Jerry Lee Lewis – Jerry Lee Lewis at Sun Records – The Collected Works

Jerry Lee Lewis fyller 80 år och har haft en nästan 60 år lång karriär i musikens tjänst. Den börjar snarast hos Sam Phillips klassiska Sun Records där rockmusiken började porla med artister som Elvis, Carl Perkins,Johnny Cash, Carl Mann, Roy Obison, Charlie Rich, Big Joe Turner med flera. Framförallt det var där vilden The Killer började hamara på sitt pianio för att vända upp och ned på världen för att sprida sin rockmusikaliska vision. Nu kunde jag ta del av en box på 18 cd-skivor med musiken från Sun Records som Bear Family sammanställd med stor glädje.
jerry-lee-lewis-2015-at-sun-records-compact-disc
Man kan nästan bli trött på en sådan massiv utgrävning av musiken. Men ändå känns den nödvändig för att hylla 80-åringen Jerry Lee Lewis. Författare som Joe Bonomo och nu senast Rick Bragg som verkligen snyggt och välformulerad fångar i The KIllers helhet. Fast visst kanske inte föremålet för biografin avslöjar allt och alöla detaljer för Rick Bragg angående hans liv men ändå kommer vi tillräckligt nära ändå för att få vetskap om en stor artists liv

Jerry Lee Lewis, Rock & Roll Singer(Date Unknown/Possible 50s)

Jerry Lee Lewis, Rock & Roll Singer(Date Unknown/Possible 50s)

Som en hyllning till Jerry Lee Lewis så kommer jag här presentera favoritlåtar med The Killer:




Äldre Blaskanartikel

Läsetips

Rick Bragg – Jerry Lee Lewis: His Own Story
Joe Bonomo – Jerry Lee Lewis Lost and Found

Micheles Kindh om två nya countryskivor: Kacey Musgrave och Eilen Jewell

Kacey Musgrave – Pageant Material
@@@@
event-poster-124346
Det är en stillsam och lagom lågmäld country som countrymusikens framtid har givit ut som kanske inte alls kommer följa den slentrianmässiga studiocountryn som gör ute i Nashville. Här handlar det om egensiniga texter och en skiva som inspelad bland glada gaymänniskor och med uppsluppen känsla av livets högvatten rinner igenom musikens ådra. Musiken låter väldigt traditionell men luckrats upp av små insatser av andra musikaliska referenser som mildrar countryn och plockar fram en variation i hennes uttrycksmedel som artist.
Låtarna är förstklassisga kompositioner med bra texter som är små mininnoveller kring tiden och världen, familjen, livet i sin helhet vilket uttrycks verkligen väl av Kacey Musgrave och har fina enkla strukturer i sina kongeniala ansatser som stämmer bra med den klassiska countryn. Kacey Musgrave både sjunger och skriver låtar som borde kunna bli klassiska låtar som också förnyar countrymusiken inför framtiden och inte enbart förvaltar det som varit. Den nya generation av countrymusiker som jag själv gärna skriver om, har den där förmågan att både förnya och förädla traditionen som Nashville skapade för många decennier sedan.
Kacey Musgrave har dessutom bra musiker i sitt band vilket också skapar det intrycket av att det händer nya saker inom hennes musik hela tiden och texterna inramas av fina stringenta arrangemang som ger mitt helhetsintryck att detta är en välgjord skiva rakt igenom som utan några sidovägar både trampar uppgjorda stigar såsom skapar nya vägar att beträdda. Det är så här jag vill uppleva min country.

Eilen Jewell – Sundown OverGhost Town
@@@@
images
Här kommer en countryplatta med lite av stänk av countryrocken i behållning men det är en vemodig och på ett sätt följsam smekande och kanske med ett snett leende musik med en stark berättande textfölje som gör musiken större, bredare, rumsligare. Men ändå känns musiken totalt befriande och har stor dos av äkthet i allting som jag både ser och lyssnar på när det kommer till skivans helhet.
Det är glädjande att det finns röster i Nashville som vågar att ta flera steg bort från både popcountry och den trista stela förvittringen av Hank Williams musikaliska arv. Men här finns det en längtan efter kärlek men också den där känslan att ta till vara på livets möjligheter. Det vilar lite av både Pats Cline, Rosa Cash, Linda Ronstadt och faktiskt Bob Dylan över kompositionerna. Jag blir glad över att de finns stora låtskrivare kvar i Nashville och att nya artister såsom Eilen Jewell tar countryn vidare in i framtiden.

