilket jag först långt senare insåg. Men Stephen Hawkings har verkligen inspirerad och fått mig att inse hur vackert livet och universum är i själva verket.

Jag vet att jag börjar bli medelålders när………

Artist & Titel: Deerhoof – Mountain Moves
Betyg: ♣♣

Deerhoofs senaste har en hög ambitionsnivå men recensenten känner sig lite tveksam över om den når hela vägen.

…Jag inte fattar delar av musiken (Obs, ironivarning!). Gruppen Deerhoof är visserligen inte alls tappade bakom en höskrinda när det gäller de instrumentella kunskaperna. Det är inte heller låtarnas grundkoncept som spökar till det för mig. Och inte var det heller de snabba karaktärsskiftena i musiken där tema byts ut mot ett nytt, tvärtom sånt brukar jag tycka om som i Frank Zappas musik till exempel. Så långt är det genomgående ganska bra faktiskt.

Problemet, i varje fall för mig, är istället de irrationella inslagen i musiken som dyker upp i parti och minut. Sång som dränks av en syntslinga, ljud och instrument som tycks sakna en logisk plats med det övriga och därför skär sig mot dessa eller inslag som tycks vara direkt malplacerade och som i värsta fall förstör helhetsintrycket. Kanske är det det som är poängen med Deerhoofs musik – att det ska kastas hit och dit. Problemet är bara att ibland blir det lite för mycket av det goda. Det är då öronen läger av att lyssna.

Vad är bra med skivan ”Mountain Moves”. Ja det är himla ambitiöst att försöka sig på en musikstil vars inspirationskällor hittas i både jazz, rock, klassisk musik, schlager, hip hop-inslag såväl som elektronisk musik med en mer experimentell inriktning. Den biten ska Deerhoof ha all heder av, det är dessutom lite befriande att höra inspirationskällan jazz då jag älskar denna genre. Det råder knappast brist på ambition med musiken och låtskrivandet med andra ord.

För att lyckas i sin ambition krävs det ju att låtarna måste hålla ihop och det gör dom, musikerna sätts på prov och det klarar de med råge och de lite udda inslagen måste hitta en jordmån där de får gro. Det är på den sista punkten jag inte tycker det håller däremot, i varje fall inte hela tiden och hela vägen. Det finns några partier i flera låtar där i varje fall jag kliar mig lätt i huvudet. Kanske är jag för gammal, musiken är nog trots allt inte riktad till mig som målgrupp (????) (Ironi igen!).

Trots den höga ambitionsnivån når inte musiken alltid upp till det högt satta målen. Kanske hade skivan vunnit på att sänka denna genom att kanske skala av en del av inslagen, särskilt de som inte riktigt landar helt. Hade det funnits en avsaknad av ljud och slingor vars enda syfte var att dränka de andra delarna av musiken, kunde det ha gjort helheten bättre. Faktiskt till och med betydligt bättre. Less is more trots allt.

Kanske hade också musiken vunnit på att ta in en objektiv person som en producent till exempel. Skivan har istället producerats av gruppen själva, ett recept som visserligen sparar produktionskostnad men på bekostnad av att man inte vill ta bort det som måste bort. Kill your darlings är ju det svåraste som finns, det förstår jag. Om vi ska sammanfatta blir det en tvåa från mig. Ett godkänt betyg i mina ögon för visst finns här många ljusglimtar och inte bara mörker.

Uffe dansar till Backtrack Blues Band

Artist & Titel: Backtrack Blues Band – Make My Home in Florida
Betyg: ♣♣♣♣

Backtrack Blues Bands nya är ett formidabelt krutpaket fulladdat med blues och sväng.

Vit blues brukar ibland användas som något nedlåtande eller rent av ett svärord. Så behöver det naturligtvis inte vara, det finns trots allt bra band inom genren. Ett av de för oss svenskar mindre kända heter Backtrack Blues Band. I Florida och södra USA är de världskända, här däremot bara uppmärksammade av bluesfanatikerna. Det måste rådas bot på för deras senaste album ”Make My Home In Florida” är ett skarpladdat litet paket.

Om vi börjar med musikernas insats är det något av ett underverk. Gitarristerna Kid Royal och Little Johnny Walter levererar med pondus. Kid Royal spelar solorollen och får antagligen storheter som T-Bone Walker att gråta att le lite igenkännande men också avundas. Det glöder genomgående i fingrarna på dom båda. Little Johnny spelar också han som om det gällde livet. Komp och stomp skulle man kunna kalla ekvationen. Resultatet blir taktfast och underbart svängigt på en och samma gång.

Sångaren ligger inte i lä han heller. Sonny Charles låter visserligen som en traditionell vit bluessångare men det är med en tonsäkerhet som få andra. Att han dessutom tutar i harmonikan på ett minst sagt underbart sätt understryker bara hans storhet. Det är skitigt, det är rått och det är precis som bra blues ska låta. I botten finns naturligtvis en bas och en trumma som också dom ser till att ge den taktfasta uppbackningen som är så viktig för att helheten ska fungera. Ett jävligt bra musikergäng helt enkelt.

Låtarna är så där skitiga och elaka som också dom måste vara för att kunna skapa god musik i genren. Strömlinjeformade för att svänga, ibland hedonistiskt svängiga och alltid med en prickfri känsla för musiken, dess rötter och traditionen i sig. Det gungar loss från första till sista takt. Genomgående bra och aldrig en död fläck här inte. Min högerfot följer vaksamt varje takt med ett nedslag.

