Micheles Kindh lägger ut sina Billy Idolfavoriter och läser självbiografin ”Dance With Myself”

Billy Idols självbiografi ”Dancing With Myself” är en bra och samtidigt rolig läsning som behandlar hans liv och vägen till rockmusiken och hans blixtrande kärlek till punken när Billy Idol bildade Generation X och sedan hur superstjärnan Billy Idol blev 80-talets vilda kaotiska rebelliska nystartade MTV-generationens främsta ikon vid sidan av Madonna eller Michael Jackson, Boken var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara.
Billy-Idol-DANCING-WITH-MYSELF-rev-4.17.14

Jag tycker även om Billy Idols senaste skiva ”Kings & Queens of the Underground” är en av de bättre och tyngre albumen han släppt ut med en mängd bra låtar som tillför Billy Idol väldigt mycket.
billyidol

Därför kommer jag nu lägga upp mina favoritlåtar med Billy Idol och hans punkband från sjuttiotalet Generations X. Håll till godo:










Generations X




Från Billy idols senaste skiva


Punkens Historia13: Rule Britannia; In Punk We Trust

Förutom att alla band som kom att forma den brittiska punken startades under 1975-1976, hände en del saker inom övrig musik som fick effekter på punken. Tre händelser kom att avgöra den gryende punkrörelsens inställning. Den första var musiklivet utanför den egna kretsen, den andra en konsert som formade allt och till sist den politiska situationen i landet.

1972-1974 Inträffade oljekrisen i världen, den sände chockvågor genom världens ekonomier och den ödelade människors liv när fabriker stängde och folk blev arbetslösa. Orsaken var en kraftig uppgång på oljepriset på världsmarknaden. Som vanligt blev det de fattigaste som drabbades värst. Storbritannien har länge varit ett land som har plågats av sociala motsättningar i form av ekonomisk och social orättvisa, 1972-1974 var år som blev förödande för nationen. Priser på basvaror sköt i höjden, folk blev friställda, inga jobb fanns att få och levnadsstandarden sjönk för vanliga människor, med andra ord pyrde det lite överallt. Till råga på allt drevs en kil ner i samhället mellan inte bara de som hade och de som inte hade, utan också mellan svart och vit. England hade redan då en stor invandrad befolkning från framför allt de före detta kolonierna och dessa drabbades nu inte bara av arbetslöshet utan också av ren och skär rasism. Det var främst befolkningen i Londons förorter med rötter  i Karibien, nationaliteter som Jamaicaner var vanliga. Problemet var bara att dessa stod än lägre än engelsk underklass, konfrontationsrisken var uppenbar.

StrikeEn av många nödvändiga strejker som slet sönder landet Foto: Brentfordtw8

Bröd och skådespel har alltid varit maktens svar på folks hunger efter frihet och framtidstro. Så också här, på radion kunde man märka en allt mer musikalisk orientering mot det allt mer glättiga i dödsryckningarna som glamrocken låg i. Band som Bay City Rollers, Mud och The Rubettes firade nya triumfer med listettor som låten ”Sugar Baby Love”

Problemet var bara att den yngre generationen såg igenom hela bluffen. Bröd och skådespel istället för riktiga jobb kan lätt ge den effekten, speciellt om man är kapabel att tänka själv. Som ni hör var dessutom låten så usel att man ville spy, ett faktum som bara eldade på frustrationen särskilt hos de som var intresserade av musik. Efter ”Sugar Baby Love” var alla som älskade musiken ense om att något måste göras. The Rubettes hade helt enkelt satt en sten i rullning som nu inte gick att stoppa. Dom och framför allt Bay City Rollers var en av grundorsakerna till punkens framväxt.

Bay City RollersBay City Rollers fick många magar att vändas ut och in Foto: Musicpophits.com

Englands etablerade politiker utgjorde inte heller de något alternativ till lösning på samhällets alla problem. Många ansåg att Labour hade smitit från sitt ansvar och för länge sedan tappat greppet om situationen. Ett exempel på detta ges i i John Lydons (Johnny Rottens) bok ”No Irish, No Blacks No Dogs” från 1993, vi rekommenderar den varmt. Där beskrivs hur alla de strejker som runt 1975-1976 plågade landet och där Labour stod handfallna. En dag var det sopstrejk och alla fick dela säng med de kattstora råttor som då kom ut, nästa dag kunde det vara bageristrejk vilket gjorde att även om man hade råd kunde ingen köpa det dagliga brödet. Det var helt enkelt kaos och ingen erbjöd nåt alternativ. Det enda som återstod var helt enkelt att saken i egna händer. Den förtvivlade och många gånger hopplösa situationen som många satt gav punken en utmärkt grogrund. Det är ingen slump att den politiskt turbulenta perioden och den första framväxten av punkband som Sex Pistols, inträffade under just den här perioden.

Nästa viktiga händelse inom musiken som ledde fram till punkens publika genombrott inträffade 1975. En ny musikform tog sig in i folks medvetande och den gick under  det föga smickrande namnet Pubrock. Musikstilen byggde på bluesens estetik och hade en del vildare inslag som tilltalade flera blivande punkare som t ex John Lydon. Stilen kunde som exemplet nedan halka ut i rena kakafonier av ren och ljuvlig hedonistisk rock som kunde få döda att dansa. Lägg märke till en ung Wilko Johnson på gitarr som spelar tills fingrarna blöder i det bifogade exemplet här nere. Band som Dr Feelgood, Count Bishop, Kilburn And The High Roads och Inmates hade snart etablerat sig. Deras minst sagt annorlunda stil kom att bli stilbildande och inspirerade delar av punkrörelsens.

