Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy 2 – ”You Ain’t No Punk You Punk!”

backspegelnLemmy – vad betyder egentligen det där namnet egentligen? Ja frågar du om musiken så blir svaret ”allt”, men är det namnet så är det både mytomspunnet och diffust. Som vanligt när det gäller stora personer har förklaringarna nått närmast mytologiska proportioner. En historia talar om att ”Lemmy” var smeknamnet han fick hemma i ungdomsårens Wales som en beteckning på hans halvt engelska ursprung. Namnet skulle helt enkelt betyda ”engelsman”. Den historien kan man dock avfärda, namnet betyder inte det.

Troligaste förklaringen hittar vi i tiden runt 1975 när Lemmy precis hade fått kicken ur knarkbandet nummer ett Hawkwind för att han knarkade så det knakade. Det var ju efter att Lemmy hade åkt dit för innehav i Kanada som han hade slängts i finkan. Väl ute upptäcker han att han var frånåkt och snart också fockad. Hemma i London igen började nu pengarna tryta i en allt högre fart, inga inkomster och bara utgifter såg till det. Snart var han fattigare än en kyrkråtta, men en kyrkråtta med planer på ett eget band.

Så djungeltrumman gick, Lemmy letade bandmedlemmar. Pink Fairy’s, Steve Took’s Shagrats och UFO förlorade en medlem i gitarristen Larry Wallis när han hoppade på det nya projektet Bastards. På trummor återfanns Lucas Fox, alla var nöjda utom bandets manager Doug Smith. Han såg för sin inre madrömsvision hur bandnamnet skulle sätta hinder för deras karriär när ”Top of the Pops” skulle vägra att ta in dom och hur radio skulle vägra uttala deras bandnamn.

Nancy, Sid and LemmyNancy Spungen, Sid Vicious och Lemmy i en söt förening där Lemmy blev en naturlig del av punkscenen. Där kände han sig mer hemma och snart hade han anammat en del av deras musikaliska koncept och kombinerat det med hårdrocken. Foto: Wikimedia Commons

Snart hade både Larry Wallis och Lucas Fox ersatts av Phil ”Philthy” Animal på trummor och ”Fast” Eddie Clarke på gitarr. Bandnamnet hade till managerns lättnad och efter hans idé ändrats till Motörhead efter den sista låten Lemmy spelade in med Hawkwind. Fortfarande var dock Lemmy fattig som en kyrkråtta och bandet utan kontrakt med skivbolag och det är nu namnet uppstår på myten himself.

Det sägs nämligen att Lemmy överlevde på att låna sig fram. Det var ”Lend me a fiver”, ”Lend me till tomorrow” mest hela tiden. ”Lend me” på cockney blir snabbt ”Lemmy” så snart hette han helt enkelt Lemmy i vänkretsen. Under tiden smidde han planer på att ändra den dåvarande situationen genom att landa ett skivkontrakt.

Den nu framväxande punkrörelsen blev Lemmys hemadress, den tilltalade honom mer än kretsarna kring hårdrocken då han kände mer samhörighet med denna. Lemmy blev snabbt bekant med både band och medlemmar i dessa och nu kunde han också dryga ut sina magra inkomster genom att spela bas åt The Damned. Kontraktet varade bara några få gig 1976 då bandet saknade basist. Saker och ting började röra på sig. Han blev också under perioden bekant med Sex Pistols Sid Vicious.

Mitt under punkfebern som exploderade i Storbritannien i oktober 1977 i och med releasen av Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks”, släppte också Motörhead sitt debutalbum som var självbetitlat.  Den 21:a augusti 1977 släpptes albumet ”Motörhead” på etiketten Chiswick. Från början hade bandet fått kontrakt via bolaget UA som bandet hade spelat in några låtar åt vintern 1975-1976. Bolaget hade dock uttryckt tvekan om bandets kommer-siella potential och så småningom brutit kontraktet. Chiswick blev därför nästa val.

