Morrissey – Low In High School ¤¤¤¤


När jag läste Morrisseys självbiografi ”Autobiography” när den kom ut 2013 så fick jag klara bilder kring hans liv och hur han resonerade och formade sina tankar. Jag läste även Simon Goddard ”The Smiths: Songs That Saved Your Life” och biografin ”Morrissey: Scandal and Passion” av David Bret under några månader för att förstå Morrissey.

För de facto är att jag fann oftast Morrisseys texter i The smiths intressantare än gruppens musik. Deras videos var charmiga och visst fanns det stildrag jag kunde tycka var bra i bandet.
Men själva fenomenet The Smiths som skapade både hyseri och passionerade fans så transformerades bandet till något större än själva livet. Vilket jag fann lite svårt att greppa och förstå när det begav sig i mitten av 80-talet.
Morrissey var då popmusikens svar på Oscar Wilde och de arga unga männen, som var en författargrupp som innehöll namn såsom John Osborne, Kingsley Amis, Alan Sillitoe, John Wain, John Braine, Keith Waterhouse och Stan Barstow och det gjorde honom unik i mina ögon.

Morrissey var allt detta plus en argsint socialist som läste Germaine Greer och ställde upp för strejkande arbetare.

Men det relevanta är att Morrissey aldrig har varit plakattsocialist och som numera verkar ifrågasätta det självklarheter som vänstern omfattar och han stod för då under denna tidsepok. Hans politiska orientering verkar gått till en liberal och kanske mera konservativ känsla.
Man kanske inte skall dra slutsatser av hans politiska inriktning för mycket, utan kanske tänka sig att Morrissey alltid varit en intellektuell tänkande man som också kunde skriva om hopplös romantisk förlorad kärlek i både The Smiths och på sina soloplattor.
Tänk på att Morrissey också var ordförande för Englands fanklubb för The New York Dolls vilket jag anser vara ympatiskt och att ha skrivit en bra bok om bandet för minst 36 år sedan vilket jag ser som en hedersbetygelse i min bok.
Tidigare i min bokhylla på 80-talet hade jag hans hyllning till James Dean. En annan fin bok är ”Morrissey: In His Own Words”där Morrissey och John Robertson samverkade vilket gav mycket relevant information över Morrisseys liv och framförallt hans tankar.
Det finns en hel del litterära stoft som man kan få näring av för att förstå och tränga in i Morrisseys världsbild. När det gäller den musikaliska delen i The Smiths är det naturligtvis gitarristen Johnny Marr den motor bandet i förening med Morrissey såsom skapade den stämning och magi som enligt fansen alltid fanns där i The Smiths musik. Albumen ”Meat Is Murder” 1985 och ”The Queen Is Dead” är väl topparna eller deras mästerverk som en del säger. Jodå det får jag väl hålla med om. Deras debutskiva köpte jag aldrig eftersom där fanns bara singeln ”Hand in Glove” och albumspåret ”What Difference Does It Make?” som jag tyckte var bra.
Sista albumet ”Strangeways, Here We Come” köpte jag 1987 men efter ett år gav jag bort den till en vän – för då var bandet upplöst och jag hade då redan gått över till Morriseys första debutskiva som soloartist ”Viva Hate” vilket kom ut 1988. En sparsmakad men elegant skiva som smakade hallon och ironisk engelsk paj. Även andra albumet ”Bona Drag” hade en rad med fina lyriska pärlor med uppbackning ifrån Graham McPherson som är sångare i Madness och Kirsty MacColl. Det är en form av samlingsskiva med låtar som han skrev efter upplösningen av The smiths.

Jag tappade bort Morrissey under några och det var först 1994 då jag föll i kärlek till hans bästa 90-talsalbum ”Vauxhall and I” som är toppen på hans eminenta förmåga att skriva låtar och skapa lyriska stämningsbilder. Ja nu är det dags att lämna Morrisseys historia så som jag upplevd den.

Ja hur står till idag med den nya skivan? Ja här kommer nu det intressanta med hur musik/kulturjournalister till vänster vilket framförallt är väl Andres Lokko fastän en del andra också, blev alldeles upprörda eller enbart sorgsna för att Morrissey tagit parti för Israel och det innebär ett grovt intellektuellt brott mot vänsterns egna moraliska ställningstagande.

