Punkens Historia14: Rule Britannia; Alternative UK

1975 och 1976 hade punken börjat etablera sig i Storbritannien. Det hade startat med Malcolm McLarens hemkomst och berättelser om CBGB 1975. 1975 och 1976 hade så flera grupper skapats som nu också hade börjat skriva och ge ut musik. Eftersom samhället såg så mycket mer annorlunda ut, hade den engelska punken snart formats till en rörelse med klasshat och beskrivningar av ett utanförskap på agendan. Det blev helt enkelt rätt lätt att ta steget över till att bli betydligt mer politisk än den amerikanska motsvarigheten var. Den amerikanska versionen var betydligt mer inriktad på konst och som därmed hade ett mer intrikat musikaliskt uttryckssätt. Det skulle snart visa sig också att den engelska punken var betydligt mer våldsam. I den desperata situation med ständiga strejker och inget framtidshopp som samhället befann sig i, var det lika lätt att både stämningen och konsertatmosfärerna blev betydligt mer explosiva än den var på den amerikanska sidan av Atlanten.

Konserterna blev ibland till en spottloskeorgie, både band och publik utbytte saliv och denna kunde stå som en vägg mellan de båda. Åskådarna bildade ibland vad man idag skulle kalla moshpits där slagsmål och sparkar snarare var regel än undantag. Pogodans som gick ut på att hoppa upp och ner var obligatorisk. Snart hade också vildsinta uttryck letat sig in som de vågbrytande folkströmningarna genom publiken som ibland hotade att välta allt inklusive scenen. Så kunde en Brittisk punkkonsert se ut. Allsång var också den påbjuden, med vissa band till och med förväntad. Ett av dessa var också ett av de mest politiskt uttalade som fanns vid tidpunkten, deras namn var Sham 69.

Sham 69Sham 69 – Streetpunkens stora innovatörer Foto: Punk77

Sham 69 kom från det lilla samhället Hersham som ligger sydväst om London. Snart hade de bytt bostadsort och etablerat sig som ett hårdfört band med mycket politiska texter. Låtarna handlade ofta om orättfärdigt arresterade, politiskt aktiva som hade fått betala priset för sin uppstudsighet, hopplösheten i tillvaron och så vidare. Bandet kallade sin råare och mer politiskt uttalade stil för ”Streetpunk”. Deras musik kom att bli stilbildande för flera grupper inom skinheadrörelsen som delvis tog över efter punken. Stilen innefattade fotbollskörer och på konserter blev det därför snart tradition att publiken fyllde i refrängerna, allsång på Skansen på punkvis skulle man kunna säga. Musikstilen hade klara kopplingar till den engelska fotbollskulturen, ett arv Skinheadrörelsen senare tog över också den. Sham 69:s konserter blev många gånger otyglade upplopp på gränsen till våldsamheter, en smått otäck känsla om ni frågar mig. Det hände att folk gick hem från en konsert med Sham 69 både blodig och blåslagna. Den sidan av bandets musik spårade ur under en konsert på Middlesex Polytechnic 1979 då National Front (Nynazistiskt Parti vid tidpunkten) med anhängare tog över konserten genom att storma scenen. Bandet har upplösts och återförenats ett antal gånger med flera medlemsbyten, men finns än idag.

Ett annat uttalat politiskt band var The Clash. Redan från debuten 1977 var man politiskt medvetna och hade en klart socialistisk agenda. Bandets texter beskrev ofta de utsattas situation med en känsla av ironi och vanmakt som den text du hittar i låten ”Guns of Brixton” till exempel. Bakgrunden till låten var de raspräglade kravaller som hade rasat under perioden i Londonförorten Brixton som mest beboddes av invandrare från Karibien. Många av innevånarna kom från den före detta kolonin Jamaica. Under perioden skakades förorten av beväpnade upplopp där både polis och demonstranter kom till skada. The Clash båda förgrundsfigurer Joe Strummer och Mick Jones hade båda närvarat och skildrade nu händelserna i text. Ett annat exempel på deras konfrontationsbeskrivande texter hittar du i ”White Riot”.