Från Motörheads andra skiva ”Overkill” kom låten med samma namn. Ett album som kom att bli så pass nyskapande att en hel genre och flera andra skapades som ett direkt resultat. Klipp från Youtube

Debuten blev inte så dålig som UA hade förutspått.Kommersiellt gick den rätt bra med
60 000 sålda kopior och det här säkrade kontraktet för ytterligare ett album. Bandets logotype som prydde debutskivans omslag hade fått namnet ”Snuggletooth” eller ”Snuggletooth B. Motörhead”. Joe Petagno som hade ritat omslaget hade själv döpt figuren till ”War Pig” efter den berömda låten med Black Sabbath, men snart hette den alltså något annat. Logotypen skulle följa bandet resten av karriären.

Runt 1978 stod Motörhead med fötterna i två läger – Punken och hårdrocken. Snart hade det ena blivit det andra och nu utvecklade bandet ett helt nytt unikt sound. Philthy hade börjat spela dubbelpukor som smattrade som ett helt luftvärnsbatteri, Lemmy hade ytterligare förfinat sitt basspel med dubbelstopp och attackattityd och ”Fast Eddie” vevade på som aldrig förr.

Det var inte punk, men det var inte heller traditionell hårdrock – You Ain’t No Punk You Punk! (Citatet kommer från den inledande raden i ”Garbageman” av Cramps). Resultatet av bandets experimenterande kunde höras på albumet ”Overkill” som släpptes 1979. Albumet blev bandets stora genombrott trots att det ”bara” såld lika bra som debuten dvs 60 000 exemplar. Albumet är på grund av sitt innehåll idag klassiskt. Det skapade soundet, det utvecklade bandet och det formade deras musikaliska stil som sen blev så berömd.

Låtar som ”Overkill” och ”Damage Case” formade en helt ny stil som också blev stilbildande för andra. Ännu för unga lät sig t ex de kommande medlemmarna i Metallica inspireras av skivan. Lars Ulrich framhåller den som ”det ögonblicket då jag bestämde mig för att spela trummor”. Hela Thrash-scenen med band som Anthrax, Slayer, Exodus, Kreator, Overkill (!), Megadeth och Testament hade just detta album att tacka för sitt sound.

Också band som Bad Brains kom att betyda en hel del för Thrash och dess framväxt. Här ett klipp från runt 1980. Klippet kommer från Youtube

Hardcorepunken kunde också sägas ha bidragit till Thrashens framväxt. Band som Bad Brains, Sick of It All, Minor Threat, Agnostic Front, Converge, Gorilla Biscuits, Poison Idea, Cro-Mags, Circle Jerks, Black Flag och Dag Nasty betydde också de allt. De unga spolingarna som kom att utgöra ryggraden i Thrash-scenen lyssnade så öronen blödde på just dessa band och fler.

Motörhead hade nu i varje fall etablerat sig som ett av sin tids ledande band. Nyskapande med ett nytt aggressivt sound som omfamnade två musikstilar i kombination kom att bli den nya formeln. Fler band från Storbritannien följde snart efter och hela vågen har senare döpts till New Wave of British Heavy Metal eller NWBHM. Den här scenen var den andra pusselbiten för de kommande Thrash-banden.

Band som Def Leppard, Iron Maiden, Angel Witch, Samson, Diamond Head, Saxon, Tygers of Pan Tang, Venom, Girlschool och Grim Reaper gjorde sig snart också sig ett namn och betydde också en hel del för den kommande Thrashen. Motörhead hade alltså tillsammans med flera av just NWBHM-banden startat en ny dynamisk scen som kom att betyda allt och mer. Hårdrocken inte bara överlevde tack vare detta, den förnyades nu med en ny scen och ett nytt sound. Mer om det kommer i nästa avsnitt som presenteras snart.

