Uffe diggar till folkmusik

Grupp/Albumtitel: West Of Eden – No Time Like The Past – A Collection
Betyg: ♣♣♣

Vi som stundtals sliter med Blaskan älskar musik och skriver ju mer än gärna om alla sorter och nyanser, men folkmusik tillhör inte det vardagliga. Synd och skam så nu har det blivit dags att reparera den skadan. Göteborgs stolthet West of Eden som har funnits sedan 1995 står stadigt i myllan av skotsk, irländsk, engelsk och i viss mån amerikansk musikalisk tradition. Det mesta är komponerat av gruppen i samma traditioners anda.

Nu har gruppen och deras skivbolag gett ut en lyxig utgåva som samlingsalbum för att sammanfatta sina år i musikens tjänst. ”No Time Like the Past – A Collection” kommer i bokform med dubbel-cd som tillbehör. Det mesta materialet är redan utgivet men en del är nyskrivet och därmed tidigare opublicerat.

Jag har både sett och hört band som har misslyckats rejält med att få till det där genuina som gör folkmusiken från regionerna trovärdig, West of Eden tillhör inte den skaran. Det låter genomgående nära originaltraditionen.Tolkningarna är ömsom moderna men också traditionella. Lågmält med tonvikten på nyanserna mejslar gruppen fram det där fantastiska i musiken. Skivans starkaste kort är över huvud taget de små penseldragens triumf.

Normalt är jag en fan av rock, ju bullrigare desto bättre. Detta är visserligen dess motsats, men också den har sina klara meriter. Nedtonat men ändå med en klar profil. Instrumenteringen är inte speciellt överraskande. Akustisk gitarr, banjo, dragspel, fiol, sång och trumma precis som sig bör. Också här är det hela ytterst traditionellt med andra ord.

Men det är kanske här mina invändningar börja, om än mindre så finns de där. Jag är inte förtjust i det förväntade förutspådda, jag vill bli överraskad. Det blir jag tyvärr inte i högre grad när allt följer den gängse mallen. Detta gäller naturligtvis all musik, inte bara denna. Det oväntade är snarare det som premieras, det förväntade däremot inte i lika hög grad. Orättvist? Ja, kanske men det är det som jag ser som stor musik. Att våga göra det oväntade är större än att följa i invanda fotspår.

Det är naturligtvis inte kattpiss att låta genuin men jag hade nog föredragit någon liten ögonbrynshöjare där de oväntade hade fått ta plats. Kanske en vildsint låt inspirerad av grupper som The Dubliners där en ohämmad bodran hade fått anslå takten? Kanske hade man kunnat liva upp och där de annorlunda idéerna hade fått ett större utrymme? Eller varför inte en hädisk utflykt i musiken där The Pogues hade fått agera ledstjärna men bara som inspiration, inte en blåkopia?

Istället är det som sagt det traditionella man satsar på och inget fel i det, det är ju som sagt inte dåligt att ändå låta så nära förlagorna som man gör. Här och där väver ändå gruppen in pop som avbräck där det mer otraditionella får mer utrymme. Jag önskar bara att de utflykterna hade fått ta större plats och att man hade vågat gå än längre ut på den stigen. Jag önskar också att man hade valt en mindre utslätande stil än den pop som nu serveras. Pop i all ära, men rätt många exempel är bara upprepningar av det redan gjorda. Det är då det blir lite småtråkigt.

Exempel på en mer poppig ådra är en låt som ”True Believer”. Ska jag vara lite kritisk så fungerar faktiskt just den typen av experiment i det här fallet sämre på mig än det mer traditionella. Trots utflykten i det experimentella är just den låten samt ”Pawthorne Heights” exempel på mindre bra låtar, i varje fall i mina öron. Det traditionella behärskar gruppen till fullo, men det otraditionella är tyvärr inte lika bra. Det är särskilt i låtskrivandet svagheten dyker upp.

När så gruppen ger sig på en låt som ”Green Fields of Clover/The Homecoming” är det precis tvärtom mot ”True Believer”. Här finner man inte bara sin stil utan bitarna faller alla på plats. Det är extremt traditionellt men när det slår så här mycket gnistor om det kan man överse med avsaknaden av både The Dubliners och The Pogues. I ”Wilson Line” får man så äntligen släppa loss lite och bli något utsvävande. Så nej, det är inte bara dåligt. Här finns stort utrymme för både bra låtar och det lite mer lössläppta. När man som grupp låter så stort som i just ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så är det inte mycket annat än att kapitulation inför det storartade som gäller.

