På Konsert Med Marilyn Manson

Konsert/Konsertlokal: Marilyn Manson – Globens Annex Stockholm
Betyg: ♣♣♣♣

Marilyn Manson var för kvällen ovanligt spelsugna. Uppbackade av både nya och gamla låtar som håller god klass är det svårt att gå vilse Foto: Ulf Holmén

Marilyn Manson har haft några kämpiga år bakom sig. Först sparkade skivbolaget gruppen som plötsligt stod utan kontrakt. Lösningen blev ett eget bolag som nu ger ut nya skivor. Sen anklagades mångårige medlemmen och vapendragaren Twiggy Ramirez för våldtäkt i kölvattnet på Metoo-kampanjen. Resultatet blev en uppsägning av samarbetet. Ny samarbetspartner sen en tid heter numer Tyler Bates. Därmed har gruppens musik tagit en ny vändning då hans huvudsakliga uppgift är att agera gitarrist och låtskrivare.

Det är alltså ett nytt kapitel för gruppen som dessutom har plågats av ett smärre avbräck i pågående turnén då scenens utsmyckning välte över den intet ont anande sångaren under en av konserterna. Efter en vild klätterfärd var det kört. Resultatet blev ett brutet ben på två ställen och inställda konserter. Ljuset i tunneln heter nytt album som släpptes 6 oktober och att detta är deras bästa på mycket länge. Blaskans recension av albumet kommer snart. Det fanns alltså anledning att hålla förväntningarna högt trots allt.

Inledande discjockeyn Amazonica var jag tveksam till. För mig skapas rock av sång, en jävligt elak gitarr, bas, trummor och möjligen klaviatur, inte av en skivspelare. Men jag fick ändra på den fördomen. Hon bakom namnet levererade visserligen redan inspelad musik men i ny mix. Det befriande var att hon höll sig till rocken, med storheter som Black Sabbath vrålande ur högtalarna visar man både klass och smak. Det blev alltså trots min inledande skepsis riktigt bra.

Scenen kläddes efter Amazonicas sorti in i en ridå. Och så plötsligt dånade Marilyn Mansons karaktäristiska stämma ut med orden ”Hello Stockholm, Sweden” och bort åkte samma ridå. Det första jag tänker på är hur visuell gruppen fortfarande är. Scenen pryds av de korslagda pistolerna som blev benbrytaren tidigare under turnén och badar i ljus i olika kulörer. Figurerna rör sig i ett ljushav som skuggfigurer men i centrum står Marilyn Manson och i viss mån Tyler Bates. De båda är ju numer gruppens fasta kärna.

Marilyn Manson på annexet till Globen Stockholm var en massiv och imponerande tillställning. Scenografi, låtval och lite jävlar anamma gjorde det där extra som behövdes. Foto: Ulf Holmén

Låtvalet är ett urval av både nytt och gammalt. Här finns naturligtvis låtar från nya albumet som ”Say10”, ”We Know Where You Fucking Live” och ”Revelation #12”. Men konserten rymmer också äldre material från klassiska plattor som ”Antichrist Superstar”, ”Mechanical Animals”, ”Golden Age Of Grotesque” och ”Holy Wood”. Låtar som ”mObscene” ”This Is The New Shit”, ”Disposable Teens”, ”The Beautiful People” och ”The Dope Show” visar varför den här gruppen är att räkna med som en av rockens stora.

Bandet låter j-igt kompetent och har det rätta öset. Det blöder, det klöser och det tjuter, det är helt enkelt fullödig rock. I den här grenen är det få som slår gruppen. Man märker på långt håll att alla, särskilt Marilyn Manson himself, är jäkligt spelsugna. Samspelet är totalt och låtvalen ypperliga. De radar upp nya och gamla hits med lagom stora gester och levererar med en stenhård attityd.

Marilyn Manson hoppar omkring på ett ben, ibland med hjälp av två ”läkare” som står beredda i kulisserna. De två för tankarna till dårhus, återigen ett snillrikt drag av Marilyn Manson eftersom den estetiken passar dom som handen i handsken. Hela showen kretsar numer kring den gipsade sångaren som ömsom åker omkring på bår eller i en permobil som ser ut som en påvetron, ömsom hoppar omkring på en fot. Det är rock och dårskap i en härlig blandning som anstår en grupp som denna.

Låtvalen, showen, scenografin, den totalt hängivna inställningen och dessutom spelglädje gör den här konserten till något att minnas lång tid framöver.Det här är helt enkelt den bästa spelningen jag har sett med gruppen, jag har sett sammantaget fyra. Samhällskritiken är som vanligt svidande och i de nya låtarna har dom hittat den där gamla tonen med många olika bottnar i framför allt texterna. Ironi, ordlekar och flera fingrar upp i onämnbara håligheter på företeelser i det amerikanska samhället tar det hela väldigt långt.

Så till den sämre sidan och den går att sammanfatta i en enda sång. Jag kan förstå att den är en partypleaser för alla kidsen som inte var med under storhetstiden i mitten av 90-talet, men låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)” känns minst sagt passé i mina öron. Jag hatar den med Eurythmics och jag tycker den är både dålig och så sönderspelad att den borde förbjudas att framföras en gång till med Manson. Jag biter ihop och står ut medan de flesta andra jublar, här gäller det att hålla god min helt enkelt.

Jag får snabbt min revansch, resten av konserten håller betydligt högre klass än halvdana covers kan förmå. Sammantaget så blir resultatet att jag går hem som en väldigt lycklig människa. Tack för konserten och välkommen tillbaka Marilyn Manson. Det här är en grupp på uppgång igen och det känns jävligt gött.

Uffe lyssnar in sig på Wolfmother

Artist/Skiva: Wolfmother – Victorious
Betyg: ♣♣♣

WolfmotherWolfmother från Australien är något av en musikalisk gåta. Många vill se dem som hårdrock, andra som rock med inslag av stoner och influenser från 70-talets proggrock. Själv vill jag nog stryka ”hårdrock” från listan, de har helt enkelt ett väldigt mycket bredare register. Men visst luktar det 70-tal lång väg och visst finns inslag av influenser från storheterna från perioden. Här brottas inslag av både proggenrocken som sagt, men i vissa låtar också tidiga Black Sabbath och Uriah Heep.

Ibland är angivelsen av tonen tung och riffig med mycket känsla för rock. I låtar som ”The Love You Give” blir detta övertydligt. Efterföljande titellåten ”Victorious” lika rockig men med mer pop i melodin. Här finns gott om anslag på framför allt gitarrerna som skvallrar om att gruppens ledare sångaren och gitarristen Andrew Stockdale förmodligenhar en diger samling Sabbath-plattor hemma. De tunga Tony Iommi-influerade riffen vilar tungt över delar av den sist nämnda låten.

”Eye of the Beholder” avslöjar att också en grupp som Uriah Heep har betytt en hel del. Och vem har inte en hel del att tacka dom för? Tyngden, tempobytena, spacade byten av teman och Hammondorgeln som ligger som en matta talar sitt tydliga språk. Sämre förlagor kan man hitta och här kittlar det dödsskönt i kistan så långt. Man vill helst bara dansa som en stenad hippie över tiljorna när tonerna ringer ut. Kanske vore ett sånt tilltag lite korkat så jag låter bli, men högerfoten klappar ivrigt takten.

Det är också genomgående gott hantverk på instrumenten, det märks att medlemmarna är väldigt sammansvetsade och durkdrivna. Gitarrsoundet utgör grunden men det lämnas också utrymme åt arrangemang med Hammondorgel. Bas och trummor blir mer staffage-figurer men funkar utmärkt också där de tittar fram. Takter och baktakter, rytmbyten och byten av teman på låtarna är legio snarare än undantag. Också det för att öka kopplingen till den progressiva rocken.

Finns det då några baksidor med skivan? Jo det gör det faktiskt! För det första anstränger sig Wolfmother sig stenhårt för att kunna låta som sina förlagor. Så hårt att det nästan, men bara nästan, hotar att spricka. Det är som om man som på de tidiga albumen inte riktigt litar på att lyssnaren själv kan avgöra vad de har för husgudar och istället blir det övertydligt. Det i sin tur är lite tråkigt eftersom kärleksfulla små glimtar oftast fungerar bättre men framför allt inte blir så svulstiga.

Det andra är att det har letat sig in en låt som inte riktigt lever upp till samma nivå som många av de andra. ”Pretty Peggy” är lite av en pekoral och lite så där flirtande med en publik som vill ha något gråtmilt för hjärtat. Den blir lite av en kompromiss och kanske inte tilltalar mig lika mycket, men å andra sidan är ju smaken som baken – kluven. Så vem vet, lyssna själv och avgör.

Jag blir till sist ändå kompenserad i form av låtar som ”Gypsy Caravan” och ”Eye of the Beholder”. Här gungar det till under mina 47:or och snart är jag inne i en åkning som jag sent glömmer. Visst är det övertydligt igen och det fullständig stinker 70-tal, men det gungar också hejdlösa mängder. 47:orna klappar ivrigt takten och det är ett gott tecken som står som ett järtecken i skyn. Jihhhaaaaa, rocken lever!

