Uffe diggar till folkmusik

Grupp/Albumtitel: West Of Eden – No Time Like The Past – A Collection
Betyg: ♣♣♣

Vi som stundtals sliter med Blaskan älskar musik och skriver ju mer än gärna om alla sorter och nyanser, men folkmusik tillhör inte det vardagliga. Synd och skam så nu har det blivit dags att reparera den skadan. Göteborgs stolthet West of Eden som har funnits sedan 1995 står stadigt i myllan av skotsk, irländsk, engelsk och i viss mån amerikansk musikalisk tradition. Det mesta är komponerat av gruppen i samma traditioners anda.

Nu har gruppen och deras skivbolag gett ut en lyxig utgåva som samlingsalbum för att sammanfatta sina år i musikens tjänst. ”No Time Like the Past – A Collection” kommer i bokform med dubbel-cd som tillbehör. Det mesta materialet är redan utgivet men en del är nyskrivet och därmed tidigare opublicerat.

Jag har både sett och hört band som har misslyckats rejält med att få till det där genuina som gör folkmusiken från regionerna trovärdig, West of Eden tillhör inte den skaran. Det låter genomgående nära originaltraditionen.Tolkningarna är ömsom moderna men också traditionella. Lågmält med tonvikten på nyanserna mejslar gruppen fram det där fantastiska i musiken. Skivans starkaste kort är över huvud taget de små penseldragens triumf.

Normalt är jag en fan av rock, ju bullrigare desto bättre. Detta är visserligen dess motsats, men också den har sina klara meriter. Nedtonat men ändå med en klar profil. Instrumenteringen är inte speciellt överraskande. Akustisk gitarr, banjo, dragspel, fiol, sång och trumma precis som sig bör. Också här är det hela ytterst traditionellt med andra ord.

Men det är kanske här mina invändningar börja, om än mindre så finns de där. Jag är inte förtjust i det förväntade förutspådda, jag vill bli överraskad. Det blir jag tyvärr inte i högre grad när allt följer den gängse mallen. Detta gäller naturligtvis all musik, inte bara denna. Det oväntade är snarare det som premieras, det förväntade däremot inte i lika hög grad. Orättvist? Ja, kanske men det är det som jag ser som stor musik. Att våga göra det oväntade är större än att följa i invanda fotspår.

Det är naturligtvis inte kattpiss att låta genuin men jag hade nog föredragit någon liten ögonbrynshöjare där de oväntade hade fått ta plats. Kanske en vildsint låt inspirerad av grupper som The Dubliners där en ohämmad bodran hade fått anslå takten? Kanske hade man kunnat liva upp och där de annorlunda idéerna hade fått ett större utrymme? Eller varför inte en hädisk utflykt i musiken där The Pogues hade fått agera ledstjärna men bara som inspiration, inte en blåkopia?

Istället är det som sagt det traditionella man satsar på och inget fel i det, det är ju som sagt inte dåligt att ändå låta så nära förlagorna som man gör. Här och där väver ändå gruppen in pop som avbräck där det mer otraditionella får mer utrymme. Jag önskar bara att de utflykterna hade fått ta större plats och att man hade vågat gå än längre ut på den stigen. Jag önskar också att man hade valt en mindre utslätande stil än den pop som nu serveras. Pop i all ära, men rätt många exempel är bara upprepningar av det redan gjorda. Det är då det blir lite småtråkigt.

Exempel på en mer poppig ådra är en låt som ”True Believer”. Ska jag vara lite kritisk så fungerar faktiskt just den typen av experiment i det här fallet sämre på mig än det mer traditionella. Trots utflykten i det experimentella är just den låten samt ”Pawthorne Heights” exempel på mindre bra låtar, i varje fall i mina öron. Det traditionella behärskar gruppen till fullo, men det otraditionella är tyvärr inte lika bra. Det är särskilt i låtskrivandet svagheten dyker upp.

När så gruppen ger sig på en låt som ”Green Fields of Clover/The Homecoming” är det precis tvärtom mot ”True Believer”. Här finner man inte bara sin stil utan bitarna faller alla på plats. Det är extremt traditionellt men när det slår så här mycket gnistor om det kan man överse med avsaknaden av både The Dubliners och The Pogues. I ”Wilson Line” får man så äntligen släppa loss lite och bli något utsvävande. Så nej, det är inte bara dåligt. Här finns stort utrymme för både bra låtar och det lite mer lössläppta. När man som grupp låter så stort som i just ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så är det inte mycket annat än att kapitulation inför det storartade som gäller.

Sammanfattningsvis är det fullt habilt, kanske rent av imponerande. Tyvärr gäller detta bara  vissa låtar, andra är inte fullt lika vassa. Det är traditionell och skickligt genomfört, men här och där kan det bli jämntjockt. Jag tycker också att jag saknar de mer hedonistiska utsvävningarna i musiken som faktiskt finns i t ex Irländsk tradition. Grupper som The Dubliners var mästare på blöta whiskeystinkande och kryptiskt humoristiska låtar som ”Seven Drunken Nights”. Där borde West of Eden titta för att vidga sin repertoar, inte på småtråkig pop.

En trea i betyg känns rättvis. Det blir aldrig dåligt men ändå saknas vissa pusselbitar och här och där blir det som sagt lite för mycket. Extra plus för att man faktiskt låter så genuina som man gör, jag har hört betydligt sämre när det gäller den biten. Så ingen ko på isen, West of Eden gör det med stolthet men det finns i mitt tycke en del att önska trots det. Till sist lite förhandslyssning med gruppen. Den låt jag tycker har störst meriter på albumet är ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så här ett litet smakprov. Dessutom ett smakprov på The Dubliners och deras smått absurda texter och musik.

Tom Waits Sent Om Sider

Betyg: ££££

Tom Waits senaste skiva, Bad As Me, kom förra året men vi har fått möjligheten att recensera den först nu. Anledningarna är många, men här är äntligen artikeln så håll tillgodo.

Tom Waits är  och förblir en av mina musikaliska husgudar.Sedan debuten 1973 har hans genomamerikanska musikblandning varit något av en fixstjärna, den smarta blandningen mellan jazz, vaudeville-musik, amerikansk folkmusik och blues har alltid skördat nya framgångar för både musiken och fenomenet Tom Waits. Han har länge varit helt unik i sin stil där denna har varit omisskännlig, nya plattan är inget undantag från denna regel.

Tom Waits är stundtals skramlig när han ger sig i kast med bluesen, men ibland är han smärtsamt vacker ja nästan romantisk med låtar som andas lugn och värdighet som t ex Jersey Girl. För övrigt en av världens bästa ballader någonsin inom parentes. Den nya skivan följer båda spåren beroende på vilken låt vi pratar om, här finns oändligt snygga pärlor som är så där krispigt eleganta och här finns det lite stökigare för den mer oregerligt lagda. Balansen på skivan är det med andra ord inget som helst fel på, tvärtom så är den utmärkt.
I den första kategorin låtar hittar vi svänggänget. Låtar som ”Chicago”, ”Raised Right Men”, ”Talking At the Same Time”, ”Get Lost”, ”Bad As Me”, ”Satisfied” är alla rena fyrverkerierna av bluesbotten, rockröj och jazziga inslag där den sistnämnda numer underskattad musikstilen åter får triumfera. Här är det sånt sväng att allt hotar att välta, om du sitter still till detta är du med all sannolikhet fastspikad i golvet.
En av dessa låtar som är typiska för Tom Waits är ”Get Lost” som är en slags rockhybrid av svängig rock a la femtiotal och psykedelika. Det är som Elvis på speed och det låter fullständigt underbart och galet på en och samma gång.
Titellåten ”Bad As Me” kittlar också den dödsskönt i kistan med sitt bluesiga gung och faktiskt också med undertoner från Amy Winehouse i rytmen. Den här låten kan faktiskt få lik att dansa spastiskt och det är en fröjd för både öra och ben när ett sånt totalgung kan få vem som helst att bli yr av ren extatisk glädje. För att understryka finns här den klassiska nedräkningen, men lite typiskt nog för Tom Waits är det naturligtvis på ett annorlunda sätt när han räknar ned ”Uno, Dos, Tres, Quatro”.
”Satisfied” är också en typisk Tom Waits-låt. En enveten ton från en elgitarr som slår an ett bluesigt riff likt Muddy Waters stil, och resten är historia. Inte blir det sämre av att texten är en bön om Satisfaction riktad till Mick Jagger och Keith Richards.
”Hell Broke Luce” är en sån där smart sak signerad ingen mindre än herr Waits. Den är uppbyggd som en militärpoetisk liten text ikring titeln ”Hell broke luce” där Tom Waits marscherar med rösten i ett credo som nästan är som klippt ur nån film som ”Full Metal Jacket”. Allt detta till kaosmusik i bluestappning, slutresultatet är fullständigt bedårande bra.

