Uffe dansar till Backtrack Blues Band

Artist & Titel: Backtrack Blues Band – Make My Home in Florida
Betyg: ♣♣♣♣

Backtrack Blues Bands nya är ett formidabelt krutpaket fulladdat med blues och sväng.

Vit blues brukar ibland användas som något nedlåtande eller rent av ett svärord. Så behöver det naturligtvis inte vara, det finns trots allt bra band inom genren. Ett av de för oss svenskar mindre kända heter Backtrack Blues Band. I Florida och södra USA är de världskända, här däremot bara uppmärksammade av bluesfanatikerna. Det måste rådas bot på för deras senaste album ”Make My Home In Florida” är ett skarpladdat litet paket.

Om vi börjar med musikernas insats är det något av ett underverk. Gitarristerna Kid Royal och Little Johnny Walter levererar med pondus. Kid Royal spelar solorollen och får antagligen storheter som T-Bone Walker att gråta att le lite igenkännande men också avundas. Det glöder genomgående i fingrarna på dom båda. Little Johnny spelar också han som om det gällde livet. Komp och stomp skulle man kunna kalla ekvationen. Resultatet blir taktfast och underbart svängigt på en och samma gång.

Sångaren ligger inte i lä han heller. Sonny Charles låter visserligen som en traditionell vit bluessångare men det är med en tonsäkerhet som få andra. Att han dessutom tutar i harmonikan på ett minst sagt underbart sätt understryker bara hans storhet. Det är skitigt, det är rått och det är precis som bra blues ska låta. I botten finns naturligtvis en bas och en trumma som också dom ser till att ge den taktfasta uppbackningen som är så viktig för att helheten ska fungera. Ett jävligt bra musikergäng helt enkelt.

Låtarna är så där skitiga och elaka som också dom måste vara för att kunna skapa god musik i genren. Strömlinjeformade för att svänga, ibland hedonistiskt svängiga och alltid med en prickfri känsla för musiken, dess rötter och traditionen i sig. Det gungar loss från första till sista takt. Genomgående bra och aldrig en död fläck här inte. Min högerfot följer vaksamt varje takt med ett nedslag.

Slutresultatet är knappast kattpiss. Det är både traditionellt och bra. Ursnygga insatser från samtliga musiker, riktigt bra låtar och här och där ett förjävla klös. Känsla och kärlek till musiken finns i ett oändligt överflöd och man kan knappast säga att man inte skulle få valuta för pengarna. Bonus-cd med dvd medföljer och den sätter pricken över i. Skivan är liveinspelad vilket ytterligare bidrar till partystämningen musiken annars är så bra på.

Ett i det närmaste självklart inköp, särskilt för alla dom som älskar blues. Men vem gör inte det? Särskilt inte efter att ha hört den här lilla pärlan. Ett för Sverige ganska okänt band gör både entré och också ett segertåg som ger mersmak. God lyssning!

Uffe stagedivar på Danko Jones konsert

Konsert: Danko Jones på restaurang Katalin i Uppsala
Betyg: En just höger rakt i solar plexus med ♣♣♣♣ som resultat

Så stod vi äntligen framför restaurang Katalin i Uppsala, målet för vår kulturresa. Konsertbiljetter var redan inköpta och Danko Jones, rockräven från Toronto Kanada, stod på menyn. Kön ringlade men humöret var på topp när Warren Zevons ”Warewolves of London” ekade ut i de yttre högtalarna.

En öl senare står vi inne i den slutna delen som utgör konsertlokalen. Förbandet Skraeckoedlan från Norrköping spelar stonerrock så det står härligt till. Det är bra men det otacksamma i förbandens roll lyser igenom, det är ju för huvudbandet de flesta är där. Så kommer Danko med band in och en åkning vi sent ska glömma inleds. Kompakt blues med klara influenser av punk och små humoristiska inslag av texter med annorlunda twist serveras helst kokhet. På den punkten gör bandet ett gediget jobb.

Bandet är samspelt, det kvider, det dunkar och det går som på räls. Vad annars, järnvägen går ju trots allt rakt utanför stället där vi befinner oss. Gamla och nya låtar radas upp och det är med både svett och hjärta som de levereras. Mellan låtarna förläser Danko om användbara fakta som hur nästa låt är en jazzlåt eftersom Katalin är en jazzklubb. Jazzrocken som han påstår att nästa låt är, levereras efter utläggningen med en rak höger som kan få den mest härdade att bli punchdrunk.

Danko Jones med band invaderade snabbt Uppsala på torsdagskvällen. Vi som var där gick hem svettiga men lyckliga. Foto: Ulf Holmén

Diggare av stenhård rock får mer än sin beskurna dos av lystmäte. Musiken går på knock och det är mest pogodans från början till slut. Svettiga men lyckliga stapplar vi två timmar senare ut. En kväll att minnas med andra ord och det med varma tankar till både band och ställe. En bra konsert är bland det mer upplyftande man kan gå på, och det är med ett saligt leende vi går hemåt.

