Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén

In Memoriam – David Bowie: Five Years

Five years sjöng han, fem år. Det gick liksom bara rakt in utan filter eller frekvensmodulator. Effekten var elektrisk, skakad men inte rörd kan man säga. Det hela utvecklade sig till en kärlekssaga som varade de fem åren och längre, en hel livstid faktiskt. För när jag äntligen med svettiga fingrar höll i plasten och lät nålen sjunka ner i de utkarvade spåren strömmade magi ut genom ljudlådorna.

Bara omslaget var värt allt, jag säger det igen: ALLT. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars var inget mindre än magi. Det var ett musikaliskt mästerverk, ett fullständigt berusande euforiskt blixtnedslag samlat i ett enda album. Hade inte konventionen och den strikta miljön hindrat det hade jag målat en blixt över ögat där och då som en koncentrerad ljungande homage till den störste.

David Bowie Top of the Pops 1974En av vår tids stora musikartister David Bowie har gått bort i cancer vid endast 69 års ålder. Hans musik och hans uttryckssätt var unikt och han lämnar ett stort tomrum efter sig. Bilden är från Top of the Pops 1974. Foto: ”David Bowie – TopPop 1974 10” by AVRO – Beeld En Geluid Wiki – Gallerie: Toppop 1974. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

När jag sen upptäckte hur musikaliskt mångsidig denne David Bowie var kändes han inte bara relevant utan också spännande. Inköpet av plattan ”Low” och ”Station To Station” kändes som en musikalisk vitamininjektion. Det fanns en uppsjö att njuta av och så fortsatte det år efter år. För att inte tala om de första stapplande stegen som The Thin White Duke med plattan ”Young Americans”. Den vita sofistikerade soulen var visserligen aldrig så svart som dess afro-amerikanska motsvarighet, men var ändå ett unikt grepp.

Visst fanns de dåliga perioderna som inte alls nådde samma höjder, visst fanns låtar som inte höll måttet men till och med på hans sista plattor tog han sin revansch. Trots det var det de där åren – five years – som aldrig kommer att släppa sitt magiska grepp och som inte heller kommer att förloras i tid. Låtar som ”Bewley Brothers”, ”Starman”, ”Warzawa”, ”Always Crashing In the Same Car”, ”Station to Station”, ”Andy Warhol” är tidlösa klassiker och listan kan göras hur lång som helst.

Nu har denna unika artist tystnat och en färgstark personlighet har gått ur tiden. Få eller inga kan fylla detta tomrum för han var en unik artist. Litterära texter och referenser till litteratur i dessa, annorlunda musikaliska lösningar, alltid sökandes nya vägar att skriva låtar, musiker som fick briljera, alltid någon överraskning på lager var kännemärkena som gjorde honom till ett unikum. Lyssna bara på hur Robert Fripps gitarr får måla upp nya musikaliska horisonter i en låt som ”Scary Monsters (And Super Creeps)”

Den viktigaste biten i hans skapande var dock kombinationen mellan musiken och teatern. Han hade ju ett förflutet som student av pantomimteater vilket många gånger märktes i både bild och sceneri. Han tog ofta hjälp av detta grepp för att förhöja effekten och den blev snart ett av hans kännemärken. Titta på omslagsbilden till skivan ”Heroes” så får du se. Ett annat var bisexualiteten och anspelningarna på det androgyna som kom att prägla just de där fem åren som blev så avgörande.

David Bowie tocando en el festival "Rock in Chile", celebrado en Octubre de 1990 en Santiago de Chile.

