Uffe låter sig imponeras av The White Buffalo

Album: The White Buffalo – Love and the Death of Damnation
Betyg: ♣♣♣♣♣

The White BuffaloBakom pseudonymen White Buffalo döljer sig artisten, låtskrivaren och estradören Jake Smith med medmusiker. Musiken är så kallad Americana som är en stil baserad på Countryns sköna toner med inslag av både folkmusik, pop och rock. Genren har flera namn som Alternativ Country, Nycountry och så vidare. Som alla vet har ju kärt barn många namn och skillnaderna mellan de olika genren är ibland svår att definiera.

Det gemensamma för skivan är det varierade och mycket välklingande ljudet som stiger ut ur högtalarna. Det är dessutom det mycket varierade inslagen i låtarna och varifrån inspirationen kommer som gör detta till en stor skiva. Här ryms drag av soul, jazz, pop, rockabilly, rock och gospel för att nämna några källor. En spännande anrättning som får en att vilja lyssna mer med andra ord. För allätaren som gillar det gränsöverskridande är skivan rena julafton.

Det kretsar ofta kring det mer lågmälda och nedtonade. Det anslaget behärskar White Buffalo eller Jake Smith till fullo. Låtar som ”Radio With No Sound” är i det närmaste fulländade i sin melankoli. En överjordiskt vacker låt där balansen mellan det nyskapande och det traditionella åter blir övertydligt. Det är känslan för melodierna som gör det och som Jake Smith gör det. I den här typen av låtar som skiva kryllar av, är det som om han med en pondus som nästan är overklig han visar var skåpet ska stå.

En annan låt i den här genren är ”I Got You”. Med gästsjungande Audra Mae som Jake Smith sjunger duett med, lyfter låten flera hack till dess den nästan svävar fram. Skickligheten i låtskrivandet och en nästan brinnande känsla för musiken gör det hela underbart och mer. Det och det faktumet att det hela känns både dynamiskt och spännande som sätter pricken över i.

Att ”I Got You” finns med två gånger i två olika versioner där den är mixad olika, gör den bara än mer njutbar. En stor låt kräver nästan en repris och bara att få höra Audra Mae:s inlevelsefulla och otroliga röst är mödan värd. Hon påminner lite i sångstilen med en annan favorit nämligen Ane Brun.

Med den gränsöverskridande filosofin bakom låtarnas rötter görs det hela mer än lyssningsvärt. Ta bara en låt som ”Last Call to Heaven” där Jake Smith mitt i låten har lagt in ett brake med inslag av jazz framfört på en trumpet så förstår ni att ordet ”gränsöver-skridande” knappast är ett missbrukat ord i sammanhanget. Här bjuds vi på en musikalisk resa som är både spännande och överraskande.

I låtar som ”Where Is Your Saviour” börjar jag dessutom ana ett oanat släktskap med en annan musiker jag har stor beundran för. Här klingar de synkoperna ut och snart avslöjas inspirationskällan tidiga Cat Stevens låtar från 70-talet. Sämre förlagor kan man verkligen ha, men det blir samtidigt aldrig övertydligt. En homage är väl snarare ett sätt att uttrycka vad Jake Smith har lyckats med i den låten.

Här och där biter det också till. Låtar som ”Dark Days” svänger kopiöst och här får man under inga som helst omständigheter sitta stilla. I ”Chico” får både Mexikansk Mariachi-tradition och pop utrymme. Här svänger det som aldrig förr och det Mexikanska blåset lär jag inte glömma i första taget. Jake Smith svänger till och med till låten med valstakter.

Det är med andra ord ingen kan anklaga honom för att sakna idéer, men inte heller säga att det hela lider av överbelastning. Hela tiden är det sparsmakade snarare ledstjärnan och det blir aldrig svulstigt vilket känns mycket befriande. Det traditionella får hela tiden stoltsera tillsammans med det nyskapande. Det tydligaste exemplet på det är den utmärkta ”Go the Distance” där balansen mellan de två skiner som en vårsol.

Det är likadant med det grymma stompet i ”Modern Times” eller rockabillyinspirerade ”Rocky”. Här svänger det av  bara katten och jag gissar att det är få som kan sitta still, särskilt i en låt som den sist nämnda. Det smarta och som är genomgående för hela skivan, är att trots sitt annorlunda anslag är det samtidigt väldigt traditionellt. Det är balansen som hela tiden gör skivan både dynamisk och lyssningsvärd. Extremt spännande och utmanande för öronen med andra ord.

När soulsmäktande ”Come On, Come On In” sätter igång är jag helt såld. Här doftar det både Joe Cocker, sentida produktioner av Solomon Burke såväl som körarrangemang från tidigt sjuttiotal. Inspirationskällor till sångarrangemangen och stilen doftar till  av både Pink Floyds Dark Side of the Moon och Rolling Stones med en ung Mick Taylor med i gruppen. Helt enkelt grymt imponerande och minst sagt spännande precis som alla skivor borde vara i den bästa av världar.

Den här skivan är ingen dussinprodukt om man ska sammanfatta det. För den musikintresserade vankas mumma och man kan knappast gå förbi skivan utan att låta sig svepas med. Urstarka låtar, snygga avskalade arrangemang, snygg balans mellan de olika elementen i musiken och många bottnar i inspirationskällorna gör att skivan inte står still i en enda låt. Här och där små musikaliska kärleksförklaringar till andra artister men på ett mer subtilt sätt än det övertydliga.

Jag tvekade först men toppbetyget är nog snarare ett måste än ett tvång. Japp, toppbetyget är ett faktum som inte går att undvika. Femman är säkrad från en stilsäker musikskapare med en bred repertoar vars kunskap och känsla får skivan att levitera. Jag säger tack så mycket till Jake Smith genom att citera: ”I Got You”.  Storartat Jake, storartat.

Uffe Diggar Loss Till Jill Johansons och Doug Seegers Senaste

Artist & Titel: Jill Johanson & Doug Seegers – In Tandem
Betyg: 4

Jill Johanson & Doug Seegers

Sverigekändisen Doug Seegers som upptäcktes genom SVT-produktionen ”Jills Veranda” med Jill Johanson som programledare, är tillbaka tillsammans med vapendragerskan efter debuten under eget namn. Det är en skiva med moderna förtecken i countryns mittfåra men som ändå vågar ta sin egna väg, delvis via den alternativa countryn som i varje fall jag är så förälskad i.

Här och där svänger det av bara h-e och emellanåt är det känslomättat värre men aldrig sentimentalt eller över den där osynliga linjen. Låtvalet är ett slags urval av Dougs egna stoltheter och det bästa dagens country kan uppvisa i en härlig blandning.

Om man som jag stendiggar country är detta minst sagt en skiva värd att gå omvägar för. Svänger gör det som få andra skivor på sina ställen. Här finns en rytmik samtidigt som det rockar loss som bara den på sina ställen. ”We’ll Sweep Out The Ashes In The Morning” är en typisk countrylåt, men med det där extra gunget i rytmen. Mäktig och snygg med en sväng som få är resultatet. ”Dancin” är exemplet på hur Elvis möter modern country och hur ljuv musik som helst uppstår. Är du som jag en person som har svårt att sitta still när katterna jazzar loss är detta medicinen för dig. Herregud vilket klös!

Rivet och svänget är genomgående här och där, ”Precious Wedding Wow” är ytterligare ett exempel. Rövsvänget är totalt och låten som är signerad Doug Seegers, som många andra låtar på skivan för övrigt, är på spelhumör men glömmer inte känslan. Hela tiden så där avskalat och direkt men med en känsla som kan slå omkull höghus. Jiiiihhaaaaa!

Mitt emellan det svängiga och vackra hittar vi de låtarna som ligger i ett medeltempo som ”Do Right Woman” till exempel. Snygg, smäktande, nästan förförisk i sin stilbildande melodi men med en känsla som får mig att skaka i grundvalarna. Shit, hur bra är inte detta? Det är en klassisk låt som nu får en ny renässans där de båda artisterna har hittat ett tonfall som passar denna och andra låtar som en smäck. Hur bra som helst.

Så har vi de rakt igenom urvackra låtarna. ”Boulder To Birmingham” skriven av EmmyLou Harris och Bill Danoff får i varje fall mig att kippa efter andan. Snyggare låt får man leta efter. Den har den där exakta avvägningen mellan sentimentalitet och djup som man stöter på så sällan, men då man gör det måste man ta tillfället i akt. Jag skulle kunna spela den här låten igen och igen till dess skivan gick sönder helt enkelt.

”Noise Without A Sound” är skivans andra sensation i mina öron. En snyggare melodi och ett mer sparsmakat arrangemang får man leta efter men låten är så där urstark att den bara står där som ett granitblock. Jag jublar både inom- och utombords vid blotta tanken på låten. Detta är stort med STORA BOKSTÄVER!

