Nya countryplattor

John Moreland – Big Bad Luv ¤¤¤¤
Colter Wall – Colter Wall ¤¤¤¤
Bonnie »Prince« Billy – Best Troubador ¤¤¤¤

Den moderna countrymusiken står sig väl än idag. Särskilt den nya country som tar sig an den tradition av outlawcountry i samma stil som Johnny Cash, Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Buck Owens, Townes Van Zandt,Joe Ely, Blazy Foley, Guy Clark, Larry Jon Wilson med flera artister odlade under en lång tid för att befria sig ifrån Nashvilles mest kommersiella radiovänliga country.

Idag finns det många artister som tar sig an denna tradition med bravur. Jag menar att den blott 20-någonting Colter Wall liksom John Moreland släpper moderna altplattor som verkligen har kapacitet att skapa klassiker. John Morelands skivor har den mest stabila Bruce Springsteendrag rakt igenom som går som en röd tråd i allting han spelar in och sjunger in. Se den nya skivan som har en perfekt känsla där hans avstamp i musiken träffar lyriken perfekt. Atrycken sker i dessa låtar som drar sig genom tematiken likt Bruce Springsteen gör med sina ballader på albumet ”The River” fastän nu får vi en rocktempererad värld som närmar sig Tom Prettys finaste 80-talsalster. Bred härlig rock fastän med en skicklighet att skifta färg inom ett begränsat ton och klangfält. Det nay albumet är verkligen stark och håller en renodlad autostrada rakt in i mitt hjärta.

Colter Wall är från Canada och tar sig an de mest tidlösa sprängfyllda musiken som stavas urcountry men bara så där man kan göra från Canada. Ta The Band och allt omkring det bandet som givit världen den mest magiska musik någonsin.
Colter Wall har en röst som spränger sönder skönheten återinför smutsen, dramatiken fastän på ett draperad lågmäld sätt jag ej har hört på väldigt länge. Hans skiva är just precis så mörk, avsidesbelägen utanför Nashville man tänkas komma. Det är sukna barerna som man mest tänker att Chuck E. Weiss, Johnny Dowd, Tom Waits, Blaze Foley eller Larry Jon Wilson hänger tillsammans med Jimi Dickinson.
Colter Wall har en röst som dryper av en livserfarenhet att nog knappast har lyckats inhämta ännu men vilka album denna man kommer ge oss lyssnare. För det finns en stilsäkerhet och långsamhet som vilar över albumet som är Walter Colls debutskiva och vilken debutant sen! Ja en ny Townes Van Zandt och en låtskrivare som till och med Steve Earle.

Will Oldham låter sitt alter ego Bonnie »Prince« Billy släppa loss en tributskiva till Merle Haggard och den är lysande framfört med sånger som täcker flera av Merle Haggards låtar genom hans karriär. Det är minst lika stark som hans förra hyllningsplatta till Everly Brothers på skivan ”What the Brothers Sang”.

Här finns det vackra hymner som Will Oldham transformerar på sitt eget uttrycksätt där musiken blir spegeln som vi kan beskåda oss i. Merle Haggards kunskaper, erfarenheter och liv får här en verklig betydande skildring genom att musik, lyrik och arrangemang får leva sitt genom sitt get blodomlopp. Det är så här jag vill ha mina tributalbum signerade såsom Bonnie »Prince« Billy gör underverk med på sitt album.

Nya skivor


Willie Nelson – God’s Problem Child $$$$
Så har den gode Willie Nelson som är en bra bit över åttio och som har samma själ i sin musik trots att det låter stilsäkert och kanske som en vanlig dag på arbetet. Men Wille Nelson har i sextio år erbjudit oss sitt hjärtas kärlek till det han hyser som mest till den genuina countrymusiken. Trots sitt outlawfrändskap han alltid haft i sin vänskap med Johnny Cash, Kris Kristofferson och Waylon Jennings som en säker. Deras gemensamma projekt The Highwaymen var unik sig själv och resulterade i två suveräna album som jag fortfarande älskar. Willie Nelson har spelat med de flesta inom rock och country och fortsätter att ge ut skvor som håller hög klass för det mesta. Det nya albumet är verkligen ett lyckat koncept med en samling förträffliga sånger.

Jag måste tillstå att åldern förhindrar inte Willie Nelson att på något sätt att skapa flertalet utsökta sånger som han gör för det mesta i sin karriär på sina många långa album..
På ett par spår gästsjunger en rad förträffliga artister och som producent den mångkunniga Buddy Cannon som får till det riktigt bra med sina tentaklar. Jamey Johnson och Tony Joe White har skrivit det fina ledmotivet i skivan liksom Alison Krauss sjunger med på ett fint spår. Plattan väger tungt och det blir nästan som gå i bitar när musikens skönhet avslutat sin dans bort ivägen. Willie Nelson bet hur slipstenen skall dras ihop och plattan landar på ett fint sätt rakt ned i landskapet. En tydlig platta med många bra låtar som för det mesta kommer från mästaren själv så att säga.