Tack Danko Jones, tack gode tid för rock-musik i en tid av musikaliskt förfall och till sist tack Katalin för smaken att bjuda in akter som denna. Det är kvällar som denna man kommer ihåg länge än och det är de som gör det gött att leva. Danko kom, såg och spelade skiten ur det mesta. Det kommer jag att leva på länge än.

Uffe sörjer Fats Domino

”Blueberry Hill”, jag säger bara ”Blueberry Hill”. Varför inte ”Walking To New Orleans” eller ”The Fat Man”? Odödliga klassiker, alla signerade en och samme gigant inom rocken nämligen Fats Domino. Nu har också  han gått ur tiden och därmed har ytterligare en viktig pusselbit i rockens historia förlorats.

Egentligen hade Fats Domino som så många andra av sin samtid och sina medmusiker rötterna i bluesen och Rythm and Blues.Hans spelstil på piano gjorde honom snabbt till en legend då han mer eller mindre gjorde ”Rolling Piano” till sitt signum. Också hans sångstil med mycket ”Wah-Wah” över en baktakt gjorde honom till en klart annorlunda artist både i sin samtid och senare. Detta i kombinationen med överjävligt bra låtar gjorde honom till en sann legend.

Fats föddes 1928 i en familj med fransk-kreolsk bakgrund. Hans fullständiga namn var Antoine Dominique Domino. Eftersom familjen var fattig började han tidigt att jobba som leverantör av is, snart hade han helt slutat i skolan som ett resultat av detta. Han gick bara till fjärde årskurs, sen tog jobbet vid. Redan vid tio års ålder började han intressera sig för pianospel. Hans svåger Harrison Verett som var jazzmusiker och gitarrist blev hans mentor.

Runt 14 års ålder började Fats uppträda på lokala barer. Han spelade också på privata fester och det var på en sån nästa steg i hans karriär tog vid. Musikern och bandledaren Billy Diamond hörde talas om den unge Fats och under en fest på en bakgård där Fats hade hyrts in för att spela upptäckte han den unge mannens förmåga att spela piano. Fats fick ett erbjudande om att bli en del av Diamonds band och tackade naturligtvis ja.

Väl med i bandet fick Domino snabbt sitt smeknamn. ”Fats” blev snart hans nya förnamn eller åtminstone synonymt med Domino då Diamond tyckte att han påminde om legenden Fats Waller och/eller Fats Pichon. Det berodde också på den unge Dominos glupande aptit och kanske också hans kroppshydda. Han blev ett stående inslag med bandet mellan åren 1947 och 1948.

Fats Dominos karakteristiska sång och pianospel har tystnat för gott. Hans oefterhärmliga stil och musik är dock något den som vill kan ta del av. Foto: By Heinrich Klaffs – originally posted to Flickr as Fats Domino 1605730021, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12311732

Snart hade dock skivbolagen fått nys på den unge talangen och ett lukrativt  kontrakt hägrade i förlängningen. 1949 Hade Fats skrivit på för skivbolaget Imperial och han skrev tillsammans med producenten Dave Bartholomew låten ”The Fat Man”. Den var egentligen bara en ny lite mer nedtonad version av låten ”Junkers Blues” som handlade om drogmissbruk. Inget som var direkt upplyftande men den nya versionen blev det. 1951 Hade den sålt i en miljon exemplar vilket var en enorm framgång för tiden.

Hans debut bar alla de kännemärken som senare gjorde Fats Domino till en legend. Det gungande pianot med sitt hejdlösa sväng, rötterna rakt ner i bluesen, sångstilen med wah-wah-soundet och så vidare. Framgångssagan Fats Domino var nu igångsatt. Fler låtar följde, alla hits och alla komponerade tillsammans med producenten Dave Bartholomew. Bartholomew blev därmed både hans vapendragare och producent i ett. Den framgångs-rika kombon fortsatte så länge Domino fortsatte att ha kontrakt med Imperial Records.

Embryot till hans kompband började också ta form. Musiker som saxofonisterna Herbert Hardesty och Alvin ”Red” Tyler anslöt sig. Han inledde ett samarbete med basisten Frank Fields samt trummisarna Earl Palmer och Smokey Johnson. Andra noterbara namn var Reggie Houston, Lee Allen och Fred Kemp. Den sistnämnde blev Fats Dominos betrodde och bandledaren för hela ensemblen. Arbetet kröntes med ytterligare en framgång med låten ”Ain’t That A Shame” som som bäst låg på tionde plats på Billboard-listan.

Låten uppvisade mer av pop vilket säkert tilltalade främst en vit publik. För också musiklivet var starkt uppdelat mellan olika grupper i kölvattnet på rasuppdelningens USA. Särskilt den i södern där Fats själv hade sina rötter var rent förödande. I denna mörka tid av rassegregation hade Domino trots detta gjort något få andra innan honom hade fått chansen till. Att bli lika populär bland en vit publik som en afroamerikansk var för tiden få förunnade även om dom fanns. Bland annat Chuck Berry lyckades med samma sak.

