Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Uffe Lyssnar På Nick Caves ”Skeleton Tree”

Artist: Nick Cave & The Bad Seeds
Betyg: ♣♣♣♣

Av rätt naturliga skäl är inte Nick Caves nya skiva betitlad ”Skeleton Tree” den mest muntra eller bullriga skivan i artistens karriär. Den är istället rätt inåtvänd och lågmäld. Anledningen är naturligtvis sonen Arthurs plötsliga död 2015. Den blott 15-årige sonens drogrelaterade olycka som slutade så olyckligt tog naturligtvis artisten hårt. Något som märks i musiken och texterna. Det är med andra ord en annan typ av skiva än många fans har vant sig vid från tidigare. Ytterligare bara en sida av en stor artists musikaliska skapande enligt mig.

Lyssnar man bara på musiken på skivan är den nedtonad, lite inåtvänd och ganska naken. Få instrument ingår för att skapa den där nerven som Cave är så bra på. Stilarna varierar mellan allt från visans tonspråk till brottstycken av jazz. Kontraster och disharmoni finns som vanligt närvarande som för att förstärka känslan av Caves förtvivlan. Det blir dock aldrig hopplöst eller bottenlöst deppigt. Det finns alltid nån liten detalj som engagerar och du liksom dras in i musiken vare sig du vill det eller inte.

Det är dock för texterna som den här skivan kommer att bli odödlig. Precis som Dylan, Patti Smith eller den nyligen bortgångne Leonard Cohen är Nick Cave först och främst en poet. Orden och hans diktarförmåga är det som bär helheten på sina axlar. Han kanske inte uppvisar så mycket likhet med de tidigare nämnda artisterna i sitt poetiska uttryck, men den gemensamma nämnaren heter trots allt poesi. Caves texter är som att öppna en poesiutgåva, det är bara att läsa och njuta.

Inte så underligt kanske att det är orden som som är det bärande både med tanke på temat eller Caves bakgrund som poeten och författaren. Sedan ett antal år tillbaka har han författat både poesi, dramatik, essäer, noveller och bidragit till delar av en biografi. Musiken blir precis som med Dylan, Cohen och Smith bärare av orden där orden beskriver och musiken kompletterar och uttrycker känslorna i toner. Det är där i den korsningen som ”Skeleton Tree” ska placeras in.

Det kan verka lite privat, ja kanske till och med lite kinky att lyssna och njuta av musik som handlar om så privata känslor som att säga farväl och att mista någon anhörig. Faktum är dock att det är oändligt vackert, lite mothårs här och där för att skapa disharmoni och lite spänning i musiken, riktigt bra texter och därför blir också helhetsintrycket gott. Detta är med andra ord inte Caves mest lättillgängliga skiva men en av de mer angelägna.

Ska man summera skivan är den trots allt värd sin vikt i guld. Detta trots att den kanske kan uppfattas som svår, privat eller nedstämd. Det är visserligen smärtsamt att lyssna på sorgen och saknaden men samtidigt väldigt vackert och intagande. Lite kantigt kanske men det bidrar bara till att göra skivan stor. Fyran är given, Cave är inte artisten som gör sina fans besviken i första taget. Inte ens när han blir så privat och grubblande som på ”Skeleton Tree”.

Om den kontroversielle Mr. Dylan

”Bob? Bob vem då? Jaså Bob Dylan, vad är det med honom?”
Ja, han har ju bara vunnit Nobelpriset i Litteratur. Visst känns väl konversationen igen. En annan som har förekommit är om han är värd priset eller inte. För få gånger har väl världen reagerat med sådan unison häpnad……och en del jubel förstås. Men vi kan lugna er på den punkten, visst är han värd priset även om det var oväntat.

Jo, jag vet att vissa anser att han inte förtjänar priset. Men meningen med artikeln är att visa att det sättet att se på det hela är helt fel. För även om vissa gör sitt bästa för att förringa Bob Dylans litterära ådra så finns den där. Delar av kulturens Sverige rasar förstås, Dylan är ju inte kvinna och en sån måste man ju i feminismens namn ha. Ebba Witt Brattström menar till och med att detta öppnar för att ge Beyonce litteraturpriset någon gång i framtiden. Jo det är klart, om vi vill ha litteratur som författas av andra åt en beställare av ett litterärt verk enbart avsett att sälja maximalt med kopior så fungerar det.

För till skillnad från Beyonce så skriver Dylan alla sina sånger själv. Han gör det dessutom inte först och främst för att sälja först utan för att skapa. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan de båda och att jämföra de två är som att jämföra en Trabant med en Rover. Beyonce har dessutom till motsats mot Dylan inte en enda litterär ambition med de låtar andra skriver åt henne. Nej, Dylan är ensam i sitt slag på flera sätt.

Ta till exempel att Bob Dylan är något så unikt som den moderna tidens bard. Skalden som framför sina låtar till harpans stämma…..nej, jag menar gitarrens. Oftast kontroversiell och alltid med en utstucken haka. Folkmusiken han startade i ansågs mossig av en ungdomsgeneration, naturligtvis tog han upp den fallna manteln. Där alltså något ansågs förlegat fanns han och inte bara plockade han upp stilen, han gjorde den både litterär och populär igen.

När han så blev omslagspojke för den nya amerikanska folkmusiktraditionen passade han på att börja framföra den på elektriska instrument och så var hela etablissemanget bokstavligen ute efter att skära halsen av honom. Legenderna är många men en historia förtäljer att Pete Seeger, dåvarande vän och mentor, var tvungen att hållas tillbaka med fysiskt våld på Newport-festivalen 1965. Anledningen var att Dylan begick den hädiska greppet att framföra sina låtar på elgitarr, bas och kompad med trummor. Han hade enligt några blandat ihop folkmusik och rock/pop vilket var precis hans avsikt.

En del menar att den händelsen var något av det viktigaste i musikhistorien, andra att det var dödskyssen för den moderna folkmusiktraditionen. Och det är precis det Bob Dylan är, en kontroversiell artist vars verk lämnar få oberörda. Många älska honom och en del hatar honom. Hos de senare heter det att han inte kan sjunga, skriva låtar eller ens framföra dom. Fansen menar att han är genial. Men varför Nobelpris, och varför i just litteratur? Många menar ju att han har lite eller inget med litteratur att göra. Men ack så fel man kan ha, för det är precis det han har.

WASHINGTON D.C. - AUGUST 28: Folk singers Joan Baez and Bob Dylan perform during a civil rights rally on August 28, 1963 in Washington D.C. (Photo by National Archive/Newsmakers)

Barden, poeten och folkmusikern Bob Dylan är onekligen ett kontroversiellt men modigt val till årets pristagare i litteratur till Alfred Nobels minne. Här ses han med dåvarande flickvännen och medmusikern Joan Baez under en demonstration för medborgarrätt/konsert i Washington. Foto: By Rowland Scherman, National Archives and Records Administration – http://minnesota.publicradio.org/display/web/2011/05/21/dylans-career-in-photos/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17301218

Läser man Dylans texter upptäcker man relativt snart att det finns en rytm och en röd tråd genom allt. Han använder klassiska litterära knep som att låta en huvudperson berätta en historia där Dylan själv bara är förmedlaren. Han ser med den fiktive personens ögon det som sker och klär bara historien i en språklig dräkt. Detta är en tradition som går tusentals år tillbaka i litteraturen så inget unikt på så sätt. Nej, det är snarare lyriken och hur diktningen växer fram i hans texter. Det är som om man hade en diktsamling framför sig, inte en låttext. Det är där Dylan blir unik, precis som Tranströmer eller andra lyriker.

När man lyssnar med sitt inre öra på en text av Bob Dylan så märker man snart att det finns en rytm som sagt. Gör ett experiment, läs texten till säg ”Shelter From The Storm” eller ”Positively 4:th Street”. Snart hittar du en rytm, när du hör denna lyssna på låten med musik till. Det du upptäcker då är att musiken följer rytmen i texten och tvärtom, de kompletterar varandra. Synkront, kompletterande och konfrontation är det han arbetar med för att få till den där rytmen och det är nog gissningsvis alltid texten som är alltings början för den gode Bob.

Språket är både beskrivande, exakt men framför allt målande. Med små penseldrag och lager på lager bygger han upp en bild som med lyrikens metoder har en ansats och ett slut. Det är alltid en historia både i desperationens tecken som i ”The Ballad of Hollis Brown” eller i absurditeten som i ”Black Diamond Bay”. I den senare återfinner du för övrigt rytmen i texten igen. Långt fram i sin karriär var Dylan både socialt medveten och politisk i sina texter. Inspirerad av medborgarrättsrörelsen i USA tog han upp kontroversiella händelser som den i ”Hurricane”.

Låten handlar om den livs levande boxaren Rubin ”Hurricane” Carter som 1966 mot sitt nekande dömdes till livstids fängelse för ett mord han aldrig begick. Domen fastslogs trots vittnesmål som pekade ut andra än Carter. Rubin Carter benådades och frisläpptes först 1986. Enligt många, bl a Dylan, berodde domen enbart på att Carter var afro-amerikan och därmed ett lätt offer för ett rasistiskt system.

Att Rubens karriär inom boxningen gick åt h-e var inget som berörde maktens män och det var här den alltid lika vassa Dylan satte in sin dolkstöt. Återigen sticker den rebelliske och kontroversielle Dylan alltså fram hakan. Han blir själv talespersonen för anklagelserna mot ett likgiltigt etablissemang som lämnar en man att ruttna i en cell. Man kan knappast beskylla honom för att fega ur med andra ord. Det är istället en man som alltid går och alltid har gått sina egna ibland något säregna vägar.

bob-dylan-torontoBob Dylan genomgick i mitten på 60-talet en transformation till den mer elektriskt baserade i sin musik. Ett rent helgerån enligt vissa, en nytändning enligt andra. Som vanligt fick man konstatera att den alltid kontroversielle Bob Dylan hade lyckats reta gallfeber på hela etablissemanget. Precis som nu med andra ord. Foto: By Jean-Luc – originally posted to Flickr as Bob Dylan, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6699656

Det blir väl knappast sämre av att Dylans stora litterära förebilder heter Jack Kerouac, Woody Guthrie, Carl von Clausewitz, Arthur Rimbaud, Leo Tolstoy, Edgar Rice Burroughs, Luke Short, Jules Verne, H.G. Wells och Allen Ginsberg. Beatnik-poeten Ginsberg var dessutom en av Dylans vänner. Kärleken och fascinationen till Rimbaud delar han med en annan artist vi på Blaskan älskar nämligen Patti Smith. De andras storhet kan man väl knappast ens ifrågasätta. Leo Tolstoy räknas ju som en av litteraturvärldens giganter.

Woodie Guthrie är ju som bekant den moderna amerikanska folkmusikens fader och var också han en god vän till Dylan om än ytlig sådan. Hans liv slutade ju i djup olycka med en sjukdom som långsamt gjorde honom okontaktbar. Huntingtons sjukdom (Chorea) som Guthrie led av, förstörde långsamt hans hjärna och gjorde honom allt mer isolerad. Från sent 40-tal fram till sin död gled han långsamt in i ett isolerat mörker. Men en tid innan han dog 1967 hann den då blott 19-årige Dylan träffa sin stora idol och musikaliska ledstjärna. Det blev trots sjukdom flera möten, men till sist satte Guthries sjukdomstillstånd p för dessa.

Dylan har alltså en rätt diger samling litterära giganter att luta sig tillbaka mot och att tacka för sin egna förmåga att skriva texter. Att han har talang har ju naturligtvis hjälpt till. Knappast något Beyonce kan skryta med men som sagt, har dom snopp blir det stopp i feministernas värld. För som Dylan så klokt skaldade, ”The Times They Are a-Changing”. Han är ju trots allt både vit, privilegierad, man och därmed översittare i vår nya sköna värld. Tur då att Dylan kan skriva texter och att de är fullvärdiga för ett litteraturpris. Dylan – 30 – Beyonce – 0,  när väl Ebba inser detta faktum kanske hon kan bli lika prestigelös som Dylan när han sjunger ”Don’t Think Twice, It’s Alright”.

Cirkeln är sluten, Dylan består. Trots snopp, vit överhöghet när han i själva verket har försvarat amerikanska färgades rättigheter och andra ovidkommande kommentarer, så är det en litterär gigant som nu tar plats i Nobels Litteraturpris-annaler. Det är tur att vissa har modet, sorgligt när andra kräver ordet. För har man inget att säga är det ju bättre att inte säga något alls. Det har Dylan också visat med sin fåordighet när det gäller intervjuer och annat. Han hatar nämligen mediebevakning. Det är nog mest därför negativisterna är så putta, de vet ju inget om Dylans sanna natur och hans genialitet.

Bob Dylan årets nobelpristagare.

Bob Dylans nobelpris i litteratur är årets verkliga överraskande berättelse. Javisst stod Don Delilo, Philip Roth, Richard Ford eller Joyce Carol Oates på tur inget prat om den saken. Men ändå öppnar priset till Bob Dylan möjligheter för skrivande rockmusiker som Leonard Cohen och Patti smith. Här kommer en liten musikalisk hyllning till Mr Bob Dylan.











Backspegeln: Nick Drake – Den Store Förnyaren – Ulf Snöar In Sig På En Stor Favorit

Nick DrakeDet finns få artister som har betytt så mycket för en musikgenre som Nick Drake. Han hann bara med att ge ut tre album och en del plattor med demos som har getts ut postumt. Han dog alldeles för tidigt 1974 och blev bara 26 år men innan dess gav han alltså ut tre plattor som förändrade allt.

Än idag är han så modern och nyskapande att de flesta som spelar i singer songwriter-traditionen kommer inte runt honom. Men han har också betytt en hel del för rätt oväntade artister som Robert Smith från The Cure som i en intervju hävdade att just Nick Drake förändrade hans sätt att tänka kring musik och påverkade hans låtskrivande. Andra stilar som har allt att tacka Nick Drake för är lättare former av pop och modern folkmusik.

Nick Drakes pappa flyttade på 1930-talet till Rangoon i Burma sedan han hade fått anställning på ett företag där. Snart hade han träffat blivande frun Molly och en tid senare hade de gift sig även om de var tvungna att vänta till dess de var 21 för att vara myndiga då detta skedde. Båda var musikaliskt lagda och musikaftnar för familj och vänner var vanligt förekommande.

Molly gjorde många gånger heminspelningar med egna kompositioner, något fadern Rodney Shuttleworth Drake också ägnade sig åt, så när Nicholas Rodney Drake föddes 1948 fanns ingen brist på musikalisk inspiration i hemmet direkt. Också inspelningar med Mollys kompositioner och privata framträdanden finns dokumenterade på heminspelade band och har getts ut också de. De uppvisar samma känsliga röst och anslag som Nicks låtar så äpplet faller inte långt från trädet igen.

Kriget, Japanernas ockupation av Burma och till sist självständigheten för landet, gjorde att familjen återvände till hemlandet 1950. De bosatte sig i Tanworth-In-Arden strax söder om Birmingham och en av de postuma plattor som har getts ut med samlingar av demolåtar heter just Tanworth-In-Arden efter hemstaden. Det var här den unge Nick började skriva låtar ivrigt uppmuntrade av framför allt modern.

Nick visade sig vara ett musikaliskt barn och snart hade han uppmuntrad av modern lärt sig spela klarinett och saxofon och så småningom också piano. 1964/1965 Var han med och startade skolbandet ”The Perfumed Gardeners”. Han spelade piano, altsaxofon och sjöng. Bandet spelade covers från modern jazz men också samtida låtar av band som Manfred Mann och Yardbirds. En ung Chris De Burgh som kom att bli en storhet under 80-talet med låtar som ”Lady In Red”, ansökte om att få gå med i bandet men avfärdades som ”för poppig”.

Snart hade musiken tagit över helt och hållet. Från att ha varit en elev med en lovande framtid, gled han snart tillbaka till att bli en medelmåtta som många kliade sig i huvudet över. Sanningen var att allt mer tid gick åt till musicerandet och han hade litet intresse för det akademiska. Han lyckades så småningom återvinna sitt akademiska rykte och fick till och med ett stipendium.

Nick Drake Made To Love MagicSkivan ”Made To Love Magic” är en samlingsplatta men den första och enda att hamna på topplistorna. En historiens ironi då han faktiskt gav ut tre vidunderliga originalalbum
Foto: Wikipedia

Innan han utnyttjade detta klämde han dock in en sex månaders universitetskurs i franska Aix-Marseille och det var där han tog steget fullt ut med det nya favoritinstrumentet gitarr. Han brukade bland annat spela med några vänner på gatorna för att få några extra slantar. Under den här perioden experimenterade han hej vilt med olika gitarrspelstekniker och snart var han durkdriven och hade dessutom utvecklat en egen stil som kom att  göra honom unik. Han började tyvärr också upptäcka droger och en av dessa – LSD – blev snabbt en kärlekshistoria som bland annat inspirerade honom att skriva låten ”Clothes of Sand”.

Väl hemma från Frankrike bosatte sig Nick i den äldre systern Gabrielles lägenhet i Hampstead London. Hon var och är en firad engelsk skådespelerska så också hos henne fanns artisteriet i blodet. I oktober återvände han till studierna, den här gången i Camebridge. Han var dock åter distanserad från dessa och slutade tredje sämst i klassen. Ett faktum som både bekymrade och förargade föräldrarna eftersom tiden åter gick till att sitt på rummet och röka cannabis samt att spela musik. Den unge Nick hade helt enkelt blivit en slacker.

Något gott förde det med sig i varje fall. Snart hade han kommit i kontakt med både stadens och Londons musikliv som i mycket bestod av den nya trenden folkmusik. Musikstudenten och vännen Robert Kirby kunde snabbt sätta honom i kontakt med de lokala caféer där många anhängare av Bob Dylan, Phil Ochs och Josh White samlades för att utbyta idéer och musik. Samma Robert Kirby kom så småningom att hjälpa Nick Drake med arrangemang till hans två första album.

En annan positiv sak som kom ut av åren var att Nick Drake nu började spela offentligt. För det mesta handlade det om små lokala spelningar på caféer och klubbar i London, men ibland kunde engagemangen bli större och mer prestigefyllda. Ett av dessa var att få spela förband åt Country Joe and the Fish på Roundhouse i London. Spelningen etablerade inte bara Nick Drake som artist utan fick också genomslag hos andra musiker som var där. En av dem var Ashley Hutchings basist i Fairport Convention som blev mäkta imponerad av Nick Drakes gitarrspel som nu uppvisade en unik stil.

Hutchings introducerade Nick Drake för den amerikanske producenten Joe Boyd som ägde produktionsbolaget Witchseason Productions. Bolaget var då kontrakterat till Island Records och snart hade Nick Drake kommit i kontakt också med dessa. Personkemin mellan honom och Boyd fungerade enormt väl så snart var en kontrakt i hamn. Samme Boyd hade tidigare upptäckt Fairport Convention och introducerat John Martyn och The Incredible String Band för en större publik så han visste hur branschen fungerade. Snart var han Drakes protegé och musikaliske mentor.

En ny karriär, en ny möjlighet och en ny framtid hägrade nu. Nick Drake bestämde sig därför för att inte färdigställa sin examen utan nu helt ägna sig åt musiken. 1968 Inleddes arbetet med debutalbumet ”Five Leaves Left” i Sound Techniques Studios i London. Nick Drake var fortfarande inskriven i Camebridge och skippade föreläsningar för att kunna resa fram och tillbaka till London för att kunna närvara vid inspelningarna.

Five Leaves LeftDebuten ”Five Leaves Left”  från 1969 blev aldrig en försäljningsframgång men vilken skiva det är rent musikaliskt. En modern klassiker som alla borde ha i sin skivhylla
Foto: Wikipedia

Leonard Cohens två första album var förebilden för produktionsprocessen och han undvek medvetet dåtidens poppiga sound för att istället ge utrymme åt ett luftig ljud med sparsmakad instrumentering. Två till tre instrument blev standarden för albumet. Också stråkarrangemang som med en kvartetts sparsmakade instrumentering klädde låtarna i en annorlunda skrud blev ett signum för skivan. I centrum stod dock Nick Drakes röst och gitarrspel som på ett nytt sätt backade upp det som var centralt för skivan – bitterljuva låtar med en ny ton som slogs an.

Skivan uppvisar en förunderlig blandning av influenser och instrumentering där Nick Drakes vidunderliga gitarrspel hittar spännande och nyskapande ljud. Den kom ut 1969 och räknas som en milstolpe som många har återvänt till för att hitta egen inspiration. Perfektionisten Drake var dock inte nöjd med många saker på albumet. Boyds filosofi i studion hade skilt sig från Drakes syn där Boyd ville anamma George Martins – Beatles producent och ljudskapare – syn på studion som ett instrument medan Drake föredrog ett organiskt avskalat sound.

Resultatet hamnade enligt Drake mitt emellan och den något snåla budgeten ledde också till att skivan fick dålig marknadsföring. Redan här visade dock Nick Drake sig vara oförmögen att genomföra intervjuer och promotion i press som kunde hjälpa honom och bolaget att marknadsföra skivan. Den sålde aldrig särskilt bra men kom som sagt att bli klassisk. Den fick radiotid och recensioner i de stora tidningarna men gick delvis spårlöst förbi. Så kan det tyvärr gå när något ligger minst 20 år före sin tid.

Också live gick det trögt. Små framträdanden på folkmusikklubbar där publiken förväntade sig allsång och skrål men där den tyste och timide Nick Drake knappt ens kommunicerade med publiken skapade en kompakt mur mellan honom och dom. Han var istället helt uppslukad av att stämma gitarren mellan låtarna.

Några beskrev hans förhållande till publiken som ”smärtsamt”. Inte blev det bättre av att de inte ens förstod hans musik som låg långt utanför deras referensramar. Hans musik var inte folkmusik nog men inte heller poppig nog att passa in på det som för dagen var populärt. Han föll helt enkelt mellan stolarna och få var ens intresserade av att ta reda på vad hans musik handlade om. För den kunnige eller nyfikne återfanns många av referenserna i klassisk litteratur vilket föll sig naturligt då det var det han studerade under åren i Camebridge.

Hösten 1969 bröt han helt med studierna för att satsa på musiken. Hans föräldrar särskilt pappan var förtvivlade eftersom de ansåg att han behövde ett skyddsnät ifall allt inte gick som Nick själv hoppades på. Samma år inleddes inspelningarna av det andra albumet ”Bryter Layter”. Nick Drake som var bränd av erfarenheterna från det första albumets misslyckanden kommersiellt, ville ge musiken en ny skrud. Han strävade bort från det avskalade pastorala och avsåg istället att lägga till nya element för att ge musiken rymd och substans. Blickarna hade han riktat mot jazz som var en stor inspirationskälla.

Nick Drake Bryter LayterSkivan ”Bryter Layter” blev Nick Drakes andra skiva och var ett försök att göra honom mer gångbar för en bredare publik. Försöket misslyckades men skivan är trots det värd att inneha trots att den är mindre ”Nick Drake:isk” än de andra Foto: Wikipedia

Skivan och låtarna fick också en mer poppig anstrykning. Tanken var att den skulle bli mer tillgänglig för en bredare publik. Det ledde dessvärre också till att låtarna slätades ut och den gamla tänkta publiken med folkmusikfanatiker vände honom helt ryggen. De som hade kunnat lockas av skivans innehåll upptäckte den aldrig och när den släpptes sålde den mindre än 3000 exemplar. Recensionerna pendlade mellan ”intressant” och ”obegripligt”.

I mitt tycke är kanske skivan vid första anblicken ytlig, men den uppvisar fortfarande det distinkta i Nick Drakes musik och musicerande. Låtarna är vackra och intrikata men också lättillgängliga trots avancerade och ibland svårtillgängliga melodislingor. Det är dock den minst signifikanta skivan i hans produktion. Mycket därför att han ville bli erkänd men fjärmade sig från det han gjorde bäst.

Den ledde också till att Witchseason Productions såldes till Island och att Joe Boyd flyttade hem till Los Angeles för att istället börja skriva filmmusik åt Warner Bros. Nick Drake hade förlorat sin mentor och den enda som hade trott på honom. Han började nu sjunka allt längre in i depression som gränsade till patologisk. Frustration ledde snart till än mer depression och 1971 på inrådan från familjen, sökte han hjälp genom psykiatrin. Han diagnostiserades som kliniskt deprimerad och förskrevs antidepressiv medicin.

Drake började nu konsumera enorma mängder cannabis enligt vännen Robert Kirby. Han rörde sig knappt utanför hemmet i London mer än för att köpa än mer cannabis. Att han i kölvattnet på bruket började visa upp klara tecken på psykos var inget han såg själv och inte ville att andra skulle påtala. Han vände sig inåt och isolerade sig alltmer från vänner och familj. Han gjorde några konserter men återigen var det som en kompakt Berlin-mur mellan en alltmer inåtvänd Nick Drake och publiken.

Han hade sedan många år en fatalistisk syn på livet och att hans öde redan var skrivet började bli allt mer tydligt ur hans perspektiv. Systern beskrev det som om att han trodde hela livssituationen nu började gå utför och det var då det började gå utför med besked. Skivbolaget Island vare sig förväntade eller ville ha ett tredje album. Ändå uppvaktade Drake John Wood som var anställd av bolaget som producent med ett förslag om ett sådant. På hösten 1971 började planerna ta form. Resultatet kom att bli den tredje skivan ”Pink Moon” som släpptes 1972.

Nick Drake Pink MoonTredje och sista skivan ”Pink Moon” är Nick Drakes mest avskalade. Få pålägg och han själv som enda musiker är skivans mer nakna karaktär men vilken skiva det är!
Foto: Wikipedia

Musikaliskt var Nick Drake tillbaka i den mer avskalade formen som han hade använt sig av på ”Five Leaves Left”. Det var till och med än mer avskalat då Drake själv framförde sina sånger som enda musiker på plattan. Inspelningarna som nu satte igång gick på rekordsnabba två kvällar. Producenten John Wood den enda närvarande för att spela in. Det är med andra ord ett extremt naket och intimt album som lämnar få oberörda. En del pålägg finns men i stort sett bygger konceptet för albumet på Nick Drakes sång och gitarrspel.

I övrigt präglas skivan av en total närvaro där Nick Drake ensam med sin gitarr framför vidunderliga låtar som trotsar tyngdlagen. Nick Drake var inte bara tillbaka i det han gjorde bäst, låtarna lyste med sån kraft att skivan återigen visade en Nick Drake som låg eoner före sin tid. Den är bara 28 minuter lång, men då du lyssnat klart skakar du av alla intryck och ljuvliga små nydaningar. Återigen briljerar han med sin gitarrteknik som liknar få andra du har hört.

När inspelningen var klar lämnade Nick Drake in banden till skivbolagets ägare och vd Chris Blackwell. En modern myt säger att Nick Drake lämnade in dessa i receptionen utan ett ord och bara gick utan att personalen fattade vad det handlade om. Den historien får dock tillskrivas fablernas värld. Som vanligt var dock den introverta och världsfrånvände Nick Drake ovillig att delta i intervjuer eller promotion-aktiviteter för att marknadsföra skivan. Flera i Islands ledningsgrupp ville lösa honom från kontraktet då de ansåg att han inte ville hjälpa till i detta arbete. Drake gick dock med på en intervju med Jerry Gilbert som jobbade för Sounds Magazine. Gilbert har beskrivit intervjun som ”kontaktlös” och ”utan den minsta ögonkontakt” från Drakes sida.

Nick Drake var nu en bruten man. Han flyttade hem till hemstaden och föräldrarna övertygad om att hans karriär som musiker nu var över. ”Pink Moon” sålde om möjligt än sämre än både ”Five Leaves Left” och ”Bryter Layter”. Ett sista besked som han tolkade som om att han inte var ämnad för det här och att ingen förstod honom eller hans musik. Drake fortsatte att tjäna 20 £ i veckan på sitt kontrakt vilket ens medgav att han köpte nya kläder.

På det privata planet kunde han försvinna i dagar bara för att dyka upp när ingen anade det, stanna en tid bara för att försvinna igen. En gammal studiekamrat från Camebridge – John Venning – såg honom i Londons tunnelbana tyst stirrande framför sig som om omvärlden inte längre fanns. Han har i intervju beskrivit honom som ”kliniskt deprimerad”.

Drake kunde låna mammans bil och köra i timmar bara för att upptäcka att bilar kan stanna då de inte längre hade bensin. Han förstod helt enkelt inte längre enkla samband som andra tar för självklara. Vid de tillfällena fick han aktivt hämtas hem efter samtal om situationen. Regressionen och sammanbrottet var tyst men markant.

Den gamle kollegan och Fairport Convention-medlemmen John Martyn som nu hade börjat ge ut skivor i eget namn, beskrev Drake i intervjuer som en av de mest tillbaka-dragna personerna han hade mött i sitt liv men beklagade sig samtidigt över Drakes frånvaro. Låten ”Solid Air” tillägnades honom och handlade också om Nick Drake. Samma John Martyn hade bidragit med två låtar till skivan ”Bryter Layter” – ”Northern Sky” och ”Fly”. Delar av hans dåvarande band Fairport Convention hade dessutom medverkat som musiker. Banden fanns alltså men bara i musikens värld, Nick Drake däremot hade nu brutit med allt och alla.

Till sist fick Nick Drake ett nervöst sammanbrott och lades i fem veckor in på sjukhus. Han vägrade att klippa naglarna eller håret och han såg nu mer allt mer ut som en eremit. 1974 Hade processen gått så långt att till och med en av hans äldsta vänner, Sophia Ryde som också var det närmaste en flickvän han någonsin kom, inte längre orkade utan tog kontakt med honom för att avsluta den platoniska relationen. Hon orkade inte längre se sammanbrottet som utspelades.

Det tog antagligen extra djupt och smärtsamt för inom en vecka efter händelsen var Nick Drake död. En överdos antidepressiva tabletter som orsakade andningsuppehåll var orsaken och än idag bråkas det om huruvida det var självmord eller en olycka. ”Självförvållat” står det i varje fall i det officiella utlåtandet. Nick Drake begravdes i hemstaden under enkla förhållanden. Endast de närmast sörjande samt 50 ditresta personer som antingen fortfarande kom ihåg hans musikaliska insatser, eller hade arbetat med honom närvarade.

Den fullständig bedövande vackra ”The Cello Song” får bli exemplet på Nick Drakes överjordiska musik. Låten återfinns på skivan ”Five Leaves Left”. Källa: Youtube

I sin samtid fick aldrig Nick Drake det erkännandet han förtjänade. På 80-talet uppmärksammades han av grupper som REM som beskrev honom som en stor inspirationskälla till allt de själva stod för musikaliskt . Också Robert Smith från The Cure avslöjade sig vara en devot fan. Till och med namnet ”The Cure” kom från Nick Drakes låt ”Time Has Told Me” där han sjunger ”A Troubled Cure For A Troubled Mind”. Gruppen Dream Academy gav under 80-talet ut singeln ”Life in a Northern Town” som tillägnades Nick Drake på omslag och i text.

1998 Sände BBC Radio 2 en dokumentär med titeln Fruit Tree: The Nick Drake Story med intervjuer med Joe Boyd, John Wood, Molly och Gabrielle Drake med fler. Titeln Fruit Tree kom från låten med samma namn. En omarbetad version av programmet kom ut 2004 med den nya titeln Lost Boy: In Search for Nick Drake. Det nya programmet sändes av samma kanal 2004.

Också Brittisk TV uppmärksammade honom. 1999 Spelades en dokumentär in för BBC2 som sändes samma år. Den 40 minuter långa A Stranger Among Us – In Search For Nick Drake satte återigen hans namn på den musikaliska kartan. Den Holländske regissören Jeroen Berkvens gjorde också han en dokumentär. A Skin Too Few: The Days of Nick Drake innehöll intervjuer och material med personer som omgav Nick Drake under hans korta men intensiva karriär. Återigen figurerade John Wood, Joe Boyd, Molly och Gabrielle Drake som referenser.

Radioprogrammen och dokumentärerna fick stor uppmärksamhet och en renässans för Nick Drakes musik kunde skönjas. Under samma period släpptes samlingsplattan ”Made To Love Magic” och tillsammans satte de ljuset på en bortglömd artist som nu fick sitt erkännande till sist. Ironiskt nog ledde skivan ”Made To Love Magic” till att Nick Drake 2004 fick två låtar på hitlistor 30 år efter sin död. Låtarna ”Magic” och ”River Man” nådde listorna och också albumet ”Made To Love Magic” nådde som bästa listans 27:e plats. Nick Drake hade fått sin revansch och de är fortfarande de enda låtarna och albumet av honom som har uppmärksammats på listor.

Tre skivor gav han ut, tre skivor som förändrade allt men som i det närmaste ratades då de kom ut. En persons tragiska öde blev priset men vinsten var tre skivor som överträffade det mesta. I mitt tycke är ”Five Leaves Left” och ”Pink Moon” hans mästerverk men också ”Bryter Layter” har sin givna plats. Trots ett bittert öde kan man väl inte lämna ett bättre arv efter sig än så. Nick Drake må ha varit helt förbisedd i sin samtid men få andra artister har trots detta betytt så mycket. God lyssning, han är värd det och mer den gode Nick Drake.

En titt i The New York Dolls bildvärld av Micheles Kindh

En fantastisk bok med fotografier fick undertecknad av Ulf Holmén och Susanna Varis i födelsedagspresent när jag fyllde år i juli. Det är rockfotografen Bob Gruens suveräna snygga bilder på The New York Dolls under deras korta storhetstid i New York.

Boken heter New York Dolls: Photographs By Bob Gruen. En härlig mix av varierande bilder på bandet i olika miljöer och i diverse klädstilar. Det finns också två lysande intervjuer signerade av den store Lenny Kaye med bandmedlemmarna David Johansen och Sylvain Sylvain som är de två överlevande i The New York Dolls. Samma medlemmar kom senare att bli de som också startat upp bandet igen. Lenny Kaye var den man som satte ihop den numera legendariska ”Nuggets-boxen” med amerikanska garagerockband som influerade punken. Lenny Kaye är gitarrist i Patti Smith Group.

Lenny_Kaye-1978Lenny Kaye

http://www.lennykaye.com/

Senare började Bob Gruen att fotografera Bob Dylan för att senare bli hovfotograf åt John Lennon och så här sade Yoko om hans Lennon-bilder:

”Bob’s magical photos and brilliantly telling captions together present a kaleidoscope of John Lennon’s New York Period. It is beautiful, clear, and truthful. I know. I was there.”

Bob_GruenBob Gruen

Bilderna av Bob Dylan följdes med bilder av Blondie, Kiss, Led Zeppelin, David Bowie, Aerosmith, Tina Turner och The Clash bland många andra.

Här följer ett smakprov på Bob Gruens bilder på The New York Dolls:

C-267_NewYorkDolls_1973_Gruen                                    Bild 3

indexR-444_GruenBild 3 3003662798_6b7ff9330e

I slutet av boken skriver The New York Dolls främsta fan Morrissey som var mannen som fick The New York Dolls att återuppstå. Boken är från 2008. Vilken underbar bok.

Tom Petty öser på igen

Tom Petty & The Heartbreakers  – Hypnotic Eye

TPATH_HypnoticEye_Cover_CD_F2_RGB_0@@@@

Det var länge sedan som Tom Petty och gode vännen Mick Campbell hade bandet Mudcrutch. Där lades grunden till bandet Tom Petty & The Heartbreakers, en grupp som skulle bli en av den amerikanska rockens främsta genom tiderna. De har sedan dess diskret byggt upp sin status som ett levande rockband. På konserter och skivor har de skapat ett namn som är synonymt med kvalitetsrock.