När du lämnat vänstern blir man närmast en förrädare i deras ögon.

Ja Morrissey bekommer det nog inte för han fortsätter ändå. Utan att diskutera Jerusalemfrågan eller nämna den alltmera besvärande bosättningspolitiken, kan man säga att Morrissey går sin egen väg.
Det nya albumet har några låtar om Israel men de flesta är både bra och dynamiska sånger om att ligga kvar i sängen och strunta i plikterna samhället påbjuder och gör vad du själv vill.

En egensinnig Morrissey som låter musiken gå sina upptrampade stigar vi så väl känner till från andra skivor och sånger. Fastän det gör ingenting. Hans halvironiska inställning levereras med snygga välpaketerade små sanningar.
Producenten Joe Ciccarelli som arbetat med Frank Zappa förstår sig nog på artister som med djup ironi eller stark sarkasm framställer vår omgivande samhälle med en egen filtrerat omvärldesanalys som leder till att man drar egna slutsatser. Ja Morrissey blir nästan punk här med sin inställning till världen han ser och upplever.
Jag måste säga att nya skiva är en av hans bästa på länge. Ja inte jämförbart med hans ”You Are the Quarry” men kanske med ”Years of Refusal” från 2009. Nåväl vilket som så tycker jag om hans skiva väldigt mycket och går väl därmed emot många andras uppfattningar kring Morrisseys nya album En klar fullträff enligt min uppfattning.

Recension Av Peter Perretts Nya

Artist & Titel: Peter Perrett – How the West Was Won
Betyg: En solklar ♣♣♣♣♣

En av den brittiska popens stora förnya var helt klart gruppen The Only Ones. Till harmonisk pop berättades små historier ur vanliga människors liv. Likt Kinks gjorde man nerslag i verkligheten och framförde dessa i form av berättelser om hopp och desperation. Bakom de geniala små verken stod frontfiguren Peter Perrett. Plattan ”Another Girl, Another Planet” är klassisk. Så småningom började dock drogerna och problemen dessa medföljde kasta grus i gruppens maskineri och personligen för Peter Perrett.

Historien om The Only Ones startade 1976 men redan 1981 var den över, visserligen har gruppen återförenats under senare år men mest för att turnera och bara tillfälligt. Senast 2014 gjorde man en bejublad turné med det klassiska materialet från de plattor de hann med att spela in under sin glansperiod. Nu har Peter Perrett kommit med en soloplatta i samma anda som Only Ones med titeln ”How the West was Won”. Dags att titta närmre och framför allt lyssna på en artist som vi på Blaskan hyser en djup respekt för.

Det första som slår mig är att konceptet är sig likt. Det är samma typiska brittiska pop och små underfundiga texter som det brukade vara under The Only Ones dagar. Här och där som i låten ”Living In My Head” ryms rocken. Här får det lov att bli småfarligt och hotande som för att bryta mot det harmoniska.  Den enda skillnaden är att idag är melodier och arrangemang något uppdaterade för att förnya soundet. Och faktiskt så fungerar det fantastiskt bra.

Också i ”Sweet Endevour” får det lov att lossna och bli vilt. Här leker dock Peter Perrett med olika tempon och där det får lov att utbrista i ren hänryckning har han smakfullheten att blanda in spårämnen av amerikansk pop som ett eko av grupper som Beach Boys eller Paul Collins Beat i melodin. Mer lågmält blir det i ”C Voyeurger”, jag vet inte varför men det känns som om jag vill säga ”Lou Reed” när jag hör den. Den är inte lik på något sätt men det känns som om låtens atmosfär pockar på de där två orden som betyder så mycket.

Lou Reed känns för övrigt ganska närvarande genomgående på plattan. Inte i form av ren stöld från olika låtar utan snarare som i ”C Voyeurger” mer i atmosfären och kanske i hur enskilda instrument används i delar av låtar. Sämre influenser kan man ju hitta så inte mig emot. Det är aldrig uppenbart att han har stulit något. Snarare är det tanken, atmosfären eller arrangemangen som vagt påminner om honom.

Också i ”Something In My Brain” dyker nämligen känslan upp. De breda arrangemangen med gitarrer som grund och hur de används minner om den store artisten som nu har fått en arvtagare. Klangfärger och arrangemang minner om något som skulle kunna härledas till just den nyligen avlidne artisten. Med egna idéer och en egen linje men ändå med mästarens bakomliggande tanke skulle man kunna säga. Det här för mig blir extremt stort, jag är officiellt imponerad av hur Peter Perrett trollar med vidunderliga låtar.

Ett exempel på Lou Reeds närvaro hittar du i inledande ”How the West Was Won” där slidegitarren känns som om låten ”Sweet Jane” svävar över alltihop. Men det går aldrig längre än till atmosfär eller känsla. Peter Perrett undviker skickligt att gå i fällan med att göra något för likt utan nöjer sig istället med att gå vidare på sin inslagna väg. Greppet ger den här skivan en aura av något stort. Det är som Lou Reed i nytappning har klivit fram. Med nya idéer och egna arrangemang men med samma känsla känns allt storslaget.

Den här skivan känns på många sätt som en extremt spännande skapelse. Peter Perrett har lyckats med något som är fantastiskt när han nyskapar både Lou Reeds musikaliska tanke men samtidigt går sin egna väg. Stora låtar som liksom lever sitt egna liv utan att behöva stödstrumpor. Texter som känns som rena historieberättanden och till sist stora och genomtänkta idéer som i idé- och instrumentform vävs in för att lyfta låtarna till en ny nivå.

Peter Perrett av idag har repat sig från sitt självdestruktiva rykte och lyckats prestera en av årets plattor. Kanske till och med den platta som framstår som klarast lysande. Hans ”How The West Was Won” är inget annat än ett litet mirakel. Foto: By Zena Perrett – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42827713

Texterna var det ja, fulla av Peter Perrets patenterade ironier och sarkasmer som vi har vant oss vid genom åren. Då det begav sig med The Only Ones kunde vi roas av elakheter som ”Why Don’t You Kill Yourself”. Efter underlängre tid överdrivet intagit medikamenter som inte alltid har varit hälsosamma, kanske rent av fört honom ett steg närmre döden, har han nu istället övergått till betraktelser av sig själv.

I låtar som ”Man of Extremes” roar han oss istället med rader som ”I didn’t die, at least not yet, I’m still just about capable of one last defiant breath” som en hälsning till sin gamle musik- och knarkkompis Johnny Thunders som i motsats till Peter Perrett dukade under av samma medikamenter. Numer nöjer sig alltså Peter Perrett med att driva med sig själv. Mörker blir till sarkasmer och egenterapi istället för destruktivitet. Det känns både angeläget och mycket hoppfullt.

Det är helt enkelt en av det här årets större skivor som i varje fall jag har fått lägga örat på. Slutresultatet blir en stor popskiva där både det traditionella och nyskapande trängs i en angelägen blandning. Det här blir helt enkelt en av de där måste-skivorna. Skulle jag tvingas ta med en skiva som jag fick ta med mig till en öde ö, skulle denna åtminstone finnas med i diskussionen även om det finns alldeles för många andra. Den klassiska bilden av jultomten borde helt enkelt se ut som Peter Perrett på baksidan av texthäftet.

En stor skiva är född, jag känner mig lycklig över att just jag har fått förmånen att lyssna igenom den. Betyget blir högt, jag tvekar nog inte att säga att det blir toppbetyg. Stämningen, låtarna och förmågan att förnya sitt låtskrivande la grunden för det. Texterna understryker ytterligare skivans storhet.

Grattis Peter Perrett, femman är mer än välförtjänt. Plattan borde stå i varje musikälskares bok eller skivhylla, hälsa tomten det. Musik att bli både engagerad och lycklig över kan aldrig gå av för hackor. God Jul Peter önskar Uffe Holmén för Blaskans räkning. En av årets mest angelägna och viktiga skivor utan minsta tvekan.

