Grace Jones liv präntat på papper.

Nattens eviga svarta panter Grace Jones har gjort det hon i en låt sade att hon inte skulle göra ”I’ll Never Write My Memoirs” vilket ockå ironiskt nog är titeln på discodrottningens nya självbiografi som hon nyligen givit ut. Med egna ord berättar hon om uppväxten på Jamaica, flytten till USA och den gryende musik, modell och filmkarriären. Allt det berättas med snabba kast och med glädjerika lyxiga ögonblick med bilder från legendariska discot Studio 54. Andy Warhol och den glittriga glamourvärlden. Men denna förvandling från discodrottning till futuristisk musikkreatör är exceptionellt storslagen förvandlingsnummer. Boken är en smaksatt pralin med lyxkant som också visar hur Grace Jones blev bäst i världen och en av de klaraste hjältinnor i mitt liv. Vad världen skulle varit musikaliskt tommare utan hennes fascinerande musikvärld.

https://youtu.be/CdJiIP3KQf








Blaskan Goes disco

Blaskans chefredaktör blir dj och här kommer discomusiken som skall svälla över våra sinnen och låta fötterna tala istället. Det finns så mycket disco som gör att livet blir lite bättre och dansmusiken är också en politisk handling emot fulhet, enfald, rasism, krig och elände, Därför väljer jag ut femton av mina favoritlåtar. Alldeles för få egentligen. fastän det är lysande disco för en värld där ute som jag tänker få dansa. Så gör plats för dansmusiken och spotlighten är tänd och för nu är det dags för dans.

George Benson i denna Quincy Jones-producerade pärla.

En funky discopärla från magikern Tom Brown och groovet är ljuvlig.

Gruppen Lipps Inc hade en hit med ”Funky Town” som blev stor 1980. Sångerskan var Cynthia Johnson. Jag väljer istället titelåten från deras skiva från 1981.

En av de första raplåtar som med sitt discosväng blev en stor global hit

Så sommarlåten som fortfarande gnistar på dansgolvet. Gruppen Changes är en suverän grupp med min favoritlåt här:

The Whispers är vokalgruppen från Los Angeles och ingick i discobolaget Solars artiststall. Deras bästa låt- Det kommer en låt till med dem senare.

Earth Wind & Fire med den underbara danssoullåten som studsar i min hjärna.

Lionel Richie var ledsångare för The Commondores. Här är min favoritdiscolåt med bandet

Quincy Jones släppte 1981 ett album med sina arrangemang och discostofft på albumet ”The Dude” och den här låten blev en skimrande discohit:

Chic producerade den här gudomliga klassikern med underbara Diana Ross – jag älskar fortfarande den här singeln trots att trettiofem år har förfluttit:

Chicproducerade Sisters Slegde gjorde den snyggaste discomusiken med sina stämmmor. Här är den finaste låten de släppte enligt mig:

Naturligtvis måste Chic själva vara med och visa dynamiken och estetiken med discomusiken eftersom de själva gjorde den bästa snyggaste lyxdiscon:

Discofunk från Gap Band måste naturligtvis vara med för att deras underbara hit, här är ett måste enligt mig:

Candi Staton släppte vid sidan av sina soulklassiker från 60-talet och tidiga sjuttiotalet även underbara discolåtar som den här fullständiga magiska låten:

Nu har vi kommit till slutet av discoaftonen. The Whispers avslutar med sin följande hit från 1981

Micheles Kindh lyssnar på Giorgio Moroders nya discoskiva

Giorgio_Moroder_-_Déjà_Vu
Giorgio Moroder – Déjà Vu
@@@@
Den sjuttiofemåriga veteranen som skapade de odödliga discohitsen med Donna Summer och fick i tre oscars för tre filmlåtar i filmerna ”Midnight Express”, ”Flash Dance” och ”Top Gun”. Framförallt gick Giorgio Moroder från sin egen solokarriär för att istället bli en del av den nya diswcovågen med sina magiska produktioner av just Donna Summer. När veteranen fick nytt liv i sin själ när Daft Punk på förra albumet ”Random Access Memories” hade med sig Giorgio Moroder på ett samarbete. Det hela leder till att geniet som flyttade från Italien till München plötsligt kunde 2015 iscensätta ett utsökt discoalbum där flera bra låtar har gästspel av fina artister såsom Kylie Minogue, SIA, Britney Spears, Kelis, Foxes, Matthew Koma eller Mikky Ekko. Det är genial musik som på ett begåvad plockar in både disco och electro i sina fina spofistikerade låtar. Jag måste säga att jag blev överraskad över hur bra musiken egentligen är på skivan. Det är en tätt, snygg och skimrande discoplatta som verkligen kan sägas vara begåvad med discomusikens finaste tankar och utförandet är nästan galant genomfört.