Veterancountry med starka vibbar

Country
Willie Nelson & Merle Haggard – Django and Jimmie
@@@@
Här kommer en självklar skiva där de båda ikonerna och legenderna lika självklart hyllar vännen Johnny Cash i en sång och hela titeln är en hyllning till jazzklassikern Django Reinhardt och Jimmie Rogers. ja så fortsätter de bägge countrybarderna att sjunga och rita in sina sånger i granit. Det här är den klara fortsättningen på deras samarbete på albumet ”Pancho & Lefty” från 1983 med titellåten som Townes Van Zandt skrev till dessa herrar. Nya albumet är ett tryggt album med så säkra spår att inga öveeraskningar finns inte alls med i skivans förpackningar. Utan här är det den fina klassen på artister som gäller. Bara bra musik rakt igenom och helt ärlig country som lunkar på utan skygglappar.
Musiken glittrar fastänframförallt framförs det med bravur och det vilar enbart mjuka, toviga, buttra eller småglada sånger som berättar berättelser från ett långt liv. Musiken är verklige bland det säkraste och ändock på ett sätt musealt förvaltarkänsla över det hela men charmen och den gamla amerikanska känslan infinner sig och jag tycker att allt ser och låter suveränt bra.
Med andra ord är detta country i min smak som är fulländad.

Uffe Diggar Loss Till Steve Earles Nya

Artist/Titel: Steve Earle & The Dukes – Terraplane
Betyg:♣♣♣♣

terraplaneEn av mina stora favoriter heter Steve Earle. Han är fenomenal på att spotta ur sig skivor som är små örhängen i sig. Raden av skivor som inte direkt skäms för sig är lång, inte minst därför att han har si så där fyrtio år i branchen bakom sig. Den nya skivan ”Terraplane” är inget undantag. Tvärtom skäms den knappast för sig och har ingen anledning att göra det heller. Steve Earle har alltid haft en förkärlek för blues och på den nya är detta i vissa spår uppenbart.

Skivans två inledande spår är klart bluesiga och är så där klart ruffiga i all sin blåa ton. ”Baby, Baby, Baby, Baby” och ”You’re The Best Lover I’ve Ever Had” men också ”The Usual Time” gräver sig långt ner i smutsen för att hitta den där totala skitigheten. Också ”Go Go Boots Are Back” letar sig ner i bluesens mylla men också i rockens i det fallet. Till och med i i en mer renlärig country-låt som ”Acquainted With The Wind” märks bluesens influenser även om det är countryn som har förkörsrätt.

”Gamblin’ Blues” letar sig ner i Delta-bluesens arv och gör det så bra att man knappt sitter still. Möjligen kan man väl kosta på sig att låta bli att stampa med foten om den är fastspikad i golvet men annars är det svårt. ”King Of The Blues” är till sist också en tung bluesig historia med så blytunga förtecken att gunget inte går att stoppa.

Låtkategori låtar nummer två är naturligtvis den mer country-orienterade kategorin. Också den är högoktanig och kvalitetsmässigt av bästa märke. Steve Earle får det att låta så enkelt och med ett sånt självklart sväng kan man knappast gå fel. Här stampas det, här frustas det och här spelas det med ett stort leende på läpparna. Bandet The Dukes är förträffliga och Steve Earle själv är på spelhumör. När låtarna dessutom är så här bra är det svårt att gå vilse.

Låtar som ”The Tennessee Kid”, ”Ain’t Nobody’s Daddy Now”, ”Better Off Alone” och ”Baby’s Just As Mean As Me”, den sista för övrigt en duett med gästande Eleonore Whitmore, är alla exempel på countryn. I båda kategorierna låtar märks det att Steve Earle har kommit tillbaka till sina rötter. Det är dessutom fullständigt knäckande bra igen.

Det är som om Steve Earle hela tiden hittar den där källan till glädjen i musiken och han gör det dessutom med en stor portion känsla. Det är med andra ord inte kattpiss igen och återigen är den musikaliska upplevelsen stor, väldigt stor.

Det är med de här små, enkla men framgångsrika knepen man tar sig från ”dussin” till ”fruktansvärt bra” och de knepen behärskar Steve Earle fullt ut. Killen är som en levande dynamo, när han väl satt igång finns få saker som stoppar honom. Han är dessutom som ett vällagrat vin, han blir bara bättre med tiden. Så slutbetyget blir gott, dock inte full pott men väl en fyra. Det är knappast skivan som skäms för sig som sagt. En riktigt bra skiva som jag med glädje lyssnar på igen och igen. Det här är dessutom skivan att ta fram vid speciella tillfällen när man vill belöna sig själv med riktigt god musik. God lyssning.

Uffe Diggar Loss Till Jill Johansons och Doug Seegers Senaste

Artist & Titel: Jill Johanson & Doug Seegers – In Tandem
Betyg: 4

Jill Johanson & Doug Seegers

Sverigekändisen Doug Seegers som upptäcktes genom SVT-produktionen ”Jills Veranda” med Jill Johanson som programledare, är tillbaka tillsammans med vapendragerskan efter debuten under eget namn. Det är en skiva med moderna förtecken i countryns mittfåra men som ändå vågar ta sin egna väg, delvis via den alternativa countryn som i varje fall jag är så förälskad i.

