Punkens Historia 15: Punkologi

Vi har hunnit fram till den här seriens sista avsnitt och ska i dagens inlägg sammanfatta allt det som inte hade med musiken och allt det andra uppenbara att göra. Välkomna med andra ord till en artikel som kommer att handla om alla de andra uttryckssätt som punken visade upp under sin guldålder.

Punk är musik tänker du säkert. Jo, så var det men det var mer också. Punk var en hel kultur som kretsade kring musiken men som också innefattade grafisk design, pin-kultur, hemmagjorda inspelningar på kassettband som kopierades i all oändlighet och som därmed fick sin spridning. Punken var också kläder, mode och en attityd. När punken var i sin linda var den en slags självständighetsrörelse, ett uttryck för utanförskap men också gemenskap och ett sätt att markera något annat, något nytt. Kläderna var naturligtvis den annonspelare som skvallrade om detta, pins den definitiva bekräftelsen.

Punk PosterEtt exempel på den hemmasnickrade estetiken som blev punkens kännemärke

Det började i New York med rörelsen som såg sin definitiva födelse runt 1973-1974. Iklädd en mexikansk brottarmask och omgiven av en stor dos mystik gjorde sig Arturo Vega känd som CBGB’s mest okände. När han så småningom blev känd bekantade han sig med många av de som senare kom att bli företrädarna för rörelsen. Deborah Harry, Chris Stein, Hela familjen Ramone, Richard Hell, Johnny Thunders och många fler ingick i hans umgängeskrets. Från början kom han från just Mexico men hade på vinst eller förlust rest till New York och mer eller mindre av en slump hamnat på CBGB’s. Han blev snart den som utformade grafiken till det emblem som Ramones snart blev synonymt med.

Arturo VegaArturo Vega var en av pionjärerna som skapade Ramones logo Foto: Telegraph

Ungefär samtidigt skapade Legs McNeil och John Holmstrom den legendariska tidskriften ”Punk Magazine” som också gav rörelsen dess namn. John Holmstroms tecknade omslag som ofta påminde om serier angav tonen på tidningen och skapade dess identitet. Snart hade deras estetik satt sin prägel på hela rörelsen också den som började växa fram i Storbritannien. Tidskriften skapade också ett helt fenomen som gick under namnet fanzine.

PunkPunk Magazine var stilbildande Foto: 98Bowery

Fanzine var från början ett sätt för devota fans att skriva om sina favoritgrupper och de konserter de hade sett med dessa. Snart utvecklades det till att bli mer allomfattande och efter en kort tid hade en tidningskultur som handlade om konserter, musikrecensioner och de senaste grupperna som dök upp. Lite som Blaskan med andra ord. Fanzine-kulturen blev en av hörnstenarna i punkrörelsen och var en kanal för information som nådde de flesta som var intresserade. Ofta var de xeroxkopierade och inte av en jättehög kvalitet. Men vad gjorde det, det var ju musiken man kunde läsa om som var det viktiga.

John HolmstromJohn Holmstrom (bilden) och Legs McNeil var de två som formade hela fanzine-trenden Foto: Wikipedia

Legs McNeilLegs McNeil (till höger i bild) skrev i Punk Magazine – här tillsammans med Joey Ramone i mitten Foto: Obeyclothing

Punk som mode har gamla anor. Redan 1972 hade Malcolm McLaren startat affären ”Let There Be Rock” på Kings Road i London. Inriktningen var kläder med 50-talssnitt och kundgruppen var mest Teddy Boys. McLaren tröttnade dock på de stökiga och ofta bråkiga Teddy Boys-kunderna och 1973 fick han chansen att vända blad. Han och dåvarande flickvännen Vivienne Westwood åkte över till New York och där träffade de gruppen New York Dolls.

New York DollsNew York Dolls manager hette ett tag Malcolm McLaren Foto: Loudguitars

Snart hade ett samarbete om scenkläder till gruppen satts igång och så småningom blev Malcolm McLaren också gruppens manager, en slags övning i vad som komma skulle med Sex Pistols. Många menar att han blev gruppens Yoko Ono och att han på ett eller annat sätt var den person som såg till att Johnny Thunders bröt upp från gruppen vilket skedde 1975. 1973 Byttes namnet på affären i London ut och kom istället att heta ”Too Fast To Live Too Young To Die” men redan 1974 byttes namnet ut igen – den här gången till ”Sex”.

Malcolm McLaren and Vivienne WestwoodMalcolm McLaren och Vivienne Westwood skapade modet genom affären ”Sex” i London Foto: Theredlist

”Sex” blev något av en legend. Det var här de som kom att ingå i punkrörelsen först träffades då affären blev ett mittnav. Affärens källare blev för en tid replokal åt Sex Pistols och både Sid Vicious och Glenn Matlock som båda blev medlemmar i samma grupp jobbade i affären innan karriären tog fart. En ung Chrissie Hynde – senare medlem i The Pretenders – jobbade också hon i affären. I kundkretsen ingick Siouxsie Sioux, Steve Severin – båda senare medlemmar i Siouxsie and the Banshees, Adam Ant och Marco Pirroni som tillsammans startade Adam and the Ants och John Lydon som blev sångare i Sex Pistols för att nämna några. Kläderna var provokativa, ofta hämtade från S/M-inspirerad estetik. Swastikor, Sovjetiska symbolen hammaren och skäran och porträtt på Karl Marx prydde många kläder vilket på sin tid var mycket provokativt.