Ulf Holmén AKA Dr Dacapo

Det sitter i sättet att spela! Här ett litet smakprov på varför Lemmy var både nyskapande och annorlunda som basist från Youtube

En ljuv tonslakt med Slayer

Artist & Album: Slayer – Repentless
Betyg: ♣♣♣♣

Tom Araya MikrofonDet var en tid sen Slayer med sångaren och bassisten Tom Araya i spetsen lät bättre. Med den nya plattan är de tillbaka i högform Foto: ”Slayer – tom araya – live 2006” by original by Daigo Oliva; crops and changes by de:user:JD – http://flickr.com/photos/daigooliva/232885070/. Licensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons

Thrash var ju en gång i tiden när den dök upp på tidigt åttiotal metal-musikens stora stilbildare med sin kompromisslösa stil. Metal med klara drag av punkens energi och outtröttliga kärlek till det mer brutala i musiken är framträdande drag.  Flera grupper har sedan storhetstiden lagt av som Exodus, andra har ändrat stil och fått utstå spe för det som Metallica.

En grupp har dock bestått under hela denna period och det är Slayer. De har hållit sig trogna sitt sound och thrashen. Nu är de aktuella med ett nytt album och en ny gitarrist efter att Jeff Hanneman dog 2013. Förre medlemmen i Exodus Gary Holt har fått den tunga uppgiften att ersätta Jeff Hanneman men gör det storstilat. Den nya skivan ”Repentless” är precis så brutal som bara Slayer kan vara.

Det börjar faktiskt lite försiktigt med ”Delusions of Saviour” som lägger lite mer sordin på tonerna. Det vi bjuds på därefter är dock en helt annan historia. Smattrande dubbelkaggar, speed-trummor och wall of gitarr är inget att leka med särskilt inte i händerna på den här gruppen. Frustande, pustande och totalt kompromisslöshet är nog ord som letar sig in i min Cerebrala Cortex. Det är helt enkelt en skiva utan både hängslen, livrem och säkerhetsbälte. Det kan låta farligt men är i själva verket ljuvligt.

Kompromisslös musik ställs ju ofta mot musik full av kompromisser. I den striden är jag helt klart för den kompromisslösa. För vem vill lyssna på rockens motsvarighet till Sven-Ingvars? Slayers ”Repentless” är just antitesen till rockens motsvarighet till Sven-Ingvars. En ljuv tonslakt som inte värjer för mycket.

Gary Holt passar som handen i handsken som sagt. Efter Jeff Hannemans tragiska död blev det ju han som fick fylla rollen som den ena av två gitarrister i bandet. På denna skiva gör han så sin skivdebut och han gör det så bra att Hannemans minne visserligen är intakt men inte oersättligt. Det gnyr, gnisslar och morrar på det där rätta sättet från både honom och Kerry King. Men jag tycker mig också höra en ny entusiasm inför spelandet och jag inbillar mig att Gary Holt har inneburit att bandet har hittat en ny spelglädje.

Det låter tungt, riffigt och har många tempoväxlingar precis som Slayers patenterade koncept ska låta. Men det låter också potent, dräpande bra och intensivt vilket som sagt höjer ett och annat ögonbryn på i varje fall mig. De är helt enkelt tillbaka i stor stil och låter bättre än de har gjort på en tid och några plattor innan denna. Resultatet blir att de låter tyngre och farligare än på länge.

Repentless är helt enkelt plattan som bara lever sitt egna liv och generar det där som brukar kunna sammanfattas med ordet ”mer”. Det blir aldrig stillastående, det är både hotfullt och tilltalande och det är högoktanigt. Både välspelat och frustande på en och samma gång. Men framför allt är det skivan man inte kan sitta still inför, den är helt enkelt fullständigt bedårande i all sin farlighet. Metal-fans lär få sitt lystmäte tillgodosett och mer.

Är du som jag fullt införstådd med vad kompromisslös musik innebär och uppskattar denna, är Slayers nya helt enkelt ett måste. De är unika och nästan ensamma i sitt slag där de är en av de få kvarvarande grupperna i sin genre. De är inte bara det, de är en vital kraft som med tyngd och pondus visar var skåpet ska stå med en massiv vägg av välljudande tonslakter. I det ligger Slayers styrka och som de gör det .Köp, lyssna och njut.