Här och där svänger det av bara h-e och emellanåt är det känslomättat värre men aldrig sentimentalt eller över den där osynliga linjen. Låtvalet är ett slags urval av Dougs egna stoltheter och det bästa dagens country kan uppvisa i en härlig blandning.

Om man som jag stendiggar country är detta minst sagt en skiva värd att gå omvägar för. Svänger gör det som få andra skivor på sina ställen. Här finns en rytmik samtidigt som det rockar loss som bara den på sina ställen. ”We’ll Sweep Out The Ashes In The Morning” är en typisk countrylåt, men med det där extra gunget i rytmen. Mäktig och snygg med en sväng som få är resultatet. ”Dancin” är exemplet på hur Elvis möter modern country och hur ljuv musik som helst uppstår. Är du som jag en person som har svårt att sitta still när katterna jazzar loss är detta medicinen för dig. Herregud vilket klös!

Rivet och svänget är genomgående här och där, ”Precious Wedding Wow” är ytterligare ett exempel. Rövsvänget är totalt och låten som är signerad Doug Seegers, som många andra låtar på skivan för övrigt, är på spelhumör men glömmer inte känslan. Hela tiden så där avskalat och direkt men med en känsla som kan slå omkull höghus. Jiiiihhaaaaa!

Mitt emellan det svängiga och vackra hittar vi de låtarna som ligger i ett medeltempo som ”Do Right Woman” till exempel. Snygg, smäktande, nästan förförisk i sin stilbildande melodi men med en känsla som får mig att skaka i grundvalarna. Shit, hur bra är inte detta? Det är en klassisk låt som nu får en ny renässans där de båda artisterna har hittat ett tonfall som passar denna och andra låtar som en smäck. Hur bra som helst.

Så har vi de rakt igenom urvackra låtarna. ”Boulder To Birmingham” skriven av EmmyLou Harris och Bill Danoff får i varje fall mig att kippa efter andan. Snyggare låt får man leta efter. Den har den där exakta avvägningen mellan sentimentalitet och djup som man stöter på så sällan, men då man gör det måste man ta tillfället i akt. Jag skulle kunna spela den här låten igen och igen till dess skivan gick sönder helt enkelt.

”Noise Without A Sound” är skivans andra sensation i mina öron. En snyggare melodi och ett mer sparsmakat arrangemang får man leta efter men låten är så där urstark att den bara står där som ett granitblock. Jag jublar både inom- och utombords vid blotta tanken på låten. Detta är stort med STORA BOKSTÄVER!

Den sista kategorin låtar blickar mot andra traditioner och lånar en del uttryck från dessa. Snyggt och smart eftersom inavel och instängdhet alltid är musik och annan kulturs värsta fiende. I låtar som ”Lord I’m Trying” och ”Do I Ever Cross Your Mind” blickas det friskt på spirituals, soul och blues. Inledningsackorden i den sista låten är rätt talande och skvallrar direkt om att bra musik också är gränsöverskridande musik. Också ”True Love Never Dies” skvallrar om jazz- och bluesinfluenser. Det är precis så här det ska låta när det diggas som mest hemma hos mig.

Det finns till sist en detalj som är extremt sympatiskt med den här skivan, namnet på fenomenet heter ”avskalat”. Genom hela albumet är det förvånansvärt fritt från alltför många pålägg och grandiosa symfoniorkestrar. En musikstil som country tjänar rätt mycket på detta så återigen hittar teamet bakom helt rätt. Här är till och med så avskalat så att i övertjusiga ”Noise Without A Sound” kan man räkna instrumenteringen på ena handens fingrar.

Det är en ypperlig komposition med varierat material. En del originallåtar signerade Doug Seegers, andra är covers. Genomgående smakfullt arrangerat och med blicken och flirten med rätt källor för att få till det där extra. En blandning mellan rent stomp och eftertänksamma små pärlor där många av de senare briljerar gör skivan varierad. Här ryms det mesta och så finns här också den övervackra ”Noise Without A Sound”. En stor skiva är född och Doug Seegers har därmed delvis fått upprättelse för debuten som kanske var snäppet sämre än denna. En countryskiva att le åt helt enkelt. Tack för lyssningen, det lär bli många fler framöver.

Ny country av Micheles Kindh

Brad Paisley – Moonshine In the Trunk” 2014
@@@
Brad_Paisleyfortop
Dwight Yoakam – Second Hand Heart 2015
@@@
dwight_yoakam
Det är stilsäker och trygg countryrock som lunkar på längs den bredbenta motorvägen. Det är inga mästerverk men det är bra och underhållande country som är långt borta från popcountryn eller den mera mainstreamartade vi kan se ta över stundtals inom countryn.