Rodney Crowell : Close Ties $$$$
Det gick trögt under Rodney Crowells fösta tid i Nashville innan det lossnade för hans egen karriär. Han flyttade tidigt i ungdomen till Nashville i början av sjuttiotalet. Det var först när han till slut fick ett par av sina sånger inspelade av självaste Emmylou Harris som han senare gick med i hennes kompband The Hot Band under större delen av sjuttiotalet. Det var en bra tid medn så som många andra begåvade artister ville de knappast tillhöra någon annans band en längre tid. Han släppte sitt första soloalbum i slutet av sjuttiotalet. Den riktiga genombrottet kom så sent som 2001 med ”The Houston Kid” som är ett av mina allra största favoritalbum för alltid. Under åttiotalet var Rodney Crowell gift med Johnny Cash dotter Rosanne Cash och spelade in låtar tillsammans och fick några hits.
Idag gör den snart sextiosjuåriga Rodney Crowell en stabil och fin countryrockplatta med klara tendenser av utsökt americana. Han är idag bland de sista rebellerna som kom fram i sjuttiotalets Nashville där man odlade Buck Owen och Merle Haggards countrystuk. De flesta såsom Gram Parson, Townes Van Zandt eller Blaze Foley är borta sedan länge men Rodney Crowell finns kvar där på plats på scenen.
Den nya skivan innehåller en del av hans allra mest känsloanstrukna godisbitar jag hört på länge. Det är urstarka countryrocklåtar som ej avviker utan tar sig ton och låter musiken flöda snyggare än vad jag trodde var möjligt. Emotionella men stadiga som en stor ek med bred omfång. Spröd men på samma gång hård som flinta.
Sången är stark som en oxe som drar tunga lass. Jag har inte hört en bättre skiva från denna artist som för det mesta släpper enbart br amaterial och så även sker det dvid detta tillfälle att musiken blir upphöjd i känsloregistret.

Blaze Foley : The Lost Muscle Shoals Recordings $$$$$
Har man en gång i tiden skrivit en så pass stor sång som Merle Haggard gjorde till en hit såsom ”If I Could Only Fly” då behöver man knappast bevisa något. Men så var Blaze Foley ändå en unik begåvning som precis som sin bästa suparbroder Townes Van Zandt hade en förmåga att trolla bort sin karriär i sprit och droger. Townes Van Zandt påstår i en anekdot att efter Blaze Foleys död 1989 ville han med sitt band gräva upp Foleys döda kropp för att på så sätt komma åt en biljett till en pasntbank där Blaze Foley hade pantsatt sin gitarr. Om det stämmer. En berättelse som påminner om hur Gram Parsons vän gjorde en hednisk begravningsritaul i Mojaveöknen genom att bränna upp hans kropp 1973.
Nu finns det en samling lysande samling med Blaze Foley som spelade in en rad med countrysoulsånger likt vad både Elvis och Eddie Hinton gjort tidigare. Dessa magiska inspelningar från Muscle Shoals
David Johnson som var mn´ed och spelade in skivan blir nu nöjd att dessa inspelningar äntligen blir utgivna. Vi kan nu njuta av dessa tidgare försvunna mastertapes nu kommit ut och givit mig magisdka stunder av ren skimrande regnbågscountry.

”Blaze Foley was a genius and a beautiful loser.” som sångerskan Lucinda Williams, en gång i tiden uttryckte sig om Blaze Foley.


Chris Stapleton – From a Room: Volume 1 $$$$
Han gör en tung musik när han framför sin säkra moderna country som har sin bas i den rena rockmusiken. Alla nio låtar vågar både vara traditionella och går vägen längs rockstigen och stundtals mötes de på vägen. Det är låtar som fortsätter samma känslomässiga form av texter på som hans förra skiva ”Traveller”. Låtar som behandlar livets diverse olikartade äventyr. Nu har dessutom Chris Stapleton varit ute på vägarna med den alternativa countryns egen trollkarl Jason Isbell vilket torde gangna för hans riktiga genombrott, då menar jag ett ännu större sådant än vad förra albumet kunde vittna om. Det förtjänar vår skäggige snart fyrtioåriga mästare på att frambringa traditionell country och americana. Med andra ord fungerar skivan väl så att säga.