Så småningom kröntes hans karriär med den kanske största framgången. 1956 Spelade han den låt som kom att bli en klassiker nämligen ”Blueberry Hill” som kom att bli något av synonymt med just Fats Domino. Återigen var det låtens Rolling Piano och en mjukare stil men ändå med bluesens kännemärken som skapade framgången. Samma år med-verkade han i två filmer, ”Shake, Rattle and Rock” samt ”The Girl Can’t Help It” löd titlarna. Nu var Fats Domino både en etablerad artist och uppburen som en av de stora.

Sextiotalet innebar en massa förändringar för Fats. Uppbrottet från Imperial Records 1963 innebar också ett farväl till det mångåriga samarbetet med producenten Dave Bartholomew. The British Invasion med band som Rolling Stones, Kinks, The Who, The Beatles och Pink Floyd innebar ökad konkurrens om skivköparna. Det gav också hela musikvärlden en ny musikalisk inriktning. Många såg sina karriärer gå i kras över förändringen men Fats Domino fortsatte obehindrat om än inte lika framgångsrikt längre.

Svaret på alla frågor blev ett nytt skivbolag till ABC-Paramount, ny producent och ett något förändrat sound med inslag av countrypolitan som var en mer lättsam form av country med mer pop än kusinen. Fats Domino började också snegla mer på den framväxande soulen som kom fram genom bolag som Stax och Tamla Motown. De sista tjugo åren koncentrerade sig Fats Domino mer på att turnera och ge konserter. 1986 Blev han till sist invald i Rockens Hall of Fame för att visa hur viktig han var för rocken i dess ungdom.

Den 24 oktober avled så Fats Domino av naturliga orsaker i sitt hem i Harvey Louisiana.  Vi på Blaskan och kanske också en del av er sörjer en legend som har gått ur tiden. Som vanligt efterlämnar också han en rik låtskatt och ett kulturarv utöver det vanliga. Med lite sorgkant med andra ord. Vi lämnar er med lite musik  som förhoppningsvis visar varför Fats Domino tillhörde de stora.

The Rolling Stones – Blue & Lonesome @@@@@

Vilken energikick The Rolling Stones har fått av att gå tillbaka till sina gamla bluesrötter på ett för mig verkligen givande sätt. Jag måste verkligen tillstå att detta är deras bästa album under hela 2000-talet och då var deras förra alster ”A Bigger Bang” som producerades av Don Was och The Glimmer Twins eller Jagger/Richards själva riktigt bra. Fastän nu toppar The Rolling Stones genom att göra suveräna moderna men dock ändå klassiska versioner med känsla och nerv. Mick Jagger sjunger intensivare än någononsin och får till det på ett för mig bra sätt.

Låtar av mästare som Howlin Wolfs ””Commit a Crime” eller titelspåret som Little Walters gjorde originalet på. Jag måste säga deras ultracoola version av Eddie Taylors ”Ride ‘Em On Down” är min givna favoritlåt utan tvekan på skivan. Det finns naturligtvis ännu mera låtar av Willie Dixon, Otis Hicks eller Magic Sam och alla The Rolling Stones underbara versioner av låtarna ger originalartisterna den ära de de förtjänar och The Rolling Stones bör äras för att de kan sina bluesrötter väl och utför sina bluesnummer med värdighet och ger dignitet åt bluesen som dess bästa förvaltare av i dag det vill säga fortfarande bäst.

Deras skiva har allt som man kan önska av en bluesrockplatta där Mick Jagger sjunger otvunget och stilsäker när han fraserar rätt och får till med den där rösten Mick Jagger haft sedan början av sextiotalet när de tillsammans med Brian Jones undersökte bluesmusikens rötter.
Det bara ta deras första album som till exempel ”The Rolling Stones No. 2” där det plockade fram soul eller bluesklassiker tillsammans med egna sånger så har det varit innan bandet mest började spelade in egna sånger. Därför känns det naturligt att bandet enbart går tillbaka till sina bluesrötter genom att hylla de gamla mästarna som The Rolling Stones gör med bravur på sitt nya album.

Naturligtvis finns det sura kritiker där ute som naturligtvis tyckte att det enbart handlade trötta rockmiljadärer som bara körde utnötta blueslåtar för tusende gången – men det får stå för de surmagade kritikerna. Själv känner jag enbart glädje, kärlek och riktigt bra rockmusik på en skiva som levererar. Don Was är tillbaka på producentstolen på den här albumet som jag vill kalla för mästerverk.

Jag vill tillägga så på slutet att Keith Richards spelar naturligtvis skjortan av de flesta rockmusiker som vanligt med sina jättesnygga gitarrlicks och får till det med bluesvänget riktigt otroligt bra.

