Uffe sörjer Chris Cornell

Chris Cornell är dessvärre död. Frontmannen från grupperna Soundgarden och Audioslave blev bara 52 år gammal. Rykten talar om självmord efter det som antagligen kom att bli Soundgardens sista konsert på deras pågående Amerika-turné. Kvar finns bara en rik låtskatt och ett minne av en ovanligt begåvad musiker som trots allt lämnade ett oförglömligt intryck bakom sig.

Chris Cornell är död. En stor sångare har gått bort och lämnat världen lite mer tom än förut. Foto: By gdcgraphics – http://www.flickr.com/photos/gdcgraphics/6664888181, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19951736

Chris Cornell föddes 1964 som Christopher John Boyle i Seattle Washington. Tidigt sattes han i katolsk skola, inte undra på att han ville fly från den miljön och in i musikens underbara värld istället. Beatles var naturligtvis supergruppen för tiden, men tidigt präglades hans liv också av djupa depressioner. Ett tillstånd som höll på att kosta honom skolgång, socialt umgänge – han var en notorisk ensamvarg – och familj. Musiken var hans räddningsplanka och i sällskap av andra musikintresserade kunde han blomma ut.

Snart var Chris Cornells kärlek till musiken också hans intresse. Mycket av hans liv kretsade kring spelandet och under tidigt 80-tal var han medlem i cover-bandet The Shemps. Han var därmed kollega med bandmedlemmen och basisten Hiro Yamamoto som dock så småningom lämnade bandet. Chris Cornell och Yamamoto höll dock kontakten och då nya medlemmen Kim Thayil blev bandets nya gitarrist började trion jamma tillsammans.

Konstellationen Cornell, Yamamoto och Thayil hade snart lämnat The Shemps för att starta det som blev embryot till Soundgarden. Från början fungerade Chris Cornell som trummis (!) och sångare. 1985 Anslöt sig dock trummisen Scott Sundquist vilket gav Cornell möjligheten att koncentrera sig på sången. Sundquist lämnade bandet 1986 för att koncentrera sig på familjen istället. Han ersattes av före detta trummisen i bandet Skin Yard Matt Cameron.

Soundgarden var nu inte bara färdigbildad som grupp, de hade nu ambitioner på att börja ge ut skivor. Det Seattle-baserade Sub Pop var både alerta nog och ute efter små talangfulla band. Sub Pop blev i själva verket synonymt med grungen då flertalet av banden från Seattle återfanns på skivbolaget. Nu hade Soundgarden signats och först ut blev EP:n ”Screaming Life” som släpptes 1987. Redan året efter följde bandet upp med EP:n ”Fopp”. De två återutgavs 1990 i en utgåva under namnet ”Screaming Life/Fopp”.

Under den här perioden var bandet ett hett eftertraktat byte för andra bolag. 1988 Skrev bandet på för SST Records och samma år som ”Fopp” kom ut – 1988 – släppte bandet debutskivan ”Ultramega Ok”. Skivan gav bandet en Grammy för ”Best Metal Performance 1990”. Redan 1989 Lämnade bandet SST för att istället skriva på för A&M Records som första grungeband på en större etablerad skivetikett. På det nya bolaget släppte man 1989 andra skivan ”Louder Than Love”. Skivan blev bandets stora genombrott.

Men albumet innebar inte bara en framgång för bandet, Hiro Yamamoto lämnade nu bandet för att färdigställa en akademisk examen. Snart hade han ersatts av Nirvana’s gamla gitarrist Jason Everman men personkemin skar sig. Ben Shepard blev istället bandets näste basist och turnén som skulle backa upp ”Louder Than Love” kunde fortsätta ostört. Soundgarden och Nirvana var nu band som förknippades med den gryende grungevågen.

Nirvana hade ju också kontrakt med Sub Pop och hade debuterat 1989 med första albumet ”Bleach”. Lokalt och inom hårdrockskretsar var nu Soundgarden ett etablerat namn. Grunge-vågen som exploderade 1990 innebar att bandet nu nådde en än större publik. Med tredje albumet ”Badmotorfinger” från 1991 befäste man rollen som en av grungens stora fanbärare. Alice In Chains och Nirvana var några av de andra men också band som Melvins, Screaming Trees och Mudhoney fann snart sin publik.