The Clash2The Clash – En uttalat politiska grupp Foto: Sites

The Clash var också det band som blev vapendragare till Don Letts. Han startade sin karriär som dj på klubbar som Roxy där han spelade punkdängor och umgicks med den nya inneklicken. Han spelade och filmade också och långt senare kom han att göra filmdokumentär om punken. Han var också en hängiven fan av reggae eftersom hans föräldrar hade invandrat från Jamaica och han blev den som introducerade musikstilen i punkkretsar. The Clash blev först ut att anamma stilen musikaliskt och de skrev också reggaelåtar. Snart hade punken och reggae vuxit ihop och musikstilens store gigant – Bob Marley – spelade kort därefter konsert på Hammersmith Odeon i London där varenda punkare var. The Clash stod i kulisserna och insöp allt för att lära sig. Resultatet blev låtar som ”White Man in Hammersmith Palais” och en version av Junior Murvins klassiska ”Police & Thieves”. Senare i bådas liv kom Joe Strummer och Don Letts att  tillsammans bilda gruppen Big Audio Dynamite så därmed slöts den cirkeln.

Don LettsDon Letts introducerade tillsammans med The Clash reggae i punkkretsar Foto: Ubora

Till sist i denna kategori hittar vi ett band som kom från en betydligt mer av våld präglad miljö, först lite bakgrund. Nordirland var 1977 en delad zon mellan katoliker och protestanter som likt den situation som rådde i Berlin bodde som i två städer eller läger. Båda sidorna var beväpnade till tänderna och såg till att skaffa inkomster till vapeninköp genom att sälja droger till människor som i brist på hopp om framtiden blev lätta offer. IRA som förde kampen på den katolska sidan sysslade också med knäknackning och skumraskaffärer i republiken Irland samt staden Boston för att dryga ut inkomsterna. Bombdåd och avrättningar var vardagsmat och mitt i kaoset patrullerade en polisstyrka tillsammans med militär gatorna, ofta med resultatet att de anklagades för både övervåld och att ta ensidigt parti. Det var med andra ord en situation som var hopplös i kubik. Punken kom snabbt att bli mångas säkerhetsventil och snart hade flera band dykt upp från den nordirländska delen av Storbritannien.

Stiff Little FingersStiff Little Fingers var ett ovanligt eldfängt band Foto: Rock

Det mest kända hette Stiff Little Fingers. De kom från Belfast och deras debut ”Inflammable Material” från 1979 är något av det mest explosiva punken kan uppvisa. Varje låt var en laddning som väntade på att få nå den kritiska punkten och också uppföljaren ”Nobodys Hero” från 1980 kunde stoltsera med samma koncept. Till detta kunde bandet lägga en stil som var rätt unik och som var klart inspirerad av Irländsk folkmusik vilket gjorde den unik och egen. Texterna beskrev ofta den totala hopplösheten som tillvaron hemma i Nordirland utgjorde, de berättade om de döda och de hjärndöda inom de krigande fraktionerna. Bandet finns än idag och kan avnjutas live på olika ställen i framför allt Storbritannien. Frågar ni mig heter deras stora flaggskepp till låt ”Alternative Ulster” och ”Johnny Was” som måste höras.

Tre grupper, tre exempel på det som komma skulle. Punkens arvtagare låg nämligen redan i startgroparna och hämtade syre från just framför allt Sham 69 och deras musik. Skinheadrörelsen som jag avser, hade redan börjat formas men blev mer uttalad och känd 1978. Punken hade alltså fått hjulen som under åren 1975-1976 i många avseenden hade stått stilla musikaliskt att rulla igen. Musiklivet hade helt plötsligt börjat bli dynamiskt igen och det var en mycket spännande tid.
Ett annat fenomen som hade börjat dyka upp kallades spefullt punk för medelålders. Den gick under den officiella benämningen ”New Wave” och var en mindre våldsam, mindre politisk och mer konstnärligt inriktad musikstil mer i den amerikanska smaken. I den genren hittade vi en tidig Elvis Costello som fortfarande är en stor artist. Man kunde också med fördel lyssna på artister som Chris Spedding, Nick Lowe, Lorna Logic, Lene Lovich med flera.