Brad Paisley är populär men samtidigt kan han avhålla sig från den mera tillrättalagda popen inom countryn utan låter musiken vara tuff, näringsriktig och samtidigt berätta en rad med historier från den amerikanska verkligheten på ett sätt som bara Brad Paisley kan göra. Det senaste albumet är bra och bevis på att fin country alltid finns där bredvid den mera kommersiella andan av countryn.
Min uppskattning ligger på det planet att hans musik förstärker den sida som plockar fram rocken och ger den utrymme utan att för den delen tappa bort countrymusikens egna väsentliga begrepp eller drag.
han utvecklar helheten till ett bra koncept. Den nya skivan gör mig inte besviken utan den håller ordinär Brad Paisleystandar.

Dwight Yoakam och Steve Earle var bägge två rebellerna som tröttnade på popen i countryn och renodlade honky tonk-traditionerna men med rocken i botten och det skapade deras tuffa attityd och längtan efter Buck Owensljuden, Bakersfieldsoundet blev vägledande.
Dwight Yoakam började göra sin karriär lite annorlunda start genom att i Los Angeles uppträda på punk och rockklubbar. Det var den grunden som blev hans mest upphöjda del av countryn – den totala föreningen mellan country och rock såsom Gram Parson drömde om att få uppleva. Dwight Yoakam hade till och med sig hardcorebandet Hüsker Dü på några turnéer vilket jag tyckte var hur underbart som helst när jag läste om det på 80-talet. Dwight Yoakam och Steve Earle slog igenom ungefär samtidigt 1986 med mina favoritdebutplattor det året. Jag köpte bägge och älskade deras två album. Countryn fick plötsligt liv igen genom att rocken möter countryn på halva vägen var.
Det senaste albumet är okej musik, tyvärr har den inte riktigt samma kraftfullhet som tidigare album. Men ändå är detta jämntjocka album något av det bästa inom countryn just nu för min egen del. Bra texter och fina melodier, som stundtals försvinner in i rockens mera bullriga element. Det är svagheten med skivan. Fördelen är att plattans kvaliteter syns ändock trots bristerna.
Med andra ord är de två hyfsat bra skivor som ärligt beskriver hur countryn ser ut för tillfället.

Johnny Hortons nya box avlyssnas av Micheles Kindh

The Singing Fisherman – The Complete Johnny Horton Recordings (9-CD Box)
bcd16222f_720x600
Johnny Horton kommer tyvärr aldrig bli en lika stor legend som alla känner till rent allmänt och delade det ödet med till exempel Charlie Rich som också råkade ut för att man hamnade bakom andra artister som blev stjärnor medan Johnny Horton och Charlie Rich kämpade och var precis bakom de större stjärnorna . Men det hemska och märkliga var just att Johnny Horton fick en del fina countryhitar och blev vän med Hank Williams och deras livsöden är sammanflätade på flera olika sätt.Dels blev det vänner och när Johnny Horton befann i Texas, Milano så hörde både han och bandet nyheten om Hank Williams död i en bilolycka. Det befann sig på den plats där Johnny Horton själv 1960 skulle omkomma i en bilolycka. Johnny Horton var en stadig kille som inte sökte eller rumlade omkring som den tidigare vännen Hank Williams. Han gifte sig strax efter Hanks död med hans änka Billie Jean. Som råkade ut för det vansinniga ödet att få begrava två män efter varandra. Johnny Horton var också vän med Johnny Cash som också blev legend och superstjärna och strulputte på en och samma gång.

Bear Family ger ut en jättebox med nio cd-skivor plus stor bok med text och bilder. Det är givetvis en gedigen genomgång av en artist som verkligen borde få chansen att möta en ny publik som vill ha kvalitet och vetskap kring en sann hjälte som också gjorde en hel del bra musik precis som en del mindre bra saker.
De stora megahitsen publiken kommer ihåg med Johnny Horton är de mest uttjatade och tröttsamma sånger som man hört till leda medan Johnny Horton gjorde bra låtar när han befann sig mellan honky tonk och ljuvlig rockabilly och det bästa sångerna var just i den växlingen. ett gränsland där jag helst befinner mig i Johnny Hortons musikaliska värld.

Johnny_Horton

Micheles Kindh om countrylegenderna Merle Haggard och Hank Snow

MI0003746072
Nova Scotia är ett ödsligt område som tillhör Kanada om man strikt talar om geografi. Området ligger dock väldigt nära de två politiskt viktiga amerikanska delstaterna New Hampshire och Maine – två rika delstater för övrigt. En av Nova Scotias stora söner heter Hank Snow och han föddes i staden Liverpool. Ett faktum som skvallrar om Kanadas delvisa engelska förflutna. Hank Snow gick bort 1999 och skulle  i år skulle ha fyllt 100 år vilket förmodligen skulle ha firats ordentligt. I hemstaden finns ett Hank Snow-museum som lockar country/musikälskare att vallfärda dit. Lagom till hundraårsdagen ges det ut en samling med 19 låtar ”Hank Snow’s Most Requested of All Time” på en skimrande cd. Där finns de väsentliga låtarna som gjorde Hank Snow stor och även erkänd utanför countrymusikens gränser. Hans karriär som startade 1945 med att han kom till Nashville och spelade in sin första legendariska evergreen ”I´m Moving On” som slog till ordentligt, gjorde att vi en ny countryhjälte vid sidan om Hank Williams och Bill Monroe.
Här kommer ett senare klipp med Hank Snow, lägg särskilt märke till att presentatören av numret är en viss Johnny Cash. En artist som inte heller han gick spårlöst förbi och som dessutom spelade in just ”I’m Moving On” i en egen version.