För att kröna framgången fick Soundgarden flera hits från ”Badmotorfinger”, bl a ”Jesus Christ Pose”, ”Rusty Cage” och ”Outshined” nådde många alternativa radiostationers och blev snart bland de mest spelade för tiden. På MTV nådde bandet stora framgångar. För kanalens hårdrocksredaktion i ”Headbangers Ball” blev albumet något av en favorit och videos till hitlåtarna blev snart några av kanalens mest spelade.

Parallellt med Soundgarden hann Chris Cornell också med att spela in ett album med gruppen Temple Of The Dog. Gruppen fick en hit med låten ”Hungerstrike”. Från början var det ett projekt för att hylla Cornells gamla rumskamrat Andrew Wood som var sångare i Seattle-bandet Mother Love Bone. Medlemmar ur gruppen anslöt sig till projektet och 1991 släpptes den självbetitlade skivan som blev en stor framgång. Gruppen fick en fortsättning då flera medlemmar fick mersmak och tillsammans bildade de gruppen Pearl Jam.

Soundgardens framgångar rullade samtidigt på. Album som ”Superunknown” och ”Down On The Upside” blev alla stora säljframgångar med hittar som ”Spoonman” och ”Black Hole Sun”. Många menade att bandet nu hade breddat och förnyat begreppet ”Metal” så också lovorden fanns där. Ingen lycka varar evigt och snart blev det uppenbart att bandets medlemmar drog åt olika håll. Det var framför allt den kreativa processen och inriktningen som snart blev till en stridsfråga och 1997 meddelade man att gruppen hade upplösts.

Bandet Soundgarden upplöstes 1997 och därmed gick ett av grungens stora flaggskepp i graven. De återförenades inte förrän 2010 igen. Av xrayspx – http://www.flickr.com/photos/xrayspx/5925312344/in/photostream/, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=16068048

Chris Cornell gick dock rastlöst vidare och redan 1997 hade han släppt första solo- albumet. ”Euphoria Morning” som till många gamla fans stora förskräckelse hade lite eller inget med den musik Soundgarden tidigare hade producerat att göra. Albumet blev därför något av en vattendelare och sålde så där. Musikaliskt sett var det det snarare inspirerat av sextiotalets psykedeliska scen än den rasande rock Soundgarden hade skapat. För många blev det en svår omställning, om lappkastet ens fungerade.

Albumet visade dock att Chris Cornells stora talang låg i sjungandet och låtskrivandet. Som sångare kunde han gå från rytande till smekande, som låtskrivare behärskade han allt från det rasande till det mjuka och nyanserade. Denna förmåga var redan och kom att bli synonymt med hans musikaliska insatser. Albumet blev som sagt ingen större framgång och inte heller den påföljande turnén blev den nystart han hade hoppats på. Istället ledde bristen på framgångar snart till en helt ny vändning.

2000 Hade Zach de la Rocha meddelat att han lämnat bandet Rage Against The Machine som tidigare hade nått stora framgångar med en blandning av rap och metal. De kvarvarande medlemmarna hade bestämt sig för att fortsätta som band, men sökte nu en ny sångare. Producenten Rick Rubin hade föreslagit Chris Cornell som han kände till sen tidigare. Förhandlingar mellan respektive agenter sattes igång och snart hade de tre kvarvarande och Chris Cornell bildat en ny grupp under namnet Audioslave.

2001 Blev året då bandet projekterades och 2002 släpptes så första albumet. Debuten ”Audioslave” skapade hits som ”Cochise”, ”Like A Stone” och ”Show Me How To Live”. Snart turnerade bandet flitigt för att backa upp albumet och 2005 följde man så upp med ett andra album. ”Out Of Exile” blev ett mer personligt album för Chris Cornell som i efterhand erkände att många positiva saker i hans privatliv hade lett fram till låtarnas inriktning.

Hitsen från albumet radades upp, ”Out Of Exil”, ”Be Yourself”, ”Your Time Has Come” och ”Doesn’t Remind Me” var några av dom. Det var med denna skiva bandet nu etablerade sig med sin stil då den första mer hade handlat om en slags syntes mellan Soundgarden och Rage Against The Machine. Bandet red nu på en framgångsvåg och albumet sålde platina. De blev också det första amerikanska bandet att ge en konsert på Kuba inför
70 000 fans. Bandet passade på att spela med lokala musiker som en del av besöket.

