Micheles Kindh om två veteraner Richard Thompson och Buddy Guy

richard-thompson-e1435072601256
Richard Thompson – Still
@@@@
Buddy Guy – Born to play guitar
@@@@
Två gamla hederliga rävar inom folkrock och blues som släppt två bra skivor som andas tradition och välkomponerade låtar rakt igenom bägges album men låt mig börja först med Richard Thompsons nya album.
Här har vi en veteran som heter Richard Thompson som är brittiska folkrockens gudfader, mästerbard och främste som var med och grundade Fairport Convention tillsammans med medlemmarna Simon Nicol,Ashley Hutchings, sångerskan Sandy Denny (1947-1978),Dave Mattacks och Dave Swarbrick. Sandy Denny och Ashley Hutchings lämnade bandet för att bilda Steeleye Span. Ävenledes Richard Thompson lämnade bandet för att tillsammans med hustrun Linda Thompson släppa flertalet album men deras äktenskap avslutades med smärta och emotionellt kaos som följde på det hela. Tydligen hade Linda svårt att få igång sin musikaliska karriär och hade emotionella problem innan hennes musik började flöda igen.

Richard Thompson däremot verkade att kunna spela i all evighet med ett ständigt flöde av musik som bara fortsatte att ur ett gammalt ymnighetshorn ösa musik ur det fataburet. Fast det innebar inte alltid att Richard Thompsons alla de skivor han släppte alltid stod högst upp på toppen.
Däremot har han på årets album skapat ett lysande album som i det stora verkligen lyckats förena sina diverse sidor av sin långa magnifika karriär med att finna på nya ämnen att kunna skriva musik om. Ålderdom leder till erfarenheter som kan förmedlas på ett uttrycksfullt litterärt sätt. Richard Thompson har alltid varit fulländad textförfattare med sina berättande narrativa omfångsrika prosaiska låtar. Jag tänker mig Robert Burns eller William Butler Yeats stundtals när jag läser Richard Thompsons texter och hans förmåga att trolla fram magi med sin penna. Nu menar jag inte att Richard Thompson skriver lika bra som Yeats eller Burns utan vad jag vill uttrycka mig är att han kan mejsla ut estetiska tilltalande skulpturer som står sig bra bland rockmusikens texter. Richard Thompson är minst lika bra som Bob Dylan på att nedteckna livet och forma låtar och få till de därmagiska momenten i sina bästa stunder. Vilket Richard Thompson väldigt ofta på sitt nya album med relevanta sånger från livets fram och baksidor klarar av att ge oss lyssnare.

photo

Buddy Guy är en av Chigacobluesens stora namn som föddes 1936 i lilla samhället Lettsworth utanför New Orleans. Där han flyttade för att gå vid universitet i Baton Rouge för att senare flytta till Chicago för att både gå i skola och börja spela/tjäna pengar på att spela och se de stora bluesgiganterna samtidigt. Han träffade Otis Rush och Muddy Waters vilket leder direkt till ett kontrakt för Buddy Guy på legendariska skivbolaget Chess Records.Buddy Guy blev studiomusiker och spelade bakom album med bluesgudar såsom Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Little Walter och Sonny Boy Williamson. Hans egen karriär på Chess var inte direkt enligt skivbolaget tillräckligt så det kom enbart ut ett enda album, som faktiskt jag tycker är bra. Albumet ”Left My Blues in San Francisco” kom ut första gången 1967. Jag köpte det albumet på 80-talet och lyssnade väldigt mycket på det då.
Nu har Buddy Guy släppt en rad med rockbluesiga skivor med bra resultat. Det nya albumet är tungt, rockigt och behåller Chicagobluesens elektriska sound intakt. Här sjunger några gästartister , Joss Stone, Kim Wilson och Van ”The Man” Morrison och Bill Gibbson riktigt bra och allting klaffar perfewkt till Buddy Guys röst och gitarr. plattan är verkligen bra och jag tvekar inte med att säga att det är en av det bästa skivor jag lyssnat på inom bluesfacket i år.

JBP_120810_GroveOfAnaheim_BuddyGuyJonnyLang-BuddyGuy_003

Micheles Kindh om Frazey Fords nya album

FrazyFord7.17.12
Frazey Ford – Indian Summer
@@@

The Be Good Tanyas var och är en bra countrygrupp med flera fina album tillsammans som utgör lite av nollnoll-talet som det lite delikata bluegrassalbumet ”Chinatown” från 2003
som jag med stor behållning lyssnade på under flera år. Men dess medlemmar släpper också soloalbum som varit bättre än väldigt mycket av det man kan lyssna på idag. Jolie Holland som lämnade bandet för ett gediget soloäventyr släpper flera bra countryrockalbum under hela 2000-talet mer eller mindre. Nu är det dags för nästa artist Frazey Ford som också släpper bra album som det mera souliga debutskivan ”Obadiah” som var utsökt ny stig bortom countrymusiken. På det nya albumet som kom ut i USA förra året men först nu i Sverige får jag lyssna på musik som påminner starkt om Jackson Browne, Steely Dan, Dobbie Brothers ocjh lite countryrockstämning av typen The Flying Burrito Brothers, Men det låter rent och klart fastän öppnar inga nya led i rockens utveckling utan hamnar lite så där i mellanregistret av skapande. Bra låtar, vänliga, lite inställsamma arrangemang. Lite sjuttiotal från Kaliforniens Los Angeles. Det råder för mycket trygghetslunkande The Eagles av materialet.

Låtarna har fina ackord som bygger upp välljudande klanger men fastnar ändå lite i det där sköna, sövande känslan av solen är varm och livet behaglig fastän med små sårbara kanter som alltid finns i bakgrunden i mänsklighetens tillvaro

frazeyford_wide-fd66031c7d917612198bc781f5448be250baa68f

Det finns också lite av Al Greens känsliga spröd av HI-Records-värme tack vare de bekanta bröderna Hodges (en av bröderna gick bort efter inspelningen av skivan) som fyller skivan med lite vacker sofistikerad soul vars ljuva anda ligger där och skumpar i takt med Frazey Fords röst. En bra skiva för kommande sommarstränder och amerikanska bilåkningar ute på landsbygden.

Nytt med J. Tillman som Father John Misty

Father John Misty -I love You..Honeybear
130604-FJM-Lead

J.Tillman var som medlem i suveräna fol@krockbandet Fleet Foxes som började bygga sina hörnstenar i världens ögon. Fleet Foxes lämnade J. Tillman för en alltför egen solokarriär men så hänger vår hjälte i världen och släpper egna sånger på fina album. Men för den nya människan Fahter John Misty så börjar han tröttna på det gamla tomma livet. Med den här namnet som transfomeras till Father John Misty leder till en egen upphöjd nivå där han aldrig behöver försvara sin musik eller jämt och ständigt behöva förklara sig och eller jämt tänka på sitt förflutna. Här kan han brinna passionerad för det Father John Misty gör för sin egen skull och för det ögonblick han själv väljer till slut. Det är säker och bra musik som lite oemotståndligt väger över så att musiken verkligen lämnar avtryck efter sig på ett befriande sätt som når allas öron av melodisk melankolisk folkrock
Låtarna tar form av de tankars som utgör en till laddad alster som är en klar favorit nu
@@@@
Fjm-iloveyouhoneybear

Dr Indie om Mumford & Sons

Mumford And Sons – Babel

@@@

Mumford & Sons har fortsatt deras folkrockiga bana där musiken lutar åt det folkrock som amerikanska artister såom Fleet Foxes och Bon Iver leverar briljant och som i England fått Laura Marlin och Johnny Flynn närmat sig Fairport Convention eller andra likasinnade band. Jag måste säga att jag tycker om albumet som är nästan lika fin som debutalbumet ”Sigh no More”. Ledaren och låtskrivaren Marcus Mumford som har flera medsångare i de andra gruppmedlemmarna, Ben Lovett, Winston Marshall, Ted Dwane. Det är en enkel musik som kanske broderas ut med lite Madnessgalenskap så där lite lagom.

Jag tycker om de här fina inslagen av olika arrangemang som följer deras musikaliska inriktning Det är rastlös, smått galen musik som känns som om inspelningssejourer varit relativt uppslupna tillställningar. Jag känner att deras låtar är intrikata men samtidigt väldigt finstilt och ändå väldigt lättsamt. Musiken kräver inte så mycket energi att lyssna på men däremot ger Mumford & Sons energi till mig som lyssnare.

 

Det är medlidsam musik som har en vass karaktär som riktas sig utåt mot världen och det är den värld som fyller musiken med den energi jag får av deras låtar. Det är uppbyggligt söt popmusik fastän det har mångbottnad vision som jag tycker Mumford & Sons förenar bra med sina texter om tillvarons olika aspekter. Skivan är okej bruksmusik helt enkelt.