Thåström – Centralmassivet ¤¤¤¤¤

Thåström avlägsnar sig alltmera från sitt urpsrung i Ebba Grön rent soundmässigt för att på album efter album närma sig industriskramlet på sitt gamla europeiska projekt Peace, Love and Pitbulls, särskilt det bandets tredje skiva har lite av samma stämning och hotfulla musikaliska mörka inramning. Javisst kanske projektet ”Sällskapet” där Niklas Hellberg ( Med ursprung från All That Jazz) ingick har samma stämningsfulla mörka stråk i musiken. Thåström har på sina senare skivor haft samma byggnadskonstruktion i musiken.

Nu på den nya skivan har han en närmare närvaro som stundtals är lika stark och symbolisk som jag finner på den mentala kartan hans självbiografiska album ”Skebokvarnsv. 209” befann sig vara. En stark återgivning av en människans sjävbiografiska och fiktiva sanning på en och samma gång. Låtarna liksom musiken följer den mörka dimma som gåtan Thåström lanserar vidare för oss att fundera, reflektera och försöka tyda tecknen som är skrivna med svett och tårar – en allegorisk beteckning men fullt adekvat att ta till för att gå vidare i pusslet Thåström ger oss.
Pelle Ossler, Ulf Ivarsson, Niklas Hellberg, Anders Hernestam med flera musiker speglar sin tid i Thåströms musik genom sina målande insatser som musikanter. Tidigare var både Conny Nimmersjö och Christian Gabel med i bandet vilket ej är fallet numera. Man kan säga att Thåströms har nog bland de mest kompetenta band man kan säga – lite av gräddan från punk, new wave och rockens Svedala.
Den nya skivan blir på ett personligt plan något som gör att man känner sig närmare artisten. Jag öppnar dörren lite på glänt till hans inre och hoppas att jag skall upptäcka något annat än vad jag tidigare trodde fanns där. Men visst blir vår hjälte personlig fastän med ett filter som släpper ut lite självbiografisk ånga från luftventilen.
Men ändock är skivan årets bästa svenska album som jag kan utan att tveka ta till mig.

In memoriam – Olle Ljungström

Olle LjungströmOlle Ljungström 1961-2016 var en av landets främsta låtskrivare och artister. Den fjärde maj hittades han död i sitt hem. Vi på Blaskan sörjer en stor artist med denna artikel för att hedra hans minne. Foto: Wikipedia

2016 har knappt börjat men är redan ett förfärligt år. Artisterna och underhållarna som har dött under året är inte bara många, de har varit några av de mest betydande också. David Bowie och Prince är några av dessa namn, men också Alan Rickman. Nu har Sverige bidragit till listan av viktiga personer som har gått bort genom att lägga till Olle Ljungström. Därmed har ytterligare en viktig rockmusiker fått stå tillbaka och återigen är det en vital pusselbit som har förlorats.

Olle Ljungström spelade i band före Reperbahn. Kompisbandet Rotten Group blev så småningom Lesbian Hardcore, men det var som sagt aldrig ett rockband som var mer än ett fritidsband. Men det blev inledningen på hans karriär och så småningom ledde detta till en idé om ett band som kunde ta sig fram på mer kommersiella meriter. Vägen till bandet Reperbahn var utstakad.

Den professionella karriären satte alltså för Olle Ljungströms del igång i och med att bandet Reperbahn skapades 1978. Svallvågorna efter punken var bandets främsta motor och det märktes både på debutsingeln ”Havet ligger blankt” och debutalbumet ”Reperbahn” som släpptes året efter dvs 1979. Blandningen mellan punk, pop och rock fanns där, det som fattades var en kommersiell framgång. Albumet sålde inte så bra men redan 1981 följde de upp debuten med albumet ”Venuspassagen”, det var då det vände.

Albumet sålde redan under sina första månader över 25 000 exemplar vilket var en hög siffra för tiden och ett svenskt band som kom från ingenstans. De blev snart ett av Sveriges mer populära band som etablerat sig med besked. Olle Ljungström blev som sångare och gitarrist i bandet också dess låtskrivare. Först delade han och Dan Sundqvist på både låtskrivar- och sångarrollen. Efter det att Sundqvist hade lämnat gruppen 1982, blev Ljungström bandets ledarfigur.

