Uffe låter sig imponeras av The White Buffalo

Album: The White Buffalo – Love and the Death of Damnation
Betyg: ♣♣♣♣♣

The White BuffaloBakom pseudonymen White Buffalo döljer sig artisten, låtskrivaren och estradören Jake Smith med medmusiker. Musiken är så kallad Americana som är en stil baserad på Countryns sköna toner med inslag av både folkmusik, pop och rock. Genren har flera namn som Alternativ Country, Nycountry och så vidare. Som alla vet har ju kärt barn många namn och skillnaderna mellan de olika genren är ibland svår att definiera.

Det gemensamma för skivan är det varierade och mycket välklingande ljudet som stiger ut ur högtalarna. Det är dessutom det mycket varierade inslagen i låtarna och varifrån inspirationen kommer som gör detta till en stor skiva. Här ryms drag av soul, jazz, pop, rockabilly, rock och gospel för att nämna några källor. En spännande anrättning som får en att vilja lyssna mer med andra ord. För allätaren som gillar det gränsöverskridande är skivan rena julafton.

Det kretsar ofta kring det mer lågmälda och nedtonade. Det anslaget behärskar White Buffalo eller Jake Smith till fullo. Låtar som ”Radio With No Sound” är i det närmaste fulländade i sin melankoli. En överjordiskt vacker låt där balansen mellan det nyskapande och det traditionella åter blir övertydligt. Det är känslan för melodierna som gör det och som Jake Smith gör det. I den här typen av låtar som skiva kryllar av, är det som om han med en pondus som nästan är overklig han visar var skåpet ska stå.

En annan låt i den här genren är ”I Got You”. Med gästsjungande Audra Mae som Jake Smith sjunger duett med, lyfter låten flera hack till dess den nästan svävar fram. Skickligheten i låtskrivandet och en nästan brinnande känsla för musiken gör det hela underbart och mer. Det och det faktumet att det hela känns både dynamiskt och spännande som sätter pricken över i.

Att ”I Got You” finns med två gånger i två olika versioner där den är mixad olika, gör den bara än mer njutbar. En stor låt kräver nästan en repris och bara att få höra Audra Mae:s inlevelsefulla och otroliga röst är mödan värd. Hon påminner lite i sångstilen med en annan favorit nämligen Ane Brun.

Med den gränsöverskridande filosofin bakom låtarnas rötter görs det hela mer än lyssningsvärt. Ta bara en låt som ”Last Call to Heaven” där Jake Smith mitt i låten har lagt in ett brake med inslag av jazz framfört på en trumpet så förstår ni att ordet ”gränsöver-skridande” knappast är ett missbrukat ord i sammanhanget. Här bjuds vi på en musikalisk resa som är både spännande och överraskande.

I låtar som ”Where Is Your Saviour” börjar jag dessutom ana ett oanat släktskap med en annan musiker jag har stor beundran för. Här klingar de synkoperna ut och snart avslöjas inspirationskällan tidiga Cat Stevens låtar från 70-talet. Sämre förlagor kan man verkligen ha, men det blir samtidigt aldrig övertydligt. En homage är väl snarare ett sätt att uttrycka vad Jake Smith har lyckats med i den låten.

Här och där biter det också till. Låtar som ”Dark Days” svänger kopiöst och här får man under inga som helst omständigheter sitta stilla. I ”Chico” får både Mexikansk Mariachi-tradition och pop utrymme. Här svänger det som aldrig förr och det Mexikanska blåset lär jag inte glömma i första taget. Jake Smith svänger till och med till låten med valstakter.

Det är med andra ord ingen kan anklaga honom för att sakna idéer, men inte heller säga att det hela lider av överbelastning. Hela tiden är det sparsmakade snarare ledstjärnan och det blir aldrig svulstigt vilket känns mycket befriande. Det traditionella får hela tiden stoltsera tillsammans med det nyskapande. Det tydligaste exemplet på det är den utmärkta ”Go the Distance” där balansen mellan de två skiner som en vårsol.