Uffe utövar lite musikarkeologi – Link Wray

Artist & skiva: Link Wray – 3-Track Shack (Ace Records)
Betyg: ♣♣♣♣

Link WrayI början av 1970 återvände Link Wray från ett hektiskt turnéliv som krävde lite nedvarvning. Sen starten på hans karriär 1956 hade musiklivet förändrats mycket och nu så här i efterdyningarna på Woodstock och dansande hippiesar fanns ett behov av en musikalisk stil som mer speglade den tidsåldern. Han hade ju tidigare sysslat med ren rack rock inspirerad av Elvis och de andra stora men med mer skit under naglarna. Han hade då gjort sig ett namn som en riktig gitarrguru.

Han hade redan utkasten till ett antal låtar och snart hade han stängt in sig på broderns gård mitt ute i vildmarken för att få lite ro. Resultatet nådde skivdiskarna 1971 i form av tre skivor. ”Link Wray”, ”Mordicai Jones” och ”Beans and Fatback”. Dessa tre skivor har nu samlats på en dubbel-cd under namnet ”3-Track Shack” från bolaget Ace Records. En antologi alltså och det har blivit dags att utöva lite sund musikarkeologi som vi på Blaskan gillar så mycket.

Låt mig börja med att döda en förväntan ni läsare kanske har. Albumet innehåller 70-talsinspelningar, alltså låter det som tidens musik inte som den Link Wray gjorde med låtar som ”Run Chicken Run” eller ”Apache”. Det är snarare Country, 70-talsrock, blues, folkmusik och pop som har färgat materialet på albumet. Ett annat lite utropstecken är att Link Wray tidigt gjorde sig känd för sina instrumentala låtar, ett tänk som lade grunden för surf-rocken med artister som Dick Dale. På 3-Track Shack sjunger han mer än han spelar gitarr.

De här omständigheterna gör inte albumet mindre intressant, snarare tvärtom. Det är ju som med en arkeologisk upptäckt, det sätter allt i ett nytt ljus och visar en annan sida än den vi har intalats. Det är helt enkelt en annan sida av myntet hos en artist som alltför länge bara har haft kultstatus. Dags att ändra på det och låta Link Wrays storhet få ett större genomslag med andra ord.

Det är mer rått, väldigt annorlunda men också mer troget rötterna i musiken som är de faktorer som har präglat de tre skivorna. Bluesen tittar fram allt som oftast i låtar som ”Crowbar” och ”Tail Dragger”. Här morrar det underfundigt på ett så där farligt subversivt sätt. I ytterligare en av blueslåtarna, ”The Coca Cola Sign Blinds My Eyes”, låter hans  röst till och med väldigt svart. Det är lite ovant att höra Link Wray sjunga men det är samtidigt ingen amatör som försöker ge hals. Tvärtom har han en talang också för detta.

Låten ”Water Boy” är så där extremt bluesig och liksom allt material på skivan söker den rötterna. I det här fallet är det låtarna som sjöngs på bomullsfälten och deltabluesen som ligger till grund. Ett monotont men skönt gungande sväng blir resultatet. När man hör låten börjar man nästan undra varför Link Wray så länge dolde sin kärlek till bluesen. Han gör den utmärkt, men är inte vidare känd från tidigare skivor för att ha spelat blues.

Samma fenomen avslöjas i en låt som ”From Tulsa to North Carolina”. Bluesen svävar över anrättningen och det svänger brutalt utan att bli bullrande. Det är svänget som får i centrum och som det gör det. En självsäker plats är vad låten skaffar sig och när pianot får trilla loss i ett hejdlöst sväng mot slutet i pianoriff och ackord blir man lyckligare än på mången dagar. Han fullbordar blues-cirkeln med Leadbellys klassiker ”In the Pines” som också Nirvana har spelat in på plattan ”Unplugged”.

I låten ”On the Run” hörs rätt många ekon från Creedence Clearwater Revival. Präglat av rötterna igen och en del countryinspiration låter det precis så distinkt som CCR gjorde runt skivan ”Cosmos Factory”. Låtens uppbyggnad med ett långt musikaliskt parti i mitten för att sen börja om där den började är ett upplägg som också det känns igen från bl a CCR. Det blir aldrig övertydligt dvs apar efter, utan är istället små glimtar och ögonkast som man själv får bena ut.

Också i ”Son of a Simple Man” anar man en av countryns stora nyskapare i bakgrunden nämligen Gram Parsons. En slags lek med konceptet där country utgör grunden men som också får se sig kombinerad med andra musikstilar som pop, rock och folkmusik. I ”Son of a Simple Man” leker Link Wray med rytmerna för att skapa en låt som liksom gungar från fotsulorna. Slutresultatet blir därefter, bra så in i h-e och det är inte utan att man gungar med hela vägen.

Link Wray Anthony PepitoneLink Wray var ända till sin död mest känd som gitarrkungen. Den rollen kan man inte ta ifrån honom, han var en fantom på instrumentet. Det är ändå dags att omstöpa den bilden då han hade mycket mer att visa upp vilket albumet visar. Foto: Wikimedia Commons Anthony Pepitone

Också folkmusiken får ett stort utrymme där både mandolin och akustiska gitarrer får konkurrens från mjukare anslag på den elektriska. ”Precious Jewel” är en av de där glittrande juvelerna på albumet. Dess folkmusik som ligger till grund behandlas både med vördnad men nalkas också med mycket lekfullhet och nyskapande. Ett drag som var typiskt för tidsepoken. Här lägger Link Wray definitivt ytterligare en pusselbit till en mer komplex bild av hans musikskapande, spännande!

I ”Beans and Fatback” döljer inte längre Link Wray att det är folkmusik det handlar om, där tar han steget fullt ut i en dansant folkmusiklåt som svänger och vränger tills den håller på att vränga sig själv ut och in. Det svänger, klöser och det är som sagt svängvänligt från fotbladet upp till höften.

Redan i nästa låt vänder Link Wray på steken 720 grader och låter rocken flöda på ett sätt som får allt att gunga. ”I’m So Glad, I’m So Proud” svänger och klöser den också men på ett helt annat sätt än den föregående låten. Här gungar gitarren loss och morrar nästan hotfullt. Distortion och en stärkare inställd på ”jävligt styggt” ser till den saken. Grund-rytmen anger svänget som är mördande och ovanpå allt sjunger Link Wray ut. Det är ljuvligt och sanslöst på en och samma gång. Albumets stora överraskning är skapad.

Sammanfattningsvis är skivan fullspäckad med varierat material av många olika schatteringar. Det är högoktanigt och mycket bra. Albumet lägger dessutom till en viktig pusselbit till bilden av artisten Link Wray och är därför en extremt viktig utgåva. Kan man få så mycket mer av en skiva som har nästan allt? Det här är skivan alla som beundrar de mer klassiska Link Wray-låtarna bör skaffa omedelbart.

Micheles Kindh om två veteraner Richard Thompson och Buddy Guy

richard-thompson-e1435072601256
Richard Thompson – Still
@@@@
Buddy Guy – Born to play guitar
@@@@
Två gamla hederliga rävar inom folkrock och blues som släppt två bra skivor som andas tradition och välkomponerade låtar rakt igenom bägges album men låt mig börja först med Richard Thompsons nya album.
Här har vi en veteran som heter Richard Thompson som är brittiska folkrockens gudfader, mästerbard och främste som var med och grundade Fairport Convention tillsammans med medlemmarna Simon Nicol,Ashley Hutchings, sångerskan Sandy Denny (1947-1978),Dave Mattacks och Dave Swarbrick. Sandy Denny och Ashley Hutchings lämnade bandet för att bilda Steeleye Span. Ävenledes Richard Thompson lämnade bandet för att tillsammans med hustrun Linda Thompson släppa flertalet album men deras äktenskap avslutades med smärta och emotionellt kaos som följde på det hela. Tydligen hade Linda svårt att få igång sin musikaliska karriär och hade emotionella problem innan hennes musik började flöda igen.

Richard Thompson däremot verkade att kunna spela i all evighet med ett ständigt flöde av musik som bara fortsatte att ur ett gammalt ymnighetshorn ösa musik ur det fataburet. Fast det innebar inte alltid att Richard Thompsons alla de skivor han släppte alltid stod högst upp på toppen.
Däremot har han på årets album skapat ett lysande album som i det stora verkligen lyckats förena sina diverse sidor av sin långa magnifika karriär med att finna på nya ämnen att kunna skriva musik om. Ålderdom leder till erfarenheter som kan förmedlas på ett uttrycksfullt litterärt sätt. Richard Thompson har alltid varit fulländad textförfattare med sina berättande narrativa omfångsrika prosaiska låtar. Jag tänker mig Robert Burns eller William Butler Yeats stundtals när jag läser Richard Thompsons texter och hans förmåga att trolla fram magi med sin penna. Nu menar jag inte att Richard Thompson skriver lika bra som Yeats eller Burns utan vad jag vill uttrycka mig är att han kan mejsla ut estetiska tilltalande skulpturer som står sig bra bland rockmusikens texter. Richard Thompson är minst lika bra som Bob Dylan på att nedteckna livet och forma låtar och få till de därmagiska momenten i sina bästa stunder. Vilket Richard Thompson väldigt ofta på sitt nya album med relevanta sånger från livets fram och baksidor klarar av att ge oss lyssnare.

photo

Buddy Guy är en av Chigacobluesens stora namn som föddes 1936 i lilla samhället Lettsworth utanför New Orleans. Där han flyttade för att gå vid universitet i Baton Rouge för att senare flytta till Chicago för att både gå i skola och börja spela/tjäna pengar på att spela och se de stora bluesgiganterna samtidigt. Han träffade Otis Rush och Muddy Waters vilket leder direkt till ett kontrakt för Buddy Guy på legendariska skivbolaget Chess Records.Buddy Guy blev studiomusiker och spelade bakom album med bluesgudar såsom Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Little Walter och Sonny Boy Williamson. Hans egen karriär på Chess var inte direkt enligt skivbolaget tillräckligt så det kom enbart ut ett enda album, som faktiskt jag tycker är bra. Albumet ”Left My Blues in San Francisco” kom ut första gången 1967. Jag köpte det albumet på 80-talet och lyssnade väldigt mycket på det då.
Nu har Buddy Guy släppt en rad med rockbluesiga skivor med bra resultat. Det nya albumet är tungt, rockigt och behåller Chicagobluesens elektriska sound intakt. Här sjunger några gästartister , Joss Stone, Kim Wilson och Van ”The Man” Morrison och Bill Gibbson riktigt bra och allting klaffar perfewkt till Buddy Guys röst och gitarr. plattan är verkligen bra och jag tvekar inte med att säga att det är en av det bästa skivor jag lyssnat på inom bluesfacket i år.

JBP_120810_GroveOfAnaheim_BuddyGuyJonnyLang-BuddyGuy_003

Uffe Diggar Loss Till Steve Earles Nya

Artist/Titel: Steve Earle & The Dukes – Terraplane
Betyg:♣♣♣♣

terraplaneEn av mina stora favoriter heter Steve Earle. Han är fenomenal på att spotta ur sig skivor som är små örhängen i sig. Raden av skivor som inte direkt skäms för sig är lång, inte minst därför att han har si så där fyrtio år i branchen bakom sig. Den nya skivan ”Terraplane” är inget undantag. Tvärtom skäms den knappast för sig och har ingen anledning att göra det heller. Steve Earle har alltid haft en förkärlek för blues och på den nya är detta i vissa spår uppenbart.

Skivans två inledande spår är klart bluesiga och är så där klart ruffiga i all sin blåa ton. ”Baby, Baby, Baby, Baby” och ”You’re The Best Lover I’ve Ever Had” men också ”The Usual Time” gräver sig långt ner i smutsen för att hitta den där totala skitigheten. Också ”Go Go Boots Are Back” letar sig ner i bluesens mylla men också i rockens i det fallet. Till och med i i en mer renlärig country-låt som ”Acquainted With The Wind” märks bluesens influenser även om det är countryn som har förkörsrätt.

”Gamblin’ Blues” letar sig ner i Delta-bluesens arv och gör det så bra att man knappt sitter still. Möjligen kan man väl kosta på sig att låta bli att stampa med foten om den är fastspikad i golvet men annars är det svårt. ”King Of The Blues” är till sist också en tung bluesig historia med så blytunga förtecken att gunget inte går att stoppa.

Låtkategori låtar nummer två är naturligtvis den mer country-orienterade kategorin. Också den är högoktanig och kvalitetsmässigt av bästa märke. Steve Earle får det att låta så enkelt och med ett sånt självklart sväng kan man knappast gå fel. Här stampas det, här frustas det och här spelas det med ett stort leende på läpparna. Bandet The Dukes är förträffliga och Steve Earle själv är på spelhumör. När låtarna dessutom är så här bra är det svårt att gå vilse.

Låtar som ”The Tennessee Kid”, ”Ain’t Nobody’s Daddy Now”, ”Better Off Alone” och ”Baby’s Just As Mean As Me”, den sista för övrigt en duett med gästande Eleonore Whitmore, är alla exempel på countryn. I båda kategorierna låtar märks det att Steve Earle har kommit tillbaka till sina rötter. Det är dessutom fullständigt knäckande bra igen.

Det är som om Steve Earle hela tiden hittar den där källan till glädjen i musiken och han gör det dessutom med en stor portion känsla. Det är med andra ord inte kattpiss igen och återigen är den musikaliska upplevelsen stor, väldigt stor.

Det är med de här små, enkla men framgångsrika knepen man tar sig från ”dussin” till ”fruktansvärt bra” och de knepen behärskar Steve Earle fullt ut. Killen är som en levande dynamo, när han väl satt igång finns få saker som stoppar honom. Han är dessutom som ett vällagrat vin, han blir bara bättre med tiden. Så slutbetyget blir gott, dock inte full pott men väl en fyra. Det är knappast skivan som skäms för sig som sagt. En riktigt bra skiva som jag med glädje lyssnar på igen och igen. Det här är dessutom skivan att ta fram vid speciella tillfällen när man vill belöna sig själv med riktigt god musik. God lyssning.

BB Was King

Reilley B King, smaka på det namnet och känn smaken av musikalisk historia. Han är kanske mer känd som BB King och är en av bluesens stora giganter, eller rättare sagt var. Tyvärr dog denna levande legend häromdagen och det är därför vår tunga och svåra uppgift att göra en levnadsteckning över denna favorit.