Sammanfattningsvis är det fullt habilt, kanske rent av imponerande. Tyvärr gäller detta bara  vissa låtar, andra är inte fullt lika vassa. Det är traditionell och skickligt genomfört, men här och där kan det bli jämntjockt. Jag tycker också att jag saknar de mer hedonistiska utsvävningarna i musiken som faktiskt finns i t ex Irländsk tradition. Grupper som The Dubliners var mästare på blöta whiskeystinkande och kryptiskt humoristiska låtar som ”Seven Drunken Nights”. Där borde West of Eden titta för att vidga sin repertoar, inte på småtråkig pop.

En trea i betyg känns rättvis. Det blir aldrig dåligt men ändå saknas vissa pusselbitar och här och där blir det som sagt lite för mycket. Extra plus för att man faktiskt låter så genuina som man gör, jag har hört betydligt sämre när det gäller den biten. Så ingen ko på isen, West of Eden gör det med stolthet men det finns i mitt tycke en del att önska trots det. Till sist lite förhandslyssning med gruppen. Den låt jag tycker har störst meriter på albumet är ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så här ett litet smakprov. Dessutom ett smakprov på The Dubliners och deras smått absurda texter och musik.

Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Om den kontroversielle Mr. Dylan

”Bob? Bob vem då? Jaså Bob Dylan, vad är det med honom?”
Ja, han har ju bara vunnit Nobelpriset i Litteratur. Visst känns väl konversationen igen. En annan som har förekommit är om han är värd priset eller inte. För få gånger har väl världen reagerat med sådan unison häpnad……och en del jubel förstås. Men vi kan lugna er på den punkten, visst är han värd priset även om det var oväntat.

Jo, jag vet att vissa anser att han inte förtjänar priset. Men meningen med artikeln är att visa att det sättet att se på det hela är helt fel. För även om vissa gör sitt bästa för att förringa Bob Dylans litterära ådra så finns den där. Delar av kulturens Sverige rasar förstås, Dylan är ju inte kvinna och en sån måste man ju i feminismens namn ha. Ebba Witt Brattström menar till och med att detta öppnar för att ge Beyonce litteraturpriset någon gång i framtiden. Jo det är klart, om vi vill ha litteratur som författas av andra åt en beställare av ett litterärt verk enbart avsett att sälja maximalt med kopior så fungerar det.

För till skillnad från Beyonce så skriver Dylan alla sina sånger själv. Han gör det dessutom inte först och främst för att sälja först utan för att skapa. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan de båda och att jämföra de två är som att jämföra en Trabant med en Rover. Beyonce har dessutom till motsats mot Dylan inte en enda litterär ambition med de låtar andra skriver åt henne. Nej, Dylan är ensam i sitt slag på flera sätt.

Ta till exempel att Bob Dylan är något så unikt som den moderna tidens bard. Skalden som framför sina låtar till harpans stämma…..nej, jag menar gitarrens. Oftast kontroversiell och alltid med en utstucken haka. Folkmusiken han startade i ansågs mossig av en ungdomsgeneration, naturligtvis tog han upp den fallna manteln. Där alltså något ansågs förlegat fanns han och inte bara plockade han upp stilen, han gjorde den både litterär och populär igen.

När han så blev omslagspojke för den nya amerikanska folkmusiktraditionen passade han på att börja framföra den på elektriska instrument och så var hela etablissemanget bokstavligen ute efter att skära halsen av honom. Legenderna är många men en historia förtäljer att Pete Seeger, dåvarande vän och mentor, var tvungen att hållas tillbaka med fysiskt våld på Newport-festivalen 1965. Anledningen var att Dylan begick den hädiska greppet att framföra sina låtar på elgitarr, bas och kompad med trummor. Han hade enligt några blandat ihop folkmusik och rock/pop vilket var precis hans avsikt.

En del menar att den händelsen var något av det viktigaste i musikhistorien, andra att det var dödskyssen för den moderna folkmusiktraditionen. Och det är precis det Bob Dylan är, en kontroversiell artist vars verk lämnar få oberörda. Många älska honom och en del hatar honom. Hos de senare heter det att han inte kan sjunga, skriva låtar eller ens framföra dom. Fansen menar att han är genial. Men varför Nobelpris, och varför i just litteratur? Många menar ju att han har lite eller inget med litteratur att göra. Men ack så fel man kan ha, för det är precis det han har.