SexAffären Sex på Kings Road i London blev centralpunkten för Brittisk punk Foto: Vogue

Affären innebar att punken nu fick en estetisk form som utmärkte dem och som svetsade samman rörelsen till en utseendemässig enhet. Den blev också fixstjärnan som startade mångas karriärer. Några har vi nämnt men Vivienne Westwood är än i denna dag en stil- och modeikon med ett imperium bland annat en affär i centrala London och en klädkollektion som håller internationell klass vad gäller haut couture och mode.
Sex var den tankesmedja som satte en identitet på punken genom kläderna. Snart blev punken därför igenkännbar, åter en faktor som skiljde den engelska och amerikanska punken åt. Inom den amerikanska punken klädde sig medlemmar i rörelsen mer som de konstintresserade high school-studenter de flesta var det vill säga i polotröjor och jeans.

Sex ShirtEtt exempel på den annorlunda designen från ”Sex” Foto: Alivenotdead

1957 Hade en ung amerikan vid namn Hasil Adkins tröttnat på att hela tiden få svaret ”Nej tack men försök gärna med något annat skivbolag” när hans demoinspelningar refuserades en efter en. Istället kläckte han idén att spela in, trycka upp vinylsinglar och distribuera dessa. Han blev skivbolag och skivaffär i ett. Hans idé kom att gå under beteckningen DIY – Do It Yourself. Han är numer efter sin död en kultklassiker både för punken och psychobillyn eftersom man kan påstå att han innebar startskottet på båda.

Hasil AdkinsHasil Adkins uppfann DIY (Do It Yourself) – här med sina egendistribuerade skivor
Foto: Wikipedia

När punken startade blev denna idé också deras, snart cirkulerade kassettband med heminspelade alster och vinylsinglar som distribuerades via rätt aviga kanaler vilket innebar att de ibland var svåra att få tag på. Men de fanns och de nådde ut och detta blev dessutom en av hörnstenarna i punkens filosofi. Några band som senare blev kända startade i DIY-kulturen, till exempel Buzzcocks. Deras första utgåva ”Spiral Scratch” som kom ut 1976 var först en ren diy men kom senare när bandet fick skivkontrakt att distribueras av deras skivbolag UA. Den räknas idag som en av den engelska punkens heliga graaler.

Buzzcocks Spiral ScratchBuzzcocks var först ut i den Brittiska DIY-rörelsen med EP:n Spiral Scratch Foto: Mute

CassetteCassette-bandet blev också en källa för distribution Foto: Wikipedia

Kläderna blev mycket tack vare ”Sex” inverkan på gott och ont en uniform. Snabbt uppstod den så kallade pinkulturen bredvid klädkulturen, pins blev också kända under namnet ”badge”. Det var helt enkelt nålförsedda brickor där framsidan var tryckt. Den kunde föreställa grupporträtt, logotyper, bandnamn eller bara något provocerande. Man får komma ihåg att provokationen var både central och nödvändig för punkrörelsen. Pins eller badges blev snabb ett kännemärke som gjorde att man kunde se en punkare på långt avstånd.

punks and badgesPins eller Badges blev en del av uniformen för punkarna Foto: Etsy

Ett fenomen kring punken kanske är mindre trevligt att prata om men det handlar om kroppsliga vätskor du normalt sett hittar i munnen. Ja, jag pratar om saliv och denna ädla vätska kom att användas till helt andra saker än att hålla munhålan fuktig. För av någon anledning, ingen vet egentligen hur, startade den brittiska delen av punkrörelsen att använda saliv till att uttrycka både sin avsky och sin kärlek. Vilket kan man diskutera hur länge som helst och svaren lär bli lika många som dem som besökte konserterna där saliven användes. Snart stod spottloskorna som en vägg på konserterna, banden kunde mötas av en vägg med salivmissiler och indränkta lämnade de senare scenen. Lyckliga eller bara äcklade är också något som är omdiskuterat. Både blod och saliv var därför inte ovanliga på konserter särskilt små klubbspelningar.

RamonesEn vägg av spottloskor mötte Ramones när de kom tillbaka till London Foto: Punk77

Idag är punken förändrad. Den har genomgått en rad metamorfoser genom åren och också platser har format den till nya former. Postpunken som uppstod under 80-talet innefattade så vitt skilda band som The Cure, Joy Division, Lords of the New Church och Big Country. Städer som Washington och stater som Kalifornien formade punken under 80-talet och den förra kom att bli extremt viktig för band som Metallica som blev inspirerade av NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal) med främst Motörhead som representant, Washington-punk med band som Bad Brains och den punk som uppstod i Kalifornien med band som Black Flag och Dead Kennedy’s. Punk blev därmed en del av viss metal-musik som thrash-metal.