Elvis CostelloElvis Costello – en mer konstinriktad artist i musikstilen New Wave Foto: Hornets

En direkt effekt av punken och det som kom att bli arvet efter den, var det hejdlösa experimenterandet som nu satte igång. Band som hade börjat i punken men som snabbt gick över till att bli något nytt var flera till antalet.
Joy Division började under namnet Warsaw som spelade punk. Snart hade de utvecklat sin musik från denna stil till en ny. De blev det bandet som kom att grunda den under åttiotalets första år så stora depprocken där vi kunde avnjuta andra band som Echo & the Bunnymen, Cure, Bauhaus, Sisters of Mercy med flera. Det var dock Joy Division som la grunden och uppfann genren, ett direkt resultat av punken.

Tubeway Army var punkbandet som så fort de hade hört David Bowies skiva ”Station To Station” hade sadlat om och snart spelade de en mer synthinspirerad musikstil. Snart bytte de namn till Gary Numan & The Tubeway Army och under det namnet gav de ut singeln ”Are Friends Electric”, utan att fatta det hade de satt den musikaliska standarden för hela den rörelse som från 1979 kom att betecknas ”New Romantics” som blev så stor under de första åren av åttiotalet. Band som Ultravox, Anvil och Depeche Mode slog igenom med denna stil. Gary Numan spelar än idag in skivor i eget namn och han släppte häromåret den alldeles superba plattan ”Splinter – Songs From A Broken Mind” som är ett måste för alla som älskar syntmusik.

Tubeway Army Are Friends ElectricGary Numan och hans Tubeway Army Foto: 45Cat

Ultravox ja, med sin första sångare – John Fox – stod de från och med debuten 1977 med fötterna i båda läger och kom också de att bli stilbildanden för ”New Romantics”. Under perioden 1977-1979 under ledning av John Fox hade de dock en mer punk- och artrock-influerad stil som kom att betyda mycket inte minst för den svenska punkrörelsen. Deras spelning på Jarlateatern i Stockholm beskrivs som magisk. Låtar som ”My Sex”, ”Saturday Night In the City of the Dead”, ”I Want To Be A Machine” och ”Rockwrok” startade helt enkelt den svenska punkrörelsen. New Romantics blev därmed precis som depprocken ett direkt resultat av punken. Musiken som skapades i den här genren mellan åren 1977-1979, kom därmed att kasta sin skugga över musiklivet långt in på åttiotalet.

Ett annat musikaliskt resultat av punken dök upp på ett lite mer oväntat ställe. Runt 1977 hette en av de fasta medlemmarna i punkrörelsen utkanter Lemmy Kilmister, eller kort och gott Lemmy. Han hade varit medlem i det progressiva rockbandet Hawkwind, men letade nu medlemmar till en ny grupp. Hans öknamn ”Lemmy” lär ha kommit av att han under perioden var så luspank att han lånade sig fram i tillvaron, ”Lend me” (Låna mig….) blev på Cockney-dialekt någonting som lät som ”Lemmy” som också blev hans namn.