WASHINGTON D.C. - AUGUST 28: Folk singers Joan Baez and Bob Dylan perform during a civil rights rally on August 28, 1963 in Washington D.C. (Photo by National Archive/Newsmakers)

Barden, poeten och folkmusikern Bob Dylan är onekligen ett kontroversiellt men modigt val till årets pristagare i litteratur till Alfred Nobels minne. Här ses han med dåvarande flickvännen och medmusikern Joan Baez under en demonstration för medborgarrätt/konsert i Washington. Foto: By Rowland Scherman, National Archives and Records Administration – http://minnesota.publicradio.org/display/web/2011/05/21/dylans-career-in-photos/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17301218

Läser man Dylans texter upptäcker man relativt snart att det finns en rytm och en röd tråd genom allt. Han använder klassiska litterära knep som att låta en huvudperson berätta en historia där Dylan själv bara är förmedlaren. Han ser med den fiktive personens ögon det som sker och klär bara historien i en språklig dräkt. Detta är en tradition som går tusentals år tillbaka i litteraturen så inget unikt på så sätt. Nej, det är snarare lyriken och hur diktningen växer fram i hans texter. Det är som om man hade en diktsamling framför sig, inte en låttext. Det är där Dylan blir unik, precis som Tranströmer eller andra lyriker.

När man lyssnar med sitt inre öra på en text av Bob Dylan så märker man snart att det finns en rytm som sagt. Gör ett experiment, läs texten till säg ”Shelter From The Storm” eller ”Positively 4:th Street”. Snart hittar du en rytm, när du hör denna lyssna på låten med musik till. Det du upptäcker då är att musiken följer rytmen i texten och tvärtom, de kompletterar varandra. Synkront, kompletterande och konfrontation är det han arbetar med för att få till den där rytmen och det är nog gissningsvis alltid texten som är alltings början för den gode Bob.

Språket är både beskrivande, exakt men framför allt målande. Med små penseldrag och lager på lager bygger han upp en bild som med lyrikens metoder har en ansats och ett slut. Det är alltid en historia både i desperationens tecken som i ”The Ballad of Hollis Brown” eller i absurditeten som i ”Black Diamond Bay”. I den senare återfinner du för övrigt rytmen i texten igen. Långt fram i sin karriär var Dylan både socialt medveten och politisk i sina texter. Inspirerad av medborgarrättsrörelsen i USA tog han upp kontroversiella händelser som den i ”Hurricane”.

Låten handlar om den livs levande boxaren Rubin ”Hurricane” Carter som 1966 mot sitt nekande dömdes till livstids fängelse för ett mord han aldrig begick. Domen fastslogs trots vittnesmål som pekade ut andra än Carter. Rubin Carter benådades och frisläpptes först 1986. Enligt många, bl a Dylan, berodde domen enbart på att Carter var afro-amerikan och därmed ett lätt offer för ett rasistiskt system.

Att Rubens karriär inom boxningen gick åt h-e var inget som berörde maktens män och det var här den alltid lika vassa Dylan satte in sin dolkstöt. Återigen sticker den rebelliske och kontroversielle Dylan alltså fram hakan. Han blir själv talespersonen för anklagelserna mot ett likgiltigt etablissemang som lämnar en man att ruttna i en cell. Man kan knappast beskylla honom för att fega ur med andra ord. Det är istället en man som alltid går och alltid har gått sina egna ibland något säregna vägar.

bob-dylan-torontoBob Dylan genomgick i mitten på 60-talet en transformation till den mer elektriskt baserade i sin musik. Ett rent helgerån enligt vissa, en nytändning enligt andra. Som vanligt fick man konstatera att den alltid kontroversielle Bob Dylan hade lyckats reta gallfeber på hela etablissemanget. Precis som nu med andra ord. Foto: By Jean-Luc – originally posted to Flickr as Bob Dylan, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6699656

Det blir väl knappast sämre av att Dylans stora litterära förebilder heter Jack Kerouac, Woody Guthrie, Carl von Clausewitz, Arthur Rimbaud, Leo Tolstoy, Edgar Rice Burroughs, Luke Short, Jules Verne, H.G. Wells och Allen Ginsberg. Beatnik-poeten Ginsberg var dessutom en av Dylans vänner. Kärleken och fascinationen till Rimbaud delar han med en annan artist vi på Blaskan älskar nämligen Patti Smith. De andras storhet kan man väl knappast ens ifrågasätta. Leo Tolstoy räknas ju som en av litteraturvärldens giganter.