Black FlagBlack Flag med Henry Rollins i högform Foto: Clashmusic

Bad BrainsBad Brains skapar historia Foto: Files.Nyu

Idag är musiken representerad av band som Green Day som åter har gjort den stor men också kommersiell. Eftersom punk är en underground-rörelse är det de mindre banden som egentligen är mer intressanta och där hittar vi till exempel utmärkta Varukers. Deras musik är också den stenhård och ibland på gränsen till metal. Vi avslutar den här artikelserien med en videofilm med just Varukers för att ge ett smakprov på punk av idag. Och kom ihåg, ”Punk’s Not Dead, It Only Smells That Way”.

Punkens Historia 11: New York, New York

Vår historia om punken i New York och klubben CBGB’s fortsätter. Grupperna som ingick i rörelsen presenteras i korthet.

Eftersom punken i New York-tappning vilade på en blandning av olika uttryckssätt för konst, var också poesi en drivkraft för vissa. En artist som kom att betyda mycket för denna del av punkens uttryckssätt var Patti Smith. Med en religiös uppfostran men en brinnande iver att göra sig fri från arvet, sökte hon sig till poesins värld. Snart hade hon upptäckt det som kom att bli hennes ledstjärna – den franske poeten Arthur Rimbaud. Hon lämnade hemmet i Chicago och flyttade till New York där hon snart började skriva egen poesi. Hon hann med en kort men intensiv resa till Paris där hon kom i kontakt med performance art vilket hon senare kom att införliva i musiken.

1974 Började hon forma det som kom att bli Patti Smith Group. Tillsammans med gitarristen, basisten och musikaktivisten Lenny Kaye, startade hon ett projekt som påbörjades som poesiläsning till gitarrslingor. Snart hade fler medlemmar tillkommit, Ivan Kral på gitarr och bas, Jay Dee Daugherty spelade trummor och Richard Sohl kliade pianotangenter.

Patti SmithPatti Smith cirka 1971

1975 Påbörjades inspelningen av debutskivan ”Horses” som släpptes samma år. Albumet producerades av ingen mindre än John Cale, före detta medlem i Velvet Underground. Cirkeln var därmed sluten. Det innehöll den vidunderliga titellåten som med sitt hetsiga tempo satte ribban för punken. Inledningsfrasen ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine” lyfte både på flera ögonbryn och väckte kontrovers. Också där andades debuten punk med andra ord. Flertalet av framtida stor artister säger sig ha bestämt sig för att viga sina liv åt musiken efter anförskaffandet av ”Horses”. Morrissey, Siouxsie Sioux, Johnny Marr och Michael Stipe är några av dessa. Patti Smith Group kom att göra en över 40 år lång karriär, de spelar fortfarande tillsammans och ger också ut skivor än idag.

I Columbus Ohio började saker och ting röra på sig 1972. Efter en extra dålig konsert med Captain Beefheart, bestämde gitarristen John Morton, sångaren Dave E McManus och gitarristen Brian McMahon sig för att göra bättre. Resultatet blev Electric Eels som mellan 1972 och 1975 drabbade världen. Från början saknade de en trummis, istället brukade medlemmarna slå på städ, metallplåt och på varandra. Jo ni läste rätt, gruppmedlemmarna brukade ibland ägna sig åt fistfights med varandra. Bandets musik var redan från början en avantgardistisk mix av jazz och rå opolerad rock. Dave E tutade mer än gärna falskt från en klarinett mellan den nasalt ironiska sången. Den egna beteckningen på musiken hette ”Konstterrorism”. Så småningom började man ta in mer erfarna trummisar, men alla blev kortvariga eftersom gruppen fortsatte att byta medlemmar. En av dessa var den legendariske trummisen Nick Knox som så småningom kom att spela med The Cramps.

Gruppen gjorde sig också snabbt kända för de fåtal spelningarna och att när de väl spelade slutade konserterna oftast i slagsmål med publiken. De hade därför en speciell notis hos den lokala polisen som bråkmakare. Gitarristen John Morton och sångaren Dave McManus brukade till och med gå till arbetarklasspubar och låtsas vara homosexuella för att därmed sätta igång barslagsmål. De använde sig tidvis också av nazisymboler och bildspråk för att provocera på scen.

Electric EelsElectric Eels Foto: Electric Eels

Den mer uppbyggliga delen av bandets existens innefattade dock skapande av musik.De spelade in flera av dessa efter återföreningen 1978 genom skivbolaget Rough Trade, men det släpptes bara singlar. Snart var bandet återigen historia och de efterlämnade ytterligare demoinspelningar. Idag finns dessa inspelningar samt singlarna som kom ut via Rough Trade, utgivna som samlingsplattor. En av dessa ”Eyeball From Hell” kan varmt rekommenderas.

