Micheles Kindh Om Torsten Ekboms Författarskap

3294001_2048_1152
Torsten Ekbom – Krokodilen som bjöd på te
Albert Bonniers Förlag 2013

Torsten Ekbom var den mest lärda gigant som påverkade hela min intellektuella förståelse för modernismens olika genrer och kulturella riktningar som han beskrev så bra i sina essäböcker. Böcker jag läste med stor aptit eftersom de inte  liknade något annat i det svenska kulturlivet. Få kunde som Torsten Ekbom skriva om musik och konst men framförallt berätta om den moderna konstfältens experimentella historia. Dessutom var han en del av svenska 60-talsavangardet där Öyvind Falhström och Åke Hodell ledde scenen i konstnärsgänget Svisch. Först ut var en antologi med poesi. Sedan kom en samling med skilda konstnärskaraktärer ut där bland annat Leif Nylén, Åke Hodell, Torsten Ekbom, Öyvind Fahlström, Carl Fredrik Reuterswärd, Elis Eriksson, Bengt Emil Johnson, Mats G. Bengtsson och Jarl Hammarberg fanns med.  De utgjorde alla grunden för de jamsession som hölls på Moderna Museét på 60-talet. Torsten Ekbom var också känd för sin medverkan i studio Fylkinges moderna elektroniska musik och var själv en utsökt musiker. Hans romaner från 60-talet som var influerad av den franska nya vågen-romanen var en mix av populärkultur, högkultur och den nya tekniska utvecklingen kring datateknik. Under denna period las grunden för mycket av 60-talets svenska nydadaistiska uppträdanden.

927072515
Torsten Ekbom avled i maj i år och ”Krokodilen Som Bjöd På Te” blev hans sista bok. Den består av en genomarbetning av kulturartiklar som han bearbetade och gav ut för att läsarna skulle få en hum av vad han sysslade med under sin tid på DN. Enmansuniversitetet Torsten Ekbom var min allra största hjälte vid sidan av Lennart Persson, Stan Lee och Kjell Alinge. Jag gjorde under åttiotalet en total genomgång av Torsten Ekboms artiklar och hans gärning som kritiker på Stockholms stadsbibliotek. Då hade Stockholms biblioteket en rad med mappar över Dagens Nyheters kultursidor från 70-talet och framåt. Jag lusläste dessa artiklar och började sedan köpa upp mig på hans litterära romaner från 60-talet. Hans essäsamlingar ””Molnbyggen”, ”Tatlins torn”, ”Bildstorm”, Experimentfälten” och ”Krokodilen som bjöd på te” är alla växlingslekar där han skriver om konsten, litteraturen, arkitekturen, musiken och filmen. Han skriver på ett sätt som man inte kan säga vara annat än underhållande och fullständigt magiskt. Torsten Ekbom fick mig att känna mig smartare och kunnigare. Frans G Bengtsson var nog den som mest påminde om Torsten Ekboms intelligenta sätt att skriva. Torsten Ekboms biografier om Samuel Beckett Kafka, Schönberg, Stravinskij, Cage, Curt Asker och Lennart Aschenbrenner plus översättningar av olika modernistiska klassiker var genialiska. Det närmaste Torsten Ekboms litterära nyskapande hittar man inom modern pop och rockmusik där Lennart Persson kunde skriva lika stort och intelligent fast då i en annan konstform.

static.squarespace.com
Torsten Ekbom skriver i sin sista bok om ryska revolutionen, dess litteratur och förlopp och lyckas i förbifarten fånga upp Mozarts, Victor Klemperers skapande samt beskriva Borges litterära universum. Också mytforskning av James G. Frazer, Claude Lévi Strauss eller Joseph Campbell och ett besök på Richard Burton reseäventyr i 1800-talets Asien beskrivs på ett hörn. Jag läser om rymdforskning och hör de ryska skalderna tala till mig. När Torsten Ekbom så till sist dog i maj var det en av de största som gick ur tiden enligt mig. En ledsam och tråkig dag, men hans litteratur lever och det inger ändå hopp.

Micheles Kindh läser Stefan Hammarén

Stefan Hammarén – Flickan fr. spikregnet

h:ströms förlag 2014

flickan-fr-spikregnet

Stefan Hammarén har skapat en helt egen stil med sina formexperiment och ja, man se hans romaner som ett enda konceptuellt försök till en total förnyelse av hur romanens estetiska ideal kan omformas till något alldeles nytt skrivsätt och formspråk. En sann avantgardist som vågar ge oss en nyare utmaning att utforska språket och litteraturen än gamla sega lösningar från förr.

Jag vågar till och med påstå att Stefan Hammarén går mycket längre än vad till och med Elmer Diktonius, Gunnar Björling, Edith Södergran eller Hagar Olsson någonsin gjord med sina respektive verk. Stefan Hammarén fångade in självaste språket essens och gör något nytt och väldigt konstruktivt på ett annorlunda sätt. En romankonst som inte förnyas dör långsamt sotdöden.

Men tack vare Stefan Hammar så stagnerar inte språkets levande materia utan tar sig nya former hela tiden.

Dessutom förflyttar sin författaren Stefan Hammarén sig framåt och finner ännu ett nytt sätt att skriva en berättelse – nu i den gamla fina brevromanens stil vilket gör den så svindlande vacker på sitt eget sätt. En kärleksförklaring till själva kärleken och den mottagare av brevet får en passionerad brevskrivare att lystra lite extra på.

För det första är det Stefan Hammaréns bästa bok, om jag får tillägga ett sådant omdöme, för att här finns en koncentration av helgjuten text som verkligen tar bokstavligen andan ur mig. För det andra så lever texten verkligen i boken – den är organisk och vacker på en och samma gång. Jag faller handlöst in i textens landskap.

Skönheten i nya boken är slående och det blir extra lyxigt då lyxpoeten denna gång överstiger sin egen bana i rymden och skriver lysande om kärlek och lysande om sorg. Allting finns inrymd inom bokens sidor. Boken lyfter och stiger högre upp emot stjärnornas egen sfär. En stark lysande stjärna till bok.

Jag läser och närläser texten och den förblir levande, svajande och vibrerande i sin kärleksförklaring till kvinnan och livet. Det är som att läsa en självbiografisk textuell sanning om en skribents leverne.

Detta är min bok för i år och den avslöjar lite av livets hemligheter men det finns flera andra dörrar att öppna för just kunna ta del av författarens intentioner och för att förstå romanens bärande kärlekstema. Det är en passionerad brinnande roman. Boken är också för att vigda bokens yta också en röst som gråter tyst för att vid kärleken finns också smärtans sår där man i sorgen över att förlora det man så gärna vill också öppnar upp för ett mirakel till humanistisk upplevelse. Detta är den bok jag tror jag behövde för att leva lite bättre och intellektuellt ta in romanens tonläge – ett rop i öknen efter kärlek och när den kommer en till mötes, inte som en hägring utan som en realitet. Då blåser vinden mildare och färgen röd får mig att leva upp igen.

 

 

http://anatematiskpress.blogspot.se/2011/10/stefan-hammaren-411.html