Backspegeln tittar närmre på The Motors

För några år sen skrev jag här på Blaskan en följetong om punkens rötter. Väldigt svepande, kanske till och med en del viktiga detaljer och grupper som glömdes bort. En av dessa förbigångna tänkte jag ta upp i ett nytt avsnitt av Backspegeln och därmed reparera skadan. Gruppen i fråga hette The Motors och betecknades i sin samtid som antingen New Wave eller Pubrock beroende på vem du frågar. Bandet bildades 1977 men går att spåra via andra tidigare band.

Det hela startade med pubrockbandet Ducks Deluxe. Det var ett rätt framgångsrikt band med en solid fanbas och kontinuerliga spelningar. De bildades 1972 och några av de namnkunniga medlemmarna var Sean Tyla, Brinsley Schwarz och Martin Belmont. Efter att bandet upplöstes blev de alla framgångsrika med andra eller egna nya grupper. 1973 Tecknade Ducks Deluxe kontrakt med RCA och släppte singeln ”Coast to Coast” och 1974 kom debutalbumet ”Ducks Deluxe”.

Bandet The Motors i dess mest klassiska uppsättning. Från vänster ser vi: Andy McMaster – Bas, Sång och Synthesizer, Nick Garvey – Sång och Gitarr, Ricky Slaughter – Trummor, Bram Tchaikovsky – Gitarr och Sång.
Bild: By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=49041553

Bandet genomgick flera förändringar och 1975 hoppade medlemmarna Nick Garvey och Andy McMaster av för att istället forma bandet The Snakes. Övriga medlemmar hette Ricky Slaughter och Robert Gotobed men blev kortvarigt, de hann bara släppa en singel och sen var de historia. Robert Gotobed bildade istället bandet Wire som kom att bli punklegender. De kvarvarande medlemmarna kom att utgöra grundstommen till The Motors som gjorde sin livedebut i mars 1977 på legendariska The Marquee Club.

Med fjärde medlemmen Rob Hendry var bandet så fullbordat. Samtidigt började de spela in låtar för det beryktade BBC-programmet Peel Sessions som leddes av discjockeyn, musikjournalisten och radioproducenten John Peel. Det var ett direktsänt program där band framförde nya låtar live i radio. Programmet var ett viktigt steg för de olika som fick delta då det var prestigefyllt att få vara med. Flera av inspelningarna av de olika med-verkande banden har getts ut som skivor under samma namn – ”Peel Sessions”.

Tidigt byttes Rob Hendry ut mot nya medlemmen Bram Tchaikovsky på gitarr och sång. Gruppens slutliga och klassiska lineup var nu klar och det som nu återstod var att landa ett skivkontrakt. Krokarna var nu utlagda och snart började bandet förhandla med olika skivbolag. Virgin som länge sågs som en liten aktör i sammanhanget byggde i kölvattnet på punken upp sitt varumärke genom att aktivt signa nya band i genren. De kunde tack vare stilens popularitet växa. The Motors var från och med 1977 ett av banden i stallet.

I oktober det året såg debutalbumet ”1” dagens ljus. Skivan präglades av en blytung rockmusik som i sina delar var inspirerat av den nu fullt utblommade punken. Låtar som ”You Beat the Hell Outta Me” är än idag en favorit i varje fall för undertecknad. Också ”Dancing the Night Away” hade klara spår av punk men också mer i båda de nämnda exemplen. Musiken stod liksom i två läger. Skivan rekommenderas varmt av oss på Blaskan.

Andra skivan – ”Approved by the Motors” – kom redan året efter. Den innehöll den stora hiten ”Airport” men också ”You Beat the Hell Outta Me” i repris eftersom den varit bonusspår på första skivan. Skivan pekade den här gången åt helt andra influenser än den första. Borta var pubrockens inflytande, istället var den ersatt av en strävan åt musik inspirerad av synthesizers med mer utpräglade melodier. Andy McMaster hade kort innan skivans tillkomst lagt basen åt sidan för att istället fokusera på just synthesizer.

Soundet som skivan visade på låg helt klart i tiden. David Bowie hade nyss börjat släppa sin berömda Berlin-trilogi med start i albumet ”Low” som väckte mångas förundran. Band som Skids, Ultravox under ledsångaren John Foxx, Joy Division och Tubeway Army med Gary Numan i spetsen stod alla med fötterna i punken men experimenterade hej vilt med synthesizers. Avstampet för dom alla var just albumet ”Low” som av många och med all rätt räknas som ett av rockens allra viktigaste.

Arbetet med synthesizers och experimenten med musiken som alla de här banden sysslade med ledde snart till framväxten av New Romantics som kom att prägla sjuttiotalets slut och inledningen av åttiotalet. För flera band kom det att innebära startpunkten och genombrott. Joy Division och flera av de andra som Ultravox kom att bli stilbildande för respektive genre. För The Motors däremot kom albumet och framgångarna att leda till en slags slutpunkt.

Bandet som nu stärkt av framgångarna turnerade friskt, brände snart ut sig.  Efter spelningen på Reading festival den 28 augusti 1978 deklarerade Bram Tchaikovsky att han lämnade bandet. Anledningen var en hägrande solokarriär. Kort efter Tchaikovskys uppbrott lämnade också Ricky Slaughter bandet efter gräl med de övriga medlemmarna i gruppen. Den ursprungliga uppsättningen av gruppen hade gått i graven.

Nick Garvey och Andy McMaster var nu de enda kvarvarande medlemmarna i gruppen. För att fylla gapet efter Tchaikovsky och Slaughter värvades basisten Martin Ace och trummisen Terry Williams. De hade båda ett förflutet i den Walesiska gruppen Man. The Motors hade i praktiken blivit en duo då de två nytillkomna fungerade som studiomusiker åt bandet. Med den nya lineupen satte så arbetet igång med en ny skiva.

Singeln ”Dancing the Night Away” är en av låtarna som gjorde gruppen oförglömlig. Bild: Egen

Resultatet släpptes 1980 och hade titeln ”Tenement Steps” och innehöll en mindre hit för gruppen. Låten ”Love and Loneliness” klättrade som bäst upp plats 58 på UK singles chart och nummer 78 på Billboard-listan. Trötta på bristen på framgångar och desillusionerade över allt strul med bandmedlemmar och annat kastade slutligen gruppen in handduken 1982. De två kvarvarande medlemmarna Andy McMaster och Nick Garvey gick därmed skilda vägar.

Nick Garvey släppte kort efter uppbrottet sin enda soloplatta. ”Blue Skies” kom ut redan 1982. Han spelade också som gästartist på en av Paul McCartneys låtar men därefter försvann han helt från musikscenen. Hans soloalbum har aldrig återutgetts och är bara tillgängligt om man hittar det på antikvariat. Han framträdde 2001 i den engelska serien ”Never Mind The Buzzcocks” som är ett komediprogram som kretsar kring pop-musik.

Andy McMaster fortsatte att spela in musik men bara en låt , singeln  ”No Joy”, har släppts. Artisten James Dewar’s album ”Stumbledown Romancer” från 1998 innehåller fyra låtar signerade Andy McMaster. ”Goodbye Love”, ”Bright Lights”, ”Love’s Melody” och ”Lay Down the Night” är alla skrivna av honom. Som bonus medverkar han på orgel, piano och synthesizer i de egna låtarna. Han bor och verkar i idag i sydvästra delarna av Storbritannien. I övrigt har han hållit sig bort från musiken i dess mer publika form.

Ricky Slaughter fortsatte sin karriär i olika band. Bland annat spelade han med Fallen Angels där legenden Knox ingick. Bram Tchaikovsky såg länge ut som den som gått segrande ur striden. Han släppte tre album – ”Strange Man Changed Man”, ”The Russians Are Coming” och ”Funland”. Enskilda låtar blev hits som ”Sarah Smiles” och ”Girl of my Dreams”. Sist men inte minst släppte han ep:n ”Pressure” 1981.

De kommersiella framgångarna med albumen uteblev dock. 1981 Bröt Bram Tchaikovsky upp och lämnade musikindustrin i besvikelse över bristen på framgång.  Han återkom inte förrän 1991 då han plötsligt dök upp som medkompositör till låten ”Solid Ball of Rock” som spelades in av den brittiska hårdrocksgruppen Saxon. Låten återfinns på albumet med samma namn. Hans soloalbum har i olika omgångar återutgivits och överförts till cd. Efter återkomsten med Saxon har det åter blivit tyst kring honom.

Också The Motors tre album har återutgivits så sent som 2006 på labeln Captain Oi!. På skivorna finns naturligtvis originalmaterialet plus att de innehåller extramaterial i form av liveinspelningar, b-sidor till singlar och remixer på låtar. Väl värt en investering med andra ord. Särskilt de två första plattorna är hyperintressanta än i denna dag. Som vanligt, god lyssning om du skulle falla för frestelsen. Vi slutar med mina personliga favoriter. Håll till godo med ”You Beat the Hell Outta Me” och ”Dance the Night Away”, två rockklassiker.