Nästa grupp som startade i den våg av band som sköljde över New York under punkåren, blev en legend i sin egen livstid. Tillsammans med gruppen Television var de representanter för något unikt för band från New York under perioden, de vävde in nerv i musiken. Talking Heads som de hette, var typiska för punken av New York-snitt. Tre av medlemmarna startade som elever på designskola. Tina Weymouth, David Byrne och Chris Franz gick alla på grafiska design-utbildning på samma skola, och 1974 startade de bandet ”The Artistics”. 1975 Hade de bytt namn till ”Talking Heads” och inledde sin karriär som förband åt Ramones på CBGB’s samma år.

1977 Blev ett viktigt år för dem. Först anslöt sig Jerry Harrison till gruppen på gitarr, keyboard och bakgrundssång, för det andra landade gruppen ett skivkontrakt med bolaget Sire. I februari det året kom deras debutsingel ”Love – Building on Fire” och senare i mars kom debutalbumet. Titeln på albumet var lämpligt nog ”77”. Ännu bättre var att gruppen redan på första plattan fick en monsterhit i form av ”Psycho Killer” som handlade om massmördaren Son of Sam som spred skräck i New York samtidigt. Bandet kom att bli ett av de viktigaste i rockhistorien. På 80-talet gick de i bräschen för den konstnärliga utvecklingen av rockmusik där filmen ”Stop Making Sense” och låtar som ”Once In A Lifetime” gjorde dem odödliga. 1991 Splittrades bandet och förgrundsfiguren David Byrne fortsatte med soloprojekt under eget namn, Chris Franz och Tina Weymouth fortsatte också med den egna gruppen Tom Tom Club.

Talking HeadsTalking Heads blev ett av 80-talets giganter men startade i punken

Nästa band som kom att formas av New York-scenen, var också de starkt influerade av konst. De experimenterade med rock och blev ett av CBGB’s mer avantgardistiska band. Pere Ubu bildades i Cleveland Ohio och finns än i denna dag men med en enda originalmedlem kvar, sångaren David Thomas. De fick aldrig en kommersiellt framgångsrik karriär och de har alltid fått turnéra genom att bo hos fans för att spara pengar, men musikaliskt har de sett har de varit mer framgångsrika. Inte alltid så lättillgängliga i sin musik, men alltid med ett djup och en vinkling på musiken få eller inga andra kunde mäta sig med.

Gruppen är väl värd ett extra öra och har en rik produktion av skivor. Sammantaget har de gett ut ett 20-tal plattor som liknar inget eller lite av jämförbar musik. Låtar som ”Heart of Darkness” refererar naturligtvis till novellen med samma titel av Joseph Conrad, och ”30 Seconds over Tokyo” är baserad på 40-talsfilmen med samma titel. De är också en resa i musik som den aldrig har låtit vare sig förr eller senare.

Pere UbuPere Ubu

Mink De Ville är nästa band till rakning. De bildades i San Francisco när frontmannen Willy De Ville slog sina påsar ihop med trummisen Thomas R Allen Jr. och basisten Ruben Siguenza. Till sist anslöt sig pianisten Rich Colbert och gitarristen Robert ”Fast Floyd” McKenzie till gruppen och snart spelade bandet på läderbarer i staden. Under namnet Billy de Sade and the Marquis blev de en mindre lokal celebritet.

Snart hade Willy De Ville hört talas om musikscenen i New York och bandet bytte hemstad 1975. I samband med flytten bytte bandet namn till Mink De Ville, och snart hade de inrättat sig som ett regelbundet återkommande band på CBGB’s. Flytten innebar också att bandet fick ytterligare en medlem i gitarristen Louis X Erlanger som förde med sig bluestraditionen, han hade tidigare bl a spelat med bluesgiganten Johnny Lee Hooker.

Det mest originella med bandets musik, var de klara kopplingarna till spansk musik som lyste igenom i många sånger. Ett koncept som New York med sin stora latinamerikanska befolkning tog emot med öppna armar. 1976 Landade de ett skivkontrakt med Capitol och året efter debuterade de med skivan ”Cabretta” (betitlad så i Europa, i USA hette samma skiva Mink De Ville). Gruppen hann med sex skivor med olika konstellationer av bandet då medlemsbyten förekom, men alltid med den vidunderliga Willy De Ville i förgrunden. 1985 Lade bandet till sist av och Willy De Ville fortsatte en solokarriär som varade fram till hans död 2009. Han hann under denna tid släppa tio plattor i eget namn som alla är mycket lyssningsvärda.

Mink De VilleMink De Ville

Bush Tetras var bandet som kom in rätt sent i historien om CBGB’s. De bildades 1979 och har brutit upp och återförenats i flera omgångar. Med en blandning av punkrock, rock och funk var också dom ett av alla dessa band som var mycket annorlunda och musikaliskt utvecklande. Låtar som ”Cowboys in Africa” och ”Too Many Creeps” visade på ett band som helt klart gick sina egna vägar i musiken. Ytterligare en sak gruppen visade var att tjejer äntligen hade börjat ta plats i rocken. Tre av fyra medlemmar i gruppen var kvinnor. Punken hade därmed blivit ett sätt att ta sig fram också för tjejer. Visst hade de funnits förut, vilka kan glömma Phil Spectors alla tjejgrupper som The Ronettes, men de hade mest fått spela andrafiolen. Nu hade dessa tagit plats i rockens finrum, ett faktum punken och Bush Tetras bevisade.