LemmyLemmy was a punk! Här med Sid Vicious från Sex Pistols Foto: Glam-Racket

Snart hade han startat den av punken inspirerade gruppen Motörhead som med sin bullriga musik låg i gränslandet mellan punk och hårdrock. Deras musik blev snabbt stilbildande. Samtidigt blev punken ungefär 1979 alltmer hätsk och snabb i sitt uttryckssätt. Band inom Skinheadrörelsen satte alltmer sitt avtryck och detta blev ingrediens nummer två som kom att inspirera fler band. Ett av dessa hette Venom och var ett rent metal-band men som hade börjat inspireras av de två föregångarna. Deras nya snabba stil med tyngd, röj och dubbel baskagge på trummorna blev startskottet på åttiotalsfenomenet Thrash inom hårdrocken. Band som Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax växte fram ur den musikaliska mixen mellan musik inspirerad av Brittiska hårdrocksband ur New Wave of British Heavy Metal, punk och Motörhead. Den nya Brittiska metallen skapades i sin tur av band som Iron Maiden, Diamondhead, Saxon och Def Leppard. Punken hade därigenom letat sig in i metal-musiken.

MetallicaPunken letade sig in i metal-musiken thrash. På bilden Metallica Foto: Bandwallpapers

Till sist skapade punken ytterligare en genre. Den var direkt inspirerad av punken och den musikstil som tog punken in i framtiden. Medlemmarna i de grupper som tog vid efter punken var själva före detta medlemmar i grupper som hade verkat under åren 1976-1979. The Professionals innehöll före detta medlemmar från Sex Pistols, PIL (Public Image Limited) likaså. Lords of the New Church skapades delvis av resterna efter gruppen Dead Boys och så vidare. Deras stil låg nära den som de hade spelat under punkåren fast uppdaterad och det var därför just dessa grupper som förde facklan vidare. Tack vare dem kunde grupper som Green Day, The Pogues och fler fortsätta traditionen med punk som musik och få en samtid som nu att uppskatta musiken. Med andra ord, punk’s not dead!

Punkens Historia 10: New York, New York

Vår artikelserie om punken fortsätter nu med en presentation av de grupper som ingick i rörelsen. Åren kring 1973 och 1974 när banden började växa fram och så småningom började spela på klubben CBGB’s, är så långt vi har kommit i historien.

Ett annat band som kom att betyda mycket för punken bildades 1973 och hette Television. De blev snabbt en förebild för de som senare kom att spela alternativ rock. Ofta blev de beskyllda för att vara för pretentiösa och de kallades också lite nedsättande för punkens Greatful Dead. Snart var de omtalade för sina härdsmältor till konserter. 1977 Debuterade de med en av punkens stora klassiska skivor -Marquee Moon. Den räknas fortfarande som en av rockhistoriens 100 bästa skivor. När gruppen splittrades 1978, gjorde basisten Richard Hell karriär som en ny gallionsfigurer för punken med gruppen under namnet Richard Hell & The Voidoids. De gjorde klassiker som ”Blank Generation”. Gruppens ledarfigur och meste låtskrivare Tom Verlain, fortsatte under eget namn. 1982 Återförenades gruppen utan Richard Hells medverkan.

TelevisionGruppen Television

Richard Hell & The Voidoids var som sagt nästa projekt i den före detta basisten i Television. Bandet startades egentligen redan 1976 som ett sidoprojekt, Richard Hell hade i lite mer än ett år därför två karriärer med två grupper. När karriärerna kolliderade var han till sist tvungen att välja väg. Det blev The Voidoids som gick segrande ur den striden. Ur detta samarbete kom tre skivor ut – ”Blank Generaion” från 1977, ”Destiny Street” utgiven 1982 och ”Funhunt” från 1989. Funhunt var inspelad live, de två andra var studioplattor.

Gruppen anses av eftervärlden ha varit ansvariga för mycket av punkens estetik, framför allt på klädområdet. Också gruppens poetiska anslag i låtar som ”Blank Generation” eller ”Love Comes In Spurts” visade att de la ner möda på att göra texterna litterära. Bandets första trummis hette Marc Bell, han kom senare att bli gruppen Ramones andra trummis från 1978. Han bytte vid gruppbytet också namn till Marky Ramone eftersom Ramones hade traditionen att alla medlemmars efternamn skulle vara Ramone. Detta för att markera ett brödraskap.

