Johnny Dowd -Twinkle, Twinkle ¤¤¤¤¤


Släng in lite Tom Waits, Chuck E. Weiss, Devo, The Resident, Frank Zappa, Nick Cave och Captain Beefheart så har vi den nya skivan från Johnny Dowd som släpper en samling nya sånger som alltid hämtat från det sunkigaste barerna, bakgårdarna, järnvägsstationer, småhålor, kyrkogårdar som Gud glömde.
En fortsättning på hans debutskiva från 1998 – Wrong Side of Memphis. Där han vandrade mellan det barnförbjuda och socialt missanpassade råder som gräns gentemot de rika och vackra folkets Amerika som vi mest i tablå-pressen och televisionen få se och uppleva. Det rika och berömda.
Men johhny Dowd har alltid på sina album just gått omkring som rapportör likt Charles Bukowski gjorde i sina romaner. Fastän nu släpper Johnny Dowd en av årets mest spännande coveralbum där han i samma experimentella stil likt de album av Tom Waits som remastrad på nytt igen -där det ångar, frustar och låter som bara den.

Klassiker får här nya perspektiv och sound som inte låter som något annat jag hört sedan just Devos och The Residents dagar. Här sjunger och fraserar Johnny Dowd med ett komp som våra Robert Broberg nästan skulle kunnat ha gjort.
Jag blir nästan löjligt glad i låtarna som frustar på likt ångmaskiner man kunde få när man var yngre. Detta är en av Johnny Dowds bättre än på länge.