Uffe Holmén

Uffe Headbangar Till Marilyn Mansons Senaste

Artist/Titel: Marilyn Manson – Heaven Upside Down
Betyg: ♣♣♣♣

Nya skivan ”Heaven Upside Down” må ha ett grått omslag men innehållet är desto mer färgrikt. Bättre än så här var det länge sen Marilyn Manson lät. Foto: Wikimedia

Ofta numer blir gruppen/frontfiguren Marilyn Manson utskälld efter noter. Anledning är att många tycker att han/dom har utvecklats lite eller inget utan står och stampar på samma fläck som under storhetstiden mellan albumen ”Antichrist Superstar” och ”Golden Age Of Grotesque”. Albumen ”Eat Me Drink Me” och ”High End of Low” lyfts också ofta fram som exemplen på varför gruppen inte längre är vare sig relevant eller bra.

Hur det nu än är med den saken så tycker i varje fall jag att den beskrivningen är orättvis. Den nya skivan är nämligen både nyskapande och dessutom bra, faktiskt riktigt bra. Vad som möter lyssnaren är stenhård rock i dess ädlaste form och texter med de där små underfundiga budskapen och formuleringarna. Marilyn Manson är helt enkelt tillbaka i fornstor form och dessutom med bra låtar i bagaget. Mycket av framgången går att spåra till nya samarbetspartnern Tyler Bates som har skrivit ihop elak rock med den rätta udden.

Om vi börjar med låtarna så står de på fast mark i klassisk Marilyn Manson-land. Rak rock med blytung udd kryddad med industrirockens överdåd av syntar. Här finns gott om plats för känslor som mystik och skräck i musiken. Lyssna på ”Say10”  och den inledningen med den krypande känslan den ger. Explosionen kommer i refrängen och där är den uppe i ansiktet och fäktar med sitt budskap. Låtar som den här kryper under skinnet på den mest förhärdade och går dessutom sällan fel. Särskilt inte i händerna på Marilyn Manson.

En annan typ av låt är den där som till synes tycks inställsam. Exemplet ”Kill 4 Me” är så där rumsrent och påminner vagt om valfri låt av David Bowie. När jag säger inställsam är det nog mest på pappret, låtens budskap som avslöjas i titeln är allt annat än. Det blir därmed en slags motsättning mellan låtens sound och text vilket blir spännande. Låten ”Saturnalia” bär samma kännemärke. Också här kryper den där känslan upp bakom dig som något störande och upprörande. Både bra och spännande med andra ord.

För alla med en brinnande avsky för religion i alla dess former finns här en hel del att hämta. Marilyn Manson är ju känd för den delen och i låtarna ”Je$u$ Cri$i$” och ”Blood Honey” får den delen av publiken sitt lystmäte tillgodosett. Stenhård och kritisk till sin natur där den förstnämnda dessutom har utsmyckats med en kör som för tankarna till någon scen ur valfri djävulsrulle. Också titellåten ”Heaven Upside Down” har klara referenser till något satanistiskt och olycksbådande.

Avslutande ”Threats of Romance” är ett typiskt exempel på en annan storhet hos Marilyn Manson nämligen förmågan att väva in referenser och musik som inte hör hemma i metal. I det här fallet finns klara länkar till glamrockens stora artister. Mark Bolan-referensen i den bombastiska inledningen är ju inspirerad från ”Children of the Revolution”. Resten av låten känner släktskap med artister som David Bowie. En artist Marilyn själv för övrigt är en stor beundrare av men vem är inte det? Slutomdömet är ytterligare en kvalitet med plattan.

Den andra sidan av storheten med denna platta heter texter. Här finns som i Marilyn Mansons mest ljusa stunder ett överflöd av underfundigheter, små vändningar som ger ord nya betydelser och referenser till mystiker ur det förgångna och filosofi. Vad sägs om exemplet från låten ”We Know Where You Fucking Live”: ”So what´s a nice place like this doing ‘round  people like us?”. Inte bara är det alltså en fruktansvärt bra låt, den har både humor, distans och en nypa ironi i texten. Marilyn är därmed tillbaka i fornstor form.

Allt ljus på artisten Marilyn Manson som tillsammans med nye samarbetspartnern Tyler Bates är tillbaka med nytt album. En skiva som glädjande nog är fruktansvärt bra. Foto: Från Marilyn Mansons konsert på Globen Annexet taget av mig – Ulf Holmén.

Sammantaget är detta en mycket imponerande skiva. Om man tar hänsyn till att den genomgående handlar om pappan som nyligen gick bort är den dessutom både utlämnande och modig. Ord, låtar och den där attityden som Marilyn Mansons estetik kräver är tillbaks med råge. Kaxig, välskriven och genomtänkt är ord som innehållet ger antydan till. Det är helt enkelt fruktansvärt bra.