Bush TetrasBush Tetras

Dessa och många fler samlades alltså på CBGB’s för att frossa i punk och utveckla stilen. Musikgenren var nu definitivt född, men skulle möta en annan utveckling när den tog steget över från New York till Storbritannien. Mer om detta i senare avsnitt där vi ska titta på den engelska punkens första år. Till dess, god läsning.

Ulf Holmén aka Dr. Dacapo

Punkens Historia 10: New York, New York

Vår artikelserie om punken fortsätter nu med en presentation av de grupper som ingick i rörelsen. Åren kring 1973 och 1974 när banden började växa fram och så småningom började spela på klubben CBGB’s, är så långt vi har kommit i historien.

Ett annat band som kom att betyda mycket för punken bildades 1973 och hette Television. De blev snabbt en förebild för de som senare kom att spela alternativ rock. Ofta blev de beskyllda för att vara för pretentiösa och de kallades också lite nedsättande för punkens Greatful Dead. Snart var de omtalade för sina härdsmältor till konserter. 1977 Debuterade de med en av punkens stora klassiska skivor -Marquee Moon. Den räknas fortfarande som en av rockhistoriens 100 bästa skivor. När gruppen splittrades 1978, gjorde basisten Richard Hell karriär som en ny gallionsfigurer för punken med gruppen under namnet Richard Hell & The Voidoids. De gjorde klassiker som ”Blank Generation”. Gruppens ledarfigur och meste låtskrivare Tom Verlain, fortsatte under eget namn. 1982 Återförenades gruppen utan Richard Hells medverkan.

TelevisionGruppen Television

Richard Hell & The Voidoids var som sagt nästa projekt i den före detta basisten i Television. Bandet startades egentligen redan 1976 som ett sidoprojekt, Richard Hell hade i lite mer än ett år därför två karriärer med två grupper. När karriärerna kolliderade var han till sist tvungen att välja väg. Det blev The Voidoids som gick segrande ur den striden. Ur detta samarbete kom tre skivor ut – ”Blank Generaion” från 1977, ”Destiny Street” utgiven 1982 och ”Funhunt” från 1989. Funhunt var inspelad live, de två andra var studioplattor.

Gruppen anses av eftervärlden ha varit ansvariga för mycket av punkens estetik, framför allt på klädområdet. Också gruppens poetiska anslag i låtar som ”Blank Generation” eller ”Love Comes In Spurts” visade att de la ner möda på att göra texterna litterära. Bandets första trummis hette Marc Bell, han kom senare att bli gruppen Ramones andra trummis från 1978. Han bytte vid gruppbytet också namn till Marky Ramone eftersom Ramones hade traditionen att alla medlemmars efternamn skulle vara Ramone. Detta för att markera ett brödraskap.

Richard Hell & The VoidoidsRichard Hell & The Voidoids

Mark Bell var också involverad i nästa grupp, också där som trummis. Wayne County &The Electric Chairs. Egentligen började gruppen som Wayne County & The Backstreet Boys redan 1974. I den ingick bland andra Marc Bell. Snart upplöstes denna grupp och istället skapades Wayne County & The Electric Chairs. Den enda gemensamma faktorn mellan de olika versionerna av bandet var den transsexuelle Wayne County – numer Jane County – som i sångarrollen ledde gruppen. Wayne County själv var den färgstarke förgrundsfiguren som med kvinnoperuker och texter om bögsex på toaletter kunde chocka dåtidens publik, utom punkare då förstås. Inte så undra på då att bandet blev det första och mig veterligen sista, som blev utjagade från den egna konserten av en uppretad skara katolska high school-elever.

Upprinnelsen till den historien var att bandet hade bokats till en aulakonsert utan att skolans rektor visste vilka de var och hur deras show såg ut. Det nålsögat slank de alltså igenom. Kvinnokläder och peruker kanske inte var det som de katolska eleverna var vana vid, men så långt höll de sig lugna. Bägaren rann dock över då sångaren helt plötsligt utstötte de blasfemiska orden ”God is dead”, då fanns ingen återvändo och bandet flydde hals över huvud med den uppretade skaran tätt efter.

Wayne CountyWayne County & The Electric Chairs

Bandet hann med att producera tre skivor innan de gick i graven 1979. Gruppens bästa låt, i varje fall enligt mig, heter ”Eddie and Sheena”. Den handlar om punkaren Sheena som träffar Teddyboy-killen Eddie. Teddyboys var Storbritanniens motsvarighet till raggare, de lyssnade på rockabilly, kladdade ner håret med brylcreme och spöade stundtals upp punkare. Låten börjar som en Elvis Presley låt och slutar som en sång av Sex Pistols för att hedra de två kulturerna genom personerna Eddie och Sheena. Barnet paret får döps logiskt nog i sången till Elvis Rotten.

