Blaskans första sommarspecial med ett härligt femtiotalsinlägg

Dwight D. Eisenhowers epok är femtiotalet, ett decennium då rekordåren gav medelklassen chansen att forma mainstreambilden av USA. En tid då tonårskulturen plötsligt vaknade till liv. Vi fick en helt ny populärkultur. En ny musik där den svarta bluesen och protorocken som i musikhistorien kallar för Rhythm and blues bildade grunden tillsammans med country, bluegrass och gospel till det som blev rockabilly och rockmusik. Till och med rockfilmer gjordes.
Filmerna som kom från Hollywood fick en ny form av skådespelare där James Dean i sina filmer blev femtiotalets största ungdomshjälte liksom Marlon Brando i filmerna ”Storstadshamn” och Vild ungdom. Men även Marilyn Monroe skapade sig ett namn under femtiotalet och från filmaffischerna strålade hennes karisma ut med kläder och rödmålade läppar i rubinfärg som visade upp ikonens mytbild inför omvärlden.

Men det fanns en film som Evan Hunter (Ed McBain var hans författarnamn) skrev manuset till och det var ”Vänd dem inte ryggen” eller ”Blackboard Jungle” som den hette i original som skulle förändra mycket. Filmen med Glenn Ford som lärare som träffar ungdomar på glid. Filmen fick plötsligt ungdomar världen över att ringla sig fram i köer och kämpa sig in för att beskåda den.Orsaken var nämligen Bill Haley & his Comets.

Men så hände det saker i Sam Philips berömda och klassiska skivstudio Sun Records där en ung långtradarchaufför vid namn Elvis Presley ville spela in en låt. Här samfördes han med Scottie Moore, D.J. Fontana och Bill Black som medmusikanter. Låten skulle bli en version av Arthur “Big Boy” Crudups sång ”That’s All Right (Mama)”. Musikens historia skrevs om med denna coverversion.


Elvis som lyssnade på vita såsom svarta radiostationer i ett segregerade USA där musiken kunde hållas åtskillda i vad vita och svarta ansågs lyssna på. Men många vita ungdomar likt Elvis sökte sig till de svarta klubbarna och radiostationerna för att fånga upp musiken.
Sun Record blev skivbolaget som ville ge ut musik för alla oavsett hudfärg. Ike Turner och hans band Delta Cats spelade in en låt 1951 som enligt många kallades för den första riktiga rocklåten. Jackie Brenston i hans band spelade in låten ”Rocket 88” 1951 med Ike Turners band som kompade hans inspelning 1951:

Samtidigt kunde femtiotalet också uppvisa hur de svarta artisterna bröt ny mark som Little Richards som hamrade vilt och satte världen i eld med sina mest briljanta attacker världen i femtiotalet skådade. Synden besökte ungdomens oskuld och vuxenvärlden förfasade sig.


Femtiotalets svar på Fats Waller var utan tvekan stjärnan Fats Domino i New Orleans och här i sin underbara låt:

På femtiotalet slog disckjockyn Alan Freed hårt för att lansera rockmusiken via radio och turnéer. Han myntade begreppet rock n’ roll och hans idé om att samla ihop en rad med rockartister och ge sig ut på en enda stor turné var genial men det var en ständig kamp mot en oförstående vuxenvärld.

Även om det gick utför med Alan Feed då han blev anklagat för korruption och mutor. Fastän hans vision om rocken vann över femtiotalets moraliska hyckleri.




Plötsligt någon annanstans i Hollywood då kom Marilyn Monroe att erövra både världen och våra hjärtan med sin stil och karisma. Genom sina filmer, skivor, äktenskap och bilder blev hon femtiotalets mest tragiska hjältinna.

Men även i Nashville så finner vi en av countrymusikens största drottningar – ja själva essensen av just country. Hennes sång på Willie Nelson låt ”Crazy” är en milstolpe i femtiotalet musikaliska värld.

Johnny Cash började också spela in sånger på Sam Philips skivbolag Sun Records. Här kommer mästaren med sin klassisker från femtiotalet:

På femtiotalet kom televisionen att slå igenom med full kraft. Varenda amerikanska hushåll skulle ha en tv eller två tv-apparater i varje hem och reklamen dök upp och förändrade tv-landskapet för alltid. Man började se mera på tv. Ja flera kanaler och tv-stationer började bli vardag i amerikanska familjens liv

En serie var västern-serien ”Rawhide” som började sändas med Clint Eastwood och Eric Fleming. Ledmotivet blev en klassiker som jag alltid får rysningar av att lyssna på när Frankie Laine sjunger den.

