Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy 2 – ”You Ain’t No Punk You Punk!”

backspegelnLemmy – vad betyder egentligen det där namnet egentligen? Ja frågar du om musiken så blir svaret ”allt”, men är det namnet så är det både mytomspunnet och diffust. Som vanligt när det gäller stora personer har förklaringarna nått närmast mytologiska proportioner. En historia talar om att ”Lemmy” var smeknamnet han fick hemma i ungdomsårens Wales som en beteckning på hans halvt engelska ursprung. Namnet skulle helt enkelt betyda ”engelsman”. Den historien kan man dock avfärda, namnet betyder inte det.

Troligaste förklaringen hittar vi i tiden runt 1975 när Lemmy precis hade fått kicken ur knarkbandet nummer ett Hawkwind för att han knarkade så det knakade. Det var ju efter att Lemmy hade åkt dit för innehav i Kanada som han hade slängts i finkan. Väl ute upptäcker han att han var frånåkt och snart också fockad. Hemma i London igen började nu pengarna tryta i en allt högre fart, inga inkomster och bara utgifter såg till det. Snart var han fattigare än en kyrkråtta, men en kyrkråtta med planer på ett eget band.

Så djungeltrumman gick, Lemmy letade bandmedlemmar. Pink Fairy’s, Steve Took’s Shagrats och UFO förlorade en medlem i gitarristen Larry Wallis när han hoppade på det nya projektet Bastards. På trummor återfanns Lucas Fox, alla var nöjda utom bandets manager Doug Smith. Han såg för sin inre madrömsvision hur bandnamnet skulle sätta hinder för deras karriär när ”Top of the Pops” skulle vägra att ta in dom och hur radio skulle vägra uttala deras bandnamn.

Nancy, Sid and LemmyNancy Spungen, Sid Vicious och Lemmy i en söt förening där Lemmy blev en naturlig del av punkscenen. Där kände han sig mer hemma och snart hade han anammat en del av deras musikaliska koncept och kombinerat det med hårdrocken. Foto: Wikimedia Commons

Snart hade både Larry Wallis och Lucas Fox ersatts av Phil ”Philthy” Animal på trummor och ”Fast” Eddie Clarke på gitarr. Bandnamnet hade till managerns lättnad och efter hans idé ändrats till Motörhead efter den sista låten Lemmy spelade in med Hawkwind. Fortfarande var dock Lemmy fattig som en kyrkråtta och bandet utan kontrakt med skivbolag och det är nu namnet uppstår på myten himself.

Det sägs nämligen att Lemmy överlevde på att låna sig fram. Det var ”Lend me a fiver”, ”Lend me till tomorrow” mest hela tiden. ”Lend me” på cockney blir snabbt ”Lemmy” så snart hette han helt enkelt Lemmy i vänkretsen. Under tiden smidde han planer på att ändra den dåvarande situationen genom att landa ett skivkontrakt.

Den nu framväxande punkrörelsen blev Lemmys hemadress, den tilltalade honom mer än kretsarna kring hårdrocken då han kände mer samhörighet med denna. Lemmy blev snabbt bekant med både band och medlemmar i dessa och nu kunde han också dryga ut sina magra inkomster genom att spela bas åt The Damned. Kontraktet varade bara några få gig 1976 då bandet saknade basist. Saker och ting började röra på sig. Han blev också under perioden bekant med Sex Pistols Sid Vicious.

Mitt under punkfebern som exploderade i Storbritannien i oktober 1977 i och med releasen av Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks”, släppte också Motörhead sitt debutalbum som var självbetitlat.  Den 21:a augusti 1977 släpptes albumet ”Motörhead” på etiketten Chiswick. Från början hade bandet fått kontrakt via bolaget UA som bandet hade spelat in några låtar åt vintern 1975-1976. Bolaget hade dock uttryckt tvekan om bandets kommer-siella potential och så småningom brutit kontraktet. Chiswick blev därför nästa val.

