Ny country av Micheles Kindh

Brad Paisley – Moonshine In the Trunk” 2014
@@@
Brad_Paisleyfortop
Dwight Yoakam – Second Hand Heart 2015
@@@
dwight_yoakam
Det är stilsäker och trygg countryrock som lunkar på längs den bredbenta motorvägen. Det är inga mästerverk men det är bra och underhållande country som är långt borta från popcountryn eller den mera mainstreamartade vi kan se ta över stundtals inom countryn.

Brad Paisley är populär men samtidigt kan han avhålla sig från den mera tillrättalagda popen inom countryn utan låter musiken vara tuff, näringsriktig och samtidigt berätta en rad med historier från den amerikanska verkligheten på ett sätt som bara Brad Paisley kan göra. Det senaste albumet är bra och bevis på att fin country alltid finns där bredvid den mera kommersiella andan av countryn.
Min uppskattning ligger på det planet att hans musik förstärker den sida som plockar fram rocken och ger den utrymme utan att för den delen tappa bort countrymusikens egna väsentliga begrepp eller drag.
han utvecklar helheten till ett bra koncept. Den nya skivan gör mig inte besviken utan den håller ordinär Brad Paisleystandar.

Dwight Yoakam och Steve Earle var bägge två rebellerna som tröttnade på popen i countryn och renodlade honky tonk-traditionerna men med rocken i botten och det skapade deras tuffa attityd och längtan efter Buck Owensljuden, Bakersfieldsoundet blev vägledande.
Dwight Yoakam började göra sin karriär lite annorlunda start genom att i Los Angeles uppträda på punk och rockklubbar. Det var den grunden som blev hans mest upphöjda del av countryn – den totala föreningen mellan country och rock såsom Gram Parson drömde om att få uppleva. Dwight Yoakam hade till och med sig hardcorebandet Hüsker Dü på några turnéer vilket jag tyckte var hur underbart som helst när jag läste om det på 80-talet. Dwight Yoakam och Steve Earle slog igenom ungefär samtidigt 1986 med mina favoritdebutplattor det året. Jag köpte bägge och älskade deras två album. Countryn fick plötsligt liv igen genom att rocken möter countryn på halva vägen var.
Det senaste albumet är okej musik, tyvärr har den inte riktigt samma kraftfullhet som tidigare album. Men ändå är detta jämntjocka album något av det bästa inom countryn just nu för min egen del. Bra texter och fina melodier, som stundtals försvinner in i rockens mera bullriga element. Det är svagheten med skivan. Fördelen är att plattans kvaliteter syns ändock trots bristerna.
Med andra ord är de två hyfsat bra skivor som ärligt beskriver hur countryn ser ut för tillfället.

Dwight Yoakam är aktuell med ny skiva:

  DWIGHT YOAKAM – 3 Pears

@@@

Dwight Yoakam som är den stenhårda countryhatt som besitter makten att tolka och förnya Bakersfieldandan –  den anda som Merle Haggard och framförallt Buck Owens  gav världen. Country som sjunger om den vanliga ordinära människan i de mindre städerna och som gav en röst åt allt som fins i livets bakgårdar och förgårdar. Townes Van Zandt  liksom Gram Parson skulle kunna tänkas vandra bredvid honom och ge en signal om den msuik som frodas i den neotraditionella countryn.

Fast nu finns Beck med på ett hörn och låter sig svepas med av Dwight Yoakam. Två fina låtar har de båda sammarbetat om, nämligen ” A Heart Like Mine” och ” Missing Heart” vilkas kvaliteter är enorma. Just de två spåren måste jag säga tillför och förnyar på artisterna på ett fint sätt. Jagb är också lycklig över att få höra en version av Joe Maphis ”Dim Lights, Thick Smoke (and Loud, Loud Music)” är en skön rockig sorglig låt som blir bra här.. Det är knappast något av hans jämförliga storverk som ”Guitars Cadillacs” som jag bör se. Nu handlar det om en lagom fin countryplatta med klassisk och möjligen lite bredare honky tonk-kraftfältet som utvidgas lite så där lagom på något sätt.

Man kalla det för country för människor med sinne för det sker bortom storstäderna helt enkelt.

Fast jag kommer ändå att brinna för den här sortens breda och träffsäkra uramerikanska småstadscountry därför att den är så jäkla bra helt enkelt.