På det hela taget ett rätt bra arbete men här och var lite väl övertydligt och en låt jag inte riktigt ser som lika bra kvalitativt ger ändå det rätt hyfsade betyget tre i min bok. Det är bra, stundtals riktigt bra men det är också lite ojämnt och kanske inte helt subtilt. Framför allt inte var ifrån alla förlagorna härstammar från. Trean är med lite mersmak då det mesta av materialet får mig att dansa jitterbugg.

Micheles Kindh lyssnar på Electric Wizard

Electric Wizard – Time To Die
@@@@@
MI0003776956

Justin Osbornes band Electric Wizard spelar på nya albumet en nästan manisk monoton psykedelisk doom-metal. Kanske påminner hans musik om 13th Floor Elevators fast i en hårdare kontext. Med sin starka röst leder han trots allt tankarna till Roky Erickson som sångare. Det blir en estetisk tilltalande mangel med starka rytmiska attacker som kontrast till den goda smaken. Släktskapet till artister som The Cramps eller Nashville Pussy känns också av när den alltid bakomliggande amerikanska skräpkulturen tittar fram i den skräniga högoktaniga musiken. Här och där låter Justin Osborne låtarna bli långa övningar i en progressiv stil som ligger band som Hawkwind nära.

Det är en oerhört komplex och tät musik som håller sig till bandets stringenta form. Bandets skicklighet i att skapa atmosfär och styrka i en musiken är avgörande. Texterna är kanske inte några  litterära mästerverk men jag älskar takten i den. Det långsamma sammanvävda tempot  i den hyser en direkt rak energi som pumpar in fräscht blod i omloppet.
Electric Wizard har skapat sig en alldeles egen stil som anknyter till det av ”Summer Of Love” i San Francisco inspirerade soundet, men har haft intelligensen att stöpa om det till ett nytt sammanhang. Det låter trots sin traditionella stil ultramodernt med sin postmoderna episk hårdrock. Det är en hårdrock som också hittar starka rötter i stonerock med Fu Manchu som främsta inspirationskälla. Med ett känsligt tungt Black Sabbath-inspirerat ljud gör de sin musik mångfacetterad. Med andra ord en av de stora moderna rockplattorna idag – ett mästerligt hårdrocksalbum.

Uffe Gluttar På Black Sabbath Friends Arena

Betyg: ♣♣♣♣

Återföreningar brukar i varje fall i mina ögon andas något suspekt. Spelningar och skivor för att trygga pensionslivet i lyx och flärd brukar tyvärr vara ett motiv som är alltför vanligt, men så finns undantagen där man faktiskt gillar det man gör och som medlem i gruppen tycker det är roligt att spela tillsammans igen. Till den sista kategorin hör Black Sabbath, för efter en utmärkt skiva – ”13” – och en konsert som slår det mesta kan man inte klandra medlemmarna för att tänka enbart i termerna pengar. Med en hel arsenal låtar som slår det mesta och ett spelhumör som gränsar till det uppsluppna, är det ett band som är spelsuget av bara den som uppenbarar sig. Om man dessutom tjänar pengar på kuppen, struntar jag i det för i så fall är man värda varenda spänn. Så enkelt kunde aftonens begivenhet sammanfattas, men också med att nu har jag sett gud och jag blev religiös på kuppen.

En stunds samkväm på puben med Mika, Eija och Susanna förstås utgjorde starten för kvällen. Promenad genom ett av bygghysteri sönderslitet Solna och snart var vi på Friends Arena. Det av andra tillskrivna epitetet ”fjolliga” namnet på arenan till trots, förväntade vi oss en kväll i betongmullrets tecken. De ologiska ingångarna trotsade vi också där skyltarna mycket logiskt visade ingång ”A, B, C och D”, men  som när man väl var där ologiskt startade med ”B” för att följas av ”A”. Typiskt Sverige, mycket skryt men absolut ingen tomteverkstad. Snart var vi i varje fall på plats och ganska omgående äntrade bandet scenen. En lätt religiös upplevelse med tanke på att det faktiskt var nästan hela originaluppsättningen Black Sabbath som uppenbarade sig framför oss. Bandet började efter sedvanliga ”Hello” och ”Good evening” att leverera det som är Black Sabbaths klassiskt patenterade musik, tung rock med ondskefulla inslag i form av dystopiska djävulsackord från Tony Iommis blytunga gura. För att understryka det hela bestod nästan hela repertoaren av bandets klassiska låtar från den nästan magiska perioden mellan åren 1970 och 1979. Två låtar från nya plattan ”13” hade letat sig in i spelprogrammet, ”Is God Dead?” och ”End of the Beginning”, men i övrigt var det bara låtar från den klassiska eran. Själv tyckte jag man nog kunde utökat antalet nya låtar, de skäms inte alls för sig. Tvärtom är det stoltare än fjällskivlingar och kan mycket väl bära upp en konsert, men det är trots allt kanske så att folk vill höra de låtar som har gjort bandet till den levande legend de är. ”Black Sabbath”, ”Iron Man”, ”Children of the Grave”, ”Into the Void” och ”Dirty Women” var några av de äldre låtar som ingick och de sände tunga rysningar längs ryggraden. Det var som sagt nästan religiöst och jag sjöng gladvilligt med i allt.

Ozzy Osbourne var kvällen till ära på ett riktigt sprallhumör, men säg den gång han inte är det å andra sidan. Hans nya grej var gökursimitationen där han stundtals tutade ut ett ”Ho Ho” genom mikrofonen. Charmigt med andra ord. Tony Iommis och Geezer Butlers roller var att leverera fläskläppsackord och som de utförde den uppgiften. Det gnydde, det kved och det ylade i falsett men framför allt var det så tungt att bly fick se sig omsprunget. Tonis gitarr levererade de mest häpnadsväckande grymheter där djävulsackorden morrade hotfullt. Geezers bas målade upp slingor och rytm på samma gång och i och med det gjorde de båda absolut ingen i lokalen besviken på den punkten. Tvärtom var det så bra som bara ett av världens bästa rockband genom tiderna kan prestera. Tommy Clufetos ersatte originaltrummisen Bill Ward. Anledningen till frånvaron sägs vara både sjukdom och/eller kontrakts- och villkorsbråk, vilken version som stämmer vet jag inte. Di lärde twistar över detta som det brukar heta. Men en sak vet jag, trots att det naturligtvis hade smakat mumma att se en fullfjädrad kvartett i orignalform så var Tommy Clufetos inte en dålig ersättare. Tvärtom, han var en ytterst värdig sådan och dessutom en så fullödig trummis att jag som gammal trummis fick grava mindervärdighetskomplex. Trumsolon har väl aldrig tilltalat mig, jag har alltid ansett att de har varit en dålig ursäkt för en riktig prettokavalkad och också en prestationsorgie a la pojkrumsmasturberande. Men efter kvällens dubbelpukesmatter och åtta-armade bläckfisksdunkande har jag i varje fall delvis ändrat uppfattning. Det blev uppenbart att Harry Drumdini där bakom berget av pukor och cymbaler inte var en dussintrummis, men att han dessutom kompletterade bandet och framför allt Geezer Butler och hans spelstil mycket väl. Illa hade det varit om man hade upprepat det misstag man begick när man kontrakterade Brad Wilk från Rage Against The Machine som man gjorde till plattan ”13”. Missförstå mig rätt, han är inte en dålig trummis men han passade in mindre bra till framför allt Geezer Butlers basspel. Ett av de få misstagen begångna med den plattan inom parentes. Skönt att höra en trummis som bättre föll in i det sammanhang som alltid har varit ett annat särdrag med Black Sabbath, nämligen samspelet mellan trummor och bas som på sin tid revolutionerade rocken så mycket.

Black Sabbath Live

En annan intressant detalj var det sceniska. Scenen var egentligen ganska ordinär, uppbyggd enligt det klassiska konceptet bas, gitarr och sång längst fram och trummor längst bak på ett podium. I fonden dessutom bildprojektion, så långt var inget nytt under solen. Nej, det nya låg snarare i VAD man projicerade och det var både konstnärligt och underhållande i sig. Bilderna visade passande nog allt från skräckfilmsscener, skräckbilder med i sitt egna skinn hullingupphängda män som gungade av och ann till Russ Meyer-klipp med lättklädda damer med rockattityd. Det kan låta corny men var faktiskt effektfullt och kändes som ett gott komplement till musiken som pumpade ut. När vi ändå är inne på avdelningen extra effekter fanns det en farhåga som gnagt i oss under kvällen men som helt och hållet kom på skam. Ryktet hade förebådat att Friends Arena sög ljudmässigt och att många band hade bitit i gräset på grund av detta, icke alls så denna kväll. Ljudet var utmärkt och till och med briljant bra, inte för högt och inte för lågt men framför allt rent och välljudande.

Kvällen avslutades till sist med en kavalkad av äldre låtar som satte igång publiken som en turboladdare. Tunggungen haglade och publiken var med på varje not, inget kunde stoppa ett band som bestämt sig för att totalmangla allt vad friends arena hette.
Det var en bunt lyckliga campare som gick hem denna fredagskväll. Med vetskapen om att det kanske var både första och sista gången man kunde passa på och se ett av världens bästa rockband spela, gjorde alla ödmjuka inför ödet. Tony Iommis cancer sätter frågetecken inför framtiden, också det faktumet att hela gänget närmar sig sjuttio är graverande. Men hur det nu än är med den saken ska bandet ha en sak som sammanfattar hela kvällen – respekt. För med en drös låtar av den här digniteten och ett utförande som fick änglar att gråta kan man inte gå fel. Det hade inte gjort något om spelarrangören hade nöjt sig med att ställa upp fyra likkistor som bandet fick ligga och spela i, de hade spöat skiten ur betydligt yngre förmågor trots det. Respekt Black Sabbath, respekt.