Det är likadant med det grymma stompet i ”Modern Times” eller rockabillyinspirerade ”Rocky”. Här svänger det av  bara katten och jag gissar att det är få som kan sitta still, särskilt i en låt som den sist nämnda. Det smarta och som är genomgående för hela skivan, är att trots sitt annorlunda anslag är det samtidigt väldigt traditionellt. Det är balansen som hela tiden gör skivan både dynamisk och lyssningsvärd. Extremt spännande och utmanande för öronen med andra ord.

När soulsmäktande ”Come On, Come On In” sätter igång är jag helt såld. Här doftar det både Joe Cocker, sentida produktioner av Solomon Burke såväl som körarrangemang från tidigt sjuttiotal. Inspirationskällor till sångarrangemangen och stilen doftar till  av både Pink Floyds Dark Side of the Moon och Rolling Stones med en ung Mick Taylor med i gruppen. Helt enkelt grymt imponerande och minst sagt spännande precis som alla skivor borde vara i den bästa av världar.

Den här skivan är ingen dussinprodukt om man ska sammanfatta det. För den musikintresserade vankas mumma och man kan knappast gå förbi skivan utan att låta sig svepas med. Urstarka låtar, snygga avskalade arrangemang, snygg balans mellan de olika elementen i musiken och många bottnar i inspirationskällorna gör att skivan inte står still i en enda låt. Här och där små musikaliska kärleksförklaringar till andra artister men på ett mer subtilt sätt än det övertydliga.

Jag tvekade först men toppbetyget är nog snarare ett måste än ett tvång. Japp, toppbetyget är ett faktum som inte går att undvika. Femman är säkrad från en stilsäker musikskapare med en bred repertoar vars kunskap och känsla får skivan att levitera. Jag säger tack så mycket till Jake Smith genom att citera: ”I Got You”.  Storartat Jake, storartat.

Dr Indie om Neil Youngs nya album

Neil Young And Crazy Horse – Americana

@@@

Det finns en rolig historia kring Neil Youngs första musikaliska steg – det var att han bildade sin första grupp The Mynah Birds tillsammans med Bruce Palmer som också senare ingick Neil Youngs grupp Buffalo Springfield. I bandet ingick kommande funk/soulmannen Rick James, vars senare karriär blev konkurrent med Princes åttiotal. Bandet hade också Goldy McJohn som blev en mästare i Steppenwolf. Bandet signerade till och med ett kontrakt med självaste soulbolaget Motown. Materialet blev aldrig inspelat. Hur det skulle ha låtit vet jag inte fast det sägs finnas musik inspelad på band. Nåväl bandet sprack då Rick James hamnade i flottan. En notering som är kul att sprida med tanke på Neil Young återförenas med Crazy Horse igen och släpper ett nytt album igen tillsammans. crazy Horse är idag tre stycken från originalgruppen kvar, Billy Talbot, Ralph Molina och Frank ”Poncho” Sampedro. det tre stycken utgör kompbandet eller supergruppen som krossar de mesta när de är på humör tillsammans med Neil Young. Bruce Springsteens egen Nils lofgren var ett tag medlem liksom kompositören och legendaren Jack Nitzsche som tyvärr avlev för tolv år sedan. Bandet Crazy Horse som började som doo wop-gruppen Danny & the Memories och även har kallat sig för The Rocket under nånga soloutsläpp. Men för mig har det alltid varit det ultimata kompgruppen bakom mästaren Neil Young. Deras gemesamma skiva ”Americana” är covertolkningar på gamla amerikanska folksånger som blivit klassisker. Från Woody Guthries ”This Land Is Your land” till modern rock n’ roll-klassisker såsom ”Get a Job” av The Silhouettes. Det är vassa och originella tolkningar som kommer oss till skänks. Det är en säck versioner som kräver sin lyssnare att upptäcka och uppleva Neil Youngs förkärlek till den amerikanska musiken ådra och skatter. Fast naturligtvis blir musiken helt egen på grund av att det är just Neil Young som gör musiken och sätter extra garagerockig knorr gör det bara bättre. En helt okej skiva med andra ord.