Förra plattan ”The Pale Emperor”, som handlade om hans då nyligen avlidna mamma, och den här plattan är stora kvalitetsmässiga kliv upp. Mycket tack vare det nya sam-arbetet med låtskrivaren Tyler Bates som också står som medproducent till både förra och detta album tillsammans med Marilyn Manson själv. Det nya samarbetet tycks ha gett gruppen den nödvändiga vitamininjektionen som många förut saknade. Ett smart drag ger oftast högt betyg, så också här. Jag nöjer mig med en fyra men den är med mersmak.

Som alltid, god lyssning. För varje fan av hårdare rock borde den här skivan vara ett måste. Kanske i ett julklappspaket nära dig?
P.S: Gruppen har nyligen släppt ytterligare en av många covers. Den här gången är det Johnny Cash-låten ”God’s Gonna Cut You Down” som har fått ny skrud. Originalet är förstås utsökt och covern rätt så bra men saknar i varje fall delvis originalets nerv. Det gör däremot inte nya albumet.

Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén

In Memoriam – David Bowie: Five Years

Five years sjöng han, fem år. Det gick liksom bara rakt in utan filter eller frekvensmodulator. Effekten var elektrisk, skakad men inte rörd kan man säga. Det hela utvecklade sig till en kärlekssaga som varade de fem åren och längre, en hel livstid faktiskt. För när jag äntligen med svettiga fingrar höll i plasten och lät nålen sjunka ner i de utkarvade spåren strömmade magi ut genom ljudlådorna.

Bara omslaget var värt allt, jag säger det igen: ALLT. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars var inget mindre än magi. Det var ett musikaliskt mästerverk, ett fullständigt berusande euforiskt blixtnedslag samlat i ett enda album. Hade inte konventionen och den strikta miljön hindrat det hade jag målat en blixt över ögat där och då som en koncentrerad ljungande homage till den störste.

David Bowie Top of the Pops 1974En av vår tids stora musikartister David Bowie har gått bort i cancer vid endast 69 års ålder. Hans musik och hans uttryckssätt var unikt och han lämnar ett stort tomrum efter sig. Bilden är från Top of the Pops 1974. Foto: ”David Bowie – TopPop 1974 10” by AVRO – Beeld En Geluid Wiki – Gallerie: Toppop 1974. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

När jag sen upptäckte hur musikaliskt mångsidig denne David Bowie var kändes han inte bara relevant utan också spännande. Inköpet av plattan ”Low” och ”Station To Station” kändes som en musikalisk vitamininjektion. Det fanns en uppsjö att njuta av och så fortsatte det år efter år. För att inte tala om de första stapplande stegen som The Thin White Duke med plattan ”Young Americans”. Den vita sofistikerade soulen var visserligen aldrig så svart som dess afro-amerikanska motsvarighet, men var ändå ett unikt grepp.

Visst fanns de dåliga perioderna som inte alls nådde samma höjder, visst fanns låtar som inte höll måttet men till och med på hans sista plattor tog han sin revansch. Trots det var det de där åren – five years – som aldrig kommer att släppa sitt magiska grepp och som inte heller kommer att förloras i tid. Låtar som ”Bewley Brothers”, ”Starman”, ”Warzawa”, ”Always Crashing In the Same Car”, ”Station to Station”, ”Andy Warhol” är tidlösa klassiker och listan kan göras hur lång som helst.

Nu har denna unika artist tystnat och en färgstark personlighet har gått ur tiden. Få eller inga kan fylla detta tomrum för han var en unik artist. Litterära texter och referenser till litteratur i dessa, annorlunda musikaliska lösningar, alltid sökandes nya vägar att skriva låtar, musiker som fick briljera, alltid någon överraskning på lager var kännemärkena som gjorde honom till ett unikum. Lyssna bara på hur Robert Fripps gitarr får måla upp nya musikaliska horisonter i en låt som ”Scary Monsters (And Super Creeps)”

Den viktigaste biten i hans skapande var dock kombinationen mellan musiken och teatern. Han hade ju ett förflutet som student av pantomimteater vilket många gånger märktes i både bild och sceneri. Han tog ofta hjälp av detta grepp för att förhöja effekten och den blev snart ett av hans kännemärken. Titta på omslagsbilden till skivan ”Heroes” så får du se. Ett annat var bisexualiteten och anspelningarna på det androgyna som kom att prägla just de där fem åren som blev så avgörande.

David Bowie tocando en el festival "Rock in Chile", celebrado en Octubre de 1990 en Santiago de Chile.