Från Motörheads andra skiva ”Overkill” kom låten med samma namn. Ett album som kom att bli så pass nyskapande att en hel genre och flera andra skapades som ett direkt resultat. Klipp från Youtube

Debuten blev inte så dålig som UA hade förutspått.Kommersiellt gick den rätt bra med
60 000 sålda kopior och det här säkrade kontraktet för ytterligare ett album. Bandets logotype som prydde debutskivans omslag hade fått namnet ”Snuggletooth” eller ”Snuggletooth B. Motörhead”. Joe Petagno som hade ritat omslaget hade själv döpt figuren till ”War Pig” efter den berömda låten med Black Sabbath, men snart hette den alltså något annat. Logotypen skulle följa bandet resten av karriären.

Runt 1978 stod Motörhead med fötterna i två läger – Punken och hårdrocken. Snart hade det ena blivit det andra och nu utvecklade bandet ett helt nytt unikt sound. Philthy hade börjat spela dubbelpukor som smattrade som ett helt luftvärnsbatteri, Lemmy hade ytterligare förfinat sitt basspel med dubbelstopp och attackattityd och ”Fast Eddie” vevade på som aldrig förr.

Det var inte punk, men det var inte heller traditionell hårdrock – You Ain’t No Punk You Punk! (Citatet kommer från den inledande raden i ”Garbageman” av Cramps). Resultatet av bandets experimenterande kunde höras på albumet ”Overkill” som släpptes 1979. Albumet blev bandets stora genombrott trots att det ”bara” såld lika bra som debuten dvs 60 000 exemplar. Albumet är på grund av sitt innehåll idag klassiskt. Det skapade soundet, det utvecklade bandet och det formade deras musikaliska stil som sen blev så berömd.

Låtar som ”Overkill” och ”Damage Case” formade en helt ny stil som också blev stilbildande för andra. Ännu för unga lät sig t ex de kommande medlemmarna i Metallica inspireras av skivan. Lars Ulrich framhåller den som ”det ögonblicket då jag bestämde mig för att spela trummor”. Hela Thrash-scenen med band som Anthrax, Slayer, Exodus, Kreator, Overkill (!), Megadeth och Testament hade just detta album att tacka för sitt sound.

Också band som Bad Brains kom att betyda en hel del för Thrash och dess framväxt. Här ett klipp från runt 1980. Klippet kommer från Youtube

Hardcorepunken kunde också sägas ha bidragit till Thrashens framväxt. Band som Bad Brains, Sick of It All, Minor Threat, Agnostic Front, Converge, Gorilla Biscuits, Poison Idea, Cro-Mags, Circle Jerks, Black Flag och Dag Nasty betydde också de allt. De unga spolingarna som kom att utgöra ryggraden i Thrash-scenen lyssnade så öronen blödde på just dessa band och fler.

Motörhead hade nu i varje fall etablerat sig som ett av sin tids ledande band. Nyskapande med ett nytt aggressivt sound som omfamnade två musikstilar i kombination kom att bli den nya formeln. Fler band från Storbritannien följde snart efter och hela vågen har senare döpts till New Wave of British Heavy Metal eller NWBHM. Den här scenen var den andra pusselbiten för de kommande Thrash-banden.

Band som Def Leppard, Iron Maiden, Angel Witch, Samson, Diamond Head, Saxon, Tygers of Pan Tang, Venom, Girlschool och Grim Reaper gjorde sig snart också sig ett namn och betydde också en hel del för den kommande Thrashen. Motörhead hade alltså tillsammans med flera av just NWBHM-banden startat en ny dynamisk scen som kom att betyda allt och mer. Hårdrocken inte bara överlevde tack vare detta, den förnyades nu med en ny scen och ett nytt sound. Mer om det kommer i nästa avsnitt som presenteras snart.

Ulf Holmén AKA Dr Dacapo

Det sitter i sättet att spela! Här ett litet smakprov på varför Lemmy var både nyskapande och annorlunda som basist från Youtube

Punkens Historia14: Rule Britannia; Alternative UK

1975 och 1976 hade punken börjat etablera sig i Storbritannien. Det hade startat med Malcolm McLarens hemkomst och berättelser om CBGB 1975. 1975 och 1976 hade så flera grupper skapats som nu också hade börjat skriva och ge ut musik. Eftersom samhället såg så mycket mer annorlunda ut, hade den engelska punken snart formats till en rörelse med klasshat och beskrivningar av ett utanförskap på agendan. Det blev helt enkelt rätt lätt att ta steget över till att bli betydligt mer politisk än den amerikanska motsvarigheten var. Den amerikanska versionen var betydligt mer inriktad på konst och som därmed hade ett mer intrikat musikaliskt uttryckssätt. Det skulle snart visa sig också att den engelska punken var betydligt mer våldsam. I den desperata situation med ständiga strejker och inget framtidshopp som samhället befann sig i, var det lika lätt att både stämningen och konsertatmosfärerna blev betydligt mer explosiva än den var på den amerikanska sidan av Atlanten.