Fler recensioner av konserten:

Svenska Dambladets (?) recension
Aftonbladets recension (Jag undrar om vi var på samma konsert?)
Fredrik Strage Skriver en recension i DN
Corren från Östergötland skriver om Black Sabbath och nya albumet
Mattias Kling skriver på Hårdrock inför konserten
Recensenterna på SVD har varit flitiga så är är ytterligare en artikel om Black Sabbath
Finska Hufvudstadsbladet recenserar spelningen på Hartwall arena i Helsingfors
Finska YLE:s svenskspråkiga redaktion recenserar spelningar med Sabbath

Ulf Holmén Diggar Till Black Sabbaths Senaste

Betyg: ­¢¢¢¢

En av rockvärldens absolut mest våta drömmar hittills måste vara önskan om en återförening av med Black Sabbath med originalmedlemmarna och en ny skiva från dessa. Nu är den sedan en tid här och alla Sabbathister lär diskutera och tycka i årtionden framåt. En och annan saknar till exempel Bill Ward bakom trummorna, han var för sjuk för att kunna och orka delta. Istället sköts denna uppgift på skivan av Brad Wilk från Rage Against The Machine och Audioslave.
Sonny Johansson tyckte detta album var en fyra, ett betyg jag håller med om.

Skivans titel ”13” anspelar på två saker. Dels har talet ju en otursanstruken koppling och dels en lite ockult stämpel, men det var också datumet då deras debutplatta släpptes.Den 13:e februari 1970 såg första albumet dagens ljus och det är nu detta som gruppen återanknyter till med titeln.
Också nya albumets musikaliska stil återanknyter till deras debut och deras tidigaste album. Tunga riff, vassa texter och ett himla oväsen är några av kännemärkena. I botten finns både osynligt och synligt här och där bluesen som en utmärkande vägledare. Tony Iommis morrande gitarr och bombmatteriff är stilenlig, Geezer Butler svävar precis som förr ut i jazzutlägg och slingor som påminner om allt annat än rock till stilen och över alltihop svävar Ozzy Osbournes nära nog magiska stämma. Det som saknas här är tyvärr Bill Ward. Hans och Geezer Butlers rytmiska utsvävningar i framför allt jazzen är omtalade. Missförstå mig rätt, jag säger inte att Brad Wilk är en dålig trummis men han svarar inte på samma sätt på de utlägg Geezer Butler gör eftersom Wilk till syvende och sist är en rocktrummis. På den punkten var trots allt Bill Ward mer mångfacetterad. Det är med andra ord en viss saknad men Brad Wilk duger bra trots allt.

Black Sabbath Reunion
Musiken är som sagt blytung.  Inledande ”End of the Beginning” är ett fullständigt underverk av riffmattor. Kanske är jag lite misstänksam trots allt när jag tycker gruppen fegar lite därför att man nästan medvetet har gjort den till en karbonpapperskopia av låten ”Black Sabbath” från debuten med samma namn. Riffen liknar varandra i introt och det är ingen slump. De rättar dock snart upp den antydningen till vurpa genom att omstöpa sig själva och låten till att bli just det där nya jag så gärna vill höra. Magin är återställd.
”God is Dead?” är så där provocerande som bara Black Sabbath kunde vara i sin ungdom. Att låten dessutom inför refrängen har ett så j-a tung riff att den håller på att kantra gör den bara så där äckligt bra som återigen bara dom kan vara. Refrängen måste vara bland det mest grymma som rocken hittills har presterat. När låten ändrar karaktär för att inleda slutet som är tyngre än det mesta du har hört förr, då är den enögde snoken lycklig i min bralla. Tony Iommi och Ozzy Osbourne har visat både var skåpet ska stå och att gammal är äldst. Också låten ”Loner” är ett av dessa blytunga mästerverk. Men så kommer den där låten som jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår. ”Zeitgeist” är på ytan en liten bagatell med ett lugnt anslag men för oss som var med på ”den gamla goda tiden” är den här låten en rätt skamlös rip off från den egna låtsamlingen. ”Planet Caravan” är och låter misstänkt likt, det är bara den nergrötade rösten i den senare låten som inte riktigt stämmer överens. Jag måste medge att min besvikelse över den här lätta genvägen är ganska stor, det känns lite lumpet tyvärr.
”Age of Reason” är återigen en blytung tillställning som saknar norpartendenser. Oförsonlig, tung och malande samt så där j-a snygg som bara Black Sabbath i högform kan göra den är några av mina omdömen.
”Live Forever” följer samma fotspår. Med sina rullande och totalt ostoppbara blytunga och kompromisslösa riff tas vi sisådär ljusår bort från all konkurrens.
”Damaged Soul” är återigen tillbaka i den där bombmatteriffande ackordsburna rocken som Black Sabbath är självskrivna mästare på. Här bjuds vi också på något så ovanligt som en totalt annorlunda rytm i botten och detta är första och enda exemplet på det samspel som försegick mellan trummor och bas i Black Sabbaths barndom. Invecklad och så där intrikat med många infallsvinklar. Dessutom är låten så där överbluesig för att visa från vilka källor Black Sabbath hämtar sin inspiration – stort.
Avslutande ”Dear Father” är ingen kompromiss när det gäller tyngden den heller. Här jobbar Tony Iommi återigen med djävulsackorden står det står härligt till. Läskig och malande, tung så den hade kunnat kantra om det inte vore för att den här gruppen vet exakt hur de ska skriva den här typen av låtar. När den i mitten avbrytande tempohöjningen, som är så typisk för Black Sabbaths stil, brakar loss är lyckan total.
När gruppen efter det att låten klingar ut tar ytterligare ett välbekant grepp där man precis som i debutalbumets ”Black Sabbath” lägger in ljudeffekt med hällande regn och kyrkklocksklang hade det kunnat bli alltför igenkännbart. Det är dock ursäktat då det för det första bara är en ljudeffekt och dessutom knyter an till något så klassiskt som debutalbumet. Slutet gott allting gott med andra ord.

Helhetsintrycket är gott, mycket gott. Här finns en återanknytning till klassisk Black Sabbath-stil utan att vare sig göra kompromisser eller missa målet. Att fokus och blick hela tiden är inriktad på framför allt debutalbumet med glimtar och hintar som den avslutande ljudeffekten men också musiken, gör kanske inte bara gott då det ibland får lite slagsida. Exemplet ”Zeitgeist” tycker jag visar detta och här går bandet över en osynlig linje i mina ögon. I denna låt hittar jag skivans enda plump i protokollet och den invändningen jag har är rätt så högljudd, ”Zeitgeist” är ett övertramp. Slutet gott allting gott dock, det mesta av materialet dvs resten är utmärkt och får mina nästan tårfyllda ögon att minnas fornstora dagar med Black Sabbath utan att det låter exakt som de gjorde då. En balansgång som måste ha varit nog så svår slutar därmed i triumf. Men ”Zeitgeist” vill jag som sagt helst glömma, den är den här skivans svarte petter utan att den upprör mig mer än att med en självsäker min dela ut fyran för en skiva jag har sett fram emot länge. Välkomna tillbaka, nu ser jag bara fram emot konserten i november. Ge mig fler djävulsackord för satan.

Dessa recensioner du kan läsa på nätet:

Recension i SVD
Recension i Metal

Dr Da Capo Tittar Tillbaka På Black Sabbath Avsnitt 4

Black Sabbath befann sig 1988 på en av sina lägsta punkter som band. Fiasko med senaste albumet ”Eternal Idol”, inställda spelningar på grund av brist på biljettförsäljning och till sist sparken från skivbolaget Warner och dess underlabel Vertigo. Den enda fasta medlemmen i bandet tillika originalmedlemmen Tony Iommi stod i vägskälet, bandets medlemmar hade skingrats för vinden och behövde både nya sådana men också en nystart. Den nygamle medlemmen och trummisen Cozy Powell togs till nåder och återvände till trumsetet. Keyboardisten Nicholls som hade hjälpt Sabbath och mer eller mindre varit inofficiell medlem i bandet sedan 1976 blev ny medlem på synt, och till bassist utsågs studiomusikern Laurence Cottle. Sångaren Tony Martin stannade liksom Tony Iommi kvar från den senaste versionen av bandet. Genast skrevs nytt skivkontrakt med IRS-Records och Tony Iommi hyrde in bandet i en betydligt billigare studio än man var van vid, budgeten var så mycket lägre att bandet inte hade råd med annat. Resultatet av studiotiden släpptes 1989 under titeln ”Headless Cross”, kritikerna bemötte albumet med blandade känslor. En del avfärdade den som ytterligare ett onödigt album som publiken kunde vara utan, andra menade att det var den bästa ”Icke-Ozzy plattan” hittills. Många gamla fans återfick intresset för bandet i och med skivan för den innebar den nystart gruppen behövde. Tydligen var dock de återvändande fansen inte tillräckligt många, för under den efterföljande turnén var bandet fortfarande tvungna att ställa in spelningar på grund av bristande biljettförsäljning. Det var i framför allt USA som det gick trögt och hela åtta spelningar med banden Kingdome Come och Silent Rage som öppningsakt, var tvungna att ställas in. Efter turné i Japan, fortsatte bandet med spelningar i dåvarande Sovjetunionen med gruppen Girlschool som öppningsakt där självaste Michail Gorbatjov fick äran att presentera bandet på en av deras spelningar. De var därmed ett av de första västerländska banden som fick chansen att spela i det annars mot rockmusik så konservativa Sovjetunionen. En annan nyhet som turnén medförde, var att bandets nya basist Neil Murray presenterades.
Väl tillbaka från turnerandet tog bandet genast nya tag för att spela in nästa platta. 1990 släpptes nästa album med titeln ”Tyr” som blev gruppens första skiva där metal och mytologi kombinerades. Recensionerna var som vanligt vid den här tiden blandade. En del menade att Iommi fortsatte med att befläcka namnet Sabbath, andra menade att blandningen metal/mytologi gav bandet en ny dimension. För första gången i bandets historia, innefattade inte den efterföljande turnén en endaste liten spelning i USA. I Europa anslöt sig bandet Cirkus of Power på turnén där återigen spelningar fick ställas in på grund av vikande intresse från publiken på vissa platser. Bandet spelade därmed fortfarande i rockens gärdsgårdsserie.


Geezer Butler, Ronnie James Dio, Tony Iommi och Vinnie Appice i en av upplagorna av Black Sabbath

I augusti 1990 framträdde Geezer Butler, bandets före detta basist, tillsammans med Ronnie James Dio, bandets före detta sångare på scen under dennes turné. Ronnie James Dio uttryckte efter spelningen en önskan om en återförening av bandet som det sett ut med honom som sångare. Geezer började en diskussion med Tony Iommi som snart lät sig övertalas och vips, bandet hade sparkat sångaren Tony Martin och basisten Neil Murray. In kom istället alltså Ronnie James Dio och Geezer Butler. Tony Iommi har i efterhand faktiskt medgett att nyordningen var ett misstag som han hade låtit sig övertalas till, anledningen var att han tyckte att den gamla sättningen hade potential och utvecklings-möjligheter. I november 1990 var dock olyckan framme, under en ridtur dog hästen under ändalykten på Cozy Powell och han föll så olyckligt att han fick en fraktur på höften. Arbetet med det kommande albumet fick därmed färdigställas av gruppens före detta trummis Vinnie Appice. Därmed fick Black Sabbath samma sättning som bandet hade haft till skivan ”Mob Rules”, – Ronnie James Dio på sång, Geezer Butler på bas, Vinnie Appice på trummor och Tony Iommi på gitarr. Arbetet med en ny skiva omgavs med en gång av problem, det var framför allt Tony Iommi och Ronnie James Dio som inte riktigt kom överens i skrivandet av nya låtar. En del av låtarna skrevs om både två och tre gånger innan alla var nöjda och dessa omständigheter fick arbetet att spränga alla budgetar och kosta många gånger mer än tänkt. Detta faktum fick Tony Iommi att härskna till och han har i efterhand uttryckt missnöje med att bandet fick betala dyrt för inspelningen. Resultatet såg dagens ljus i juni 1992 och bar titeln ”Dehumanizer”. Albumet var bandets tyngsta på länge och blev en komersiell framgång, de var nu tillbaka i rockens finrum igen efter en lång ökenvandring.
Bandet gav sig nu ut på vägarna för att backa upp det nya albumet. Med på denna fanns blivande storheter som Testament, Exodus, Prong och Danzig för att backa upp som supportband. Ungefär samtidigt som denna gick av stapeln, lät Ozzy Osbourne meddela att han skulle dra sig tillbaka från musiken. Det var den första deklarationen av många som skulle komma senare, där han lät meddela att han hade för avsikt att gå i pension. För att fira detta faktum, hade han bjudit in Black Sabbath att spela tack och avskedskonstert under namnet No More Tours i Costa Mesa. Meningarna går isär om vad som hände innan konserten. Ronnie James Dio menade att han fick reda på spelningen halvvägs in i turnén och att han inför fullbordat faktum mest kände sig som om han hade blivit blåst. Hans inställning var att situationen var under hans värdighet och att känslorna hade skapade en oöverstiglig schism mellan honom och de övriga i bandet. Resultatet blev att han på grund av detta lämnade bandet.
Frågar man däremot Geezer Butler, visste Ronnie James Dio mycket väl om bandets planer men han hade uttryckt åsikter om Ozzy som clown och till sist tog han sitt pick och pack och drog. Bandet stod efter Oakland-spelningen i november 1992 utan sångare och dagen efter skulle de spela No More Tour-spelningen. Goda råd var nu dyra, bandets gamle kompis och en gång påtänkta sångare Rob Halford från Judas Priest kontaktades. Halford tackade ja, men bara om hans kompis Ronnie James Dio gav sitt medgivande, denne gav detta efter en telefonkonferens och därmed kunde konserten genomföras som planerat. Ozzy stod inte bara på samma scen som sitt forna band den kvällen, han spelade faktiskt fyra låtar med bandet och många började nu stava det hela å-t-e-r-f-ö-r-e-n-i-n-g. Också Bill Ward framträdde med sina forna bandmedlemmar och detta blev första gången originalsättningen av bandet framträdde tillsammans sedan Live Aid 1985. Återföreningsryktena surrade därmed högre än någonsin och Vinnie Appice lämnade snart bandet för att ansluta sig till Dio:s nya band och därmed ökade spekulationstakten. Till mångas förvåning, och någras förtvivlan, valde Geezer Butler och Tony Iommi en helt annan väg.
Som ny sångare presenterades den nygamle medlemmen Tony Martin, och till ny trummis fastnade man för den förre Rainbowmedlemmen Bobby Rondinelli. Återigen fanns tanken på en nystart och att detta skulle ske under annat namn än Black Sabbath, men precis som tidigare valde skivbolaget att motsätta sig alla sådana försök. ”Cross Purposes” som nästa album hette, släpptes i februari 1994. Butler och Iommi har i efterhand förklarat det som om att det hela inte kändes som ett Sabbath album, utan mer som ett samarbete mellan två gamla kollegor som hade mått bättre av att slippa bli förknippat med Sabbath. Albumet bemöttes i varje fall vid tidpunkten med sedvanlig nedsabling. Gruppen Soundgarden som just släppt skivan ”Superunknown” fick till och med epitetet ”ett många gånger bättre Sabbath-album än det i nummerordning upprapade kastrullkok Sabbath själva hade presenterat”. Till saken hör att i mina öron är Soundgardens produktion inte ens lik det som Sabbath gjorde, att beskylla dem för att ha producerat ett album ens likt Sabbath är en djup förolämpning mot Soundgarden.
Andra kallade albumet deras bästa sedan ”Born Again”, så det är nog inte fel att kalla kritiken ”blandad”. Annars är en av de mer uppmärksammade detaljerna med skivan att låten ”Evil Eye”, är skriven tillsammans med Eddie Van Halen från gruppen Van Halen. Tyvärr satte satte Sabbaths skivbolag p för att gruppen satte ut Van Halen som medskribent, vilket hade med kontrakt och andra mystiska saker att göra. Den alltid lika kryptiska skivbolagsvärlden talat igen.
Bandet gav sig ut på turné igen. I USA framträdde bandet tillsammans med Morbid Angel och Mötorhead. En av konserterna, den på Hammersmith Apollo, spelades in och gavs ut som VHS och en bonus-cd under titeln ”Cross Purposes Live”. När bandet turnerade i Europa backades de upp av Godspeed och Cathedral, när denna del av turnén avslutades meddelade Bobby Rondinelli att han slutade. För de kommande fem spelningarna i Sydamerika, kontrakterades Bill Ward som nu var tillbaka. Turbulensen och medlemsbyten fortsatte dock, snart meddelade Geezer Butler att han hade för avsikt att lämna bandet för andra gången. Orsaken var två. För det första var han besviken på resultatet med det senaste albumet som han tyckte var skräp, det andra var att det hade skurit sig ordentligt på det personliga planet mellan honom och Tony Iommi. Han gick vidare med att skapa bandet Gzr som redan 1995 släppte skivan ”Plastic Planet”. I låten ”Giving Up the Ghost” gick han till generalangrepp på Tony Iommi i texten: ”You plagiarised and you parodied/the magic of our meaning/a legend in your own mind/left all your friends behind/you can’t admit that you’re wrong/the spirit is dead and gone”. En olycka kommer aldrig ensam brukar det ju heta, och nästa missräkning var att också Bill Ward nu lämnade bandet. Ny basist blev den före detta medlemmen Neil Murray och Cozy Powell blev ny trummis igen. Redan samma år, 1994, satte bandet igång med inspelningarna av nästa skiva. Body Counts gitarrist Ernie C hade kontrakterats som producent och samma bands sångare – Ice T – gästade bakom mikrofonen i låten ”Illusion of Power”. Resultatet blev albumet ”Forbidden” men visade ett band i en nedåtgående spiral. Många menar att detta album var bandets dittills värsta, lyssna på den och avgör själv. Cirkus Sabbath fortsatte dock, bandet gav sig ut på turné men snart hade Cozy Powell lämnat gruppen på grund av hälsoproblem. Ersättare blev den nu till nåder tagna Bobby Rondelli. När turnén tog slut med Asien-spelningar hade till och med Tony Iommi fått nog, bandet lades på is och istället började han arbeta på solomaterial. Tillsammans med gamla sångaren Glenn Hughes och Dave Holland från Judas Priest, började han spela in de egna låtarna. Albumet färdigställdes men släpptes aldrig, istället har den cirkulerat som bootleg och samlarobjekt under titeln ”Eighth Star”, ett namn som travesterar gruppens skiva ”Seventh Star”. Den släpptes till sist 2004 med titeln ”The 1996 DEP sessions” men då med nytt trumspår inspelat av studiomusikern Jimmy Copley.