Karen Elson – Double Roses $$$$
Folkmusik, americana eller pop, ja man kan undra vad det skall betecknas som. Fastän det gör ingenting. Musiken skimmrar och vågar vara känslig utan att tappa fokus på vad musiken skall göra. Det är en samling skickliga välgjorda låtar som plocka rin tidens tecken och signifikativt träffar hårt på djupet och lyckats spräcka upp mentala asfalten vi alla kan bära med oss och inom oss.
Karen Nelson lyckats utöver förvantan att förmedla sina berättelser och utför det snyggt och får musiken att låta älsklig men ändå tar svärtan över och transformerar sakta till skönhetens eviga stjärn-nätter.

In Memoriam: Chuck Berry

Chuck Berry är död och därmed har en av rockens stora gått ur tiden. Berry dog troligen av sviterna efter en lunginflammation 90 år gammal. Många menar att det var han och ingen annan som formade rocken och det stämmer men bara delvis. Han var ju knappast ensam artist i sin samtid och det går inte att förbise storheter som Elvis Presley eller Bill Haley som i lika hög grad gjorde rocken stor i mitten av 50-talet. Så vad var det som gjorde just Chuck Berry stor?

Charles Edward Anderson Berry föddes 1926 i St. Louis Missouri. Tidigt lärde han sig att spela gitarr och det blev allt mer uppenbart att musiken var hans stora kall i livet. Länge var det traditionen kring blues som upptog hans musicerande.Tillvaron var inte alldeles problemfri och snart hade han hamnat i händerna på lagens långa arm för bland annat väpnat rån och bilstöld. På grund av hans låga ålder blev resultatet ungdomsvårdsskola och både 1944 och 1947 tillbringade han tid där.

Så småningom lugnade han dock ner sig, livet som gift och småbarnsfar bruka ju ha den effekten. Han jobbade ett tag på bilfabrik, som vaktmästare och hann också med att utbilda sig till kosmetolog. Under hela den här perioden släppte aldrig musiken greppet om honom och han spelade på klubbar med flera lokala band. Bluesen var hans starka ledstjärna sedan många år och musiken bidrog dessutom till välbehövliga extra inkomster. Ett av banden leddes av pianisten Johnny Johnson som Berry inledde ett långt samarbete med.

I de musikkretsar han nu frotterade sig i fanns många influenser som han började lyssna på och göra till sina egna. Country och tidig R&B var två av dessa som han kom i kontakt med. Det var nu Berrys unika stil började formas och som skulle göra honom till den legend han faktiskt var. Snart hade han nämligen utvecklat en stil som bäst går att beskriva som en musik där blues möter country och R&B. I hans musik kom vit och afro- amerikansk musiktradition att mötas. Låtar som ”Maybellene” kom att bevisa detta.

Chuck Berry hade inte bara en unik musikstil utan också en unik spelstil. Både visuellt och musikaliskt förnyade han rocken. Hans låtar gjorde honom berömd, men det var de annorlunda influenserna i rocken som gjorde honom så minnesvärd. Bild: Wikimedia Commons

”Maybellene” blev Berrys singledebut. Egentligen hade låten redan spelats in av countryartisten Bob Wells under namnet ”Ida Red” men Berrys tolkning av den var så annorlunda att den också fick ett nytt namn. Chess Records som var kända för sina blues- och R&B-artister sökte något nytt bortanför stilarna då försäljningen hade börjat dala. När Berry introducerade låten för det Chicago-baserade bolaget blev de genast eld och lågor. Den blev en stor succé och sålde över en miljon exemplar, en gigantisk siffra för tiden.

Låten bevisade också något annat, Berry var en av de första afroamerikanska artisterna som blev lika stor hos den afroamerikanska publiken som hos den vita. Genom historien har det funnits en rad färgade artister, men många av dessa blev bara stora i antingen det ena eller det andra lägret. Så kallade ”crossover-artister” finns det betydligt färre av i musikhistorien, men Berry blev nu en av dessa.

”Maybellene” hade skrivit in honom i musikens hall of fame. Själv menade han att tidpunkten då den kom var den rätta då den afroamerikanska musiken som mycket hade varit en affär för en färgad publik, nu hade börjat spilla över till också vit mainstream-musik. Snart hade dock Berry nya järn i elden. Låten ”Roll Over Beethoven” som släpptes i juni 1956 blev inte bara snabbt en klassiker, den visade också att Berry behärskade betydligt fler stilar än country. En distinkt rocklåt med farligt mycket bluesreferenser var född.

”Roll Over Beethoven” nådde Billboard-listans 29:e plats som bäst och etablerade Berry som en av rockens tungviktare. Bluesens alla inslag fanns som sagt med och gjorde honom till en unik artist för sin tid. Den är både tidlös och klassisk vilket inte minst bevisas av alla cover-versioner den har spelats in som. Alla de stora från Beatles till Electric Light Orchestra har gjort versioner av den men ingen likt det unika originalet, inte enligt mig i varje fall.