De släppte två album till. ”Peep Show” (1983) och ”Intriger” (1984). De hann också med att vara med i Staffan Hildebrands film ”G – som i gemenskap” där de uppträdde som det fiktiva bandet ”Nürnberg 47” som med sina Neo-nazistiska tendenser väckte både avsky och debatt efteråt. Naturligtvis stod inte Reperbahn för dessa åsikter, anklagelserna om det var snarare ett resultat av filmens fiktiva beskrivning. De fick dock uppmärksamhet men fick  försvara sig mot en åsikt de inte hade men tillskrevs av  de dumdryga i debatten.

Tjafset, kontroverserna eller ren trötthet, ingen vet väl riktigt vad, gjorde att gruppen 1984 till sist upplöstes. Efter en spelning på Gotland var historien om Reperbahn över. De återförenades visserligen för en spelning 1986 på den första Hultsfredsfestivalen och senare en gång till 2010. Men förutom de tillfällen var Reperbahn ett före detta band. Trots det är det ett band som många refererar till än idag och de räknas därför som ett av landets viktigare.

Mellan 1984 och 1993 siktade Olle Ljungström istället in sig på studier på RMI Berghs i Stockholm där han blev reklamare. Efter  studierna ägnade han sig åt att skriva reklamtexter och att hoppa in som manlig fotomodell. Musiken var helt och hållet nedlagd förutom återföreningen 1986. Under namnet Heinz & Young släppte Olle Ljungström och Heinz Liljedahl – fd medlem i Ratata och Reperbahn på ”Intriger” – tillsammans en skivan ”Buzzbuzzboys” parallellt med inspelningen av Reperbahns sista album 1984.

Olle Ljungström kunde dock inte hålla sig borta från musiken och 1993 var det så dags. Som soloartisten Olle Ljungström klev han fram med det självbetitlade debutalbumet och en kär artist var återbördad i det han var gjord för att göra – musiken. Snart följdes det upp av ”Världens Räddaste Man” (1994), ”Tack” (1995), ”Det Stora Kalaset” (1998), ”En Apa Som Liknar Dig” (2000) och ”Synthesizer” (2002). Alla dessa album etablerade nu Ljungström som en av landets främsta artister och låtskrivare.

Efter ”Synthesizer” blev det dock tyst om honom igen. Istället åkte han till Afghanistan för att medverka i Pål Hollenders film ”United States of Afghanistan”. Där skadades han efter det att en bomb briserat utanför hotellet där de bodde och han flögs snart hem igen. Han deltog också som panelmedlem i Z TV:s program ”Knesset”, men skivorna var färre och det skulle dröja till 2009 innan ett nytt album såg dagens ljus.

Han hann under perioden skriva och framföra några låtar till Marcus Birros teaterföreställning ”Krig Hela Tiden” 2005. Låtarna återfinns på skivan ”R U Sockudåpad” som gavs ut året efter. Albumet var ett samarbete mellan honom och före detta Ebba Grön och Imperiet-medlemmen Stry Terrarie. Skivor i eget namn dröjde däremot som sagt. Men 2009 började rykten florera att något var på gång. Den fjärde mars det året släpptes så albumet ”Sju” som logiskt nog också var hans sjunde.

Samma år hade vännen och regissören Jacob Frössén satt samman dokumentären ”En Film Om Olle Ljungström” som gick upp på biografer och sändes i SVT. I filmen sammanfattade Olle Ljungström lite sorgset sitt liv med orden: ”Att få allt man åtrår men inte kunna njuta av det”. Det lät en smula olycksbådande och det var kanske inte alltför svårt att kunna dra slutsatsen att som många skapande människor var inte alltid Olle Ljungström den muntraste.

Han gav ut ytterligare en skiva 2013 – ”Släng In En Clown” – och han kunde dessutom skriva ihop sina memoarer 2011 i boken ” Jag Är Både Listig Och Stark” som gavs ut på Norstedts Förlag. Men den fjärde maj, alltså nu i veckan, gick så denne märklige, mångsidige och träffsäkre artisten bort efter en tids sjukdom. Han blev 54 år gammal och kommer att saknas av alla de som älskade hans musik vilket var en hel del.

En stark röst och en begåvad låtskrivare har tystnat. men det finns en fantastisk mängd skäl till varför han säkerligen kommer att vara ihågkommen för lång tid framöver. Med 37 år i musikbranschen förutom de åren då han jobbade som reklamare, var han en av landets mer långlivade musiker. Som låtskrivare var han i det närmaste klassisk med många örhängen på sitt samvete.