Teatern var ett av David Bowies viktigaste uttryckssätt. Här en bild från början av 80-talet där man märker dess närvaro. Han hade tidigare studerat pantomimteater vilket han ofta kom tillbaka till i både bild och uttryckssätt. Foto: ”David Bowie Chile” by Jorge Barrios – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Det är inte en dussinartist som har gått ur tiden, tvärtom är det en med extremt många idéer och ett unikt sätt att framför allt. Tomrummet kommer därför bli stort, kanske för stort. Många av dagens dussinartister kommer ju faktiskt inte ens i närheten kvalitativt. David Bowie gick sina egna musikaliska vägar, nu har han gått ur tiden vid endast 69 års ålder. Vi på Blaskan sörjer en stor artist. Som vanligt finns det dock en liten tröst i allt elände och det är all den musik som han lämnade efter sig som ett arv till eftervärlden.

David Bowie förtjänar all respekt och all heder för ett så rikt arv. Det han lämnar efter sig är mer än de flesta hinner under sin livstid tillsammans. Kom ihåg att i hans låtskatt ingår också andras låtar som ”All the Young Dudes” som spelades in av Mott the Hoople eller produktion och medverkan på Lou Reeds album ”Transformer” som producerades genom hans produktionsbolag Main Man.Respekt David, respekt men också en sorg bortanför alla gränser.

David Bowie är borta men finns ändå i himlen.

Vi på Blaskan kommer publicera minnesartikel kring David Bowie så fort det vi kan. Men här tänkte jag passa på att att ge David Bowies musik fritt flöde och det blir musik från en tid som var, är och fortsätter att existera för evigt. Rymdens egen superhjälte Mr Bowie försvann från vår horisont fastän han utan tvekan just nu reser långt bort i galaxen.











David Bowie – Blackstar @@@

Blackstar_album_cover
David Bowies nya skiva får mig att bli förundrad över vad han vill med sin skiva, eftersom den är enligt mitt tycke märklig och lite svårforcerad, vilket gör att jag får svårare att ta till mig den fullt ut och skapa en positiv bild av plattan. Naturligtvis är den inte så tillkrånglad att den tappar allting. Det är en skiva som jag kan tänka mig skulle kunna passa in i Bowies olika tidigare faser. Den här skivan skulle kunnat komma ut på sjuttiotalet, när David Bowie gick igenom olika mutationer och förvandlingsnummer som tyder på olika musikaliska faser. Den nya skivan skulle ha passat in på sjuttiotalet till exempel när Bowie tröttnade på Ziggy Stardustperioden och började experimentera med amerikanska soulmusiken eller svart dansmusik. Tänk dig tiden som vit soulman under sin fas som Thin White Duke och någonstans där efter skivan ”Diamond Dogs” 1974 – då tror jag den nya skivan kanske skulle ha passat in och Bowies mera jazziga tongångar skulle ta över.

Men även det mera förvirrande 80-talet kanske skulle kunnat vara en avstamp för den nya skivans sätt att produceras och musikaliskt inramas. Ja mina associationer löper friskt och vida brett när det gäller att fånga in stämningen och känslan med nya albumet.
Albumet sju låtar har ett problem och det är att de kan kännas vara lite småsega, om jag lyssnar på dem i ett svep, och musiken får mig inte direkt att gå ned i spagatt. Låtarna liksom flyter på men det händer inte direkt så mycket på dem om man ser på David Bowies tidigare fantasifulla kreationer, så blir det tydliga givna skillnader. Visst fanns det också en moloken ton på Bowies och Brian Enos tre sammarbeten på Berlintriologin. Men där fanns det en isande skönhet som skapade en estetisk dimension som var oerhört tilltalande. Det nya albumet saknar skönheten men har en sprirande melodikänsla som är intakt och låter Bowies texter vandra hand i hand med en fin produktion signerad Tony Visconti i vanlig ordning.

Jag har svårt att greppa den nya skivan på grund av att den har en ganska så abstrakt musikalisk inramning så att formen musiken intar blir lite för trist i långa loppet. Nu skall ni inte missförstå mig och tro att skivan i sin helhet är undermålig. Men tar man de två singelspåren ”Blackstar” och ”Lazarus” som är skivans bästa spår så finns det klara och tydliga signaler om vad David Bowie vill med dessa två låtar vilket jag inte kan säga om resterande fem sånger. Jag tror att här har Bowie uppenbara intentioner att vilja göra något riktigt bra men på det hela när det kommer till själva musikbygget som aldrig riktigt grundas ordentligt. Det finns en relativ stor dos med ambitiös vilja men skivans musik tar aldrig riktigt fart utan hela albumet känns halvhjärtat, åtminstone i mina öron. Jag tror säkert att dessa frijazziga kopplingar som Andres Lokko tydligt påpekar att skivan innehåller kan vara intressanta i korta ögonblick. Det finns också i Andres Lokkos recension också en fin hänvisning till Van Morrisons ”Astrals Week” som kanske kan jämföras med Bowies nya platta. Men i vilket fall som helst så fortsätter Bowies utflykter i frijazz eller till och med The Curevibbar vilket Jan Gradvall påpekar i sin recension, ändå att ta musten ur skivan. Den blir monoton och till slut en vacklande osäker fri fågel som kvittrar.