Slutresultatet är knappast kattpiss. Det är både traditionellt och bra. Ursnygga insatser från samtliga musiker, riktigt bra låtar och här och där ett förjävla klös. Känsla och kärlek till musiken finns i ett oändligt överflöd och man kan knappast säga att man inte skulle få valuta för pengarna. Bonus-cd med dvd medföljer och den sätter pricken över i. Skivan är liveinspelad vilket ytterligare bidrar till partystämningen musiken annars är så bra på.

Ett i det närmaste självklart inköp, särskilt för alla dom som älskar blues. Men vem gör inte det? Särskilt inte efter att ha hört den här lilla pärlan. Ett för Sverige ganska okänt band gör både entré och också ett segertåg som ger mersmak. God lyssning!

Sigrid Hjertén – En mästerlig kolorist på Waldemarsudde

Sigrid Hjertén,Isaac Grünewald och Leander Engström är nästan de enda starka representanter för den starka färgexplosiva expressionismen som med form, färg och linjer skapade en kubistisk geometrisk realism i sina verk eller så som jag upplever det när jag beskådar verken.
Men Sigrid Hjertén skiljer sig från sin make genom att hennes verk hade mindre realism och kanske en större dynamisk fantasifull insiktsfull känsla för form och bra linjer i sina konstverk.
Jag tycker att sina tidiga verk finns det något som inte fullt ut blivit komponerat på det sätt hon gjorde när hennes verk blommade ut efter första världskriget och under 20-talet där Sigrid Hjertén verkligen fulländade sin konst här. Jag älskar de motiv som innehåller självporträtt eller porträtt på maken Isaac Grünewald. Ja det finns motiv där även Nils von Dardel och Einar Jolin uppträder som bifigurer i scener som framträder.
Det finns en form av blekhet, uppsyner som ser ut att vara väldigt blasé och sett, hört och upplevt allt som tänkas kan i verkliga livet men ändå finns spänningen och skönheten i dessa verk.
Hennes sena verk när hon blivit sjuk med en diagnos, schizofreni då blir det visserligen mera färger men samtidigt reduceras realismen och istället framträder sinnestillstånd och en mera impressionistisk suddigare bildvärld fastän med praktfärger. Jag har svårt att greppa de här verken eftersom de talar inte till mig så att jag kan få en känsla för dessa bilder.
Min älskling anser att det har med Sigrid Hjerténs sjukdomstillstånd att göra så att bilderna kanske får en andlig dimension i färgskalor och motiven liksom får en annan emotionell vagare känsla trots färgernas starka sken.

Utställningen är bred exposé över en enskild konstnär som gör att man kan se den som en fortsättning på den utställning som Liljevalchs Konsthall hade med Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Leander Engström 2008 där deras inre relationer både som konstnärer och människor kunde samspela. Nu är det fokus på Sigrid Hjerténs enbart och här får jag perspektiv som gör att jag lärt mig något nytt.

Uffe bekantar sig med Judy Nazemetz

Artist/ Titel: Judy Nazemetz – Balancing Act
Betyg: ♣♣♣

Okej jag erkänner, jag har aldrig lyssnat tidigare eller hört talas om Judy Nazemetz förrän nu. En miss jag måste reparera och det gör man väl bäst genom att lyssna på musiken. Egentligen är Judy Nazemetz skådespelerska som har varit med i filmer som ”Harold”, ”Tandläkaren 2” och ”Chasing Robert”. Nu har hon alltså sjungit in en ny skiva där musiken sträcker sig från lättare jazztoner via folkmusik till både crooner och lätt Karibiska influenser.

Det kan ju tyckas lätt splittrat om man beskriver musiken som så vidsträckt som jag nyss gjorde, men faktum är att det fungerar. Beskriver jag det som att skivan till och med innehåller en jullåt kanske det låter än värre eftersom vi vant oss vid att en julskiva är en julskiva. Trots det fungerar det fortfarande. Här finns till och med en låt, ”Three Sticks of Butter”, som har klara Irländska inslag. Det blir med andra ord aldrig enahanda och därmed inte heller tråkigt. Det är lite för varje smak kan man säga.

Det som ändå håller samman skivan är de lite udda valen av låtstilar och känslan för feeling. Det är varmt, det är innerligt och det är som sagt lite udda men på ett bra sätt. Genren lär väl av de flesta stämplas som ”smal” men för ett öppet sinne finns det gott om ljusglimtar. När Judy Nazmetz ger sig i kast med att försöka tämja en countrylåt med mycket humor och kärlek i smälter åtminstone jag. ”My Daily Regimen” berättar historien om de förlagda nycklarna och ett minne som sviker till countryinfluerad musik. Obetalbar!

Slutbetyg då? Ja en trea tänkte jag mig. Det är som sagt inte den mest breda skivan, det betyder att du måste ha någon slags referens till musiken på skivan. Det är med andra ord inte skivan du per automatik känner dig hemma med. Å andra sidan är den charmig, hjärtlig och full av både värme och humor. Inte nödväntigtvis en nackdel om du saknar en relation till stilarna då här erbjuds en riklig portion mer lättsam underhållning.

För den som gillar utmaningar är det definitivt skivan du bör lyssna in dig på, är du däremot den som vill ha mainstream och det som låter bekant är det inte det. Du väljer, själv väljer jag att tycka att Judy har en given plats i skivhyllan. Som alltid, god lyssning och våga lyssna på något annorlunda. Det är faktiskt värt mödan.