Chuck Berry var också en mycket visuell artist med många poser som sitt kännetecken. Duck Walk var en av dessa där hans unika stil också fick ett bildligt uttryck. Det synbara och det hörbara flöt ihop och blev den helhetsbild som gjorde honom till ett unikum. Bild: Av Pickwick – Billboard, page 59, 25 November 1972, Public Domain

Under de kommande åren radade nu Berry upp hit efter hit, klassiker efter klassiker. ”Johnny B Goode”, ”Nadine”, ”Rock’n Roll Music”, ”School Days”, ”Sweet Little Sixteen”, ”Memphis, Tennessee”, ”Little Queenie”, ”You Can’t Catch Me”, ”Go, Johnny, Go!” (”Johnny B Goode” under ett annat namn men i stort samma låt) etablerade honom nu som en av de stora. Han etablerade sig också som den store riffmästaren. Ett av hans kännemärken, bluesen, gjorde att han nu höll på att rita om rockens karta.

De sista åren av 50-talet hann Berry också med att framträda i den tidiga rockfilmen ”Rock Rock Rock” från 1956. Tyvärr hann han också med att än en gång bli arresterad. Den här gången löd anklagelsen att han skulle haft sexuellt umgänge med en då 14-årig flicka. Han överklagade inte mindre än två gånger och menade att domen snarare var rasistiskt motiverad än juridiskt. Mellan 1962-1963 blev det dags att avtjäna straff då han hade förlorat i sista instans.

Sista låten innan det blev dags att krypa i fängelse var ”Come On” som släpptes 1961. Den visade en artist som nu försökte hitta en ny stil i den föränderliga musikens värld. Världen hade förändrats och så också musiken. Minskad popularitet var kanske ett av skälen bakom nyorienteringen. För i slutet av 50-talet, kanske som en följd av hans allt mer tilltrasslade förhållande till lag och moral, började hans stjärna dala.

Det som kunde ha blivit slutet på en karriär, blev efter fängelsevistelsen istället en nytändning. Flera band som Rolling Stones och Beatles hade under tiden spelat in flera av hans låtar och det bidrog till att intresset för hans musik fanns kvar efter frisläppandet. Nya låtar som han genast tog itu med att spela in var ytterligare en orsak. Nytt skivkontrakt med giganten Mercury Records kan ha varit den tredje faktorn i nystarten.

Under perioden producerade han låtar som ”Nadine”, ”No Particular Place To Go” som var en humoristisk vink åt den egna ”School Days”. Den och ”You Never Can Tell” befäste alla hans storhet. Han spelade dessutom in fem album varav ett blev hans första live-skiva – ”Live at Fillmore Auditorium”. På albumet medverkade en kommande storhet i rockvärlden Steve Miller Band som kompband. De kom senare att bli stora av egen kraft. Berry var definitivt tillbaka i rockens högre division.

Så småningom återvände Berry till att spela in för Chess Records som blev hans hemvist från 1970. Han spelade under perioden allt fler konserter och många gånger backades han upp av kommande storheter. Steve Miller har jag nämnt men en annan som fick denna otacksamma roll var Bruce Springsteen med band. De fick inte ens en låtlista utan förväntades falla in i rätt tonart och låt vid första inledande riffen från legenden Berry. I filmen ”Hail! Hail! Rock’n Roll” intervjuas Springsteen om detta.

Under de sista fyrtio åren av Chuck Berrys liv kom hans artistskap alltmer att handla om live-framträdanden. Den näst sista skivan kom 1979 men det har nu börjat ryktas om en postum sista platta som redan ska vara klar. Framtiden får utvisa. Foto: Wikimedia Commons

Fram till sin död kom Berrys karriär alltmer att handla om liveframträdanden. Länge var det tyst med nyheter i form av nya skivor. Hans framträdanden var ofta egna eftersom han var den legend han var. Många av dessa var med storheter som gäster som den konsert han gav 1986 inför sin 60-årsdag. På den deltog kollegor, devota fans och vänner, några av dessa var Keith Richards, Eric Clapton, Etta James, Julian Lennon, Robert Cray och Linda Ronstadt. Dagen till ära spelade Clapton på en Gibson ES 350 T för att hylla Chucken med just den gitarr Berry själv spelade på i sin tidiga karriär.

Chuck Berry hann också med att skapa fler skandalrubriker och dra på sig fler åtal för lagbrott under perioden. En handlade om unga damer som under besök i hemmet hade upptäckt en dold kamera på toaletten som hade filmat dessa i mindre påklätt tillstånd. Åtalet las ner efter att Berry hade betalt en hemlig summa pengar till de inblandade. Ett annat åtal handlade om Johnny Johnsons medverkan i låtskrivandet. Han ville ha sin beskurna del men stämningen las ner med motiveringen att alltför lång tid hade förflutit.