Teatern var ett av David Bowies viktigaste uttryckssätt. Här en bild från början av 80-talet där man märker dess närvaro. Han hade tidigare studerat pantomimteater vilket han ofta kom tillbaka till i både bild och uttryckssätt. Foto: ”David Bowie Chile” by Jorge Barrios – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Det är inte en dussinartist som har gått ur tiden, tvärtom är det en med extremt många idéer och ett unikt sätt att framför allt. Tomrummet kommer därför bli stort, kanske för stort. Många av dagens dussinartister kommer ju faktiskt inte ens i närheten kvalitativt. David Bowie gick sina egna musikaliska vägar, nu har han gått ur tiden vid endast 69 års ålder. Vi på Blaskan sörjer en stor artist. Som vanligt finns det dock en liten tröst i allt elände och det är all den musik som han lämnade efter sig som ett arv till eftervärlden.

David Bowie förtjänar all respekt och all heder för ett så rikt arv. Det han lämnar efter sig är mer än de flesta hinner under sin livstid tillsammans. Kom ihåg att i hans låtskatt ingår också andras låtar som ”All the Young Dudes” som spelades in av Mott the Hoople eller produktion och medverkan på Lou Reeds album ”Transformer” som producerades genom hans produktionsbolag Main Man.Respekt David, respekt men också en sorg bortanför alla gränser.

David Bowie är borta men finns ändå i himlen.

Vi på Blaskan kommer publicera minnesartikel kring David Bowie så fort det vi kan. Men här tänkte jag passa på att att ge David Bowies musik fritt flöde och det blir musik från en tid som var, är och fortsätter att existera för evigt. Rymdens egen superhjälte Mr Bowie försvann från vår horisont fastän han utan tvekan just nu reser långt bort i galaxen.











David Bowie – Blackstar @@@

Blackstar_album_cover
David Bowies nya skiva får mig att bli förundrad över vad han vill med sin skiva, eftersom den är enligt mitt tycke märklig och lite svårforcerad, vilket gör att jag får svårare att ta till mig den fullt ut och skapa en positiv bild av plattan. Naturligtvis är den inte så tillkrånglad att den tappar allting. Det är en skiva som jag kan tänka mig skulle kunna passa in i Bowies olika tidigare faser. Den här skivan skulle kunnat komma ut på sjuttiotalet, när David Bowie gick igenom olika mutationer och förvandlingsnummer som tyder på olika musikaliska faser. Den nya skivan skulle ha passat in på sjuttiotalet till exempel när Bowie tröttnade på Ziggy Stardustperioden och började experimentera med amerikanska soulmusiken eller svart dansmusik. Tänk dig tiden som vit soulman under sin fas som Thin White Duke och någonstans där efter skivan ”Diamond Dogs” 1974 – då tror jag den nya skivan kanske skulle ha passat in och Bowies mera jazziga tongångar skulle ta över.

Men även det mera förvirrande 80-talet kanske skulle kunnat vara en avstamp för den nya skivans sätt att produceras och musikaliskt inramas. Ja mina associationer löper friskt och vida brett när det gäller att fånga in stämningen och känslan med nya albumet.
Albumet sju låtar har ett problem och det är att de kan kännas vara lite småsega, om jag lyssnar på dem i ett svep, och musiken får mig inte direkt att gå ned i spagatt. Låtarna liksom flyter på men det händer inte direkt så mycket på dem om man ser på David Bowies tidigare fantasifulla kreationer, så blir det tydliga givna skillnader. Visst fanns det också en moloken ton på Bowies och Brian Enos tre sammarbeten på Berlintriologin. Men där fanns det en isande skönhet som skapade en estetisk dimension som var oerhört tilltalande. Det nya albumet saknar skönheten men har en sprirande melodikänsla som är intakt och låter Bowies texter vandra hand i hand med en fin produktion signerad Tony Visconti i vanlig ordning.