Den sista kategorin låtar blickar mot andra traditioner och lånar en del uttryck från dessa. Snyggt och smart eftersom inavel och instängdhet alltid är musik och annan kulturs värsta fiende. I låtar som ”Lord I’m Trying” och ”Do I Ever Cross Your Mind” blickas det friskt på spirituals, soul och blues. Inledningsackorden i den sista låten är rätt talande och skvallrar direkt om att bra musik också är gränsöverskridande musik. Också ”True Love Never Dies” skvallrar om jazz- och bluesinfluenser. Det är precis så här det ska låta när det diggas som mest hemma hos mig.

Det finns till sist en detalj som är extremt sympatiskt med den här skivan, namnet på fenomenet heter ”avskalat”. Genom hela albumet är det förvånansvärt fritt från alltför många pålägg och grandiosa symfoniorkestrar. En musikstil som country tjänar rätt mycket på detta så återigen hittar teamet bakom helt rätt. Här är till och med så avskalat så att i övertjusiga ”Noise Without A Sound” kan man räkna instrumenteringen på ena handens fingrar.

Det är en ypperlig komposition med varierat material. En del originallåtar signerade Doug Seegers, andra är covers. Genomgående smakfullt arrangerat och med blicken och flirten med rätt källor för att få till det där extra. En blandning mellan rent stomp och eftertänksamma små pärlor där många av de senare briljerar gör skivan varierad. Här ryms det mesta och så finns här också den övervackra ”Noise Without A Sound”. En stor skiva är född och Doug Seegers har därmed delvis fått upprättelse för debuten som kanske var snäppet sämre än denna. En countryskiva att le åt helt enkelt. Tack för lyssningen, det lär bli många fler framöver.

Uffe Insuper EmmyLou Harris Wrecking Ball-platta

Album: EmmyLou Harris – Wrecking Ball Deluxe Edition
Skiva 1 – Originalskivan: ♣♣♣♣♣+♣♣♣
Skiva 2 – Överblivet material och alternativa versioner av låtar som kom med :♣♣♣
Skiva 3 – DVD med reportage om inspelningen: ♣♣♣♣

En av countryns heliga graaler heter Wrecking Ball. Utgiven av EmmyLou Harris och producerad av Daniel Lanois anses albumet vara en av den moderna tidens milstolpar. Utgiven i september 1995, men nu återutgiven i en deluxe-utgåva där man får inte mindre än tre skivor. Den första innehåller originalskivan, den andra innehåller refuserade låtar och alternativa versioner av de som kom med, den tredje skivan är en dvd med en dokumentär av tillkomsten och arbetet i studion. Skivan är en modern klassiker eftersom den är både så überbra att man häpnar, men också därför att den satte en ny standard för musiken och gjorde den alternativa countryn till en kraft att räkna med.

EmmyLou Harris Wrecking BallSkiva Ett är originalet från 1995 och fy för den lede vad rätt den är. Om fem är maxbetyget ger jag denna skiva åtta för den är så läskigt bra att den borde användas som måttstock för hur ”bra” ska definieras. De starkaste låtarna en skiva kan uppvisa både nu och då, produktion som var så nyskapande att bara den gav skivan sitt rykte och till sist ett ljudbygge som kompletterade musiken med sitt vägvinnande nytänkande.
Låtar som ”All My Tears”, ”Going Back To Harlan”, ”Deeper Well”, ”Every Grain of Sand”, ”Sweet Old World”, ”May This Be Love”, ”Orphan Girl”, ”Waltz Across Texas Tonight” är för att nämna några rena klassiker. De som inte nämns är också de små mästerverk, så hela plattan är egentligen en enda lång odyssé av låtar som knappast skäms för sig. Tvärtom är alla stolta små pärlor som tillsammans skapar ett av de mest klassiska album du över huvud taget kan ta i din hand. Många av låtarna är skrivna av andra artister, alltså covers, men i många stycken är de bättre än originalen. ”Every Grain of Sand” är ett sådant exempel. Skriven av Bob Dylan från början men i händerna på EmmyLou Harris förvandlas en grymt bra låt till något överjordiskt. Också ”Orphan Girl” är ett exempel på detta, skriven av Gillian Welch och fruktansvärt bra i original men i EmmyLou Harris regi förvandlas den till ett verk som bara leviterar.
Daniel Lanois var artisten som hade gett ut ett antal skivor i eget namn och dessutom producerat U2:s två plattor ”The Unforgettable Fire” och ”Joshua Tree”. Ett arbete han gjorde tillsammans med Brian Eno på ”The Unforgettable Fire”, men med sån framgång och med så mycket uppmärksamhet att han snabbt blev en av sin tids hetaste producenter. Det var därför han 1995 fick chansen att försöka upprepa succéerna genom att producera det som kom att bli EmmyLou Harris skiva. När den kom ut var det som om alla fördämningar brast, ingen hade hört något liknande förut. Man skapade ett renodlat ljud med klara tonfärger där instrumentens klanger utnyttjades med hjälp av sustain. De lyckades med detta utan att gröta ihop ljudet, och ändå skapa en helhet där instrumenten stod för effekten. Det var avklätt men ändå intrikat, det var rena klanger men ändå en effekt av alla klanger tillsammans och det var framför allt så att ljud och produktion lyfte låtarna flera snäpp. Nästa recept för framgången var valet av låtar. Som sagt covers nästan hela vägen men vilka låtar. Daniel Lanois bidrog med ”Where Will I Be”, David Charles, Daniel Lanois och EmmyLou Harris skrev ”Deeper Well”, Daniel Lanois komponerade ”Blackhawk” och till sist hjälpte Rodney Crowell EmmyLou Harris att skriva ”Waltz Across Texas Tonight”. I övrigt är låtarna covers, men som sagt vilket låtval. Om andra grupper hade eller har hälften så många med den här klassen kan de skatta sig lyckliga. Femman med tre i bonus är ett betyg som jag aldrig har delat ut och troligen aldrig kommer att dela ut igen är självklar. Men ack vad värd den är ett sådant betyg.

EmmyLou HarrisEmmyLou Harris

Skiva 2 är alternativa tagningar av de vissa av låtarna och låtarna som blev över publicerade för första gången. Den första låten vi får till livs är en version av Daniels egen komposition och inspelade ”Still Water”. Den är inte dum, inte dum alls, men jag tycker nog att Daniel Lanois original är något lite bättre. Låt nummer två är den redan publicerade ”Where Will I Be” i en annan version där framför allt gitarren har en annan klang som därmed ger låten en annan karaktär. Spännande men den känns inte lika färdig som den som kom att publiceras på den fullbordade plattan. Låt nummer tre är återigen den redan publicerade ”All My Tears”. Återigen är skillnaden arrangemanget som ger ett annorlunda intryck av slutresultatet. Återigen spännande men jag tycker nog den färdiga skivans version är bättre. Så kommer en riktig snackis, ”How Will I Ever Be Single Again” har omgivits av mycket förhandsrykten. Och undra på det, jag fattar inte varför den valdes bort till den färdiga skivan. Låten är en lugn, avklädd harmonisk liten bakelse som är så där alldeles unik och fullständigt bedårande. Klassisk country med en twist och med en så hög svansföring att den borde nog ha platsat på det färdiga resultatet. En ny version av ”Deeper Well” där tempot är uppskruvat sådär en hundra gånger och helt avskalad utan den färdiga låtens mystik är nästa nummer. Här har jag dock problem. Den här versionen är inte på något sätt dålig men når aldrig någonsin upp till det färdiga resultatet. ”The Strange Song” är återigen en ny bekantskap. Återigen förstår jag dock varför den valdes bort. Den är inte på något sätt dålig, men den når faktiskt inte heller upp till den klass övriga låtar har på ”Wrecking Ball”. Den känns lite stel, händelselös och i behov av det där extra för att kunna bli den låt som skulle kunnat platsa i en övrigt överdådig låtsamling. ”Sweet Old World” presenteras i en ny version som känns mer avklädd. Här blir det dock intressant, för i den här versionen presenterar faktiskt en ny dimension av låten som också låter intrikat. Det är som två sidor av samma mynt som med en liten nyansskiftning presenterar en ny bild. ”Gold” är precis som ”How Will I Ever Be Single Again” en gömd skatt som jag inte fattar varför den aldrig kom med på den färdiga plattan. Återigen en lugn och värdig historia som vilar på klassisk countrygrund. Vacker som en sommardag och full med melodisk glädje som bara smittar av sig tills man blir tårögd av ren rörelse. ”Blackhawk” kom med på den färdiga skivan men på skiva två hittar du den alternativa versionen. Den färdiga skivans version är vidunderlig, alternativversionen minst lika bra. Avklädd, värdig med en melodi som får mig att känna mig knäsvag och alldeles yr av ren rörelse. Just när man trodde att inget kunde bli bättre än det färdiga resultatet, levererar EmmyLou Harris vad som är en smärre sensation. ”Waterfall” i en alternativ version känns däremot lite som en demo-version. På den här plattan känns den inte som den var färdig och i behov av en vidare utveckling, en utveckling den senare fick till den färdiga plattan. Också ”Going Back To Harlan” i en ny version känns allt annat än färdig. Med en extra cowbell som instrumentering känns den också rätt krystad och i starkt behov av det den fick till den färdiga plattan dvs form och struktur. ”Where Will I Be” i ytterligare en version känns som den är på rätt väg där den har närmat sig det färdiga resultatet men inte nått ända fram. Den här version fungerar nog bättre som ett lyssningsex för studiopersonalen där de kan jämföra och utveckla, men den är däremot rätt ointressant för en normal lyssnare. Till sist återfinns ytterligare en version av ”Deeper Well” och återigen känns det som om den närmar sig slutresultatet men att den är mer angelägen som lyssningsex för en studiopersonal i behov av jämförelseexempel än låten som tillför något för lyssnaren.