Uffe stagedivar på Danko Jones konsert

Konsert: Danko Jones på restaurang Katalin i Uppsala
Betyg: En just höger rakt i solar plexus med ♣♣♣♣ som resultat

Så stod vi äntligen framför restaurang Katalin i Uppsala, målet för vår kulturresa. Konsertbiljetter var redan inköpta och Danko Jones, rockräven från Toronto Kanada, stod på menyn. Kön ringlade men humöret var på topp när Warren Zevons ”Warewolves of London” ekade ut i de yttre högtalarna.

En öl senare står vi inne i den slutna delen som utgör konsertlokalen. Förbandet Skraeckoedlan från Norrköping spelar stonerrock så det står härligt till. Det är bra men det otacksamma i förbandens roll lyser igenom, det är ju för huvudbandet de flesta är där. Så kommer Danko med band in och en åkning vi sent ska glömma inleds. Kompakt blues med klara influenser av punk och små humoristiska inslag av texter med annorlunda twist serveras helst kokhet. På den punkten gör bandet ett gediget jobb.

Bandet är samspelt, det kvider, det dunkar och det går som på räls. Vad annars, järnvägen går ju trots allt rakt utanför stället där vi befinner oss. Gamla och nya låtar radas upp och det är med både svett och hjärta som de levereras. Mellan låtarna förläser Danko om användbara fakta som hur nästa låt är en jazzlåt eftersom Katalin är en jazzklubb. Jazzrocken som han påstår att nästa låt är, levereras efter utläggningen med en rak höger som kan få den mest härdade att bli punchdrunk.

Danko Jones med band invaderade snabbt Uppsala på torsdagskvällen. Vi som var där gick hem svettiga men lyckliga. Foto: Ulf Holmén

Diggare av stenhård rock får mer än sin beskurna dos av lystmäte. Musiken går på knock och det är mest pogodans från början till slut. Svettiga men lyckliga stapplar vi två timmar senare ut. En kväll att minnas med andra ord och det med varma tankar till både band och ställe. En bra konsert är bland det mer upplyftande man kan gå på, och det är med ett saligt leende vi går hemåt.

Tack Danko Jones, tack gode tid för rock-musik i en tid av musikaliskt förfall och till sist tack Katalin för smaken att bjuda in akter som denna. Det är kvällar som denna man kommer ihåg länge än och det är de som gör det gött att leva. Danko kom, såg och spelade skiten ur det mesta. Det kommer jag att leva på länge än.

Uffe Headbangar Till Marilyn Mansons Senaste

Artist/Titel: Marilyn Manson – Heaven Upside Down
Betyg: ♣♣♣♣

Nya skivan ”Heaven Upside Down” må ha ett grått omslag men innehållet är desto mer färgrikt. Bättre än så här var det länge sen Marilyn Manson lät. Foto: Wikimedia

Ofta numer blir gruppen/frontfiguren Marilyn Manson utskälld efter noter. Anledning är att många tycker att han/dom har utvecklats lite eller inget utan står och stampar på samma fläck som under storhetstiden mellan albumen ”Antichrist Superstar” och ”Golden Age Of Grotesque”. Albumen ”Eat Me Drink Me” och ”High End of Low” lyfts också ofta fram som exemplen på varför gruppen inte längre är vare sig relevant eller bra.

Hur det nu än är med den saken så tycker i varje fall jag att den beskrivningen är orättvis. Den nya skivan är nämligen både nyskapande och dessutom bra, faktiskt riktigt bra. Vad som möter lyssnaren är stenhård rock i dess ädlaste form och texter med de där små underfundiga budskapen och formuleringarna. Marilyn Manson är helt enkelt tillbaka i fornstor form och dessutom med bra låtar i bagaget. Mycket av framgången går att spåra till nya samarbetspartnern Tyler Bates som har skrivit ihop elak rock med den rätta udden.

Om vi börjar med låtarna så står de på fast mark i klassisk Marilyn Manson-land. Rak rock med blytung udd kryddad med industrirockens överdåd av syntar. Här finns gott om plats för känslor som mystik och skräck i musiken. Lyssna på ”Say10”  och den inledningen med den krypande känslan den ger. Explosionen kommer i refrängen och där är den uppe i ansiktet och fäktar med sitt budskap. Låtar som den här kryper under skinnet på den mest förhärdade och går dessutom sällan fel. Särskilt inte i händerna på Marilyn Manson.