Jag har svårt att greppa den nya skivan på grund av att den har en ganska så abstrakt musikalisk inramning så att formen musiken intar blir lite för trist i långa loppet. Nu skall ni inte missförstå mig och tro att skivan i sin helhet är undermålig. Men tar man de två singelspåren ”Blackstar” och ”Lazarus” som är skivans bästa spår så finns det klara och tydliga signaler om vad David Bowie vill med dessa två låtar vilket jag inte kan säga om resterande fem sånger. Jag tror att här har Bowie uppenbara intentioner att vilja göra något riktigt bra men på det hela när det kommer till själva musikbygget som aldrig riktigt grundas ordentligt. Det finns en relativ stor dos med ambitiös vilja men skivans musik tar aldrig riktigt fart utan hela albumet känns halvhjärtat, åtminstone i mina öron. Jag tror säkert att dessa frijazziga kopplingar som Andres Lokko tydligt påpekar att skivan innehåller kan vara intressanta i korta ögonblick. Det finns också i Andres Lokkos recension också en fin hänvisning till Van Morrisons ”Astrals Week” som kanske kan jämföras med Bowies nya platta. Men i vilket fall som helst så fortsätter Bowies utflykter i frijazz eller till och med The Curevibbar vilket Jan Gradvall påpekar i sin recension, ändå att ta musten ur skivan. Den blir monoton och till slut en vacklande osäker fri fågel som kvittrar.

Robert Wyatt är en annan artist som har gått bort som också tog sig friheter med sina skivor och experimenterade och då kunde det bli lyckades försök medan Bowies nya album fastnar och blir snarare upprepningar av en moloken tonläge som råkar förstöra skivans helhet. Visserligen sjunger han bra men om man tar hans comebackskiva för tre år sedan så är det här en mera avslagen berättelse som knappast får mig att tro att den här plattan orkar bäras upp på samma sätt som förra plattan.
Se Blaskans Ulf Holméns recension här på förra plattan
Tidigare recension av förra plattan

Som avrundning på recensionen kan jag bara säga att som nästan fanatisk David Bowieanhängare så tappar jag tyvärr lätt både fokus och grepp om det nya albumet. Det var synd på en rar ärta.

Andres Lokkos recension av David Bowies nya skiva

Aktuell box med David Bowie ”Early Years” @@@@@

815bvueoril-_sl1500_
David Bowie har genomgått så många transformationer och i sin nyfikenhet fanns det inga som helst gränser där estetiska ideal kunde genomgå ständiga förändringar genom sitt stora intresse för konst, dans, varieté och commedia dell’arte. Han bytte till nya identitetsformer hela tiden och förvandlade sig till fiktioner såsom Major Tom Ziggy Stardust, The Thin White Duke eller Aladdin Sane med flera.
David Jones första förändring skedde i samband med namnbytet till David Bowie.
Under sjuttiotalet som blev motorn i Bowies musikaliska historia att man kan säga att musikhistorien förändrades på sjuttiotalet eftersom David Bowie förändrade den radikalt med sin nyskapande musik och konstnärliga dito. Konstnären Lindsey Kemp som David Bowie träffade på 60-talet som förändrade hans synsätt på konst och Bowie att det gick att förändra sitt persona för konstens skull vilket Bowie verkligen tog till sig vilket märktes i hans musik och scenshow.
Lindsay_Kemp_6_Allan_Warren
david-bowie-early-years-covent-garden-290x350
david-bowie-early-years-diamond-dogs-290x350


Lindsey Kempe berättar här om sitt liv och möte med David Bowie
https://vimeo.com/user5992462/review/127390181/cc393fca00

Micheles Kindh om en David Bowiesamling

2014-09-24-davidbowie1973makeuplook320x480David Bowie – Nothing Has Changed
@@@@@

Det är ingen tvekan om att David Bowie fortfarande var och är en de största musikhistoriska och konstnärliga viktigaste av de största artisterna i historien. Det är få som kan säga att de har förändrat rockmusikens historia så mycket som han. Framförallt under sjuttiotalet transformerade Bowie musiken hela tiden. Från rymdmannnen Ziggy Stardust till The Thin White Duke med soulsjälen intakt i hjärtat som uppvisade David Bowies förmåga att omvandla sig själv till en levande teater med en stark visuell och intellektuell kärna i sin konstnärliga substans.
När man till slut ser på helheten av David Bowies livsgärning så går det inte att komma undan den slutsatsen att det är få levande legender inom musiken som samtidigt också varit de teatermän som rocken så väl behövde.
För visst är det sant att Kiss skapade en ny form av scenshow med smink och effekter, medan Alice Coopers drog in skräckgotiken i musikens scenshow. Men det David Bowie gjorde var så mycket viktigare då han skapade en intellektuell sida av rocken där själen inte glömdes bort. Inte heller den emotionella känslan i allting, vilket är viktigt att påpeka.