Johnny Cash version låter så här:

Just den här sången – ”I’m Moving On” – blev så småningom en del av den kommande rockmusikens rötter. Stilen, rytmen och framförallt känslan skapade tillsammans med bluesen rockabilly och därmed rockmusikens födelse. Ett faktum alla rockälskare borde vara Hank Snow evigt tacksam för. Utan den pusselbit han bidrog med hade allt tagit en annan vändning. Hank Snow var en skicklig musiker och lysande bra på att skapa populärkulturella låtar, men precis som Hank Williams blev hans musik mer en angelägenhet för den mer countryorienterade publiken. Det är en perfekt samling av de mest spelade och önskade sångerna från Hank Snows låtskrivarpenna. Här är hans hyllning till sin hemstad och landet han föddes i.

Hank+SnowMerle Haggard lämnade sitt gamla bolag Capitol för att börja spela in skivor för MCA. Just dessa MCA-inspelningar och album finns sedan 2012 på en fin box som heter ”The Troubadour”. Boxen innehåller sammanlagt 111 spår och utges av skivbolaget Bear Family. Vilket annat bolag skulle annars kunna ligga bakom något som håller så här hög stil och klass. I boxen finns hur mycket godis som helst för oss älskare av Merle Haggard. Jag är mycket glad att den här samlingen till slut äntligen införskaffades och låter musiken skölja över mig. Här finns ett så stort överflöd av bra musik att man inte kan bli annat än lycklig. Merle Haggard uppvisar den sida som verkligen talar om hur bra han var på sjuttiotalet när musiken spelades in. Säker och väl bevandrad i musikens rötter och form, skapade Merle Haggard flera av sina bästa låtar under just den perioden.
MI0003453455

Uffe Insuper EmmyLou Harris Wrecking Ball-platta

Album: EmmyLou Harris – Wrecking Ball Deluxe Edition
Skiva 1 – Originalskivan: ♣♣♣♣♣+♣♣♣
Skiva 2 – Överblivet material och alternativa versioner av låtar som kom med :♣♣♣
Skiva 3 – DVD med reportage om inspelningen: ♣♣♣♣

En av countryns heliga graaler heter Wrecking Ball. Utgiven av EmmyLou Harris och producerad av Daniel Lanois anses albumet vara en av den moderna tidens milstolpar. Utgiven i september 1995, men nu återutgiven i en deluxe-utgåva där man får inte mindre än tre skivor. Den första innehåller originalskivan, den andra innehåller refuserade låtar och alternativa versioner av de som kom med, den tredje skivan är en dvd med en dokumentär av tillkomsten och arbetet i studion. Skivan är en modern klassiker eftersom den är både så überbra att man häpnar, men också därför att den satte en ny standard för musiken och gjorde den alternativa countryn till en kraft att räkna med.

EmmyLou Harris Wrecking BallSkiva Ett är originalet från 1995 och fy för den lede vad rätt den är. Om fem är maxbetyget ger jag denna skiva åtta för den är så läskigt bra att den borde användas som måttstock för hur ”bra” ska definieras. De starkaste låtarna en skiva kan uppvisa både nu och då, produktion som var så nyskapande att bara den gav skivan sitt rykte och till sist ett ljudbygge som kompletterade musiken med sitt vägvinnande nytänkande.
Låtar som ”All My Tears”, ”Going Back To Harlan”, ”Deeper Well”, ”Every Grain of Sand”, ”Sweet Old World”, ”May This Be Love”, ”Orphan Girl”, ”Waltz Across Texas Tonight” är för att nämna några rena klassiker. De som inte nämns är också de små mästerverk, så hela plattan är egentligen en enda lång odyssé av låtar som knappast skäms för sig. Tvärtom är alla stolta små pärlor som tillsammans skapar ett av de mest klassiska album du över huvud taget kan ta i din hand. Många av låtarna är skrivna av andra artister, alltså covers, men i många stycken är de bättre än originalen. ”Every Grain of Sand” är ett sådant exempel. Skriven av Bob Dylan från början men i händerna på EmmyLou Harris förvandlas en grymt bra låt till något överjordiskt. Också ”Orphan Girl” är ett exempel på detta, skriven av Gillian Welch och fruktansvärt bra i original men i EmmyLou Harris regi förvandlas den till ett verk som bara leviterar.
Daniel Lanois var artisten som hade gett ut ett antal skivor i eget namn och dessutom producerat U2:s två plattor ”The Unforgettable Fire” och ”Joshua Tree”. Ett arbete han gjorde tillsammans med Brian Eno på ”The Unforgettable Fire”, men med sån framgång och med så mycket uppmärksamhet att han snabbt blev en av sin tids hetaste producenter. Det var därför han 1995 fick chansen att försöka upprepa succéerna genom att producera det som kom att bli EmmyLou Harris skiva. När den kom ut var det som om alla fördämningar brast, ingen hade hört något liknande förut. Man skapade ett renodlat ljud med klara tonfärger där instrumentens klanger utnyttjades med hjälp av sustain. De lyckades med detta utan att gröta ihop ljudet, och ändå skapa en helhet där instrumenten stod för effekten. Det var avklätt men ändå intrikat, det var rena klanger men ändå en effekt av alla klanger tillsammans och det var framför allt så att ljud och produktion lyfte låtarna flera snäpp. Nästa recept för framgången var valet av låtar. Som sagt covers nästan hela vägen men vilka låtar. Daniel Lanois bidrog med ”Where Will I Be”, David Charles, Daniel Lanois och EmmyLou Harris skrev ”Deeper Well”, Daniel Lanois komponerade ”Blackhawk” och till sist hjälpte Rodney Crowell EmmyLou Harris att skriva ”Waltz Across Texas Tonight”. I övrigt är låtarna covers, men som sagt vilket låtval. Om andra grupper hade eller har hälften så många med den här klassen kan de skatta sig lyckliga. Femman med tre i bonus är ett betyg som jag aldrig har delat ut och troligen aldrig kommer att dela ut igen är självklar. Men ack vad värd den är ett sådant betyg.

