Micheles Kindh presenterar Blaskans Blondiespecial

Vi på Blaskans redaktion älskar högt och innerligt Deborah Harry som är bandets ikon och superstar, ja det vill säga Blondie. Ja också stilikonen Andy Warhol förstod punkdrottningens stjärnstatus. Blondie mixade punkrock, disco, pop och skimrade sånger. Detta angående min läsning av boken ”Deborah Harry: The Biography” av Cathay Che. En fin intervju/biografi som just nu får min hjärna och mitt hjärta att bli gladare. Därför kommer det en hel mix av Blondie här och nu:





En titt i The New York Dolls bildvärld av Micheles Kindh

En fantastisk bok med fotografier fick undertecknad av Ulf Holmén och Susanna Varis i födelsedagspresent när jag fyllde år i juli. Det är rockfotografen Bob Gruens suveräna snygga bilder på The New York Dolls under deras korta storhetstid i New York.

Boken heter New York Dolls: Photographs By Bob Gruen. En härlig mix av varierande bilder på bandet i olika miljöer och i diverse klädstilar. Det finns också två lysande intervjuer signerade av den store Lenny Kaye med bandmedlemmarna David Johansen och Sylvain Sylvain som är de två överlevande i The New York Dolls. Samma medlemmar kom senare att bli de som också startat upp bandet igen. Lenny Kaye var den man som satte ihop den numera legendariska ”Nuggets-boxen” med amerikanska garagerockband som influerade punken. Lenny Kaye är gitarrist i Patti Smith Group.

Lenny_Kaye-1978Lenny Kaye

http://www.lennykaye.com/

Senare började Bob Gruen att fotografera Bob Dylan för att senare bli hovfotograf åt John Lennon och så här sade Yoko om hans Lennon-bilder:

”Bob’s magical photos and brilliantly telling captions together present a kaleidoscope of John Lennon’s New York Period. It is beautiful, clear, and truthful. I know. I was there.”

Bob_GruenBob Gruen

Bilderna av Bob Dylan följdes med bilder av Blondie, Kiss, Led Zeppelin, David Bowie, Aerosmith, Tina Turner och The Clash bland många andra.

Här följer ett smakprov på Bob Gruens bilder på The New York Dolls:

C-267_NewYorkDolls_1973_Gruen                                    Bild 3

indexR-444_GruenBild 3 3003662798_6b7ff9330e

I slutet av boken skriver The New York Dolls främsta fan Morrissey som var mannen som fick The New York Dolls att återuppstå. Boken är från 2008. Vilken underbar bok.

Punkens Historia 9: New York, New York

Vår historia om punkens framväxt fortsätter. Vi har kommit fram till året 1974 och däromkring, det var då det började hända. Tidigare har vi behandlat CBGB’s betydelse och tidningen ”Punk” som båda blev fanbärare för denna rörelse. Tidningen ”Punk” gav dessutom den konstinriktade rörelsen sitt namn.

Snart började banden att dyka upp ett efter ett. Runt 1973-1974 hade de klivit ut ur replokalerna och letade nu spelningar. Snart hade ögonen fåtts upp för CBGB’s. Här kommer en sammanställning av några av de viktigaste banden som blev extra viktiga för punkens framväxt.

Angel and the Snake var bandet som formades ur spillrorna av The Stillettoes 1974. Två medlemmar hade lämnat The Stillettoes för att skapa den nya gruppen. Gitarristen Chris Stein och sångerskan Debbie Harry utgjorde kärntruppen. Chris Stein ville skapa en grupp som likt de band som brukade spela på Mercer Art Center i staden, lirade en rock som var inspirerad av övriga discipliner inom konsten.