Davidbowie2David Bowies roll har också varit att rädda andra portalfigurer inom den mera råa avancerade rocken. Iggy Pop och Lou Reed fick nya artistliv i och med David Bowie uppmärksammade och förstod deras egenart. På detta sätt fick bägge artisternas igång sina respektive karriärer på nytt. Man får inte heller glömma att David Bowies estetik också var viktig för den kommande punkens utveckling. De blev båda bärare av framåtandan och det musikaliska framtidstänkandet inom rocken. Det handlar om en artist som redan 1972 tillsammans med Mick Ronson som sidekick gjorde rockmusiken riktigt spännande då Bowie införde ljus, färger, energi, teater, androgyna föreställningar, liv och det viktigaste en rockmusik som siktade på framtiden redan i samtiden. De flesta stora och viktiga trender och influenser från New wave och new romantic kommer från David Bowies framtidstänkande och visuella synsätt på rockmusikens former.

index
Därför är den här nya samlingen som finns i en trippel- och en dubbel-cd samt en dubbelvinylskiva så relevant än idag. Jag har tillgång till den dubbla cd-utgåvan som täcker femtio år av David Bowies hela karriär. Här finns både milstolpar men också mindre kända låtar med på skivan. En ordentlig och vacker samling med sånger som tillhör bland världens bästa någonsin.

david-bowie-trucco-uomo_470x305
Det är en perfekt julklapp för inte bara oss fans av David Bowie utan även för folk som kanske bara har upptäckt Bowie genom senaste skivan så att också de kan ta sig an hans musik. För min del är det en fantastisk skiva från en magisk konstnär som berikade och gav mitt liv en kulturell mening från sjuttiotalet fram till idag i stort sett.

En titt i The New York Dolls bildvärld av Micheles Kindh

En fantastisk bok med fotografier fick undertecknad av Ulf Holmén och Susanna Varis i födelsedagspresent när jag fyllde år i juli. Det är rockfotografen Bob Gruens suveräna snygga bilder på The New York Dolls under deras korta storhetstid i New York.

Boken heter New York Dolls: Photographs By Bob Gruen. En härlig mix av varierande bilder på bandet i olika miljöer och i diverse klädstilar. Det finns också två lysande intervjuer signerade av den store Lenny Kaye med bandmedlemmarna David Johansen och Sylvain Sylvain som är de två överlevande i The New York Dolls. Samma medlemmar kom senare att bli de som också startat upp bandet igen. Lenny Kaye var den man som satte ihop den numera legendariska ”Nuggets-boxen” med amerikanska garagerockband som influerade punken. Lenny Kaye är gitarrist i Patti Smith Group.

Lenny_Kaye-1978Lenny Kaye

http://www.lennykaye.com/

Senare började Bob Gruen att fotografera Bob Dylan för att senare bli hovfotograf åt John Lennon och så här sade Yoko om hans Lennon-bilder:

”Bob’s magical photos and brilliantly telling captions together present a kaleidoscope of John Lennon’s New York Period. It is beautiful, clear, and truthful. I know. I was there.”

Bob_GruenBob Gruen

Bilderna av Bob Dylan följdes med bilder av Blondie, Kiss, Led Zeppelin, David Bowie, Aerosmith, Tina Turner och The Clash bland många andra.