En annan typ av låt är den där som till synes tycks inställsam. Exemplet ”Kill 4 Me” är så där rumsrent och påminner vagt om valfri låt av David Bowie. När jag säger inställsam är det nog mest på pappret, låtens budskap som avslöjas i titeln är allt annat än. Det blir därmed en slags motsättning mellan låtens sound och text vilket blir spännande. Låten ”Saturnalia” bär samma kännemärke. Också här kryper den där känslan upp bakom dig som något störande och upprörande. Både bra och spännande med andra ord.

För alla med en brinnande avsky för religion i alla dess former finns här en hel del att hämta. Marilyn Manson är ju känd för den delen och i låtarna ”Je$u$ Cri$i$” och ”Blood Honey” får den delen av publiken sitt lystmäte tillgodosett. Stenhård och kritisk till sin natur där den förstnämnda dessutom har utsmyckats med en kör som för tankarna till någon scen ur valfri djävulsrulle. Också titellåten ”Heaven Upside Down” har klara referenser till något satanistiskt och olycksbådande.

Avslutande ”Threats of Romance” är ett typiskt exempel på en annan storhet hos Marilyn Manson nämligen förmågan att väva in referenser och musik som inte hör hemma i metal. I det här fallet finns klara länkar till glamrockens stora artister. Mark Bolan-referensen i den bombastiska inledningen är ju inspirerad från ”Children of the Revolution”. Resten av låten känner släktskap med artister som David Bowie. En artist Marilyn själv för övrigt är en stor beundrare av men vem är inte det? Slutomdömet är ytterligare en kvalitet med plattan.

Den andra sidan av storheten med denna platta heter texter. Här finns som i Marilyn Mansons mest ljusa stunder ett överflöd av underfundigheter, små vändningar som ger ord nya betydelser och referenser till mystiker ur det förgångna och filosofi. Vad sägs om exemplet från låten ”We Know Where You Fucking Live”: ”So what´s a nice place like this doing ‘round  people like us?”. Inte bara är det alltså en fruktansvärt bra låt, den har både humor, distans och en nypa ironi i texten. Marilyn är därmed tillbaka i fornstor form.

Allt ljus på artisten Marilyn Manson som tillsammans med nye samarbetspartnern Tyler Bates är tillbaka med nytt album. En skiva som glädjande nog är fruktansvärt bra. Foto: Från Marilyn Mansons konsert på Globen Annexet taget av mig – Ulf Holmén.

Sammantaget är detta en mycket imponerande skiva. Om man tar hänsyn till att den genomgående handlar om pappan som nyligen gick bort är den dessutom både utlämnande och modig. Ord, låtar och den där attityden som Marilyn Mansons estetik kräver är tillbaks med råge. Kaxig, välskriven och genomtänkt är ord som innehållet ger antydan till. Det är helt enkelt fruktansvärt bra.

Förra plattan ”The Pale Emperor”, som handlade om hans då nyligen avlidna mamma, och den här plattan är stora kvalitetsmässiga kliv upp. Mycket tack vare det nya sam-arbetet med låtskrivaren Tyler Bates som också står som medproducent till både förra och detta album tillsammans med Marilyn Manson själv. Det nya samarbetet tycks ha gett gruppen den nödvändiga vitamininjektionen som många förut saknade. Ett smart drag ger oftast högt betyg, så också här. Jag nöjer mig med en fyra men den är med mersmak.

Som alltid, god lyssning. För varje fan av hårdare rock borde den här skivan vara ett måste. Kanske i ett julklappspaket nära dig?
P.S: Gruppen har nyligen släppt ytterligare en av många covers. Den här gången är det Johnny Cash-låten ”God’s Gonna Cut You Down” som har fått ny skrud. Originalet är förstås utsökt och covern rätt så bra men saknar i varje fall delvis originalets nerv. Det gör däremot inte nya albumet.