Sammanfattningsvis är det ömsom vin ömsom vatten. Det är stundtals genialt, det är stundtals inte dåligt men i varje fall mindre väl genomfört. Det är framför allt  de alternativa versionerna som känns mindre angelägna. Däremot de nya låtarna känns som om man har missat något. ”Gold” och ”How Will I Ever Be Single Again” känns som två låtar som äntligen har fått sina upprättelser. Den nya versionen av ”Blackhawk” är också den något av en kioskvältare och man blir glad så in i bomben av dessa tre låtar. ”Still Water” känns också intressant, men jag kan inte låta bli att tycka att Daniel Lanois egna version är strået vassare. Så en intressant skiva som kanske inte håller hela vägen men som ändå har ett värde för den fanatiske samlaren och den som beundrar EmmyLou Harris och hennes arbete.

Daniel Lanois

Producenten och artisten Daniel Lanois

Tills sist den tredje skivan, en DVD med reportage om tillblivelsen av skivan. Här får vi alltså följa med in i studio Kingsway i New Orleans för att vara med och se hur en vidunderlig skiva skapades. Musiker, studiopersonal, Daniel Lanois men inte minst EmmyLou Harris själv får i intervjuer med egna ord berätta om hur det kom sig att saker och ting utvecklade sig till vad det slutligen blev. Till exempel får vi reda på hur Daniel Lanois och EmmyLou Harris över huvud taget kom att samarbeta, varför Neil Young kopplades in för bakgrundssång och munspelande och hur folkmusikgiganterna Anne och Kate McGarrigle halkade in i processen. Tankegångar, praktiskt arbete och framför allt vidunderlig musik som vi får se växa fram kan inte göra mig annat än lycklig. I sina delar är videon en musikvideo där översnygga bilder paras ihop med musiken, här växer en ny dimension fram där låtarna växer ytterligare. I en scen får vi se EmmyLou Harris och Daniel Lanois ensamt framföra låten ”Blackhawk”, och den kan sammanfatta både originalskivan och DVD:n. Överjordiskt bra, en känsla som vibrerar i varje fiber i kroppen och till sist så vackert att i varje fall inte jag kan låta bli att fälla både en och annan tår. Intressant, snyggt och med många glimtar bakom kulisserna gör tillsammans en sevärd film som ger oss fans av skivan ytterligare en sida av verket och det är inte utan att man känner att det är man har velat se men aldrig fick förrän nu.

Slutsummering så, skivans innehåll är väl värt de pengar man får hosta upp. Det är knappast bara en utgåva för oss nördar. En skiva med ett fullständigt fantastiskt innehåll, en skiva med en del intressanta sidor och där också de ointressanta inslagen ger en bild av varför t ex vissa låtar valdes bort och till sist en riktigt sevärd dokumentär. Det är med andra ord valuta du får för dina pengar. Du som ännu inte har upptäckt ett stort album har nu chansen att stifta bekantskap med en skiva som borde finnas i var mans hem. Du som redan precis som jag redan är en frälst fan av ”Wrecking Ball” och redan har den, kan nu komplettera med två skivor som trots allt har sitt värde. Vilket skäl du än har att köpa plattan så får du ha en god lyssning.