Dead Boys var gruppen från Cleveland Ohio som spelade en våldsam och rå form av punk. Deras första platta, ”Young, Loud and Snotty”, uppvisade ett hedonistiskt och slagfärdigt band som med musikalisk tyngd och råhet välte det mesta i sin väg. Låtar som ”Sonic Reducer”, ”All This and More”, ”What Love Is”, ”I Need Lunch”, ”Down In Flames uppvisade en pungsparkarattityd som var mer framträdande än många av de brittiska kollegornas.

Dead BoysDead Boys Foto: Glampunk.Org

Deras framträdanden på CBGB’s blev legendariska. Genya Raven som producerade bandets första skiva, berättade att hon hade fått tips om gruppens konsert. När hon kom dit hade bandet redan satt igång. Framför scenen stod en tjej framför sångaren Stiv Bator och såg ut att skänka den lyckliga mikrofontraktören extraordinära orala upplevelser medan bandet pumpade stenhårda (!) riff och sångaren fortsatte som inget hade hänt. Ofta slutade bandets konserter i en instrument och medlemshög på scenen. Titta gärna på Blaskans tidigare inlägg där en livekonsert från CBGB’s finns dokumenterad.

De upplöstes i ett stort heroindis efter sin andra, betydligt sämre skiva som kom 1978. Gruppen har återförenars vid flera tillfällen, bland annat 1986, men de musikaliskt tongivande medlemmarna som Stiv Bator och Cheetah Chrome fortsatte med solokarriärer. Den förstnämnde var med och startade den framgångsrika gruppen Lords Of The New Church, men dog efter en olycka 1990.

Genya RavenGenya Raven

I nästa avsnitt ska vi titta vidare på de grupper som utgjorde punkens första trevande steg. Till dess, trevlig läsning.

Ulf Holmén aka Dr. Dacapo

Punkens Historia 9: New York, New York

Vår historia om punkens framväxt fortsätter. Vi har kommit fram till året 1974 och däromkring, det var då det började hända. Tidigare har vi behandlat CBGB’s betydelse och tidningen ”Punk” som båda blev fanbärare för denna rörelse. Tidningen ”Punk” gav dessutom den konstinriktade rörelsen sitt namn.

Snart började banden att dyka upp ett efter ett. Runt 1973-1974 hade de klivit ut ur replokalerna och letade nu spelningar. Snart hade ögonen fåtts upp för CBGB’s. Här kommer en sammanställning av några av de viktigaste banden som blev extra viktiga för punkens framväxt.

Angel and the Snake var bandet som formades ur spillrorna av The Stillettoes 1974. Två medlemmar hade lämnat The Stillettoes för att skapa den nya gruppen. Gitarristen Chris Stein och sångerskan Debbie Harry utgjorde kärntruppen. Chris Stein ville skapa en grupp som likt de band som brukade spela på Mercer Art Center i staden, lirade en rock som var inspirerad av övriga discipliner inom konsten.

Angel and the SnakeEn tidig bild på Angel And The Snake

Snart hade bandet genomgått medlemsförändringar och bytt namn till det mer kända namnet Blondie. Med den nya versionen av bandet kom de att ge ut en rad skivor som ”Blondie”, ”Plastic Letters”, ”Parallell Lines”, ”Eat to the Beat” som alla idag räknas som klassiska. Gruppen existerar än i denna dag, de har visserligen genomgått en rad medlemsbyten men kärnan av den är fortfarande den tongivande. Under sin klassiska period kom Blondie att betyda allt för den New York-baserade punken.

Blondie GrouppicBlondie cirka 1976

1973 Skapades ytterligare en av de blivande legenderna..  New York var hemstaden för också The Dictators som under sin storhetstid från 1977-1978 skapade några av punkens klassiker som albumen ”Girl Go Crazy”, ”Manifest Destiny” och ”Bloodbrothers”. Bandets hemliga vapen kom i form av den karismatiske och utlevelsefulle sångaren Richard ”Handsome Dick” Manitoba.

Gruppen finns än i denna dag, men har genomgått en rad medlemsbyten och återföreningar. Perioden fram till 1979 är den klassiska, gruppen skapade under denna period låtar som inspirerade så många fler. The Dictators, av vissa öknamnade The ‘Tators viket är amerikansk slang för potatis, är en av punkrörelsens stora. Öknamnet förföljde dem och fick dem till och med att vid ett tillfälle hamna i lite bryderier. Roadisarna hade skojat till det genom att spänna upp ett nät fullt med potatis över scenen och mitt under konserten frigjordes detta vilket fick till resultat att bandet bombarderades med potatisar från ovan.

The DictatorsThe Dictators

Historien bakom nästa band är både spännande och skrämmande. Fyra missanpassade killar som bodde i samma kvarter, brukade hänga på en parksoffa där de bodde. Utanförskap av många olika anledningar, sjukdomar utan diagnos eftersom vetenskapen ännu inte hade upptäckt symtomen och en allmän känsla av uttråkning, kärleken till rock och hopplöshet var limmet som förde dem samman. Snart skulle de få sin hämnd genom en framgångssaga få andra grupper får uppleva under sin livstid.