BB King föddes 1925 i Itta Bena Mississippi. Redan i tjugoårsåldern umgicks han och spelade med blueslegender som Bukka White och Sonny Boy Williamson. När han mötte och hörde T Bone Walker spela gitarr lär han ha utbrustit att han hade kunnat göra allt för att komma över en elgitarr utom att stjäla den. Snart hade han också skaffat sig jobb som sångare och dicsjockey på WDIA i Memphis Tennessee. Det var där han fick smeknamnet Beale Street Blues Boy efter den gata i Memphis där många bluesklubbar låg. Namnet blev så småningom förkortat till Blues Boy eller B.B.

BB KingBB King och Lucille i het interaktion med varann från ett framträdande i New York
Foto: Wikipedia

1949 Hade han utvecklats så mycket att han med självförtroende kunde börja jaga skivkontrakt. Samma år kom hans första inspelning ut på Bullet Records-etiketten och var betitlad ”Miss Martha King”. Det största och första kännemärket var hans gitarrspel som snabbt blev stilbildande. En annan detalj var att snart hade han bytt skivkontrakt till bolaget RPM Records och där återfanns en Sam Phillips som var involverad i många av hans inspelningar. Samma Sam Phillips grundade så småningom Sun Records där många storheter som Elvis Presley, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Roy Orbinson och Conway Twitty spelade in för att nämna några.

BB King turnerad mycket och ofta under sina år som artist, framför allt i början av karriären. I Twist Arkansas där han spelade utbröt en gång ett slagsmål som inte bar sig bättre än att handgemänget ledde till en brand som i sin tur brände ner hela klubben. BB King med band som var tvungna att fly hals över huvud hann med nöd och näppe rädda sina instrument. Med fara för livet lyckades han så rädda sin älskade gitarr. Efteråt fick han höra att slagsmålet där de båda kombatanterna hade brunnit inne, hade handlat om en ung söt dam vid namn Lucille. För att påminna sig själv om att aldrig slåss om en kvinna eller rusa in i brinnande byggnader, döpte BB King sin gitarr efter henne.

Hans gitarrspel hade snart blivit legendariskt också hos andra artister. Band som Rolling Stones tokhyllade honom och på en turné medföljde han som förband till dem. Han samarbetade också med mer moderna band som U2 i deras ”When Love Comes To Town”. Artister som Gary Moore med fler förärades också de med ett samarbete. Så småningom valdes BB King också in i Rock’n Roll Hall of Fame 1987.

BB King kom med sitt musicerande att bli en av de största influenserna för framför allt rock-musiken från 1950 fram till sin död. Han var hela tiden den fyrbåk många artister återvände till i sitt egna skapande. Ett testamente över hans nyskapande med andra ord. Det är alltså en stor personlighet och en viktig artist som har gått ur tiden. Som vanligt lever hans musik kvar som ett arv av det förgångna även om det är hårt att behöva skiljas från en så stor person.

Han var också aktiv i samhällsliv där han blev en röst för några grupper i USA. Som en direkt följd av sin egen diabetes som han levde med under 20 år, blev han en viktig röst för forskning och utveckling för att bekämpa sjukdomen. Han var också ett stöd och satt med i styrelsen för organisationen Little Kid Rock vars syfte är att dela ut instrument och instruktioner hur dessa spelas till barn som är för fattiga att ha råd med dem. BB King ägde också flera musikklubbar runt om i USA.

När han nu har dött vid 89 års ålder är det med sorg i hjärtat vi på Blaskans redaktion tar farväl. Det är en sorgens dag och med denna artikel kanske sorgen hos oss bluesfanatiker blir lite lättare att bära. RIP BB King, du var vad du hette och bar namnet med stolthet.

Jon Spencer Blues Eplosions-special av Micheles Kindh

Jon Spencer Blues Explosions är det band som knappast behöver förnya sig för förnyelsens skull utan de gör sådant ändock. Jon Spencer med sitt ursprung i mytomspunna Pussy Galore som jag älskade en gång i tiden. Jon Spencer är också del i Boss Hog. Det finns snygga coola samarbeten med Dub Narcotic Sound System och flera låtar med den avlidna bluestungviktaren L.R Burnside. Med andra ord är allt vad Jon Spencer Blues Explosion ett band värd att uppmärksamma. Det nya albumet ”Freedom Tower – No wave dance party 2015” är knappast något mästerverk men ännu ett utsökt exempel på vad Jon Spencer Blues Explosions kan göra rent musikaliskt.Ett suverän bruksvara att dagligen inmundiga. Nu blir det vidoes och annt med Jon Spencers band Pussy Galore, Boss Hog och Jon Spencer blues Explosions och sologrejer:

Vi börjar med Jon Spencer blues Explosions:
Från nya albumet:

Lite äldre Jon Spencer Blues Explosions;


https://youtu.be/RZmxNM6DwsY

Boss Hog



Pussy Galore:



http://thejonspencerbluesexplosion.com/

Yusuf På Nya Äventyr

Artist/Titel: Yusuf – Tell ‘Em I’m Gone
Betyg: ♣♣♣

Artisten Yusufs före detta Cat Stevens skivutgåvor fortsätter och har nu krönts av den nya skivan ”Tell ‘Em I’m Gone”. Det är i vanlig ordning en mer lågmäld tillställning men också en mer bluesig ton än hans tidigare skivor har gett exempel på. I låtar som ”Big Boss Man” kan det riva loss mer än snittet i Yusufs skivor. Det är inte hårdrocksklös men det svänger rätt bra på sina ställen.