Nya skivor kom det däremot inte. Det hann faktiskt gå 38 år mellan näst sista skivan 1979 och det som kommer att bli hans sista. Inför nittioårsdagen lät han annonsera att det nu var dags för ett nytt album. ”Chuck” som är en dedikation till frun Thelmetta Berry, spelades in planenligt men hann aldrig släppas innan artisten dog den 18 mars. Planer kan finns att släppa den postumt men ingen vet ännu var när och hur eller ens om. På skivan medverkar två av barnen och den lär spänna över en rad stilar som innefattar hans karriär.

Chuck Berry är en av rockens stora, otvetydigt så. Han skapade med sin unika musik en egen genre som kom att forma flera artister efter honom. Beatles, Rolling Stones och flera andra har låtit sig inspireras och fångas av en artist som omfattade så mycket och så många stilar. En unik röst är död men som alltid lever denna vidare i form av odödliga inspelningar. Stilbildande för sin tid och än idag en artist som på många sätt har skapat andra är borta. Vi på Blaskan sörjer men gläds också över en rik låtskatt och en unik artist.

För den inbitne lämnar vi er med filmen Rock Rock Rock från 1957 där Berry framträder. Förbered popcorn om du vill och ställ in dig på en afton med bild och musik från rockens barndom.

Nikki Lane – Highway Queen $$$$$

Nikki Lane är utan att jag tvekar eller darrar på manchetten bäst just nu och så har nog Nikki Lane med sina nu tre album, då menar jag debuten ”Walk of Shame” och andra albumet ”All or Nothin” som The Black Keys egen medlem Dan Auerbach gjorde ett bra jobb med och så har vi nya tredje albumet ”Highway queen” som bildar tre pärlor på halsbandet. Nikki Lane gör alternativ country fastän med kommersiell radiospelmöjligheter. Många artister såsom Kacey Musgraves, Sturgill Simpson, Sam Outlaw och Chris Stapleton spelar alla den nya Nashvillecountryn men inte som Faith Hill, utan ännu bättre och så pass mycket snyggare i produktionen och i soundet. Men Nikki Lane som även har bott i New York och Los Angeles, fångas in av andra stilar i sin eklektiska musik. Fantasi och dynamik är bägge delarna som utgör låtbygget i Nikki Lanes tredje och alldeles perfekta popcountryplatta. Plötsligt blir jag så nästan löjligt glad åt att man nu gör kommersiell country som både kan nå mainstreanpubliken och ja finsmakarna vilka får sin smaklökar väl välsmakade och skapat med konstnärlig finess. En skiva som vågar ta formen av att låta sångerna verkligen ljuda utåt till en alltmera större publik.

Tydligen plockade hon bort allt det arbete hon gjorde med Father John Misty-medlemmen ”Jonathan Wilson och istället med hjälp av pojkvännen Jonathan Tyler så gjorde om allting. se så bra det blev med gammal countrykänsla vintagerock och skön gammal bardiskmusik från de amerikanska vägkrogarna, som långtradarchaffisar stannar intill, för lite flottig stabbig amerikansk husmanskost.

Jag förstår varför man kan tro sig få Wanda Jacksons femtiotal fastän uppdaterad sådan och att Hank Williams liksom Patsy Cline plus Waylon Jennings skulle alla nicka förstående till den musik som Nikki Lane spelar. För det är en av vårens allra största stunder som utspelar sig i Nikki Lanes musik. Tack för det.

Dolly Parton – Pure & Simple @@@

1441400296639
Det hela började med att Dolly Parton hade ett par mindre konserter som var betitlat just ”Pure & Simple” som senare blev grunden för just hennes nya album som släpptes för ett tag sedan. Det är en typisk mellanskiva som Dolly Parton tidigare har givit ut med låtar som både är mainstream men förvaltar countryrötterna som Dolly Parton har i sin bakgrund. Det handlar inte om typiska Nashvillesoundet med modern popcountry utan snarare klassisk country men också några kommersiella popiga countrylåtar som Dolly Parton varit suverän på att ha skapat på en del skivor under åren. Därför faller plattn mellan två klassiska traditioner i Dolly Partons karriär. De bästa låtarna på albumet är de två sångerna ”Say Forever You’ll Be Mine” och ””Can’t Be That Wrong” som hon i original på sjuttiotalet spelade in med Porter Wagoner på två olika album. De sångerna är här mera uppdaterat men ändå följer urpsrungliga intentionerna så de avviker inte så mycket tycker jag – och så har vi låten ”God Won’t Get You” som kommer från den mindre lyckade musikalfilmen ”Rhinestone” där både Dolly Parton och Sylvester Stallone spelar huvudrollen. Den sången finns med albumet.
De flesta sånger är nyskrivna verk.
tumblr_nzvgos4S1h1qcpno5o1_500