Här följer ett smakprov på Bob Gruens bilder på The New York Dolls:

C-267_NewYorkDolls_1973_Gruen                                    Bild 3

indexR-444_GruenBild 3 3003662798_6b7ff9330e

I slutet av boken skriver The New York Dolls främsta fan Morrissey som var mannen som fick The New York Dolls att återuppstå. Boken är från 2008. Vilken underbar bok.

In Memoriam Lou Reed Av Uffe

Lou Reed dog söndagen den 27/10 till i varje fall min stora sorg. Mannen som har betytt så mycket för rocken framför allt under 60- och 70-tal, men också fram till vår egen tid är därmed borta. Drogproblemen var väldokumenterade, också skandalspelningarna var omskrivna men hur det nu än var med den saken var musiken det centrala för Lou Reed. Den musik han skapade var avantgardistisk, många gånger obegriplig för sin samtid men alltid hyllad i efterhand. Vem glömmer den minst sagt utskällda plattan han spelade in så sent som i Oktober 2011 tillsammans med Metallica under namnet ”Lulu”? Om jag utifrån min smak ska uttala mig så är det en platta med oförtjänt dåligt rykte. Bara låten ”Junior Dad” gör skivan väl värd ett inköp. Här en länk till youtube för den som vill lyssna på den:

Lou Reed och Metallica Junior Dad Live

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lou Reed startade sin karrär redan i high school i flertalet band som en sidosysselsättning till sina studier. 1963 Flyttade han till New York för att pröva lyckan och snart var han studiomusiker och låtskrivare på skivbolaget Pickwick. Det var där som han så småningom träffade John Cale som blev hans låtskrivarkompanjon och medskapare till en av rockhistoriens viktigaste grupper. Embryot till Velvet Underground var skapat. 1965 Var grunden lagd. Lou Reed, John Cale och Maureen ”Moe” Tucker, som hade ersatt originaltrummisen Angus McLise, och Sterling Morrison var vid det här laget klara. Allt som saknades var ett skivkontrakt. Snart hade bandet hamnat under konstnärsgurun Andy Warhols vingars beskydd. Han hade hört dem live, fattat tycke och hade nu bestämt sig för att hjälpa dem i karriären. Motprestationen hette Nico. Andy Warhol ville att den svala tyska modellen skulle ingå i bandet, det tyckte inte medlemmarna i gruppen. Debutskivans omslag designades av Andy Warhol och gruppens namn blev passande Velvet Underground & Nico för att än en gång visa att gruppens medlemmar inte såg Nico som en medlem. När den kom nådde den som bäst 171 plats på Billboardlistan, inte särskilt högt med andra ord och den släpptes 1967. I efterhand har den fått sin revansch då den anses vara en av de viktigaste skivorna i hela rockhistorien. Den har inspirerat allt från punken till den socialrealistiska stil som växte fram i början av 70-talet med grupper som The Kinks i förgrunden. 1968 Var det dags för uppföljaren men denna kantades av bråk. Lou Reed hade enväldigt sparkat Andy Warhol som manager och Nico som medlem. Detta upprörde John Cale som hoppade av. Mitt i turbulensen stod Maureen Tucker och Sterling Morrison och tittade på med missnöje, men samtidigt med viljan att gå vidare. Doug Yule blev Cales ersättare och redan året efter, 1969 kom så ”The Velvet Underground” med den nya sättningen. 1970 Släpptes till sist gruppens sista skiva ”Loaded”, redan innan den var ute i handeln hade Lou Reed hoppat av och inlett en solokarrär.