EmmyLou HarrisEmmyLou Harris

Skiva 2 är alternativa tagningar av de vissa av låtarna och låtarna som blev över publicerade för första gången. Den första låten vi får till livs är en version av Daniels egen komposition och inspelade ”Still Water”. Den är inte dum, inte dum alls, men jag tycker nog att Daniel Lanois original är något lite bättre. Låt nummer två är den redan publicerade ”Where Will I Be” i en annan version där framför allt gitarren har en annan klang som därmed ger låten en annan karaktär. Spännande men den känns inte lika färdig som den som kom att publiceras på den fullbordade plattan. Låt nummer tre är återigen den redan publicerade ”All My Tears”. Återigen är skillnaden arrangemanget som ger ett annorlunda intryck av slutresultatet. Återigen spännande men jag tycker nog den färdiga skivans version är bättre. Så kommer en riktig snackis, ”How Will I Ever Be Single Again” har omgivits av mycket förhandsrykten. Och undra på det, jag fattar inte varför den valdes bort till den färdiga skivan. Låten är en lugn, avklädd harmonisk liten bakelse som är så där alldeles unik och fullständigt bedårande. Klassisk country med en twist och med en så hög svansföring att den borde nog ha platsat på det färdiga resultatet. En ny version av ”Deeper Well” där tempot är uppskruvat sådär en hundra gånger och helt avskalad utan den färdiga låtens mystik är nästa nummer. Här har jag dock problem. Den här versionen är inte på något sätt dålig men når aldrig någonsin upp till det färdiga resultatet. ”The Strange Song” är återigen en ny bekantskap. Återigen förstår jag dock varför den valdes bort. Den är inte på något sätt dålig, men den når faktiskt inte heller upp till den klass övriga låtar har på ”Wrecking Ball”. Den känns lite stel, händelselös och i behov av det där extra för att kunna bli den låt som skulle kunnat platsa i en övrigt överdådig låtsamling. ”Sweet Old World” presenteras i en ny version som känns mer avklädd. Här blir det dock intressant, för i den här versionen presenterar faktiskt en ny dimension av låten som också låter intrikat. Det är som två sidor av samma mynt som med en liten nyansskiftning presenterar en ny bild. ”Gold” är precis som ”How Will I Ever Be Single Again” en gömd skatt som jag inte fattar varför den aldrig kom med på den färdiga plattan. Återigen en lugn och värdig historia som vilar på klassisk countrygrund. Vacker som en sommardag och full med melodisk glädje som bara smittar av sig tills man blir tårögd av ren rörelse. ”Blackhawk” kom med på den färdiga skivan men på skiva två hittar du den alternativa versionen. Den färdiga skivans version är vidunderlig, alternativversionen minst lika bra. Avklädd, värdig med en melodi som får mig att känna mig knäsvag och alldeles yr av ren rörelse. Just när man trodde att inget kunde bli bättre än det färdiga resultatet, levererar EmmyLou Harris vad som är en smärre sensation. ”Waterfall” i en alternativ version känns däremot lite som en demo-version. På den här plattan känns den inte som den var färdig och i behov av en vidare utveckling, en utveckling den senare fick till den färdiga plattan. Också ”Going Back To Harlan” i en ny version känns allt annat än färdig. Med en extra cowbell som instrumentering känns den också rätt krystad och i starkt behov av det den fick till den färdiga plattan dvs form och struktur. ”Where Will I Be” i ytterligare en version känns som den är på rätt väg där den har närmat sig det färdiga resultatet men inte nått ända fram. Den här version fungerar nog bättre som ett lyssningsex för studiopersonalen där de kan jämföra och utveckla, men den är däremot rätt ointressant för en normal lyssnare. Till sist återfinns ytterligare en version av ”Deeper Well” och återigen känns det som om den närmar sig slutresultatet men att den är mer angelägen som lyssningsex för en studiopersonal i behov av jämförelseexempel än låten som tillför något för lyssnaren.

