Dr Indie förenar sin själ med Van Morrison och Ulf Lundell

Van Morrison – Born To Sing: No Plan B

@@@

Van Morrison gör samma keltiska soulskiva om och om igen brukar den vanliga utsagan vara när det kommer till Van Morrison. Det är en omdöme som också har bärkraft i sig. Under 60-70 och tidiga 80-talen så gjorde han flera av sina bästa soloalbum efter sin tidigare gruppThems upplösning. Sedan under resterade 80-talet liksom i stort sett hela 90-talet misslyckade van Morrison med att släppa bra skivor.

Fast under 2000-talet blev ett bättre decennium för hans kompositioner moch musikaliska inriktning. På det nya albumet inspelat live i hemstaden Belfast med kompbandet Belfast’s Bluebeats Show Band. Arrangemangen är mera jazziga än renodlat soul. ;Men visst finsn den klassiska soulmusiken från det som fats Domino, Sam Coke eller Otis Redding sjöng för femtio år sedan. Van Morrisons artistkarriär sträcker sig nästan femtio år tillbaka och i gruppen Them sjöng de den r&b som vi ser vara grunden till rockmusiken. Det är där som Ray Charles, James Brown eller Litte richards omhuldade och vann oss till. John Lee Hooker, Sonny Boy Williams, Howling Wolf och BB.King är de självklara referenspunkterna till allt som Van Morrison givit ut. 

Fast den nya skivan är utgiven på anrika jazzbolaget Blue Note och det förpliktar lite och denna värdiga skiva passar in i Blue Notes katalog väl där inne. Där Bliie Holiday spelade in sin musik kan också legenden Van Morrison spela in sina livearrangerade snygga souliga jazzlåtar. Han skriver som vanligt välljudande melodier vars ackord, tonvärldar harmoniseras med de intentioner musiken har att framställa en vaxduk med mosaikjazzmönster. Om man som jag älskar ”Astral Weeks” och ”Moondance” med Van Morrison. Det är min grund och fundamentala reliker som står på piedestalen i min musikaliska världsbild.

Jag måste tillstå att det nya albumet är inget mästerverk men har en högst signifikativ klassisk Van Morrison-känsla. Det är ändå bra nog för att få mig att bli glad. Jag tror att även Van Morrison hade roligt i studion. Han producerar skivan också.

 

Ulf Lundell – Rent Förbannat

@@@

 Nu är Ulf Lundell det som socialdemokratin borde vara, fly förbannat och politisk ilsken på utförsäljningar av offentlig verksamhet, privatisering och borgliga alliansens vettlösa politik gentemot människor som är sjuka, arbetslösa och ja det handlar om ren och skär klasspolitik med andra ord. Nu talar Ulf Lundell ut med sin mest militant ilskna skiva, vilket också påminner om både Ry Coders klara demokratiska patos på senaste skivan eller den mera blygsamt politiska folkliga Bruce Springsteen.

 

Det är en dubbelskiva med tjugofyra låtar som alla har just en bred rock som växlar över till balladosaer och försök till reggae på låten 79%. fast det funkar bra dock ändå – men jag älskar hans vidsynta rock som en del finkänsliga kritiker bruklar ha svårt för men ej jag. Med tanke på de gånger jag sett honom live så är Ulf Lundell som bäst när han tillsammans med Janne Bark förvandlar sig till Neil Young och Crazy Horse: det uppskattar jag i vilket fall som helst, stor bred svensk gitarrmangelrock.

Det finns som sagt var ävenledes lägereldsballader med socialt riktig patos fast inbyggt i små novellartade självbiografiska uttryck. Allt förstärker faktiskt Lundells status hos som tröttnat på en mesig ordinär socialdemokrati och en aggressiv smyghöger. Skivan håller kanske inte rent musikaliskt i varje led men texterna gör att skivans värde som politisk temp är dess mest relevanta särdrag.