I april 1972 såg solodebuten ”Lou Reed” dagens ljus där han samarbetade med dåtidens stora musiker bl a medlemmar från Brittiska gruppen Yes. Skivan förbisågs dock och sålde aldrig väl trots hyfsad kritik. Det blev istället skivan Transformer som kom ut samma år – i December 1972 – som kom att forma hans karriär och som för alltid skrev in honom i historieböckerna som en av rockens stora. Till skivan hade ingen mindre än David Bowie kallats in och med honom hans då ständige vapendragare Mick Ronson. Genom Bowies och Ronsons produktionsbolag Main Man producerade de båda och hjälpte också till i låtskrivandet skvallras det om, även om detta aldrig har blivit en officiell sanning. Lou Reed var i och med denna skivas release en av sin tids stora också kommersiellt. Skivor som ”Berlin” gjorde honom etablerad och erkänd. Han fortsatte att skapa musik ända fram till sin död. Sedan nittiotalet var Lou Reed både romantiskt och musikaliskt involverad med multikonstnären/musikern Laurie Anderson. Hans musik som alltid har innehållit korn av både jazz, funk, soul samt rock och alltid har tänjt på gränserna, tog därmed en ny mer avantgardistisk vändning. Samarbetet dem emellan genererade flera gemensamma album.
Hans sista år i livet kretsade mycket kring den leversjukdom han led av och som till sist tvang honom till att genomgå en levertransplantation. Sviterna av denna och oförmågan för kroppen att hantera transplantationen var till sist det som tog hans liv. Vi på Blaskan lyfter på hatten för en stor konstnär och hyllar honom för den insats han har gjort. Nyskapande och alltid redo att göra musiken annorlunda var det som drev honom och det var som sagt inte alltid det landade rätt men hans produktion innehåller fler pärlor än skulor. Kvar finns som alltid musiken men tyvärr inte personen bakom den och den förlust vi nu genomlider blir inte lättare att bära då vi tyvärr nås av nästa dåliga nyhet.

Epilog: Anna Serner är den högsta chefen för Svenska Filminstitutet. Så här skrev hon idag måndag på sin Facebook-sida:
”Ledsen om jag kränker någons sorg. Men att det bara är gubbar som kommenterar Lou Reeds död? Hur de lyssnat på honom som 16-åringar i sitt pojkrum osv osv
Gubbslemsvarning.”
I klartext, är du man ska du inte uttrycka din sorg i patetiska artiklar som den du just har läst (?). Gör man som man detta misstag är man per automatik ”gubbslem”. Är du som vi på Blaskan för att vem som helst ska få göra sin röst hörd och ge uttryck för sin sorg oavsett kön och dessutom upprörd över detta påhopp, skriv och protestera till vår kära kulturminister så att Anna Serner får det riktigt hett om öronen.
Med denna länk kommer du till den hemsida från vilken du kan skriva till kulturministern:

http://www.regeringen.se/sb/d/8406

– : – : – : –

Andra artiklar: SvDSvD 2DNBarometern

Ulf Holmén Lyssnar På David Bowie

Betyg: ♣♣♣♣♣

Så sitter jag äntligen med en skiva som alla fans har fått vänta på i ca 10 år. Förväntningarna är med andra ord skyhöga och pulsen går upp i varje fall en aning när jag inser att det är det där magiska ögonblicket nu. Vän av ordning kanske tycker att det är som upplagt för att känslorna rusar iväg och blir för uppjagade och att skivan därmed blir en besvikelse, det är precis tvärtom. Skivan infriar alla löften och fler, det är inte bara David Bowies första skiva på 10 år, det är en av hans bästa på sisådär 20 år.