Konserterna blev ibland till en spottloskeorgie, både band och publik utbytte saliv och denna kunde stå som en vägg mellan de båda. Åskådarna bildade ibland vad man idag skulle kalla moshpits där slagsmål och sparkar snarare var regel än undantag. Pogodans som gick ut på att hoppa upp och ner var obligatorisk. Snart hade också vildsinta uttryck letat sig in som de vågbrytande folkströmningarna genom publiken som ibland hotade att välta allt inklusive scenen. Så kunde en Brittisk punkkonsert se ut. Allsång var också den påbjuden, med vissa band till och med förväntad. Ett av dessa var också ett av de mest politiskt uttalade som fanns vid tidpunkten, deras namn var Sham 69.

Sham 69Sham 69 – Streetpunkens stora innovatörer Foto: Punk77

Sham 69 kom från det lilla samhället Hersham som ligger sydväst om London. Snart hade de bytt bostadsort och etablerat sig som ett hårdfört band med mycket politiska texter. Låtarna handlade ofta om orättfärdigt arresterade, politiskt aktiva som hade fått betala priset för sin uppstudsighet, hopplösheten i tillvaron och så vidare. Bandet kallade sin råare och mer politiskt uttalade stil för ”Streetpunk”. Deras musik kom att bli stilbildande för flera grupper inom skinheadrörelsen som delvis tog över efter punken. Stilen innefattade fotbollskörer och på konserter blev det därför snart tradition att publiken fyllde i refrängerna, allsång på Skansen på punkvis skulle man kunna säga. Musikstilen hade klara kopplingar till den engelska fotbollskulturen, ett arv Skinheadrörelsen senare tog över också den. Sham 69:s konserter blev många gånger otyglade upplopp på gränsen till våldsamheter, en smått otäck känsla om ni frågar mig. Det hände att folk gick hem från en konsert med Sham 69 både blodig och blåslagna. Den sidan av bandets musik spårade ur under en konsert på Middlesex Polytechnic 1979 då National Front (Nynazistiskt Parti vid tidpunkten) med anhängare tog över konserten genom att storma scenen. Bandet har upplösts och återförenats ett antal gånger med flera medlemsbyten, men finns än idag.

Ett annat uttalat politiskt band var The Clash. Redan från debuten 1977 var man politiskt medvetna och hade en klart socialistisk agenda. Bandets texter beskrev ofta de utsattas situation med en känsla av ironi och vanmakt som den text du hittar i låten ”Guns of Brixton” till exempel. Bakgrunden till låten var de raspräglade kravaller som hade rasat under perioden i Londonförorten Brixton som mest beboddes av invandrare från Karibien. Många av innevånarna kom från den före detta kolonin Jamaica. Under perioden skakades förorten av beväpnade upplopp där både polis och demonstranter kom till skada. The Clash båda förgrundsfigurer Joe Strummer och Mick Jones hade båda närvarat och skildrade nu händelserna i text. Ett annat exempel på deras konfrontationsbeskrivande texter hittar du i ”White Riot”.

The Clash2The Clash – En uttalat politiska grupp Foto: Sites

The Clash var också det band som blev vapendragare till Don Letts. Han startade sin karriär som dj på klubbar som Roxy där han spelade punkdängor och umgicks med den nya inneklicken. Han spelade och filmade också och långt senare kom han att göra filmdokumentär om punken. Han var också en hängiven fan av reggae eftersom hans föräldrar hade invandrat från Jamaica och han blev den som introducerade musikstilen i punkkretsar. The Clash blev först ut att anamma stilen musikaliskt och de skrev också reggaelåtar. Snart hade punken och reggae vuxit ihop och musikstilens store gigant – Bob Marley – spelade kort därefter konsert på Hammersmith Odeon i London där varenda punkare var. The Clash stod i kulisserna och insöp allt för att lära sig. Resultatet blev låtar som ”White Man in Hammersmith Palais” och en version av Junior Murvins klassiska ”Police & Thieves”. Senare i bådas liv kom Joe Strummer och Don Letts att  tillsammans bilda gruppen Big Audio Dynamite så därmed slöts den cirkeln.