Woodie Guthrie är ju som bekant den moderna amerikanska folkmusikens fader och var också han en god vän till Dylan om än ytlig sådan. Hans liv slutade ju i djup olycka med en sjukdom som långsamt gjorde honom okontaktbar. Huntingtons sjukdom (Chorea) som Guthrie led av, förstörde långsamt hans hjärna och gjorde honom allt mer isolerad. Från sent 40-tal fram till sin död gled han långsamt in i ett isolerat mörker. Men en tid innan han dog 1967 hann den då blott 19-årige Dylan träffa sin stora idol och musikaliska ledstjärna. Det blev trots sjukdom flera möten, men till sist satte Guthries sjukdomstillstånd p för dessa.

Dylan har alltså en rätt diger samling litterära giganter att luta sig tillbaka mot och att tacka för sin egna förmåga att skriva texter. Att han har talang har ju naturligtvis hjälpt till. Knappast något Beyonce kan skryta med men som sagt, har dom snopp blir det stopp i feministernas värld. För som Dylan så klokt skaldade, ”The Times They Are a-Changing”. Han är ju trots allt både vit, privilegierad, man och därmed översittare i vår nya sköna värld. Tur då att Dylan kan skriva texter och att de är fullvärdiga för ett litteraturpris. Dylan – 30 – Beyonce – 0,  när väl Ebba inser detta faktum kanske hon kan bli lika prestigelös som Dylan när han sjunger ”Don’t Think Twice, It’s Alright”.

Cirkeln är sluten, Dylan består. Trots snopp, vit överhöghet när han i själva verket har försvarat amerikanska färgades rättigheter och andra ovidkommande kommentarer, så är det en litterär gigant som nu tar plats i Nobels Litteraturpris-annaler. Det är tur att vissa har modet, sorgligt när andra kräver ordet. För har man inget att säga är det ju bättre att inte säga något alls. Det har Dylan också visat med sin fåordighet när det gäller intervjuer och annat. Han hatar nämligen mediebevakning. Det är nog mest därför negativisterna är så putta, de vet ju inget om Dylans sanna natur och hans genialitet.

Uffe utövar lite musikarkeologi – Link Wray

Artist & skiva: Link Wray – 3-Track Shack (Ace Records)
Betyg: ♣♣♣♣

Link WrayI början av 1970 återvände Link Wray från ett hektiskt turnéliv som krävde lite nedvarvning. Sen starten på hans karriär 1956 hade musiklivet förändrats mycket och nu så här i efterdyningarna på Woodstock och dansande hippiesar fanns ett behov av en musikalisk stil som mer speglade den tidsåldern. Han hade ju tidigare sysslat med ren rack rock inspirerad av Elvis och de andra stora men med mer skit under naglarna. Han hade då gjort sig ett namn som en riktig gitarrguru.

Han hade redan utkasten till ett antal låtar och snart hade han stängt in sig på broderns gård mitt ute i vildmarken för att få lite ro. Resultatet nådde skivdiskarna 1971 i form av tre skivor. ”Link Wray”, ”Mordicai Jones” och ”Beans and Fatback”. Dessa tre skivor har nu samlats på en dubbel-cd under namnet ”3-Track Shack” från bolaget Ace Records. En antologi alltså och det har blivit dags att utöva lite sund musikarkeologi som vi på Blaskan gillar så mycket.

Låt mig börja med att döda en förväntan ni läsare kanske har. Albumet innehåller 70-talsinspelningar, alltså låter det som tidens musik inte som den Link Wray gjorde med låtar som ”Run Chicken Run” eller ”Apache”. Det är snarare Country, 70-talsrock, blues, folkmusik och pop som har färgat materialet på albumet. Ett annat lite utropstecken är att Link Wray tidigt gjorde sig känd för sina instrumentala låtar, ett tänk som lade grunden för surf-rocken med artister som Dick Dale. På 3-Track Shack sjunger han mer än han spelar gitarr.

De här omständigheterna gör inte albumet mindre intressant, snarare tvärtom. Det är ju som med en arkeologisk upptäckt, det sätter allt i ett nytt ljus och visar en annan sida än den vi har intalats. Det är helt enkelt en annan sida av myntet hos en artist som alltför länge bara har haft kultstatus. Dags att ändra på det och låta Link Wrays storhet få ett större genomslag med andra ord.