Även om flera medlemmar kommit och gått genom åren, så har Mike Campbell och Tom Petty hållit ett stadig hand på rodret på skeppet ”Heartbreakers” under alla år.

Varenda skiva med bandet har hållit god kvalitet och de kan lugnt sägas vara en god grund att bygga upp en skivsamling på. Få grupper har som Tom Petty & The Heartbreakers kunnat ge lyssnarna det bästa av den amerikanska musiktraditionen.

tompettyheartbreakers

Bandet har en lång karriär. I nästan fyrtio år har de spelat in skivor som t ex det fina snygga debutalbumet som är självbetitlat. Jag upptäckte dem först på slutet av sjuttiotalet och har sedan dess beundrad och hängt med i Tom Petty &  The Heartbreakers utgivning av starka skivor.

1323728686tompetty_img02_hires

Det nya albumet har en ovanlig mjuk rockig känsla med oerhört enkla melodier och väldigt sofistikerat sound som skapar ett störtskönt vibrerande. Känslan av lugn och ro infinner sig snart. En harmonisk platta som fyller min själ med behaglig ro och djupgående romantiska drömmar.

Varenda sång är välskriven och framförallt fint arrangerad, en detalj av  många på en intrikat platta. Avskalade men ändå komplexa texter som ger ett djupsinnigt intryck är ett av kännetecknen. Jag vet inte hur processen har gått till eller hur skivan jobbats fram. En stark grundläggande vision som sakta men säkert har vuxit fram under inspelningen och förmodligen också mejlats fram ligger nog bakom om jag får gissa.

Jag lyssnar på en skiva som i ett ögonblick låter en blues slingra fram i både text och komp, medan det i andra sånger kan blandas om ordentligt med både rock, country och lite mera pop. Här finns till och med lite jazzanstrukna inslag som i sista låten ”Shadow People”. Där får jag en känsla av att Tom Petty har låtit sig inspireras av Van Morrison fram till den mera rockiga gitarren avlöser jazzpianot. Tom Petty och hans bandkamrater har gjort en bra och fin mix av blues i samma anda som B.B King och dessutom fått in lite supernsnygga arrangemang i stil med Steely Dan på framförallt skivans sista spår.

Tom Petty fortsätter med sitt nya album att skapa varma och bördiga låtar direkt från myllan, men som ändå har en urban prägel. Musiken kan därför både sägas tillhöra framtiden och utgöra en blick bakåt till den amerikanska rockens sjuttiotal. Den countrybetonade rock som gjordes framförallt i Kalifornien och Los Angeles är grunden. Namn som Linda Ronstad, Neil Young, The Byrds, Graham Parson, Poco, The Flying Burrito Brothers med flera stora artister är inspirationskällan för den retrospektiva sidan av musiken. Dessa artister delade ju samma vision som förlagan Graham Parson hade med sin kosmiska musik – mötet mellan country och rock. En vision också Tom Petty hyser i sin musik.

En stor modern rockplatta som undertecknad inte kan låta bli att älska för att den har en så gedigen kvalitetsstämpel.

Micheles Kindh

Mer läsning och recensioner av skivan:

Rolling Stones recenserar

Tom Pettys egna hemsida där du kan läsa mer om skivan

GP recenserar

Tidningen Telegraph recenserar

För Tom Pettyvänner vill jag också rekommendera hans två soloalbum ”Full Moon Fever” från 1989 och ”Wildflower”

Dr Indie om Bob Dylans nya album

Bob Dylan  – Tempest

@@@

Bob Dylan släpper sitt album nummer 35 på minst femtio år och har gör en platta som låter som en sammanfattning av den musik han växte upp med. Det är blues, country, folkmusik och gammal hederlig rock. Woody Guthrie och Hank williams är hans följeslagare den här gångenockså. jag tycker att musiken låter gammal och påminner starkt om den msuik han spelade i sin gamla radioshow han sände via satellitradio för en del år sedan. Dylan samlar upp musikens fundament och gör en bra hyfsat skiva. ordinär men ändå bra. Bob Dylan gör inte någon sista skiva då titeln skulle kunna vara hämtat ur Shakespeares sista pjäs ”The Tempest” fast det är som Bob Dylan påpekar att han knappast kommer ge upp med att släppa skivor.

Nu gör han långa berättelser som den om Titanic som utgör fjorton minuters lång litterär utsvävande låt. Det är själva titelspåret helt enkelt. Det finns som sista låt en tribute till John Lennon som skjuts ihjäl för 32 år sedan.

Låtarna är inga magiska mästerverk fast de är ändå stora sånger där texterna är mästerliga medan arrangemangen med Los Lobos egen David Hildago är gästmusiker på albumet och tillför naturligtvis en massa med små nyanser till Dylans vanliga blickande i sin egen musikaliska utveckling. Plattan är ingen milstolpe då den har för vanliga låtar fast ändå är bob Dylan alltid bob dylan som gör intressant musik trots allt.