Uffe Minns Dolores O’Riordan

Dolores O’Riordan från Gruppen Cranberries är tyvärr död endast 46 år ung. Hon hittades på måndagsmorgonen på ett hotellrum i London. Artikeln och artikelförfattaren sörjer hennes minne. Bild från Wikimedia By Kuan – Flickr, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2127418

Dolores O’Riordan, flickan med guldstrupen, har tyvärr dött endast 46 år ung. Hon kämpade sedan 2014 med den då upptäckta sjukdomen bi-polaritet och var stundtals så pass sjuk att turnéer med bandet var tvungen att ställas in. Trots oddsen kämpade hon vidare och med henne bandet som betydde så mycket. På måndagsmorgonen upptäcktes hon livlös på ett hotellrum i London. Dödsorsaken är i skrivandets stund fortfarande inte fastställd.

Genombrottet för den Irländska gruppen kom med monsterhiten ”Zombie”. En stark låt som vände sig mot inbördeskriget på Nordirland och de inblandade i konflikten som oavsett sida beskrevs som just Zombier. Antivåldet i texten låg rätt i tiden för ett mycket konflikttrött Irland där båda sidorna av gränsen hade fått känna på vansinnet som konflikten hade utvecklats till. Också omvärlden såg på konflikten på samma sätt och även här fick den alltså fotfäste.

Bandet är i många kretsar synonymt med alternativ rock. Deras musik innefattar dock många bottnar och influenser. Den Irländska folkmusiken är ständigt närvarande, post-punken likaså, här finns en ordentlig portion indie-pop och till sist är allt kryddat av rock, rock och åter rock. Musiken var ytterligare en faktor som grundlade bandets storhet och dess framgångar.

Bandets framgångar med låten ”Zombie” och albumet ”Everybody Else Is Doing It, So Why Can’t We?” följdes snart upp av fler album och mer framgång. Album som ”No Need To Argue” etablerade dem som en av de största banden från Irland efter U2. Med över 40 miljoner sålda skivor och inte mindre än fyra skivor som har legat på topp 20 på Billboard-listan är de med rätta både en exportframgång och ett rockfenomen med internationella förgreningar.

Bandet låg visserligen på is under perioden 2004-2008 då medlemmarna ägnade sig åt sidoprojekt, men 2009 lät man världen förstå att återföreningens tid var kommen. Perioden gav två soloplattor från O’Riordan, ”Are You Listening?” och ”No Baggage”. Återföreningen ledde fram till den hett efterlängtade ”Roses” som kom ut 2012. Så sent som 2017 kom albumet ”Something Else” ut och befäste därmed deras roll som ett viktigt band.

Ungefär samtidigt hade Dolores O’Riordans alltmer tilltagande dåliga hälsa börjat ställa till det. T ex var man tvungna att ställa in delar av Europa-turnén på grund av vikande hälsa under förra året, en hälsa som nu alltså kanske har skördat ett offer i form av en tragisk död. Ingen vet som sagt vad som har lett fram till denna tragiska händelse. En spekulation i ett samband med sjukdom eller medicinering av denna kanske dock inte är alltför djärvt.

Vi på Blaskan sörjer som alltid en stor artist som nu alltså har tystnat. Rocken har förlorat en stor förgrundsfigur. Med henne har också en unik röst tystnat. Det var i många stycken hennes unika sångstil som satte pricken över i och gjorde Cranberries till en annorlunda musikupplevelse. För novisen rekommenderas en genomgående lyssning av de album som gjorde dem så stora, för oss redan frälsta återstår en sorgeperiod. Tack Dolores för musiken.

Jag tänkte avsluta med tre låtar med Cranberries som enligt mig ställde det mesta på ände:

 

 

Uffe sörjer Fats Domino

”Blueberry Hill”, jag säger bara ”Blueberry Hill”. Varför inte ”Walking To New Orleans” eller ”The Fat Man”? Odödliga klassiker, alla signerade en och samme gigant inom rocken nämligen Fats Domino. Nu har också  han gått ur tiden och därmed har ytterligare en viktig pusselbit i rockens historia förlorats.

Egentligen hade Fats Domino som så många andra av sin samtid och sina medmusiker rötterna i bluesen och Rythm and Blues.Hans spelstil på piano gjorde honom snabbt till en legend då han mer eller mindre gjorde ”Rolling Piano” till sitt signum. Också hans sångstil med mycket ”Wah-Wah” över en baktakt gjorde honom till en klart annorlunda artist både i sin samtid och senare. Detta i kombinationen med överjävligt bra låtar gjorde honom till en sann legend.

Fats föddes 1928 i en familj med fransk-kreolsk bakgrund. Hans fullständiga namn var Antoine Dominique Domino. Eftersom familjen var fattig började han tidigt att jobba som leverantör av is, snart hade han helt slutat i skolan som ett resultat av detta. Han gick bara till fjärde årskurs, sen tog jobbet vid. Redan vid tio års ålder började han intressera sig för pianospel. Hans svåger Harrison Verett som var jazzmusiker och gitarrist blev hans mentor.