Det är mer rått, väldigt annorlunda men också mer troget rötterna i musiken som är de faktorer som har präglat de tre skivorna. Bluesen tittar fram allt som oftast i låtar som ”Crowbar” och ”Tail Dragger”. Här morrar det underfundigt på ett så där farligt subversivt sätt. I ytterligare en av blueslåtarna, ”The Coca Cola Sign Blinds My Eyes”, låter hans  röst till och med väldigt svart. Det är lite ovant att höra Link Wray sjunga men det är samtidigt ingen amatör som försöker ge hals. Tvärtom har han en talang också för detta.

Låten ”Water Boy” är så där extremt bluesig och liksom allt material på skivan söker den rötterna. I det här fallet är det låtarna som sjöngs på bomullsfälten och deltabluesen som ligger till grund. Ett monotont men skönt gungande sväng blir resultatet. När man hör låten börjar man nästan undra varför Link Wray så länge dolde sin kärlek till bluesen. Han gör den utmärkt, men är inte vidare känd från tidigare skivor för att ha spelat blues.

Samma fenomen avslöjas i en låt som ”From Tulsa to North Carolina”. Bluesen svävar över anrättningen och det svänger brutalt utan att bli bullrande. Det är svänget som får i centrum och som det gör det. En självsäker plats är vad låten skaffar sig och när pianot får trilla loss i ett hejdlöst sväng mot slutet i pianoriff och ackord blir man lyckligare än på mången dagar. Han fullbordar blues-cirkeln med Leadbellys klassiker ”In the Pines” som också Nirvana har spelat in på plattan ”Unplugged”.

I låten ”On the Run” hörs rätt många ekon från Creedence Clearwater Revival. Präglat av rötterna igen och en del countryinspiration låter det precis så distinkt som CCR gjorde runt skivan ”Cosmos Factory”. Låtens uppbyggnad med ett långt musikaliskt parti i mitten för att sen börja om där den började är ett upplägg som också det känns igen från bl a CCR. Det blir aldrig övertydligt dvs apar efter, utan är istället små glimtar och ögonkast som man själv får bena ut.

Också i ”Son of a Simple Man” anar man en av countryns stora nyskapare i bakgrunden nämligen Gram Parsons. En slags lek med konceptet där country utgör grunden men som också får se sig kombinerad med andra musikstilar som pop, rock och folkmusik. I ”Son of a Simple Man” leker Link Wray med rytmerna för att skapa en låt som liksom gungar från fotsulorna. Slutresultatet blir därefter, bra så in i h-e och det är inte utan att man gungar med hela vägen.

Link Wray Anthony PepitoneLink Wray var ända till sin död mest känd som gitarrkungen. Den rollen kan man inte ta ifrån honom, han var en fantom på instrumentet. Det är ändå dags att omstöpa den bilden då han hade mycket mer att visa upp vilket albumet visar. Foto: Wikimedia Commons Anthony Pepitone

Också folkmusiken får ett stort utrymme där både mandolin och akustiska gitarrer får konkurrens från mjukare anslag på den elektriska. ”Precious Jewel” är en av de där glittrande juvelerna på albumet. Dess folkmusik som ligger till grund behandlas både med vördnad men nalkas också med mycket lekfullhet och nyskapande. Ett drag som var typiskt för tidsepoken. Här lägger Link Wray definitivt ytterligare en pusselbit till en mer komplex bild av hans musikskapande, spännande!

I ”Beans and Fatback” döljer inte längre Link Wray att det är folkmusik det handlar om, där tar han steget fullt ut i en dansant folkmusiklåt som svänger och vränger tills den håller på att vränga sig själv ut och in. Det svänger, klöser och det är som sagt svängvänligt från fotbladet upp till höften.

Redan i nästa låt vänder Link Wray på steken 720 grader och låter rocken flöda på ett sätt som får allt att gunga. ”I’m So Glad, I’m So Proud” svänger och klöser den också men på ett helt annat sätt än den föregående låten. Här gungar gitarren loss och morrar nästan hotfullt. Distortion och en stärkare inställd på ”jävligt styggt” ser till den saken. Grund-rytmen anger svänget som är mördande och ovanpå allt sjunger Link Wray ut. Det är ljuvligt och sanslöst på en och samma gång. Albumets stora överraskning är skapad.