Robert Wyatt är en annan artist som har gått bort som också tog sig friheter med sina skivor och experimenterade och då kunde det bli lyckades försök medan Bowies nya album fastnar och blir snarare upprepningar av en moloken tonläge som råkar förstöra skivans helhet. Visserligen sjunger han bra men om man tar hans comebackskiva för tre år sedan så är det här en mera avslagen berättelse som knappast får mig att tro att den här plattan orkar bäras upp på samma sätt som förra plattan.
Se Blaskans Ulf Holméns recension här på förra plattan
Tidigare recension av förra plattan

Som avrundning på recensionen kan jag bara säga att som nästan fanatisk David Bowieanhängare så tappar jag tyvärr lätt både fokus och grepp om det nya albumet. Det var synd på en rar ärta.

Andres Lokkos recension av David Bowies nya skiva

Aktuell box med David Bowie ”Early Years” @@@@@

815bvueoril-_sl1500_
David Bowie har genomgått så många transformationer och i sin nyfikenhet fanns det inga som helst gränser där estetiska ideal kunde genomgå ständiga förändringar genom sitt stora intresse för konst, dans, varieté och commedia dell’arte. Han bytte till nya identitetsformer hela tiden och förvandlade sig till fiktioner såsom Major Tom Ziggy Stardust, The Thin White Duke eller Aladdin Sane med flera.
David Jones första förändring skedde i samband med namnbytet till David Bowie.
Under sjuttiotalet som blev motorn i Bowies musikaliska historia att man kan säga att musikhistorien förändrades på sjuttiotalet eftersom David Bowie förändrade den radikalt med sin nyskapande musik och konstnärliga dito. Konstnären Lindsey Kemp som David Bowie träffade på 60-talet som förändrade hans synsätt på konst och Bowie att det gick att förändra sitt persona för konstens skull vilket Bowie verkligen tog till sig vilket märktes i hans musik och scenshow.
Lindsay_Kemp_6_Allan_Warren
david-bowie-early-years-covent-garden-290x350
david-bowie-early-years-diamond-dogs-290x350


Lindsey Kempe berättar här om sitt liv och möte med David Bowie
https://vimeo.com/user5992462/review/127390181/cc393fca00

Micheles Kindh om en David Bowiesamling

2014-09-24-davidbowie1973makeuplook320x480David Bowie – Nothing Has Changed
@@@@@

Det är ingen tvekan om att David Bowie fortfarande var och är en de största musikhistoriska och konstnärliga viktigaste av de största artisterna i historien. Det är få som kan säga att de har förändrat rockmusikens historia så mycket som han. Framförallt under sjuttiotalet transformerade Bowie musiken hela tiden. Från rymdmannnen Ziggy Stardust till The Thin White Duke med soulsjälen intakt i hjärtat som uppvisade David Bowies förmåga att omvandla sig själv till en levande teater med en stark visuell och intellektuell kärna i sin konstnärliga substans.
När man till slut ser på helheten av David Bowies livsgärning så går det inte att komma undan den slutsatsen att det är få levande legender inom musiken som samtidigt också varit de teatermän som rocken så väl behövde.
För visst är det sant att Kiss skapade en ny form av scenshow med smink och effekter, medan Alice Coopers drog in skräckgotiken i musikens scenshow. Men det David Bowie gjorde var så mycket viktigare då han skapade en intellektuell sida av rocken där själen inte glömdes bort. Inte heller den emotionella känslan i allting, vilket är viktigt att påpeka.

