Café Society – Woody Allen ¤¤¤¤¤

Woody Allen är tillbaka i väldigt god form och här finns alla de miljöer som appellerar på Woody Allens egen filmestetiska synsätt som gärna präglar hans filmer från ”Radio Days” eller ”Kairos röda ros” till möjligen filmer såsom ”Manhattan” och ”Stardust Memories”.

Den nostalgiska tonen som vibrerar till den jazzmusik Woody Allen sätter högst. Ja ett trettiotal han skildrar som ”Golden Ages”.
Dessutom är det en film som skildrar Hollywood och är det någon som kan skildra Hollywood så är det just Hollywood och då är drömfabriken som bäst enligt mig.

Både Robert Altman och Blake Edwards har tidigare gjort försök att skildra Hollywood med dess cynism och hysteri. Los Angeles som stad och Hollywood som drömfabrik blir som två parallella världar på ett sätt.
Jag tänker även på Carrie Fischers bok ”Vykort från drömfabriken” som var en ganska avslöjande bok av Hollywood. Det finns ävenledes i memoarböcker av Gloria Swanson ”Swanson on Swanson” som beskriver filmens liv i Hollywood. Ja man också i populärkulturen finna referenser till myten om drömbilden men också dess cynism i Jackie Collins böcker om ”Hollywoodfruar respektive män för att inte tala om de lyxiga praliner till marängvispminiserier som gjordes på åttiotalet av böckerna.

Fastän Woody Allen gör det med en nostalgisk värme när han skildrar sitt älskade Hollywood eller gyllene åren då filmstjärnor var just stora filmstjärnor och då hade Hollywood också en nimbus där både politiska flyktingar, amerikanska intellektuella och andra av vetenskapens fixstjärnor kunde mötas i Los Angeles societet.

Filmen har också en av Woody Allens arketypiska judiska karaktärer som överanalyserar och pratar sig genom livet i ett skydd av sin lätt patetiska mur som spricker upp.Bobby Dorfman bor i en typisk judisk Bronxfamilj men söker sig till sin farbrors firma för agentbyrå med rika och stora Hollywoodstjärnor.
Här förälskar sig Bobby i sin farbrors sekreterare som också har en hemlig kärleksförbindelse med farbrorn. Det är också en film om hur man lätt bländas av Hollywoods kulisser och vill tillbaka till New Yorks mera jordnära livsstil.
Filmen bygger på en värmande låga med Hollywood i bakgrunden men också om Bobbys judiska familj existerar också som en sinnesbild för en typisk familj såsom Woody Allen upplever den från sin egen uppväxt kan man tänka sig. Nåväl filmen är hans bästa på länge och formar en skimrande gnista som är som ett varmt stjärnglitter med jazzmusiken som relief.

Straight Outta Compton av F.Gary Gray

MI0003899502
Dr.Dre Eazy-E, Ice Cube MC Ren Dj Yella bildade den mest relevanta gruppen vid sidan av New Yorks Public Enemy som politiska band med sprängstoft som orsakade oro hos polisiära och statliga myndigheter. Dr Dres vision om en journalistisk realistisk skildring av gettolivet och gatans verklighet blev NWA:s signum. De skapade gangstarapen och visade upp det fula bakom politikernas fina valtal. Los Angeles och framförallt stadsdelen Compton hade plötsligt fått sin egen geografiska politiska plats på kartan. Det blev en musikhistorisk relevant händelse.

Det var deras talang och lyrik som skapade deras sound och musikaliska metod. Framförallt var det deras låt om polisens brutalitet och öppna rasism som gjorde bandet till en farlig företeelse som skrämde upp den vita fina amerikanska värld. NWA utmanade alla myndigheter med sin brutala ärlighet.

Filmen är ett mästerverk som berättar i dramatisk form bandets historia men framförallt när bandet också hamnade i ekonomiska problem som betydde att de blev lurade. ICE CUBE anade ugglor och ville skapa sitt eget varumärke. Så gjorde även Dr Dre som bildade skivbolaget Death Row Records med gangstern Suge Knight i spetsen Ett skivbolag med många artister som slog igenom där såsom 2Pac. Filmen täcker upp den biten också eftersom den ingår i berättelsen om bandet uppgång och slut efter att Eazy-E gick bort i aids. Filmen fångar in stämningen i Los Angeles 80-tal och 90-tal och särskilt hur det vara svart och utsatt för polisen ständiga rasism och politikernas ständiga svek.
Gäng, knark och arbetslöshet blev det som Los Angeles förorter lever med varje dag. När Rodney King stoppades av Los Angeles poliskår blev han misshandlad gång på gång vilket videofilmades av en förbipasserande. Polismännen åtalades men friades vilket skapade en uppdämd ilska som brast till slut och de kravaller som blev resultatet skakade om USA liksom världen. Amerikanska myndigheter kunde inte ignorera problemen till slut. Det va ri sådana stämningar som är den kraft som NWA skildrade och uppkom ur när ICE CUBE skrev sina lyriska noveller om vad som hände på gatorna i förorterna bortom den rika fina Los Angeles Hollywoodskyddade omgivning.