Dr Feelgood live på Top of the Pops 1975 Klipp: Youtube

När Malcolm McLaren kom hem till London efter sin utlandsvistelse i New York 1975, kunde han berätta om ett nytt sensationellt band som alla borde höra. Namnet på gruppen var Ramones. Säkert hade han bootleg-inspelningar som cirkulerade som kassettband mellan de intresserade och initierade för detta var vanligt vid tidpunkten. Principerna för DIY (Do It Yourself) hade börjat växa fram redan då, egenhändigt gjorda inspelningar var vanliga och man kunde till och med få en del av dessa när man köpte skivor på vissa ställen. Till exempel så hörde jag själv en mycket ruffig och dåligt mixad version av ”Anarchy In the UK” med Sex Pistols redan sommaren 1976, trots att den officiella releasen av den och de andra på albumet skedde i maj 1977.1976 Kom så Ramones debutskiva vilket på många sätt markerade starten på allt, inklusive den engelska punken som en mer publik företeelse. Samma år spelade bandet den beryktade konserten på Roundhouse i London.

RoundhouseRoundhouse i London är den beryktade konsertlokalen Foto: Standard.co.uk

Alla som skulle komma eller redan hade startat band var där. Mick Jones och Joe Strummer som redan hade skapat The Clash var där, Siouxsie Sioux som kom att bli mycket viktig med bandet som bar hennes namn var också där. Med sig had hon tagit några grannar från Bromley som Billy Idol som så småningom blev sångare i Generation X, och Severin Severin som blev bassist i Siouxsie & The Banshees. John Lydon (Johnny Rotten), Steve Jones,  Paul Cook och Glen Mattlock som alla redan spelade i Sex Pistols hade infunnit sig och så vidare. Konserten innebar det definitiva startskottet för punk i Storbritannien. Den gick till och med så vilt till att Ramones blev uppringda i logen av flera personer som stod utanför och inte hade råd att komma in, säkert hade de fått tag på telefonnummer genom Malcolm McLaren. Ramones bildade mänsklig stege där medlemmarna hängde ut genom ett fönster och hjälpte flera att klättra upp. Ansträngningen var dock väl värt besväret, konserten lär ha varit magisk.

Ramones Live på CBGB 1974 klippet kommer från Youtube

1975 Hade ett nytt band sett dagens ljus i hemstaden Los Angeles. Med sina medlemmars låga ålder väckte de uppmärksamhet – de var inte mer än 16 år – men de var dessutom tjejer vilket inte var helt vanligt i rockvärlden vid tidpunkten. Joan Jett (blev ju som bekant mycket stor senare), Lita Ford, Sandie West, Jackie Fox och Cherie Curry var medlemmarna i bandet Runaways som också dom kom att influera punken. 1976 debuterade de med det självbetitlade albumet och snart var de en snackis. Inte så mycket i hemlandet dock som i Japan och Storbritannien. Samma år kom de till London för konsert och tidningen NME (New Musical Express) skrev om händelsen. Incidenten som jag snart ska berätta om vandrade som hörsägen i kretsarna kring punkrörelsen i London 1976, en rörelse som The Runaways snart var bekant med på båda sidor Atlanten, och kan tyvärr vare sig bekräftas eller förnekas. Det sägs dock att en medarbetare på NME var på extra dåligt humör och bestämde sig för att skriva vad han tyckte om The Runaways, det blev inte populärt hos tjejerna. Snart hade stämningen blivit så hätsk att de bestämde sig för att besöka honom. De klev in på kontoret beväpnade med järnrör och stiletter, vilket föranledde personalen att ta skydd. Tanken var att spöa upp den uppkäftige journalisten, men detta kom på skam. Den personen som hade åstadkommit alltihop, var ledig den dagen och slapp undan med blotta förskräckelsen. Kontoret trashades dock och ingen på NME skrev illa om Runaways efter det.

Låten Cherry Bomb med Runaways kom 1976 och formade punken Klipp: Youtube

Så fort punken var etablerad och började komma ut ur replokalerna, vilket skedde just 1976, började en hel del av dem att spela in sina låtar. Först ut med en utgåva var The Damned med singeln ”New Rose”, engelsk punks allra första alster. Tvåa kom Buzzcocks med sin EP ”Spiral Scratch” som innehöll fyra låtar. Den sista var helt och hållet självinspelad, distribuerad och marknadsförd, DIY i kvadrat med andra ord.

The Damned – New Rose var brittisk punks första alster från 1976 Klipp: Youtube

Redan från början stod det klart att en avgörande skillnad fanns mellan amerikansk och brittisk punk. Den amerikanska var helt och hållet inne på att kombinera konst och musik, ofta kom medlemmarna från konstutbildningar och hade musiken som sidoprojekt. Brittisk punk däremot var politisk så till den milda grad att den skrämde flera amerikanska utövare. Den radikala och rättframma tonen med credot ”No Future” slog an den ton som rådde i samhället. Musiken var mycket mer rå och brutal och också denna skrämde flera av de amerikanska kollegorna. På konserter kunde spottloskorna mot banden stå som en vägg, uppmaningar om både kravaller och uppror var regel snarare än undantag. Inte minst i vissa bands texter lyste detta igenom, The Clash gjorde t ex till debuten låten ”White Riot” som handlade om just detta.
Men mer om detta i nästa avsnitt.