Ja hur förhåller det sig med de nya låtarna i sin helhet. Ja här finns det sånger som andas Dolly Parton och är Dolly Parton. Men det inbringar inte de högsta höjderna utan faller lite mellan hennes bästa stunder och de sånger som hade ännu större hitpotential som de mera mainstreamframgångarna på 80-talet. Nu skall ni inte tro att jag menar att skivan är undermålig på något sätt – för sådant är inte Dolly Parton kapabel att göra. Det är bara att min känsla hamnar i slutsatsen att det är en okej skiva med väldigt bra låtar som har allting inom sig. Men himmelriket kommer inte ned till mig utan hennes musik blir mera av arten en bra dag i skivstudion och förnöjsamt släpper vi låtarna ändock. Jag saknar nog det där stora sångerna som jag blivit bortskämd med när det gäller Dolly Parton. Men för tusan damen har skrivit över tretusen sånger. Jag kan knappast förvänt amig mästerverk varje gång Dolly Parton släpper ett album..
images

Blaskan hyllar Dolly Parton som fyllde sjuttio år 2016

MI0003878137
Dolly Parton är född i delstaten Tennessee där countryhuvdstaden Nashville ligger och Elvis egen födelsestad Memphis. Sevierville i Sevier County, där även en del av den berömda nationalparken Great Smoky Mountains ligger belägen, är hennes hemort.
Countrydrottningen med nästan tre tusen låtar registrerade. Dolly Parton genialitet ligger i att hon kan förena harmlös men ändå snygga poplåtar med en underbar klassisk countryfiness. Dolly Parton blev med sina sånger och filmer en klar världsberömd artist som vandrar mellan mainstream och den sublima urcountryns bästa stunder. Därför vill vi på Blaskan hylla denna sagolika artist.
images





Här är Porter Wagoner tillsammans med Dolly Parton. Han var mannen som lanserade Dolly Parton på bred front innan hon blev stor av egen kraft.


Mera Dolly Parton



Nu kommer en underbar bluegrass av Louvin Brothers i Dolly Partons version.

Det var allt från Blaskans hyllning av sjuttioåringen Dolly Parton.

Sturgil Simpson – A Sailor’s Guide to Earth @@@@

index
Sturgil Simpsons förra album ”Metamodern Sounds in Country Music” som måste bara vara en form av parafras eller kanske en mild ironisk homage till Ray Charles egen countryplatta han släppte i början av 60-talet, för att bryta mark i ett segregerad USA. Texas och södern tyckte knappast om mixade band i Muscle Shoals Sound Studio eller svarta artister som sjöng Hank Williamssånger såsom Ray Charles gjorde.
Tillbaka nu till Sturgil Simpson som låter på den skivan lite som om Waylon Jennings eller Merle Haggards hade varit mycket yngre upplagor som sjöng som en countrygud.

Ja det var via den skivan jag upptäckte Sturgil Simpsonssom artist – när den nya skivan nu tillkommit så låter det lite som om världen är redo för denna neoklassiska hjälte från Jackson i Kentucky. Här får den unge Sturgil Simpson sin musikaliska utbildning. Hillbilly, Bill Monroes bluegrasstradition och Buck Owens outlawcountry är några av dessa ingredienser som återfinsn i Sturgil Simpsons nya album. En härlig saltat mix av countryrock som får mig att tänka på Gram Parson eller The Band men också till popigare strofer i The Byrds anda.
Sturgil Simpsons bästa spår är hans vackra version av Nirvanas sång ”In Bloom” gör skivan värd att upptäcka av enbart den anledningen. Det är modern urban country av idag så ta för er av skivans musik och rent av njut av en lysande röst från den moderna countryn.
b44fec319063101880763dc0ee5718bf

Uffe låter sig imponeras av The White Buffalo

Album: The White Buffalo – Love and the Death of Damnation
Betyg: ♣♣♣♣♣

The White BuffaloBakom pseudonymen White Buffalo döljer sig artisten, låtskrivaren och estradören Jake Smith med medmusiker. Musiken är så kallad Americana som är en stil baserad på Countryns sköna toner med inslag av både folkmusik, pop och rock. Genren har flera namn som Alternativ Country, Nycountry och så vidare. Som alla vet har ju kärt barn många namn och skillnaderna mellan de olika genren är ibland svår att definiera.

Det gemensamma för skivan är det varierade och mycket välklingande ljudet som stiger ut ur högtalarna. Det är dessutom det mycket varierade inslagen i låtarna och varifrån inspirationen kommer som gör detta till en stor skiva. Här ryms drag av soul, jazz, pop, rockabilly, rock och gospel för att nämna några källor. En spännande anrättning som får en att vilja lyssna mer med andra ord. För allätaren som gillar det gränsöverskridande är skivan rena julafton.