Medan svarta aldrig nästan syntes i tv så började svarta artister plötsligt formulera klassiska rocklåtar och på radion tvingade de världen att lyssna på dessa mästare. Big Joe Turner och Bo Diddley och Rufus Thomas gav oss följande höjdarlåtar:



De mäktiga kvinnorna som gav oss låtar bortom det mesta som originalet till ”Hound Dog” som den store sångerskan Big Mama Thornton sjöng in redan 1952 är en av de stökigaste och jordnära låtar jag vet.

Det fanns storslagna sångerskor som gav rockmusiken verkligen kraft. Rut nbrown och Lavern Baker är två magiska exempel på de bästa från femtiotalet.

Femtiotalet var också bilens decennium då bilradion plötsligt gav oss minnen och kärlek till musiken som nostalgisk värmer våra hjärta. The Flamingos var en av femtiotalets smäckraste juveler:

Bobby Darin var nattens röst som smekte öronen på de unga älskade som satt vid varandra för att ägna sig åt varandra.

Nu radiolåtar som jag älskar för att dessa sånger är del av femtiotalet inför min inre biograf.

Den unge Ricky Nelson gjorde desnyggaste rocklåtar som tog världen med med storm.

Så hemma i Europa och i England så tog Kim Wildes fader Martin Wilde över och gjorde sådana smältkarameller

Orson Welles gjorde en serie tv-program 1955 som jag visar en episod ifrån:

Cliff Richards debutskiva med The Shadows.

Men hemma i Svedala så hände det att Nalen stod för rocken i Stockholm där Topsy Lindblom anordnade rockbandstävlingar. Men först det som fanns inom underhållning från Lennart Hylland, Powel Ramel osv.
Först ut Snoddas genombrott i Karusellen i det svenska femtiotalet.



Så har vi Povel som levde i sin egen musikaliska värld:


Men så hände det något i Sverige när Owe Thörnqvist kom och öppnade upp svenska tillvaron med sin mix av blues, rock, jazz, rumba och andra exotiska musikaliska stilar.

Rocken kom till Sverige.
Fastän tillbaka till rötterna.

På femtiotalet så var det första gången begreppet tonåring fick sin innebörd – förut var unga redan klädda som sina föräldrar men nu med rocken kom det även ett mode riktat till de unga






Det fanns även en värld där musiken från jazzen tog form. Bebobjazzen och beatnick slog också igenom på femtiotalet från Jack Kerouacs roman ”På drift” liksom Allen Ginsbergs diktverk ”Howl” slog igenom på allvar


Bebopjazzen fick femtiotalet svinga loss som här:

Ett annat inslag som blev nytt för femtiotalet blev väl den klassiska hemmafrun som tog hand om hushåll och familjen i förorterna där man levde men arbetade på annat håll. Man brukade säga att Doris Day blev symbol för ett sådant ideal via film och musik.

På amerikansk tv så var Johnny Carson den största av dem alla och särskilt på tv när patriotismen, kalla kriget och McCarthys kommunistjakt i Amerika stormade som mest var Johnny Carson trygga hamnen och urfadern för alla talkshows som man kunde lita på i alla händelser.

Frank Sinatra och Nelson Riddles samarbetade på otaliga starka inspelningar på femtiotalet och alla de album är mästerverk. Lyssna på den här pralinen:

Inom konsten i USA så kom det fram en ny stil som vi kan kalla actions paitning som var en metod där färgen kastades, droppades eler stänktes på duken.
Jackson Pollock var den främste inom det området

Willem de Kooning var ytterliggare än framträdande konstnär inom området

Tillbaka till rockmusiken. Så den vilda anarkisten Jerry Lee Lewis som bröt sönder musiken och skapade den vildaste rock som man kan tänka sig.


Naturligtvis Chucken Berry måste vara med på ett hörn


Vi närmar oss slutet av vår femtiotalssommarspecial.
President Eisenhower 1953 i ett tal som jag lägger ut därför att han var president över större delen av femtiotalet.

Nu avslutar vi med The King själv



Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén