Yusuf På Nya Äventyr

Artist/Titel: Yusuf – Tell ‘Em I’m Gone
Betyg: ♣♣♣

Artisten Yusufs före detta Cat Stevens skivutgåvor fortsätter och har nu krönts av den nya skivan ”Tell ‘Em I’m Gone”. Det är i vanlig ordning en mer lågmäld tillställning men också en mer bluesig ton än hans tidigare skivor har gett exempel på. I låtar som ”Big Boss Man” kan det riva loss mer än snittet i Yusufs skivor. Det är inte hårdrocksklös men det svänger rätt bra på sina ställen.

YusufArtisten Yusuf har släppt en ny skiva som i sina dela är utmärkt Foto: Showbiz411

I samma kategori hittar vi den gamla klassikern ”You Are My Sunshine”. Klassisk amerikans folkmusik är här uppdaterad till en bluesig poplåt med markerad rytm och högläsning på arabiska. ”Editing Floor Blues” är också den starkt influerad av R&B och det är i det ljuset kanske inte så konstigt att han i förordet till skivans texthäfte deklarerar sin kärlek till musikformen. Blues och R&B är det bärande temat för skivan helt enkelt.

I en låt som ”The Devil Came From Kansas” kostar Yusuf till och med på sig att enligt sina mått mätt rocka loss av bara h-e. Det är fortfarande inte direkt metal-klass över det men nog tjuter och bultar det i gitarrerna. Låten är definitivt skivans bästa. Jag är dock lite misstänksam mot texten. Är vi tillbaka i den muslimska devisen USA är den store satan kan jag hålla mig för skratt men jag hoppas Yusuf är lite mer pragmatisk än så. Jag väljer att flitar på att titeln anspelar på något annat men jag kan inte låta bli att undra.

Cat-Stevens-Tell-Em-Im-GoneYusufs nya skiva Foto: Sonymusic

Skivan rymmer också en mer lågmäld ton. ”Dying To Live” är ett sånt exempel. Stilmässigt typiskt för Cat Stevens. Melodiöst, vackert och med en fundersam text som cirklar kring tankar om livet. Men det är också här man hittar skillnaden mellan Cat Stevens och Yusuf, förr kretsade texterna kring livet i största allmänhet nu är det muslim som han är texter om religion som gäller. I samma kategori hamnar låten ”Cat & The Dog Trap”, harmoniskt och mjukt som sammet.

Skivan präglas av en närvarokänsla som bara en skiva inspelad live i studio har. För det är precis det den är. En tagning, ett band och inga pålägg eller efterarbeten med diverse tekniska finesser. Musik rakt upp och ner så som det ska låta helt enkelt. Onekligen tillförs något till sådana skivor, de är några till antalet. En annan skiva som kan nämnas i samma sammanhang men som inte har det minsta med musikaliskt släktskap är Neil Youngs ”Re-actor”. Så grym och brutal som den är inte ”Tell ‘Em I’m Gone” men visst svänger det här också.

Det starka med plattan är att Yusuf på den frångår sitt vanliga mjuka jag och tar ut svängarna. Här och där som i ”The Devil Came From Kansas” är det långt ifrån hans vanliga jag. Det är med andra ord modigt. Att det svänger i den typen av låtar skadar inte heller och helheten är mer positiv än negativ. Så långt är skivan utmärkt.

BluesEn av skivans hörnstenar är bluesen. På bilden Mississippi John. Foto: Britannica

Det dåliga då? Jo det finns och det är framför allt två saker. Hans sedan en tid uppvaknade intresse för islam är inget jag har en åsikt om. Det är upp till var och en, men det känns ändå lite mögigt när var och varannan text handlar om gud och filosofi gränsande till detta fenomen. Missförstå mig rätt, jag har inget emot religion men jag anser att det är var och ens ensak inte något man dänger i huvudet på andra.

Det andra är att skivan känns lite jämntjock. De enda låtarna som sticker ut är ”The Devil Came From Kansas” och inledande ”I Was Raised In Babylon”. I den sista kommer återigen tvivlet inför texten. Det är som om han lovprisar sitt nya sätt och sina nya värden men ser ner på mina i en text som beskriver vad som är moral och omoral. Snygg låt men texten känns inte fullt lika bra.

Yusuf IslamYusuf har trots allt anledning att le, skivan är lyckad och har sina unika sidor
Foto: Theguardian

Jag måste dock erkänna att jag är mer imponerad än avogt inställd. Den nya skivan är snygg, sparsmakad i arrangemangen och har framför allt en räcka låtar som inte direkt skäms för sig. Att han tar ut svängarna när han ger sig i kast med R&B ger många extra plus. Yusuf visar helt enkelt upp en ny sida av sitt musikaliska värv och det gör han bra. Skivan visar en artist som är mogen nog att ta sig an nya stilar och uppgifter. Det är djärvt och ambitiöst men håller kanske inte hela vägen även om det håller långt.

Betyget blir bra men inte mer än godkänt. Det är framför allt det lite anonyma och jämntjocka som fäller avgörandet, annars hade jag inte haft något emot att ge skivan en fyra. Det blir en trea till sist och Yusuf kan stoltsera som en stolt tupp. Tvärtom är det ett betyg med mersmak.