Mersmaken av framgångarna resulterade snart i ett tredje album. Redan 2006 släpptes albumet ”Revelations” som på många sätt är inspirerad av funk och soul från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Tillkomsten av albumet beskrevs av de fyra medlemmarna som ett av mer samarbete. Sedan flera år kämpade Chris Cornell personligen med missbruks-problem. För första gången kunde de andra dock konstatera att han nu gav sig hän med liv och lust utan att för den sakens skull leta efter inspirationen i olämpliga substanser.

Resultatet blev ett mer grupporienterat och mer inspirerat. Allt var dock inte frid och fröjd. Snart kom rykten om en solokarriär för Chris Cornell i svang. Grunden var att samma år – 2006 – gick gruppen i dvala direkt efter releasen. Gitarristen Tom Morello ägnade sig åt sitt sidoprojekt under namnet The Nightwatchman. Chris Cornell hängav sig åt låtskrivandet till Bond-filmen ”Casino Royale” där han bidrog med låten ”You Know My Name” som han komponerade tillsammans med filmmusikgiganten David Arnold.

Albumet ”Revelations” backades aldrig upp med en turné vilket bara spädde på rykten om en kommande splittring. Chris Cornell förnekade länge ryktet om uppbrottet men 2007 gick han så ut och meddelade att gruppen Audioslave var historia. Meningsskiljaktigheter och motstridiga musikaliska meningar var skälet som angavs. Istället tog åter en ny solokarriär vid för honom. Den inleddes med turné med eget band som fick agera förband åt bl a Aerosmith.

Solokarriären mynnade också ut i soloalbumet ”Carry On” som släpptes 2007. Snart följdes det upp av ”Scream” från 2009. Med det första var han tillbaka i den alternativa rocken och i ett samarbete med 80-talsgiganten och producenten Steve Lillywhite. På platta nummer två blev det en mer pop-orienterad inriktning. På ”Scream” experimen-terade han med trummaskiner. Mycket tack vare producenten Timbaland som gett ut egna skivor, rappat och också varit dj. Bakgrunden var alltså minst sagt annorlunda än Cornells.

Kanske hade Cornell nu nått full cirkel, kanske han hade återfått lusten till en återförening. Vem vet men 2010 började rykten florera om en återförening av Soundgarden. Det började med att Chris Cornell på sitt twitterkonto utropade att 12 år av uppbrott nu var över för bandet. Snart stod det klart att skulle bli det stora dragplåstret till 2010 års Lollapalooza. Innan dess, den 16 april 2010, hann bandet dock med en spelning på Showbox Theatre i Seattle under bandnamnet ”Nudedragons” som var ett anagram på namnet Soundgarden.

Spelningen i hemstaden Seattle innebar alltså en återkomst för det band som låg närmast hjärtat för alla medlemmarna. Det nya samarbetet innebar också att bandet började skriva på nya låtar. Detta ledde till plattan ”King Animal” från 2012, frågar ni mig är detta album en värdig återkomst värd att minnas. Full av det Soundgardniska rockröjet kombinerat med överdådiga låtar får i varje fall mina öron att stå givakt.

Bandet hann också med att sammanställa en samling av olika äldre och bortglömda demos och alternativa versioner av låtar i form av albumet ”Echo Of Miles: Scattered Tracks Across The Path” som släpptes 2014. Nytt material lär däremot dröja i och med den tragiska händelsen. Det har visserligen ryktats om en ny skiva, men ingen utom gruppen eller de inblandade vet nåt om den saken. Framtiden får utvisa som det brukar heta.

2010 Återförenades Soundgarden och det resulterade i albumet ”King Animal” från 2012. Utmärkt om ni frågar mig. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=37040792

För första gången på tolv år återförenades också gruppen Audioslave för en konsert som gick under namnet ”Prophet’s Of Rage” 2017. Projektet var en protest mot Donald Trumps installation och hölls den 20 Januari i Washington. Det hade börjat ryktas om ännu en återförening och ett mer permanent samarbete. Både skivutgivning och återförening av Audioslave kom till sist av sig i och med att världen plötsligt nåddes av nyheten om Chris Cornells död.