På Konsert Med Marilyn Manson

Konsert/Konsertlokal: Marilyn Manson – Globens Annex Stockholm
Betyg: ♣♣♣♣

Marilyn Manson var för kvällen ovanligt spelsugna. Uppbackade av både nya och gamla låtar som håller god klass är det svårt att gå vilse Foto: Ulf Holmén

Marilyn Manson har haft några kämpiga år bakom sig. Först sparkade skivbolaget gruppen som plötsligt stod utan kontrakt. Lösningen blev ett eget bolag som nu ger ut nya skivor. Sen anklagades mångårige medlemmen och vapendragaren Twiggy Ramirez för våldtäkt i kölvattnet på Metoo-kampanjen. Resultatet blev en uppsägning av samarbetet. Ny samarbetspartner sen en tid heter numer Tyler Bates. Därmed har gruppens musik tagit en ny vändning då hans huvudsakliga uppgift är att agera gitarrist och låtskrivare.

Det är alltså ett nytt kapitel för gruppen som dessutom har plågats av ett smärre avbräck i pågående turnén då scenens utsmyckning välte över den intet ont anande sångaren under en av konserterna. Efter en vild klätterfärd var det kört. Resultatet blev ett brutet ben på två ställen och inställda konserter. Ljuset i tunneln heter nytt album som släpptes 6 oktober och att detta är deras bästa på mycket länge. Blaskans recension av albumet kommer snart. Det fanns alltså anledning att hålla förväntningarna högt trots allt.

Inledande discjockeyn Amazonica var jag tveksam till. För mig skapas rock av sång, en jävligt elak gitarr, bas, trummor och möjligen klaviatur, inte av en skivspelare. Men jag fick ändra på den fördomen. Hon bakom namnet levererade visserligen redan inspelad musik men i ny mix. Det befriande var att hon höll sig till rocken, med storheter som Black Sabbath vrålande ur högtalarna visar man både klass och smak. Det blev alltså trots min inledande skepsis riktigt bra.

Scenen kläddes efter Amazonicas sorti in i en ridå. Och så plötsligt dånade Marilyn Mansons karaktäristiska stämma ut med orden ”Hello Stockholm, Sweden” och bort åkte samma ridå. Det första jag tänker på är hur visuell gruppen fortfarande är. Scenen pryds av de korslagda pistolerna som blev benbrytaren tidigare under turnén och badar i ljus i olika kulörer. Figurerna rör sig i ett ljushav som skuggfigurer men i centrum står Marilyn Manson och i viss mån Tyler Bates. De båda är ju numer gruppens fasta kärna.

Marilyn Manson på annexet till Globen Stockholm var en massiv och imponerande tillställning. Scenografi, låtval och lite jävlar anamma gjorde det där extra som behövdes. Foto: Ulf Holmén

Låtvalet är ett urval av både nytt och gammalt. Här finns naturligtvis låtar från nya albumet som ”Say10”, ”We Know Where You Fucking Live” och ”Revelation #12”. Men konserten rymmer också äldre material från klassiska plattor som ”Antichrist Superstar”, ”Mechanical Animals”, ”Golden Age Of Grotesque” och ”Holy Wood”. Låtar som ”mObscene” ”This Is The New Shit”, ”Disposable Teens”, ”The Beautiful People” och ”The Dope Show” visar varför den här gruppen är att räkna med som en av rockens stora.

Bandet låter j-igt kompetent och har det rätta öset. Det blöder, det klöser och det tjuter, det är helt enkelt fullödig rock. I den här grenen är det få som slår gruppen. Man märker på långt håll att alla, särskilt Marilyn Manson himself, är jäkligt spelsugna. Samspelet är totalt och låtvalen ypperliga. De radar upp nya och gamla hits med lagom stora gester och levererar med en stenhård attityd.

Marilyn Manson hoppar omkring på ett ben, ibland med hjälp av två ”läkare” som står beredda i kulisserna. De två för tankarna till dårhus, återigen ett snillrikt drag av Marilyn Manson eftersom den estetiken passar dom som handen i handsken. Hela showen kretsar numer kring den gipsade sångaren som ömsom åker omkring på bår eller i en permobil som ser ut som en påvetron, ömsom hoppar omkring på en fot. Det är rock och dårskap i en härlig blandning som anstår en grupp som denna.