Angel and the SnakeEn tidig bild på Angel And The Snake

Snart hade bandet genomgått medlemsförändringar och bytt namn till det mer kända namnet Blondie. Med den nya versionen av bandet kom de att ge ut en rad skivor som ”Blondie”, ”Plastic Letters”, ”Parallell Lines”, ”Eat to the Beat” som alla idag räknas som klassiska. Gruppen existerar än i denna dag, de har visserligen genomgått en rad medlemsbyten men kärnan av den är fortfarande den tongivande. Under sin klassiska period kom Blondie att betyda allt för den New York-baserade punken.

Blondie GrouppicBlondie cirka 1976

1973 Skapades ytterligare en av de blivande legenderna..  New York var hemstaden för också The Dictators som under sin storhetstid från 1977-1978 skapade några av punkens klassiker som albumen ”Girl Go Crazy”, ”Manifest Destiny” och ”Bloodbrothers”. Bandets hemliga vapen kom i form av den karismatiske och utlevelsefulle sångaren Richard ”Handsome Dick” Manitoba.

Gruppen finns än i denna dag, men har genomgått en rad medlemsbyten och återföreningar. Perioden fram till 1979 är den klassiska, gruppen skapade under denna period låtar som inspirerade så många fler. The Dictators, av vissa öknamnade The ‘Tators viket är amerikansk slang för potatis, är en av punkrörelsens stora. Öknamnet förföljde dem och fick dem till och med att vid ett tillfälle hamna i lite bryderier. Roadisarna hade skojat till det genom att spänna upp ett nät fullt med potatis över scenen och mitt under konserten frigjordes detta vilket fick till resultat att bandet bombarderades med potatisar från ovan.

The DictatorsThe Dictators

Historien bakom nästa band är både spännande och skrämmande. Fyra missanpassade killar som bodde i samma kvarter, brukade hänga på en parksoffa där de bodde. Utanförskap av många olika anledningar, sjukdomar utan diagnos eftersom vetenskapen ännu inte hade upptäckt symtomen och en allmän känsla av uttråkning, kärleken till rock och hopplöshet var limmet som förde dem samman. Snart skulle de få sin hämnd genom en framgångssaga få andra grupper får uppleva under sin livstid.

Stadsdelen de kom från hette Queens och Forest Hill hette stället där de bodde. Medlemmarna i gänget hade redan gjort sig kända för sitt avvikande beteende. Till gärningarna hörde att kasta sten på Beatles under deras konsert på Shea Stadium, sälja bögsex, knarka så det knakade, knivhugga sönder en meterhög madonnafigur i plast för att nämna några. Gruppen är naturligtvis Ramones.

En annan gemensam kärlek de fyra hade var vurmen för musiken och framför allt den som några år tidigare hade producerats av The Stooges. Iggy och grabbarna spelade ju fortfarande in produktioner som den klassiska plattan ”Raw Power”. En skiva som kom ut 1974 samtidigt som Ramones repade som bäst. Något de för övrigt ett tag gjorde i det galleri som Joey Ramones mamma ägde. Gruppen hade från 1974 en över 20 år lång karriär som gjorde dem till ett av de mer kända banden i rockhistorien.

Om något band ska pekas ut som dom som startade punk som stil, så är det förmodligen Ramones eller Stooges. Ramones kom till exempel att förutom att spela sina klassiska spelningar på CBGB’s, lira inför nästan alla de som kom att ingå i den brittiska punkrörelsen. De blev därmed de som kom att sparka igång den Londonbaserade delen av rörelsen. Ramones var det första bandet i den frammognade amerikanska punkrörelsen som rent musikaliskt kunde kallas punk. I varje fall enligt de konventionella måttstockarna som senare kom att råda.

Konserten som kickstartade den brittiska punkrörelsen hölls på Roundhouse i London 1976 och är så klassisk någonting kan bli. Joe Strummer och Mick Jones som kom att bilda gruppen Clash, lärde känna varandra under konserten. Det sägs till och med att de båda inte hade råd att gå, därför stod de och skrek under fönstret där Ramones logerade. Snart hade Ramones lyckats skapa en mänsklig stege där Dee Dee hängde längst ner och Joey greppade hans fötter. På detta sätt kunde de fira in Mick Jones, Joe Strummer och fler till en konsert de sent skulle glömma.