Ytterligare en version av Sabbath med Neil Murray – bas, Cozy Powell – trummor, Tony Martin – sång och Tony Iommi – gitarr

1997 Blev istället året då allt lossnade. Tony Iommi lät meddela att den senaste versionen av Black Sabbath nu var historia, istället kunde han stolt presentera ett band som nu såg ut som det hade gjort vid starten 1968. Det var med andra ord återförening och inget annat. Tony Martin har i intervjuer gett sin version som går ut på att sedan 1992 då bandet spelade ihop igen hade samtal om återförening förts. Tidpunkten var dock då inte rätt eftersom Ozzy ville avsluta sina förehavanden och Black Sabbath behövde bli av med kontraktet med IRS. Albumet ”Forbidden” hade bara getts ut för att fullfölja kontraktet och sedan lösa det. IRS tyckte dock att ett album var gruppen skyldiga dom, och gav därför ut samlingsplattan ”The Sabbath Stones”.
Upprinnelsen var Ozzfest, hårdrocksfestivalen initierad av Ozzy Osbourne där han själv naturligtvis spelade med sitt soloband. Den gästades av Tony Iommi och Geezer Butler som framträdde med bandet, Bill Ward kunde inte närvara på grund av inbokade spelningar med sitt soloprojekt The Bill Ward Band. I december 1997 anslöt sig Bill Ward och gruppen var nu officiellt återförenad för första gången sedan Ozzys pensionärskonsert 1992. Bandet gav sig genast ut på vägarna och två av showerna i den gamla hemstaden Birmingham spelades in live för att ges ut som skivan ”Reunion”. Albumet innehöll två nya låtar från studioinspelningar, ”Psycho Man” och ”Selling My Soul”, och det var första gången sedan 1978 som fansen kunde höra nya Black Sabbath-låtar med bandets ursprungliga medlemmar. 1998 Fick dock Bill Ward tillfälligt lämna gruppen då han hade drabbats av en hjärtattack, han ersattes temporärt av Vinnie Appice men redan i inledningen av 1999 var han tillbaka lagom till turnéstarten i USA. Den utmärkta och kultiga gruppen Pantera fick agera förband och turnén avslutades med en klang och jubelföreställning inför publiken på Ozzys egna festival Ozzfest. Bandet gick därefter i tillfällig dvala för att Ozzy och Tony Iommi hade planerat soloprojekt som ledde till skivan ”Iommi” för Tony Iommis del, och ”Down To Earth” för Ozzys del. Redan 2001 samlades bandet för att börja inspelningarna av vad som hade planerats som ett album med helt och hållet nytt material. Arbetet producerades av mannen med skägget Rick Rubin, och Tony Iommi har i efterhand sagt att materialet var något av det bästa de har producerat. Synd då bara att omvärlden än i denna dag inte har fått höra resultatet då skivan aldrig har sett dagens ljus. Medlemmarna var alltför upptagna fortfarande med sina soloprojekt, det hade börjat med att Ozzy hade fått studiotid för sitt soloprojekt och gav sig hastigt iväg för att slutföra de låtarna. Det hade fortsatt med att mobiltelefoner hade ringt var femte sekund där alla medlemmarna var tvungna att brottas med sidoproblem mitt i den dyrbara studiotiden. Till sist övergavs projektet för att läggas på is, framtiden får väl utvisa om vi som suktar efter det nya låtmaterialet någonsin ska få höra det.Till råga på allt gjorde Ozzy på sitt håll succé med reality-serien ”The Osbournes” där han, fru Sharon och barnen råkar ut för allehanda dråpligheter i en rockstjärnas vardag. Detta svalde naturligtvis än mer tid från arbete med ny skiva med allas vår favoritgrupp, så vid det laget var nog låtinspelandet djupfruset. Skivbolaget Sanctuary Records passade 2002 på att släppa livematerial med gruppen som spelats in under 70-talet, titeln löd ”Past Lives”. Bandet valdes också in i rockens finrum när man 2006 blev inkorade i Rock and Roll Hall of Fame. Under cermonin spelade gruppen Metallica två Black Sabbath-låtar för hylla några av sina idoler, ”Hole In the Sky” och ”Iron Man”.
2006 Fortsatte Ozzy med inspelningarna av solomaterial. Rhino Records började detta år planera ett samlingsalbum med Black Sabbath där bara material med Dio som sångare skulle finnas med. Skivan skulle kallas ”Black Sabbath: The Dio Years”. Ronnie James Dio, Bill Ward, Geezer Butler och Tony Iommi hade därför sammanträffat i studio för att spela in tre nyskrivna sånger som var tänkta att komma med som bonusmaterial. Skivan släpptes 2007 och blev en framgång med en hit i form av den nya låten ”The Devil Cried”. Uppmuntrade av framgångarna började diskussionerna om en återförening av medlemmarna, men namnet Black Sabbath kunde man inte använda eftersom kontrakten styrde att medlemmarna i den konstellationen skulle bestå av Ward, Butler, Osbourne och Iommi. Istället valde man namnet Heaven & Hell efter albumet med samma namn. Det fanns därmed egentligen två Black Sabbath även om namnen var olika, och det var därför upplagt för bråk. Bill Ward som var tänkt som medlem även i Heaven & Hell var först att hoppa av projektet på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter med ”några av de andra medlemmarna”, han ersattes omgående av Vinnie Appice. Den andre att lacka ur var Ozzy Osbourne som menade att Iommi illegalt hade förvärvat bandnamnet ”Black Sabbath”, utan att vare sig dela namnet eller erbjuda de andra en möjlighet att dela detta. Han ville därför ha en dom på att han själv ägde 50% av rättigheten till namnet. Iommi som var den som fick gå i clinch menade att han ensam hade varit den enda ständiga medlemmen i gruppen sedan dess start, och skulle därför äga rätten till namnet. Han menade också att bland annat Ozzy hade frånskrivit sig den legala rätten till namnet under 80-talet. Om man ska sammanfatta situationen i ett enda ord blir det nog ”härdsmälta” som ligger närmast, Black Sabbaths återförening var lika djupfrusen som isplaneten Hoth i Star Wars. Lite förhoppningsfulla tecken har i den här frågan dykt upp i efterhand, Ozzy tog senare sitt förnuft till fånga i varje fall i ord när han uttalat sin förhoppning om att de fyra medlemmarna i framtiden ska kunna se fram emot lika delar av rättigheten till bandnamnet. I juni 2010 kom så domstolens dom i tvisten mellan Iommi och Osbourne om bandnamnet, tyvärr har aldrig någon ledtråd läckt ut. Istället har hela en affären slutat i ett stort fett frågetecken för allmänheten, locket på med andra ord.

Tony Iommi gick nu vidare med projektet med Heaven & Hell, 2007 turnerade bandet med band som Machine Head och Megadeth. Samma år spelade de in en DVD av en av sina spelningar med titeln ”Live from Radio City Hall” inspelat på samma ställe i New York. Planer på ett nytt album började också smidas med målsättningen att spelas in året efter. Först under 2008 släppte dock bandet en box ”The Rules of Hell” som innehöll alla album med Dio som sångare i remastrad version. De gav sig också ut på turné med storheter som Judas Priest, Mötorhead och Testament under titeln Metal Master Tour. 28 April 2009 såg albumet ”The Devil You Know” dagens ljus.
2010 Var året då en öppning i den då pågående konflikten mellan origianlmedlemmarna kunde börja skönjas. Det började dock rätt illa med att Ronnie James Dio dog i magcancer den 16 maj 2010. Utan sångare började nu Heaven & Hell alltmer likna ett projekt som nått vägens ände. Ozzy släppte samma år sin självbiografi ”I Am Ozzy” där han i ett avsnitt uttryckte tvivel på att ytterligare en återförening skulle kunna vara möjlig. Han jämförde tanken på en återförening med att gå tillbaks till en gammal flickvän där man visste att det förr eller senare skulle gå åt h-e. Redan i augusti det året hettade det dock till i ryktesfloran när både fans och tidningar hade börjat spekulera om en återförening. Bandets medlemmar förnekade dock allt. Tony Iommi gick till och med så långt att han förnekade alla rykten på sin hemsida, och att en journalist som skrivit en artikel med sådana påståenden hade missuppfattat allt. I själva verket pågick långt gångna förhandlingar om villkoren mellan medlemmarna och i November 2010 på rockklubben Whiskey A Go-Go i Los Angeles, kunde bandet under jubel och med hjälp av punkaren, stå-upparen och spoken-word artisten Henry Rollins presentera planerna. Download Festival 2012 skulle vara den första anhalten och sedan skulle ett nytt album med nytt material dyka upp sent 2012. Den som lever får se då med andra ord. Rick Rubin var återigen tänkt som producent. Tyvärr blir inte alltid verkligheten så som man har tänkt sig.
2009 hade Tony Iommi fått diagnosen lymfcancer i ett tidigt skede vilket har skjutit upp planerna eller åtminstone försenat dem. Bill Ward har också låtit meddela att om han inte skulle få nya bättre villkor än de givna, hade inte han för avsikt att spela en enda takt åt bandet. Så som sagt, den som lever får se, tidsplanen för en ny skiva är nog spräckt och det återstår att se när detta kan komma att bli verklighet. Bandet har i nuläget ställt in flera spelningar med hänvisning till Iommis sjukdom, istället har några av de planerade spelningarna ersatts av Ozzy med vänner från bandet. Istället har bandet koncentrerat sig på att fortsätta skrivandet av nya låtar, enligt Ozzy Osbourne har man hittills skrivit 15 låtar och någon dag i framtiden ska dessa spelas in. Väntan på rätt ögonblick då alla bitarna faller på plats fortsätter alltså. Ozzy Osbourne har också återvänt till att spela in ett kommande soloalbum.