Filmen är också en skildring kring musikbranchen och hur fult och våldsamt det kan urarta till om man inte ser upp med vem man gör äffrer med till slut. Både Ice Cube och Dr Dre är producenter bakom filmen och man har skådespelare som agerar och påminner starkt om verkligehtens NWA. Detta är en stor kulturell tilldragelse och viktig film eftersom den berättar om historisk modern händelse som förändrade musikhistorien.
Nu kommer musik som kom efter NWA upplöstes.




Micheles Kindh och Miss Mystica om Ingmar Bergmans pjäs Höstsonaten

Höstsonaten av Ingmar Bergman och regi av Åsa Melldahl

hostsonaten-0149

På ett sätt är detta en pjäs som är en både klar och vacker dramatisk teaterpjäs. För det märkliga är att undertecknad kände sig trygg och harmonisk trots att pjäsen är skriven av Ingmar Bergman. Pjäsen beskriver en tragisk och sorglig bild av en moder-dotter-relation. Den är finstämd men bottnar och borrar också på ett sant sätt ner sig i relationen ur barnets synvinkel. Modern som är en framgångsrik konsertpianist är fullt upptagen med karriären, medan barnet törstar efter en relation till henne. En situation som både är fruktansvärd och samtidigt beundransvärd och som snart utvecklas till ett ställningskrig. Den vuxne kvinnan vill nu efter flera år tala ut om sin relation till just modern. En moder som svikit sina barn och sin familj, men som inte förmår att se detta utan tycker att hon på något sätt varit närvarande.

Ingmar Bergmans pjäs bygger på biograffilmen med samma namn, en film jag såg på tv på åttiotalet. Jag blev redan då ordentligt fascinerad utan att riktigt begripa den djupliggande komplexa strukturen i den mänskliga relationen mellan mor och dotter fullt ut. Ett faktum som gör den än mer sevärd nu när jag kan njuta av alla nyanserna och det psykologiska spelet mellan karaktärerna. Det psykologiska gränslandet mellan kärlek och hat och deras samverkande krafter i mänskliga psyket är ju pjäsens kärna.

Ingrid Bergman gestaltade modern i filmen, Liv Ullman och Lena Nyman spelade barnen. När jag ser pjäsen så ser jag en varm, sorglig och modern berättelse, men som i botten är djupt tragisk. Historien har en mjuk övergång i avsnittet då dottern gifter sig med en tjugo år äldre präst vid namn Viktor. Paret får ett barn som drunknar och detta blir ett svårläkt sår som lägger sig som en hinna mellan de två makarna. Mannen blir gradvis en allt mindre viktig staffage-karaktär som till sist försvinner och blir en fysiskt närvarande skugga i dramat. Det förstärker intentionen i Ingmar Bergmans manus som fokuserar sig enbart på relationerna mellan mor och döttrarna. Gunilla Röör spelar magnifikt modern Charlotte och i hennes gestaltning lyfts all självupptagenhet och förfelad offerroll fram. Hon lyckas på ett suveränt sätt skildra smärtan och sorgen i en magnifikt framförd pjäs.

Rakel Wärmländer som för mig är en ny scenbekantskap, känner jag till sen tidigare genom filmer. Hon spelar den sjuke dottern Helena och gör det med passion och precision. Bäst är ändå Kirsti Stubø som spelar den andra dottern Eva, gestaltningen är suverän och hon tillhandahåller en av de bästa uppgörelserna jag har sett på scen eller i film. Jag ska naturligtvis inte glömma bort Christer Fant som Viktor. Han spelar lugnt och avslappnat sin roll som den mogna och bekymrade maken.

Jag tycker också om den fina bruna sjuttiotalsdoftande dekoren och kulisserna. De inger lugn och ro. Mannen bakom den skapelsen heter Lars Östbergh. Som slutord måste jag säga att det var en magisk och väl sammanhållen pjäs.

 

Miss Mysticas ord om pjäsen

hostsonaten-ligg-press

Pjäsen trollband mig från början till slut. I centrum står en dotter och hennes komplicerade relation till sin mor. Modern ska nu komma och hälsa på sin dotter och hennes familj. De har inte träffats på länge. Familjen består av dottern och hennes tjugo år äldre make samt en syster som är sjuk.

Paret fick ett barn tillsammans som drunknade.

Moderns och dotterns återseende av varandra blir inte riktigt vad de hade tänkt sig. De har sedan tidigare en komplicerad relation. I och med moderns ankomst så kommer alla dolda konflikter upp till ytan.

Rollerna är utomordentligt välspelade och det är verkligen en pjäs jag rekommenderar.