Samarbetena är nästan som gjorda för himlens budskap. Musiken skapar en bra stämning och jag tror att klubbarna i sommar kommer få sitt livs soundtrack – för skivan känns inte alls gammal utan snarare tvärtom både vital och tratidionell samma gång. Mannen som influerade synt, new wave, techno, rave och andra subgenrer lyckats här skapa en klassisk fin hederlig disco så som vi känner igen den ungefär.

Varken förnyelse eller förvaltning utan det blir chimär men ändock ljuvlig musik i slutändan. Med andra ord har sommarens disco landat här hos undertecknad.

Micheles Kindh presenterar Blaskans Blondiespecial

Vi på Blaskans redaktion älskar högt och innerligt Deborah Harry som är bandets ikon och superstar, ja det vill säga Blondie. Ja också stilikonen Andy Warhol förstod punkdrottningens stjärnstatus. Blondie mixade punkrock, disco, pop och skimrade sånger. Detta angående min läsning av boken ”Deborah Harry: The Biography” av Cathay Che. En fin intervju/biografi som just nu får min hjärna och mitt hjärta att bli gladare. Därför kommer det en hel mix av Blondie här och nu:





Micheles Kindh om underbara Grace Jones skiva ”Nightclubbing”

Grace Jones – Nightclubbing (Deluxe Edition)

@@@@@

Grace_Jones_-_Nightclubbing

1981 riktades allt strålkastarljus på vad som skulle visa sig bli ett av 80-talets allra bästa album – ”Nightclubbing” av Grace Jones. På omslaget såg hon hård ut i en väl utstuderad stiliserad arketyp av androgynt utseende. Redan där fanns den maskinliknande Grace Jones med inriktning emot framtidens kommande genusdebatt. Njae inte riktigt kanske, men när jag såg Grace Jones uppträda på Göta Lejon 1981 så låg hennes briljans i att hennes stil och musik inte var som någon annans. Det var därför jag älskade Grace Jones hela personlighet, hon var som en kvinnlig David Bowie som genomgick en metamorfos.

Producenterna Chris Blackwell (Skivbolaget Islands grundare och reggaemusikens främsta ambassadör) och Alex Sadking gjorde också de ett magiskt arbete med denna skiva. Det var som om framtiden hade drabbat oss. En skiva minst lika banbrytande som David Bowies, Iggy Pop och Brian Enos arbeten i Berlin och med Berlintriologin plus Iggy Pops ”The Idiot”.

005_grace-jones-et-jean-paul-goude_theredlist

”Nightclubbing” innhåller otroligt snygga covers på The Flash And The Pans ”Walk In The Rain”, Iggy Pops dramatiska ”Nightclubbing, Bill Winthers ”Use Me” och Astor Piazzollas ”I’ve Seen That Face Before (Libertango) samt låten  ”Demolition Man” skriven av Sting Samme Sting spelar också synthar här och där på skivan. Grace Jones har också briljanta musiker med sig som i rytmsektionen där man återfinner reggaegiganterna Sly and Robbie. Deras sound och ansträngningar tillsammans med multigeniet Barry Reynolds (samma man som fick Marianne Faithfulls karriär gå igång med skivan ”Broken English”1979), tillförde ytterligare magi till skivan.

Alltihop fördes över till tejp och kom senare att utformades till kanske åttiotalets första riktiga mästerverk tillsammans med Ultravoxs ”Vienna”. Grace Jones hamnade därmed i samma fack som David Bowie, en artist precis mitt mellan new wave och discomusiken. Visserligen hade Blondie redan varit där och mixat punk med disco,men jag tycker nog att Grace Jones som artist med sin gigantiska scennärvaro förtjänar epitetet  drottningen av new-wavediscon. Skivan ”Nightclubbing” visade detta med besked.

Grace-Jones-Biography

Deluxeutgåvan har väldigt fina bilder med texter i en bok som medföljer albumet och det förhöjer en av sommarens bästa retroutsläpp. Det är en ren gåva att få ta del av ett genuint mästerverk från nattens drottningen och musikens lyxambassadör.