Den ursprungliga versionen av Sabbath ca 40 år senare: Geezer Butler – Bas, Bill Ward – Trummor, Ozzy Osbourne – Sång och Tony Iommi – Gitarr

Historien om Black Sabbath har alltså gått in i ett nytt skede. Var det slutar är det ingen som vet, framtiden får helt enkelt utvisa. Vad som däremot är klart är att Black Sabbaths historia innehåller många milstolpar och många tragedier. Arvet så här långt, är en rik musikskatt som skapat många stilar. Många menar att utan Black Sabbath hade vi inte kunnat höra flertalet stilar inom hårdrock. Doom, Black, och också Stoner är några av de stilar som har pekats ut som deras förtjänst. Här om dagen lyssnade jag till exempel på gruppen Skeletonwitch senaste album, och kunde konstatera att flertalet ackord, ackordsföljder och rullningar kändes igen från Tony Iommis sätt att spela gitarr t ex.  Också Ozzy Osbournes nasala sång har bildat skola och har influerat flertalet grupper. Deras mörka ödestyngda musikstil är också den en form som har bildat skola. I flera reportage har också Geezer Butler och Bill Wards bas och trumspel skärskådats. Många menar att de i grunden faktiskt spelade jazz under gruppens storhetstid på sjuttiotalet. Experiment och en förkärlek för det okonventionella var ledstjärnor för gruppen under denna period. Att Tony Iommi och Geezer Butler stämde om gitarr respektive bas för få fram det ödesdigra sound som blev gruppens signum men också göra det lättare för framför allt Tony Iommi att komma runt sitt handikapp, var ett av dessa tecken. Det är med andra ord en grupp vars produktion är stor och fylld av kvaliteter utöver de vanliga. Ett tecken på denna storhet, är att flertalet av deras plattor är legendariska i sin genre, några är rent av klassiska. Både debuten ”Black Sabbath”, uppföljaren ”Paranoid” och några till är milstolpar i sin egen tid och kan sägas utgöra måttstockar för andra band och plattor i samma genre. Vi på Blaskan vill därför gratulera de redan frälsta till ett smakfullt val av favoritgrupp, och de som nu har blivit nyfikna vill vi också gratulera till upptäckten av ett klassiskt band. God lyssning.

Discografi


Titel: Black Sabbath Releaseår: 1970 Debuten Black Sabbath är och förblir en klassiker, mörk och malande med många referenser till det ockulta.


Titel: Paranoid Releaseår:1970 Uppföljaren Paranoid är också den en mörk tillställning med många vassa texter fyllda med samhällskritik. Låtar som ”War Pigs” är en svidande vidräkning med både Vietnamkrig och världens ondska i form av militärer. Också klassikern ”Iron Man” finns också med. En lysande platta som väl förtjänar titeln ”klassiker”.


Titel: Master of Reality Releaseår: 1971 Kallat världens första stoner-platta och den första plattan där Tony Iommi använde nedstämd gitarr för att underlätta för sina skadade fingertoppar. Reultatet blev en mörk, malande platta med ett ”sluddrigt” gitarrljud som förstärkte den mörka känslan. Det nya soundet blev legendariskt och ett signum för gruppen. Också denna skiva är en klassiker.


Titel: Black Sabbath Vol 4 Releaseår: 1972 Det fjärde och problemtyngda albumet som tvingade bandet att ändra den ursprungliga och kontroversiella titeln ”Snowblind”. Skivbolaget ansåg att titeln alltför tydligt anspelade på droger med vit färg som stavas k-o-k-a-i-n. I låten ”Snowblind” blev detta tydligt då Ozzy sjöng just det där förbjudna ordet. Bandet var under inspelningen djupt insnöade på drogen och många dagar lamslogs arbetet på grund av detta då bland annat låten ”Cornucopia” höll på att kosta Bill Ward jobbet som trummis.


Titel: Sabbath Bloody Sabbath Releaseår: 1973 Gruppens första framgång hos recensenterna, men en stor besvikelse för dem själva. De har i efterhand varit ense om att det inte var vare sig en Sabbath- eller rockplatta. Dock en stor kommersiell framgång. Också känd för att den platta då gruppen körde huvudet i väggen och misslyckades med inspelningen som körde fast. För att komma loss från idétorkan och drogmissbruken hyrde bandet ett slott i england med tillhörande grottsystem där bandet repade för att hitta den rätta stämningen.


Titel: Sabotage Releaseår: 1975 Bandets revansch-skiva där man återupprättade sig själva som det stenhårda band man ville vara. Efter Sabbath Bloody Sabbath hade man behovet att göra en rockskiva där man visade sin mörka monotona sida, och Sabotage blev resultatet.


Titel: Technical Ecstasy Releaseår: 1976 Bandets första riktigt utskällda album där många av deras musikaliska grundkoncept kom på skam. Istället fortsätta de att experimentera och det hela mynnade ut i den nydanande, men som sagt föga uppskattade albumet Technical Ecstasy. Musikaliskt är albumet färgat av ett mer syntesizer-orienterat sound, därav titeln. Kort efter releasen av skivan hoppade Ozzy Osbourne av från gruppen, men återkom en tid senare som medlem igen.


Titel: Never Say Die! Releaseår: 1978 Redan till nästa ”Sabbath-album Never Say Die!”  var Ozzy Osbourne tillbaka som sångare, men det kom också att bli det sista albumet med Ozzy som sångare. 1979 Hade verkligheten hunnit ikapp honom och de alkoholproblem han brottades med, och de övriga sparkade därför honom 1979. Skivan innehåller den enda låten – ”A Hard Road” – där man vet att Tony Iommi har varit med och sjungit.


Titel: Heaven And Hell Releaseår:1980 Första skivan med nya sångaren Ronnie James Dio. Geezer Butler ersattes för en kort tid av keyboardisten Geoff Nicholls på bas, men Geezer återkom och Nicholls fick bli femte medlem på synt och klaviatur. Alla medlemmarna anser att skivan blev den nytändning de behövde, men för Bill Ward var det tvärtom. Nyordningen utan Ozzy, som var hans personlige vän, blev för mycket och han hoppade av efter fullbordandet av skivan. Ny trummis blev Vinnie Appice.


Titel: Mob Rules Releaseår:1981 Andra skivan med Ronnie James Dio som sångare och den första med Vinnie Appice på trummor. Lite uppseendeväckande är att om man köper De Luxe-versionen av albumet, så hittar man en alternativ version av spåret ”Mob Rules” på disc 1 där Bill Ward spelar trummor. Skivan präglas av mörka texter och en hård musikalisk ton som gör den till en tung platta. Albumet blev den sista studioplattan med Ronnie James Dio på sång, efter den uppföljande liveskivan ”Live Evil” hoppade han av.


Titel: Born Again Releaseår: 1983 Albumet Born Again blev det första och det sista med sångaren Ian Gillan, före detta Deep Purple, på sång. Albumet innebar också att Bill Ward var tillbaka bakom trummorna efter att ha hoppat av på grund av drogproblem och avsaknaden av sin vän Ozzy Osbourne. Skivan har av många setts som bandets sämsta då Ian Gillans sångstil inte direkt passade bandets musikaliska stil, men har i efterhand fått ett lite bättre rykte.


Titel: Seventh Star Releaseår: 1986 Black Sabbath i en helt ny skepnad, kvar fanns endast Tony Iommi på gitarr. I övrigt är bandet helt nytt med Glenn Hughes på sång, Dave Spitz på bas och Eric Singer på trummor. Meningen var att bandet skulle debutera med denna skiva under helt nytt namn, men eftersom skivbolaget envisades så gavs den ut under namnet Black Sabbath featuring Tony Iommi. Detta beslut blev också slutpunkten för den här uppsättningen av bandet som efter denna skiva byttes ut mot nya medlemmar.