Runt 14 års ålder började Fats uppträda på lokala barer. Han spelade också på privata fester och det var på en sån nästa steg i hans karriär tog vid. Musikern och bandledaren Billy Diamond hörde talas om den unge Fats och under en fest på en bakgård där Fats hade hyrts in för att spela upptäckte han den unge mannens förmåga att spela piano. Fats fick ett erbjudande om att bli en del av Diamonds band och tackade naturligtvis ja.

Väl med i bandet fick Domino snabbt sitt smeknamn. ”Fats” blev snart hans nya förnamn eller åtminstone synonymt med Domino då Diamond tyckte att han påminde om legenden Fats Waller och/eller Fats Pichon. Det berodde också på den unge Dominos glupande aptit och kanske också hans kroppshydda. Han blev ett stående inslag med bandet mellan åren 1947 och 1948.

Fats Dominos karakteristiska sång och pianospel har tystnat för gott. Hans oefterhärmliga stil och musik är dock något den som vill kan ta del av. Foto: By Heinrich Klaffs – originally posted to Flickr as Fats Domino 1605730021, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12311732

Snart hade dock skivbolagen fått nys på den unge talangen och ett lukrativt  kontrakt hägrade i förlängningen. 1949 Hade Fats skrivit på för skivbolaget Imperial och han skrev tillsammans med producenten Dave Bartholomew låten ”The Fat Man”. Den var egentligen bara en ny lite mer nedtonad version av låten ”Junkers Blues” som handlade om drogmissbruk. Inget som var direkt upplyftande men den nya versionen blev det. 1951 Hade den sålt i en miljon exemplar vilket var en enorm framgång för tiden.

Hans debut bar alla de kännemärken som senare gjorde Fats Domino till en legend. Det gungande pianot med sitt hejdlösa sväng, rötterna rakt ner i bluesen, sångstilen med wah-wah-soundet och så vidare. Framgångssagan Fats Domino var nu igångsatt. Fler låtar följde, alla hits och alla komponerade tillsammans med producenten Dave Bartholomew. Bartholomew blev därmed både hans vapendragare och producent i ett. Den framgångs-rika kombon fortsatte så länge Domino fortsatte att ha kontrakt med Imperial Records.

Embryot till hans kompband började också ta form. Musiker som saxofonisterna Herbert Hardesty och Alvin ”Red” Tyler anslöt sig. Han inledde ett samarbete med basisten Frank Fields samt trummisarna Earl Palmer och Smokey Johnson. Andra noterbara namn var Reggie Houston, Lee Allen och Fred Kemp. Den sistnämnde blev Fats Dominos betrodde och bandledaren för hela ensemblen. Arbetet kröntes med ytterligare en framgång med låten ”Ain’t That A Shame” som som bäst låg på tionde plats på Billboard-listan.

Låten uppvisade mer av pop vilket säkert tilltalade främst en vit publik. För också musiklivet var starkt uppdelat mellan olika grupper i kölvattnet på rasuppdelningens USA. Särskilt den i södern där Fats själv hade sina rötter var rent förödande. I denna mörka tid av rassegregation hade Domino trots detta gjort något få andra innan honom hade fått chansen till. Att bli lika populär bland en vit publik som en afroamerikansk var för tiden få förunnade även om dom fanns. Bland annat Chuck Berry lyckades med samma sak.

Så småningom kröntes hans karriär med den kanske största framgången. 1956 Spelade han den låt som kom att bli en klassiker nämligen ”Blueberry Hill” som kom att bli något av synonymt med just Fats Domino. Återigen var det låtens Rolling Piano och en mjukare stil men ändå med bluesens kännemärken som skapade framgången. Samma år med-verkade han i två filmer, ”Shake, Rattle and Rock” samt ”The Girl Can’t Help It” löd titlarna. Nu var Fats Domino både en etablerad artist och uppburen som en av de stora.

Sextiotalet innebar en massa förändringar för Fats. Uppbrottet från Imperial Records 1963 innebar också ett farväl till det mångåriga samarbetet med producenten Dave Bartholomew. The British Invasion med band som Rolling Stones, Kinks, The Who, The Beatles och Pink Floyd innebar ökad konkurrens om skivköparna. Det gav också hela musikvärlden en ny musikalisk inriktning. Många såg sina karriärer gå i kras över förändringen men Fats Domino fortsatte obehindrat om än inte lika framgångsrikt längre.

Svaret på alla frågor blev ett nytt skivbolag till ABC-Paramount, ny producent och ett något förändrat sound med inslag av countrypolitan som var en mer lättsam form av country med mer pop än kusinen. Fats Domino började också snegla mer på den framväxande soulen som kom fram genom bolag som Stax och Tamla Motown. De sista tjugo åren koncentrerade sig Fats Domino mer på att turnera och ge konserter. 1986 Blev han till sist invald i Rockens Hall of Fame för att visa hur viktig han var för rocken i dess ungdom.

Den 24 oktober avled så Fats Domino av naturliga orsaker i sitt hem i Harvey Louisiana.  Vi på Blaskan och kanske också en del av er sörjer en legend som har gått ur tiden. Som vanligt efterlämnar också han en rik låtskatt och ett kulturarv utöver det vanliga. Med lite sorgkant med andra ord. Vi lämnar er med lite musik  som förhoppningsvis visar varför Fats Domino tillhörde de stora.