Det kretsar ofta kring det mer lågmälda och nedtonade. Det anslaget behärskar White Buffalo eller Jake Smith till fullo. Låtar som ”Radio With No Sound” är i det närmaste fulländade i sin melankoli. En överjordiskt vacker låt där balansen mellan det nyskapande och det traditionella åter blir övertydligt. Det är känslan för melodierna som gör det och som Jake Smith gör det. I den här typen av låtar som skiva kryllar av, är det som om han med en pondus som nästan är overklig han visar var skåpet ska stå.

En annan låt i den här genren är ”I Got You”. Med gästsjungande Audra Mae som Jake Smith sjunger duett med, lyfter låten flera hack till dess den nästan svävar fram. Skickligheten i låtskrivandet och en nästan brinnande känsla för musiken gör det hela underbart och mer. Det och det faktumet att det hela känns både dynamiskt och spännande som sätter pricken över i.

Att ”I Got You” finns med två gånger i två olika versioner där den är mixad olika, gör den bara än mer njutbar. En stor låt kräver nästan en repris och bara att få höra Audra Mae:s inlevelsefulla och otroliga röst är mödan värd. Hon påminner lite i sångstilen med en annan favorit nämligen Ane Brun.

Med den gränsöverskridande filosofin bakom låtarnas rötter görs det hela mer än lyssningsvärt. Ta bara en låt som ”Last Call to Heaven” där Jake Smith mitt i låten har lagt in ett brake med inslag av jazz framfört på en trumpet så förstår ni att ordet ”gränsöver-skridande” knappast är ett missbrukat ord i sammanhanget. Här bjuds vi på en musikalisk resa som är både spännande och överraskande.

I låtar som ”Where Is Your Saviour” börjar jag dessutom ana ett oanat släktskap med en annan musiker jag har stor beundran för. Här klingar de synkoperna ut och snart avslöjas inspirationskällan tidiga Cat Stevens låtar från 70-talet. Sämre förlagor kan man verkligen ha, men det blir samtidigt aldrig övertydligt. En homage är väl snarare ett sätt att uttrycka vad Jake Smith har lyckats med i den låten.

Här och där biter det också till. Låtar som ”Dark Days” svänger kopiöst och här får man under inga som helst omständigheter sitta stilla. I ”Chico” får både Mexikansk Mariachi-tradition och pop utrymme. Här svänger det som aldrig förr och det Mexikanska blåset lär jag inte glömma i första taget. Jake Smith svänger till och med till låten med valstakter.

Det är med andra ord ingen kan anklaga honom för att sakna idéer, men inte heller säga att det hela lider av överbelastning. Hela tiden är det sparsmakade snarare ledstjärnan och det blir aldrig svulstigt vilket känns mycket befriande. Det traditionella får hela tiden stoltsera tillsammans med det nyskapande. Det tydligaste exemplet på det är den utmärkta ”Go the Distance” där balansen mellan de två skiner som en vårsol.

Det är likadant med det grymma stompet i ”Modern Times” eller rockabillyinspirerade ”Rocky”. Här svänger det av  bara katten och jag gissar att det är få som kan sitta still, särskilt i en låt som den sist nämnda. Det smarta och som är genomgående för hela skivan, är att trots sitt annorlunda anslag är det samtidigt väldigt traditionellt. Det är balansen som hela tiden gör skivan både dynamisk och lyssningsvärd. Extremt spännande och utmanande för öronen med andra ord.

När soulsmäktande ”Come On, Come On In” sätter igång är jag helt såld. Här doftar det både Joe Cocker, sentida produktioner av Solomon Burke såväl som körarrangemang från tidigt sjuttiotal. Inspirationskällor till sångarrangemangen och stilen doftar till  av både Pink Floyds Dark Side of the Moon och Rolling Stones med en ung Mick Taylor med i gruppen. Helt enkelt grymt imponerande och minst sagt spännande precis som alla skivor borde vara i den bästa av världar.

Den här skivan är ingen dussinprodukt om man ska sammanfatta det. För den musikintresserade vankas mumma och man kan knappast gå förbi skivan utan att låta sig svepas med. Urstarka låtar, snygga avskalade arrangemang, snygg balans mellan de olika elementen i musiken och många bottnar i inspirationskällorna gör att skivan inte står still i en enda låt. Här och där små musikaliska kärleksförklaringar till andra artister men på ett mer subtilt sätt än det övertydliga.