Titel: The Eternal Idol Releaseår: 1987 Redan till nästa platta The Eternal Idol, hade alla medlemmar utom Eric Singer och Tony Iommi bytts ut. Ny sångare blev Tony Martin och basisten hette Bob Daisley. Mellan den förra och den här skivan, hann bandet med att avverka ytterligare en sångare – Ray Gillen – som hade börjat inspelningen av sångpåläggen innan han beslöt sig för att hoppa av. Budet gick till Tony Martin istället som sjöng in spåren på nytt. Albumet blev dessutom bandets sista för skivbolaget Warner.


Titel: Headless Cross Releaseår: 1989 Med ny basist – Laurence Cottle – och ny trummis – Cozy Powell – gick bandet in i studion fast beslutna att fånga kärnan i Black Sabbaths musik. Ansedd som bandets mest lyckade på åratal eftersom man lyckades i den intentionen. Tung, malande med många referenser till ockultism och satanism i texterna blev den en ovanligt lyckad tillställning och befäste därmed bandet som mörkrets furstar. Låten ”When Death Calls” gästades av Queens gitarrist Brian May som till och med fick vara med och göra ett solo. En trist detalj är att eftersom albumet är utgivet av det relativt lilla skivbolaget IRS, kan skivan vara svår att få tag på eftersom den inte lagerhålls permanent. Den ska dock enligt skivbolag, ges ut i en deluxe-utgåva inom kort.


Titel: TYR Releaseår: 1990 Tyr son till Oden blev den som fick ge namn till detta album eftersom texter och upplägg precis som Tyr är hämtat från mytologi. Mottagandet var blandat när den kom. Vissa tyckte den hade sin givna plats, andra tyckte den stank. Sabbaths första och enda platta på temat mytologi och innebar att bandet återigen gav sig in på att försöka hitta ett nytt koncept till sin musik. Ny basist introducerades också på den här platta då Neil Murray ikläddes denna roll.


Titel: Dehumanizer Releaseår: 1992 Nygamla sångaren Ronnie James Dio och trummisen Vinnie Appice var tillbaka i bandet i och med denna skiva. Också gamla basisten Geezer Butler återintroducerades. Ansedd som en av bandets tyngsta plattor vad gäller text och musik. Texterna är dessutom samhällskritiska och tar upp ämnen som datoriserade gudar och TV-evangelister. Kommersiellt sett blev skivan en av bandets första stora framgångar på många år efter en dip i försäljningsstatistiken på några av de tidigare skivorna. Efter denna skiva lämnade både Ronnie James Dio och Vinnie Appice gruppen under den efterföljande turnén.


Titel: Cross Purposes Releaseår: 1994 Sångaren Tony Martin togs till nåder och nye medlemmen Bobby Rondinelli fick bli ny trummis efter Vinnie Appice. Geezer Butler och Tony Iommi bildade gruppens front, men kort efter skivans release, lämnade Butler gruppen efter en schism med Iommi. En annan trivia med plattan är att i låten ”Evil Eye” spelade gitarristen Eddie Van Halen låtens första solo, men fick på grund av Black Sabbaths kontrakt med skivbolaget inte stå med som den medskribent till låten han egentligen var. Låten tillskrivs Butler/Iommi/Martin men Tony Martin har i efterhand hävdat att både riff och solo skrevs av Eddie Van Halen.


Titel: Forbidden Releaseår: 1995 Forbidden blev gruppens sista skiva innan återföreningen av gruppens ursprungliga medlemmar. Av många utskälld som bandets sämsta, och till och med av Tony Martin ansedd som skivan som bara gavs ut för att lösa bandet från deras dåvarande skivkontrakt. Den omgavs av intensiva rykten om återförening av bandets originalmedlemmar, och därför genomförd utan någon större entusiasm från t ex Tony Martin som hade började ana att han snart skulle komma att bli arbetslös. Skivan gästades av Body Count-medlemmen Ice T som sjöng i låten The Illusion of Power och samma grupps gitarrist – Ernie C – Producerade. Ny basist efter Geezer Butler blev Neil Murray och till trummis utsågs Cozy Powell. Snart var dock som sagt den nya medlemsskaran av bandet historia och istället återkom gruppens ursprungliga medlemmar.

Livealbum


Titel: Live Evil Releaseår: 1982 Gruppens första liveskiva efter den av bandet icke-sanktionerade Live at Last från 1980. Skivan spelades in under turnén som följde på studioalbumet Mob Rules, och blev skivan som fick Ronnie James Dio och Vinnie Appice att lämna gruppen efter allehanda kontroverser med de andra i bandet. För att ytterligare strö salt i såren är Ronnie James Dio omnämnd som ”Ronnie Dio”, och Vinnie Appice är omnämnd som ”gästartist”.


Titel: Cross Purposes Live Releaseår: 1995 Släpptes som kombinerad CD-skiva och VHS inspelning av de konserter som skivan spelades in på.


Titel: Reunion Releaseår: 1998 Återföreningen av bandets originalmedlemmar firades med en ny release av ett nytt livealbum. De två konserterna på Birmingham NEC som gruppen spelade, var grunden för plattan. Någon annan platta med den återförenade gruppen har inte kommit, en release av nytt material har utlovats till 2012 men har försenats på grund av Tony Iommis cancerbehandling.


Titel: Past Lives Releaseår: 2002 Mellan åren 1970 och 1975 gjorde Black Sabbaths skivbolag en rad liveinspelningar som av olika anledningar blev liggande. 1980 Släpptes en del av dessa med namnet Live at Last. Bandet själva var dock minst sagt fientligt inställda till den utgåvan då de ansåg att inspelningarnas kvalitet inte höll måttet. 2002 Kom de inspelningar de ansåg dög under namnet Past Lives. Utgåvan inkluderar idag klassiska inspelningar från t ex Olympia Theatre i Paris från 1970, idag betraktad som en helig graal. För många ett wow-ögonblick att se fram emot med tårar i ögonen.


Titel: Black Sabbath Live At Hammersmith Odeon Releaseår: 2007 Under turnén som följde studioalbumet Mob Rules, spelades flera konserter in som kom att ges ut som liveskivan Live Evil. Det övrig materialet gavs senare ut som skivan Black Sabbath Live at Hammersmith Odeon och gavs alltså ut först 2007. Den versionen av bandet som här framträdde var samma som på studioalbumet Mob Rules dvs Ronnie James Dio på sång, Vinnie Appice på trummor, Tony Iommi på gitarr och Geezer Butler på bas. Skivan lär vara mycket svår att få tag på då den bara gavs ut i 5000 exemplar som genast såldes slut, men finns som bonusskiva inkluderat i Deluxe Edition-utgåvan av skivan Mob Rules som gavs ut 2010.

