Foo Fighters – Concrete and Gold ## & Queens of the Stone Age – Villains ###

Dave Grohl verkar var med överallt där jag rör mig. Han intervjuas här och där och bilderna av Dave Grohl kan jag se lite överallt. Jag såg hans tv-serie där Foo Fighters skulle spela in sin skiva samtidigt Dave Grohl skulle vara en sorts ciceron och berätta om andra artisters musikaliska skapande. En intressant programserie var det tycker jag. Nu när Foo Fighters nya album släpptes så köpte jag med anledning av detta faktum senaste numret av rocktidningen Mojo.
Där intervjuas Dave Grohl och i tidningen tar man upp Dave Grohls tidigare medverkan i Nirvana och deras numera legendariska spelning i Reading 1992. Genom att låta andra artister från andra band, berätta om hur just de upplevde hela spelningen kring Nirvana. En otrolig spännande läsning som gör att jag kan få associationer till den spelning jag såg med Nirvana på Sjöhistoriska Muséet, där Teenage Fanclub var förbandet. En av mina livs konserter i Sverige.

Här kommer själva Readingfestivalen i sin helhet:

Dave Grohl är också mannen som varit involverad i många musikaliska projekt och påminner därvidlag om Mike Patton från Faith No More, som också varit med diverse musikaliska projekt som släpper album.
Nu är alltså Foo Fighters ute med sitt nya album och jag blev tyvärr grymt besviken på skivans slutresultat av skivan.
Det saknas melodier för det mesta eftersom de få anslag till melodier med popens kraft försvinner alltför oftast in i ett grötigt rockmuller som tappar sin lyster.

Jag tröttnar på att varje låt som kan tänkas få något att haka mig på, en snutt, melodislinga eller en hook. Ja då bestämmer sig Dave Grohl att han genast skall baka in musiken i fläskiga köttstycken till hammare, plåt och svetslåga.
Det blir alltför tröttsamt då dissonanserna blir det som tar över utan att styras åt något vettigt angivelse. jag finner egentligen enbart bara sången ”Sunday Rain” uthärdlig medan resterande dör bort för att hamna på skrotupplaget.

Tar man nya skivan ”Concrete and Gold” och ställer den bredvid debutskivan med dess självbetitlade album som utkom 1995. Ja ett år efter Curt Cobains tragiska död. Så var det ett delikat snyggt producerat alternativ till rockplatta med en skönhet och sublim känsla, att kunna vara ett mellanting, där den kommersiella mainstream möter undergroundrocken.

Det som skedde efter två urstarka album var just att bandet precis som The Red Hot Chili Pepper eller R.E.M. blev stora tunga rockelefanter. Sedan händer det som så många band råkar ut för. De blir superstora arenarockband och kan tappa lite av det originella med sin musik.
Nya albumet förvandlar Dave Grohl till någon form av biffig rock som saknar punkkänslan eller har för lite av hårdrockens skrevrockarröj i sig själv. Det blir mest bred ofarlig radiorock eller rock för grabbar som gillar monstertruckar.
Foo Fighters har tappat sin finkänslighet när det gäller arrangemang och låtskriveri. Nu blev det en skiva jag fort tappade intresset för.

Josh Homme är också en mångsysslare i rockens tjänst. Han var med och grundade stoonerrockbandet Kuyss som jag älskar och varit med i projekt såsom Eagles of Death Metal, Mondo Generator, Mark Lanegan och Them Crooked Vultures som han hade tillsammans med vännen Dave Grohl och Led Zeppelins legendariska John Paul Jones. Ja det finns åtskilliga andra som han spelat med i. Ett kort tag i Mark Lanegans band Screaming Trees och Mark Lanegan var med i Queens of the Stone Age under en kort tid.

Nu så är Queens of the Stone Age aktuell med ett nytt album sedan slutet av augusti och det är en skiva som märkbart följer den tråd av röd linje tidigare skivor haft i deras karriär. Snygga och avancerade arrangemang och fina detaljer som bakas in i musiken på olika sätt. Ja skönheten brukar gömma sig i detaljen som man kan säga. Samtidigt är det också svagheten i bandet när det finns risk förupprepningar och att allting flyter ihop på deras album. Det kan stundtals vara osäkert på vad som skiljer skivorna ifrån varandra. Jag menar att den röda tråden som kan vara en behärskat fastä´n ändå innehåller lite av rockmusikens klichéer. Plattan är klart bättre än Foo Fighters nya album. Här finns det fina sparsmakade låtar som kommer växa med tiden under hösten här.

Bandet har en sorts hackig rytmisk rockmusik som jag varit lite svag för under årens lopp. Nya albumets låtar är en form av mix mellan hårdrock och indierock. Det finns en kärnfull bottenssats i låtarna som sedan broderas ut och kan ses som en karta över Josh Hommes egna val av musikalisk frontband han vistas i. Men det är i detta aktuella band han har sin största identitet och arbete med inom
rockmusikens basala tjänst. Nya skivan är hans eget universum som han skapar eller fritt omskapar efter eget huvud.
Plattan får ett okej betyg från mig.

Micheles Kindh om Foo Fighters och The Smashing Pumpkins nya album

Foo Fighters – Sonic Highways
@@@
Foo_Fighters_8LP_Sonic_Highways
The Smashing Pumpkins – Monuments to an elegy
@@@@
Monuments_to_an_Elegy_album_cover_from_Smashing_Pumpkins

Jag vill börja med att påminna om en dag på Sjöhistoriska Museét 1991 där jag med en armada av människor fick beskåda Nirvanas spelning – en spelning som jag ser som ett avgörande moment i mitt liv eftersom min kärlek till Nirvana fördubblades den dagen. Det var intressant också med att Teenage Fanclub var förband till Nirvana. Deras söta popmelodier visade sig vara en diametral motsats till Nirvanas punkrock vilket på pappret kanske inte var idealiskt för ett förband. Jag tyckte ändå att det fungerade eftersom Curt Cobain i press hade sagt att hans favoritband bland annat var The Vaselines ljuva popådra och då passade självklart Teenage Fanclub in i formen som förband. Jag hade också införskaffat deras nya skiva ”Bandwagonesque”, och den visade sig mycket bra.
Efter en söt harmonisk inledning så kom Nirvanas magiska eruptiva attacker som då förgyllde min värld.

Det är 2014 och det är 20 år sedan Curt Cobains tragiska självmord inträffade vilket ledde till att bandet upplöstes. Istället bildade Dave Grohl sitt band Foo Fighters och de släppte en underbart bra debutskiva 1995 som innehöll låtar Dave Grohl skrivit under flera år. Jag älskade det debutalbumets alternativa rock. 1995 såg jag bandets Sverigedebut på Cirkus i Stockholm. Idag är bandet mera mainstream och det leder mig till det nya albumets låtar som knappast sticker ut och är föga originella. Tyvärr är det jämntjock gröt och det verkar som om Dave Grohl tappat sitt tidigare så mästerliga handlag för låttexter och suveräna arrangemang. Numer låter bandet från skiva till skiva just så där radiovänligt och anpassat men levererar ända trevlig familjeunderhållning. Detta trots att punkfadern Pat Smear från sjuttiotalets legendariska Los Angeles Band The Germs, från och till är medlem i Foo Fighters och tidvis var medlem också i Nirvana. Nu har också han blivit en snäll och foglig radiorocker. Den nya skivan är en dag på jobbet och lutar sig emot en fasad av erfarenheter och yrkesskicklighet. Därför blir nya albumet därefter. Den är inspelat i flera städer men det hjälper inte mot tristessen när Foo Fighters spelar numera. Det är inte tillräckligt men ändå kompetent utförd rockmusik. Ofarligt och trevligt och som gjort för en familjepicknick. Se förresten på Svt-play som visar ett reportage från skivans tillkomst runt om i olika städer.

När vi kommer nu till The Smashing Pumpkins nya album så är det en vacker harmonisk och skimrande skiva med stor rockmusik och låtarna sveper över breda geografiska plan – storslagna drömmar från visionären Billy Corgan. När jag först hörde talas om bandet var när jag läste om bandet, sedan hörde jag singeln ”Tristessa” på radion. Ytterligare lite senare kom Per Bjurmans reportage av inspelningen skivan ”Gish” i Andres Lokkos tidskrift ”Pop” och även i Aftonbladet läste jag om skivan i en artikel av Per Bjurman. En ny form av metal började det talas om. När skivan ”Gish” till slut kom ut1991 samma år som Nirvana-konserten blev jag lycklig över att höra The Smashing Pumpkins fantastiska musik. Innehållet var en bedårande och ovanlig stark vacker förförande rockmusik som definitivt hade en egen stil. Jag tror inte att något lät som som de inom alternativa rockvärlden då som nu.

Deras andra album ”Siamese Dream” var dock ännu bättre till och med i varje ansats på skivan. Men så hände det något hos Bill Corgan där hans musik började spricka upp och något gick förlorat i musiken. ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” blev en musikalisk svanesång och storhetsvansinnet bröt tydligen ut hos honom. Han fjärma sig från den tidigare producenten Butch Vig (producent bakom Nirvana och musiker i bandet Garbage) och ville åstadkomma en skiva som skulle gå att jämföra med The Beatles vita album eller Pink Floyds ”The Wall”. De nya producenterna Alan Moulder och Flood tillförde ett fylligt ljud men ändå blev allt för stort och tomt. Det fortsatte med den hyfsade skivan ”Adore” med sin lugna stämningsfulla Deepeche Mode-liknande låtar. Fast sedan blev jag skeptiskt inställd till Bill Corgan från och till. Den nya skivan tar nu tillbaka bandet till sin sköna estetiska gotiska tillstånd. En skiva som vågar ta steget ut till rockens största stunder igen.