Jag tvekade först men toppbetyget är nog snarare ett måste än ett tvång. Japp, toppbetyget är ett faktum som inte går att undvika. Femman är säkrad från en stilsäker musikskapare med en bred repertoar vars kunskap och känsla får skivan att levitera. Jag säger tack så mycket till Jake Smith genom att citera: ”I Got You”.  Storartat Jake, storartat.

Jerry Lee Lewis – Jerry Lee Lewis at Sun Records – The Collected Works

Jerry Lee Lewis fyller 80 år och har haft en nästan 60 år lång karriär i musikens tjänst. Den börjar snarast hos Sam Phillips klassiska Sun Records där rockmusiken började porla med artister som Elvis, Carl Perkins,Johnny Cash, Carl Mann, Roy Obison, Charlie Rich, Big Joe Turner med flera. Framförallt det var där vilden The Killer började hamara på sitt pianio för att vända upp och ned på världen för att sprida sin rockmusikaliska vision. Nu kunde jag ta del av en box på 18 cd-skivor med musiken från Sun Records som Bear Family sammanställd med stor glädje.
jerry-lee-lewis-2015-at-sun-records-compact-disc
Man kan nästan bli trött på en sådan massiv utgrävning av musiken. Men ändå känns den nödvändig för att hylla 80-åringen Jerry Lee Lewis. Författare som Joe Bonomo och nu senast Rick Bragg som verkligen snyggt och välformulerad fångar i The KIllers helhet. Fast visst kanske inte föremålet för biografin avslöjar allt och alöla detaljer för Rick Bragg angående hans liv men ändå kommer vi tillräckligt nära ändå för att få vetskap om en stor artists liv

Jerry Lee Lewis, Rock & Roll Singer(Date Unknown/Possible 50s)

Jerry Lee Lewis, Rock & Roll Singer(Date Unknown/Possible 50s)

Som en hyllning till Jerry Lee Lewis så kommer jag här presentera favoritlåtar med The Killer:




Äldre Blaskanartikel

Läsetips

Rick Bragg – Jerry Lee Lewis: His Own Story
Joe Bonomo – Jerry Lee Lewis Lost and Found

Micheles Kindh om två nya countryskivor: Kacey Musgrave och Eilen Jewell

Kacey Musgrave – Pageant Material
@@@@
event-poster-124346
Det är en stillsam och lagom lågmäld country som countrymusikens framtid har givit ut som kanske inte alls kommer följa den slentrianmässiga studiocountryn som gör ute i Nashville. Här handlar det om egensiniga texter och en skiva som inspelad bland glada gaymänniskor och med uppsluppen känsla av livets högvatten rinner igenom musikens ådra. Musiken låter väldigt traditionell men luckrats upp av små insatser av andra musikaliska referenser som mildrar countryn och plockar fram en variation i hennes uttrycksmedel som artist.
Låtarna är förstklassisga kompositioner med bra texter som är små mininnoveller kring tiden och världen, familjen, livet i sin helhet vilket uttrycks verkligen väl av Kacey Musgrave och har fina enkla strukturer i sina kongeniala ansatser som stämmer bra med den klassiska countryn. Kacey Musgrave både sjunger och skriver låtar som borde kunna bli klassiska låtar som också förnyar countrymusiken inför framtiden och inte enbart förvaltar det som varit. Den nya generation av countrymusiker som jag själv gärna skriver om, har den där förmågan att både förnya och förädla traditionen som Nashville skapade för många decennier sedan.
Kacey Musgrave har dessutom bra musiker i sitt band vilket också skapar det intrycket av att det händer nya saker inom hennes musik hela tiden och texterna inramas av fina stringenta arrangemang som ger mitt helhetsintryck att detta är en välgjord skiva rakt igenom som utan några sidovägar både trampar uppgjorda stigar såsom skapar nya vägar att beträdda. Det är så här jag vill uppleva min country.

Eilen Jewell – Sundown OverGhost Town
@@@@
images
Här kommer en countryplatta med lite av stänk av countryrocken i behållning men det är en vemodig och på ett sätt följsam smekande och kanske med ett snett leende musik med en stark berättande textfölje som gör musiken större, bredare, rumsligare. Men ändå känns musiken totalt befriande och har stor dos av äkthet i allting som jag både ser och lyssnar på när det kommer till skivans helhet.
Det är glädjande att det finns röster i Nashville som vågar att ta flera steg bort från både popcountry och den trista stela förvittringen av Hank Williams musikaliska arv. Men här finns det en längtan efter kärlek men också den där känslan att ta till vara på livets möjligheter. Det vilar lite av både Pats Cline, Rosa Cash, Linda Ronstadt och faktiskt Bob Dylan över kompositionerna. Jag blir glad över att de finns stora låtskrivare kvar i Nashville och att nya artister såsom Eilen Jewell tar countryn vidare in i framtiden.