David Bowie Intervju

2003 gav David Bowie ut sin senaste skiva Reality. Sedan dess har allt känts som en ökenvandring då flertalet bitar har fattats. Den officiella orsaken till den långa tystnaden har varit att han har hellre har ägnat sig åt familjen och den lilla dottern han fick 2000 med frun Iman. Lika viktigt var nog att varva ner efter den hjärtattack han fick 2001.
Men så utan någon som helst förvarning släppte han alltså den nya skivan i år. Det enda tecknet på att något var på gång var singeln ”Where Are We Now?” som kom bara en månad innan albumet. Sin vana trogen hade David Bowie lyckats lura sina följeslagare och den här gången blev överraskningen dubbel eftersom albumet dessutom är en delvis ny upplevelse för Bowie-fans. Här återfinns de vanliga stildragen som gör honom så unik man hittar också de element som alla som har följt hans karriär känner igen, men här finns också en del nya drag. Dels har Bowie flyttat tillbaka till den mer poporienterade period han förknippades med under Ziggy Stardust-eran dvs på skivor som ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” eller ”Hunky Dory” – två klassiker för den som har missat David Bowie – men han har också delvis hittat en ny ton i låtarna som gör ”The Next Day” unik. Det är som han har tagit popmelodierna från Ziggy Stardust-eran och kombinerat dem med experimentlustan från Berlin-triologin – albumen Low, Heroes och Lodger. Resultatet är en lättlyssnad skiva med experimenterandets djup och insikt vilket gör den till så mycket mer än en glättig popplatta med mycket yta och inget innehåll. Det är bara här fantastiskt att upptäcka att Bowie är sugen på musik igen. Det blir dock bättre än så. Skivan är fylld med underfundiga låtar vars smarta melodier och texter gör den till en orgie i übersnygga sånger där David Bowie tycks gå på knock out. Som vanligt är han engagerad i sina sånger med både hjärta och hjärna vilket gör honom rätt unik. Här och där väver han dessutom in små eftertänksamma drag i låtarna, ”Where Are We Now?” är just ett sådant exempel. I den kombinerar han ihop det lugna lågmälda med en nyskapande melodi och annorlunda arrangemang. I låtar som ”The Next Day” är det som om vi förflyttats till 1980 där han tar musklerna och utlevelsen från en låt som ”Scary Monsters (And Super Creeps)” från samma platta men tolkar om den till något nytt och därmed bryter David Bowie sin vana trogen ny mark. För en av hans kännemärken är just det eviga nyskapandet på gammal grund.
För en tid sedan avslöjade han dessutom i en intervju att när han skriver en ny låt utgår han nästan alltid från något han har hört från någon annan och ur embryot av detta skapar han det egna. Plagiat kanske någon skriker men inget kan vara längre från sanningen, faktum är att David Bowie fortfarande är en av de få nyskapande artisterna. När man hör en sång som ”Dirty Boys” förstår man hur det hänger ihop. Det börjar med en knyckig melodi som bärs fram av en saxofon. Det hela låter misstänkt likt Tom Waits alla vägar leder ju också till honom, men sedan ändrar låten karaktär och snart är man snarare inne i David Bowie-land igen men med INSPIRATION från nämnda musikgud. Och så här fortsätter det, i låt efter låt knäcker David Bowie allt motstånd och nästan alla konkurrenter får se sig omsprungna med ljusår. Få artister mäktar med att hela tiden omstöpa sitt koncept så många gånger och hela tiden komma upp med något nytt. Det gör honom till en fantastisk artist som förtjänar spaltmetrar av lovord. Hans trumfkort – förnyelsen – används igen och igen där han med olika medel nästan vänder ut och in på sig själv. Reultatet är storartat och jag kan inte säga annat än att femman känns så naturlig som den gör när en mästare är i farten.

David Bowie

Årets första fullpoängare är här. Den är väl värd all den tid och all den möda men framför allt väntan som föregick den. Bättre och säkrare återkomst får jag leta efter och den här skivan känns som precis den värdiga representanten för den magnifika händelse som hans come back är för alla oss devota David Bowie-fans. Återigen har han visat att det är få gånger David Bowie lämnar sina lyssnare oberörda. Hans lägsta nivå har visserligen tangerats men knappast med detta album. Så välkommen tillbaka Mr Bowie, det är sannerligen en fröjd för örat att återigen få stifta bekantskap med den annorlunda och spännande ljudvärld som utgör huvudfokuset för hans karriär som annars också innefattar skådespeleri. Vare sig man är ung eller gammal tror jag att David Bowie har något för alla, han är så pass tidlös att det borde tilltala samtliga. Inte ens Grumpy Cat kan anföra något elakt mot ett mästerverk, för det är precis det som hans nya skiva är.