Ny country av Micheles Kindh

Brad Paisley – Moonshine In the Trunk” 2014
@@@
Brad_Paisleyfortop
Dwight Yoakam – Second Hand Heart 2015
@@@
dwight_yoakam
Det är stilsäker och trygg countryrock som lunkar på längs den bredbenta motorvägen. Det är inga mästerverk men det är bra och underhållande country som är långt borta från popcountryn eller den mera mainstreamartade vi kan se ta över stundtals inom countryn.

Brad Paisley är populär men samtidigt kan han avhålla sig från den mera tillrättalagda popen inom countryn utan låter musiken vara tuff, näringsriktig och samtidigt berätta en rad med historier från den amerikanska verkligheten på ett sätt som bara Brad Paisley kan göra. Det senaste albumet är bra och bevis på att fin country alltid finns där bredvid den mera kommersiella andan av countryn.
Min uppskattning ligger på det planet att hans musik förstärker den sida som plockar fram rocken och ger den utrymme utan att för den delen tappa bort countrymusikens egna väsentliga begrepp eller drag.
han utvecklar helheten till ett bra koncept. Den nya skivan gör mig inte besviken utan den håller ordinär Brad Paisleystandar.

Dwight Yoakam och Steve Earle var bägge två rebellerna som tröttnade på popen i countryn och renodlade honky tonk-traditionerna men med rocken i botten och det skapade deras tuffa attityd och längtan efter Buck Owensljuden, Bakersfieldsoundet blev vägledande.
Dwight Yoakam började göra sin karriär lite annorlunda start genom att i Los Angeles uppträda på punk och rockklubbar. Det var den grunden som blev hans mest upphöjda del av countryn – den totala föreningen mellan country och rock såsom Gram Parson drömde om att få uppleva. Dwight Yoakam hade till och med sig hardcorebandet Hüsker Dü på några turnéer vilket jag tyckte var hur underbart som helst när jag läste om det på 80-talet. Dwight Yoakam och Steve Earle slog igenom ungefär samtidigt 1986 med mina favoritdebutplattor det året. Jag köpte bägge och älskade deras två album. Countryn fick plötsligt liv igen genom att rocken möter countryn på halva vägen var.
Det senaste albumet är okej musik, tyvärr har den inte riktigt samma kraftfullhet som tidigare album. Men ändå är detta jämntjocka album något av det bästa inom countryn just nu för min egen del. Bra texter och fina melodier, som stundtals försvinner in i rockens mera bullriga element. Det är svagheten med skivan. Fördelen är att plattans kvaliteter syns ändock trots bristerna.
Med andra ord är de två hyfsat bra skivor som ärligt beskriver hur countryn ser ut för tillfället.