Sammanfattningsvis är skivan fullspäckad med varierat material av många olika schatteringar. Det är högoktanigt och mycket bra. Albumet lägger dessutom till en viktig pusselbit till bilden av artisten Link Wray och är därför en extremt viktig utgåva. Kan man få så mycket mer av en skiva som har nästan allt? Det här är skivan alla som beundrar de mer klassiska Link Wray-låtarna bör skaffa omedelbart.

Uffe Lyssnar sig lycklig på Robert Plant

Skiva: Robert Plant – Lullaby and…..The Ceasless Roar
Betyg: ♣♣♣♣

Lullbaby

Den gamle rockräven Robert Plant har fortfarande förmågan att vara spännande. Det visade han inte minst med samarbetet med Alison Krauss för några år sedan som resulterade i plattan ”Raising Sand” som är en av detta århundradets bästa skivor. Hans förflutna med Led Zeppelin innefattade ju rock och blues som grund till musiken, men ibland kunde gruppen överraska med folkmusikinspirerade inslag. Så också på den nya skivan som precis som ”Raising Sand” hämtar inspiration från folkmusik och den delen av countryn som kallas Bluegrass. En stil som för övrigt också den har många synonymer med folkmusik från framför allt Irland. Nu har han gjort det igen, en skiva alltså, och det är inte utan att det närmar sig känslonivån ”jättespännande” igen.

Robert PlantRober Plant har anledning att se lycklig ut Foto: Biography.Com

Man kan säga att plattan huvudsakligen står på två ben. Det ena är förvaltandet av, experimenterandet med och nytolkningen av folkmusiken. Det andra benet är countryn som också den är mycket folkmusikorienterad. I kompotten väver han in både pop, rock och instrumentering som knappast kan kallas traditionell. Stundtals är det tungt och riffigt för att i nästa sekvens glida tillbaka till ursprungsläget – folkmusiken. Mycket inspiration till folkmusiken hämtas från den Irländska traditionen och det gör Robert Plant rätt i för resultatet blir minst sagt spännande. Också den tradition som finns i amerikanska Appalacherna är starkt profilerad på skivan, trakten är i folk- och countrytradition känd för sin distinkta stil. Visst är det nära rötterna men här finns en ordentligt tilltagen jordmån för nyskapande också. Resultatet av mötet blir så j-a bra att man torkar sig tårögt. Vackert, innovativt och engagerande med de både stora och små penseldragen gör detta till en formfulländad platta med många bottnar. Liknelserna med Alison Krauss, Daniel Lanois, Jethro Tull i sin linda och EmmyLou Harris ligger inte långt borta och sånt gör mig extra lycklig eftersom alla de uppräknade är något av ledstjärnor.

Låtarna är ett av skivans starka kort. Med ett gäng überstarka låtar går inte Robert Plant fel, det är han för rutinerad för. ”Little Maggie”, ”Rainbow”, ”Turn It Up” där man kan höra spårämnen av Tom Waits, ”A Stolen Kiss” där man kan höra en snygg pianohomage till min gamle hjälte Warren Zevon, den snygga pop-inspirerade ”Somebody There”, ”Poor Howard” med sin Irländska och Brittiska överton men som också rymmer Afrikanska inslag, bubblande rockiga ”Up On the Hollow Hill” som med med rötterna i folkmusik och rock träffar en nerv är bara några av de ess han kan dra ur rockärmen. Faktum är att hela plattan genomgående kan stoltsera med ett gäng väldigt starka låtar. Ytterligare en pusselbit läggs därmed till den utsökta samling som tillsammans utgör skivan.

Robert Plant ConcertBlaskan ger Robert en applåd för en lyckad skiva Foto: Ticketsinventory

Det är extremt befriande att både höra och kunna konstatera att Robert Plant har lyckats hitta den rätta kompotten av magnifika låtar, snygga arrangemang som här och där har glimten i ögat till andra artister och flera musiktraditioner som tillsammans skapar det där mötet det glimmar om. Fyran i betyg är självklar och jag tvekar inte att säga att den här skivan är en värdig kandidat, i varje fall för mig, till att bli årets bästa.
En skiva man både måste ha och höra helt enkelt. Den är lika självklar som luften vi andas eller vattnet vi dricker. Den är helt enkelt oumbärlig.