Låtvalen, showen, scenografin, den totalt hängivna inställningen och dessutom spelglädje gör den här konserten till något att minnas lång tid framöver.Det här är helt enkelt den bästa spelningen jag har sett med gruppen, jag har sett sammantaget fyra. Samhällskritiken är som vanligt svidande och i de nya låtarna har dom hittat den där gamla tonen med många olika bottnar i framför allt texterna. Ironi, ordlekar och flera fingrar upp i onämnbara håligheter på företeelser i det amerikanska samhället tar det hela väldigt långt.

Så till den sämre sidan och den går att sammanfatta i en enda sång. Jag kan förstå att den är en partypleaser för alla kidsen som inte var med under storhetstiden i mitten av 90-talet, men låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)” känns minst sagt passé i mina öron. Jag hatar den med Eurythmics och jag tycker den är både dålig och så sönderspelad att den borde förbjudas att framföras en gång till med Manson. Jag biter ihop och står ut medan de flesta andra jublar, här gäller det att hålla god min helt enkelt.

Jag får snabbt min revansch, resten av konserten håller betydligt högre klass än halvdana covers kan förmå. Sammantaget så blir resultatet att jag går hem som en väldigt lycklig människa. Tack för konserten och välkommen tillbaka Marilyn Manson. Det här är en grupp på uppgång igen och det känns jävligt gött.

Daphne Du Maurier – Fåglarna och andra noveller: Modernista ger ut boken. Förord: Johan Theorin


Jag läste för länge sedan som tonåring romanen ”Rebecca” som är en roman i klassisk Anne Bronté-stil som romanen ”Jane Eyre” som jag läste vid ungefär samma tid när jag var fjorton år. Bägge med sina smått skräckromantiska gotiska känsla älskade jag vid denna tid. Det var då jag läste Daphne Du Maurier för första 1979. På svensk television hade jag sett Alfred Hitchcocks filmatisering av skräck och ekologiska thriller ”Fåglarna” och när det stod att det baserades på en novelll av samma författare bakom Rebecca, blev jag naturligtvis glad. Nu ville jag läsa den också och fann den på engelska och dessutom fick jag med några andra böcker av Daphne Du Maurier. Det var under några månder 1979 jag läste några av författaren romaner. Sedan dess har jag ej läst någonting av henne. Fastän nu 38 år senare läser jag en novellsamling från Modernista vilket innehåller som sagt var ”Fåglarna” i svensk översättning. Nu känner jag att det var saker som jag nog missade då när jag återkommer tilltexterna så blir de som nya igen.

Alla detaljerna blir klarare och nu kan jag jämföra med filmen igen som vi här hemma såg för ett par månader sedan. Det finns skillnader men skärpan är lika stark och idén är lika hemsk nu som då, men det finns andra och ännu bättre noveller som slutar med geniala avslutningar. Vilket både överraskar mig som läsare och ger ännu en dimension kring de thrillerartade men har den där mysrysartonläget i stil med Roald Dahls slut i sina noveller.
Här bygger Daphne Du Maurier upp stämningar som leder oss mot outsvikliga sluttampem då novellens cresendo som liiksom avslutar berättelsen i en för mig högst njutbar underhållande stil där man inte riktigt säkert kan vara om det verkligen är slut på berättelsen. Boken kom ut för ett par år sedan men det är först nu jag läser denna utgåva med förord av författaren Johan Theorin. En högst underhållande samling med noveller.