Sammanfattningsvis är det ömsom vin ömsom vatten. Det är stundtals genialt, det är stundtals inte dåligt men i varje fall mindre väl genomfört. Det är framför allt  de alternativa versionerna som känns mindre angelägna. Däremot de nya låtarna känns som om man har missat något. ”Gold” och ”How Will I Ever Be Single Again” känns som två låtar som äntligen har fått sina upprättelser. Den nya versionen av ”Blackhawk” är också den något av en kioskvältare och man blir glad så in i bomben av dessa tre låtar. ”Still Water” känns också intressant, men jag kan inte låta bli att tycka att Daniel Lanois egna version är strået vassare. Så en intressant skiva som kanske inte håller hela vägen men som ändå har ett värde för den fanatiske samlaren och den som beundrar EmmyLou Harris och hennes arbete.

Daniel Lanois

Producenten och artisten Daniel Lanois

Tills sist den tredje skivan, en DVD med reportage om tillblivelsen av skivan. Här får vi alltså följa med in i studio Kingsway i New Orleans för att vara med och se hur en vidunderlig skiva skapades. Musiker, studiopersonal, Daniel Lanois men inte minst EmmyLou Harris själv får i intervjuer med egna ord berätta om hur det kom sig att saker och ting utvecklade sig till vad det slutligen blev. Till exempel får vi reda på hur Daniel Lanois och EmmyLou Harris över huvud taget kom att samarbeta, varför Neil Young kopplades in för bakgrundssång och munspelande och hur folkmusikgiganterna Anne och Kate McGarrigle halkade in i processen. Tankegångar, praktiskt arbete och framför allt vidunderlig musik som vi får se växa fram kan inte göra mig annat än lycklig. I sina delar är videon en musikvideo där översnygga bilder paras ihop med musiken, här växer en ny dimension fram där låtarna växer ytterligare. I en scen får vi se EmmyLou Harris och Daniel Lanois ensamt framföra låten ”Blackhawk”, och den kan sammanfatta både originalskivan och DVD:n. Överjordiskt bra, en känsla som vibrerar i varje fiber i kroppen och till sist så vackert att i varje fall inte jag kan låta bli att fälla både en och annan tår. Intressant, snyggt och med många glimtar bakom kulisserna gör tillsammans en sevärd film som ger oss fans av skivan ytterligare en sida av verket och det är inte utan att man känner att det är man har velat se men aldrig fick förrän nu.

Slutsummering så, skivans innehåll är väl värt de pengar man får hosta upp. Det är knappast bara en utgåva för oss nördar. En skiva med ett fullständigt fantastiskt innehåll, en skiva med en del intressanta sidor och där också de ointressanta inslagen ger en bild av varför t ex vissa låtar valdes bort och till sist en riktigt sevärd dokumentär. Det är med andra ord valuta du får för dina pengar. Du som ännu inte har upptäckt ett stort album har nu chansen att stifta bekantskap med en skiva som borde finnas i var mans hem. Du som redan precis som jag redan är en frälst fan av ”Wrecking Ball” och redan har den, kan nu komplettera med två skivor som trots allt har sitt värde. Vilket skäl du än har att köpa plattan så får du ha en god lyssning.

Känd Från TV

Skiva: Doug Seegers – Going Down To The River
Betyg: ♣♣♣

En av årets snackisar är onekligen Doug Seegers. Om man är känd från TV-programmet ”Jills Veranda” där han uppmärksammades av Jill Johnson och Magnus Carlsson när de båda snubblade över den hemlöse gatumusikern, kan det väl egentligen inte bli mer pk. Media och framgångssaga och alla ler förnöjt utom jag eftersom jag är fullständigt allergisk mot den pk:ism vår tid är så full av. Så hur klarar sig skivan? Det är ju trots allt en viktigare att höra den historia musiken berättar än den saga media berättar. Jo då, skivan klarar sig riktigt bra faktiskt för att svara på den frågan.