Don LettsDon Letts introducerade tillsammans med The Clash reggae i punkkretsar Foto: Ubora

Till sist i denna kategori hittar vi ett band som kom från en betydligt mer av våld präglad miljö, först lite bakgrund. Nordirland var 1977 en delad zon mellan katoliker och protestanter som likt den situation som rådde i Berlin bodde som i två städer eller läger. Båda sidorna var beväpnade till tänderna och såg till att skaffa inkomster till vapeninköp genom att sälja droger till människor som i brist på hopp om framtiden blev lätta offer. IRA som förde kampen på den katolska sidan sysslade också med knäknackning och skumraskaffärer i republiken Irland samt staden Boston för att dryga ut inkomsterna. Bombdåd och avrättningar var vardagsmat och mitt i kaoset patrullerade en polisstyrka tillsammans med militär gatorna, ofta med resultatet att de anklagades för både övervåld och att ta ensidigt parti. Det var med andra ord en situation som var hopplös i kubik. Punken kom snabbt att bli mångas säkerhetsventil och snart hade flera band dykt upp från den nordirländska delen av Storbritannien.

Stiff Little FingersStiff Little Fingers var ett ovanligt eldfängt band Foto: Rock

Det mest kända hette Stiff Little Fingers. De kom från Belfast och deras debut ”Inflammable Material” från 1979 är något av det mest explosiva punken kan uppvisa. Varje låt var en laddning som väntade på att få nå den kritiska punkten och också uppföljaren ”Nobodys Hero” från 1980 kunde stoltsera med samma koncept. Till detta kunde bandet lägga en stil som var rätt unik och som var klart inspirerad av Irländsk folkmusik vilket gjorde den unik och egen. Texterna beskrev ofta den totala hopplösheten som tillvaron hemma i Nordirland utgjorde, de berättade om de döda och de hjärndöda inom de krigande fraktionerna. Bandet finns än idag och kan avnjutas live på olika ställen i framför allt Storbritannien. Frågar ni mig heter deras stora flaggskepp till låt ”Alternative Ulster” och ”Johnny Was” som måste höras.

Tre grupper, tre exempel på det som komma skulle. Punkens arvtagare låg nämligen redan i startgroparna och hämtade syre från just framför allt Sham 69 och deras musik. Skinheadrörelsen som jag avser, hade redan börjat formas men blev mer uttalad och känd 1978. Punken hade alltså fått hjulen som under åren 1975-1976 i många avseenden hade stått stilla musikaliskt att rulla igen. Musiklivet hade helt plötsligt börjat bli dynamiskt igen och det var en mycket spännande tid.
Ett annat fenomen som hade börjat dyka upp kallades spefullt punk för medelålders. Den gick under den officiella benämningen ”New Wave” och var en mindre våldsam, mindre politisk och mer konstnärligt inriktad musikstil mer i den amerikanska smaken. I den genren hittade vi en tidig Elvis Costello som fortfarande är en stor artist. Man kunde också med fördel lyssna på artister som Chris Spedding, Nick Lowe, Lorna Logic, Lene Lovich med flera.

Elvis CostelloElvis Costello – en mer konstinriktad artist i musikstilen New Wave Foto: Hornets

En direkt effekt av punken och det som kom att bli arvet efter den, var det hejdlösa experimenterandet som nu satte igång. Band som hade börjat i punken men som snabbt gick över till att bli något nytt var flera till antalet.
Joy Division började under namnet Warsaw som spelade punk. Snart hade de utvecklat sin musik från denna stil till en ny. De blev det bandet som kom att grunda den under åttiotalets första år så stora depprocken där vi kunde avnjuta andra band som Echo & the Bunnymen, Cure, Bauhaus, Sisters of Mercy med flera. Det var dock Joy Division som la grunden och uppfann genren, ett direkt resultat av punken.

