Primal Scream – Chaosmosis @@@

homepage_large.00acc223
En gång i tiden var Primal Scream utan tvekan ett av det band jag älskade mest skoningslöst. Under den tiden spann jag av kärlek och gav Primal Scream återigen kärlek så att jag nästan kramade sönder bandet totalt samman. Det var omkring 1991 som jag nästan föll medveteslös när deras mästerverk ”Screamadelica” kom ut och det var det bästa acidhouserocken världen då någonsin och fortfarande skådat. Det var den där stunden som Bobby Gillespie och Andrew Innes var världens bästa låtskrivarpar som gav oss samtidens eget signerade mästerverk. Dub, garagerock, house, Staple Singers-gospel och 13th Floor Elevators psykedelsik rock på samma skiva. Ja det var där på 90-talet Primal Scream gjorde elektroniska politiska magiska piller och trasiga, sönderslagna soulballader. The Rolling Stones bluesiga episka mixar var just Primal Screams refrenser till sitt eget 90-talet.
Album som ”Vanishing Point”, ”XTRMNTR”, ”Evil Heat” och ”Riot City Blues” blåste upp stormar och gav mig hipstermodernistisk rockmusik. Men så kommer det moment där musiken stannar kvar och enbart kör på i samma hjulspår som förut.
Ja det är här vi står idag. Ett band som blivit lat och nöjer sig med det ordinära och försöker återuppfinna det gamla konceptet men utan att få till det. Det nya albumet är ett standaralbum med oinspirerande aktstycken. Det blir varken bra eller dåligt och varken hackat eller malet, utan snarare ett tillstånd, där influenserna fryst fast till en punkt i tiden då allting var nytt och före sin tid men det är ändock något som går tillbaka till det bästa läge.

Låtarna på nya albumet låter enbart ordinärt och lite avslaget. Det är musik som fungerar för stunden men utan finess och den sublimitet Primal Scream tidigare infattas i deras musik. Nu känner jag direkt efter jag lyssnat på skivan flera gånger att bandet lider av idétorka. oinspirerad och möjligen snäppet bättre än en del andra av deras senare skivor. Nu låter allt jämntjockt när musiken pressas ur ur luftstrupen. Men när bandet lider brist på nya tankar och idéer som kan sägas utveckla bandet för att istället återvinna sina egna gamla mästerliga idéer – fastän utan den tidens kraft – då stannar allting upp och tappar styvfart. Nu blir Primal Screams nya skiva en högst okej platta som jag förmodligen om någon månad knappast kommer ta fram. Nej jag kommer plocka fram Primal Screams äldre album och minnas hur bra de faktiskt var under en lång period i mitt liv. Då Primaql Scream var världens bästa rockband

Micheles Kindh läser och lyssnar sig berusad på Alan McGee och skivbolaget Creation

Mitt liv hade varit så mycket tommare om inte Alan McGee stuckit ifrån Glasgow till London och där bildat skivbolaget Creation 1983. Snabbt blev det det ledande indiebolaget vid sidan av Alan Hornes Postcard, Geoff Travis Rough Trade, Tony Wilsons Factory och Mute Records men gick tyvärr till sist i konkurs 1989. Allt som jag älskade med 90-talet fanns där på Creation. Alan McGees självbiografi ”Creation Storie, Riots, Raves And Running A Label” (Sidgwick & Jackson 2013) är en briljant historia om uppväxt, trista jobb och musik, musik och återigen musik. Hans barndomsvän var Bobby Gillespie från The Jesus And Mary Chain och senare mitt absoluta favoritband Primal Scream som vid sidan av Nirvana snabbt blev husgudar. Band som Ride, My Bloody Valentine, House Of Love eller Primal scream och Oasis var hans ständiga husband på Creation. Efter att skivbolaget försvann så bildade han mindre intressanta skivbolag som Poptones och nu 359 Music. Alan McGee är dj också ute i världen. Nu över till mina favoritlåtar med grupper från Creationtiden: