Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Uffe Lyssnar På Nick Caves ”Skeleton Tree”

Artist: Nick Cave & The Bad Seeds
Betyg: ♣♣♣♣

Av rätt naturliga skäl är inte Nick Caves nya skiva betitlad ”Skeleton Tree” den mest muntra eller bullriga skivan i artistens karriär. Den är istället rätt inåtvänd och lågmäld. Anledningen är naturligtvis sonen Arthurs plötsliga död 2015. Den blott 15-årige sonens drogrelaterade olycka som slutade så olyckligt tog naturligtvis artisten hårt. Något som märks i musiken och texterna. Det är med andra ord en annan typ av skiva än många fans har vant sig vid från tidigare. Ytterligare bara en sida av en stor artists musikaliska skapande enligt mig.

Lyssnar man bara på musiken på skivan är den nedtonad, lite inåtvänd och ganska naken. Få instrument ingår för att skapa den där nerven som Cave är så bra på. Stilarna varierar mellan allt från visans tonspråk till brottstycken av jazz. Kontraster och disharmoni finns som vanligt närvarande som för att förstärka känslan av Caves förtvivlan. Det blir dock aldrig hopplöst eller bottenlöst deppigt. Det finns alltid nån liten detalj som engagerar och du liksom dras in i musiken vare sig du vill det eller inte.

Det är dock för texterna som den här skivan kommer att bli odödlig. Precis som Dylan, Patti Smith eller den nyligen bortgångne Leonard Cohen är Nick Cave först och främst en poet. Orden och hans diktarförmåga är det som bär helheten på sina axlar. Han kanske inte uppvisar så mycket likhet med de tidigare nämnda artisterna i sitt poetiska uttryck, men den gemensamma nämnaren heter trots allt poesi. Caves texter är som att öppna en poesiutgåva, det är bara att läsa och njuta.

Inte så underligt kanske att det är orden som som är det bärande både med tanke på temat eller Caves bakgrund som poeten och författaren. Sedan ett antal år tillbaka har han författat både poesi, dramatik, essäer, noveller och bidragit till delar av en biografi. Musiken blir precis som med Dylan, Cohen och Smith bärare av orden där orden beskriver och musiken kompletterar och uttrycker känslorna i toner. Det är där i den korsningen som ”Skeleton Tree” ska placeras in.

Det kan verka lite privat, ja kanske till och med lite kinky att lyssna och njuta av musik som handlar om så privata känslor som att säga farväl och att mista någon anhörig. Faktum är dock att det är oändligt vackert, lite mothårs här och där för att skapa disharmoni och lite spänning i musiken, riktigt bra texter och därför blir också helhetsintrycket gott. Detta är med andra ord inte Caves mest lättillgängliga skiva men en av de mer angelägna.

Ska man summera skivan är den trots allt värd sin vikt i guld. Detta trots att den kanske kan uppfattas som svår, privat eller nedstämd. Det är visserligen smärtsamt att lyssna på sorgen och saknaden men samtidigt väldigt vackert och intagande. Lite kantigt kanske men det bidrar bara till att göra skivan stor. Fyran är given, Cave är inte artisten som gör sina fans besviken i första taget. Inte ens när han blir så privat och grubblande som på ”Skeleton Tree”.