Tubeway Army var punkbandet som så fort de hade hört David Bowies skiva ”Station To Station” hade sadlat om och snart spelade de en mer synthinspirerad musikstil. Snart bytte de namn till Gary Numan & The Tubeway Army och under det namnet gav de ut singeln ”Are Friends Electric”, utan att fatta det hade de satt den musikaliska standarden för hela den rörelse som från 1979 kom att betecknas ”New Romantics” som blev så stor under de första åren av åttiotalet. Band som Ultravox, Anvil och Depeche Mode slog igenom med denna stil. Gary Numan spelar än idag in skivor i eget namn och han släppte häromåret den alldeles superba plattan ”Splinter – Songs From A Broken Mind” som är ett måste för alla som älskar syntmusik.

Tubeway Army Are Friends ElectricGary Numan och hans Tubeway Army Foto: 45Cat

Ultravox ja, med sin första sångare – John Fox – stod de från och med debuten 1977 med fötterna i båda läger och kom också de att bli stilbildanden för ”New Romantics”. Under perioden 1977-1979 under ledning av John Fox hade de dock en mer punk- och artrock-influerad stil som kom att betyda mycket inte minst för den svenska punkrörelsen. Deras spelning på Jarlateatern i Stockholm beskrivs som magisk. Låtar som ”My Sex”, ”Saturday Night In the City of the Dead”, ”I Want To Be A Machine” och ”Rockwrok” startade helt enkelt den svenska punkrörelsen. New Romantics blev därmed precis som depprocken ett direkt resultat av punken. Musiken som skapades i den här genren mellan åren 1977-1979, kom därmed att kasta sin skugga över musiklivet långt in på åttiotalet.

Ett annat musikaliskt resultat av punken dök upp på ett lite mer oväntat ställe. Runt 1977 hette en av de fasta medlemmarna i punkrörelsen utkanter Lemmy Kilmister, eller kort och gott Lemmy. Han hade varit medlem i det progressiva rockbandet Hawkwind, men letade nu medlemmar till en ny grupp. Hans öknamn ”Lemmy” lär ha kommit av att han under perioden var så luspank att han lånade sig fram i tillvaron, ”Lend me” (Låna mig….) blev på Cockney-dialekt någonting som lät som ”Lemmy” som också blev hans namn.

LemmyLemmy was a punk! Här med Sid Vicious från Sex Pistols Foto: Glam-Racket

Snart hade han startat den av punken inspirerade gruppen Motörhead som med sin bullriga musik låg i gränslandet mellan punk och hårdrock. Deras musik blev snabbt stilbildande. Samtidigt blev punken ungefär 1979 alltmer hätsk och snabb i sitt uttryckssätt. Band inom Skinheadrörelsen satte alltmer sitt avtryck och detta blev ingrediens nummer två som kom att inspirera fler band. Ett av dessa hette Venom och var ett rent metal-band men som hade börjat inspireras av de två föregångarna. Deras nya snabba stil med tyngd, röj och dubbel baskagge på trummorna blev startskottet på åttiotalsfenomenet Thrash inom hårdrocken. Band som Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax växte fram ur den musikaliska mixen mellan musik inspirerad av Brittiska hårdrocksband ur New Wave of British Heavy Metal, punk och Motörhead. Den nya Brittiska metallen skapades i sin tur av band som Iron Maiden, Diamondhead, Saxon och Def Leppard. Punken hade därigenom letat sig in i metal-musiken.

MetallicaPunken letade sig in i metal-musiken thrash. På bilden Metallica Foto: Bandwallpapers

Till sist skapade punken ytterligare en genre. Den var direkt inspirerad av punken och den musikstil som tog punken in i framtiden. Medlemmarna i de grupper som tog vid efter punken var själva före detta medlemmar i grupper som hade verkat under åren 1976-1979. The Professionals innehöll före detta medlemmar från Sex Pistols, PIL (Public Image Limited) likaså. Lords of the New Church skapades delvis av resterna efter gruppen Dead Boys och så vidare. Deras stil låg nära den som de hade spelat under punkåren fast uppdaterad och det var därför just dessa grupper som förde facklan vidare. Tack vare dem kunde grupper som Green Day, The Pogues och fler fortsätta traditionen med punk som musik och få en samtid som nu att uppskatta musiken. Med andra ord, punk’s not dead!