Richard Hell & The VoidoidsRichard Hell & The Voidoids

Mark Bell var också involverad i nästa grupp, också där som trummis. Wayne County &The Electric Chairs. Egentligen började gruppen som Wayne County & The Backstreet Boys redan 1974. I den ingick bland andra Marc Bell. Snart upplöstes denna grupp och istället skapades Wayne County & The Electric Chairs. Den enda gemensamma faktorn mellan de olika versionerna av bandet var den transsexuelle Wayne County – numer Jane County – som i sångarrollen ledde gruppen. Wayne County själv var den färgstarke förgrundsfiguren som med kvinnoperuker och texter om bögsex på toaletter kunde chocka dåtidens publik, utom punkare då förstås. Inte så undra på då att bandet blev det första och mig veterligen sista, som blev utjagade från den egna konserten av en uppretad skara katolska high school-elever.

Upprinnelsen till den historien var att bandet hade bokats till en aulakonsert utan att skolans rektor visste vilka de var och hur deras show såg ut. Det nålsögat slank de alltså igenom. Kvinnokläder och peruker kanske inte var det som de katolska eleverna var vana vid, men så långt höll de sig lugna. Bägaren rann dock över då sångaren helt plötsligt utstötte de blasfemiska orden ”God is dead”, då fanns ingen återvändo och bandet flydde hals över huvud med den uppretade skaran tätt efter.

Wayne CountyWayne County & The Electric Chairs

Bandet hann med att producera tre skivor innan de gick i graven 1979. Gruppens bästa låt, i varje fall enligt mig, heter ”Eddie and Sheena”. Den handlar om punkaren Sheena som träffar Teddyboy-killen Eddie. Teddyboys var Storbritanniens motsvarighet till raggare, de lyssnade på rockabilly, kladdade ner håret med brylcreme och spöade stundtals upp punkare. Låten börjar som en Elvis Presley låt och slutar som en sång av Sex Pistols för att hedra de två kulturerna genom personerna Eddie och Sheena. Barnet paret får döps logiskt nog i sången till Elvis Rotten.

Dead Boys var gruppen från Cleveland Ohio som spelade en våldsam och rå form av punk. Deras första platta, ”Young, Loud and Snotty”, uppvisade ett hedonistiskt och slagfärdigt band som med musikalisk tyngd och råhet välte det mesta i sin väg. Låtar som ”Sonic Reducer”, ”All This and More”, ”What Love Is”, ”I Need Lunch”, ”Down In Flames uppvisade en pungsparkarattityd som var mer framträdande än många av de brittiska kollegornas.

Dead BoysDead Boys Foto: Glampunk.Org

Deras framträdanden på CBGB’s blev legendariska. Genya Raven som producerade bandets första skiva, berättade att hon hade fått tips om gruppens konsert. När hon kom dit hade bandet redan satt igång. Framför scenen stod en tjej framför sångaren Stiv Bator och såg ut att skänka den lyckliga mikrofontraktören extraordinära orala upplevelser medan bandet pumpade stenhårda (!) riff och sångaren fortsatte som inget hade hänt. Ofta slutade bandets konserter i en instrument och medlemshög på scenen. Titta gärna på Blaskans tidigare inlägg där en livekonsert från CBGB’s finns dokumenterad.

De upplöstes i ett stort heroindis efter sin andra, betydligt sämre skiva som kom 1978. Gruppen har återförenars vid flera tillfällen, bland annat 1986, men de musikaliskt tongivande medlemmarna som Stiv Bator och Cheetah Chrome fortsatte med solokarriärer. Den förstnämnde var med och startade den framgångsrika gruppen Lords Of The New Church, men dog efter en olycka 1990.

Genya RavenGenya Raven

I nästa avsnitt ska vi titta vidare på de grupper som utgjorde punkens första trevande steg. Till dess, trevlig läsning.

Ulf Holmén aka Dr. Dacapo