Stadsdelen de kom från hette Queens och Forest Hill hette stället där de bodde. Medlemmarna i gänget hade redan gjort sig kända för sitt avvikande beteende. Till gärningarna hörde att kasta sten på Beatles under deras konsert på Shea Stadium, sälja bögsex, knarka så det knakade, knivhugga sönder en meterhög madonnafigur i plast för att nämna några. Gruppen är naturligtvis Ramones.

En annan gemensam kärlek de fyra hade var vurmen för musiken och framför allt den som några år tidigare hade producerats av The Stooges. Iggy och grabbarna spelade ju fortfarande in produktioner som den klassiska plattan ”Raw Power”. En skiva som kom ut 1974 samtidigt som Ramones repade som bäst. Något de för övrigt ett tag gjorde i det galleri som Joey Ramones mamma ägde. Gruppen hade från 1974 en över 20 år lång karriär som gjorde dem till ett av de mer kända banden i rockhistorien.

Om något band ska pekas ut som dom som startade punk som stil, så är det förmodligen Ramones eller Stooges. Ramones kom till exempel att förutom att spela sina klassiska spelningar på CBGB’s, lira inför nästan alla de som kom att ingå i den brittiska punkrörelsen. De blev därmed de som kom att sparka igång den Londonbaserade delen av rörelsen. Ramones var det första bandet i den frammognade amerikanska punkrörelsen som rent musikaliskt kunde kallas punk. I varje fall enligt de konventionella måttstockarna som senare kom att råda.

Konserten som kickstartade den brittiska punkrörelsen hölls på Roundhouse i London 1976 och är så klassisk någonting kan bli. Joe Strummer och Mick Jones som kom att bilda gruppen Clash, lärde känna varandra under konserten. Det sägs till och med att de båda inte hade råd att gå, därför stod de och skrek under fönstret där Ramones logerade. Snart hade Ramones lyckats skapa en mänsklig stege där Dee Dee hängde längst ner och Joey greppade hans fötter. På detta sätt kunde de fira in Mick Jones, Joe Strummer och fler till en konsert de sent skulle glömma.

The RamonesRamones öser loss

Ur en rent musikalisk synvinkel var också Ramones en av de första och främsta. Med sitt unika sound som byggde på två till tre ackord, skapade de en enkelt musik som prioriterade råheten och energin framför det musikaliskt avancerade. Ingen hade dittills hört något snabbare och mer röjigt.

Grundkonceptet att aldrig någonsin skriva en låt som var längre än två och någonting minut var nästa nyhet. Dittills hade rockpubliken vant sig vid längre och längre låtar som 1974 var uppe i åtta till tio minuter, nu satte man en absolut gräns på cirka två minuter. Till sist var deras patenterade inräkning med det typiska one-two-three-four, unikt för just Ramones.

Att deras låtar avverkades i ett furiöst tempo, lär ha berott på att bandet var så nervösa för att stå på scen att de ville spela klart så fort som möjligt. Vid flera tillfällen hade de beräknat konserternas längd, men avverkade låtlistan på nästan halva tiden. Folk lär ha sett ut som fågelholkar då de aldrig hade hört ett så fartfyllt tempo. Det lät enligt vittnen som ett band på adrenalin.

I samband med namnet Ramones måste man naturligtvis också nämna Arturo Vega. Han kom från Mexico men hade hört talas om det depraverade livet i New York och lockades av den hämningslösa livsstilen han inte fick utlopp för i hemlandet. Snart hade han hamnat i punkrörelsen men början blev svår. Han brukade dyka upp på klubben CBGB’s så gott som varje kväll men ingen kände igen honom.

Arturo VegaArturo Vega

Anledningen till detta var att han alltid dök upp i en Mexikansk brottarmask som han alltid bar över huvudet. Någon frågade någon annan om honom men ingen visste någonting utom att han var ”killen i masken”.Snart hade han blivit en del i gänget och hans rätta identitet avslöjades. Det framkom också att han var rätt snitsig på grafisk design. Han blev därför en av dem som gjorde layout åt Ramones där hans främsta insats var att skapa deras kända örnlogotype.

I nästa avsnitt ska vi titta vidare på de grupper som ingick i punkrörelsen och ge er en kortare presentation av dessa. Till dess ha en god läsning.

Ulf Holmén aka Dr. Dacapo

Punkens Historia 8: New York, New York

New York 1973 var ingen vacker syn. En nedgången stad på den ekonomiska ruinens brant. Delar av stadens bebyggelse låg i ruiner och slummen bredde ut sig. Bronx, Hells Kitchen och Harlem var delvis spökstäder för en befolkning som alltmer kände hopplösheten breda ut sig.

Tur då att till och med den värsta av depressioner effektivt kan botas av mirakelelexiret musik. I East Village nere på hörnet av Bleecker Street och Bowery gick en viss Hilly Kristal omkring i egna funderingar.