Doug Seegers

”Jills Veranda” var programmet som pendlade mellan total flopp, sevärdhet och pk:ism som SVT är så full av idag. Oberoende TV, jo dra den med rödluvan och vargen också. För när Jill Johnson antagligen mot sin vilja blir beordrad av någon genuscertifierad producent att ha med Kakan Hermansson, nådde TV i Sverige ett nytt lågvattenmärke. Hennes dåligt maskerade manshat letade sig in som den pk:ism den är i form av förment feminism i Kakan Hermanssons tappning vilket i klartext går ut på att män är djur. Fint Kakan att tolka en ideologi som säger sig stå för jämställdhet och tolerans på detta sätt.Fint av SVT också att ge uttryck för den unkna manssyn som alltför mycket svensk feminism präglas av idag. Den stockkonservativa sydstatskvinnan de besökte i det avsnittet och som förskräckt lyssnade på Kakans osammanhängande orerande, framstod som ett under av både upplysning, kunskap och tolerans i jämförelse.
Samtidigt nådde samma serie en ny all time high när Doug Seegers fick framföra den oerhört känslomättade ”Going Down To The River” där både Magnus Carlsson och Jill själv gick upp i atomer över låten. Inte undra på det, låten hade så mycket smärta men också så mycket kvaliteter att den inte gick att bortse från. Nu sitter jag med den nyss utkomna fullängdsskivan i handen och det är inte så lite spännande att få höra hur en låtskrivare som ligger bakom just ”Going Down To The River” klarar resten av musikskapandet. Men en sak blir viktig att klarlägga, om man förväntar sig en räcka av upprepningar av succélåten blir man besviken, istället är det en mer traditionell countrystil som möter oss på resten av skivan. Skivans låtar ligger mer i mainstreamfåran och är mer traditionella helt enkelt. Inledande ”Angie’s Song”, ”Hard Working Man”, ”Pour Me”, ”There Will Be No Teardrops Tonight”, och fler är alla exempel på en mer klassisk sida musikstilens mittfåra. Eftersom dessa låtar är flest till antalet sätter de också tonen för resten av skivan som därmed präglas av en mer klassisk countrystil.
Men så finns en mer experimentell sida av Doug Seegers musikskapande. Framför allt är det naturligtvis den vidunderliga och sorgligt vackra ”Going Down To The River” som sätter tonen för det här facket av låtar. Också Gram Parson-covern ”She” är lite talande för den här sidan av skivan. Oändligt sorglig och vacker som en dag är väl ord som beskriver den och Doug Seegers gör den dessutom rättvisa med bravur. Att just denna låt dessutom gästas av EmyLou Harris gör den inte sämre. Att just EmmyLou Harris gästar i denna sång är en händelse som knappast kan ha varit en slump. Gram Parsons var låtskrivaren och en av förgrundsfigurerna för gruppen The Flying Burrito Brothers och 1973 spelade gruppen in sången med just EmmyLou Harris som sin vapendragare. Det är alltså åter så att cirkeln sluts. Ett annat exempel på hur cirklar sluts, på skivan medverkar Buddy Miller – erkänd countrygitarrist extraordinaire. En gång i tiden var Doug Seegers och Buddy Miller bandkompisar innan ett liv i drogernas våld tog vid för Doug. Nu möts de igen och om uttrycket förlåts, så uppstår ljuv musik.
En annan del av denna kategori utgörs av låtarna ”Burning A Hole In My Pocket” och ”Baby Lost Her Way Home Again” där bluesen och jazzen får mer utrymme. Det är nästan lite släktskap med Tom Waits jag skönjer i den första av de två och det kan ju aldrig bli fel. I dessa låtar omfamnar Doug Seegers Americana-traditionen och det låter riktigt bra.

Om jag skulle anföra något negativt då? Ja, då måste det bli att trots en samling imponerande låtar kan det kännas för tryggt och traditionellt. Missförstå mig rätt, jag gillar det traditionella men jag vill nog också se lite mer mod där svängarna tas ut lite mer. Den alternativa countryn snubblar han ju över i och med att drottningen av stilen EmyLou Harris medverkar och att han framför dessutom en låt av Gram Parsons, en låt som i sin genre är en tungviktare och är förutom detta klassisk då den redan i original blev en framgång. Nej, det känns som om Doug har fegat lite och kört med mer säkra kort och det är kanske klokt men det blir inte lika spännande och det är denna spänning jag saknar. Det glimmar till och mer i ”Going Down To The River”, mer sånt och det hade blivit riktigt visionärt. Istället får vi nöja oss med en skiva som är mer habil på både gott och ont. Det är inte på något sätt dåligt som sagt, jag önskar bara att det också hade varit mer spännande så som det blir i den låt som har definierat Doug Seegers i så hög grad.
Trean är ett faktum, ett icke illa pinkat betyg i mitt tycke. Det kunde dock ha tagits nya djärva steg för att tillföra den där kittelkänslan, men istället valde Doug Seegers och producenten Will Kimbrough att inte utmana ödet för mycket med en mer trygg mittfåreanpassad stil vilket ju brukar ge mer klirr i kassan men som sagt inte lika mycket musikaliska pirrningar.

Fler recensioner du kan läsa:

Gaffa recenserar
Corren recenserar
SVD recenserar
Lira recenserar