Uffe Lyssnar På EmmyLou Harris Och Rodney Crowell

Betyg: ♣♣♣

EmmyLou Harris Rodney Crowell Old Yellow Moon

Jiiiihaaa, det har blivit dags för hästjazz. EmmyLou Harris har frångått sin vana att ge ut skivor i alternativ country-tradition och istället slagit sina påsar ihop med Rodney Crowell. Han är en artist som arbetar i den mer kommersiella mittfåran av country-musiken, men han har också gjort sig känd för att ibland ge sig in i den alternativa countryn som också EmmyLou Harris har sysslat med sedan sin dunderhit ”Wreckingball” från 1995. När de nu möts är det dock alltså mer orienterat mot den mittfåra som den mer mainstream-orienterade countryn utgör.

Jag måste först medge att jag först hade svårt för att höra EmmyLou Harris i den mer breda och kommersiella genren av country istället för den alternativa stil hon har sysslat med sedan 1995. En stil som delvis bottnar i bluegrass-traditionen och också den en genre som jag personligen är mycket förtjust i. Men så kom jag ju på att det var ju faktiskt där hon började i slutet av 60-talet och det var i den rollen jag först bekantade mig med fröken Harris. Så det handlar egentligen bara att om att ställa in sinnena på en annan våglängd, den som rådde innan hon började experimentera med alternativ country. Och då hamnade skivan helt plötsligt i ett nytt ljus och bitarna började falla plats på ett helt annat sätt. Så sent om sider började jag alltså inse att den här skivan har ett definitivt existensberättigande och att den faktiskt också är bra. Den är i ärlighetens namn till och med riktigt bra på det hela taget.
Det börjar så där hästjazzskumpande med inledningslåten ”Hanging Up My Heart” som inte bara svänger dödsskönt, den är också f-bannat bra helt enkelt. Också ”Invitation To The Blues” är så där svängig och stompig och tungan gör Janne Schaffer-vrickningar i takt med musiken av ren lycka. Nästa svänggungare är ”Chase The Feeling” som bär spår av både rock och country i en just harmoni där det svänger värre än värsta bebopen. ”Black Caffeine” är farligt bluesgungig och så där undertryckt subversiv som bara en farlig blues kan vara. Den har dock hela tiden countryns förtecken men de klara bluesdragen finns där. I ”Bluebird Wine” lossnar det på både ett lekfullt sätt men också på ett klassiskt countrysätt där återigen rocken bjuds in som en naturlig del av låten. Det svänger riktigt ordentligt och det är så där himla bra som bara en platta med två rutinerade ringrävar kan vara.
Mycket av det övriga materialet är dock mer sordindämpat. Det är lågmält och känslomättat värre, men också den här kategorin låtar har sitt existensberättigande. Det är till och med fortfarande bra, riktigt bra. En låt som ”Bull Rider” är rent av mästerlig. Också låtar som ”Open Season On My Heart” och ”Dreaming My Dreams” är bra. Mästarklassen i den här kategorin nås dock av ”Here We Are” och titelspåret ”Old Yellow Moon”. Båda låtarna har den där perfekta balansen mellan textens sentimentalitet och musikens lågmälda anslag. Det är riktigt riktigt bra som sagt.

Det som är en styrka är tyvärr ibland också en svaghet. I det här fallet är det utomstående låtskrivare. Missförstå mig rätt, i de flesta fall fungerar det konceptet riktigt bra för man har valt med omsorg och det andas kvalitet. Tyvärr kan jag inte säga samma välvilliga sak om framför allt två sånger som inte riktigt håller samma klass. Den första heter ”Spanish Dancer” och är skriven av ingen mindre än Patti Scialfa, en artist som till vardags spelar in skivor under eget namn och är gift med Bruce Springsteen. Jag har ingen aning om hur låten ter sig i Patti Scialfas tappning, men i denna låter den lite för sömngångaraktig och lite småseg. Den andra heter ”Back When We Were Beautiful” och här skyller jag nog den sämre kvaliteten på producenten Brian Ahern. Låten är en ganska entonig komposition och här hade det kanske behövts någonting som hade fångat örat, ett arrangemang, en hook ett instrument som fick måla upp något extra bara något hände. Av detta blir det istället intet och kvar finns en halvfärdig låt som tycks sakna något. Ingen av låtarna är några rejäla magplask men det känns ändå som om det fanns en del kvar att göra.
På det hela taget framstår Old Yellow Moon som en skiva värd ett inköp. Den står på stadig grund med sina övervägande förkrossande bra låtar. De två låtarna som inte håller samma klass är inte så dåliga att de släpar skivan i smutsen men tillräckligt för att ändra mitt betyg från fyra till tre. Jag tycker trots detta att en trea i betyg är klart godkänt. Fyran låg som sagt snubblande nära men jag nöjer mig med det lägre betyget och säger till alla fans – köp den.