Davidbowie2David Bowies roll har också varit att rädda andra portalfigurer inom den mera råa avancerade rocken. Iggy Pop och Lou Reed fick nya artistliv i och med David Bowie uppmärksammade och förstod deras egenart. På detta sätt fick bägge artisternas igång sina respektive karriärer på nytt. Man får inte heller glömma att David Bowies estetik också var viktig för den kommande punkens utveckling. De blev båda bärare av framåtandan och det musikaliska framtidstänkandet inom rocken. Det handlar om en artist som redan 1972 tillsammans med Mick Ronson som sidekick gjorde rockmusiken riktigt spännande då Bowie införde ljus, färger, energi, teater, androgyna föreställningar, liv och det viktigaste en rockmusik som siktade på framtiden redan i samtiden. De flesta stora och viktiga trender och influenser från New wave och new romantic kommer från David Bowies framtidstänkande och visuella synsätt på rockmusikens former.

index
Därför är den här nya samlingen som finns i en trippel- och en dubbel-cd samt en dubbelvinylskiva så relevant än idag. Jag har tillgång till den dubbla cd-utgåvan som täcker femtio år av David Bowies hela karriär. Här finns både milstolpar men också mindre kända låtar med på skivan. En ordentlig och vacker samling med sånger som tillhör bland världens bästa någonsin.

david-bowie-trucco-uomo_470x305
Det är en perfekt julklapp för inte bara oss fans av David Bowie utan även för folk som kanske bara har upptäckt Bowie genom senaste skivan så att också de kan ta sig an hans musik. För min del är det en fantastisk skiva från en magisk konstnär som berikade och gav mitt liv en kulturell mening från sjuttiotalet fram till idag i stort sett.

En titt i The New York Dolls bildvärld av Micheles Kindh

En fantastisk bok med fotografier fick undertecknad av Ulf Holmén och Susanna Varis i födelsedagspresent när jag fyllde år i juli. Det är rockfotografen Bob Gruens suveräna snygga bilder på The New York Dolls under deras korta storhetstid i New York.

Boken heter New York Dolls: Photographs By Bob Gruen. En härlig mix av varierande bilder på bandet i olika miljöer och i diverse klädstilar. Det finns också två lysande intervjuer signerade av den store Lenny Kaye med bandmedlemmarna David Johansen och Sylvain Sylvain som är de två överlevande i The New York Dolls. Samma medlemmar kom senare att bli de som också startat upp bandet igen. Lenny Kaye var den man som satte ihop den numera legendariska ”Nuggets-boxen” med amerikanska garagerockband som influerade punken. Lenny Kaye är gitarrist i Patti Smith Group.

Lenny_Kaye-1978Lenny Kaye

http://www.lennykaye.com/

Senare började Bob Gruen att fotografera Bob Dylan för att senare bli hovfotograf åt John Lennon och så här sade Yoko om hans Lennon-bilder:

”Bob’s magical photos and brilliantly telling captions together present a kaleidoscope of John Lennon’s New York Period. It is beautiful, clear, and truthful. I know. I was there.”

Bob_GruenBob Gruen

Bilderna av Bob Dylan följdes med bilder av Blondie, Kiss, Led Zeppelin, David Bowie, Aerosmith, Tina Turner och The Clash bland många andra.

Här följer ett smakprov på Bob Gruens bilder på The New York Dolls:

C-267_NewYorkDolls_1973_Gruen                                    Bild 3

indexR-444_GruenBild 3 3003662798_6b7ff9330e

I slutet av boken skriver The New York Dolls främsta fan Morrissey som var mannen som fick The New York Dolls att återuppstå. Boken är från 2008. Vilken underbar bok.

In Memoriam Lou Reed Av Uffe

Lou Reed dog söndagen den 27/10 till i varje fall min stora sorg. Mannen som har betytt så mycket för rocken framför allt under 60- och 70-tal, men också fram till vår egen tid är därmed borta. Drogproblemen var väldokumenterade, också skandalspelningarna var omskrivna men hur det nu än var med den saken var musiken det centrala för Lou Reed. Den musik han skapade var avantgardistisk, många gånger obegriplig för sin samtid men alltid hyllad i efterhand. Vem glömmer den minst sagt utskällda plattan han spelade in så sent som i Oktober 2011 tillsammans med Metallica under namnet ”Lulu”? Om jag utifrån min smak ska uttala mig så är det en platta med oförtjänt dåligt rykte. Bara låten ”Junior Dad” gör skivan väl värd ett inköp. Här en länk till youtube för den som vill lyssna på den:

Lou Reed och Metallica Junior Dad Live

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lou Reed startade sin karrär redan i high school i flertalet band som en sidosysselsättning till sina studier. 1963 Flyttade han till New York för att pröva lyckan och snart var han studiomusiker och låtskrivare på skivbolaget Pickwick. Det var där som han så småningom träffade John Cale som blev hans låtskrivarkompanjon och medskapare till en av rockhistoriens viktigaste grupper. Embryot till Velvet Underground var skapat. 1965 Var grunden lagd. Lou Reed, John Cale och Maureen ”Moe” Tucker, som hade ersatt originaltrummisen Angus McLise, och Sterling Morrison var vid det här laget klara. Allt som saknades var ett skivkontrakt. Snart hade bandet hamnat under konstnärsgurun Andy Warhols vingars beskydd. Han hade hört dem live, fattat tycke och hade nu bestämt sig för att hjälpa dem i karriären. Motprestationen hette Nico. Andy Warhol ville att den svala tyska modellen skulle ingå i bandet, det tyckte inte medlemmarna i gruppen. Debutskivans omslag designades av Andy Warhol och gruppens namn blev passande Velvet Underground & Nico för att än en gång visa att gruppens medlemmar inte såg Nico som en medlem. När den kom nådde den som bäst 171 plats på Billboardlistan, inte särskilt högt med andra ord och den släpptes 1967. I efterhand har den fått sin revansch då den anses vara en av de viktigaste skivorna i hela rockhistorien. Den har inspirerat allt från punken till den socialrealistiska stil som växte fram i början av 70-talet med grupper som The Kinks i förgrunden. 1968 Var det dags för uppföljaren men denna kantades av bråk. Lou Reed hade enväldigt sparkat Andy Warhol som manager och Nico som medlem. Detta upprörde John Cale som hoppade av. Mitt i turbulensen stod Maureen Tucker och Sterling Morrison och tittade på med missnöje, men samtidigt med viljan att gå vidare. Doug Yule blev Cales ersättare och redan året efter, 1969 kom så ”The Velvet Underground” med den nya sättningen. 1970 Släpptes till sist gruppens sista skiva ”Loaded”, redan innan den var ute i handeln hade Lou Reed hoppat av och inlett en solokarrär.

I april 1972 såg solodebuten ”Lou Reed” dagens ljus där han samarbetade med dåtidens stora musiker bl a medlemmar från Brittiska gruppen Yes. Skivan förbisågs dock och sålde aldrig väl trots hyfsad kritik. Det blev istället skivan Transformer som kom ut samma år – i December 1972 – som kom att forma hans karriär och som för alltid skrev in honom i historieböckerna som en av rockens stora. Till skivan hade ingen mindre än David Bowie kallats in och med honom hans då ständige vapendragare Mick Ronson. Genom Bowies och Ronsons produktionsbolag Main Man producerade de båda och hjälpte också till i låtskrivandet skvallras det om, även om detta aldrig har blivit en officiell sanning. Lou Reed var i och med denna skivas release en av sin tids stora också kommersiellt. Skivor som ”Berlin” gjorde honom etablerad och erkänd. Han fortsatte att skapa musik ända fram till sin död. Sedan nittiotalet var Lou Reed både romantiskt och musikaliskt involverad med multikonstnären/musikern Laurie Anderson. Hans musik som alltid har innehållit korn av både jazz, funk, soul samt rock och alltid har tänjt på gränserna, tog därmed en ny mer avantgardistisk vändning. Samarbetet dem emellan genererade flera gemensamma album.
Hans sista år i livet kretsade mycket kring den leversjukdom han led av och som till sist tvang honom till att genomgå en levertransplantation. Sviterna av denna och oförmågan för kroppen att hantera transplantationen var till sist det som tog hans liv. Vi på Blaskan lyfter på hatten för en stor konstnär och hyllar honom för den insats han har gjort. Nyskapande och alltid redo att göra musiken annorlunda var det som drev honom och det var som sagt inte alltid det landade rätt men hans produktion innehåller fler pärlor än skulor. Kvar finns som alltid musiken men tyvärr inte personen bakom den och den förlust vi nu genomlider blir inte lättare att bära då vi tyvärr nås av nästa dåliga nyhet.

Epilog: Anna Serner är den högsta chefen för Svenska Filminstitutet. Så här skrev hon idag måndag på sin Facebook-sida:
”Ledsen om jag kränker någons sorg. Men att det bara är gubbar som kommenterar Lou Reeds död? Hur de lyssnat på honom som 16-åringar i sitt pojkrum osv osv
Gubbslemsvarning.”
I klartext, är du man ska du inte uttrycka din sorg i patetiska artiklar som den du just har läst (?). Gör man som man detta misstag är man per automatik ”gubbslem”. Är du som vi på Blaskan för att vem som helst ska få göra sin röst hörd och ge uttryck för sin sorg oavsett kön och dessutom upprörd över detta påhopp, skriv och protestera till vår kära kulturminister så att Anna Serner får det riktigt hett om öronen.
Med denna länk kommer du till den hemsida från vilken du kan skriva till kulturministern:

http://www.regeringen.se/sb/d/8406

– : – : – : –

Andra artiklar: SvDSvD 2DNBarometern