The Jayhwaks – Paging Mr. Proust @@

TheJayhawks_PagingMrProust_COVER-758x758
På 80-talet lyssnade jag ett tag på amerikanska buffelhjordbandet Alabama som släppte countryplattor med en känsla av rockmusik som stänkte över. Men så dök det upp band som Uncle Tupelo eller som i det här fallet The JayHawks som beredde vägen för en ny typ av alternativ country där punken influerade banden. Deras första alternativa countryrockplatta som var självbetitlat ”The Jayhawks” som utkom 1986 var ett specifikt aktstycke. Här kunde jag äntligen höra ett band som verkligen förenade Gram Parson,Townes Van Zandt och Eagles på enda bräde med drömmen om att förena country och rock. Sångarna Gary Louris och Mark Olson bildade The Jayhawks. Mellan 1986 fram till albumet ”Tomorrow the Green Grass” 1995 var Mark Olsen med i bandet. Ja där lämnade han bandet för att bilda Original Harmony Ridge Creekdippers med hustrun Victoria Williams i stället.
The Jayhawks fortsatte fram till deras bästa skiva Rainy Day Music 2003 att släppa helt okej countryrockplattor som jag tyckte hade både stil och klass. Gary Louris var den självklara motorn i bandet med sång och låttexter. Visst skrev han bra sånger även på albumet ”Smile” 2000 men hade mindre intressant att förtälja på ”Sound of Lies” 1997. När jag ändå fortsätter får väl även albumet ”Mockingbird Time” som hade en okej känsla med lagom melodiska sånger. Ja det gick väl an. Men så händer det något märkligt när deras nya skiva kommer ut – för här har vi visserligen vacker stämsång stundtals men så plötsligt sker det där att ingenting ritkigt tar sig. Det nya albumet är lite för stel i lederna stundtals. Musiken är visserligen varierande men ändock hyser jag ingen tilltro att det skall bli något som sticker ut. Det blir lite The Byrds som vilar en stund, lite blygt över skivan för att senare glida över till lite skön lagom pop med countryfeeling.

Det nya albumet väcker tyvärr hos mig inga större förväntade känslor utan plattan faller ihop, som en pösmunk ungefär eller sufflé.
REM:s egen Peter Buck har producerat albumet. Riktigt bra.

Micheles Kindh om Frazey Fords nya album

FrazyFord7.17.12
Frazey Ford – Indian Summer
@@@

The Be Good Tanyas var och är en bra countrygrupp med flera fina album tillsammans som utgör lite av nollnoll-talet som det lite delikata bluegrassalbumet ”Chinatown” från 2003
som jag med stor behållning lyssnade på under flera år. Men dess medlemmar släpper också soloalbum som varit bättre än väldigt mycket av det man kan lyssna på idag. Jolie Holland som lämnade bandet för ett gediget soloäventyr släpper flera bra countryrockalbum under hela 2000-talet mer eller mindre. Nu är det dags för nästa artist Frazey Ford som också släpper bra album som det mera souliga debutskivan ”Obadiah” som var utsökt ny stig bortom countrymusiken. På det nya albumet som kom ut i USA förra året men först nu i Sverige får jag lyssna på musik som påminner starkt om Jackson Browne, Steely Dan, Dobbie Brothers ocjh lite countryrockstämning av typen The Flying Burrito Brothers, Men det låter rent och klart fastän öppnar inga nya led i rockens utveckling utan hamnar lite så där i mellanregistret av skapande. Bra låtar, vänliga, lite inställsamma arrangemang. Lite sjuttiotal från Kaliforniens Los Angeles. Det råder för mycket trygghetslunkande The Eagles av materialet.

Låtarna har fina ackord som bygger upp välljudande klanger men fastnar ändå lite i det där sköna, sövande känslan av solen är varm och livet behaglig fastän med små sårbara kanter som alltid finns i bakgrunden i mänsklighetens tillvaro

frazeyford_wide-fd66031c7d917612198bc781f5448be250baa68f

Det finns också lite av Al Greens känsliga spröd av HI-Records-värme tack vare de bekanta bröderna Hodges (en av bröderna gick bort efter inspelningen av skivan) som fyller skivan med lite vacker sofistikerad soul vars ljuva anda ligger där och skumpar i takt med Frazey Fords röst. En bra skiva för kommande sommarstränder och amerikanska bilåkningar ute på landsbygden.

Micheles KIndh om Terry Reid och Led Zeppelin

Terry+Reid++1970+Isle+Of+Wight[1]
Terry Reid – River
@@@
Led Zeppelin – Led Zeppelin IV
@@@@
Houses Of The Holy
@@@

Led-Zeppelin-remasters-770

Terry Reid är en artist jag knappast har lyssnat sönder och samman eller riktigt brytt mig om vad gäller hans karriär. När jag lyssnar på retroutgåvan av hans skiva ”River” så förblir det lite småcharmig countrypop eller fin vänlig radiorock som den lät omkring 1970-1971. Det är i stilen som om Terry Reid ville vara lite som Gram Parson trots att han inte når upp till den nivån. Han är däremot en populär artist hos andra artister. Graham Nash är en stor fan av hans musik. Paul Westerberg bjöd in honom att medverka i det som tyvärr blev hans band The Replacements sista album ”All Shook Down” och ja, det säger en hel del om hans ultrabegåvning som låtskrivare/musiker. Terry Reid blev också erbjuden att sjunga i det som blev sista upplagan av Yardbirds som Jimmy Page kallade för The New Yardbirds. Terry Reid tackade nej för att medverka som förband till The Creams sista turné (tror jag det var). Däremot tipsade Terry Reid Jimmy Page om sångaren Robert Plant och det blev som sagt var Led Zeppelin. Vilket är ironisk eftersom samma sak hände när han fick förfrågan att sjunga i Deep Purple så tackade han nej där också och Ian Gillan tog över och resten är historia som man säger. Terry Reid fortsatte sin nedtonade verksamhet lite i skymundan men fortfarande har han fans i musikvärlden. Nyutgåvan förstärker inte riktigt hans storhet hos undertecknad men visst är han en särklassig begåvning.

Så kommer vi fram till de senaste remastrade utgåvorna i Led Zeppelins katalog. ”Led Zeppelin IV” älskar jag fortfarande därför att vi har deras främsta och bästa klassiker där. Melodier, kraft, hård bluesrock som fortfarande kan framkalla rysningar och pur kärlek från min sida. Medan ”Houses Of The Holy” är deras svagaste och mest intetsägande skiva. Tom på bra melodier och saknar bärande sånger att frambringa. Det är här jag ser de tydliga klasskillnaderna emellan skivorna. Tendenserna till kantigheter, sprickor syns tydligare i lampornas sken där framme på scenens estrad. Den här skivan har ingen helhet utan är enbart tom som en burk utan musikalisk innehåll.

Kelly Hogan överraskar Dr Indie

Kelly Hogan – I Like to Keep Myself in Pain

 @@@@
Jag kommer lite vagt Kelly Hogan när hon spelade i indiegruppen The Jody Grinder i början av 90-talet, för drygt 22 år sedan. Lite senare tappade jag kontakten med hennes artistkarriär föränn jag förra året började lyssna på ett gäng låtar med Kelly Hogan – men det är först nu egentligen som jag verkligen lyssnar på Kelly Hogan via nya albumet. Det var hennes två album på countryrockbolaget Bloodshot Records som var de som jag fann med henne. Nya albumet är utgivet på skivbolaget Anti vilket är helt okej för musiken och produktionen verkar gediget.
Kelly Hogan har sjungit och spelat med Neko Case, Mavis Staples,The Mekongs, Jacob Dylan och The Drive-By Truckers – det sistnämnda bandets frontman Paterson Hood sjunger duett med Kelly Hogan på hans nya soloplatta. jag blir glad åt hennes mågsidighet som artist. Hon vågar plocka fram sin sårbarhet och spelar sin musik väldigt elegant formulerad.
 
jag noterar att det är många gästartister och sångare som skriver musik åt henne. Adrew Bird, Robyn Hitchcock, Stephen Merritt, Vic Chesnutt eller Robbie Fulks är en del av de låtskrivare som ställde upp med sina talanger. Det blir en samstämmig skiva vars skönt lent smekande tongångar är vass bomull i mina öron.
 
M Ward är där med sina galanta tongångar vilket jag tycker om med Kelly Hogans låtar, det finns allt möjligt inplockat och snyggt producerat med hennes skiva.
 
Plattan är inte vågat spel utan en säker installation där låtarna ligger nere i djupet, gräver där man står i den bördigaste myllan. Hon har tidigare på plattorna ”Beneath The Country Underdog” och ”Because It Feel Good” spelat in sina egna och andra artister som countryfantomen Johnny Paycheck, Willie Nelson och Randy Newman. Dessa två plattor har jag bara hört diverse spår från ännu – fast det var enbart bra skolade versioner med stil, finess och klass. Hennes studioband består av alltifrån Booker T Jones och Scott Ligon till exempel vilket presterar hur mycket energi som helst till ett formidabelt fundament av bra musik, snygga låtar och en perfekt kombination av allting. Med andra ord förblir Kelly Hogan artisten som jag tar till mitt hjärta. Och i det inre rummet drömmer jag såpbubbledrömmar om musik från högre koboltblåa högre firmamentets änglakör.
En av höstens bästa skivor utan tvekan.