Låtarna, texterna och kraft nog att våga vara annorlunda är några av de skälen till varför han är så framstående. Vem kan t ex glömma hans intervjusvar när en nyhetsjournalist framförde kritiken som många hade, att hans sångröst inte höll måttet. Den frågan hade valsat omkring en tid och Olle Ljungström tröttnade på den med orden: ”Mariah Carey anses vara en bra sångerska, men vem fan orkar lystna på hennes wailande hela tiden? Det kanske är bättre att inte kunna sjunga alls, än att inte ens våga vara originell!”

Det sammanfattar rätt väl Olle Ljungströms inställning och hans sätt att nalkas musiken – att våga vara originell! För det har han skrivit in sig i mångas hjärtan, inte bara mitt. Så tack för musiken, tack för att du vågade var du. Alltför få vågar vara annat än strömlinjeformade Avicii-wannabes, men det vågade Olle Ljungström.

Micheles Kindh om Thåströms nya album

Thåström – Den Morronen
image.php
@@@@
Det finns ett dovt muller i Thåströms sound som han haft på flera av sina senare soloalbum, det är den där distinkta ljudbilden som visserligen alltid finns där men som jag alltid älskat på skivorna. Det är Pelle Osslers gitarr som ligger där och följs sedan upp av de övriga i bandets fina ackompanjemang.
På det nya albumet är det som vanligt i Thåströms landskap med teatraliska dramatiska effekter men djupliggande texter som erbjuder oss metaforiska symboler och narrativ frasering på sången. Musiken och sången går i melankolisk stämning och byggs sakta upp tills den stegrar men ändå böjer sig musiken precis vid framkomsten av primalskriet.

Musiken är detsamma men texterna inte lika självutlämnade som vid mästerverket ”Skebokvarnsv. 209” som är gatan i Högdalen där Thåström växte upp vilket var ramen för den skivan. Det nya albumets ljudmässiga stil liknar den ljudbild med hotfulla stämningar projektet Sällskapet Thåström har tillsammans med Pelle Ossler och Niklas Hellberg. Men texterna har samma lyriska form som de tidigare utsläppen anser jag. Det är allegorier, självbiografiska betraktelser och svepande metaforiska bilder av omvärlden såsom Thåström ser och upplever världen.

Jag måste tillstå att den här skivan är verkligen bra men den har inte samma starka patos varken i musik eller text som förra skivan ”Beväpna dig med vingar” då förra hade en effektfull nästan magisk påverkan på mig vilket verkligen gav mening och nästan litterär erkänsla. Den nya skivan är mera lycklig, tillfredsställd och har ekon från Imperiets diverse utsläpp på 80-talet fastän då talar vi bara om små tecken av Imperiet för annars är det som vanligt farliga hotfulla kulisser som ligger och pyr i bakgrunden av sångens frontsida.
Nåväl det nya albumet är hur som helst dock ett starkt album och som vanligt är den utsökt utförd med konstens alla regler och lösningar. Jag kommer fortsätta att lyssna hela våren på det här nya albumet med Thåström.

Dr Indie ser och njuter av Thåströms konsert

Thåström: Som Jordgubbar Smakar

@@@@@

Det är en magnifik nära konsertfilm som Anders ”Balsam” Hellström fått till det med det dubblascenperspektivet från både Cirkus i Stockholm och en upptagning i Oslo. jag kan inte tänka mig att man kan komma närmare än så här när Thåströms band mullrar och låter den energi bara verka bättre än någonsin.

Själv går maestron Thåström omkring på scen fram och tillbaka för att sedan gå fram mot själva mikrofonen, där vrider han sig och skapar en närhet till både publik och musik. Det är en sällsam emotionell laddad Thåström som formulerar sina sånger så att de blir ännu mera briljanta än vad jag förmår att ta till mig.

Ljuset är starkt och dekoren är sparsmakat mörk så det anstår en furste som vill skapa atmosfärisk känsla av starkaaffekterade känslor. För känslostark är både musiken och bandet ifråga. Pelle Ossler låter sin gitarr mer eller mindre kommunicera på sitt specifika sätt som han också kunde uppvisa i sitt gamla band Wilmer X. Men har blir det mörk nästan industriell mörker i rytmen.

Fastän detta bullrande hotfulla ljudinstallation till musik bär upp Thåströms röst så till milda grad att det blir sammamsmältning av´musikljudet och röstens speciella frasering som Thåström har inom sig.  Jag vill påstå att det här är den bästa konsert jag sett på dvd på väldigt länge – nästan lika mäktigt som att sehonom live på riktigt.