Den mjukare lugnare sidan av skivan är också den fruktansvärt bra, ibland till och med överjävligt bäst.
I en låt som ”Talking At The Same Time” är det visserligen lugn och harmoni som råder, men samtidigt är det en typisk Tom Waits-låt därför att återigen är det bluesen som botten i sången. Men inte vore det en Tom Waits-låt om han bara gjorde det så enkelt för sig. Nej, över hela anrättningen svävar ett blås med sordin som starkt påminner om ett inslag i någon låt från Balkan. Återigen ett smart stilgrepp som ger det där överraskande slutresultatet med andra ord. Annars här det nog en annan influens som är förhärskande på den lugna sidan av staketet, den influensen heter folkmusik. Genom sin karriär som alltså snart fyller 40 år, har Tom Waits betat av det mesta inom folkmusiken. Det har varit asiatiska influenser, franska dragspel, Mariachi-musik från Mexiko men framför allt har han gjort ordentliga djupdykningar i den amerikanska folkmusikmyllan som råkar vara en av de mest mångfacetterade i världen så nog har det funnits material och stilar att sätta tänderna i. På ”Bad As Me” är det den senare traditionen med amerikansk folkmusik som den stora influensen.
I låten ”Pay Me” är det uppenbart, det låter engelskt, irländskt och franskt, med andra ord amerikanskt i en härlig sammansmältning av alla delarna. Här finns små slingor inspirerade av valsmelodier och folkmusik från alla Europas hörn som han låter sammanställa till ett amerikanskt hopkok.
I övervackra ”Back In the Crowd” är de Mexikanska tongångarna avdammade. Det låter Mariachi-tradition hela vägen och det är som sagt så vackert att det nästan gnistrar. Den enda artist jag kommer att tänka på som har gjort något liknande är Wille DeVille. Denna andra husgud i mitt tycke dog tyvärr för ett antal år sedan, men låtar som ”Back In the Crowd” duger långt som komplement i det musikaliska tomrum Willie lämnade efter sig. Sanningen är att den kittlar åtminstone mina nervändar så effektivt att jag ryser.
”Last Leaf” har ytterligare en inspirationskälla, nämligen den kyrkliga religiösa musiken som under 18- och 1900-tal spelades i kyrkor som ett mer folkligt inslag än den lite högtravande psalmen. Denna tradition blev så populär att den senare kom att ges ut som sångböcker och skivinspelningar med allt från The Carter Family till Johnny Cash. Det har alltså nu blivit Tom Waits tur att ta upp deras fallna mantlar.
Till sist finns en värdig arvtagare till världens vackraste ballad ”Jersey Girl” faktiskt med på skivan. Den heter ”New Years Eve” och är en sån där övervacker historia med smäktande mandoliner och allt. Det är så man nästan knäcker ihop när den Italiensk-inspirerade kompotten serveras. Den vackraste melodin jag har hört på länge, smäktande arrangemang med mandolin som sagt och dessutom dragspel. Mumma för själen är det minsta man kan säga. Den där rätta balansen i melankolin i melodin gör sitt till och pricken över i kommer när han väver in den gamla slagdängan ”Aul Lang Syne” för att ge melodin den där rätta känslan av nyårsafton. En av skivans höjdare är född, och den kan jag leva på länge.

Om vi till sist ska ta och sammanfatta Tom Waits nygamla skiva ”Bad As Me”.
Detta är varken hans bästa eller sämsta skiva, det är en mellanproduktion. Men som en skiva i mellanskiktet i hans produktion, håller den extremt hög klass. Flera låtar är så bra att man helt enkelt häpnar, särskilt avslutande ”New Years Eve” är en pärla jag sent kommer att glömma. Också titellåten ”Bad As Me” med sitt överdådiga sväng är en riktig femetta och kan knappast avfärdas som en dussinlåt. Flertalet andra låtar håller också dom så hög klass att ett mellanbetyg är uteslutet. Bland annat är ”Back In the Crowd” en smäktande historia som får mig att snyfta andäktigt av rörelse.
Fyran är självklar och därmed har Tom Waits än en gång visat att trots att detta är en mellabra skiva i hans produktion, håller han till och med som lägstanivå fruktansvärt hög klass. Detta är bättre än hans lägsta nivå och ”Bad As Me” är en självskriven skiva i samlingen för skivor ska man köpa. Att bara få dra fram skivan ur hyllan och sniffa på den är värd de ynka pengar den kostar, och att få lyssna på innehållet är värt så mycket mer. Så ett hett tips är att skynda sig över till en skivaffär innan också denna har fildelats sönder och inköpa ett ex av en superb skiva. God lyssning på er alla.