Dr Da Capo Tittar På Metaltown – andra dagen

Andra dagen började som den första, en rask promenad genom Göteborgs centrum och sen ner till John Eriksson-terminalen. Bakom terminalen gick bussarna och där hade ett ansenligt gäng redan samlats med en lång ringlande orm till kö fram till de ilande färdmedlen. Spelschemat visade att den här dagen inte var lika fullspäckad med ”måsten” men innehöll ändå en del spännande spelningar med band vi var tvungna att kolla in och det skulle visa sig vara ett lyckokast.

Väl ute på festivalområdet beslutade vi oss för en inledande lunch på något av de otaliga ställen för matutskänkning. Medan vi ändå mumsade i oss, tittade vi med ett öga på Pain men vi tyckte inte det lät som något som väckte någon större lust att springa benen av oss ner till Blood-Stage där de spelade. Det lät visserligen kompetent men samtidigt inte så särskilt originellt, mer som standardhårdrock utan krusiduller.
Istället styrde vi kosan mot death-stage där bandet med det spännande namnet Year of the Goat skulle spela. Bandet äntrade scenen efter en soundcheck men många blev nog förvirrade. Visst var de bra, men hade de inte orättvist blivit inplacerade på fel scen? Här spelade de en kompetent och bra progressiv form av metal med många referenser till 70-talsband som Blue Öyster Cult, men publiken var nog där för att lyssna på vad de trodde var death-metal. Många gick och det var orättvist mot bandet som var betydligt bättre än så. En sagolikt stor miss av arrangörerna och en orättvisa mot ett annars bra band. Andra blamagen på två dagar med andra ord efter första dagens misstag med bokningen av Within Temptation.

Snabbt ilade vi över till det närliggande Close-up tältet för där väntade snart konsert med Amerikanska Skeletonwitch. Bandet kommer från Anthens i Ohio och spelar en form av thrash metal i kombination med black metal. Det vankades getskändning med andra ord. Jag hade inga förväntningar, jag hade hört någon låt förut men aldrig fördjupat mig så jag gick in i tältet utan förutsättningar. Det hela skulle visa sig vara en chansning som gjord i himlen. In kom bandet, sångaren Chance Garnette gick runt och pissade in alla väsentliga delar av scenen och sedan bjöds vi på en åkning som slutade i ren extas. De tunga riffen haglade, sångaren growlade gruvligt och trummorna smattrade som en gatlin-kulspruta. Musiken var uppbyggd av snabba tempo- och rytmväxlingar, grymma gitarrer som pumpade bly och över alltihop svävade gnomen Chance Garnettes sagolika stämma som ett vässat svärd. Till det kan man lägga en otrolig scennärvaro som var rent knäckande, Chance Garnette och bandet ägde hela jävla tältet. Det smiskade här, det piskade där och slutresultatet var en ren fröjd för både öra och öga där det mesta var möjligt. Festivalens största överraskning och bästa spelning var definitivt skapad. En oväntad men välkommen sidoeffekt av denna perfekta spelning, var att skitspelningen med Within Temptation hade fått den getskändning och den djävulsindrivning som det bandet så väl behövde. 165.000.000.000.000 – 0 Till Skeletonwitch, om satan kommer i form av Skeletonwitch får han komma på besök varje dag om han vill.

Skeletonwitch piskade upp stämningen så att till och med säkerhetsvakterna var tvungna att titta Foto: Susanna Varis

Lyckliga och nöjda vacklade vi ut i det nu regnindränkta festivalområdet. Efter en stärkande kopp kaffe och lakritsstång, bar det sakta av mot nästa begivenhet. Anthrax  skulle inom någon timme äntra fire-stage och förära oss med än mer thrash vilket vi ju redan fått höra i Skeletonwitch-version.