Hilly KristalHilly Kristal i sin skapelse CBGB’s

Klubben han nyligen hade öppnat hade visserligen nått en viss publik, men var inte så framgångsrik som Hilly hade hoppats på. CBGB som klubben hette, betydde ”Country Blue Grass and Blues”. Namnet antydde ju den musikaliska inriktningen, men hade också tilläggsnamnet OMFUG vilket stod för ”Other Music For Uplifting Gomandizers”. Det var med andra ord en musikklubb öppen för det mesta av influenser.

Vad Hilly inte visste då, runt 1973, var att inom ett år skulle CBGB bli synonymt med en ny ännu inte namngiven rörelse. Rörelsen skulle snart komma att kallas punk och där ingick CBGB som en eker i hjulet. Naturligtvis var det för att kunna skapa den musikscen klubben skulle komma att bli viktig. För det var på CBGB alla bitarna kom att falla på plats och det är därför klubben för evigt är förknippad med punk.

Från och med 1974 blev klubben centret för punken som ännu saknade både namn och hemmahörighet. Scenen som CBGB kunde erbjuda, skapade en dynamisk och hedonistisk miljö som gjorde att rörelsen fick luft under vingarna. Det började 1974 då ett antal band spelade på klubben som en mindre festival. Band som Blondie och Ramones var med från första början och fick därigenom sitt genombrott. Ramones första spelning är legendarisk. En konsert som borde ha tagit ca 45 minuter, avverkades på 24 vilket innebar att bandet spelade snabbare än något annat band innan dem. Ingen hade hört något liknande.

RamonesRamones live cirka 1974

Första mötet mellan Ramones och Hilly Kristal i avsikt att förhandla om den kommande första spelningen, slutade dock i misstänksamhet. I varje fall från Joey Ramones sida. Joey hade en ännu så länge odiagnosticerad sjukdom – OCD – vilken gjorde honom extra känslig för allt som avvek från det han ansåg ”normalt”. Vid ankomsten till CBGB’s har han i egna ord beskrivit det som om han gick genom ett hav av hundbajs. Hans version byggde nämligen på att klubben var så nerkörd, att hundar hade uträttat sina naturbehov på golvet. Vid ankomsten snirklade han sig fram mellan dessa som de vore trampminor.
Inte heller var publiken allt för vana vid att se ett band som ibland började slåss med varandra och grälade helt öppet. Oftast handlade bråken om triviala saker som vilken låt de skulle spela. Det var upplagt för en helt ny dimension i rockens historia.

Parallellt med klubbens tillkomst hade en ung konströrelse börjat formas. Medlemmarna i detta informella gäng gick allt som oftast på olika konstutbildningar. De hade dessutom lyssnat in sig på grupper som vi har skrivit om tidigare som Velvet Underground, MC5, Stooges och New York Dolls. Kittet i de gemensamma intressena fanns med andra ord där. Precis som Velvet Underground hade vissa av medlemmarna snart börjat experimentera med kombinationen rock och konst. Ett stort steg hade tagits i punkens utveckling. Också inspirationen från tidigare nämnda band fanns där, den musikaliska grunden var lagd.

Snart hade två medlemmar i rörelsen satt ytterligare en sten i rullning. John Holmstrom och Legs McNeill hette de två, de kom nu att få en roll som kom att betyda allt för punkrörelsen. Dittills hade tidskrifter om musik varit en rätt pretentiös historia med proffsigt producerade sidor och lite kallt distanserat rapporterande om grupperna. Allt för ofta hade journalisterna en lite egoistisk och elitistisk syn på sig själva, och reportagen blev därefter.

John HolmstromJohn Holmstrom

Legs McNeilLegs McNeil

De båda ville ändra på detta, ta tillbaka fokuset på reportaget om musiken och sätta både reportage och musik i centrum – inte journalisten eller tidningen denna jobbade på. Snart hade de startat en ny företeelse, ett fanzine. En xeroxreproducerad tidning som var lågbudget och egenproducerad och som handlade om musik och åter musik.

Tidningen ”Punk” blev snart en underground-hit och namnet kom också att bli namnet på rörelsen. Den spreds genom egen distribution och mellan människor. Termen ”punk” var egentligen maffiaslang på en opålitlig person. Kring tidningen skapades en hel kultur, den så kallade fanzine-kulturen. Den blev unik för rörelsen och möjliggjorde en snabb kanal för en smal kultur som annars aldrig hade fått medieutrymme. Punkens budskap och nya uttryck kunde nu lätt spridas.

Punk MagazinePunk Magazine som blev synonym med rörelsen

Nu när alla bitar hade fallit på plats, kunde punken snart visas upp för den lilla kärntrupp som utgjorde deras tidigaste publik. CBGB, fanzine-kulturen med främst tidningen ”Punk” och de band som nu klev ut ur replokalerna, utgjorde startskottet. Länge tjatades det om att 1977 utgjorde starten för punken, detta är fel. 1974 Är den definitiva starten och räknar man Stooges som punkens födelse, skedde detta 1967.

I nästa avsnitt ska vi börja titta på de band som ingick i rörelsen och som kom att forma musikstilen. Till dess, ha en god läsning.

Ulf Holmén aka Dr. Dacapo