The RamonesRamones öser loss

Ur en rent musikalisk synvinkel var också Ramones en av de första och främsta. Med sitt unika sound som byggde på två till tre ackord, skapade de en enkelt musik som prioriterade råheten och energin framför det musikaliskt avancerade. Ingen hade dittills hört något snabbare och mer röjigt.

Grundkonceptet att aldrig någonsin skriva en låt som var längre än två och någonting minut var nästa nyhet. Dittills hade rockpubliken vant sig vid längre och längre låtar som 1974 var uppe i åtta till tio minuter, nu satte man en absolut gräns på cirka två minuter. Till sist var deras patenterade inräkning med det typiska one-two-three-four, unikt för just Ramones.

Att deras låtar avverkades i ett furiöst tempo, lär ha berott på att bandet var så nervösa för att stå på scen att de ville spela klart så fort som möjligt. Vid flera tillfällen hade de beräknat konserternas längd, men avverkade låtlistan på nästan halva tiden. Folk lär ha sett ut som fågelholkar då de aldrig hade hört ett så fartfyllt tempo. Det lät enligt vittnen som ett band på adrenalin.

I samband med namnet Ramones måste man naturligtvis också nämna Arturo Vega. Han kom från Mexico men hade hört talas om det depraverade livet i New York och lockades av den hämningslösa livsstilen han inte fick utlopp för i hemlandet. Snart hade han hamnat i punkrörelsen men början blev svår. Han brukade dyka upp på klubben CBGB’s så gott som varje kväll men ingen kände igen honom.

Arturo VegaArturo Vega

Anledningen till detta var att han alltid dök upp i en Mexikansk brottarmask som han alltid bar över huvudet. Någon frågade någon annan om honom men ingen visste någonting utom att han var ”killen i masken”.Snart hade han blivit en del i gänget och hans rätta identitet avslöjades. Det framkom också att han var rätt snitsig på grafisk design. Han blev därför en av dem som gjorde layout åt Ramones där hans främsta insats var att skapa deras kända örnlogotype.

I nästa avsnitt ska vi titta vidare på de grupper som ingick i punkrörelsen och ge er en kortare presentation av dessa. Till dess ha en god läsning.

Ulf Holmén aka Dr. Dacapo

The Empty Hearts med ny skiva recenserad av Micheles Kindh

The Empty Hearts  – Empty Hearts

MI0003750265@@@

Detta är en form av supergrupp med medlemmar från punk, new wave och powerpopscenen. Fyra veteraner träffas och gör en renodlad powerpopplatta med rockstänk från The Kinks, The Rolling Stones eller Big Star kryddat med lite New York Dolls. I bandet The Emty Hearts kan du träffa på Clem Burke som spelar trummor i Blondie till vardags, Elliot Easton från The Cars, Wally Palmar från The Romantics och till slut Andy Babiuk från bandet Chesterfield Kings. Fyra band som klev fram på den punk/new wavescen som existerade då undertecknad var yngre för sådär 35 år sedan.

Skivans tolv låtar har en skön rockig stil som påminner starkt om den tid då garagerocken från Flaming Groves eller The Sonics härskade över många rockfanatikers sinnen. Det är tajt och välspelat veteranrock fast det känns ändå utan tvekan 2014 om musiken.

Slutresultatet är ingen nyhet och bandet låter inte innovativt, men däremot verkar det ha spelglädje och ett sug efter att få uppvisa ett album där punk, garagerock liksom powerpop letar sig fram längs musikens gångar. Låtarna är nyskrivna, även om de påminner om de föregångare bandet indirekt hyllar i sin musik.

De lyckas skapa ett gott hantverk och en skön växlande stil i de olika låtarna. Musiken har puls, kraftfullhet och en god portion rockanda. Musiken talar med enkla ord direkt till hjärtat, ett hantverk bandet förvaltar väl.