YusufArtisten Yusuf har släppt en ny skiva som i sina dela är utmärkt Foto: Showbiz411

I samma kategori hittar vi den gamla klassikern ”You Are My Sunshine”. Klassisk amerikans folkmusik är här uppdaterad till en bluesig poplåt med markerad rytm och högläsning på arabiska. ”Editing Floor Blues” är också den starkt influerad av R&B och det är i det ljuset kanske inte så konstigt att han i förordet till skivans texthäfte deklarerar sin kärlek till musikformen. Blues och R&B är det bärande temat för skivan helt enkelt.

I en låt som ”The Devil Came From Kansas” kostar Yusuf till och med på sig att enligt sina mått mätt rocka loss av bara h-e. Det är fortfarande inte direkt metal-klass över det men nog tjuter och bultar det i gitarrerna. Låten är definitivt skivans bästa. Jag är dock lite misstänksam mot texten. Är vi tillbaka i den muslimska devisen USA är den store satan kan jag hålla mig för skratt men jag hoppas Yusuf är lite mer pragmatisk än så. Jag väljer att flitar på att titeln anspelar på något annat men jag kan inte låta bli att undra.

Cat-Stevens-Tell-Em-Im-GoneYusufs nya skiva Foto: Sonymusic

Skivan rymmer också en mer lågmäld ton. ”Dying To Live” är ett sånt exempel. Stilmässigt typiskt för Cat Stevens. Melodiöst, vackert och med en fundersam text som cirklar kring tankar om livet. Men det är också här man hittar skillnaden mellan Cat Stevens och Yusuf, förr kretsade texterna kring livet i största allmänhet nu är det muslim som han är texter om religion som gäller. I samma kategori hamnar låten ”Cat & The Dog Trap”, harmoniskt och mjukt som sammet.

Skivan präglas av en närvarokänsla som bara en skiva inspelad live i studio har. För det är precis det den är. En tagning, ett band och inga pålägg eller efterarbeten med diverse tekniska finesser. Musik rakt upp och ner så som det ska låta helt enkelt. Onekligen tillförs något till sådana skivor, de är några till antalet. En annan skiva som kan nämnas i samma sammanhang men som inte har det minsta med musikaliskt släktskap är Neil Youngs ”Re-actor”. Så grym och brutal som den är inte ”Tell ‘Em I’m Gone” men visst svänger det här också.

Det starka med plattan är att Yusuf på den frångår sitt vanliga mjuka jag och tar ut svängarna. Här och där som i ”The Devil Came From Kansas” är det långt ifrån hans vanliga jag. Det är med andra ord modigt. Att det svänger i den typen av låtar skadar inte heller och helheten är mer positiv än negativ. Så långt är skivan utmärkt.

BluesEn av skivans hörnstenar är bluesen. På bilden Mississippi John. Foto: Britannica

Det dåliga då? Jo det finns och det är framför allt två saker. Hans sedan en tid uppvaknade intresse för islam är inget jag har en åsikt om. Det är upp till var och en, men det känns ändå lite mögigt när var och varannan text handlar om gud och filosofi gränsande till detta fenomen. Missförstå mig rätt, jag har inget emot religion men jag anser att det är var och ens ensak inte något man dänger i huvudet på andra.

Det andra är att skivan känns lite jämntjock. De enda låtarna som sticker ut är ”The Devil Came From Kansas” och inledande ”I Was Raised In Babylon”. I den sista kommer återigen tvivlet inför texten. Det är som om han lovprisar sitt nya sätt och sina nya värden men ser ner på mina i en text som beskriver vad som är moral och omoral. Snygg låt men texten känns inte fullt lika bra.

Yusuf IslamYusuf har trots allt anledning att le, skivan är lyckad och har sina unika sidor
Foto: Theguardian

Jag måste dock erkänna att jag är mer imponerad än avogt inställd. Den nya skivan är snygg, sparsmakad i arrangemangen och har framför allt en räcka låtar som inte direkt skäms för sig. Att han tar ut svängarna när han ger sig i kast med R&B ger många extra plus. Yusuf visar helt enkelt upp en ny sida av sitt musikaliska värv och det gör han bra. Skivan visar en artist som är mogen nog att ta sig an nya stilar och uppgifter. Det är djärvt och ambitiöst men håller kanske inte hela vägen även om det håller långt.

Betyget blir bra men inte mer än godkänt. Det är framför allt det lite anonyma och jämntjocka som fäller avgörandet, annars hade jag inte haft något emot att ge skivan en fyra. Det blir en trea till sist och Yusuf kan stoltsera som en stolt tupp. Tvärtom är det ett betyg med mersmak.