Dr Da Capo Tittar Tillbaka På Black Sabbath Del 1

Ibland tycks det som av vissa kallas ödet, samverkar på ett sätt som gör att historiens gång ändras. Berättelsen om Black Sabbath hade kunnat ha tagit slut innan den ens hade börjat, men istället tog händelser utvecklingen åt ett nytt håll.
De som kom att bli medlemmar i denna beryktade och berömda grupp, bodde alla i Birmingham-förorterna Aston och Handsworth. Birmingham var och är ett ställe man helst åker igenom, och där man lönearbetar i den tunga industrin som är förlagd där för sitt uppehälle. John ”Ozzy” Osbourne , Terence Michael Joseph ”Geezer” Butler, Anthony Frank ”Tony” Iommi och William Thomas ”Bill” Ward var fyra av dessa som kunde slutat som löneslavar på en fabrik som långsamt sög livskrafterna ur dem, men de närde en dröm om att spela musik och få komma därifrån och det var räddningsplankan. Innan Ozzy hade hittat kärleken till musiken, hade han till exempel försökt sig på en kortare och inte så framgångsrik karriär som inbrottstjuv. Gitarristen Tony Iommi spelade t ex i bandet Rockin’ Chevrolets och senare i Mythology, det senare kom att bli bandet som utgjorde en del av grunden till Sabbath då det var där han mötte och spelade med Sabbaths framtida trummis Bill Ward för första gången. Redan tidigt spelade Iommi ”bakvänt” dvs med högerhanden på gitarrhalsen, vilket var ovanligt på den här tiden. Det gav honom en speciell stil som gjorde honom unik. En annan detalj som gjorde honom unik, var att han saknade fingertoppar på två av högerhandens fingrar. Istället hade han två konstgjorda fingertoppar. Redan som 17-åring hade han förlorat dessa i en fabriksolycka och hade övervägt att ge upp gitarrspelandet. Hade det inte varit för en musikintresserad chef som visade honom att det gick att spela gitarr utan fingertopparna genom att visa och spela Django Reinhardts inspelningar, hade han antagligen slängt in handduken. Den nya inspirationen han fick från denne multitalangfulle jazzgitarrist, plus att han såg att det fanns en väg fram tog honom just den nya väg jag talade om i början. Han började helt enkelt om från början och startade sitt gitarrspelande från början där han spelade med konstgjorda fingertoppar. Tony Iommi hade därmed lagt grunden till sitt unika gitarrspel som kom att bli ett av gruppens signum.
Gruppen Rare Breed utgjorde den andra grunden till det som kom att bli Black Sabbath. Geezer Butler och Ozzy Osbourne var två av medlemmarna, men man hade interna problem och bandet var snart historia. Ozzy hade därför satt ut en annons där han skrev: ”Ozzy Zig needs a gig – has own PA”.
Första mötet mellan Tony Iommi och Ozzy Osbourne blev dock nära nog slutet innan allt hade börjat. De båda upptäckte att de hade gått i samma skola och att Tony Iommi var den som hade mobbat Ozzy på rasten som tidsfördriv och kompensation för sin otillräcklighet i skolan. Ozzy hade fortfarande inte glömt och Tony tyckte fortfarande inte om Ozzy efter alla dessa år. Därför höll första mötet på att sluta med att Tony hade vänt på klacken och gått därifrån. Till sist hade de fyra dock sammanförts men fortfarande saknades ett bandnamn. Polka Tulk Blues Band blev det första namnet. Ett kanske inte helt lyckat namn kan man tänka sig, men det blev värre av att det kom från ett billigt talkmärke Ozzys mamma hade i badrummet. Den första uppsättningen innefattade dessutom slidegitarristen Jimmy Philips och saxofonisten Alan ”Aker” Clarke. Snart hade de två extra medlemmarna försvunnit ut ur bandet och med dem ändrades bandnamnet till Polka Tulk som lät lika omöjligt och istället ersatts med det klatschiga namnet Earth. Problemet var bara att Ozzy hatade namnet. Bytet av namn innebar också att Tony Iommi hastigt lämnade bandet för att för ett kort tag spela med Jethro Tull, men missnöjd med ledningen av gruppen återkom han till Earth redan efter två månader
En dag när Geezer Butler var på väg till bandets replokal, hade en lång kö bildats på andra sidan gatan till en lokal biograf. Filmen de köade till var den Mario Bava-regisserade filmen Black Sabbath med Boris Karloff i huvudrollen. Han blev förundrad över hur folk kunde betala för att bli skrämda och började diskutera detta med de andra när han väl var inne i lokalen. Parallellt med detta skrev Ozzy Osbourne och Geezer Butler på texten till vad som skulle komma att bli låten Black Sabbath, medan Tony Iommi filade på ackorden till låten. Både Butler och Iommi hade läst och låtit sig inspireras av Dennis Weatleys böcker om ockultism, och därför blev ackorden inspirerade av denna strömning och av så kallade djävulsackord som skapats av munkar på 1300-talet för att locka fram djävulen. De djävulska tonerna och det mörka innehållet hade styrt bandet i en ny musikalisk riktning där det övernaturliga och ockulta var centrala teman, och därför kom namnet Black Sabbath på tal. Det var också en musikalisk riktning som gick helt emot tidens trend med hippie- och lättpopsideal. Snart hade det nya namnet etablerats och Ozzy hade fått sitt eftertraktade namnbyte.


Black Sabbath tidigt i sin karriär

Bandet hade nu ett eget sound, ett roligare bandnamn men inget skivkontrakt. De hade inlett arbetet med att ro ett sådant i land och i slutet av 1969 kontrakterades man av Philip. Debutsingeln ”Evil Woman” – En cover av gruppen Crowe’s låt – släpptes 1970 på Philips underlabel Fontana. Debutalbumet Black Sabbath släpptes en månad senare på fredagen den 13:e februari vilket naturligtvis var uträknat. Skivan tog två dagar att spela in, tre dagar att mixa och producerades av Rodger Bain. Arbetet hade satts igång i november 1969 och var ett budgetjobb, fem dagar i studion in med bandet och sen när de var klara nästa band för inspelning.
Albumet blev en kommersiell framgång och nådde som bäst åttonde plats på den Brittiska albumlistan.  Ännu större framgång var dock att än idag anses skivan vara startskottet på all metal-musik, frön till stilar som doom och goth kunde spåras redan här och det anses allmänt att med denna skiva föddes Heavy Metal-scenen.


Omslaget till debutskivan Black Sabbath från 1970 som har blivit så legendarisk

Skivan hade gett bandet blodad tand och redan i juni 1970 sattes arbetet igång att spela in uppföljaren. Medlemmarna ville att albumet skulle ha titeln ”War Pigs” efter en av låtarna, men bandets amerikanska skivbolag Warner vägrade att gå med på detta eftersom titeln alltför mycket anspelade på det pågående Vietnam-kriget vilket inte var någon hemlighet att bandet var emot. En annan låt på skivan – ”Paranoid” – fick därför bli den som gav också albumet dess titel. En liten trivia om den låten var att den var den sista att skrivas och spelas in. Bandet hade inte tillräckligt med låtar vilket upptäcktes i sista minuten, och därför sattes ett febrilt arbete igång i studio att skriva den. Sången blev bandets dittills största framgång då den blev en monsterhit med sitt mörka budskap och sina nattsvarta ackord. I september 1970 släpptes den Rodger Bain-producerade plattan och den blev återigen en säljframgång, mycket tack vare titelspåret som blev så stort. Också albumets andra singel, ”Iron Man”, blev en stor hit. De två låtarna gjorde albumet legendariskt och svingade upp bandet i den absoluta rockeliten, men de stakade också ut bandets odödlighet eftersom de är stora, legendariska och klassiska än i denna dag.

Bandet var nu ett av världens mest framgångsrika grupper, miljonsäljande album och höjda gager för spelningar gjorde att pengarna strömmade in.  Med pengarna kom tyvärr också problemen, det stavas d-r-o-g-e-r. Kokain, qualud, LSD, amfetaminer och en del annat var det som i en ständig ström hamnade i magarna och huvudena  på medlemmarna. Som den erfarne eller påläste kanske vet fungerar ett intag av dylika piller till en början, men till sist börjar det äta den stackars brukaren från ändalykten och upp. Redan sex månader efter albumet ”Paranoid” satte inspelningarna igång av bandets tredje platta. I juli 1971 låg ”Master of Reality” på skivaffärsdiskarna. Om titeln på skivan var ironiskt avsedd eller ej med tanke på drogintag kan jag inte svara på, men det är onekligen en twist på det hela.
Också skiva nummer tre hade producerats av Rodger Bain och har av eftervärlden kallats det första stoner-albumet. Det ni Kyuss, Monster Magnet och alla andra. Skivan har också blivit känd för ett delvis nytt sound som hade sina rutiga och randiga skäl. Tony Iommi hade upplevt allt fler problem med sina två avklippta fingertoppar och orkade inte alltid med motståndet i strängarna på gitarren. Han stämde därför om sina gitarrer till C-dur för att få mindre motstånd i strängarna. Geezer Butler var naturligtvis tvungen att också han stämma om och tillsammans skapade de därmed ett helt nytt sound som lät mer mörkt än någonsin och dessutom sluddrigt. Resultatet blev ett mer ondskefullt ljud än tidigare och gruppen omgavs nu av ständiga rykten om djävulsriter och avgudadyrkan. En situation som bandet exploaterade genom att bära upp- och nedvända kors runt halsen samt fortsätta att skriva texter med ockult innehåll. Skivan följdes upp av en världsturné men det var ett slitet band som gav sig ut på vägarna. Visserligen höll drogerna bandet uppe, men som jag nämnde tidigare så kommer det dubbelt upp i slutänden istället där orken är som skriven i vatten.  Precis detta hände nu och bandet beslöt sig därför att ta en välbehövlig semester efter att turnén var avslutad.
I juni 1972 återförenades bandet i Los Angeles för att påbörja arbetet med ytterligare en skiva. Den här gången hade dock den hemska sanningen hunnit upp bandet, de var utbrända och det enda som fick dem att fungera var mer och mer droger vilket bara ledde till strul och konflikter. Bill Ward höll på att få sparken för att han nära nog vägrade och inte kunde spela in trumslingan till låten ”Cornucopia” och istället trösta sig med än mer droger. Han lyckades till sist att spela in slingan men bemöttes med ryckningar på axlarna från de andra istället för erkänsla. Han har i intervjuer erkänt att marken gungade under fötterna. Det blev inte bättre av att bandets ursprungliga plan att kalla skivan ”Snowblind” stoppades av skivbolaget och ersattes med den lama titeln ”Black Sabbath Vol. 4”. Anledningen var återigen kontroversen kring titeln, som inte handlade om impopulära krig utan denna gång refererade till drogen kokain. Det gick till och med så långt att låten ”Snowblind” var tvungen att spelas in igen på skivbolagets direkta order då Ozzy altför tydligt hade sjungit ordet ”cocaine” i ursprungsversionen.


Skogsmetall (mitt öknamn på Black Metal och Doom) långt innan den uppfanns

Albumet släpptes i september 1972 och innebar en stiländring då man börjat experimentera med instrumenteringen. Skivan hade dels ett mjukare anslag med en låt som ”Changes”, man hade också orkesterarrangemang och använde sig av melotron för första gången. Skivan följdes upp av en omfattande turné som omfattade USA, Europa och Australien bland annat, men det myckna turnérandet hjälpte tyvärr inte upp gruppen i den situationen de befann sig i med droger och annat. Tvärtom, det hjälpte bara till med att göra saker och ting än värre. Black Sabbath var en grupp som sakta men säkert gled utför trots att allt annat gick uppför.

Fortsättning på detta avsnitt följer inom kort i storyn om Black Sabbath andra delen