Progressiv Rockopera

Ayreon : The Source
Plattan släpptes i våras, Arjen Lucassen och hans Ayreon kommer nu med en uppföljare till första albumet i metaloperan/historien om rasen Forever, 01011001(binär kod för Y) som kom ut 2008.
The Source berättar nu historien om tiden före 01011001.
Handlingen utspelar sig från början på den döende planeten Alpha, Alpha folket har blivit totalt beroende av datorerna och håller på att bli apatiska, samtidigt som en enväldig dator tagit över kontrollen och löper amok för att förgöra mänskligheten.
Hur som helst, Arjen Lucassen har en imponerande räcka med gästartister på ”The Source”, vad sägs om James LaBrie, Tommy Karevik, Tobias Sammet, Hansi Kürsch, Floor Jansen för att nämna några av dem.
Skivan öppnar med den föga hoppingivande titeln ”The day that the world breaks down”, det öppnar med en mjuk vers sjungen av James La Brie sen brakar det loss med progressiv hårdrock med många sköna passager och tempoökningar i vissa passager kan man skönja influenser från Yes, Queen m.fl. jag gillar speciellt Michael Eriksens passager, man får nästan ”goosebumps”. Låten är den längsta på hela skivan och är tolv och en halv minuter lång.
”Everybody dies” är högkvalitativ progressiv rock med Hammondorgeln som signum. Av titeln att döma så låter det som en brutalt deppig låt, men är en låt i uptempo som man konstigt nog blir på glatt humör av, tack vare jobbet som Tommy Rogers och Mike Mills lägger ner i sångtekniken, starkt jobbat. Mike Mills spelar färddatorn och gör ett riktigt bra jobb.
Men mitt i all progressiv rock, folkmusik och synthar ligger ändå basen i hårdrocken.
01011001 från 2008 är en bra rockoperaplatta men The Source överträffar den, det här är den bästa temaplatta jag hört med Ayeron och är rena rama musiklektionen.
Att välja en bästa låt går inte därför att hela plattan är så bra och jämn.
Därför får skivan € € € € + +

/ Sonny Johansson
Vad sägs om gästlistan :
James LaBrie (Dream Theater) as The Historian
Tommy Karevik (Kamelot, Seventh Wonder) as The Opposition Leader
Tobias Sammet (Avantasia, Edguy) as The Captain
Russell Allen (Symphony X) as The President
Tommy Rogers (Between the Buried and Me) as The Chemist
Michael Mills (Toehider) as TH-1
Hansi Kürsch (Blind Guardian) as The Astronomer
Nils K. Rue (Pagan’s Mind) as The Prophet
Michael Eriksen (Circus Maximus) as The Diplomat
Simone Simons (Epica) as The Counselor
Floor Jansen (Nightwish, After Forever) as The Biologist
Zaher Zorgati (Myrath) as The Preacher

Blake Crouch – Dark Matter (Jan Malmsjö Massolit)


En av de starkaste och kanske mest intressanta science fiction-trhillers med en stark känsla av filmiska kvaliteter är just vad Blake Crouch lyckats förmedla med sin första översatta bok på svenska med naturvetenskapen i förarsättet.
Här harvi den teori om multiuniversum som ligger till grund för romanens upptakt. Tänk dig att du är en tidigare vetenskapsman som kunde komma längre i karriären med att vidareutveckla en hypotes inom kavntfysiken men valde kärleken till en konstnär och fick en son. Familjelivet tog över och du blir lärare på ett college. Du är nöjd med livet. men så händer det att någon från ett annat universum liknande ditt med samma namnfastän med annat liv helt uppbyggt på sin kärlek i vetenskapens tjänst men som nu ångrar sitt val i livet.
Tänk dig flera tänkbara personer med samma identitet väljer olika val men alla kanske kommer till samma slutpunkt, de vill skapa ett familjeliv som det du har.

Det är själva elementära grunden i romanen. Huvudkaraktären i romanen är Jason Dessen som valde att aldrig slutföra sitt experiment med en kub som kan ta dig till flera tänkbara livsval. En form av maskin som kan ta dig till tänkbara multiuniversum med otaliga möjligheter till val. Dessutom en drog som underlättar själva processen med att vilja undersöka de tänkbara närtida livsval. Det är den ultimata romanen om du har chansen att gör aom dina livsval – tar du den chansen då och vad händer egentligen med din personlighet med dess intellektuella och emotionella psykologiska stablitet inom dig.

Här får vi se kraften i science fiction när den är som bäst. Vad händer om det teoretiska och hypotetiska blir en möjligt skeende och verkligen inträffar. Här lämnar Jason Dessen sin idé ofärdig och går vidare till sitt nya liv. Men vad sker om någon annan Jason dessen fullbordar idén men blir ändå missnöjd med sitt liv. Ja vad händer då?

Romanen är en blixtrande snabb och håller spänningen intakt från förstasida till den sista sidan. Det här vore den bok Dean Koontz kanske skulle kunnat skrivit men som den bländande Blake Crouch istället författat. Hans manuskriupt till tv-serier har också blivit framgångsrika.
Dark Matter är just nu den bästa technotrliller och science fiction-roman jag läst i år.