Den 17 maj nåddes vi så av budet att Chris Cornell hade hittats avliden i sitt rum på MGM Grand i Detroit efter Soundgardens konsert på Fox Theatre i staden. En konsert som troligen blev deras sista. Alla detaljer kring hans död har inte framkommit men den officiella dödsorsaken lyder ”självmord genom hängning”. Hans änka Vicky Karayiannis menar dock att något i historien inte stämmer.

Hennes version bygger snarare på att Chris Cornell knappast medvetet ville ta sitt liv. Samma kväll hade de talat i telefon och han hade sluddrat och agerat annorlunda. På frågan hade han erkänt att han hade tagit en eller två Ativan som är ett avslappnande antidepressivt medel som kan hjälpa till med insomning och är ångestdämpande. En nerdrogad och dämpad Cornell skulle alltså ha bundit upp ett rep i badrummet för att sen hänga sig. Hon menar att det hela är omöjligt men att framtiden får utvisa.

Omöjligt eller inte, en stor musikaliskt förebild är tyvärr död. Vi på Blaskan böjer våra huvuden i vördnad över en fallen hjälte. Det är dock inte alldeles nattsvart, efter sig lämnar Chris Cornell ett rikt arv av låtar och album som många gånger är betydligt bättre än snittet. Det finns alltså mitt i sorgen också vissa ljusglimtar även om tomheten efter Chris Cornell är det som dominerar. Som det sägs i showbiz, ”the show must go on”. Trots det är det alltså saknaden som är förhärskande, i varje fall om ni frågar mig.

En stor röst har tystnat men finns med oss i form av inspelningar och låtar. Sångaren och låtskrivaren har tystnat men Chris Cornell finns förhoppningsvis med oss länge än. Minnet över en stor insats i rockvärlden lär inte bli lätt att sudda ut. Den store förnyaren har lämnat oss men kvar finns som sagt musiken och den talar sitt tydliga språk. Vi lämnar er med några låtar som vi på Blaskan anser är extra viktiga i sammanhanget. God lyssning.

 

Ulf Holmén Diggar Till Black Sabbaths Senaste

Betyg: ­¢¢¢¢

En av rockvärldens absolut mest våta drömmar hittills måste vara önskan om en återförening av med Black Sabbath med originalmedlemmarna och en ny skiva från dessa. Nu är den sedan en tid här och alla Sabbathister lär diskutera och tycka i årtionden framåt. En och annan saknar till exempel Bill Ward bakom trummorna, han var för sjuk för att kunna och orka delta. Istället sköts denna uppgift på skivan av Brad Wilk från Rage Against The Machine och Audioslave.
Sonny Johansson tyckte detta album var en fyra, ett betyg jag håller med om.

Skivans titel ”13” anspelar på två saker. Dels har talet ju en otursanstruken koppling och dels en lite ockult stämpel, men det var också datumet då deras debutplatta släpptes.Den 13:e februari 1970 såg första albumet dagens ljus och det är nu detta som gruppen återanknyter till med titeln.
Också nya albumets musikaliska stil återanknyter till deras debut och deras tidigaste album. Tunga riff, vassa texter och ett himla oväsen är några av kännemärkena. I botten finns både osynligt och synligt här och där bluesen som en utmärkande vägledare. Tony Iommis morrande gitarr och bombmatteriff är stilenlig, Geezer Butler svävar precis som förr ut i jazzutlägg och slingor som påminner om allt annat än rock till stilen och över alltihop svävar Ozzy Osbournes nära nog magiska stämma. Det som saknas här är tyvärr Bill Ward. Hans och Geezer Butlers rytmiska utsvävningar i framför allt jazzen är omtalade. Missförstå mig rätt, jag säger inte att Brad Wilk är en dålig trummis men han svarar inte på samma sätt på de utlägg Geezer Butler gör eftersom Wilk till syvende och sist är en rocktrummis. På den punkten var trots allt Bill Ward mer mångfacetterad. Det är med andra ord en viss saknad men Brad Wilk duger bra trots allt.

Black Sabbath Reunion
Musiken är som sagt blytung.  Inledande ”End of the Beginning” är ett fullständigt underverk av riffmattor. Kanske är jag lite misstänksam trots allt när jag tycker gruppen fegar lite därför att man nästan medvetet har gjort den till en karbonpapperskopia av låten ”Black Sabbath” från debuten med samma namn. Riffen liknar varandra i introt och det är ingen slump. De rättar dock snart upp den antydningen till vurpa genom att omstöpa sig själva och låten till att bli just det där nya jag så gärna vill höra. Magin är återställd.
”God is Dead?” är så där provocerande som bara Black Sabbath kunde vara i sin ungdom. Att låten dessutom inför refrängen har ett så j-a tung riff att den håller på att kantra gör den bara så där äckligt bra som återigen bara dom kan vara. Refrängen måste vara bland det mest grymma som rocken hittills har presterat. När låten ändrar karaktär för att inleda slutet som är tyngre än det mesta du har hört förr, då är den enögde snoken lycklig i min bralla. Tony Iommi och Ozzy Osbourne har visat både var skåpet ska stå och att gammal är äldst. Också låten ”Loner” är ett av dessa blytunga mästerverk. Men så kommer den där låten som jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår. ”Zeitgeist” är på ytan en liten bagatell med ett lugnt anslag men för oss som var med på ”den gamla goda tiden” är den här låten en rätt skamlös rip off från den egna låtsamlingen. ”Planet Caravan” är och låter misstänkt likt, det är bara den nergrötade rösten i den senare låten som inte riktigt stämmer överens. Jag måste medge att min besvikelse över den här lätta genvägen är ganska stor, det känns lite lumpet tyvärr.
”Age of Reason” är återigen en blytung tillställning som saknar norpartendenser. Oförsonlig, tung och malande samt så där j-a snygg som bara Black Sabbath i högform kan göra den är några av mina omdömen.
”Live Forever” följer samma fotspår. Med sina rullande och totalt ostoppbara blytunga och kompromisslösa riff tas vi sisådär ljusår bort från all konkurrens.
”Damaged Soul” är återigen tillbaka i den där bombmatteriffande ackordsburna rocken som Black Sabbath är självskrivna mästare på. Här bjuds vi också på något så ovanligt som en totalt annorlunda rytm i botten och detta är första och enda exemplet på det samspel som försegick mellan trummor och bas i Black Sabbaths barndom. Invecklad och så där intrikat med många infallsvinklar. Dessutom är låten så där överbluesig för att visa från vilka källor Black Sabbath hämtar sin inspiration – stort.
Avslutande ”Dear Father” är ingen kompromiss när det gäller tyngden den heller. Här jobbar Tony Iommi återigen med djävulsackorden står det står härligt till. Läskig och malande, tung så den hade kunnat kantra om det inte vore för att den här gruppen vet exakt hur de ska skriva den här typen av låtar. När den i mitten avbrytande tempohöjningen, som är så typisk för Black Sabbaths stil, brakar loss är lyckan total.
När gruppen efter det att låten klingar ut tar ytterligare ett välbekant grepp där man precis som i debutalbumets ”Black Sabbath” lägger in ljudeffekt med hällande regn och kyrkklocksklang hade det kunnat bli alltför igenkännbart. Det är dock ursäktat då det för det första bara är en ljudeffekt och dessutom knyter an till något så klassiskt som debutalbumet. Slutet gott allting gott med andra ord.

Helhetsintrycket är gott, mycket gott. Här finns en återanknytning till klassisk Black Sabbath-stil utan att vare sig göra kompromisser eller missa målet. Att fokus och blick hela tiden är inriktad på framför allt debutalbumet med glimtar och hintar som den avslutande ljudeffekten men också musiken, gör kanske inte bara gott då det ibland får lite slagsida. Exemplet ”Zeitgeist” tycker jag visar detta och här går bandet över en osynlig linje i mina ögon. I denna låt hittar jag skivans enda plump i protokollet och den invändningen jag har är rätt så högljudd, ”Zeitgeist” är ett övertramp. Slutet gott allting gott dock, det mesta av materialet dvs resten är utmärkt och får mina nästan tårfyllda ögon att minnas fornstora dagar med Black Sabbath utan att det låter exakt som de gjorde då. En balansgång som måste ha varit nog så svår slutar därmed i triumf. Men ”Zeitgeist” vill jag som sagt helst glömma, den är den här skivans svarte petter utan att den upprör mig mer än att med en självsäker min dela ut fyran för en skiva jag har sett fram emot länge. Välkomna tillbaka, nu ser jag bara fram emot konserten i november. Ge mig fler djävulsackord för satan.

Dessa recensioner du kan läsa på nätet:

Recension i SVD
Recension i Metal