Amerikanska Anthrax är gruppen som genomgått en fullständig metamorfos av medlemsbyten, oftast till det sämre.Sångaren Joey Belladonna har kommit och gått i gruppen men är nu tillbaka och därmed har bandet återfått sin mest klassiska sättning. Också gitarristen Rob Caggiano har kommit och gått i flera omgångar. Gruppen har också¨fått uppleva en alltmer tuff atmosfär där deras popularitet har sjunkit så till den milda grad att man ibland undrat om de överhuvud taget spelar längre. De två senaste åren har dock inneburit en nytändning. En av dessa händelser som har gjort att de har återuppstått från de döda är naturligtvis förra årets turne under namnet ”The Big Four” där Metallica var det stora dragplåstret, men där också Anthrax fick vara med som kungar av thrash de är. De är nu rejält spelsugna igen och särskilt, i varje fall enligt sig själva, på att få spela i Sverige igen eftersom de har haft ovanligt få gig här, och med tanke på att bandet har spelat ihop i över 30 års tid är det väl dags att reparera den missen.
När Joey och grabbarna äntrar scenen är det två saker som slår mig, utan Belladonna är den här gruppen visserligen bra men saknar ”det där”. För Belladonna flänger och far, han eldar upp publiken och han älskar framför allt att stå där och framföra grymma låtar. Han är med andra ord en showman ut i fingerspetsarna och därmed perfekt som frontfigur, att han dessutom är inspirerad sångmässigt av Ronnie James Dio gör inte saken sämre.
Det andra som slår mig är att Scott Ians tunga riff som botten är allt. Killen manglar fram dräparackord och min tinnitus som han frammanade vårdar jag fortfarande ömt. Det smattrar, det ylar det tjuter och det är bara härligt. Midsommarmoshpitten uppenbarar sig igen med ringdans i metal-version. Belladonna eldar på och uppmanar massan att dansa skiten ur sig, vilket den gärna gör, men i allsång på Skansen-grenen gick det inte lika bra till Belladonnas stora förtret. Man kunde faktiskt se hans besvikelse över publikens dåliga gensvar inbillar jag mig. Men då har å andra sidan svensk publik aldrig haft denna gren som en av sina starkare, det är mer engelsmännens stora paradnummer. Vem kan till exempel ringakta vad en engelsk fotbollskör lyckas med när Iron Maiden bränner av introt till Fear of the Dark? Här har med andra ord svensk publik mycket kvar att lära.

Låtar som ”Indians” och ”Time” borde locka till allsång på Metaltown, lär svensk lär. I övrigt var detta en spelning som fick håret att resa sig av ren hänförelse.

 Joey Belladonna på jätteskärmen i fjärran och ännu mindre på scenen bredvid Foto:Susanna Varis

Efter Anthrax fanns inget självskrivet band som vi ville se till varje pris. Hammerfall såg vi på avstånd över ytterligare en bit mat, inget vi direkt hurrade över tyvärr. Ett band som tyvärr spelar någon slags genomsnitts-metal utan att egentligen kittla någon nerv i varje fall i min kropp. Förlåt mig Göteborg, men jag är inte så intresserad eller imponerad av er stora stolthet tyvärr.

Vi tittade i spelschemat istället för att se vad som hägrade härnäst. Det enda som var intressant var tyvärr Slayer och de skulle inte börja spela förrän om ca tre timmar. Vad skulle man göra för att slå ihjäl den tiden? Vi diskuterade fram och tillbaka men till slut kom vi fram till att den enda lösningen var nog att ta en tidig kväll då vi var alltför trötta. Vi har dessutom sett just Slayer inte mindre än två gånger innan och det kunde kanske räcka med det. Sagt och gjort, en trevlig festival led mot sitt slut med den mödosamma bussresan hem. När jag ändå satt där kunde jag i mitt huvud summera festivalen. Ett namn dök upp hela tiden och det var Skeletonwitch som gjorde en spelning som fick helvetet att gunga i takt med musiken. Också Marilyn Manson fick en extra eloge och naturligtvis fick Sectu, Machine Head, Anthrax och Kyuss Lives en extra guldstjärna. Festivalens okrönta kungar hette dock trots alla bra spelningar Skeletonwitch, dom kom, dom såg, dom dreglade.